måndag 28 december 2020

Offer 2117

Så var det dags för mig att läsa den åttonde boken om avdelning Q, en bok jag längtat efter att läsa eftersom jag visste att vi nu äntligen skulle få veta mer om Assad. Trots längtan har boken ändå fått ligga i bokhyllan ganska länge innan jag tyckte jag hade deckarhumör nog att läsa den. Men nu! 

Och ja, nu får vi veta mer om Assad. Vi får veta hur det kom sig att han började jobba på avdelning Q, vad och vem han gömmer sig för och vad han jagar. Vi får också veta mer om hans familj, och vad han jobbat med tidigare, och varför han kan så många språk och stridstekniker. Nu kraschar nämligen hans liv, och han behöver hjälp. 

Vi får också träffa en katalansk journalist som är rätt misslyckad, men som kommer på hur hans lycka kan vara gjord om han gör bra reportage med bilder om flyktingkatastrofen, genom att försöka lyfta ett offer med bild och livshistoria. Det går väl sådär bra - och leder till att journalisten mot sin vilja blir indragen i terroristattacker i Europa. Och bilden han tar, den på "offer 2117" är vad som får Assads liv att braka ihop. Han vet nämligen vem den äldre kvinnan på bilden är. Och han känner igen människorna i bakgrunden också. Väldigt väl känner han dem.

Och i Danmark kopplar en ung man, vars hela liv består av att sitta på sitt rum och spela datorspel, ihop flyktingkatastrofen och den där bilden på "offer 2117" med sin egen familj och sin barndom och sitt liv. Nu ska han bara "komma till 2117" och sen ska hela världen få sitt straff. Han ska börja med mamma och pappa.

Det är spännande och välskrivet, och trots att de olika bitarna spretar iväg ganska ordentligt så får författaren ihop det rätt bra ändå i slutet. Och så klart jag förstod att Assads liv hade innehållit mycket vedervärdiga ting, men nu fick jag läsa om vad och hur, och jag tyckte inte om att läsa om det. Så mycket utstuderat våld, så mycket tortyr, så många onda ting som människor kan tänka ut att göra mot andra människor. Jag vet och förstår att det finns, men jag mår så dåligt av att läsa om det att jag oftast väljer bort böcker som vältrar sig i våldsdetaljer. Den här balanserar farligt nära gränsen för mig, och jag får skumläsa en del. Men jag håller mig kvar eftersom jag tycker om avdelning Q-medarbetarna.


Titel: Offer 2117
Serie: Avdelning Q
Författare: Jussi Adler-Olsen
Originaltitel: Offer 2117
Översättning: Helena Hansson
Utg år: 2019
Förlag: Albert Bonniers förlag
Hitta den hos din lokala bokhandel, på ditt bibliotek eller via Omnible

måndag 21 december 2020

Sagan om Isfolket 37: Stad i skräck

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Staden i skräck är Halden, och det de är rädda för är att få smittkoppor. Mannen på framsidan ovan är en hemvändande man, uppvuxen i Halden men som varit ute på sjön i många år. Nu kommer han hem, men har tyvärr smittkoppsvirus med sig. Han dör inom något dygn, och har på den tiden hunnit träffa nio personer eller vad det är, och dessa i sin tur har träffat flera, bland annat en hel sekt som låst in sig i en gruva och väntar på Undergången (som är satt till ett datum senare samma vecka av deras pastor som är en lurendrejare av rang).

Boken handlar i princip om hur dessa människor ska letas upp och flyttas in på isoleringsavdelning på sjukhus. Och eftersom det är flera av dem som inte har smittkoppsvaccin så är det några som dör.

Hur kommer då Isfolket in i allt detta? Jo, unge Rikard Brink jobbar som polis i Halden, och det är hans jobb att detektiva fram de smittade. Några går lätt, men någon har hamnat i isolering på en ö i skärgården, och den där sekten som väntar på Undergången är väldigt hemliga av sig så att de sitter där i gruvan är en Stor Och Hemlig Hemlighet. 

