lördag 22 juli 2017

Only a Promise

Jag tog mig an de där sju överlevarna från Napoleonkrigen igen,  som i Mary Baloghs serie The Survivors' Club en efter en hittar sina enda och rätta kärlekar samt sina happily forever after. Nu dags för Ralph, mannen med det stora ärret tvärsöver ansiktet och betitlad earl eller viscount när boken börjar. Jag minns inte exakt, och han blir ganska raskt hertig dessutom. Denne blivande hertig drog endast 18 år ut i kriget som officer, full med heroiska tankar om heder och Det Enda Rätta. Han övertalade dessutom sina fyra bästisar från skolan att följa med honom, men det tog inte lång tid innan de fyra dog och han ensam överlevde. Han såg det dessutom hända, och hann knappt återvända till England innan han upprepade gånger försökte ta livet av sig. Varför skulle han leva när alla de andra dog?

Nu lyckas han leva vidare genom att helt stänga av sina känslor - och det är därför han inte vill gifta sig även om det här med hertigtiteln som snart är hans gör att han verkligen måste sätta igång med att producera småhertigar och därför behöver hitta sig en fru. Vad skulle han kunna erbjuda henne, han som inte har några känslor kvar? (Tja, ett antal gods på landet, oräkneliga miljoner och titeln hertiginna...? Men nu ska jag inte vara cynisk)

Hos farmor och farfar hertiginnan och hertigen av InsertAdligtNamn (har tyvärr inte tillgång till boken när jag skriver inlägget) finns en tjugosjuårig kvinna som fungerar som sällskapsdam till den åldriga hertiginnan: Chloe. Ogift och bortom all räddning eftersom hon (utan att det är hennes fel) blivit inblandad i två gigantiska skandaler. Aldrig kommer hon att få någon man? Så vad har hon att förlora? Redan på sidan tolv eller nåt trampar hon bestämt fram till snart-hertig-Ralph och friar till honom. Och... han tackar ja. De gifter sig nästa dag (jepp, varför dra ut på det?) och därefter dör gamle hertigen mycket hastigt och nu har vi en nybliven hertig och hertiginna av InsertAdligtNamn som inte riktigt känner varandra och har hela boken på sig att bli kära och reda ut sina genomgångna skandaler och krigssorger och allt vad det är.

Jag gillar. Förstås. Det här är en av de romaner där Mary Balogh (som så ofta) låter personer från sina tidigare romaner vara med igen som bifigurer, och jag tycker väldigt mycket om det. Och det här med att bli hertiginna över en natt? Absolut!


Titel: Only a Promise
Serie: The Survivors' Club #5
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2015
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

tisdag 18 juli 2017

Flickan med gåvorna

När jag hade börjat läsa den här vaknade jag på natten av mardrömmar. Fullt av zombies invaderade huset jag befann mig i och hade forcerat staket och ytterdörr, bara den tunna myggdörren vi har innanför den fanns kvar som barriär, och de klapprade med tänderna åt mig och trängdes bakom det där tyget... Heh. Jag har ganska sällan mardrömmar numera, och om jag har det handlar de oftast inte om spöken och sånt utan mer om vardagligare läskigheter. Så man kan anta att den här boken kröp innanför skinnet på mig med sina "hungriga" som alla människor som smittades av zombiesmittan kallas, och som numera ränner runt på städernas gator och letar kött att äta?

Alltså, ja. Början på boken gjorde det, och det var där jag gillade läsningen bäst. Vi får läsa om Melanie, som döptes till Melanie eftersom det var det namn som stod överst på listan med flicknamn när hon kom till stället där hon nu är. Hon har inga ord eller minnen från tiden före. Men nu består hennes liv av en cell, en korridor, ett klassrum och så lektioner med olika lärare i det där klassrummet. Fröken Justineau är favoriten, och dagarna med henne de bästa dagarna. Sämsta dagarna är söndagarna när det ska ätas och duschas.

Just det här med att jag som läsare sakta får förstå vem och vad Melanie är, och om världen och de hungriga, och hur livet ser ut för de som ännu inte smittats av zombiesmittan - det är precis sådan läsning jag gillar. Därför vill jag inte skriva för mycket om vad som händer och det jag sakta får veta (men äckelvarning på maten Melanie och de andra som bor där får: en skål med larver... bluääärgh på det).

Jag gillar resten av boken också, men den innebär inte så många fler avslöjanden utan handlar mer om karaktärsutveckling. Melanie är lite för mycket för mig - hon är så redig och klok och förståndig. Mer gillar jag praktiske sergeant Parks och (faktiskt) doktor Caldwell, som verkligen tror på det hon gör även om det hon gör är... tja, inte OK?

Och zombiegrejen då? Är det mycket blodskvätt, hjärntuggarfest och splatter? Njae... det förekommer men är definitivt inte viktigast. Den här boken påminner mig mycket om Varma kroppar som också skriver om tänkande zombies med känslor och som kämpar emot det där rivande måste-äta-hjärna-nu-suget. Mer funderingar om mänsklighet, medmänsklighet och etik än action och hjälteinsatser.

Så - gillar gör jag, men glad av läsningen blev jag inte. Det är ju inte den sortens bok. (så fick raskt kurera mig med lite romance direkt efter... återkommer snart med rapport om a well-muscled duke)

Titel: Flickan med gåvorna
Författare: M.R. Carey
Originaltitel: The girl with all the gifts
Översättning: Johanna Svartström
Utg år: 2016
Förlag: Ordfront
Köp den till exempel här eller här

söndag 16 juli 2017

Hundar, hus och hjärtats längtan

Semesterläsningen fortsätter, och jag envisas med det lättlästa och mysiga. Den här var ett alldeles perfekt val (trots all snö på framsidan). Precis som i Toner i natten (som jag nyligen läste) finns även här en hantverkare och ett hus som behöver renoveras, men här är hantverkaren så oändligt mycket trevligare och det verkar bli så fint i det där huset att renoveringsbiten är en stor del av feel-good-känslan. Och så har vi förstås alla hundarna. Ingen Lucy Dillon utan hundar av olika sorter, kynnen och storlekar. Här figurerar en liten smart terrier som heter Minton (eftersom det blir roligt om han är olydig och får kallas Bad Minton) som jag skulle kunna tänka mig att äga, och en ganska påträngande kärlekskrank tax som gärna vill göra små valpar med alla hundar han möter, oavsett kön eller ras, en äldre, fisande brun labrador och många andra.

I centrum står Juliet, vars liv kraschade för ungefär 8 månader sedan då hennes älskade make Ben hastigt gick bort i en hjärtattack. Kvar finns hon nu med hunden, det orenoverade huset och en stor tomhet och sorg. Jag gillar originalets titel Walking Back to Happiness mycket mer än den svenska, eftersom det är just promenaderna som får Juliet att hitta tillbaka till livet och glädjen. Och det handlar om promenader med hundar - inte Minton eftersom han mest har fått leva med korta kisspauser på väg till affären under tiden som gått sedan hans älskade husse försvann. Nä, nu mer eller mindre tvingar Juliets mamma henne att börja gå ut med andra människors hundar. Dessutom passar hon deras katter, tar in deras post och snokar i deras bokhyllor. Och så börjar hon så smått orka med att prata med både dem och andra människor hon träffar på sina promenader.

Vi får också träffa Louise, Juliets syster, som inte riktigt orkar med sig själv och sitt perfekta liv med fina huset och bakteriefria sonen och mannen som fixar middagsdejter till bara dem två. Jag irriterar mig en hel del på både Louise (kan hon sluta lägga sig i Juliets liv?) och hennes man ("jag blir inte arg om du inte orkar jobba och vill återgå till att vara hemmafru, det hade ju varit trevligt med ett barn till"). Och på Louises och Juliets mamma som verkligen lägger sig i ungefär allt. Men allra mest tycker jag det är mysig läsning, och skulle gärna vilja ha någon som lyxrenoverade mitt hus lite så där pö om pö med fina färger och dyrt kakel.

Titel: Hundar, hus och hjärtats längtan
Författare: Lucy Dillon
Originaltitel: Walking Back to Happiness
Översättning: Marianne Mattsson
Utg år: 2012
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

fredag 14 juli 2017

Thick as Thieves

Det var två år sedan jag läste A Conspiracy of Kings, fjärde boken i Queen's Thief, och jag var lite orolig för att inte hänga med i handlingen på Thick as Thieves. Men jag hade inte behövt bekymra mig - vi får resa långt bort från Attolia och Eddis och personerna som bor där, och i stället läsa om Kamet. Kamet är slav i ett högt uppsatt hushåll i det gigantiska imperiet Mede, och han är dessutom en av de högst rankade och mest dyrbara slavarna. Han kan skriva, föra räkenskaper, ha koll på ett hushåll, får röra sig fritt inom palatset och staden - förutsatt att han har ärenden som gör att han behöver ta sig någonstans. Han är ju slav, och har som sådan inte rätt att göra någonting som hans herre inte beordrat.

Kamet blir tilltalad av en anonym attolier, som nästan hela boken igenom kallas just The Attolian och inget annat (även om läsaren snart börjar ana vem han är). Denna attolier säger att han kan frita Kamet och ta honom med sig till Attolia för att där leva som en fri man. Kamet tackar för erbjudandet och går iväg (men skrattar hånfullt inom sig - han, som har ett så bra, lyxigt och (nästan) fritt liv, åka till Attolia där folk lever som barbarer? Aldrig!)

Men saker och ting förändras hastigt, och efter något dygn befinner sig Kamet trots allt tillsammans med den där töntige attoliern, på väg mot Attolia och på flykt för sitt liv. Givetvis tänker han inte följa med hela vägen till Attolia - nej, han tänker sticka ifrån attoliern så fort tillfälle ges och leva vidare sitt liv undangömd i någon stad långt borta, så långt bort från Mede och kejsarhovet som det går.

