En kvinnas guide till lycka och framgång + En kvinnas guide till kaos och skandal

Så roligt med en ny romance-bekantskap! Det här är en ny serie (som ännu bara består av två böcker) av en författare jag inte kände till tidigare, och de har dessutom översatts till svenska. Hoppas det kommer fler, för jag gillade verkligen de här två. Det är regency-romance-miljön jag älskar - men Sophie Irwin gör det lite kaxigare, lite roligare, lite mer hands-on eller vad jag ska säga. Allt det jag har läst om i alla de historiska romance-böcker jag slukat - det liksom ifrågasätts här. Kitty i den första boken kan inte mycket om societetens lagar så hon måste lära sig för att kunna smälta in och hitta en (väldigt rik) make. Hur ska en kvinna vara då? Varför ska hon uppföra sig si eller så, vilka titlar ska användas, hur får man en inbjudan till det viktiga Almack's, hur får man den där "äkta" lady-känslan för den sitter ju inte bara i kläderna? I den andra boken gäller så klart samma regler och samma etikett - men här vänder Eliza upp och ned på dem och gör som hon vill. För att hon kan. För att hon är en rik änka som inte längre behöver bry sig om etikettsregler. Men hur länge kan hon hålla på utan att det blir katastrof på riktigt? Bägge böckerna är skrivna med ett mer modernt perspektiv som visar hur instängda och reglerade kvinnorna då var - men tappar ändå aldrig känslan för den där Omöjliga Enda och Rätta Kärleken Drömmen Som Blir Sann. Det känns så fräscht och nytt trots att det väldigt mycket är historical romance med alla ingredienser som ska vara där.

En kvinnas guide till lycka och framgång börjar med att Kittys fästman gör slut. Hon var väl inte jättekär i honom egentligen om vi ska vara helt ärliga - men det är ändå en katastrof. Han var nämligen väldigt rik. Och Kitty och hennes fyra syskon behöver pengar. Väldigt mycket pengar - deras föräldrar var inte jätteduktiga på ekonomi och har lämnat svindlande skulder efter sig. Nu har Kitty tolv veckor på sig att hitta en lösning innan familjen kastas ut från sitt hus. Lösningen är så klart att gifta sig rikt - och nu har rike fästmannen dragit sig ur. Attans...! Vad göra? Jo - skriva brev till tant Dorothy i London och fråga om hon kan hjälpa Kitty att komma in i societetslivet för att kunna hitta en ny (och väldigt rik) man. Det kan hon. Problemet är bara lite (och det där begriper inte Kitty förrän efter väldigt lång tid) att tant Dorothy inte själv är någon lady - hennes erfarenhet av de rika kommer från ett långt liv på ett av Londons glädjehus. 
Kitty och systern Cecily reser till London, lägger sina sista pengar på kläder och får lite uppfostran av tant Dorothy i vett och etikett. Hur man står, hur man går, hur man pratar... ja allt. Sen inträffar det lyckliga att de i parken stöter på en skolkamrat till Cecily. En rik skolkamrat. Och Kitty ser till att de nästlar sig in i denna familj, för hon har siktet inställt på yngste sonen i familjen. Problemet är bara att mamma Radcliffe och framför allt lord Radcliffe, storebror till Kittys "offer", ganska omgående förstår att Kitty är den lycksökerska hon är och absolut ingen lady på "riktigt". Hon får veta att hon inte längre är välkommen i deras hus. Nähä. Nä, OK, då får hon väl hitta någon annan lämplig rik ung man att gifta sig med. Men hur?? Vem borde veta detta bäst om inte... lord Radcliffe? Kitty går dit en okristligt tidig morgon (9-tiden...) och bankar på dörren tills butlern släpper in henne, och så avkräver hon en morgonsur och arg lord på råd angående Londons societetsliv. Det är helt orealistiskt men ändå fantastiskt roligt att läsa, och boken fortsätter i den här stilen.

I En kvinnas guide till kaos och skandal har Eliza blivit änka vid 28 års ålder. Hon har nu väldigt mycket pengar, hon är lady Somerset, och hon är fri. Hon och kusinen Margaret åker till Bath för att göra allt de kan komma på att de vill göra - bara för att de kan. För är det något som Eliza inte har kunnat göra de senaste tio åren så är det just det: hon har inte kunnat göra det hon vill alls. Hon ville inte gifta sig vid 18 års ålder med den tjugo år äldre earlen av Somerset. Egentligen var hon faktiskt kär i hans son (och sonen var kär i henne) - men nu krävde omständigheterna och familjen att hon i stället gifte sig med pappa Somerset. Sonen blev så bestört och olycklig att han reste utomlands, och kvar var då Eliza i ett gigantiskt hus gift med en man hon knappt kände. Men hennes familj var glad! (Pengarna...)
Så nu! Nu ska det levas livet! Kärlek ska hittas utan att för den skull behöva leda till äktenskap, det ska målas, det ska drickas brunn, det ska dansas i nya balklänningar...
Fast... även om man nu råkar vara rik ung änka så tillåter inte societeten att man gör precis vad man vill. Societeten skvallrar. Och de skvallrar så att den nuvarande earlen av Somerset får veta. Han, som Eliza en gång var kär i, han som nu tekniskt sett är hennes svärson men samtidigt är lord och överhuvud av Somerset. Och denne unge earl - han blir inte glad när han får höra om hur Eliza lever i Bath.

Nu när jag hämtade bilderna till det här inlägget på Goodreads så såg jag att det är en tredje bok på gång av författaren. Om den kommer ingå i den här Ladys Guide-serien framgår inte, men den verkar lockande: How to Lose a Lord in Ten Days och verkar handla om hur en kvinna ska ta sig ur en förlovning med en ung och tjusig lord. Åååååkej...? Kommer i juli 2025 så jag får vänta ett tag ändå.

Titel: En kvinnas guide till lycka och framgång + En kvinnas guide till kaos och skandal
Författare: Sophie Irwin
Serie: En kvinnas guide #1 och #2
Originaltitel: A Lady's Guide to Fortune-Hunting + A Lady's Guide to Scandal
Översättning: Anna Thuresson (#1) och Olga Falk (#2)
Utg år: 2023 + 2024
Förlag: Lovereads

A Matter of Class

Det här är en kortroman (lite över 200 sidor) av Mary Balogh som jag hade missat - och oj, så bra den är! Måste vara en av Baloghs bästa och finurligaste, jag blir lite glad bara av att tänka på den nu.

Vi har dottern till en earl, lady Annabelle Ashton. Hon har försatt sig i en ordentlig skandal genom att försöka rymma till Skottland för att gifta sig. Och inte med vem som helst - nej, med familjens kusk. Snygg, förvisso, men... en simpel arbetare?! Och dottern till en earl?? Katastrof. Även om rymningen misslyckades så är hon Förstörd För Alltid, och sitter nu inlåst på sitt rum medan hennes far går runt som ett åskmoln och hennes mor gråter.

Närmaste grannar till earl-familjen är en annan rik familj: Masons. Men de är något så fult som nyrika. Usch. Det var farfar Mason som lyckades ändra sitt liv från gruvarbetare till rik, och såna som earlfamiljen Ashton menar att koldammet fortfarande finns i blodet och under naglarna på son och sonson Mason. För trettio år sedan kom de då och köpte granngodset, och trodde att de skulle kunna umgås med såna som Ashtons. Aldrig i livet.

Nu har Masons son Reginald vuxit upp. Han har fått gå i fin internatskola, han har de rätta vännerna, men har också tillägnat sig rik-ung-man-kretsarnas ovanor att ha ett dyrt leverne med spel, dyra kläder, vin kvinnor och sång, och nu har han dragit på sig enorma skulder. Pappa Mason är inte glad. Han ställer ett ultimatum - Reginald måste gifta sig.

Och varför då inte med Annabelle Ashton? Henne kommer ju ändå ingen annan att vilja ha nu, och det här är ju superchansernas superchans att äntligen nästla sig in i den fina earlfamiljen. Att få bli en del av societeten på riktigt. Pappa Mason gnuggar händerna och gottar sig åt sin plan. Återstår bara att lyckas få till ett möte med den där högfärdige earlen och komma med sitt förslag.

Som sagt - en av Baloghs bästa. Och då vet man att det är bra romance.

Titel: A Matter of Class
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2009
Förlag: Vanguard Press

Med hjärtat som insats

Gah! Jag har sackat efter med mina blogginlägg om det jag läst igen! Och det jobbiga med det är att jag glömmer böckerna - inte direkt handlingen i dem, men mer vad jag hade tänkt skriva om dem. 

Här har vi nu en sån stackars bok som jag läste någon gång under sommarsemestern. Jag vet att jag läste igenom den rätt snabbt och gillade den en hel del på vägen, men vad hade jag tänkt skriva om den, då? Hmm... var det inte så att jag inte riktigt begrep varför det först bara var "nej, nej, nej!" från henne och sen bara: OK då, let's hoppa i säng och hej och hå så bra sex vi har? Och jo! så var det det här med att huvudpersonerna både hatar och älskar varandra, har varit ihop och himlastormande kära en gång när de var mycket yngre, men att det hände något då som gjorde att de bägge kände sig sårade och förstörda och aldrig ville se varandra igen, och jag tyckte att "men PRATA om vad som hände då"? Och ja, så var det slutet på boken, som jag väl tyckte var väl dramatiskt, och med rätt långsökta kopplingar. 