Och på vägen träffar Rikard Vinnie Dahlen, först med i undergångsgruvan men sedan utsparkad därifrån eftersom hon är en av de två kvinnorna som stöttade smittkoppsmannen ut till en båt och alldeles säkert har fått viruset.

Lite annorlunda Isfolksbok, som såklart känns märklig att läsa mitt i corona-pandemin.

Titel: Stad i skräck
Serie: Sagan om Isfolket #37
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 36: Trollmåne

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Christa Lind är dotter till Vanja och nattdemonen Tamlin, vilket ju är en helt fantastisk grej egentligen med tanke på att Tamlin var just... demon. Men, OK, allt kan hända i böcker. Och Christa är hyfsat normal som människa sett, förutom att hennes tunga är delad längst fram, och att hon kan flyga (eller sväva) lite grann om hon anstränger sig. Hon bor med den som tror att han är hennes far, Frank Monsen, och han är en otroligt gnällig och krävande typ. Frank vill nu att Christa ska gifta sig med en man i samma frikyrka som han är med i. Då blir hon kvar i närheten och kan hjälpa Frank med allt han behöver även sedan hon gift sig har han räknat ut. Men Christa är betänksam - förvisso är Abel trevlig på många sätt, men han är 34 år, änkeman och far till sju pojkar. Så hon skulle bara gå från ett slit till ett annat. 

Och här kommer då Lindelo in i bilden. Först är Lindelo bara "huvudpersonen" i ett skillingtryck, en visa som är populär och sjungs överallt, och handlar om elände, blod och död som så vanligt i de där sångerna. Men så träffar Christa en ung man som ser ut precis som den där Lindelo kunde ha gjort - och det visar sig att det är han, att han varit med om allt det där i visan med en elak bonde som har ihjäl hans små syskon och allt vad det är. De blir kära i varandra, men kan inte få varandra pga två tungt vägande skäl: 1. han är död. Det är hans spöke hon, och bara hon, ser. (eftersom hon har det arv hon har efter nattdemon och Lucifer och allt vad det är) och 2. det visar sig att de är släkt, att han också är av Isfolket och dessutom hennes egen halvmorbror. Så ett absolut no-no på detta på många sätt. 

Det slutar ändå med att Christa gifter sig med den där Abel med barnaskaran, och får sonen Nataniel med honom. Det är Nataniel som är Den Utvalde som Isfolket väntat på i hundratals år, och nu får han Linde-Lou (som han befinns heta) som sin alldeles egen skyddsängel.

Titel: Trollmåne
Serie: Sagan om Isfolket #36
Författare: Margit Sandemo

söndag 13 december 2020

A Memory Called Empire

Mahit reser från sin lilla rymdstation till hjärtat av det stora imperiet Teixcalaan. Hon ska vara stationens ambassadör, och det är hennes drömjobb. Hela sitt liv har hon utbildat sig i teixcalaansk kultur, språk, politik, och på fritiden läser och lyssnar hon helst på den senaste poesin från imperiets huvudstad (eller huvudplanet). Nu ska hon resa dit, och bo där! 

Och till sin hjälp ska hon ha förre ambassadören, Yskandr, med sig. Fast bara en liten AI-variant av honom eller vad man ska säga. Bak i nacken har Mahit (och alla på hennes station) en liten dosa som kallas imago. I den sparas en sådan minnesbild av personen de efterträder, som i sin tur har minnen och erfarenheter med sig från sin föregångare, upp till flera generationer. Och så ska minnena och den förra personen smälta ihop med den "nuvarande" personen till en och samma personlighet fast med en sjujäkla erfarenhet att luta sig tillbaka på. 

Problemet är bara att hennes imago-Yskandr är "nedladdad" för femton år sedan och inte från den "nuvarande" Yskandr som precis blivit mördad efter tjugo års ambassadörstjänst. Varför blev han mördad och vad hade han gjort? Det vet inte "yngre" Yskandr hur mycket han än kan lotsa Mahit runt i den teixcalaanska kulturen. Och den som hade ihjäl förre ambassadören verkar nu vilja ha ihjäl även Mahit.

