torsdag 16 november 2017

Vad som skrämmer

"Vilken är den läskigaste boken du har i hela biblioteket??" är faktiskt en fråga jag får ganska ofta av barn på biblioteket där jag jobbar. Jag har aldrig något bra svar, utan brukar lite svävande förklara att "det är så olika vad vi blir rädda för, själv tycker jag det otäckaste som finns är att läsa om barn som far illa". De blir förstås alltid helt missnöjda med det, ville ha något med spöken och demoner, helst med en otäck framsida att flasha med inför kompisarna.

Men det ÄR verkligen olika vad som skrämmer oss i böcker. Igår var det en kille från sjuan inne på biblioteket, och han råkade få syn på en bok som stod på skylt: Vampyren från Croglin. "Åh", sa han, "den där! Den läste jag när jag var kanske nio år, och den gjorde så att jag inte kunde sova ordentligt på säkert ett helt år efteråt. Och jag läste inte ens ut den!"

Jag hade också läst den där boken, och blivit besviken. Den baseras på en lokal vampyr-myt, och poängen med hela storyn är att... avslöja att det finns en vampyr i byn, vilket läsaren ju redan från början var införstådd med. Enligt mig då, som alltså minns den som en ganska trist och ospännande skräckbok. Men den var den här killens värsta. Tänk, va? Och böcker som jag i stället har läst, som gett mig andnöd av skräck, ofta avfärdats av barnen som "helt trista och inte läskiga alls".

Jag sa förstås inte till killen att "men hur kunde du bli rädd för den?" utan bjöd honom i stället på min värsta skräckupplevelse: när jag som ungefär tolvåring kollade på en svartvit Draculafilm som sedan förstörde min nattsömn för många, många nätter. Han såg mest undrande ut, typ "hur kunde du bli rädd för en gammal film? Svartvit dessutom? Hallå?"

Lånade han boken då, killen? Näpp. Det blev ytterligare ett lån av en dagbok-för-alla-mina-fans. Vampyrboken ställde han tillbaka på hyllan, tittade på den lite förundrat typ "var du så liten och oförarglig?". Ni vet, ungefär så där som när man kommer tillbaka till barndomens högsta pulkabacke och finner den vara en högst ordinär liten kulle i parken bakom husen? Den blicken.

Fjuttiga pulkabacken

onsdag 15 november 2017

Brandon Sanderson, större än J.K. Rowling!!??

Men kolla! Just nu när man länkar till author rank på Amazon så ligger min favoritförfattare Brandon Sanderson överst. Överst, som i fler sålda böcker än J.K. Rowling...!

Jag kände inte till denna author rank tidigare, men hittade en länk via mitt facebookflöde (Brandon Sandersons egen uppdatering, och han hade kommenterat: "You know, I'm starting to think this author thing might work out for me".)

Så här står det om den:

About Author Rank

Amazon Author Rank is based on the sales of all of an author's books on Amazon.com and is updated hourly. 

Eftersom uppdateringen sker varje timme kan det möjligen vara så att Brandon Sanderson ligger överst just nu eftersom hans efterlängtade tredje bok i The Stormlight Archives: Oathbringer, alldeles precis har släppts.
Och visst, det är alltså "bara" på sålda böcker på Amazon han är störst - men hallå? Amazon är gigantiskt! Och jag blir så himla glad - Brandon Sanderson är en fullkomligt fantastisk författare som är värd alla möjliga framgångar. Hurra!

Nu ska jag raskt klicka hem Oathbringer. Och så efterlängtad är den att jag köper den dels som e-bok och läser på min Kindle. (pga gaaah tjockare än tjockast), dels som pappersbok (pga måste äga och kunna bläddra i och klappa på)
För övrigt befinner jag mig sedan några dagar redan i Sanderson-land eftersom jag just nu läser hans Arcanum Unbounded, en samling av olika noveller och novellas. Har läst om The Emperor's Soul som fortfarande är helt fantastisk, och håller just nu på med Mistborn: A Secret History. 

Men alltså. Överst på Amazons Author Rank. Heja! Och pga den där hourly update tycker jag att jag bör göra så här: ett klumpigt collage av skärmklipp av rankingen som den ser ut idag, 15 nov 2017, denna fina dag när min (jaja) Brandon Sanderson ligger över Lee Child, Jeff Kinney och till och med Stephen King:






tisdag 14 november 2017

Layers

Dorian är sjutton men lever redan som hemlös. Han tar inte droger, vill inte stjäla och försöker hålla sig ren och snygg, saknar skolan och ett ordnat liv, men kan inte bo med sin pappa längre så är tvungen att överleva på egen hand.

Nu har han hamnat i bråk med en annan uteliggarkille, en mycket större typ som ville ha Dorians pengar och fickkniv, men som Dorian överrumplande nog slog ner och klarade av att ta tillbaka åtminstone kniven ifrån. På morgonen efter vaknar Dorian i en pöl av blod.... inte sitt eget, men just den där andra killens. Denne ligger död bredvid Dorian, och i blodet ligger Dorians fickkniv. Dorian (som dessutom har väldigt ont i huvudet) fattar ingenting och minns ingenting. Vad har hänt? Inte har han väl haft ihjäl den andre? Men hans kniv ligger ju där?