Det här är en väldigt bra bok, och lika välskriven som de andra i Queen's Thief-serien. Megan Whalen Turner är en rasande skicklig författare. Men.... ändå är jag lite besviken på den. Jag ville så väldigt gärna veta mer om hur det gick med allting i Attolia och Eddis och Sounis, och träffa Gen och de andra - men det fick jag nästan inte göra i den här boken. Kamet är en trevlig bekantskap, men han känns ändå mest som ett sätt för oss att få veta hur det stora imperiet Mede funkar, och hur det är ett sådant oöverstigligt hot mot de tre små länderna vi hejar på, och den här boken känns väldigt mycket som en typisk mellanbok som förbereder oss på Den Fantastiska Avslutningen i seriens sjätte och sista del. Frågan är nu bara: hur himla länge ska vi få vänta på den? Whalen Turner skriver fantastiskt bra men tar sin tid på sig för att fila fram varje bok som de hantverk de är. Det tog sju år för henne att skriva denna Thick as Thieves. Hur många år innan hon får ihop alla trådar till ett fantastiskt avslut i sista boken? Jag bävar...

Titel: Thick as Thieves
Serie: Queen's Thief #5
Författare: Megan Whalen Turner
Utg år: 2017
Förlag: Greenwillow Books
Köp den till exempel här eller här

söndag 9 juli 2017

Toner i natten

Min sommarläsningshög består i år mest av sånt jag tror att jag ska glida igenom som smör. Jag har haft problem med läsflytet ett tag, och har därför försökt hitta sträckläsningsböcker. Den här låg överst i högen, och det var en bra inledning eftersom jag mycket riktigt sträckläste den. Och eftersom jag gjorde det måste jag ju vara nöjd med den?

Jodå, i det stora hela. Jojo Moyes kan det där med att dra in läsaren och fängsla i berättelsen. Och här finns ett antal personer jag tycker mycket om. Allra mest gillar jag ett par bifigurer som kallas "kusinerna", ett par äldre herrar som lever ihop och som driver en liten affär ihop, och som helt uppenbart hade det jobbigt med traktens skvaller när de flyttade dit men vars affär nu är lite av ett nav för allt skvaller. Jag gillar också Byron, som egentligen är utbildad lärare, men som livet tvingat till att bli någon som tar tillfälliga påhugg, som inte har fast bostad, som inte vet hur den närmaste framtiden kommer att se ut men som ändå försöker göra rätt för sig, tvätta sin skjorta och se till att hans hundar mår bra. Kanske han blir lite väl god och duktig när han är specialist på så mycket, kan beskära träd, kan allt om svampar, kan plöja en åker och prata med barn på barns vis. Men... nä. Jag gillar Byron.

Ändå är det en hel del i den här boken som skaver, och som gör att jag inte gillar den så mycket trots sträckläsningen. Jag tycker inte om huvudpersonen Isabel. Jag blir så irriterad av hennes strutsteknik när det gäller ekonomi och praktiska ting och sitter och morrar över alla brev (viktiga och mindre viktiga) som läggs i en hög och glöms bort och hennes oförmåga att säga till hantverkaren Matt på skarpen och... ja, ungefär allt. Ja, hon är en fantastisk violinist som hittills har levt för sin musik, och ja, hon har förlamats av sorgen över bortgångne maken... men jag gillar henne ändå inte. Punkt.
Inte heller gillar jag den där hantverkaren Matt och hans besatthet, eller hans fru som verkar ha glömt bort att leva ett eget liv utan bara hänger upp sig på var hennes man är och om han fortfarande tycker om henne och vad hon ska ha för gardiner i vardagsrummet. Visst, de är mer komplexa än så, men jag gillar dem inte.

Och så huset. Det som ska renoveras. Samma obestämbara obehag som högen med de där obetalda räkningarna - jag blir så irriterad av att läsa om det. Fnuttande med kornischer medan elen till köket inte funkar och stora grejer som vatten och avlopp inte är igång... jag blir så frustrerad. Det är inte som att jag själv är någon renoveringsguru (far from it...) men felaktigheterna i alltihop tillsammans med Matts attityd och Isabels strutseri gör mig så trött. Samtidigt som... jag sträckläser vidare. Ja ja.

Och, märkligt nog: detta är andra boken på mycket kort tid jag läser där det finns ett barn som har tystnat? Som fås att prata igen med hjälp av en hund? Postmannen ringer alltid två gånger...


Titel: Toner i natten
Författare: Jojo Moyes
Originaltitel: Night Music
Översättning: Helen Ljungmark
Utg år: 2016
Förlag: Printz Publishing
Köp den till exempel här eller här

fredag 7 juli 2017

Spöket i biblioteket

Mystiska skolan heter serien med börja läsa-böcker som är lagom läskiga för barnen på lågstadiet, och som har så fantastiskt fina illustrationer att jag skulle vilja kliva in i dem och kolla runt på den där skolan. Barnen som kommer till skolbiblioteket där jag jobbar älskar de här böckerna, och de lånas ständigt ut. Därför blev jag himla glad över denna Spöket i biblioteket eftersom den fortfarande utspelar sig på den mystiska skolan med tinnarna och tornen, och med Greta och de andra barnen som huvudpersoner - men har lite längre och svårare textmängd än de andra böckerna i serien. Tjoho! Så perfekt att ge barnen när de blivit duktigare på läsning, vill läsa om Mystiska skolan men behöver mer. 

Och... den utspelar sig i biblioteket, som ligger i en egen liten byggnad i skolan, ett torn med en brant trappa. När jag bokpratar om de här böckerna brukar jag förstås alltid visa bilden på biblioteket och säga att jag önskar att jag finge jobba där. Och nu får vi alltså komma dit och vara med om ett mysterium. Kul! Dock saknar jag färgillustrationerna - de svartvita är fina men det där magiskt vackra där sådant som tapeter och dörrar nästan kändes som fotografier har försvunnit.

Amir är bibliotekarien i det lilla tornet, och har sådana besynnerliga grejer för sig som att ha skyhöga stegar och hundra år gamla böcker om tidsreseforskning på ett... skolbibliotek? Dessutom har han mustascher som krullar ihop sig när han blir arg, och dessutom har han läst alla böckerna i biblioteket. Jo. Men ett har vi gemensamt: det här att älska böcker, ordning och att hitta vilken bok som passar till barnen.

Nu krullar Amirs mustasch ihop sig eftersom någon har lämnat den där urgamla boken om tidsresande liggandes på soffan i biblioteket. Inte på sin plats! Och denne någon måste dessutom ha klättrat uppför stegen för att hämta boken. Inte tillåtet! Vem kan det vara? Vem?


Titel: Spöket i biblioteket
Serie: Mystiska skolan
Författare: Katarina Genar
Illustrationer: Alexander Jansson
Utg år: 2017
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

torsdag 6 juli 2017

The Instruments of Control (The Revanche Cycle, book 2)

Jag läser vidare i The Revanche Cycle och detta är alltså andra boken i serien. Och jag gillar den fortfarande mycket! Det är fortfarande ett myller av människor (fast författaren har tagit livet av ett antal sedan jag började läsa bok 1)(en av mina favoritkaraktärer är numera totalt massakrerad)(attans) och ett ännu större myller av intriger. Ibland undrar jag ifall det finns några överhuvudtaget i den här världen som bara går upp på morgonen, äter frukost, jobbar, äter middag och går och lägger sig utan att under tiden med ett halvleende och dolska blickar planera att mörda sin chef, arbetskollega, bästa barndomsvän, fru eller barn bara för att få mer makt eller pengar eller helst bägge delarna. Det är mycket intrigerande, och absolut ingen går att lita på. Alla står sig själva närmast, och om det mot all förmodan finns någon som älskar någon annan och försöker sätta den personen främst och skydda och leva för henom... så tas denne någon raskt ur sina illusioner, får sitt liv raserat och får lära sig att inte vara så mjuk och dum.

Jag kan bli lite trött.

(och på ganska många ställen skumläste jag en del när intrigerna blev för omständliga och de dolska blickarna för många och de elaka händerna som förväntansfullt gneds mot varandra bara blev för mycket)
(utom när det var fullständigt skogstokige lönnmördaren Simon Koertig som förväntansfullt gned sina elaka händer, eftersom Simon Koertig är så ond och vidrig att det är en ren fröjd att läsa om honom, plus det att alla hans finurligt elaka planer alltid så storslaget går åt fanders...)

Mari Renault försöker tänka och leva gott, och vill så gärna bli en sagans riddare - men hon har egentligen en liten rasande djävul inuti sig som släpps lös mer och mer, och vid ett tillfälle när Mari släppt på kontrollen och får tag på en yxa så blir det... ja, helt hysteriskt rått och blodigt.

Felix är en annan som så gärna skulle vilja leva ett gott liv som värdshusvärd i en liten stad vid stranden. Problemet är att hela världen är emot honom, att han liksom hamnar i centrum av alla andras intriger och folk försöker döda honom vart han går. Det får banne mig finnas gränser, så han försöker slå tillbaka, intrigera tillbaka mot intrigmakarna. Men... han är inte så bra på det där.

Vidare har vi en maktgalen kung, en maktgalen kejsare, en maktgalen affärsman, en maktgalen häxa och ett antal andra maktgalna individer. Det är magi, blod och intrigerande på olika nivåer i en salig blandning med snabba POV-skiften, och jag måste - precis som efter första boken - nog ganska omgående ge mig i kast med bok 3 medan jag fortfarande har koll på alltihop.

Titel: The Instruments of Control
Serie: The Revanche Cycle #2
Författare: Craig Schaefer
Utg år: 2015
Förlag: Demimonde Books
Köp den tyvärr inte i Sverige, men till exempel här

måndag 3 juli 2017

Belle

Jag började med att lyssna på den här som ljudbok, men detta är den praktiska sorten som funkar både som ljudbok och e-bok hos Storytel så ganska raskt hade jag mest övergått till att mest läsa den som e-bokstext pga att det gick för långsamt med uppläsandet (och att jag inte är riktigt sams med Louise Raeder som uppläsare) och jag ville gå snabbare fram i läsningen av Belles och de andras öden och äventyr. Jag har inte läst något av Lesley Pearse innan men kommer alldeles säkert att göra det igen eftersom hon verkligen kan berätta en bra story och få en läsare att fastna. Perfekt för att komma ur lässvackor!