Men ändå. Jag trivdes under läsningen. Jag gillar att det är hon, alltså Dessie, som får vara den tuffa och erfarna livvakten som med blixtsnabb reaktionsförmåga avvärjer farliga situationer. Det är Dessie jag minns mest efter läsningen. Sam, stormrik och framgångsrik hotellkung, minns jag mer som "jättesnygg man som känns lite för bra för att vara sann".

Och handlingen, då? Jo, Sam, hotellkungen, har haft en period där han fått ta emot hotelser och motvilligt inser att han behöver se över sin personliga säkerhet. Han anlitar en livvakt. Det blir Dessie. Och ögonblicket Sam och Dessie träffar varandra så är det för bägge: Nej! Ja! Det är hon! Nej! Ja! Det är han! Jag vill springa åt andra hållet och gömma mig! Jag vill omgående hoppa i säng med henom! Äntligen! Var har du varit? Jag hatar dig, hur kunde du göra mig så illa den gången?

Ungefär så. Och vidare genom boken, alltså.

Titel: Med hjärtat som insats
Författare: Simona Ahrnstedt
Utg år: 2020
Förlag: Forum

To Taste Temptation

Jag hittade ännu en bok av Elizabeth Hoyt i min Kindle (den rymmer hur mycket som helst, och jag har köpt på mig en hel del (heh...) böcker genom åren så här finns myyycket att upptäcka), och tänkte den skulle vara perfekt semesterläsning. Den är första boken i en serie, "Legend of the Four Soldiers", där bokkaraktärerna löst baseras på en folksaga, och varje kapitel i den här boken inleds med några rader ur sagan.

Samuel Hartley kommer från Kolonierna till London tillsammans med sin yngre syster. Utåt sett är det för att bedriva affärer - han är duktig på det och har ganska snabbt hunnit bli rik. Men han har en enkel bakgrund, uppvuxen med sin far i någon enslig stuga mitt i vildmarken, och han kan sånt som att spåra och jaga, en klassisk ranger. Han har använt sig av sina kunskaper som officer i krig - men efter ett bakhåll som ledde till en massaker lämnade han det livet och sysslar nu alltså med importvaror. Det man snabbt ska förstå är hur han vill framhäva sin bakgrund och på ytan vara helt oborstad och ointresserad av engelsk etikett: till exempel kommer han till fina tillställningar som baler iförd chaps och mockasiner tillsammans med frack och vit skjorta. Och hur käckt det där än ska vara har jag så oerhört svårt att se det framför mig så som Hoyt nog vill att jag ska se det: manligt manlig och tuff amerikansk soldat med vildmarksdoft omkring sig. Jag ser en man i kostym med sådana där chaps ryttare har, samt de mockasiner jag minns från min barndom. Och det blir... pajas.

Nå. Samuel vill att systern ska introduceras på rätt sätt i Londons societet (hur han än sägs förakta etiketten), och då behöver hon en sällskapsdam, en chaperone, som ska hjälpa till med uppförande och rätta kontakterna. Detta blir Lady Emeline Gordon, syster till en av Samuels officerskollegor. Emeline är motsatsen till allt vad Samuel är. Hon är strikt, gör allt rätt, har fin bakgrund och tillhör rätta kretsarna. 

Samuel och Emeline blir raskt kära i varandra. Det är av typen "nej, fy vad jag avskyr den där typen och allt vad hen står för, men satan-i-gatan vad jag ändå vill ha henom, och nu låter jag kroppen styra". Det är inte helt trovärdigt, särskilt inte som Samuel kör den brutalare metoden med att trycka upp Emeline i en hörna och brutalkyssa henne. (iförd de där jämra mockasinerna) Dessutom är Emeline redan förlovad med en annan man, och denne är även han en av Samuels kompisar. 

Well. Jag märker ju nu när jag skriver (det var ett par veckor sedan jag läste boken) att jag verkligen inte är helt övertygad. Då har jag ändå inte kommit till det som är bokens story (utöver romance-grejen): det här med att Samuels importaffärer i London bara är en cover-up. Egentligen är han där för att i smyg undersöka vem det var som förrådde deras regemente till fransmännen, förräderiet som ledde till bakhållet och massakern där så många dog. Så nu smyger han runt i Londons ruffigare kvarter och frågar på ett listigt vis ett antal män om detta förräderi. Låt oss säga så här: det är tur att Hoyt skriver romance och inte spänningsromaner.  

Jag gillar inte Samuel, och jag gillar inte Emeline jättemycket heller. Dock finns det ett antal andra intressanta karaktärer i boken, och jag har läst lite om seriens fortsättning och hur dessa karaktärer kommer med i dem, och läser nog vidare trots allt för jag tänker att de senare böckerna nog kan bli bra.

Titel: To Taste Temptation
Serie: Legend of the Four Soldiers #1
Författare: Elizabeth Hoyt
Utg år: 2008

Duchess in Love

När Gina var bara 11 år blev hon bortgift med den då endast 18-årige Cam. Efter bröllopet hoppade den nyblivne maken raskt ut genom fönstret och rymde iväg till Europa, medan Gina snällt fick stanna kvar, flytta in till svärfars, hertigen av Girton, hushåll och växa upp där. Att Gina och Cam skulle giftas hade deras föräldrar bestämt, och varför vänta, liksom?

Cam kom inte tillbaka. Inte ens när hans far dog och det var han själv som övertog hertigtiteln. Nej, han levde ett bra liv, så småningom som skulptör i Grekland, tydligen. Här hemma är det sedan många år hertiginnan Gina som tar ansvar för gods och folk och allt möjligt i hertigdömet Girton. Hon kan knappt komma ihåg hur Cam ser ut ens, och klarar sig utmärkt utan honom. Men! Hon vill ha en familj! Hon vill ha en man att dela sitt liv med, och barn. Och hon har hittat en som verkar lämplig. En trygg, korrekt och stabil karl. Sebastian heter han, och är markis av Bonnington. Gina och Sebastian har förlovat sig - men det återstår ju ett litet problem:  att Gina fortfarande är gift med Camden Serrard, hertig av Girton. Hur gör vi? frågar hon Cam i ett brev (hon har fortsatt skriva brev till honom i alla år även om han är usel på att skriva tillbaka).

Äh, tycker Cam, inga problem. Jag tar mig hem till England och så låter vi advokaterna annullera vårt äktenskap, och så kan du gifta dig med din Sebastian. Det är lugnt. Jag är helt ointresserad av hela hertiggrejen och allt det där, det kan någon förvaltare ta hand om. Det ordnar sig säkert, och om ett par veckor kan jag sticka tillbaka hem till Grekland och fortsätta knacka på min senaste skulptur.

Cam reser hem, och hinner med lite nöjesliv också. På första balen han går på så ser han en strålande vacker kvinna på dansgolvet. Wow, tycker han, vem är hon?? Henne vill jag ha! Och får till svar att "men hallå, det där är ju din fru". Varpå han raskt blir kär - i sin egen fru. Och frun ifråga blir också helt överväldigad över att denne fantastiske och snygge karl som nu kommit tillbaka från Grekland är den Cam som hon växte upp med men alltså inte har träffat på tolv år eller vad det är. Hon blir kär i honom. Och det är nu det blir komplicerat. Det finns ju en korrekt och snygg markis som väntar på att få gifta sig med Gina? En trygg kille, som inte bara drar iväg till Grekland och skulpterar bystiga kvinnor?

Det är rätt underhållande, och precis som i andra böcker av Eloisa James har vi flera kärlekspar att hålla reda på (och jag gissar att kommande böcker i serien kommer att beröra dem mer). Jag läser nog vidare i serien.

Titel: Duchess in Love
Serie: Duchess Quartet #1
Författare: Eloisa James
Utg år: 2002
Förlag: Avon

Remember Love

Jag blir lite undrande i början på den här boken eftersom Mary Balogh inleder med ganska (eller väldigt) många sidors beskrivningar. Det är ingående beskrivningar av personerna i familjen Ware, och av godset Ravenswood som de bor på, både av byggnaderna och av trädgården och omgivningarna. Och också av det närliggande godset och familjen Rhys som bor där. Och av den lilla pittoreska byn som "hör till" godset Ravenswood. Och långa beskrivningar av alla lyckliga fester och tilldragelser som är tradition på Ravenswood. Allt är så bra, så bra, och alla är så lyckliga så det känns som att vi redan har hamnat i någons happily ever after. Och de bägge huvudpersonerna, Devlin Ware av Ravenswood och Gwyneth Rhys har känt varandra hela sina liv, varit kära i varandra i hemlighet de senaste åren och deklarar varandra sin kärlek redan direkt efter alla de där sidorna av beskrivningar. 

Hm. Vad gör hon, Mary Balogh? 

Jo. Sen fattar jag. För direkt efter den där kärleksförklaringen mellan de unga tu (han är 22, hon 18) så inträffar katastrofen. Jätteskandalen. Allt det där lyckliga och vackra faller ihop som ett korthus, och Devlin är strax efter på väg mot Napoleonkrigen. Han har sagt upp sig från sin familj och sitt arv och ska nu bli officer. Han har inte för avsikt att återvända. Och Gwyn avskedsord till honom är inte nådiga - hon avskyr honom för att han sticker. 