Just i den här förvirringen och paniken kommer en snyggt klädd man och räddar undan Dorian, stoppar in honom i  en skåpbil och kör honom till ett nytt liv. Ett "residens" någonstans utanför stan, där det bor fler (många) f.d. hemlösa ungdomar som alla får mat, kläder, egna rum, undervisning, mot det att de jobbar med att dela ut flygblad om olika välgörenhetsorganisationer. Dorian undrar väldigt mycket över det hela - varför har till exempel alla ungdomarna olika färger på sina kläder? Dorian får börja i helt grå kläder, får sedan gröna och lite senare röda efter en särskild händelse. Men han är inte den som tackar nej till gratis mat och logi, och att dela ut flygblad är inte särskilt jobbigt, bara trist. Konstiga regler kring det hela, bara: han får inte lämna platsen han är tilldelad att stå på, får bara röra sig i en 10-meters radie. Och han måste le mot alla, även om vissa personer ställer sig att bara konstigt stirra på honom.

Den här börjar så bra, och jag får samma känsla som när jag läste Poznanskis Erebos. Vad är verkligt? Vad är en del av ett spel, eller av en digital verklighet? Matrix-vibbar och en undran om hur mycket jag kan lita på berättaren, en väntan på en gigantisk twist som ska ställa allt på huvudet.

Men.

Men sen händer liksom ingenting?? Dorian får reda på en del av sanningen, och ägnar sedan stora delar av boken åt att ränna runt på stadens gator på flykt medan han försöker få reda på mer. Och så vill han träffa/rädda tjejen Stella han träffade på Residenset i bokens början och insta-lovade bara så där utan större anledning än att hon hette Stella och hade brunt hår. Typ. Eller, jag fattade i alla fall aldrig varför de blev intresserade av varandra, hon och Dorian eftersom det inte framgick av vare sig dialog eller gestaltning mer än "Där är du och här är jag och jahapp, låt oss hålla händerna. Och kyssas lite, kanske? Jepp. Så där ja, nu är vi en pojke och en flicka som är ihop."

Men OK, jag läste ändå slut boken pga ville verkligen veta hur stor den där twisten jag anade skulle vara. Hade alla möjliga teorier (tänkte åt hållet Patient 67 av Lehane för den som läst) om hur allt verkligen hängde ihop. Rätt vad det var hade boken tagit slut och
Jag
Var

Grymt
Besviken.

Va? liksom. Vad hände med avslöjandena? Allt det här visste jag ju redan? Allt blev bara ett enda stort blöh. Jag hade trampat runt med Dorian alldeles för länge, helt i onödan? Suck.

Jag blir inte klok på Ursula Poznanski. Ibland skriver hon riktigt bra böcker, som Sveket eller Erebos. Ibland rasar allt och det blir en Saeculum, eller som nu en Layers. Nu vågar jag nog inte testa fler av henne.

Fast den tredimensionella framsidan på Layers är väldigt snygg! Det syns inte på bilden ovan, men den är alltså (med hjälp av pärmens flik) i lager.

Titel: Layers
Författare: Ursula Poznanski
Originaltitel: Layers
Översättning (från tyska): Sofia Lindelöf
Utg år: 2017
Förlag: Vox by Opal
Köp den till exempel här eller här

måndag 13 november 2017

De utstötta

Mitt ljudbokslyssnade den senaste tiden har fört mig hem till Ruth Galloway på saltängarna i Norfolk. Jag har väl haft det helt OK där, men inte helt överväldigande fantastiskt.

I De utstötta handlar det om små barn som dör, och det är rätt tungt att lyssna på. Det handlar om en kvinna som levde för 150 år sedan, Mor Krok, som sades ta livet av barnen hon skulle ta hand om, en änglamakerska, och så handlar det om en kvinna i nutid, vars tre små söner alla har dött som spädbarn. Har hon själv dödat dem? (kommissarie Nelson tror kanske det.) Eller har de dött av naturliga orsaker? (de som känner kvinnan hävdar att allt annat vore otänkbart) Hade Mor Krok verkligen ihjäl de små barnen, eller dog de av sjukdomar eller annat? Det handlar också om det här med att vara tvungen att lämna bort sina barn - som förr, när vissa mödrar inte såg någon annan utväg än att lämna barnen eftersom de inte kunde försörja dem, eller som nu, när vi föräldrar måste lämna våra barn om dagarna för att kunna jobba. Att någon annan ska ta hand om, trösta, uppfostra, leva med dem? Nä, det är inget konstigt, men den här boken trycker ner fingret i just det där och får det att göra ont.

(När jag skolade in mitt första barn på förskolan var han ungefär ett och ett halvt år. Första gången jag lämnade honom där ett par timmar och åkte hem ägnade jag de timmarna åt att sitta i trappan hemma och gråta. Precis hela tiden. Någon annan skulle trösta min son. Någon annan skulle höra honom skratta. När han kom hem skulle han dofta av någon annan vuxen som tagit upp honom, som matat honom, som haft honom som del av sin dag. Och det var som det skulle. Min son skulle nu och för all framtid vara sin egen, med sitt eget liv, sina egna kompisar, sina egna val, sina egna dagar. Han var, och är, inte min, han är sig själv och sin. Det var som det skulle, och det var så hjärtslitande svårt att ta in. Jag grät så att jag höll på att gå sönder.)

Well, efter den parentesen: dödsfallen i nutid reds ut av polisen med Nelson i spetsen, och utgrävningen av Mor Kroks grav blir en stor grej eftersom tv-programmet "Kvinnor som mördar" kommer med produktionsteam, kameror. sminköser, flashiga programledare och filmar det hela under stort tumult. Ruth blir tv-arkeolog - sicken tur att hon köpt en ny anorak?

Rätt OK läsning/lyssning, alltså, spännande i slutet och jag börjar känna en rätt stor lust att själv resa till Norfolk och Norwich. Någon gång.