Det börjar lite för snyftigt för min smak, och jag var lite lätt skeptisk: Belle växer upp på en bordell i Seven Dials i London, men har ändå haft en skyddad uppväxt full med böcker och kärlek i Mogs stora kök. Mog är bordellens hushållerska, och har varit som mamma för Belle även om Belles riktiga mamma Annie också finns i hennes liv och är den som äger bordellen. Fram till när boken börjar och hon är sisådär sexton år gammal har Belle inte vetat vad det är som händer i övriga huset och inte heller vetat vad det är en hora gör, så det är ett ganska bryskt uppvaknande när hon 1. råkar ligga gömd under sängen inne hos Millie, en av de anställda, när hon betjänar en kund och 2. kunden inte är nöjd med vad han får utan stryper Millie till döds.

Nu är Belle vittne till ett mord, och det hinner inte gå många sidor förrän hon själv är kidnappad av mördaren (som dessutom har andra skumraskaffärer för sig och till råga på allt en stor näsa och köttiga läppar) som för ut henne ur landet och säljer henne till en bordell i Paris. Och så sätter det igång. Det är här jag tror att den stackars oskuldsfulla Belle ska bli räddad ur faran av någon modig typ, och börjar lägga ner läsandet. Men nejdå, istället sker det värsta (hon tvingas direkt att ta emot kunder på bordellen, den ene brutalare än den andre) men Belle överlever och går vidare, och lyckas dessutom hitta bra saker i livet. Det är detta som gör att jag gillar att läsa om henne: hon klarar sig vidare utan drömprinsar och fantastiska lösningar. I stället ger hon aldrig upp - hon ser efter vad hon har för möjligheter och jobbar med dem.

Och det är inte bara Belle vi får följa, utan även vad som händer med Mog och Annie som är kvar hemma i London, och människorna kring dem. Jag gillar dem, utom möjligen unge Jimmy som är lite väl rekorderligt reko för att vara trovärdig. Miljöerna gillar jag också! Det är London på 1910-talet, det är Paris, det är New Orleans med ångande värme, farliga bakgator, upplysta hus och musik som aldrig tystnar... Jag är på det hela taget glatt överraskad av den här boken!

Titel: Belle
Författare: Lesley Pearse
Originaltitel: Belle
Översättning: Yvonne Hjelm
Ljudbok - uppläsning: Louise Raeder
Utg år: 2012
Förlag: Damm förlag
Köp den till exempel här eller här

fredag 30 juni 2017

Sommaren före kriget

Kombinationen 1910-tal och England är oemotståndlig för mig, och den här boken utlovade kärlek, tidsanda och småstadsintriger i East Sussex sommaren 1914 så verkade vara precis min grej.

Boken sträcker sig lite bortom 1914, så kriget hinner sätta igång och vi får resa till skyttegravsleran och vara med om en del vansinne där, men allra mest handlar detta om staden Rye och dess invånare. Visst pratar baksidestexten på boken om hur latinläraren Beatrice Nash kommer till Rye och helt banbrytande anställs på skolan där för att lära pojkarna latin och hyfs (det har ju alltid varit en man i den tjänsten, oklart varför just latin är manligt men till exempel fransklärare typisk kvinnotjänst...??). Men hon är bara en av många huvudpersoner, och egentligen inte den intressantaste av dem heller. Jag gillar till exempel mer att läsa om Agatha Kant, moster till två andra huvudpersoner (Hugh och Daniel som alltså är kusiner och tillbringat alla lov under sin uppväxt i mosters stora hus i Rye) och inblandad i alla lokala kommittéer och intriger.

Det är ingen direkt handling i boken utöver det hur världen kommer till den lilla staden Rye och skakar om den i sina grundvalar. Det tog ett tag för mig att komma in i boken - dels för att det är ett sådant myller av personer att hålla reda på, dels att den egentligen känns som att läsa ett tvserie-manus snarare än en bok. Det är liksom så tydliga scener som avlöser varandra mer än ett driv framåt med ett fåtal karaktärer som utvecklas. Här är detaljerade miljöer, kläder, utseenden på folk, dialoger... och så avslutas den scenen, det går några dagar och nästa scen målas upp. Det känns som att läsa en Downton Abbey, fast med andra personer.

Även om det tog ett tag innan jag kom in i det hela, och även om jag inte engagerade mig så där värst djupt i någon karaktär (även om jag gillade att läsa om dem) så roades jag av den här boken. Intressant också med skildringen av klassamhället som ännu är mycket tydligt, och om all galen prydhet som råder. Så mycket som inte får nämnas vid namn, eller ens antydas!

Så ja - läsvärd bok.

Titel: Sommaren före kriget
Författare: Helen Simonson
Originaltitel: The Summer Before the War
Översättning: Katarina Jansson
Utg år: 2017
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

tisdag 27 juni 2017

Elaka anteckningar + Jag hör vad du säger

Hos Bokhuset blev jag tipsad om två roliga e-boksnoveller av Peter Du Rietz, och lade till dem i min Storytel-bokhylla. Häromkvällen började jag läsa Elaka anteckningar och satt snart och skrattade för mig själv där vid köksbordet. Den var raskt genomläst, och jag fortsatte direkt med Jag hör vad du säger som handlar om samma person men som kan läsas helt fristående.

Jag älskar den här sortens humor! Den är elak och huvudpersonen är så osympatisk på alla vis att jag bara "näää, så där får du ju bara inte tycka, tänka och göra..." och sedan bara dör i skratt.

Gunnar Svensson är journalist, och det är hans dagboksanteckningar som i första novellen är de "elaka anteckningarna". För det är de. Alla andra människor är dumma, chefen på jobbet är helt intelligensbefriad, grannarna idioter och kan inte bara alla andra låta Gunnar vara ifred och låta honom spela datorspel nätterna igenom, liksom? Han är grannen som river ur andras tvätt ur torktumlaren och skickar anonyma kritiska mail och fuskar sig igenom sitt eget jobb och har alla fördomar om andra människor som bara tänkas kan. Så där får han bara inte göra, liksom... men gör det ändå. Till sist kraschar allt... (och nog sjutton sitter jag där och skrattar då med, när Gunnar hamnar i sin totala katastrof)

... så det är inte så konstigt om han i Jag hör vad du säger tycker sig vara värd att åka iväg på solsemester för att i lugn och ro färdigställa sitt filmmanus. Vanlig chartersemester via resebyrå är bara för idioter (och sådana som har mer pengar), så Gunnar fixar hela resan själv. Sedan åker han. Och, ja, det är lika roligt som i Elaka anteckningar, fast med turister-på-solsemester-humor också, i den där andra blandningen av alla-floskler-du-någonsin-hört-på-ett-möte-på-kontoret. Hence titeln "jag hör vad du säger", och fortsättningen är ju som alla vet "och jag tar det till mig" varpå... inget händer.

Behov av att sticka in något snabbt, roligt och lättläst mellan dina semestertegelstensböcker? Du Rietz noveller rekommenderas!



Titel: Elaka anteckningar + Jag hör vad du säger
Författare: Peter Du Rietz
Utg år: 2012 + 2013
Förlag: Mix + Hoi
E-boksnoveller, som hittas på Storytel eller här och här på AdLibris

måndag 26 juni 2017

Nyckeln till Hinsides

Jag provade lite svensk fantasy, första boken i en trilogi tänkt för barn mellan 9-12 år, skriven av mor och son Alvtegen, och som ljudbok uppläst av Karin Alvtegen.

Detta är portalfantasy, där Linus i det stora, gamla och spännande huset Trakeborg (som förstås ligger mitt ute i ingenstans) hittar en lönndörr som leder till en tunnel som leder till ett hål som leder till... en annan värld som kallas Hinsides. Jag tänker på både Spiderwick-böckerna för hus- och magiska varelser-känslan, och på Narniaböckerna, förstås. Och det är helt OK läsning, actionspäckat och med intressanta huvudpersoner.

Linus är tvillingbror med Linnea, men Linnea har ända sedan förlossningen varit gravt handikappad och kan inte röra sig eller kommunicera på något sätt. Linus har trots det alltid pratat med henne (utan att få svar), läst högt för henne och hjälpt deras mamma att sköta om henne. Mamma är ensam med Linus och Linnea, pappan försvann iväg redan när tvillingarna var små. Nu är det mamma som dragit iväg med barnen till detta Trakeborg som de får bo gratis på i utbyte mot att de renoverar stället. Mamma jobbar som konservator, men renoveringen verkar mest gå ut på att måla om några av rummen vad jag kan förstå. Det är inte jätteviktigt - viktigare är relationen mamma-Linus (väldigt mycket "var försiktig!" vilket han är) och Linnea-Linus-mamma. Det bästa i den här boken är nämligen att när Linus väl kommer till Hinsides så finns Linnea där. Fast där heter hon Lionora, är frisk, pratar, kan magi och är den som räddar Linus.

Boken tappar mig lite när Linus väl kommer till Hinsides, eftersom det därefter blir mycket action av arten Mystisk Fantasyvarelse (detaljerat beskriven ända ner till öronens utseende och pälsens färg) Påträffas, Befinns Vara Vän Eller Fiende, Strid/Dialog Inträffar, Scenbyte Till Nästa Miljö Och Nästa Fantasyvarelse. Det vill säga, en enda lång kavalkad av noggrant beskrivna magiska väsen av olika storlekar och modeller. Hur denna värld Hinsides är uppbyggd och fungerar, vem som bor var och vem som styr, eller mer av världsbygget än en del av dess bestiarium, får vi inte veta. Det är kanske OK när det gäller en bok för 9-12-åringar, men för mig blir det väldigt platt. Och så vill jag ha en något farligare Värsta Fiende än en Tjoffsan på ben (jodå). Men, för målgruppen? Absolut - det är spännande läsning. Dessutom avslutas boken i något som inte är en cliff-hanger men som väldigt mycket lockar till att läsa vidare bok två: Hinsides brinner.