Jag gillar delar av den här boken, och det är just delarna som har med den här "imago"-grejen att göra, att bära med sig någon annan persons minnen i sig själv. Tyvärr försvinner detta i ett hav av detaljerade beskrivningar av Teixcalaankulturen, som förvisso är fascinerande på många sätt (poesi är alltså "hett" och poeter är denna världens kändisar, samt att poesi används för att koda hemliga meddelanden) men att bygga upp en värld räcker inte. Det behövs handling och karaktärer också. Och jag blandar hela, hela tiden ihop karaktärerna i den här boken vilket inte är ett bra tecken, samt kommer aldrig huvudpersonen Mahit nära. Det fina världsbygget (alltså, ja, det ÄR bra) kryddas med en mängd politiska intriger som utgörs av Mystiskt-namn-på-ena-sidan som nog inte är ense med Mystiskt-namn-på-andra-sidan plus att vi har en arvsföljd efter den åldrande kejsaren som känns oroande. Men jag gäspar käkarna ur led över politiska intriger, och slöläser tills boken hettar till då och då. Och då handlar det alltid om dessa imagos, om olika personer som är döda eller inte döda eller i olika versioner av sig själva, som ska samarbeta. Helt fascinerande, och jag önskar så mycket att författaren kunde låtit detta bre ut sig mer i boken. Vi har också en antydan om att den gigantiska staden styrs av en komplicerad AI som styr mycket mer än man först förstår, och jag hoppas i det längsta att detta också ska lyftas till att vara en viktig del av handlingen (för vilka möjligheter!). Men jag väntar förgäves, och bokens avslut är inte alls tillfredsställande. 

Kanske jag möjligen läser bok 2 i serien som ska komma till våren, för då ska Mahit och hennes teixcalaanska vän Three Seafrass ut i rymden och kämpa mot aliens med onda planer om jag förstår det hela rätt. De där aliens har figurerat som ett stort hot även i denna första bok, men har inte alls fått ta särskilt mycket plats. 


Titel: A Memory Called Empire
Serie: Teixcalaan #1
Författare: Arkady Martine
Utg år: 2019
Förlag: Tor
Hitta den hos din lokala bokhandel, på biblioteket, eller via Omnible

lördag 12 december 2020

Sagan om Isfolket 35: Vandring i mörkret

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 


Här får vi lite överraskande veta att första världskriget faktiskt var Tengel den ondes fel. Alltså, jo, det var ju upplagt för krig med spänningar mellan de olika nationerna, det kan erkännas. Men det utlösande var att Tengel den onde vaknade till ur sin djupa dvala, svävade iväg i ett moln av stank, råkade sväva till just den plats där Gavrilo Princip och hans lilla band av Svarta handen-anhängare satt och planerade lite ofog under ärkehertigen Frans Ferdinand kommande Sarajevo-besök. Och Tengel tankepåverkade dem till att inte bara vilja skrika slagord och tända fyrverkerier utan i stället använda riktiga vapen. Varpå han själv bokstavligen flöjtades ner i sin sömn igen och första världskriget satte igång som Tengels verk. 

Jahaja. Anledningen till att han vaknade till för detta katastrofala inhopp i historien var att en borgherre och misslyckad amatörmusiker i en träskmark i Spanien själv komponerat ett stycke för flöjt, och börjat spela på det. Precis de toner som behövdes för att väcka Tengel ur dvalan (ja, ja, det där är komplicerat men har man läst alla isfolksböckerna så vet man varför flöjter är rätt fasansväckande ting). Men han blev avbruten. Och nu måste notpappret:

1. förstöras, enligt Isfolkets andliga styrgrupp (de flesta av dem är ju döda, men det har aldrig hindrat dem). Och bäst lämpad för det är ju helt klart Vetle av Isfolket. Att han bara är fjorton år, bor i Norge och ensam ska ta sig igenom det Europa där det råder ett världskrig, kan väl ses som petitesser.