Titel: De utstötta
Författare: Elly Griffiths
Originaltitel: The Outcast Dead
Översättning: Gunilla Roos
Ljudbok - uppläsning: Angela Kovács
Utg år: 2014
Förlag: Minotaur
Köp den till exempel här eller här

söndag 12 november 2017

Godsgrave

Jag tyckte verkligen mycket om Nevernight av Jay Kristoff, och fortsatte därför raskt med nästa bok i trilogin: Godsgrave. Men nu blir det jobbigt - Godsgrave slutar i värsta cliffhangern. Det är till och med så att författaren har lagt in en ursäkta-mig-sida allra sist för att han lämnar läsaren på detta vis, med alla dessa frågor och ouppklarade mysterier. Men ååååh! Sista boken är ju inte utgiven än! Godsgrave kom nu i september, så hur länge ska jag leva på det här viset?

Och VARFÖR kunde jag inte vänta med läsningen av The Nevernight Chronicle tills alla tre böckerna fanns utgivna, så att jag kunde läsa alla tre på raken? Att jag ALDRIG lär mig?!!

Nå. Vi har här en Mia som fortfarande är hämndlysten och vill ha ihjäl en kardinal och en konsul eftersom de utplånade hennes egen familj. Skit samma hur många människor Mia själv måste döda för att få till denna hämnd - hon SKA lyckas. Och hennes listiga plan är denna: i jättejättestora gladiatorspelet i Godsgrave får den enda segraren av alla hundratals deltagare i den jättejättestora finalen som det krävs hur mycket som helst att ens får vara med i, den segraren får ta emot gratulationer av konsuln och kardinalen personligen. Aha! Bästa och smartaste tillfället att ta livet av dem alltså?  What could possibly go wrong?? 

Eh. Typ allt? Om vi börjar med det mest grundläggande här: Mia är inte en gladiator. Än. Nähä, då får hon väl se till att bli det då. Vilka blir gladiatorer? Jo, slavar som säljs till gladiatorstall. Alltså måste Mia börja i den änden: bli slav och lyckas bli såld till ett framgångsrikt gladiatorstall.

Eller, som hennes ständige följeslagare Mr Kindly inte försitter minsta chans till att påpeka: Det är en ganska usel plan med minimala chanser att lyckas.

Kristoff fortsätter att imponera. Här är fortfarande bra plot-twists, intressanta karaktärer och många hemligheter. Och trots att så mycket av boken handlar om gladiatorgrejs (ja, det är många blodbad och stridsscener) så blir det aldrig tråkigt. Dialogerna är fortfarande bra och roliga. Och nu har vi inte bara Mr Kindly som bråkar och diskuterar med Mia - nä, nu har en varg blandat sig i leken. En skuggvarg. Och den vargen är ständigt oense med Mr Kindly (samt talar alltid med VERSALER). Älskar Mias lilla grupp. När boken är slut är hennes skugga svart nog att hysa fyra... men jag säger inget mer om det här. Jag ser väldigt, väldigt mycket fram emot att få läsa trilogins avslutande del.

När nu den kommer...

Titel: Godsgrave
Serie: The Nevernight Chronicle #2
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2017
Förlag: St Martins Press/HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

torsdag 9 november 2017

Karta för förälskade & andra vilsna

Julia har precis kommit till sommarstugan på Dalarö tillsammans med pappa, och hon mår bara Sämst I Hela Världen på det där nu-är-livet-slut-sättet som tonåringar bara är bäst på. Hon borde ju verkligen inte vara synd om - hon har precis blivit tillsammans med Isak? Isak som är sååå snygg och som Julia fortfarande inte fattar kan vara både mänsklig och snäll. Och nu är han hennes?? Grejen är att Isak skulle ha varit Karins. Karin är Julias bästis sedan typ alltid, och nu hade Karin Isak som sitt span. Och man blir helt enkelt inte tillsammans med sin bästis span. Nu har Julia ändå blivit det, och Karin har fått reda på det, och i princip gjort slut med Julia och blivit bästis med Astrid i stället och stuckit med henne till Mallorca i stället för att följa med Julia till Dalarö som hon alltid brukar göra. Det är därför Julia sitter här med ett brustet hjärta när hon borde vara gladast i hela världen pga Isak.

Det blir värre. För i en sommarstuga nära intill kommer nu Rasmus och hans mamma och ska bo ett antal veckor. Och Rasmus? Han är en sån där som går på bibliotek. Man kan prata med honom om böcker. Och om fantasivärldar. Och om... ja, allt. Han ritar också. Bara en sån sak. Och när knän eller fingrar snuddar mellan honom och Julia så känns det i hela kroppen. Men. MEN. Hon har ju Isak! Hon måste ju vara kär i honom! Särskilt nu när det kostade henne så mycket att bli ihop med honom? Det bara går inte att trassla in sig med en Rasmus också.

Och Rasmus då? Jodå, vi får hans perspektiv på det hela också i vartannat kapitel. (och som jag älskar att de får vartannat kapitel, Rasmus och Julia) Och det tar inte många sidor innan det står helt klart hur himla kär han blir i Julia. Fast hon är så konstig - fantastiskt trevlig och pratbar och rolig ibland, men så rätt vad det är så blir hon himla tvär och avig och konstig.