Ofta i Mary Baloghs böcker har någon av huvudpersonerna varit med om någon större skandal eller katastrof, och bär med sig minnena efter det, ofta i kombination med att helt ha tappat kontakten med sin familj. Och så blir det en del av storyn att utöver att hitta kärleken och den enda och rätta också komma tillrätta med sig själv och sin historia och återförenas med sin familj. Det är liksom ett "Balogh-kännetecken", det där upplägget. Vad hon gör här är en annorlunda take: vi får vara med om ursprunget, själva katastrofen och skandalen. Sen hoppar boken sex år framåt i tiden tills när Devlin kommer tillbaka från kriget, bitter och less, och intar Ravenswood som dess nye earl. Inte ett ord har han bytt med sin familj under dessa år. Inga brev har han skrivit, och han vet inget om Gwyn. De var ju i princip bara ihop en natt, och de var väldigt unga och oskyldiga då. Hon har säkert gift sig med någon annan nu, och good riddance, liksom, Devlin tänker ägna resten av sitt liv åt att göra sin plikt som godsherre, men glad kommer han aldrig mer att bli. Ingen lycka för honom, inte. 

Jag gillar upplägget av boken (även om beskrivningarna i början var rätt trista, faktiskt). Dock är detta ändå inte en av Baloghs bättre böcker - det blir lite för mycket ältande andra halvan av boken. Det är så många som är ledsna och bittra och orättvist behandlade och synd om, och jag saknar lite Baloghs vanliga sprudel och glöd. Och jag hade gärna läst lite mer om Devlin när han var ute i kriget.

Men - Balogh har en hög lägstanivå, och det här är ändå en bok jag gillar. Det är första boken i en ny serie, och här finns en hel del karaktärer i faggorna som man anar kommer få egna böcker om sig där de ska hitta sin lycka och sina happily ever after. Nästa bok kommer vara om Devlins syster.

Titel: Remember Love
Serie: Ravenswood #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2022
Förlag: Berkley

Dancing at Midnight

Jag är tydligen inne i ett stim av böcker som jag bara tycker är "OK men rätt meh...". Denna andra bok i Splendid Trilogy av Julia Quinn (och den andra hon boken i hennes författarkarriär) är en av dem.

Lady Arabella, Bella, är kusin till Emma som i bok 1 Splendid hittade sig en engelsk hertig och lät bli att åka hem till Amerika. Bella är vacker, rik, har en trevlig familj, många vänner, är smart och tycker om att läsa böcker. Senaste projektet är alla Shakespeares verk från A till Ö. Men hon har inte hittat någon lämplig make - friare har funnits men de har varit av typen "OK, vi kan väl gifta oss trots att du är så där jobbigt smart och läser böcker, helst skulle jag vilja ha en rik fru utan egna åsikter men du kan väl duga". Bella har sagt nej till dem alla. 

Nu är hon ute på landet och bor en tid hos kusinen Emma. Fredligt sitter hon ute på någon äng och läser Shakespeare när en oartig typ kommer och dels påpekar att hon befinner sig på hans mark, dels har kommentarer på vad hon läser. Men eftersom hans kommentarer visar att han också läser mycket Shakespeare och annat så verkar han rätt kul. Snygg är han också. Så Bella blir omgående kär i karln. Honom ska hon ha!

Detta är Lord John. Han har mörka hemligheter. Han har varit ute i kriget, och det var så vidrigt att han ägnade varje kväll åt att supa sig full. Under en av dessa kvällar blev en ung flicka våldtagen av en av Johns underofficerer. Hade John varit nykter hade han kunnat stoppa detta - men nu var han full, och känner det som att det är hans fel. Och hans logik är nu att eftersom han inte stoppade den våldtäkten för några år sedan - så kan han inte gifta sig med Bella även om han snabbt blivit lika kär i henne som hon i honom. 

Jaha. Nähä. Resten av boken ska Bella försöka få honom att ändra sig, samt att det förekommer hot mot John från den där slemme f.d. officeren som var den som faktiskt genomförde våldtäkten. Jo, för han anser att hans liv är förstört. Och att det är Johns fel. Och Bella tycker att hon självklart ska hjälpa till med att skydda John från detta hot. När John tycker att "men vad ska du göra, tycker du?" så blir hon så lack att hon ger sig iväg "för hon behöver vara lite ensam". Rätt ut i London. En kväll i oktober, i mörkret. Skitsmart.

Rolig sak med denna bok: att Bella ber John skriva en dikt till henne, och han gång på gång läser upp dikter han påstår han skrivit, och hon varje gång känner igen dem och avslöjar att han snott någon annans verk. Hon har ju läst allt, och identifierar Wordsworth, Donne, Shakespeare...

Inte så rolig sak med denna bok: karaktärernas idioti och usla planer.

Men alltså "ok". Så jag lär väl läsa tredje delen i trilogin vad det lider.

Titel: Dancing at Midnight
Serie: The Splendid Trilogy #2
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2009
Förlag: Avon

Sir Richards hemligheter

I fjärde och sista boken om Smythe-Smith-flickorna får vi läsa om Iris, hon som spelar cello i kvartetten och är den av dem som faktiskt kan spela sitt instrument. Iris är inte en av de strålande skönheterna som männen flockas runt, utan mer alldaglig och trivs bäst med att i bakgrunden iaktta andra och komma med smarta kommentarer.

Nu under den årliga konserten med kvartetten så märker hon hur en man i publiken sitter och tittar bara på henne. Det är hon inte van vid alls, och undrar varför. Efter konserten kommer han fram tillsammans med en gemensam bekant och vill absolut bli presenterad. Det är Sir Richard Kenworthy, baron i Yorkshire, och vad han behöver är en fru. Snarast. Helst inom en vecka. Och varför han behöver det är alltså den hemlighet som antyds i titeln, och som vi och Iris får undra över bra länge i boken. Han har alltså sett ut Iris som lämpligt fru-ämne, och börjar med intensiv-uppvaktning av henne. Under denna (vi pratar några dagar) känner både Iris och Richard att de nog är rätt intresserad av varandra, men när Rickard då väldigt snabbt friar till henne så svarar Iris att jo, det kan nog vara intressant, men hon behöver lite mer tid att tänka efter först.

Tid har alltså inte Richard. Så han ser till att kompromettera Iris så rejält (låter ju allvarligt, men översatt från historisk regency innebär det alltså att han kysser henne när de är ensamma utan förkläde och ser till att de blir påkomna...) att de tvingas gifta sig omgående. Och så är Iris på väg till Yorkshire som nybliven fru med onda aningar. Jo, för hur intresserad Richard än verkat så vill han inte fullfölja äktenskapet. Där ligger Iris i sina fina, nya underkläder och fattar ingenting.

Det är verkligen inte schysst, det Richard gör mot sin Iris. Han har (vad han tycker) en god anledning, avskyr sig själv för det han måste göra och hoppas att Iris kommer att förlåta honom i slutändan. Och det är ju romance, så ja, det gör hon. Efter hemligheters avslöjande och en del dramatik. Men jag är inte helt övertygad och tycker att Iris vore värd någon bättre kille. 

Titel: Sir Richards hemligheter
Serie: Smythe-Smith-kvartetten #4
Författare: Julia Quinn
Originaltitel: The Secrets of Sir Richard Kenworthy
Översättning: Anna Thuresson
Utg år: 2022
Förlag: Lovereads 

Splendid

Detta är Julia Quinns första bok, och här är en hel del som inte är särskilt bra. Jag höll faktiskt på att lägga ner boken i början pga helt obegriplig instalove och att dialogen mellan vårt kärlekspar mycket gick ut på "du förstår inte hur mycket jag vill ha dig" "oj, verkar farligt, vi borde inte vara ensamma" "fast även om jag vill ha dig så vill jag inte gifta mig så jag får behärska mig". Men sen tog det hela fart, Hon och Han började lära känna varandra lite mer och dialogerna blev något mer intressanta - och rätt vad det var hade jag läst ut boken. Så helt OK ändå? 

Vi har här en hertig, Alexander Ridgely, hertigen av Ashbourne. Snygg, rik och ogift. Och eftersom han är just rik och ogift har han genom åren träffat väldigt många kvinnor som velat bli hans hertiginna - inte så mycket för hans egen skull (eller inte alls) utan just för den där hertiginnetiteln och pengarna. Och stackars snygge hertigen som vill bli älskad för sin egen skull har nu blivit bitter trots sin ungdom, och bestämt sig för att han ska banne mig inte gifta sig alls. Inte än på många år, i alla fall, utan mer när det börjar bli nödläge för att skaffa en arvinge.

Och så har vi Emma Dunster från Boston. Hon är väldigt rik, eller kommer i alla fall snart att bli det eftersom hon är arvtagare till sin fars rederi (eller vad det är, något med båtar och handel och mycket pengar i alla fall). Hon ska nu bo ett år hos sina kusiner i London och vara med om en "säsong". Skulle hon då hitta en make skulle hennes moster och pappa bli glada och lyckliga, men själv tycker hon inte att det är nödvändigt alls. Hon har ju sitt liv i Boston?