Titel: Nyckeln till Hinsides
Författare: Albin & Karin Alvtegen
Illustrationer: Alexander Jansson
Ljudbok - uppläsning: Karin Alvtegen
Utg år: 2016
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här

onsdag 21 juni 2017

Allt jag önskade

Tänk, där gick jag och hade för en gångs skull läst mig mätt på fantasy, och kände mig nästan svältfödd på böcker på svenska (en lätt överdos av Kindle-läsning), och ville ha någon lättläst, trevlig bok som drog in mig direkt men visste inte riktigt vilken. Läshögarna där hemma bjöd bara på ännu mer fantasy på engelska - men så dunsade det till i brevlådan och där låg en överraskningsbok från förlaget: Allt jag önskade av Lucy Dillon. Så alldeles tydligt just en sån sorts bok jag behövde just nu, perfekt tajming! Helgen ägnades alltså åt Dillons hundar (klart det fanns hundar!) och Longhamptonmiljö (även om vi fick se Bristol en hel del också).

Huvudpersoner i Allt jag önskade är Caitlin och Patrick, deras barn Joel och Nancy, och så Patricks syster Eva. Caitlin och Patrick har precis separerat, men har ännu inte berättat som det är för sina barn utan sagt att pappa för jobbets skull måste bo borta från dem ett tag. Och ja, han har fått ett nytt jobb i Newcastle, mer än 50 mil från Bristol där familjen bor, så hur ska de nu göra med barnen? Patrick vill vara en del av deras liv även om jobbet tar väldigt mycket tid. (på tok för mycket, tycker Caitlin, han är nästan aldrig hemma och om han ändå är hemma ringer hans mobil konstant) Att låta dem varannan helg resa själva till Newcastle är inte att tänka på.

Det är här storasyster Eva kommer in i bilden. Hon är änka sedan hennes berömde make skådespelaren Mick dog för några år sedan, har själv inga barn och bor i ett stort, fint hus i Longhampton. Klart hon vill upplåta sitt hus och sitt liv varannan helg till att låta Patrick och hans barn bo där och få umgås med varandra? Patrick ringer och arrangerar och bestämmer. Som han brukar ringa och arrangera och bestämma - han kan inte riktigt lita på att andra människor klarar av att leva sina liv om inte han träder in och ger dem goda råd och checklistor att följa.

Efter första halvan på boken kontrollerade jag att den var etiketterad som "feelgood". Jodå, det stod till och med "feel better med Lucy Dillon" på titelsidan. Men... I most certainly did not feel good when reading. Irritated, yes. And annoyed. Så pass irriterad på inte bara mästrande Patrick utan även på hans f.d fru Caitlin, och killen hon funderar på att ha sex med (han har ju snygga överarmar och lår?) och Eva och några till när jag ändå höll på. Varför kunde inte Patrick låta andra människor vara ifred? Varför bara antogs det att Eva var fullt villig att ge upp hälften av sina helger till några andras liv? Jag morrade, men läste på, och tänkte väl kanske att Lucy Dillon hade en plan med det hela. Typ "feel bad before feeling good"? Och, ja. Jag lugnade ner mig, började gilla personerna, och läste boken till slutet som väl var helt OK.

Barnen gillar jag boken igenom. Lilla Nancy, Caitlins och Patricks dotter, anar att pappa har försvunnit för gott. Och hon tror, på barns vis, att det är hennes fel, och har kommit fram till att hon hädanefter måste vara tyst. Så hon slutar prata.

Och så gillar jag hundarna, förstås. I den här är det två mopsar som heter Bumble och Bee, och aldrig hade jag väl trott att jag skulle bli mopsintresserad... men det blev jag.


Titel: Allt jag önskade
Författare: Lucy Dillon
Originaltitel: All I Ever Wanted
Översättning: Ann Björkhem
Utg år: 2017
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

måndag 19 juni 2017

War For The Oaks

Eddi McCandry spelar gitarr och sjunger i ett band som det väl går sådär bra för. Samma kväll som hon bestämmer sig för att lämna bandet blir hon förföljd av en man hon såg i publiken under kvällens spelning. Och av en stor hund. Och ganska raskt har hon trillat, slagit i huvudet, vaknat upp och befinner sig i en konversation mellan hunden, mannen och en... eh, fontän.

Mannen och hunden visar sig vara en och samma person, the Phouka. Fontänen är nog som den ska, men vattnet i den är en gleistig, ett vattenväsen. Och Eddi har blivit indragen i ett krig mellan två folk hon inte ens visste att de fanns. Minneapolis, där de befinner sig, verkar krylla av väsen som hon inte förut sett eller vetat om. Faeries får hon definitivt inte kalla dem för då blir de hemskt upprörda. Fey är OK.

Samtidigt som Eddi nu ska befinna sig på älvornas slagfält som en slags katalysator ska hon också starta upp ett nytt rockband. Trummisen Carla, hennes bästa vän, fick hon med sig från det gamla bandet, och Carla rekryterar Dan, keybordist med en hel arsenal av mystiska synthar, kläder och färggranna glasögon. Snart har basisten Hedge, som man aldrig hör vad han säger, samt lead gitarristen Willy (som dessutom spelar fiol OCH är osannolikt snygg) kommit med och bandet drar igång med spelandet.

War For The Oaks kom redan 1987, och kan sägas vara en av de första (den första rentav?) urban fantasy som skrevs. Den tar sagoväsen, gammal folktro och magi och parkerar detta mitt i en storstads sjabbigaste kvarter och finaste parker, och så blandar den in mängder av musik och musikaliska referenser. Det går inte att läsa om the Phouka (nej, han får aldrig något namn, vilket jag stör mig en hel del på) utan att se Prince framför sig, och Dan känns för mig som en mix av Elton John och Howard Jones. Eller nåt.

Hade jag läst den här boken då när den kom och jag var tjugo år och musik mer eller mindre var mitt liv, och min fantasyerfarenhet ännu bestod av i princip Tolkien och C.S Lewis - då hade jag älskat den. Verkligen älskat, med magin, snygge Willy, musiken och allt det där som jag inte hade vetat kunde skrivas och finnas i böcker. Men nu? Det är så synd, men jag tycker den är ganska trist. Jag har läst så mycket urban fantasy som alldeles säkert har sina rötter i detta, men som utvecklats och blivit vassare, roligare och mer spännande. Och slutet på boken tycker jag inte alls om.
Attans att jag missade tåget, då i slutet av 1980-talet!


Titel: War for the Oaks
Författare: Emma Bull
Utg år: 1987 (original), 2016 (den här utgåvan)
Förlag: Penguin Books (den här utgåvan)
Köp den till exempel här eller här




söndag 18 juni 2017

Harry Potter and the Half-Blood Prince

Återigen har Stephen Fry och jag tillbringat ett antal timmar tillsammans i bilen på väg till och från mitt jobb. Han har läst Harry Potter för mig, och jag har varit med själen på Hogwarts och kroppen på 108:an.

Nu har mörkret och ondskan kommit ända in på Hogwarts. Harry misstänker att Draco Malfoy har blivit fullskalig Dödsätare nu när pappa Lucius sitter inspärrad i Azkaban, och att Draco har något mystiskt och farligt uppdrag för Lord Voldemorts räkning. Harry försöker lista ut vad, och följa efter Draco, men alla i hans omgivning tycker han överdriver det hela och ber honom lugna ner sig. Men vem har rätt? Va? Alltså, slutet på den här boken är lika förtvivlande att lyssna på nu som när jag läste boken första gången. (och precis som Harry trodde att Dumbledore inte kunde ha dött på riktigt? Väl?)

Professor Dumbledore har privatlektioner med Harry och låter honom ta del av minnen i den där behändiga pensive-skålen och på så sätt uppleva Voldemort/Tom Dolders barn- och ungdom, och få reda på vad horrokruxer är för något. Och precis som förut kan jag irritera ihjäl mig på att allting ska hållas hemligt för Harry, att han ska skyddas och yadayada. Så mycket lättare allt hade varit om Dumbledore direkt berättat för Harry hur hans hand blivit så där förstörd och bränd, och vad det betydde, och varför han litade på Snape, och .... och ja, hallå Carolina, så mycket kortare och tråkigare böckerna hade varit om allt hade avslöjats direkt? Jo. Men ändå?!

Och att inte professor Slughorn kom med i böckerna förrän nu i denna näst sista del? Han är liksom så etablerad i Potter-universum att han känns som tidigare - fast samtidigt funkar ju inte det eftersom Slughorn definitivt är samtidig med den där ärvda läroboken i trolldryckslagande som Harry får, den som tillhört Halvblodsprinsen. Det är intressant att läsa om böcker, och det är intressant vad man minns och inte minns från första läsningen.

Nu har jag bara en bok kvar i Stephen Fry-uppläsningen. Ser fram emot den!


Titel: Harry Potter and the Half-Blood Prince
Serie: Harry Potter #6
Författare: J.K. Rowling
Ljudbok - uppläsning: Stephen Fry
Utg år: 2016
Förlag: Bloomsbury Publishing PLC
Köp den till exempel här eller här

tisdag 13 juni 2017

Winter's Reach

Jag stötte på en jublande recension av en fantasyserie jag aldrig tidigare hört om på bloggen Fantasy Book Critic. Här skulle finnas både magi och politiska intriger, häxor, kvinnliga bountyhunters, överhuvudtaget starka kvinnor som intressantaste karaktärer, ett myller av människor och subplots i en miljö som skulle påminna om ett medeltida Italien. Aha! Intressant, ju? Och som av en händelse reades just hela serien ut i en omnibusedition på Amazon för bara 0,99 dollar. Hallå!? Efter någon halv minut befann jag mig vara ägare till sagda omnibusedition på min Kindle - något annat hade varit tjänstefel.

Nu har jag läst första boken i serien: Winter's Reach, och jag gillar den mycket. Det är förvirrande många namn (men hej! det är fantasy) och många grejer som pågår, men så småningom klarnar det och jag får en bättre överblick. I det närmaste ingenting är utrett och avklarat när bok 1 är utläst - snarare har allt bara dragit igång, och ganska många människors liv har blivit katastrof och elände. En hel del människor har till och med dött - författaren verkar inte ha några som helst problem med att ta livet av sina karaktärer, så jag vet inte hur mycket jag vill bli kompis med dem under läsningens gång, jag kanske kommer att bli helt deprimerad?