Det här är lätt en av de bästa ungdomsböcker jag har läst. Det är så himla fint! Stora delar av boken satt jag och muttrade över hur Julia trasslade till det för sig - samtidigt som det kände så verkligt, så äkta. Ja, det är ett triangeldrama, men på det riktiga sättet, liksom. Precis så här skulle vilka tonåringar som helst kunna trassla in sig med allt det där komplexa med bästiskärlek, oskrivna sociala regler, känslor som bär iväg med en... och så är det så bra förankrat i vanlig miljö, med riktiga vardagsproblem. Pengar som inte räcker till, föräldrar som är bra ibland och pinsamma ibland, semestrar som ska räcka till, gymnasieval... Johanna Lindbäck har fångat tonårslivet så på pricken, så infernaliskt bra. Och sen, när hon dessutom lägger in referenser till Jag ger dig solen och låter ett vanligt bibliotek bli Viktig Plats För Kärlek? Hurra, hurra!

Japp. En av de bästa böckerna för i år, och en av de bästa ungdomsböckerna jag har läst. Läs!

Titel: Karta för förälskade & andra vilsna
Författare: Johanna Lindbäck
Utg år: 2017
Förlag: Gilla böcker
Köp den till exempel här eller här

måndag 6 november 2017

PAX - Maran

Nionde boken i PAX-serien, med guldigt snitt, och jag sällar mig återigen till bokslukargänget som kastat sig över boken och läst den i ett nafs. Förra boken, Vitormen, slutade ju i värsta cliff-hangern hittills i serien, och den här tar förstås vid direkt där den slutade. Det är fortfarande julaftonskväll, och nu äntligen, äntligen får Träslöjds-Thomas bevis på att Viggo och Alrik gör förbjudna saker så som inbrott. Nu ska här skipas rättvisa, och vidtas åtgärder!

Åh, jag skulle vilja lyfta upp denne Träslöjds-Thomas ur boken och säga honom några sanningens ord. Han är utan konkurrens den läskigaste figuren i hela Mariefred, så kan Maran och Svarthäxan få säga vad de vill.

Maran, ja. Det är den där klassiska maran, hon som sägs sätta sig på sovande offers bröst och ge dem ångest och mardrömmar. Här tycker hon särskilt om att plåga barn, som därför inte vill somna för då kommer de läskiga drömmarna (varpå föräldrarna förstås bara: jaja, men du måste sova nu, vet du). Maran och Svarthäxan får till ett samarbete här, vilket leder till att Viggo och Alrik kommer att besöka ett dröm-Mariefred. Det jobbiga är att de kan bli kvar där om det vill sig illa, alltså aldrig mer vakna upp alls.

Nu är det bara enda och sista boken kvar i PAX: Draugen, men det är en stund att längta och vänta på att den kommer. Sommaren 2018?

Titel: Maran
Serie: PAX #9
Författare: Åsa Larsson & Ingela Korsell
Illustrationer: Henrik Jonsson
Utg år: 2017
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

torsdag 2 november 2017

Allt eller inget

När jag öppnade den här boken trillade det ut mängder av silvrig konfetti i form av flaskor och glas, bubbeldrickartypen (nä, följer nog inte med alla böcker, men jag fick ett recex av författaren som nog tyckte jag behövde mer glitter i mitt liv)(ja, det behöver jag)(så tack!) Och det passade bra, för det är lite i den ändan vi får lära känna Lexia i den här boken.

Lexia står i en bar och dricker rosa drinkar. En eller fem eller kanske sex eller vad det nu kan ha blivit. Hon behöver dem. Hon brukar inte dricka, men det här har varit en särdeles usel vecka. Dessutom trivs hon så bra där hon står och pratar med en Adam hon nyss träffade, som ser bra ut på det där "byggjobbarviset" och som är himla trevlig på alla sätt. Nå. Det är söndag, och drinkarna kanske var åtta? Tio? När hon ska gå hem hjälper Adam henne in i en taxi, men innan hon väl kommer dit råkar hon kräkas så att det stänker på hans skor. Jaja, hon kommer väl inte att träffa honom fler gånger?

Eh. Jo. Måndag morgon, flashiga reklambyrån i Gamla stan där Lexia jobbar som copy: här kommer byråns nye chef. Han har tidigare mest varit i finansvärlden, och är känd för att effektivisera. (läs: sparka folk) Nu ska han sätta fart på den här reklambyrån. Och han är... Adam. Som alltså inte är byggjobbare alls. Och Lexia som är så bakfull att hon knappt kan stava till pitch eller reklamkonto eller nånting. Heh.

Jamen, ni fattar. Lexia och Adam. Det slår gnistor. Grejen är att det inte får slå gnistor mellan dem - gnistor mellan chef och anställd på jobbet är ett stort no-no. Så det tar ett himla långt tag innan det får liggas här, och jag ledsnar lite faktiskt. Det blir för mycket Flashiga Jobbet På Reklambyrån Där Man Får Möta Kändisar På Mingel Och Alla Bara Är Så Allmänt Coola. Alltså, boken är välskriven och jag läser den snabbt, och när väl Lexia och Adam får till det gillar jag att läsa om dem. Men i mina romanceböcker vill jag drömma mig bort till miljöer jag vill vara i lika mycket som sucka över kärlek och pirr och smäkt, och den här reklamvärlden i Stockholm...? Nej! Jag vill bara så mycket INTE dit. Jag skulle själv inte vilja gå på mingelpartyn, ha guuud-vilka-bra-vänner-vi-är-nu-luncher-för-att-nätverka, vara trendig, vara så himla hela tiden och ha det hängande över mig att faktiskt kunna bli uppsagd på stubben ifall det jag gör inte håller måttet, vill det så lite att jag faktiskt tycker det känns jobbigt att läsa om miljön Lexia och Adam rör sig i. Det blir ingen verklighetsflykt så som jag brukar söka den i romance, i stället blir det att jag flyr från boken till mitt eget trygga och tråkiga liv.