Nu börjar boken med den här instalove-grejen: Emma har för tillfället klätt ut sig till tjänsteflicka (för att hon och kusin Bella bara kände för det, lite äventyrligt så där) och är ensam ute på stan, utan medföljande"förkläde" (alltså en ensam ung lady ute på Londons gator, helt otänkbart och skandalöst om någon skulle få veta) och på väg för att köpa ägg. Då ser hon ett barn som håller på att bli överkört av en vagn, och kastar sig i vägen och räddar barnet (men får själv hjärnskakning på kuppen). Barnets mamma och morbror står bredvid, är henne evigt tacksamma och tar in henne i sin egen vagn för att hon ska få kvickna till. Barnets morbror är hertigen av Ashbourne, Alexander alltså. Och han ser på Emma i två sekunder och blir stormkär. Henne vill han ha. Och det är ju dumt att hon bara är en enkel tjänsteflicka, tycker Alex, och då kan det ju inte vara några riktiga känslor han har va? Och hon ser Alex och blir också kär omgående. Senare samma kväll möts de på en bal, och då förstår Alexander att tjänsteflickan inte alls var någon tjänsteflicka utan en lady, och han vill fortfarande ha henne men det är nu komplikationerna (och den tröttsamma dialogen ovan) uppstår. En lady kan man inte bara ha en affär med - här måste giftermål till. Och han vill inte gifta sig. Alltså jobbigt läge. Och Emma känner att hon nog är kär i den här killen, hertig eller ej, men det är ju också jobbigt eftersom hon tänker flytta hem till Boston igen. 

Och så följer boken med en hel del intrigerande av de bägges familjer (vilket är kul att läsa om) och inslag av en skurkaktig typ som försöker kidnappa någon av anledningar som pengabehov och allmän ondskefullhet (vilket är mindre kul att läsa om) och så blir det så klart ändå så att de gifter sig och är kära och glada och lyckliga for ever after. Som det ska vara.

Titel: Splendid
Serie: The Splendid Trilogy #1
Författare: Julia Quinn
Utg år: 1995
Förlag: Avon

Summan av alla kyssar

Jag har läst vidare om hur kvinnorna i Smythe-Smith-kvartetten (de högst omusikaliska) hittar sina kärlekar and live happily for ever after, och i den här tredje boken är det lady Sarah Pleinsworths tur. Hon är kusin till Honoria och Daniel Smythe-Smith, och pianist i kvartetten (även om hon blev akut jättesjuk-host-host senaste årsframträdandet och tyvärr tyvärr inte kunde vara med)(fast dagen efter hade hon blivit frisk)(eller egentligen någon timme efter)(hehe).

Den ska bli hennes ende och rätte är Hugh Prentice, han som vi (precis som Sarah) redan träffat i bok 1 och 2 i serien. Det var Hugh som duellerade med Daniel Smythe-Smith den där ödesdigra morgonen som ledde till både jätteskandal och till att Hughs ena ben för alltid är förstört.

Men att det ska bli just Hugh som blir Sarahs drömprins borde vara rätt omöjligt - när boken börjar hatar hatar hatar hon honom på sitt allra mest dramatiska vis. Sarah är nämligen av den dramatiska typen. Och Hugh gillar inte henne, eftersom hon är just av den dramatiska typen som "alltid använder för många adverb när hon pratar". 
Varför hon hatar Hugh? Jamen, självklart! Hugh utmanade Daniel på duellen som ledde till JätteJätteSkandalen som tvingade Daniel utomlands. Men den tvingade också hans syster och kusiner till att avbryta sin säsongsdebut och åka hem till landet. Sarah missade alltså en hel säsong! Och hon vet att det den säsongen var 14 lämpliga män som gifte sig. Hon hade kunnat få en av dem! Och nu är hon fortfarande ogift, och det är alltså helt logiskt Hughs fel alltihop. Alltså hatar hon honom. 

Det där ska alltså förändras. Jag blir inte helt klok på exakt hur de övergår från att avsky varandra till att drömma erotiska drömmar om varandra, det liksom bara sker på någon bladvändning och är inte helt övertygande. Men, OK, när de väl är kära i varandra och ger sig ut på midnattspromenader (som Hugh får ont i benet hela dagen efter) så är det bra och kärlekspirrigt och jag gillar läsningen. Gillar ända tills Hughs far, den hämndgirige och onyanserat onde markisen Ramsgate blir fullständigt prillig och börjar med människorov. Eller, fullständigt prillig verkar han ha varit ända sedan sin egen födelse, men han har liksom ondskats i bakgrunden förut. Nu tar han tag i handlingen och det blir dramatik, och det blir verkligen inte bra. Skämskudde-uselt faktiskt. 

Men, som sagt, mittenpartiet här när Hugh och Sarah börjar bli kära i varandra, det gillar jag. Så jag läser nog fjärde och sista boken i serien också vad det lider.

Titel: Summan av alla kyssar
Serie: Smythe-Smith-kvartetten #3
Författare: Julia Quinn
Originaltitel: The Sum of All Kisses
Översättning: Anna Thuresson
Utg år: 2022
Förlag: Lovereads

En natt som denna

Andra boken i Smythe-Smith-kvartetten handlar om Daniel Smythe-Smith, earl av Winstead som nu kommer hem till England efter att ha levt i Europa i flykt efter en JätteJätteStor Skandal som dessutom medfört att han varit hotad till livet.

Grejen var att han och kompisen Hugh Prentice efter en våt fest helt plötsligt stod mot varandra i en duell som de väl egentligen inte menade på allvar men där Daniel råkade skjuta Hugh i benet riktigt illa. Hugh svävade mellan liv och död, återhämtade sig men kommer alltid att vara halt, och det är för detta som Hughs far, markisen av Ramsgate, vill hämnas på Daniel genom att ha ihjäl honom. Daniel flyr till Frankrike och Italien och skandalen är... ja, gigantisk.

Nu några år senare har Hugh lyckas lugna ner sin far och försäkrar Daniel att han kan komma hem igen, och det är när Daniel precis har återvänt (han har inte ens hälsat på sin familj ännu) som han träffar Anna Wynter och omgående bestämmer sig för att hon är kvinnan i hans liv.

Anne Wynter är guvernant för flickorna Pleinsworth, Daniels kusiner, och hon sitter nu och spelar piano i den där ökända årliga musikföreställningen som Smythe-Smith-familjen har eftersom pianisten som egentligen skulle spelat låtsas vara sjuk för att slippa vara med om eländet. Hon ser Daniel stå i dörren, han ser henne, och någon sida senare har de kysst varandra till änglars sång, gullvivors blommande och himlabränder etc etc. Egentligen borde de kunna gifta sig redan på sidan 3 - men så lätt kan vi förstås inte ha det. 

Nej, nej. Anne Wynter har en mörk bakgrund och genomgångna förfärligheter som hon tycker gör att hon absolut inte kan bli Daniels. Plus det lilla faktum att hon är guvernant och han är earl. Daniel har ju eventuellt den där mordiske markisen Ramsgate (eller de män som han anlitat i alla fall) efter sig och vågar nog inte riktigt lita på att Hugh har lugnat pappsen från hämndplanerna - men det här med att han råkar vara earl och hon guvernant tycker han inte är något att hänga upp sig på.

Och så håller de på att krångla boken igenom, med Anne som säger nej nej nej och med de där mörka hemligheterna och förfärligheterna som dessutom har mage att dyka upp i hennes nuvarande liv och göra allt jättejobbigt. Men helt ärligt gillade jag inte den  här boken lika mycket som den första, eftersom den blir märkligt stillastående, med inslag av "låt oss som dagens lektion dramatisera en av Pleinsworthdöttrarnas egenskrivna drama om enhörningar" i många sidor med vem som ska ha vilken roll och med vilka repliker. Det är tänkt att vara fantastiskt festligt för läsaren, men den här läsaren roas inte alls. Inte heller blir jag road av sån där insta-love som Daniel drabbas av: "Där Är Kvinnan I Mitt Liv, hon är så vacker att jag... inte ens vet vad jag ska tänka...åhh, vill ha!". Det räcker inte för mig.

Titel: En natt som denna
Serie: Smythe-Smith-kvartetten #2
Författare: Julia Quinn
Originaltitel: A Night Like This
Översättning: Olga Falk
Utg år: 2022
Förlag: Lovereads

Som i en dröm

Jag har läst alla böckerna om familjen Bridgerton. (här är t ex inlägget jag skrev om andra boken i serien, Anthonys bok) Och i dessa böcker förekommer återkommande den årliga musikaliska tillställningen där flickorna i familjen Smythe-Smith får publiken att vrida sig i lidande när de fullständigt misshandlar Mozart med fleras verk med hjälp av violiner, cello och piano. Det är alltid samma konversation bland gästerna: "men varför kommer vi egentligen hit och står ut med det här oväsendet varje år...??" "Jo, för det är tradition". Och flickorna Smythe-Smith ser ömsom glada ut (de av dem som är tondöva), ömsom lidande ut (de av dem som själva inser hur uselt de spelar). Detta är då kvartetten Smythe-Smiths egen serie, och även om den där musikaliska tillställningen är med i varje bok så är den inte det viktiga - det är såklart hur Smythe-Smitharna hittar sina respektive kärlekar for ever and after.