Men det är svårt att undvika att bli engagerad i karaktärerna - det är de som gör boken bra. Komplexa karaktärer med många fel och brister, men intressanta! Mina favoriter är nog de här:
Werner, äldre f.d soldat som numera försörjer sig som bountyhunter och som har gjort en hel del i sitt tidigare liv han inte är särskilt stolt över.
Felix, yngre son i en av Mirenzes (medeltidsitalienvibbarna...) äldsta bankfamiljer som måste rädda familjens ekonomi och inflytande genom att gifta sig med dottern till en annan bankfamilj. Men han har helt andra planer, och drar iväg norrut till den fullständigt laglösa staden Winter's Reach för att hitta rikedomar i nedlagda gruvor. Den trippen går... inte bra. Alls.
Den kvinnliga borgmästaren i det där Winter's Reach som jag har glömt vad hon heter, men har jordgubbsfärgat hår och en våldsam inställning till livet.
Simon, assistent/högerhand till rik bankman samt lönnmördare. Han har en dödsbok där han skriver ner vilka han har haft ihjäl, hur det gick till och vad som gjorde just det mordet till speciellt och ... ja, han är helt sjuk. Men väldigt intressant att läsa om.
The Owl, The Bear, The Mouse och andra häxor som verkligen inte är några trevliga och snälla sorters häxor. Än så länge i alla fall.
Livia - dotter till den döende påven. Smart, beläst, klok, och vore det perfekta valet till att efterträda sin pappa på påvestolen. Men, nej. Hon är kvinna. Därför ska hon sätta sig lugn i någon hörna, brodera lite och vänta på att bli bortgift eller så. Hennes försupne bror som inte riktigt kan stava till sitt eget namn är i stället en av de hetaste kandidaterna till påvestolen.

Och förresten - påve och kardinaler och präster och allt sådant är på plats. Fast de tillber en "the Gardiner", har alla gröna kläder på sig och kyrkoritualerna kan bestå i att gräva med händerna i jord.

Det är ett myller. Av allt. Jag saknar en personförteckning, och jag saknar verkligen en karta (fantasy utan en karta? I have several questions...) men handlingen går raskt framåt, berättad ur åtskilliga POVs och jag tycker mycket om det. Ska snart fortsätta med bok 2, The Instruments of Control, innan jag tappar greppet om alla namn och subplots.

Titel: Winter's Reach
Serie: The Revanche Cycle #1
Författare: Craig Schaefer
Utg år: 2014
Förlag: Demimonde Books
Köp den tyvärr inte i Sverige, men till exempel här

söndag 11 juni 2017

A Face Like Glass

Två saker drabbar en vid läsning av Frances Hardinge. Det första är språket. Det glimrar, det konstruerar nytt, det leker, det beskriver, det suger tag. Jag kommer att tänka på en finurlig Charles Dickens när jag läser Hardinge.
Det andra är fantasin. Hur kan hon komma på sina världar? Det är så otroligt smart gjort, och med så många detaljer. (i den här aldrig utan att tappa greppet och falla isär som jag tyckte att hon gjorde i boken om Mosca Mye) I A Face Like Glass befinner vi oss i en underjordisk stad som är som en värld i sig: Caverna. Här regerar mästarna, de som är så duktiga på att framställa viner, ostar, parfymer och annat att det är magi. Vi har viner som kan radera (och återställa) minnen, ostar som ger visioner och vi har parfymer vars doft kan invagga människor i lugn och säkerhet. (bra om du är en mördare, till exempel...)(eller har ett stressigt jobb, typ provsmakare till kejsaren)(de flesta av kejsarens provsmakare tillbringar sin fritid i lugnande parfymångor ungefär som i någon opiumhåla). Men de här vinerna, ostarna och det andra kräver skicklighet att framställa - ett vin som inte är färdigt kan vara farligt - det kan explodera. Eller anfalla människor. Eller så kan det anfalla andra viner och sedan explodera. Ostar kan också bli aggressiva och gå till attack ifall de inte hanteras på rätt.

Ta nu den här fantasin och kombinera med språket och du får en läsupplevelse som är något utöver det vanliga. Caverna är ett myller av människor, intriger och hemligheter, och mitt i allt detta dimper (bokstavligen) flickan Neverfell ned i tunnlarna hos en ostmakare. Han hittar henne, och inser chockad direkt att hon inte kommer från Caverna utan måste komma utifrån. Hon har nämligen ett ansikte som är som glas, och med det menas att hon visar sina känslor genom ansiktsuttryck. Man kan se om hon är glad, ledsen, rädd, förväntansfull eller vad det nu är, och hon kan inte ljuga för det skulle hennes ansikte avslöja direkt.

Jaha? Vad är det med det, då? Ansiktsuttryck? Jo - människorna i Caverna har inte det. Deras ansikten är stela och blanka. De kan "manuellt" lära sig olika ansiktsuttryck men dessa bärs liksom masker, så människorna kan ha vilka känslor som helst och dölja dem bakom stela ansiktsuttryck som stannar kvar tills de flyttar ansiktsmusklerna till ett annat uttryck. Att lära sig nya ansiktsuttryck är dyrt och det är bara de rikas barn som får lära sig många. De fattiga och alla arbetare i Caverna får lära sig 2-3 uttryck som alla går ut på "uppmärksamhet på nya arbetsorder" och "förnöjsamhet i arbetet" typ. Så de kan vara helt förtvivlade, hungriga, ledsna, skadade, kära eller vad som helst - men deras ansikten är alla samma stela "vad ska jag göra nu, chefen?"

Neverfell blir indragen i högsta familjernas intrigerande för makt och utvecklas från att vara ett nyfiket barn till att vara någon som inser hur rutten världen är hon lever i och försöka göra om den till något bättre. Men det är många krumbukter, hemligheter och livsfaror, och hon stöter på många helt fantastiska personer. Ta bara denne kejsare som jag faktiskt helt tappade hakan när jag läste om. Han har med hjälp av diverse viner och ostar eller vad det är kunnat leva i femhundra år, och vågar inte längre sova eftersom andra under den tiden skulle kunna ta makten. Istället har han delat sig i två personligheter som vardera styrs av höger respektive vänster hjärnhalva, och så låter han halva sig själv sova när den andra halvan är igång och styr. Vänsterögat (som han kallas när vänsterhalvan styr) är logisk och planerande, medan högerögat är mer impulsiv och känslostyrd. Men dessa bägge halvor av honom själv har nu börjat intrigera mot varandra, skaffat egna bundsförvanter inom rådet och har olika delar av vaktstyrkan lojala till sig. Och... sedan börjar de bägge halvorna bråka med varandra. Alltså - snacka om multipla personligheter...?! Det är smått fantastisk läsning, och hela den här boken är full av liknande fantasikrumbukter som jag skulle vilja skriva om allihop men jag får lugna ner mig. ("Facesmiths" som säljer olika ansiktsuttryck? Kartograferna som blivit så galna av att försöka kartera Cavernas gångar att deras galenskap smittar - man får ha ett timglas på fem minuter när man ska prata med en kartograf... The Kleptomancer! Världens smartaste tjuv! Lönnmördarna!)

Jag älskade Lögnernas träd av Frances Hardinge. Jag älskar den här också. Läs!


Titel: A Face Like Glass
Författare: Frances Hardinge
Utg år: 2012
Förlag:Macmillan
Köp den till exempel här eller här

onsdag 7 juni 2017

A Kiss for Midwinter

Detta är en novella som ingår i The Brothers Sinister-serien av Courtney Milan, och är Lydias berättelse. Lydia fanns med i bok 1 i serien som Minnies bästa vän, och redan där fick man reda på hennes hemlighet och hemska - att hon som bara tonåring och ogift blev gravid. Och denna novella inleds med hur en äldre och ansedd läkare på ett tryggt och överseende vis berättar för Lydias föräldrar att det är lika bra att Lydia lägger sig ner för att dö direkt. Jo, för hon är ju helt körd nu? Antingen fortsätter hon bejaka sina lustar på det här viset och leva sitt liv som den hora hon är, och då kommer hon förr eller senare dö i någon skamlig sjukdom eller av alla graviditeter hon ju kommer att dra på sig (hon får ju skylla sig själv). Eller också flyttar hon till någon okänd plats och lever sitt liv i ensamhet eftersom ingen vettig man ändå kommer att vilja gifta sig med henne nu när hon är förstörd och fallen. Och då kommer hon ändå snart att dö av olycka och tristess eftersom en kvinnas enda lycka i livet är att få bli gift och mor. I den ordningen.

Varpå han avslutar med att föreskriva henne att för illamåendet dricka en medicin som är giftig nog att ha ihjäl en häst.

Alltså.

När jag läste denna inledning så blev jag så arg att jag höll på att krypa in i boken och mosa den där Fryntlige, Ansedde Herr Läkaren. Nu är han en påhittad karl ur historien och ligger som relativt harmlösa pixlar i min Kindle - men för sisådär 200 år sedan kunde han mycket väl ha funnits. Och en Lydias liv hade väl i princip varit slut om hon blev gravid som femtonåring, och den blivande pappan stack. Jodå.

Men denna Lydia överlevde, och bor nu sex år senare kvar hos sina föräldrar. Hon har inte lagt sig ner för att dö, men kär tänker hon aldrig bli. Den hon nu stöter på i sitt välgörenhetsarbete (det handlar om rent vatten och vaccinationer, Courtney Milan har med mycket historiska detaljer helt förutom Fryntliga Vidriga Doktorer) är en läkare. Samma man som stod längst bak i rummet som Fryntlige Doktorns unge assistent den gången när Fryntlige Doktorn konstaterade att hennes liv borde vara slut. Doctor Jonas Grantham har numera egen praktik, ingen lämplig fru men en mycket rak och krass humor. Snygg är han också. Be as it may med den saken, denne dr Grantham ska Lydia hata. Han vet ju om hennes hemlighet!

Jag föll ju med ett brak för Courtney Milans inledande novella i Brothers Sinister-serien, men gillade kanske inte den följande, "riktiga" boken i serien lika mycket. Men den här novellan är precis lika bra som den första, och Milan är verkligen fantastisk i det korta formatet.

Titel: A Kiss for Midwinter
Serie: The Brothers Sinister #1,5
Författare: Courtney Milan
Utg år: 2012
Köp den till exempel här

fredag 2 juni 2017

Miras Martin

Mira och Martin har varit kompisar i många år, och trivs bra i varandras sällskap. De kan liksom bara hänga utan att göra något särskilt. Den ena kanske sitter vid datorn, den andre sitter i sängen och pillar med mobilen, eller så sitter de bara och pratar, eller är tysta ihop. De har en hemlig plats i skogen, en koja i en håla, där de har utflykter och kan sitta länge och mysa.