Men när det väl slår gnistor mellan Lexia och Adam... ja, då gillar jag, förlåter allt och läser vidare. Hm. Är lite kluven, alltså.

Sedan en annan sak jag satt och funderade över när jag läste: det pratas mycket om kroppspositivism i den här boken, om omöjliga kvinnokroppsideal, om rätten att älska och visa sin kropp vilka former den än har. Det är bra, det är jättebra! Men. Men... då hade det känts ännu bättre om Adam också hade tillåtits ha en hinner-inte-sköta-min-kropp-som-jag-borde-pga-jobbar-typ-24-7. Nänä, Adams kropp är perfekt. Den är hård överallt, har muskler på de rätta ställena, bär upp välskräddade kläder och även om det inte skrivs någonstans så tillåts den nog inte ha några överflödskilon (fast är den hård överallt så finns det väl inget överflödigt fett). Det hade känts mer rättvist om Adam kunde fått ha en liten gubbmage? Begynnande flint? Dallriga lår? Varför slå ett slag för att alla slags kroppar är OK även i romance när det tydligen inte gäller männen? Ska de i den här genren fortsätta att vara barbröstat (framsidorna...) snygga och automatiskt vältränade för alltid?

Nå, helt förutom Lexia och Adam och att jag är nöjd när de äntligen får till det så finns det ett antal personer i den här boken jag tycker mycket om att läsa om: Siri, till exempel, henne gillar jag! Henne skulle jag vilja läsa mer om. Får hon en egen bok? Och så älskar jag Dina med hårfärgerna, och Godzilla! Och, på tal om miljöerna: att Lexia bor på en husbåt. Det blir jag avundsjuk på. Den skulle jag också vilja bo på.


Titel: Allt eller inget
Författare: Simona Ahrnstedt
Utg år: 2017
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

onsdag 1 november 2017

Nötskal

Jag älskar oväntade berättarperspektiv, och det var helt därför jag valde den här boken. Ian McEwan är ny för mig, och boken utvecklades till en slags deckare som jag egentligen inte var sugen på nu - men det är ett ofött barn som är berättaren och det gick ju inte att motstå. Barnet som börjar få det väldigt trångt och obekvämt i livmodern eftersom det snart är dags för det att födas. Men fast detta barns liv inte ens har börjat har det redan börjat oroas och ängslas för hur det ska bli när det kommer ut.

Barnet hör nämligen allt som sker runtomkring. Mammans röst, de hon pratar med, radion, alla andra ljud helt förutom mammans hjärtslag och tarmverksamhet som kan vara nog så livlig. Och det barnet hör är att mamman tillsammans med sin älskare, tillika barnets farbror, planerar att ha ihjäl barnets pappa. Hen ska alltså bli faderlös innan sitt första andetag? Elände! Men vad kan barnet göra, då, instängt som det är utan någon rätt till talan överhuvudtaget?

Inte nog med mordplanerna (och det faktum att hen själv, barnet som snart ska komma, aldrig riktigt nämns i diskussionerna vilket är ytterst oroande. Ska det lämnas bort? Vad blir det för liv? Blir det ens ett liv?) - nej, detta barn får stå ut med både det ena och det andra. Modern håller inte särskilt hårt på alkoholbegränsning utan häller i sig det ena glaset vin efter det andra, plus en hel del starksprit också. Barnet är så van vid detta att det är en mycket större vinkännare än vad jag någonsin kommer att vara, pratar om druvor och årgångar och vilket vin som passar till vilken mat. Och så det här med sex - inga restriktioner där heller utan detta barn får liksom finna sig i att få huvudvärk eftersom vissa delar av Claude (älskaren) stöter på rätt våldsamt ganska exakt där barnet inte har några möjligheter att dra sig undan alls.

Vinkännedomen är bara en liten del av allt detta ofödda barn känner till - hen lyssnar ju på radio och tv och känner till världspolitiken i stort, kändisar, historia och har tankar och funderingar om mänsklighetens problem, om krig, trafiken i London och väldigt mycket annat.

Det är detta helt absurda som gör att jag tycker mycket om det här, att det är någon som är omöjlig som berättare som är just berättaren, och så som varande ett foster befinner sig mitt i händelsernas centrum fast ändå osynlig liksom. Jag gillar inte mamman, inte Claude, inte pappan, inte själva mordgrejen med dess detaljer och efterföljder - men jag älskar hur McEwan berättar om dem, detaljerna som får både personer och miljö att bli verkliga (stökigheten i huset? dialogerna före och efter samlagen? överhuvudtaget dialogerna!)
Och så fullständigt älskar jag Helge Skoogs uppläsning av det hela. (det är en jag-berättelse, så det blir som att Helge Skoog är det där ofödda barnet som har det så trångt och oroligt. Bilderna jag får i mitt huvud? Alltså, nej. Men ändå, haha, ja!)


Titel: Nötskal
Författare: Ian McEwan
Originaltitel: Nutshell
Översättning: Meta Ottosson
Ljudbok - uppläsning: Helge Skoog
Utg år: 2017
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här

tisdag 31 oktober 2017

Himmelsberg - ny skräckserie från P3


För något år sedan gick jag en mörk kväll på landsvägen som går utmed Hyby kyrka och lyssnade på sista avsnittet av De dödas röster. Jag är inte mörkrädd (nuförtiden), och tror inte på mycket av spöken och andra övernaturligheter... men den podden höll ärligt talat på att skrämma skiten ur mig där och då. bra! (och har du ännu inte lyssnat på den så bara se till att göra det, NU, exempelvis HÄR)(om du inte är mörkrädd av dig...)