I denna första bok (det är fyra i serien) får vi lära känna Honoria Smythe-Smith, violinisten i kvartetten som väl egentligen hör att det låter för j-vligt men som ler och ler och ler konserten igenom eftersom hon tycker att man har inte roligare än man gör sig, och gillar traditionsgrejen även om det är rätt jobbigt att stå och spela ett stycke hon inte kan särskilt bra. Men strunt nu i fiolen (det gör ju ändå Honoria också 364 dagar om året) - det som är viktigt här är att hon ska träffa och bli kär i en viss Marcus Holroyd, earlen av Chatteris.

Eller, träffa och träffa... Marcus har varit som en del av familjen Smythe-Smith ända sedan han var en liten ensam pojke som på internatskolan blev kompis med Daniel Smythe-Smith och på loven fick följa med honom till hans hem och hans stora, bullriga familj och släkt. Daniel och Marcus var bästisar - och Honoria, som är ganska många år yngre, var mest den skitjobbiga lillasystern som försökte hänga på dem hela tiden när de ville göra roliga utan-lillasyster-saker. 

Nu har Daniel pga en Stor Skandal (den får man veta allt om, i den här boken men framför allt i nästa bok som är Daniels bok) tvingats bo i utlandet, och har bett Marcus hålla koll på lillasyster Honoria så hon inte går och gifter sig med någon olämplig karl eller så. Och Honoria kämpar på - det har inte varit så där värst stora framgångar på äktenskapsmarknaden för henne (att Marcus avstyrt några mindre lyckade frierier har hon ingen aning om) men nu har hon en idiotsäker plan. Hon ska bli en kvinna i nöd som måste räddas, och räddaren ska så klart bli kär i henne, och sen borde allt vara klappat och klart. Och "nöden" hon ska räddas ur ska vara att hon har skadat foten i en grop i skogen (gropen har hon grävt själv). Den som kommer är Marcus - och den som skadas mest är också Marcus. Totalt oplanerat. Men! Delen av planen som handlar om "räddaren ska bli kär i henne"? Den funkar! Om än så småningom. Efter livsfarligheter. Och kolakaka. Och andra bakverk.

Jag gillar Honoria och Marcus, och konstig som jag är gillar jag allra mest delen när Marcus så dålig att han faktiskt är nära döden. Det är inte särskilt romantiskt just där, men dramatiskt. På rätt sätt. Hm... det är en annan Bridgertonbok där någon är allvarligt sjuk - tror det är Benedikts bok? Och jag gillade det partiet lika mycket som det här. Jag kanske ska övergå till att läsa romance i sjukhusmiljöer??

Titel: Som i en dröm
Serie: Smythe-Smith-kvartetten #1
Författare: Julia Quinn
Originaltitel: Just Like Heaven
Översättning: Olga Brinkborg
Utg år: 2021
Förlag: Lovereads

Devil's Bride

Ännu en romanceförfattare jag läst om någonstans och tänkt att jag ville prova. England igen, och 1800-tal, och en guvernant som egentligen är en kvinna av rätt hög börd (vill jag minnas, det var ett tag sedan jag läste boken nu så detaljerna är inte riktigt kvar) som inte vill göra som hon förväntas. Nej, hon vill resa till Afrika! Se pyramiderna! Rida på kamel! Leva livet! Så av anledningar som jag nu alltså glömt så ska hon tjäna ihop pengar till resa och liv i sus och dus genom att jobba som guvernant. Låter som en intressant bokkaraktär, tyckte jag, och läste vidare. 

Vi får aldrig läsa om Honorias guvernantsliv utan kastas rätt in i dramatiken: när hon är på väg hem (ensam, och hon kör själv sin ponnykärra) så inträffar följande:

1. Det blåser upp till storm. Hästen tycker livet är jobbigt men Honoria vill helst slippa bli blöt så hon smackar hästen vidare trots att den helst vill springa och gömma sig.
2. Men oj! Där ligger en man på vägen. I en pöl av blod! Elände, vad har hänt? 
3. Honoria stiger av sin hästkärra, men har sinnesnärvaro att binda tömmarna runt en trädgren. Hon är inte dum.
4. Men fasen, alltså, nu stormar det rejält, och hästkraken blir så rädd att den sliter sig och springer iväg, med trädgren, kärra och allt. Nu står Honoria ensam med en blödande och troligen döende man på en landsväg i en skog i en storm. 
5. Och då kommer såklart Storyns Hjälte, hertig Cynster som nog har ett förnamn men som kallas Devil av alla, ridandes på en Dramatisk Stor och Svart Hingst som stegrar sig när den närmar sig Honoria och döende mannen. 

Alltså. Så här långt tyckte jag att "det här verkar väldigt lovande och kul". Och läste vidare.

6. Devil och Honoria släpar döende mannen till en närliggande stuga och försöker vårda honom. Men eftersom de mest duttar runt med varsin näsduk och ömma händer så går det åt fanders. Mannen dör. Attans. Men vi har inte tid att sörja honom, eftersom det MEST tragiska i den här situationen är det faktum att Honoria, ogift ung kvinna, tillbringar natten ensam i en stuga med en karl. Det går inte för sig. Och hertig Devil gör mycket riktigt det som förväntas av honom: han bestämmer sig för att de måste gifta sig så att inte Honoria (som ju, som jag nämnde, tillhör en fin familj) råkar ut för en skandal.
7. Han friar inte, eller något sånt fint, utan bara "nu ska vi gifta oss. Jag är dessutom jäkligt rik och har makt och är snygg, så du gör ett kap".

Tycker fortfarande boken är rätt bra, fast börjar tveka lite inför det faktum att herr Hertig redan när han klev av hästen slet av sig alla kläder på överkroppen och gick barbröstad. Även sedan Döende mannen dog och ingen anledning alls fanns att använda någon skjorta eller rock eller så att binda om sår. Men han gillar att gå barbröstad, liksom. Och Honoria (får vi veta) blir lite svag i benen av detta. Lite ökad puls och förbjudna tankar.

8. Men, här är grejen: Honoria säger "Nej tack. Jag vill inte. Jag ska resa till Afrika, och har inte lust att gifta mig med dig."

Och det gillar jag. 

Men sen, punkt 9, 10, 11 och så vidare till 137 någonting: Hon åker inte iväg. Han tjatar vidare: vi SKA gifta oss. Och hon: nej, VILL inte. Fast OK, jag vill testa det här med att ligga, så det kan vi i och för sig göra. Och så gör de det. Och det är högtravande omskrivningar på liggandet sida upp och sida ner i stil med "de fördes mot himmelens fröjder där de gungade i rosa härlighet". Och sen ältar de vidare med sitt vi-ska-gifta-oss-eftersom-jag-säger-det v/s nej-vill-inte och hon kommer ju aldrig iväg till Afrika. Såklart. Men varför hon plötsligt ändrar sig och blir kär och vill stanna kvar - det framgår liksom inte. Det blir bara tjat och ält. 

Nå. Glömde två punkter:

23. Den döende mannen var Devil Cynsters kusin. Och en del av den här boken är en erbarmligt urfånig mordgåta där läsaren gissar vem mördaren är redan första gången han kommer med i berättelsen (han kunde lika gärna haft en skylt där det stod "Skurk" på bröstet). Och får Honoria vara med och lösa fallet? Nej, det gör Devil Cynster och hans släktingar, "du behöver inte bry ditt lilla huvud med detta".
38. Hertig Devil Cynster fortsätter att gå runt utan kläder på överkroppen. Även hemma på godset. Jo, för han gillar att gå runt så, har alltid gjort och kommer fortsätta med det. Alltså. Lite som att han vore huvudperson i en billig romancebok med vacker, barbröstad ung man på omslaget. 

Inga mer böcker i Cynster-serien för mig. Eller något av Stephanie Laurens alls. Det finns andra romanceförfattare att upptäcka. Många, många andra.

Titel: Devil's Bride
Serie: Cynster #1
Författare: Stephanie Laurens
Utg år: 1998
Förlag: Avon

The Perfect Rake

Jag testade en för mig ny romanceförfattare, och första boken i en serie som heter The Merridew Sisters. Det är historisk romance, det är England och 1800-tal, och i varje bok ska en av de fyra (eller om de var fem?) systrarna hitta sin ende och rätte. Men jag följer inte med vidare i serien för att ta reda på hur det sker, eftersom jag var fullt nöjd (eller missnöjd, det beror på hur man ser det) att ta del av deras liv efter denna första bok. 

Boken börjar med att Prudence och hennes yngre systrar flyr ifrån den farfar som sedan deras föräldrar dog har haft vårdnaden om dem. Denne farfar är en våldsam och sanslöst elak man som hatade systrarnas mor eftersom hon var rödhårig och inte av rätt klass och "tog" sonen ifrån honom. Nu ska döttrarna till det rödhåriga stycket piskas för alla sina synders (genomgångna och kommande) skull. Och synderna kan vara att de är rödhåriga, att de är vackra, att de tillverkar en liten handväska i egyptisk stil (eftersom allt med egypten är av ondska och har med avgudadyrkan att göra)(eller nåt, vad vet jag, karln är som sagt helt skogstokig). Och ja, jag menar piskar som i att han faktiskt piskar upp dem med sin käpp. Nu lyckas de få honom att trilla i en trappa så att han bryter diverse ben i sin gamla kropp, överlever men blir sängbunden. Alltså tar de tillfället i akt och flyr till sin farbror. (som är en helt annan typ av människa än sin bror) De vill bo hos honom och ha hans hjälp i att hitta äkta makar så de aldrig behöver återvända till sin onda farfar. 