Men i skolan låtsas de knappt att de känner varandra. De är OK med det bägge två – de vill inte att någon ska tro att de är ihop. Annars är Martin en sån alla vill vara med och alla tjejer blir kära i, så Mira vill inte att alla ska tro att hon är en av dem.
Fast det ÄR hon. Kär i Martin, alltså. Men det är så hemligt att hon inte har berättat om det för någon alls. Och det där är ganska jobbigt i skolan när andra tjejer pratar om och med Martin.
Till exempel Ina, som Mira brukar hänga med i skolan. Hon gillar egentligen inte Ina, som blir sur för minsta lilla och ställer tusen frågor och aldrig låter Mira vara ifred. Men Mira kan inte säga nej när Ina kommer och vill vara.

Det är svårt, det där med prat. Med Martin funkar det alltid när det är bara de två. Men när andra i skolan frågar något? Då brukar inte Mira kunna svara alls, eller om hon får fram något så blir det fel. Som nu när Rocky kommer och frågar om Mira vill spela synth i bandet som hon och Martin bägge är med i, och Mira blir så vansinnigt glad - men inte kan svara alls mer än mmmm…
Hon har ju ingen synth. Och vet att mamma aldrig i hela livet har råd att köpa en till henne. Så hur ska hon svara?

Jag tycker mycket om Miras funderingar, och kan så helt känna igen det där med att aldrig kunna säga rätt saker när det gäller. Och jag gillar den här boken i stort. Men jag kan tycka att det är lite för mycket som ska behandlas, att det blir lite spretigt. Det är Miras och Martins kompis/kanske-kär-i-förhållande, det är den här komplicerade vänskapen med Ina, det är det här med att ha skilda föräldrar och få träffa pappans nya kvinna, det är att bo med mamma som alltid har ont om pengar och att faktiskt vara fattig utan att helst avslöja det för andra. Jag hade gärna läst mycket mer om Mira och Martin. Vad är det som gör att de är kära i varandra? Hur har Martin det hemma hos sig?


Titel: Miras Martin
Författare: Anna Ehring
Utg år: 2017
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

tisdag 30 maj 2017

A Conjuring of Light

Jag har väldigt svårt att komma in i den här boken. Alldeles i början är den OK där cliffhangern och all dramatisk action i avslutningen på bok 2 får en direkt fortsättning. Ondskan etablerar sig rejält i Röda London, och allting verkar vara rejält kört, för allt och alla. Men sen... sen händer ingenting? Ondskan ondskas och alla magiker, kungliga familjemedlemmar, präster och utländska dignitärer verkar mest bara... fjanta runt. Det är inte förrän någon kläcker den ljusa idén att det ska resas iväg med ett skepp över haven för att införskaffa praktiska Besegra-Ondskan-Ting på en svåråtkomlig flytande svart marknad som boken blir intressant att läsa igen.

Det som fascinerade mig mest med den här serien var världsbygget, med de fyra olika London i parallella världar. Men i den här boken utnyttjar Scwab inte detta utan låter nästan allt hända i Röda London-världen, vilket gör detta till en fantasyvärld vilken som helst, och en fantasy som dessutom allra mest handlar om relationer. Jag gillar karaktärerna, men spänningen mellan dem var intressant i bok två. Här tillfogas inget nytt, och jag blir less på ältandet av relationer mellan älskande par, mellan föräldrar och barn, mellan syskon och allt vad det är. Jag vill ha mer Avslöjande Av Stora Och Uråldriga Hemligheter, mer plot-twists, mer magi, mer... aha. Några grejer som anats genom böckerna är till exempel Kells och Lilas respektive ursprung (kniven med initialerna, glasögat...) och jag tänkte att det där skulle avslöjas och fördjupa storyn i denna tredje bok. Men... ja, det blev ett pffft. Och jag blev besviken.

Och det här, som verkligen är en SPOILERGREJ att skriva så läs inte! om du inte redan har läst hela trilogin:

Varför inte döpa om trilogin till Rhy dör? Alltså, hur många gånger kan killen dö? Han dör i första boken, men återvänder med hjälp av Kell och den där binda-ihop-spellen som är så viktig för bokens handling och brödernas relation. Ja, det är fint och spännande och bra. Men sen dör han igen, i slutet på bok två. Och så fortsätter han med det i början på bok tre. Om och om igen sjunker han ned i mörkret och allt försvinner. Alla gråter och nu är han död. Och igen. Och igen. Och sedan, en halv bok senare... igen. Jamen, hallå? Och inte bara han? Ojka gör också den här zombiegrejen. Det går banne mig inflation i det här NU DÖR JAG och till sist orkar jag inte ta några dödsfall på allvar. De kommer ju ändå snart tillbaka?

Slut på spoiler...

Jag blev alltså besviken, men inte helt så missnöjd som det låter när jag skriver ovan. Jag gillade resa-på-havet-grejen, och jag gillar fortfarande Lila, och blir helt fascinerad av Maris på flytande svarta marknaden. Så delar av boken var ändå OK. Jag hade nog lite för höga förväntningar.


Titel: A Conjuring of Light
Serie: Shades of Magic #3
Författare: V.E. Schwab
Utg år: 2017
Förlag: Titan Books
Köp den till exempel här eller här

fredag 26 maj 2017

Anne på Grönkulla

Det har aldrig blivit av att jag har läst Anne på Grönkulla, så därför kändes det som mycket hög tid att göra det nu, som väldigt vuxen. Och lite synd är det att jag inte läste den när jag var barn, för då tror jag att jag hade tyckt mycket om den, på ungefär samma sätt som jag älskade att läsa Fem-böckerna, och min mammas flickböcker från 50-talet. Det är så redigt och äppelkindat och flätigt och fullt av regler, bredda smörgåsar och vädrande av sängkläder, liksom? Och saker och ting är gräsliga och rysliga. 

När jag nu läser den här kan jag ledsna lite på alla Annes drömmerier och mångordiga dyrkan av blommande körsbärsträd och mossiga skogsbackar - men barnet Carolina hade nog älskat just det där. Jag var en Anne då och kunde förlora mig hur länge som helst i funderingar som kanske uppstod när jag såg en liten sjö i skogen. OK, OK, de som känner mig vet att jag fortfarande är sådan - men nuförtiden är jag något mer lättväckt, och orkar inte riktigt med att namnge allt vackert till typ Mörka Speglande Vågen eller Skira blommornas dal...

Men att läsa Anne på Grönkulla får mig helt klart att vilja gå ut i skogen och bara vara. Eller, ännu hellre, åka till den där Prins Edwards ö och vandra runt i naturen där. Det är en bra bit dit, förstås... så kanske nöjer mig med Mörka Speglande Vågen som vardagligt heter Eksholmssjön och ligger några kilometer hemifrån.

Det jag tänkte på när jag läste (förutom att väcka min egen Inre Snödrottningskärlek) var hur mycket av det Anne på Grönkulla är och gör som jag känner igen från barnböcker av senare datum, men som jag inte visste kom härifrån då när jag läste dem. Återigen - jag önskar att jag hade läst om Anne för 30-40 år sedan. Men bättre sent än aldrig? Tror dock jag nöjer mig med första boken i serien. Däremot ska jag försöka få tag på tv-serien från 1985 och se den.


Titel: Anne på Grönkulla
Författare: L.M. Montgomery
Originaltitel: Anne of Green Gables
Översättning: Karin Lidforss Jensen
Utg år: 1908 (original), 2003 (den här utgåvan)
Förlag: Rabén & Sjögren (den här utgåvan)
Köp den till exempel här eller här

tisdag 23 maj 2017

Svart stjärna säsong 2

Jag har lyssnat vidare på Svart stjärna på Storytel, nu de tio avsnitten i "säsong 2". Det är fortfarande lika spännande och jag trivs fortfarande bra med formatet med cirka en timmes långa "avsnitt".

Handlingen ska jag inte skriva så mycket om mer än att miljön nu inte längre är någon annan planet utan vi är på hemmaplan, i Sverige. Det är Karolinska i Stockholm, Arlanda, Muskö, vägkrogar och stugor i Dalarna och bussar i rusningstrafiken runt Slussen en vanlig sketen vardagsmorgon. Jag gillar det, och märkligt nog funkar det när allt det här vardagliga krockar med det ytterst främmande från någon annanstans.

Och så att de första avsnitten är frustration för huvudpersonerna. Här har de varit med om något sanslöst, något de måste få informera alla människor om så fort som möjligt, och så blir det så här? Utomjordingar finns ju inte. Vet ju alla. Så om det har försvunnit ett NASA-plan och skjutits ner någon mystisk sond i ett berg i Dalarna, så måste det ju vara... eh... ryssarna som ligger bakom? Så är det! Ryska spioner!

Men hallå!? Avslutet? Avslutet?? Om jag säger att "många saker fortfarande inte är uppklarade" så är det ungefär årets underdrift. Samtliga inblandade personer sitter i knipa. Hela mänskligheten är långt ute på fisens mosse (va? inte hört det uttrycket förut? kan vara väldigt lokalt sydskånskt, jag vet inte... men älskar att använda det)

Jag gillar alltså att lyssna - men är inte lika golvad som av säsong 1. Säsong 2 innehåller trots allt en hel del dödtid när det skulle funderas över livsfrågor, familj och mänsklighet, och det blir bara platt och trist här. Herrar Ersgård är duktiga på att leverera action, bra miljöbeskrivningar och så att snabbt teckna karaktärer så att de får liv (för att ofta sedan raskt ta livet av dem med eller utan blodiga inslag)(ofta med) - men livsbetraktelserna och filosofin kan de gärna lämna åt någon annan, i någon annan bok.

Några gnäll:
- Det finns synonymer till ordet "stirra" (se, titta, betrakta, glo, plira, kolla, beskåda, iaktta, observera...) Ett tag trodde jag att serien hette Svart Stirra eftersom det ordet användes så många gånger, och jag fick bilder i huvudet av glosögda, ständigt stirrande människor...
- Sauk läser bra, utom när han ger sig på dialekter. När han till exempel skulle prata skånska blev det så pinsamt att jag höll på att krypa ut ur bilen (där jag satt och lyssnade) Det behövs inte, det blir så bra ändå.