Nu finns det en ny skräckserie på P3 serie, en podd i 8 avsnitt som heter Himmelsberg. Jag har (alltför) raskt lyssnat mig igenom dem, och det enda jag har att invända är att avsnitten är så väldigt korta (12-15 min de flesta av dem) och att det roliga tar slut alltför fort. Jag ville ha mer!

I Himmelsberg får vi lyssna på tre ungdomar på gymnasiet Himmelsberg som ska göra en podd som ett fördjupningsarbete "för att få bättre betyg och göra lärarna glada" typ. Ivrigt påhejade av skolans rektor (spelas av Johan Ehn) som förstås vill lyfta Himmelsberg som bästa skolan och främja "Himmelsbergsandan" vill de i podden fördjupa sig i själva skolans historia. Den har nämligen inte alltid varit skola utan var förr en del av universitetet.

Ju mer de rotar i vad byggnaderna användes till förr (hyfsat oetiska experiment), desto mer baxnar de (men... fick man verkligen göra så där? Snacka om övergrepp?). Men det är inte bara vedervärdig kvinnohistoria som avslöjas - det verkar som att minnen från det som hänt stannat kvar i väggarna på skolan. Det händer oförklarliga saker. Och... det spelas in oförklarliga ljud och störningar på poddavsnitten.

De där störningarna får vi också lyssna på (och hur kan elektriska störningar vara så otäcka?), och vi får lyssna på när Fanna, Victor och Miranda gnabbas, fnissar, spelar in, blir osams, och så på telefonsamtal och intervjuer. Precis som i De dödas röster låter alla dialoger helt autentiska och det känns som att det är på riktigt. 

Jag gillade alltså, mycket. Men hade velat ha längre avsnitt och lite mer fördjupning, känner mig nästan snopen när sista avsnittet är färdiglyssnat. Jaha? Va? Men...??

Här hittar du alla avsnitten av Himmelsberg. 

Och här är en kort trailer:


måndag 30 oktober 2017

Nevernight

Jay Kristoff  är ena halvan av författarparet som skrivit the Illuminae Files som jag har jublat över här i bloggen. Eftersom det är på tok för länge till mars nästa år då sista delen i den trilogin kommer ut så har jag så länge tagit mig för att undersöka vad Jay Kristoff mer har skrivit. Och jag hittade en steampunkaktig fantasy i Japanmiljö (jomenhallåva?) som börjar med boken Stormdancer som ligger högt uppe på min vill-läsa-lista. Och så hittade jag The Nevernight Chronicle som jag nu läst första boken i, Nevernight. Gillar jag? Oh, ja! Älskar!

Vi har Mia Corvere, som bor i staden Godsgrave - The City of Bridges and Bones. Godsgrave är lite av italiensk historisk miljö, är byggd på ett antal öar (broarna...) och sägs enligt legenden vara rest på platsen där någon slags gud störtat i tidernas beynnelse, så därför kallas alla stadsdelar för till exempel The Heart, The Spine, Eastern Nethers, The Sword Arm och så vidare. De förnämaste och rikaste familjerna bor i The Ribs, som faktiskt ser ut som (eller är??) gigantiska revben som då alltså är som skyskrapor med lägenheter i. Jag älskar detta Godsgrave, som inte verkar vara någon vanlig stad (nästa bok i serien heter just Godsgrave så kanske jag får veta mer?), och påminns mycket om Locke Lamoras stad Camorr (och så förstås verklighetens Venedig). Kristoff ger oss mycket bakgrund om både Godsgrave och Itreyaimperiets historia men också om annat i sitt världsbygge som till exempel Ashkah, imperiet som inte längre finns mer än som ruiner och spöken - men han gör det på ett eget sätt: genom fotnoter till texten. Det stoppar upp läsandet lite samtidigt som det ger roliga detaljer och jag kan absolut inte låta bli att läsa allt i varenda fotnot.

Nå, Mia Corvere växte upp i de fina kvarteren, dotter till mäktiga föräldrar, ända tills den dagen hennes far blev gripen och hängd för förräderi (Mia tvingades se på), och hennes mor och lillebror blev inslängda i fängelset The Philosopher's Stone som ingen rymmer ifrån, någonsin. Då var Mia sisådär tio år, och skulle också dödas, men lyckades sticka en stilett i ögat på centurionen som jagade henne, och fly.

Sedan dess går hennes liv ut på hämnd - hon ska ha ihjäl de som är ansvariga för mordet på hennes familj. Grejen är att det är Itreyas mäktigaste män, och hon äger bara en kniv och kläderna hon har på kroppen, Alltså måste hon lära sig mördandets konst från grunden, helt förutom det att hon måste hitta något sätt att överleva överhuvudtaget.