2. räddas och spelas upp, enligt Tengel den onde (som ju egentligen ligger nedsänkt i månghundraårig dvala, men det har inte hindrat honom från att fjärrstyra en hel del genom åren). Och bäst lämpad för det är att skicka en tidigare okänd "drabbad" isfolksättling vars intelligens inte når några större höjder.

Nå. Vetle tar sig till borgen i träsklandet. Det onda "det" gör det också. De träffas. Självklart avgår Vetle med segern, flyger hem (ja, bokstavligen) med hjälp av den mystiske Vandraren i mörkret som nu åter dyker upp samt har på resan träffat sin blivande fru som på norska kommer heta Hanne. Hon får dock sitta ett par år i kloster och vänta på dels att Vetle växer till sig, dels att världskriget tar slut. Sen ansluter hon till Isfolket på Lindallén, och hon och Vetle får tre barn. 

Titel: Vandring i mörkret
Serie: Sagan om Isfolket #35
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 34: Kvinnan på stranden

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 


André Brink, son till Benedikte och Sander, kör upp till Trondheim i sin (och pappas, de har köpt den tillsammans) nya bil. Han älskar bilar och dess inre, och kommer så småningom att ha en egen bilverkstad. Men ännu så länge gäller uppdraget att nysta vidare i det som hände Vanja i en liten sidohistoria i förra boken Nattens demon. Hon var då i Trondheim i demon-exil, och träffade på "kvinnan på stranden" när denna dränkte sig, försökte rädda henne men misslyckades och kunde inte heller rädda det ofödda barn hon bar på. Ett barn som visade alla tecken på att vara ett "drabbat" isfolksbarn, hur nu det kunde hänga ihop.  André får tag på gamla dagboksanteckningar från en äldre släkting till Petra, "kvinnan på stranden", eller mer en journal som nästan är som en bok. Och dessa får vi också läsa, så det blir som en bok i boken, och handlar om händelser kanske hundra år tillbaka i gränslandet mellan Sverige och Norge och också en ännu äldre sägen om Vargabys jungfrur som fortfarande tycks påverka en hel bygd. Det är rätt komplicerat, men vad Sandemo lyckas med är att åter få in den Christer Grip som länge i släktträdet stått som "för alltid försvunnen". Han gick ju inte upp i rök den gången på landsvägen i Skåne när hans familj blev överfallna. Nä, han levde vidare, och "kvinnan på stranden" är nu alltså en avlägsen isfolksättling. 

Nå. André drar över till Vargabytrakten i Sverige för lite spökliga äventyr, tillsammans med Mali (Petras dotter) och Nette, anställd på "magistraten" och den som hjälpt André att skaffa fram information och på kuppen blivit så kär i honom att hon släppt ner håret och köpt sig en ny klänning. Det har hon inget för, eftersom André i stället gifter sig med Mali trots dennas oborstade språk.


Titel: Kvinnan på stranden
Serie: Sagan om Isfolket #34
Författare: Margit Sandemo

torsdag 10 december 2020

Piranesi

Piranesi lever ensam i ett oändligt stort hus. Det är sal efter sal, korridor efter korridor, många många kilometer och mil. Oändligt, troligen - han har aldrig kommit till slutet (eller ens försökt?) men har efter många och långa vandringar lärt sig hitta i Huset. Åtminstone den del där han lever, alltså. Och huset är fullt av tusentals statyer, otroligt vackra med många detaljer, typ Kvinnan med bikuporna (med små bin), Bonden som lastar gödsel på sin kärra, Pojken som håller ballonger eller vad han nu kallar dem. Han använder dem för att kunna orientera sig, och har sina favoriter som är som hans (tysta) vänner. 

I huset finns det också vatten, och en närhet till ett hav, och vågor som ständigt brusar. Ibland blir det högvatten, och vattnet 
översvämmar salarna och korridorerna. Livsfarligt, såklart, men Piranesi har koll och schema på när de olika tidvattenvågorna kommer och var. 