Ja, klart jag måste lyssna på säsong 3 (avslutande, va?) när den kommer. För, hallå, slutet...??


Titel: Svart stjärna - säsong 2 (episod 1-10)
Författare: Jesper Ersgård & Joakim Ersgård
Ljudbok - uppläsning: Stefan Sauk
Utg år: 2016
Här hittar du den, Storytel original.

måndag 22 maj 2017

Tell Me Three Things

Jag tyckte mycket om att läsa den här. Visst fanns det sorg och ilska och tonårshimlaproblem (men DEN finnen just IDAG? och mina kläder är fel och vad tror nu han om mig när jag sa DET och...) men ändå sitter jag mest och småler när jag läser. Det är roligt, dialogerna är så bra och jag tycker så mycket om personerna som är med! Och sen efter slutet? Åh, då lade jag ner boken och satt med ett saligt och ganska fånigt leende länge i ansiktet och bara mådde bra. Precis så där skulle den sluta! Ja!

Jessie börjar på en ny skola, Wood Valley High School i LA som är svindyr och fullsmockad med tonåringar som kör egna Teslor, BMW och allt annat som glänser. Hon känner sig väldigt ensam, väldigt annorlunda och väldigt, väldigt inte hemma som tills nu varit Chicago, med bästisen Scarlett. Men - för två år sedan dog Jessies mamma. Och nu har hennes pappa blivit kär i, och gift sig med, en kvinna vars stora hus de nu alltså flyttat in i. Förutom Rachel, pappans fru (the stepmonster) har Jessie fått en bonusbror: Theo. Men tro inte att han känns vid henne i skolan eller ens kan köra i samma bil som henne dit? Nope.

Livet är alltså kaos, elände och sorg. Och när Jessie redan efter första dagen får ett mail från någon anonym som kallar sig Somebody/Nobody, som säger sig också gå på Wood Valley och vill hjälpa Jessie med praktiska råd för att överleva skolvardagen, så tror hon direkt att det är någon som vill skämta med henne. Men hon svarar Somebody/Nobody, eller SN som hen förkortas till och snart pratar de med varandra via mail och chatt varje dag. Dock utan att Jessie får veta vem SN är. Livet är fortfarande kaos, elände och sorg, men hon har i alla fall någon som ser henne och som hon kan prata med.

Dialogerna med SN är fina, och det som direkt drar in mig i boken. Men vad jag inte hade väntat mig var hur väldigt berörd jag skulle bli av läsningen, för det blir jag. Det är inte SN eller kärlekspirret i boken - nej, det är Jessie och hennes mamma som för mig ändå blir bokens kärna. Jag kan inte värja mig - jag är ju själv mamma åt en sextonårig tjej, och mitt värsta är att någon av oss skulle dö och lämna den andra kvar. Det är inte att stå ut med. Och Jessie lever det. Författaren Julie Buxbaums mamma dog när hon var i Jessies ålder, och det här är på något sätt hennes bok till sig själv som tonåring. Jag tror det är därför den känns. Funderingarna om att mamman inte får vara med om när Jessie växer upp, inte får veta vem hon blir... som sagt, det där är mitt värsta.

Något jag tycker mycket om med Jessie är att hon så mycket är någon annan när hon skriver. Känner igen mig mycket i det! Att hon aldrig kommer på rätta replikerna när det väl gäller, inte kan formulera sig mer än i två-ordsmeningar ungefär när det är personer hon verkligen skulle vilja göra ett gott intryck på, inte kan ge svar på tal eller visa sin intelligens och humor när det ska pratas - men när hon får skriva? Då! Då får hon den den extra sekunden på sig att tänka, eller att formulera om innan hon skickar iväg... Jag Kan Relatera även om mitt och Jessies liv i övrigt är sååå långt ifrån varandra. Helt förutom miljön, pengarna, mammasorgen och skolan så har Jessie en tumme som bara kan spruta fram snabba sms-konversationer, även under tiden som hon pratar med någon annan - jag har ett pinsamt långsamt pekfinger som s-t-a-v-a-r fram mina sms, och dessutom är jag tydligen så helt ute att jag pryder dem med allehanda e-mojis. (älskar hur Jessie och Scarlett bara: "don't you e-moji me")

Fint, snabbt, roligt... och med ett innehåll, med tankar och funderingar som verkligen berör. Jag tycker mycket om.

Titel: Tell Me Three Things
Författare: Julie Buxbaum
Utg år: 2016
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här
Utgiven på svenska: Tre saker jag inte vet om dig

torsdag 18 maj 2017

A Gathering of Shadows

Jag läser vidare i Shades of Magic-trilogin, och gillar. I den här delen är det inte längre världsbygget som fascinerar mest - det lärde jag ju känna i första boken, dessutom rör de sig mest i Röda London i den här. Nä, nu är det personerna som fascinerar.

Kell lider kval, känner sig styrd och fastlåst, vid slottet, Röda London och kungafamiljen (och mest Rhy, förstås). Han behöver utlopp för all magi och angst och får fantasyvärldens motsvarighet till myrkrypningar i benen och koncentrationssvårigheter. Rhy känner (ja, bokstavligen) det och vill att Kell ska få avreagera sig lite, och trixar med honom i den här världens och bokens stora event: the Element Games.

Lila kände sig i slutet på förra boken äventyrlig, och har dragit ut på haven på ett piratskepp. Jag hade onda aningar om just det här pirateriet, men i onödan eftersom det, och piratkaptenen (eller, "privateer" tack så mycket) Alucard är det jag gillar mest med den här världen. Alucard påminner inte så lite om Jack Sparrow och visar sig ha många kvaliteter (och elaka hemligheter också för den delen). Han lär Lila att använda magi. Bland annat. Och Lila - hon bara dundrar på och gör saker. Stjäl, framkallar eld, tar över piratskepp på egen hand, skär av strupar, klär upp sig till bal (och gömmer knivar i dolda fickor)... och krånglar sig till en plats i the Element Games även hon. Hon är rå energi och rolig att läsa om.

Dessa Element Games gillar jag inte. Mest av allt liknar de tävlingen i Harry Potter och den flammande bägaren fast tråkigare, och går mest ut på att två magiker står och attackerar varandra medelst olika elementattacker (istappsspjut, jordkocksattack, vattenfallsdränkning... ja ni fattar). Efter att ha läst om bara en av de där matcherna ledsnade jag totalt på hela grejen och skummade mig igenom de partierna. Var ju ändå tvungen att hålla koll på vad som skedde eftersom nu Kell, Lila och Alucard var med i tävlingen, men min läsning störtade i stället hela tiden fram till ställena när de fyra huvudpersonerna interagerade med varandra. Då var det bra! Kell och Lila! (mmmm....) Lila och Alucard! (witty dialoger) Rhy och Alucard! Kell och Rhy!

Och så hade boken den makalösa fräckheten att sluta i en cliffhanger. What?! Vilken tur jag har som läser serien när alla tre delarna redan har kommit ut - jag kan sätta igång med läsningen av avslutande A Conjuring of Light precis när jag vill.


Titel: A Gathering of Shadows
Serie: Shades of Magic #2
Författare: V.E. Schwab
Utg år: 2016
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här

onsdag 17 maj 2017

Barnen på Svartbäckens sanatorium

Jag gillar verkligen framsidan på den här - och om nutidens barn inte vet vad ett "sanatorium" är för något så framgår det ju verkligen av de stela, vita sjukhussängarna. Mina läskighetsvibbar kommer av tankar på sjukhus förr med barn som låg inlagda ensamma (och föräldrarna fick stanna hemma), strikta rangordningar och sängar bäddade hårt utan minsta veck - men den här bildens skuggor och ödslighet pratar ju läskighet på ett helt annat sätt. Övernaturliga ting i övergivna byggnader.

Och det är precis det Svartbäckens sanatorium är. Ett sedan länge nedlagt sjukhus en bit utanför byn Svartbäcken (som i sig blir mer och mer avfolkad och öde), ett sjukhus som ingen vill prata om när Saga frågar dem, som tycker att ju mindre de där gamla minnena kommer upp desto bättre.

Saga är bokens huvudperson, och hon kommer för att bo hos sin farfar som hon inte tidigare har lärt känna. Han har bott i London och möjligen skickat ett eller annat halvhjärtat gratulationskort på Sagas födelsedagar men annars inte brytt sig om henne. Nu måste Sagas mamma jobba på semestern, och Saga får alltså bo hos farfar i dennes stora och gamla hus i Svartbäcken som han återvänt till.

Saga och farfar går inte alls ihop. Han är inte duktig på människor, som han själv säger, och vill vara ensam och skriva böcker (han är en berömd författare). Saga är inte duktig på ensamliv och att sysselsätta sig själv, och är rädd för mörker och ödslighet och allt möjligt. Och denne farfar både lämnar henne i sticket, lagar äcklig mat åt henne och tycker att hon ska hjälpa till med att diska efter maten. Huga. Och när hon ringer till sin mamma för att få lite stöd och tröst verkar hon mest trött på Sagas gnäll - även när Saga berättar om hur konstig farfar är och om hur mörkt det är i källaren.
Det ÄR mörkt i källaren, och inte nog med det: Saga drömmer konstiga, verkliga drömmar om en liten tunn ledsen pojke med resväska. Varför är det ingen som ser hur jobbigt Saga har det?

OK - jag är inte överförtjust i huvudpersonen och tycker att hon är en mer än lovligt självupptagen och gnällig tolvåring eller vad hon är. Och ja, hon känns mycket trovärdig, men för den skull måste jag ju inte gilla henne. Alla är dumma, all mat är äcklig och varför ska HON behöva diska? Och hon har ju inget att göööööra.....? Däremot gillar jag farfar (fast det borde jag nog inte, men kan relatera mycket mer till honom i både ålder och kynne...), och miljöerna de rör sig i, och så gillar jag när Saga och Teo bryter sig in i Svartbäckens sanatorium och storögt tassar runt i de öde gamla sjukhussalarna.