Vad lyfter nu denna bok från andra barn-växer-upp-lär-sig-saker-och-tar-världen-med-storm-böcker? För det första älskar jag Jay Kristoffs humor. Dialogerna är underbara - särskilt mellan Mia och en viss Tric hon kommer att träffa på när hon ska försöka lista ut hur man tar sig till yrkesmördarskolan Red Church. Och så de mellan Mia och hennes... eh, katt. Fast det är inte en katt. Det är en skugga son liknar en katt, och som nog inte borde kunna prata alls. Men det gör den, och himla lärd är den också. (borde nämna här att Mia är en darkin vars skugga är svartare än andras men att hon inte själv riktigt vet vad det innebär att hon är en darkin. Än.)
För det andra fantasin... sandkraken? Vita havsdrakar? Ett bibliotek som består av böcker som dött, och som ständigt förändras, blir större, mindre, och som det inte riktigt går att hitta böcker i? Transportsystemet...?? (utgången behöver av nödvändighet ligga i ett slakthus pga att Väldigt Mycket Blod måste till) Och så det här: fullständigt livsfarliga bookworms. Man bara måste älska en bok där de värsta monstren av alla är bookworms. Eller hur??
Och för det tredje: detta är så väldigt välskrivet. Jay Kristoff är skicklig - lämnar inga lösa trådar, har inga döda partier, överraskar via ett antal plot-twists, och ibland fullständigt glänser han. De inledande kapitlen är rätt förvirrande att ta sig igenom, men när man läst dem? Briljant! Två olika situationer, men i stora drag samma ordval, om hur Mia på olika sätt förlorar sin oskuld.

Jag har Godsgrave i min ägo. Jag ger mig nästan omgående på den, eftersom jag definitivt inte vill sluta läsa om Mia och de andra när Nevernight är utläst.

(och det här: Jay Kristoff bara måste ha spelat Skyrim. Att läsa om The Red Church, salarna, ritualerna, lagar och regler för lönnmördare.... alltihop? The Dark Brotherhood! Som för övrigt var det absolut roligaste och smartaste i hela Skyrim.)

Titel: Nevernight
Serie: The Nevernight Chronicle #1
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2016
Förlag: St Martin's Press/HarperCollins UK
Köp den till exempel här eller här

tisdag 24 oktober 2017

Selfies

När jag läste förra boken om avdelning Q, Den gränslöse, var jag tydligen inte på deckarhumör. Det var jag nog nu, för den här sjunde boken om Carl Mörck och de andra på avdelning Q gillade jag. Kanske lite för att jag som läsare låg steget före polisutredningen och visste vem som körde ihjäl unga kvinnor i smitningsolyckor, och varför? Det kändes inte alls som att jag fastnade i polisutredningsdetaljer den här gången. Och så gillade jag att vi fick veta mer om Rose och hennes liv och bakgrund.

Jomen, redan när jag läste de föregående böckerna i serien förstod jag ju att Rose inte mådde särskilt bra inombords (ta bara tiden när avdelning Q plötsligt fick jobba ihop med "schabraket Yrsa"). Nu kraschar hon fullständigt och går in i en psykos. Det är en katastrof på många sätt, inte minst för hennes medarbetare på avdelning Q som verkligen behöver henne (och som anklagar sig själva för att inte ha förstått hur dåligt hon faktiskt haft det och hur hon har mått).

Fallen som är aktuella spretar väldeliga, men hänger till slut ihop ändå. Vi har den där skogstokiga socialarbetaren som anser att hon ska ha ihjäl så många bidragstagare som möjligt för hon verkligen, verkligen har ledsnat på att hjälpa dem. Vi har också den äldre damen som blir mördad i parken, och där Mörcks gamle chef Markus Jacobsen ser likheter i ett gammalt ouppklarat fall med en lärare som mördades för ganska många år sedan. Dessutom har vi ett rån och ett hoppsan-var-inte-meningen-mord på en dansklubb. Och ja, så har vi den gamle nazisten som tycker om att sitta och se på sig själv på gamla foton från kriget där han gör fasansfulla saker mot andra människor.

Men... allt knyts ihop. Och det är spännande. Och jag väser åt Carl och Assad att "gå inte därifrån! Ni missar det viktigaste!"

En invändning, och det är om ljudboken: Snälla herr Stefan Sauk. Jag gillar ditt sätt att läsa om avdelning Q. Men kan du inte bara överge rösten du har gett Assad? Den funkade i början av serien, men till allt det han säger nu, när han på alla sätt är en av de skarpaste hjärnorna i teamet? Nej. Det blir bara så himla fel-och-absolut-inte-kul-alls. Och om nu nästa bok ska fokusera på Assad och hans bakgrund (som jag har läst att den ska)? Med fåniga rösten? Snälla, nej. Släpp den. Ingen kommer att sakna den.


Titel: Selfies
Serie: Avdelning Q #7
Författare: Jussi Adler-Olsen
Originaltitel: Selfies
Översättning: Leif Jacobsen
Ljudbok - uppläsning: Stefan Sauk
Utg år: 2017
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

måndag 23 oktober 2017

Behind Her Eyes

Sarah Pinborough är en ny bekantskap för mig som jag förut bara hade hört om när min kulturkollo-kollega Helena hyllat henne. Efter att ha läst den här boken anmäler jag mig raskt till Pinboroughs fanclub, och kommer att läsa allt hon skrivit. Behind Her Eyes golvade mig. Inte bara var den så spännande att jag helt enkelt inte kunde slita mig förrän jag läst färdigt - jag gillade också karaktärerna, Londonmiljön och så den magiska realismen som för mig lyfte den från vanliga thrillers. Jag älskar när allt är möjligt i en bok!

Googlar man lite på den här boken upptäcker man raskt att den ska ha "the most shocking ending you'll read all year" och det finns till och med en hashtag för den: #WTFthatending. Och vad tyckte jag, då? Utan att spoila? (för det är givetvis straffbart att spoila en sån här bok) Jo, jag gillade, och drog efter andan, och nä, jag kunde inte räkna ut att det var så det skulle sluta. Jag grunnade på ett antal lösningar under läsningens gång men hade inte helt rätt (även om jag tänkte åt rätt håll någon gång). Och jag älskar att bli lurad på det sättet!