Alltså. Man kan efter denna inledning tycka att det här skulle vara en tragisk och jobbig bok där de stackars flickorna tillsammans försöker komma över sin traumatiska barndom, läka och så småningom lära sig lita på sina medmänniskor?

Nope. Detta är (eller tänker sig vara) en rolig bok. Prudence hittar på diverse bakgrunder för att övertyga farbrodern om att de ska få stanna, till exempel den om att hon är förlovad med en hertig (så att de ska börja med att gifta bort de yngre systrarna) - men så måste hon (av anledningar som jag inte minns, troligen för att farbrodern vill ha någon typ av verklighetsförankring) leta upp sagde hertig och visa upp honom. Så hon tar sig ensam till denne hertigs hus (hon bara tog en hertig ur högen, liksom), går in där och säger att "du, nu har jag sagt att du och jag är förlovade, så kan du vara snäll och ställa upp på min story lite så att min farbror blir nöjd?". "Visst, sure, låter kul och du är ju snygg", säger hertigen ungefär. Bara det att det inte är hertigen utan dennes kusin som råkar vara på besök, heter Gideon och är "the perfect rake" i bokens titel. 

Det låter kul och är rätt kul just där i den scenen - men det blir för mycket. Det blir för många påhittade stories och märkligheter och för mycket flåshurtighet och alldeles för många utropstecken, och den där farfadern med piskan? Han kommer igen, och nu är han fullständigt rasande och ger sig på alla möjliga med sin piska. Hela boken har totalt ballat ur ungefär halvvägs, och hur de övriga systrarna hittar sina enda och rätta bryr jag mig inte om.

Titel: The Perfect Rake
Serie: The Merridew Sisters #1
Författare: Anne Gracie
Utg år: 2005
Förlag: Berkley

Essex Sisters

I ganska rask följd plöjde jag de fyra böckerna i serien Essex Sisters av Eloisa James: Much Ado About You, Kiss Me Annabel, The Taming of the Duke och Pleasure for Pleasure.

Vi har fyra systrar - Tess, Annabel, Imogen och Josie - som vuxit upp på ett gods i Skottland med sin far. Jag kommer inte riktigt ihåg när modern försvann ur bilden, men vill minnas att det var rätt länge sen, och att det är en grej att Tess fått vara som mamma för sina systrar, och att Annabel har fått vara den som skött ekonomin eftersom pappa godsägare är totalt usel på detta. Hans liv är godsets hästar, alltså dyrbara fullblod som avlas, tränas och tävlas i diverse lopp med höga prispengar. Alla pengar går till dessa hästar, men utan att några större framgångar i tävlingarna någonsin nås, så när pappa godsägare nu hastigt dött finns det absolut inga pengar kvar till någonting. Räddningen är solklar: de fyra systrarna måste gifta sig. Helst rikt, såklart, även om det i praktiken borde räcka med att en av dem gifter sig rikt så kan de andra dra nytta av detta. Deras hemgift är varsin häst. Dyra, fina hästar, förvisso, med utmärkta stamtavlor, men... det hade kanske varit bättre med lite reda pengar? Det är dessutom systrarnas egna hästar som de ridit och älskat i flera år, så sälja dem för att få in kosing vill de inte göra i första taget. Så! Ut på äktenskapsmarknaden!

Pappa godsägare har haft kontakt med en rik hertig han känner, och i brev bett denne att "ta hand om mina flickor ifall något skulle hända mig". Och nu när pappan alltså dött i en ridolycka så är det dags för hertigen att steppa in och ta sitt ansvar. Han inreder raskt en överdådig barnkammare, med fyra ex av varenda pryl: fyra gunghästar, fyra docksängar, fyra bollar, fyra... ja, ni fattar. Han vet ju inte exakt hur gamla de där flickorna är, så det är lika bra att vara på säkra sidan att alla får lika och ingen blir osams.

Sen kommer då "flickorna" och visar sig vara fyra unga kvinnor. Inte ett dyft intresserade av gunghästar, men väl av att ligga, bli kära och gifta sig. Waaaah...! tänker hertigen (som för övrigt heter Holbrook och är en av huvudpersonerna serien igenom) och super sig (som varje dag) full. Sen är han konstant full fram till någonstans i början på bok 3 då han slutar dricka.

Det tog ett tag att vänja mig vid de här böckerna eftersom de inte bär sig åt som romance-böcker i serier brukar göra: de handlar nämligen om alla fyra systrarna i alla fyra böckerna. Jo, det är en av dem i varje bok som hittar sin ende och rätte, men de andra tre är lika mycket med i handlingen, blir också kära (och i fel personer), ställer till det för sig och varandra. Återkommande är dock syster-gemenskapen, att de samlas i någons säng eller soffa och pratar av sig på ett väldigt öppet sätt om sina kärleksliv eller liv i övrigt. Några av systrarna blir rejält osams, och det håller i sig i flera böcker, och de mår dåligt av att inte ta del av systergemenskapen, men det löser sig så småningom. Roligt är också med lillasyster Josie som är några år yngre än sina systrar men mest praktiskt lagd av dem allihop: hon sitter med anteckningsblock och skriver ner saker som är bra att veta under dessa syster-samtal: alltifrån praktiska detaljer gällande sex och samlevnad till mer allmänna relationsfrågor. Så att hon ska vara väl förberedd när det är hennes tur att ge sig ut på äktenskapsmarknaden.

Much Ado About You - är äldsta systern Tess bok. Hon tänker att Annabel och Imogen ska gifta sig först eftersom de har störst chanser att lyckas bäst, och att hon som storasyster bara ska stötta dem i detta. Men den där hertig Holbrook har två vänner: en mr Felton (rik, men med ett förfärligt rykte) och en earl of Mayne (också rik, också förfärligt rykte). Hon blir kär i den ene och förlovar sig med den andre, medan lillasyster Imogen blir kär i en helt olämplig person och rymmer med denne till Skottland. Hej och hå, och mycket för Josie att anteckna.

Kiss Me, Annabel - är näst äldsta systern Annabels bok. Annabel ska gifta sig rikt. Hon är otroligt vacker, smart, och har brottats med familjens ekonomi och bråkat med pappan om vart pengarna ska gå ända sedan hon var väldigt ung. Och hon orkar inte med det mer - hon ska bli rik, skitsamma om den hon gifter sig med är trevlig eller ej. Kärlek är oviktigt. Pengar är viktigt. Och så kommer här en skotsk kille, kallar sig lord av något, och är ju bara precis som Annabels egen far: skotsk herreman utan pengar som lägger alla jämra pengar på sina hästar. Honom ska hon inte ha. Fast... gissa vilka två som är lyckliga for ever after i slutet på den här boken? På ett skotskt gods? (eller, ja, slott) 
Och samtidigt som denna skotska lovestory händer så pratar inte längre Tess och Imogen med varandra pga det som hände i slutet på bok 1, earlen av Mayne har problem och hertigen av Holbrook lämnar konjaken för whiskyn och är konstant asfull på den i stället. (det är Annabels skotske friares fel)

The Taming of the Duke är Imogens bok. Imogen och hertigen av Holbrook. Jo, för hon tvingar honom att förändra hela sitt liv och sluta dricka. (och tro mig, det är inte lätt för  honom - vi får vara med honom i hans plågor här). Och en nykter hertigen av Holbrook är en helt annan man. Imogen förändras också från att ha varit en totalt skitjobbig person i bok 1 och 2 till att bli någon man faktiskt bryr sig rätt mycket om. Och i den här boken får Josie också vara med en hel del mer, och vara med om något som är av stor betydelse för henne (på ett väldigt negativt sätt) och fortsätter in i bok 4 som är:

Pleasure for Plesure, alltså Josies bok. Vad spelar alla dessa anteckningar och förberedelser för roll när hon ändå aldrig kommer att hitta någon egen make? Eller någon som vill vara med henne överhvudtaget? Hon blir utsatt för mobbning och mår väldigt dåligt, och hennes jobbigt skitlyckliga systrar gör inte det hela bättre. Eller, visst, alla har ju blivit rika så egentligen behöver ju Josie inte ens bry sig om det där med äktenskap, för hon kan leva med någon av sina systrar om hon vill. Men.. hon vill vara sin egen. Nu hittar hon oväntad hjälp hos någon som ger hennes självförtroende en rejäl boost, och denna någon blir så överväldigad av förändringen hos Josie att han själv blir kär i henne. Helt olämpligt, eftersom han redan är förlovad och väldigt kär i någon annan.

Det var lite som att läsa en såpopera, de här böckerna. Jag lärde känna personerna väl eftersom alla figurerar i alla böckerna, och jag engagerade mig även i bipersonernas öden och kärleksliv. Så det kändes rätt tomt när sista boken var färdigläst - men Eloisa James har ju skrivit mycket mer, och jag har laddat hem en hel del till min Kindle.