Detta är inte action-läskigt, utan mer stämnings-läskigt, och det osäkra i om det är fantasi/dröm eller om det är verklighet, det som händer. Jag gillar det, och ödsliga stämningen - även om jag inte gillar huvudpersonen. Teo (och Teos pappa) är intressanta personer jag gärna hade läst lite mer om också. Samla på ödsliga platser som gemensam hobby? Jamen, absolut!


Titel: Barnen på Svartbäckens sanatorium
Författare: Janina Kastevik
Utg år: 2017
Förlag: Hippo Bokförlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

tisdag 16 maj 2017

Monsternannyn

Det här är en bok jag kommer att tycka mycket om att bokprata om på jobbet - det finns massor av roliga detaljer att berätta om, och fantastiska bilder att visa. Men själva läsandet av boken gjorde mig inte helt överväldigad även om det finns mycket som är roligt och bra med den - jag tror barnen gillar det här och att jag helt enkelt inte befinner mig i målgruppen. Ta bara det här med att monsternannyn i fråga måste få rulla sig i lera, grus och löv för att må bra, och att all denna lera torkar in på dess kropp och sedan trillar av i jordkokor, grus och damm överallt där monstret befinner sig? Grushögar i soffan, jordkokor på golvet, ett ständigt damm i luften som ganska snabbt lägger sig på lägenhetens väggar, hyllor och alla ytor så att allt blir grått, grusigt och dammigt? Alltså, jag får panik och obehagskänslor och vill bara skrika åt det där monstret att ge sig iväg ut i skogen och aldrig mer komma igen så att jag får städa, dammsuga, sanera och kunna gå barfota på mina golv igen. (lite som när vi passat grannarnas lurviga samojed en vårvinterhelg när det är lerigt ute på vägarna...) Men jag tror säkert att min vuxna och trista reaktion på lerinpackat monster inte är så som barnen kommer att reagera.

Nå. Mamma har alltså vunnit en två veckors avkopplingsresa till Lappland. Pappa är alltid borta. (De tre barnen Hilda, Kalle och Majken kallar honom alltid för Osynliga rösten just därför att de aldrig får se honom, bara höra honom i telefonen. Det ger onekligen en del svärta till berättelsen men fint nog lämnar författaren detta till läsaren att förstå och fundera vidare över själv, jag gillar det.) Alltså måste barnen ha barnvakt. Som väl är ingår det faktiskt barnvakt i vinsten - dock inte någon mänsklig barnvakt. Det som dyker upp är alltså ett otroligt smutsigt, hårigt monster med viss social träning. (gillar att titta på tv och håller strängt på mattider)

Allra helst vill detta monster vistas i den trånga garderoben i hallen (och bilderna på monstret Grah när hen trycker ihop sig i garderoben är faktiskt obetalbara), åtminstone till en början. Och hur lätt är det för de tre barnen att lägga sig och försöka somna när de vet att det finns ett monster i garderoben?

Jag gillar alltså roliga detaljer men tröttnar lite när berättelsen drar ut i skogen och börjar involvera fler monster på ett för mig ganska komplicerat sätt. Men, som sagt, jag tror att barnen kommer att gilla det här mycket mer än jag gör. Och böcker med bilder på håriga monster som sitter i en soffa och glor på tv tycker jag alltid har sin plats i bokhyllan.
Och högläsning! Det tror jag blir alldeles utmärkt med den här!

Titel: Monsternannyn
Författare: Tuutikki Tolonen
Originaltitel: Mörkövahti
Översättning: Bo Samuelsson
Illustrationer: Pasi Pitkänen
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år, eller säkert fint som högläsning från ca 7 år.

måndag 15 maj 2017

After-Supper Ghost Stories and Other Tales

För evigheters jättelänge sedan läste jag Tre män i en båt av Jerome K. Jerome, och minns att jag tyckte den var rolig då men minns absolut ingenting mer om vare sig handling, personer eller bok. Nu när jag strosade runt på Waterstones i London låg en liten svart sak på ett bord och berättade att den innehöll spökhistorier, skrivna av Jerome K. Jerome. Va? Skrev karln spökhistorier också? tänkte jag, och lastade med boken i min ska-köpa-hög (ja, om jag köpte sju eller åtta böcker kunde väl kvitta, liksom?)

Nu har jag läst, och kan konstatera att just spökhistorier inte var Jeromes starka sida. Egentligen är titel och omslag helt missvisande, för det är bara de första 45 sidorna av boken som innehåller de där spökhistorierna - resten är andra noveller. Och av de 45 sidorna är det kanske 15 som är själva spökhistorierna som berättas - resten är kringprat och återgivandet av situationen historierna berättas i. Två av historierna får vi inte ens höra mer än som "ja, och så berättade doktorn sin historia om spöket efter en av hans patienter, men jag kan inte återberätta den även om de andra sade att det var en av de bästa historierna. Den började, och sedan hände något, och sedan tog historien slut."

Men rolig är han! Förvisso drar han allt som oftast iväg i långa, filosofiska utläggningar om storvulna ting typ Livet, Tiden Och Döden och då märks det väldigt mycket att det här är skrivet för över hundra hår sedan. Men när han skriver om människor och vardagliga funderingar? Åh, han gör det så infernaliskt bra, och med ett språk som fångar mig direkt! Jag skummar helt enkelt igenom de där högtravande utläggningarna och hoppar till sånt som hur han köpte en farfarsklocka och hade stora problem att få in den i sitt hus, och sedan fick binda upp den:
"At first it exhibited a strong desire to topple over and fall on people, but by the liberal use of nails and screws and bits of firewood, I made life in the same room with it possible, and then, being exhausted, I had my wounds dressed and went to bed."
Och spökhistorierna (de få som finns...) är ju inte läskiga men mer väldigt Jeromeska, och får spökena att vara väldigt praktiska varelser. Inledningskapitlet på boken funderar över det faktum att alla spöken i alla böcker någonsin äntligen ska spöka loss på julaftonsnatten:
"'Christmas Eve Parade' - as I expect they themselves term it - is a function, doubtless, eagerly prepared for and looked forward to throughout Ghostland, especially by the swagger set, such as the murdered barons, the crime-stained countesses and the earls who came over with the Conqueror and assassinated their relatives, and died raving mad."
Och så får vi höra hur alla spöken förbereder sig inför detta event, med att prova ut kläder och öva in rätta skriket, och så vidare.
Avslutningsknorren i en av spökhistorierna är hur spöket ifråga fortfarande kan ses:
"There still? Oh yes. I'll take you fellows down and show you it, next time you come to our place: ten p.m. to four a.m. are its general hours, ten to two on Saturdays."
Jag har alltså mycket blandade intryck av den här boken. När Jerome K. Jerome är rolig, så är han väldigt rolig - men stundom är han så himla högtravande och trist att det bara inte är att stå ut med så jag måste skumma långa stycken. Fast... ställena jag tycker om får mig ändå att vilja söka upp mer av det han skrivit, för så bra tycker jag att det är.

Titel: After-Supper Ghost Stories and Other Tales
Författare: Jerome K. Jerome
Utg år: 1891 (original), 2016 (den här utgåvan)
Förlag: Alma Classics (den här utgåvan)
Köp den till exempel här eller här

fredag 12 maj 2017

Den mörkaste delen av skogen

Ibland gillar jag Holly Blacks böcker, ibland inte när jag tycker hon krånglar till det för mycket för mig (som i vampyrpartyt i Coldtown). Jag har inte läst några av hennes faerieböcker, så var lätt avvaktande när jag gav mig på Den mörkaste delen av skogen. 

Men den här tycker jag mycket om, och i princip sträckläste jag hela. Här är något i kombinationen folktro kring älvor och vanligt vardagsliv i en liten stad som tilltalar mig väldigt i all sin knasighet.

Som det här med att ungdomarna i Fairfold gärna samlas för fest i en glänta i skogen där det sedan så länge någon kan minnas står en glaskista med en sovande alvprins i? Glaskistan använder de som sittbänk, eller så dansar de ovanpå den, och alla ölflaskor och burkar ligger sedan kvar i gläntan som ser rätt risig ut egentligen. Alvprinsen (med horn och spetsiga öron) sover vidare och vaknar inte av någon musik eller av den livligaste dans. Inte heller går kistan sönder om någon försöker slå itu den med en slägga (vilket någon nämligen har försökt). Ungdomarna har alltid festat här. Deras föräldrar gjorde det också.

Och i Fairfold vet alla att älvorna finns i skogen. De har träffat på dem, och vet alla regler som gäller för umgänge med älvor (ät inte deras mat, var artig, säg aldrig tack...). De bofasta i Fairfold råkar aldrig illa ut. Värre är det med alla dessa dumma turister som kommer till stan för älvspotting eller vad man ska kalla det (selfies vid glaskisteprinsen...). Av dem brukar det stryka med en eller ett par om året, och det är liksom svinn man får räkna med.

Ben och Hazel är syskon, och det finns hur mycket som helst att säga om dem (gillar karaktärerna i den här boken!) men nöjer mig med att de länge jagat elaka väsen i skogen, och att de ännu längre bägge varit kära i alvprinsen i glaskistan. Bens bästa kompis är Jack, och Jack är min absoluta favoritperson här. Han är (och detta får man reda på tidigt i boken, så ingen spoiler) en bortbyting. Älvorna tog ett litet barn, Carter, och lämnade Jack i dennes ställe, men Carters mamma visste hur man togs med älvor och lyckades raskt ta Carter tillbaka. Jack behöll hon också, som straff liksom. Så nu har Jack och Carter vuxit upp som bröder, och de är lika som tvillingar förutom det att Jack har spetsiga öron och inte är riktigt mänsklig. Men... han går på highschool precis som alla andra och har stränga föräldrar som propsar på läxläsning och att aldrig missa lektioner.

Jack är så intressant att helst skulle jag vilja läsa en hel bok om bara honom!

Nå. Nu blir det action och livat och glatt i Fairfold, för någon har nu äntligen lyckats krossa alvprinsens glaskista, som står tom. Vem? Och var är hornprydde prinsen??

Titel: Den mörkaste delen av skogen
Författare: Holly Black
Originaltitel: The Darkest Part of the Forest
Översättning: Ingela Jernberg
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här