Och vad Piranesi vet så finns det bara femton personer i världen. Tretton av dessa är döda, och han går regelbundet till deras ben med olika små gåvor, pratar med dem och pysslar om dem. Den fjortonde personen är han själv. Och så finns den femtonde personen, The Other, en man som kommer till Piranesi varje tisdag och torsdag vid särskilda klockslag, och ställer frågor samt ger Piranesi olika uppdrag som ska leda till mer kunskap om urgammal visdom.

Vad är då detta? undrar jag när jag sätter igång med läsningen. Vad är detta för hus? Varför är han där ensam? Vem är The Other och var kommer han ifrån? Och varför har Piranesi en rad journaler han noga uppdaterar, med benämningar som Året då Albatrosserna flyttade in i Stora Havssalen eller Året Då Jag Reste tíll Niohundrasextionde Västra Hallen... fast två av journalerna har "2011" och "2012" på ryggen. 
Jag funderar medan läsningen flyter på (för det gör den snabbt) och har ett antal teorier om hur allt egentligen hänger ihop med det där huset och den där världen och alltihop. Sedan tillkommer en mystisk sextonde person, och Piranesi börjar gå tillbaka i sina egna journaler och läsa de tidiga anteckningar han själv nu har glömt bort - och jag får veta mer och mer. 

En väldigt underlig bok, underlig och vacker och med en story och ett slut som tilltalar mig alldeles väldigt mycket. Jag gillar den! 

Susanna Clarke skrev Jonathan Strange & Mr Norrell för några år sedan, och det jag minns om den boken var att jag gillade den (fast jag nu har glömt det mesta av innehållet) men mer att det är en av de tjockaste böcker jag läst. Typ tegelstenarnas tegelsten. Och så kommer då denna, Piranesi, och berättar elegant en avslutad historia på bara 245 sidor! Det hade jag verkligen inte väntat mig när jag först läste om Piranesi, trodde det skulle vara ännu en mastodontbok. Men nope. Ganska tunn, och lättläst.

Titel: Piranesi
Författare: Susanna Clarke
Utg år: 2020
Förlag: Bloomsbury
Köp den hos din lokala bokhandlare, eller låna från ditt bibliotek, eller hitta den via Omnible

lördag 5 december 2020

Just nu - december

 

Det är första lördagen i december, och alltså dags för ett av de just-nu-inlägg som vi f.d. kulturkollare fortsätter med.

Här är mitt just nu:


Just nu läser jag: 
Piranesi av Susanna Clarke. Den är underlig och väldigt speciell, men en bok en sån som jag bara måste måste läsa slut för att få veta varför och hur. Och det går ganska snabbt, den är på knappt 250 sidor - till skillnad från Clarkes kända Jonathan Strange & Mr Norrell från 2004 som var en riktig tegelsten till bok.

Just nu läser jag också:
precis som i förra just-nu-inlägget håller jag fortfarande på med  maraton-omläsningen av alla böckerna i Sagan om Isfolket (Sandemo) Det är oerhört förnöjsamt. Jag är på bok 35, och försöker hålla takten med att blogga om böckerna också. Jag spoilar hårt i mina inlägg (fast jag varnar först!) och har väldigt roligt när jag skriver. 

Just nu lyssnar jag:
på Kents alla skivor. Om och om igen, i bilen från och till jobbet. Alldeles särskilt sista Då som nu som för alltid från 2016, som jag av outgrundliga anledningar tidigare missat i mitt liv. Attans, så bra den är. Jag hetslyssnar.

Just nu längtar jag efter:
Rhythm of War, fjärde boken i Brandon Sandersons mästerverksserie The Stormlight Archive. Den kom ut för ett par veckor sedan, men jag har inte köpt den än och såklart står den överst på min julklappsönskelista. Och sen lite julledighet på det...!


Alla kan såklart hänga med på just nu-utmaningen på egen blogg eller instagramkonto! 
Fler just-nu-inlägg hittar du hos LindaHelenaUlricaFanny och Anna.