Titlar: Much Ado About You (#1), Kiss Me Annabel (#2), The Taming of the Duke (#3), Pleasure for Pleasure (#4)
Serie: Essex Sisters
Författare: Eloisa James
Utg år: 2004-2006
Förlag: Avon

The Leopard Prince

Jag gav mig direkt på andra boken i Princes-serien eftersom jag tyckte så mycket om första, The Raven Prince. Men den här? Njae. 

Här har vi en miss Georgina Maitland, som ärvt ett eget gods i Yorkshire. Hon är 28 år och ogift och trivs rätt bra med det, hon samlar sagor och har ett besvärligt hår och... ja, det är väl ungefär det vi får veta om henne. Plus att hennes pappa inte var jättesnäll, hennes mamma ofta ligger till sängs med diverse inbillade sjukdomar och att hon har tre yngre bröder som i bokens andra halva försöker bestämma saker utan att lyckas.

Vi har också en mr Harry Pye, som nyligen blivit anställd som steward för Georginas gods. Han har gröna ögon och är duktig på att tälja små djur. Och så har han blivit steward trots att han inte kommer från någon rik familj alls. 

Nu reser Georgina till sitt gods i Yorkshire, och med sig på resan har hon Harry, och när de har ett missöde med vagnen på vägen upp och tvingas övernatta i en stuga så inser Georgina att "oj hoppsan, ser man på, min steward är en människa! Han har ett namn, och en kropp, och den tror jag att jag vill ha!" Harry vill inte ha några affärer som helst med aristokratin, tack så mycket, för det leder bara till elände.

Och så håller de på så där (hon: jag vill ligga! han: jo, det tror jag säkert att du vill, men jag vill inte ligga med en aristokrat för det leder bara till elände) tills hon tycker att det har gått tillräckligt många sidor i boken (halva, ungefär) och går till Harrys stuga mitt i natten, säger återigen ungefär "jag vill ligga!". Och: "OK då", säger han. Sen ligger de. Många gånger. 

Andra halvan av boken ältar han: "jag vill ligga, jag vill ligga, jag vill ligga men jag vill inte vara ihop med en aristokrat för det leder bara till elände. Och jag vill fan inte gifta mig med en aristokrat, för då tror alla bara att jag tagit henne för pengarna. Ovärdigt och omanligt." Och hon ältar: "jag vill fortsätta ligga med honom! varför har alla ett problem med det? Jag vill, jag vill, jag vill! " Och så stampar hon med foten, och så fortsätter de ligga. 

Och under tiden pågår någon typ av deckarstory, där någon har ihjäl först bygdens får och sedan också en människa, och så lägger alla skulden på Harry för att... ja, lorden i granngodset vill att skulden ska läggas på Harry. Det är en ond lord. Men han får minsann sitt straff i slutet. 

Jahaja. Till sist, när hjälten ändå verkar kunna komma över det här med att "det är hon som har pengarna" och eventuellt överväga äktenskap ändå - så får hjältinnan någon typ hjärnblödning och får för sig att "även om han nu TROR att han vill gifta sig med mig så VILL han nog inte det ändå, så det är bäst jag ger honom fri så han får ligga med vem han vill i stället. För tänk om vi gifter oss och han tröttnar på mig? Bäst jag drar." Och så drar hon. Tyvärr blir hjälten lite förhindrad att direkt följa efter henne (det är lite brand, mord och annat som han manligt måste avstyra)(plus att hästen blir halt)(och det regnar) så hjältinnan hinner komma till London, och ända fram till altaret med en ANNAN man (men var kom HAN ifrån???) innan hjälten dänger upp dörren till kyrkan och vrålar "det är min kvinna, det här. Ingen annan än jag ska ligga med henne! Undan eller väck!" varpå han sliter in hjältinnan i sakristian och så... ligger de. Sen går de ut igen och gifter sig med varandra. (Den andre tilltänkte brudgummen ler lite snett och tycker att jo, helt OK, ta henne du.)

Att huvudpersonerna attraheras av varandra och har bra sex framgår ganska tydligt - men varför de blev kära i varandra är för mig fortfarande en gåta. Det är inte jättemycket dialog mellan dem, vi får inte lära känna dem ordentligt, det är ingen romantisk känsla alls utan bara "nu ligger vi!" "OK!". De finaste ställen i boken handlar inte ens om vårt kärlekspar utan om relationerna mellan Harry och hans halvbröder.

Så: nja. 

Men jag ska läsa nästa bok i serien för säkerhets skull, den kan ju vara lika bra som bok 1.

Titel: The Leopard Prince
Serie: Princes Trilogy #2
Författare: Elizabeth Hoyt
Utg år: 2007

The Raven Prince

Jag har så många romance-böcker nedladdade i min Kindle som det aldrig blivit av att jag läst. Den här är en av dem, och den är den första i en serie om fyra böcker där de tre första heter något med "prince" och i den sista finns en "princess" med. Personerna i böckerna är inte kungligheter själva (särskilt inte prinsessan, huvudpersonen i den finns med som karaktär i den här Raven Prince-boken, och hon rör sig väldigt, väldigt långt ifrån hovet kan jag säga) - men varje bok har en anknytning till en särskild folksaga. Sagan om The Raven Prince återges här i början på varje kapitel, och är en variant på vår "egna" (vet egentligen inte om det är en svensk folksaga) Prins Hatt under jord. Och delvis också Skönheten och odjuret.

Boken inleds med att Anna, prästdotter och ung änka, kommer gående på landsvägen. En ryttare kommer galopperandes i oansvarigt hög fart, håller på att rida ner Anna, får stopp på hästen men det bär sig inte bättre än att han kastas av, och landar rätt i en dypöl. Han är inte glad när han reser sig, det är han inte, och han tycker allt är Annas fel eftersom hon var i vägen. Otrevlig karl. Ful är han också, koppärrig i ansiktet och stor näsa, stor hela han och med svart hår och svarta ögon. Anna upplyser honom om att hon inte visste att han "behövde hela vägens bredd för att framföra sin häst" eller något liknande, varpå den fule, arge karln blir ännu argare, sätter sig på sin häst och galopperar därifrån utan att ens bry sig om att plocka upp sin hatt eller sitt ridspö som ligger kvar i leran. 

Denne så osympatiske karl är earlen av Swartingham, Edward de Raaf. Och givetvis ska han och Anna i slutet av boken vara kära i varandra bortom allt förnuft och för evigt och alltid (och förlåt mig för spoilern)(men vad fasen, det här är romance och sånt här VET man). Hur går det till, då?

Jo, Edward är som vi förstår lite lätt hetsig i humöret. Han har de senaste veckorna haft ett antal sekreterare som alla sagt upp sig eftersom de inte orkar med honom. Den senaste drog mitt i natten, lät hälsa att hans föräldrar fått feber och att han måste hem och sköta dem. Dessutom hade hans syskon också fått febern. Alla fem. Samt moster. Och morbror. Farföräldrarna också. Samt familjens katt. Så han kunde verkligen inte vara kvar i tjänst hos earlen en minut till, det förstår ju vem som helst.

Anna har ingen inkomst, och har börjat leta efter tjänst som guvernant eller sällskapsdam, men lyckas inte så bra. Nu råkar hon få veta att det finns en sekreterartjänst ledig i earlens hushåll. Men inte kan väl en kvinna arbeta som sekreterare? (detta är alltså på mitten av 1700-talet...) Unheard of! 

Anna är Anna, och hon är tuff och inte rädd för någon. Så givetvis blir hon sekreterare åt earlen. Som, ja, är argsint och ful. Och har en stor läskig hund. 

Jag fullständigt älskade den här boken. Det var länge sen jag läst romance som drog in mig så - jag kunde inte släppa boken. Alls. (förrän sisådär 2 på natten)(dagen efter var en vanlig jobbvardag... att jag aldrig lär mig)

Titel: The Raven Prince
Serie: Princes Trilogy #1 (fast det är fyra böcker)
Författare: Elizabeth Hoyt
Utg år: 2006

A Promise of Spring

Den här låg och skvalpade i min Kindle, och jag kände ett behov av Mary Balogh-romance så jag plockade upp den. Men det är tyvärr inte någon av hennes bättre böcker, faktiskt. När jag läst färdigt den hade jag en känsla av att den nog hängde ihop med en av hennes andra serier, och jodå: när jag kollade visade den sig vara en spin-off till Web-serien. Mary Balogh blev så nyfiken på ett udda par som figurerade i en av Web-böckerna - en ung livlig man som gift sig med en tio år äldre stillsam och allvarlig kvinna - att hon bestämde sig för att utforska paret genom att skriva en egen bok om dem. Det blev alltså A Promise of Spring. 

Vi har Grace, 35 år, som de senaste ca 10 åren bott tillsammans med sin yngre bror Paul som hans hushållerska. Lillebroren är präst och en Ytterligt God och Trevlig Man. Tyvärr försvinner han ut från handlingen redan på sidan 2 i boken ungefär, då han skyddar två små barn från en ilsken tjur. Tjuren anfaller i stället prästen som omkommer ögonblickligen. Hans syster kan då förstås inte bo kvar i prästgården, och har ingen förmögenhet och ingen alls i hela världen att vända sig till - syskonen har sedan länge helt sagt upp kontakten med sin familj. 

En av prästens vänner är Perry, eller Sir Peregrine Lampwick, 25 år och ganska nytillträdd godsherre sedan pappan nyligen gick bort. Han har träffat Grace när han besökt sin vän prästen, och tyckt hon verkat behaglig där hon i bakgrunden fixat fram te och pysslat i trädgården och suttit med sitt broderi och annat stämningshöjande. Han har egentligen aldrig pratat med henne, men nu gör han en god sak och det enda gentlemannamässiga rätta tycker han, när han precis efter begravningen av den tjurstångade prästen besöker Grace och erbjuder henne äktenskap och räddning undan fattigdom och ensamhet. 

Hon avböjer först: "du har ju ingen aning om vem jag är, jag är inte alls den du tror". "Jodå", tycker sir Perry, "du är en trevlig kvinna som jag tror jag kommer trivas med". "Nej nej", säger hon, "jag är en fallen kvinna. Jag har haft sex med en man när jag var ung, flera gånger hade vi det och vi var inte gifta. Och så fick jag ett barn. Och så drog min älskare ut i kriget och försvann, och där var jag ensam med en oäkting. Pappa var arg, storebror var arg, alla var arga, och jag var ledsen. Och så drunknade mitt barn vid 4 års ålder och familjen ba: "så skönt ändå". Då blev jag och lillebror så arga att vi sa upp kontakten med familjen och flyttade hit, och här har vi bott de senaste tio åren. Fattar du nu att du inte kan gifta dig med mig? Dessutom är jag tio år äldre än dig, det funkar ju inte fattar du väl." Varpå sir Perry svarar "eh, oj, det var värst. Men jag vill ändå gifta mig med dig.". Och så gör de det. 

Detta är ungefär på sidan 3 i boken. Och alla i grannskapet beskärmar sig: men oj, hur ska det bara gå, han som är så ung och livlig och hon som är så mycket äldre och allvarsam? Men jodå, de trivs rätt bra ihop. Hon pysslar i trädgården som hör till sir Perrys gods, och fortsätter brodera på ett trevligt sätt. 

Det låter ju lite ljummet, det hela. Resten av boken består av ältande: hon ältar hur Perry ju är så ung och livlig och hon så himla gammal och trist, hur många månader eller veckor kommer det ta innan han börjar bli kär i och vara med andra, yngre kvinnor? Och han ältar detta med Grace gamla kärlek, pappan till barnet som dog - han visar sig inte alls vara död i kriget utan i högsta grad levande, och är Grace fortfarande kär i honom? Och när ska Grace lämna Perry för sin gamla kärlek?

Efter många sidors ältande av detta hittar vi i slutet av boken Perry och Grace sittande framför brasan, han med en bok och hon med ett broderi. De trivs ihop. Trots sin åldersskillnad. De är till och med kära i varandra. Och har en jättefin trädgård.

Jaha.

När jag läste mina egna inlägg om Webseriens böcker kom jag ihåg att jag inte var odelat förtjust i dem. Första och andra i serien var helt OK men den tredje blev jag direkt förbannad när jag läste:
1. The Gilded Web
2. Web of Love
3. The Devil's Web
 Så det här är väl helt enkelt en period i Mary Baloghs skrivarliv som jag tycker är rätt trist. Men vad gör väl det - hon har ju skrivit såååå många andra riktigt bra böcker!

Titel: A Promise of Spring
Serie: hänger löst ihop med The Web Trilogi, typ #0.5
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1990
Förlag: Signet

It's in His Kiss

Sjunde boken om Bridgertons och det är dags för lillasyster Hyacinth att hitta sin ende och rätte. Hon har inte varit med så mycket i tidigare böcker, mer än som någon som i början av serien mest bråkade med sin rätt jämnårige bror Gregory, och i de senare böckerna någon som man skulle undanhålla information från eller eventuellt muta för att få henne att hålla tyst. Nu har åren gått och det är dags för även henne att lämna boet. 

Och det blir Gareth som är han med kyssen i titeln. Snygg, med dåligt rykte, och det alla också vet om honom är att han och hans pappa avskyr varandra som pesten. Pappan så till den milda grad att han systematiskt försöker slösa bort familjeförmögenheten så att Gareth enbart kommer att ärva skulder och elände. Grejen är (och det får man veta redan i inledningskapitlet) att Gareth inte är hans son. Gareths mamma var alltså otrogen, men det hela tystades ner och Gareth växte upp som en av två söner inom äktenskapet. Inte förrän han blev arton år fick han veta varför hans pappa aldrig tyckte om honom vad han än gjorde. De tio åren efter det har han alltså inte träffat eller talat med sin (oäkte) far. Nu har Gareth fått tag på sin farmors dagbok, och tänker att det i den kunde tänkas stå vem som faktiskt är hans verklige far. Problemet är att dagboken är på italienska.

Och via Lady Danbury (som alltså är Gareths mormor, och som är med en hel del i den här boken - jag gillar henne!) träffas nu Gareth och Hyacinth. Lady Danbury har såklart den listiga baktanken att de två passar ihop, ska bli kära och gifta sig - hon är inte jättediskret med det hela, men det funkar ju... Hyacinth kan en del italienska, och tar på sig att översätta dagboken åt Gareth. Och så börjar de träffas. Hyacinth tycker Gareth är snygg och trevlig, men ingen man borde bli kär i eftersom man säkert ändå blir besviken (pga dåligt rykte och det där). Gareth tycker Hyacinth är rätt rapp i käften och kul, men liksom alldeles för mycket även om han nog trivs rätt bra i hennes sällskap. Och så rätt vad det är har de blivit kära i varandra samtidigt som de jagar några undangömda diamanter det talas om i den där dagboken, och samtidigt som Gareth och hans (icke)far hånar varandra så fort de ses.

Jodå, rätt OK, men jag förstår faktiskt inte riktigt när övergången sker från "kul att umgås men..." till "smäktande kär klart vi ska ligga och leva forever med varandra". Det riktiga pirret saknas lite, men jag har trevligt på vägen ändå.

Titel: It's in His Kiss
Serie: Bridgertons #7
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2005
Förlag: Avon

When he was wicked

Sjätte boken om Bridgertons är Francescas bok, hon som i tidigare böcker varit den lite osynliga familjemedlemmen, hon som gått egna vägar. Det man fått veta är att hon gift sig med någon earl i Skottland, och dit är det långt att resa så klart. (en rolig passage i den här boken är när hon via brev får reda på det som hänt i bok 4 och 5, att Colin gift sig med Penelope och att Eloise fick ett blixtäktenskap efter sitt tilltag att söka upp sin manlige brevvän Phillip. Och Francesca blir helt sur och upprörd: varför får jag aldrig reda på något? Varför tänkte ingen på att berätta för mig? varpå Michael kommenterar något i stil med att "du brukar ju hålla dig lite utanför familjens angelägenheter") Earlen hon är gift med är earl av Kilmartin och heter John, och de är lyckliga och kära i varandra.

Men vem är då Michael? Jo, det är Michael Stirling, kusin till John, och eftersom John och Michael vuxit upp tillsammans så är de nästan mer som bröder. Grejen är den att Michael är hopplöst kär i Francesca, och har varit ända sedan han träffade henne första gången dagen innan hon gifte sig med John. Det är hans djupaste hemlighet som han inte berättar för någon: han är kär i sin bäste väns fru. Och eftersom de ofta umgås alla tre som nära vänner och han fortsätter att vara lika förbjudet kär så är livet rätt jobbigt.

Men så händer det totalt oväntade (i bokens början, så inte så mycket till spoiler) att John dör. Francesca blir änka och Michael blir den nye earlen av Kilmartin. Men även om hon nu inte längre är någon annans så är det om möjligt ännu mer fel om Michael skulle berätta om sin kärlek. Det är fruktansvärt nog för honom att ta Johns plats som earl samtidigt som han sörjer sin bäste vän - att då ens tänka tanken på att gifta sig med Johns fru gör bara för ont. Skuldkänslorna håller på att knäcka honom, och han flyr till Indien, och bor där några år.

Och Francesca sörjer sin avlidne make, och saknar sin bäste vän Michael som hon inte alls förstår varför han skulle dra till Indien nu när hon hade behövt honom som bäst? När den här boken börjar på allvar har det gått fyra år, Francesca har bestämt sig för att lägga sorgkläderna och börja leta efter en ny make (hon vill så gärna ha ett barn), och Michael kommer hem till Storbritannien igen. Ska de komma över sina skuldkänslor och inse att de är perfekta för varandra?

Den här boken är intressant, eftersom den faktiskt har två lyckliga kärlekar, att den låter en person att älska flera gånger i livet, älska olika personer. Det är ju så livet är, men i romance brukar förstås regelverket säga: två personer som i varandra hittar den enda och rätta kärleken for ever after. Jag gillar Francesca och jag gillar Michael och jag gillar boken rätt mycket - ändå blir den inte någon favorit i serien. För mig blir det lite för mycket ältande av skuldkänslor, och så (jag blir irriterad på mig själv, men så är det) blir jag lite störd på att den tredje personen John finns med som osynlig i rummet boken igenom. Lite som ett triangeldrama, fast utan valmöjligheterna. 

Nå. Två syskon kvar att gifta bort: Hyacinth och Gregory. Jag läser vidare.

Titel: When He Was Wicked
Serie: Bridgertons #6
Författare: Julia Quinn
Utg år: 2004
Förlag: Avon