Det handlar om Louise, som bor med sin son Adam i London och jobbar som sekreterare på en psykiatrisk klinik. På kliniken börjar en ny läkare: David. Och, aj då, det är ju just den killen Louise träffade på en bar häromkvällen, som hon nästan gick i säng med. Och nu kommer han här och ska vara hennes nye chef. Sin omöjligt vackra fru har han med sig också: Adele. Louise gör det enda raka i den situationen: hon flyr in på toaletten och låser om sig.

Men där kan hon ju inte sitta i all evighet - hon måste komma ut och möta chefen/mannen-i-baren. Han är väldigt chefig. Frun, Adele, verkar helt uppfylld av att vara vacker och smal och laga perfekta middagar och vara en Stepford-fru på alla sätt. Och märkligt nog blir Louise och Adele vänner. Samtidigt som Louise och David fortsätter att vara intresserade av varandra. Och ju längre man läser desto mer undrar man över David och Adele - hur är deras äktenskap egentligen? Vad har hänt före de kom till London för "a new start"? Varför blir Adele så himla glad över att David ger henne ett kreditkort och en gammal mobiltelefon? Varför shoppar hon sedan loss så att kreditkortet glöder? Vad hände i Skottland med Adeles föräldrar? Vem dödade katten? Varför? Varför? Varför?? 

Jodå, jag får alltså veta allt. Och jag får veta att jag trodde fel. Och sedan trodde jag på något annat, som också var fel, liksom det jag trodde jag hade listat ut efter det. Och... ja, så kommer slutet då. Och då? Då var det bara att bläddra tillbaka till de första sidorna för att kolla igen - stämde det i början i så fall? (ja, det gör det) Hur funkar det slutet ihop med det, och det och det i boken? Jodå, det funkar, alltihop, inga lösa trådar, och jag är alltså golvad.


Titel: Behind Her Eyes
Författare: Sarah Pinborough
Utg år: 2017
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här. Den ska komma på svenska våren 2018!

torsdag 19 oktober 2017

Queen of the Night (The Revanche Cycle, book 4)

Fjärde och avslutande delen i The Revanche Cycle och det är ett bra avslut. I det närmaste alla trådar knyts ihop, och de som inte gör det hänger vad jag nu förstår lite ihop med författarens övriga böcker. Kanske jag läser vidare i dem, fast de lär vara mer urban fantasy om jag fattar det rätt. Men det hade varit intressant att få veta lite mer om en viss lönnmördarorder med beslöjade kvinnor med onaturligt långa fingrar.

Bra, alltså, men det är inga nya personer eller sanslöst spännande avslöjanden som görs, utan det handlar bara om att reda ut alla hämnder och intriger och maktkonspirationer och ondskefulla planer som hopat sig i de tre tidigare böckerna. Som jag skrev redan om bok 2 och 3 kunde jag känna mig lite trött på att folk i de här böckerna inte verkade kunna slappna av och leva normala liv utan att alla, alla, verkade leva genom intrigmakandet och det ondskefulla gnidandet av sina händer över förtjusning över listiga planer. Nu fick jag alltså läsa om vilka som var listigast, vilka som överlevde och vilka som dog (spektakulärt eller inte), vilka som raskt bytte sida till det vinnande laget och vilka som Faktiskt Fick Varandra Och Levde Lyckliga I Alla Sina Dagar (jomen, faktiskt...).

Och nu är det så att jag inte längre kan skriva om vilka personer som är med i den här boken, eftersom redan det skulle spoila handlingen i de tre föregående böckerna där det dör folk till höger och vänster och då vill man inte veta vilka det är som inte redan hunnit dö pga alla kan räkna och uteslutningsmetoden och allt det där. Och det är klart att ni vill testa att läsa från början, med Winter's Reach? Om ni är fantasyintresserade som vill läsa om intressanta karaktärer, politiska intriger blandat med svart magi och häxor, allt i renässansmiljö? Klart ni vill.


Titel: Queen of the Night
Serie: The Revanche Cycle #4
Författare: Craig Schaefer
Utg år: 2016
Förlag: Demimonde Books
Köp den tyvärr inte i Sverige men till exempel här

onsdag 18 oktober 2017

Övergångarna

Åh, den här gillade jag! Jag läste den i ett svep, och kunde inte slita mig pga spännande. Men inte bara spännande - här finns mycket mer att tycka om, som till exempel Anton, och hur hans förhållande till morfar verkade ha varit fram till när morfar nyligen dog. Varannanveckasbarn som Anton är har morfar varit hans fasta punkt i tillvaron, dit han gått efter skolan och fått middag och hjälp med läxorna. Riktigt engagerad hjälp, där morfar har berättat, hämtat böcker, visat, brytt sig. Inte konstigt då att Anton på begravningen väser fram ett "hur fan hade du tänkt att jag skulle fixa skolan nu då?" åt morfar där i kistan. Gråta kan han inte, men livet utan morfar är ett svart hål, eller som att en svart orm ringlar sig inne i bröstet.

På begravningen, och kort efter, är det olika människor som tar kontakt med Anton och säger att de kände morfar, men Anton har aldrig träffat dem förr. Det verkar som att morfar hade hemligheter, och att de här människorna tror att Anton vet det morfar visste. De vill att han ska berätta var morfar ska ha gömt undan en person, eller att han åtminstone har fått ledtrådar av morfar till var den här personen kan finnas. Dessutom verkar de tro att Anton nu ska ta morfars plats och göra vad det nu var morfar tydligen gjorde. Men Anton varken vill eller kan, och han tycker de verkar helt galna allihop.

De påstår nämligen att morfars död inte var någon olycka. Att morfar var jagad av någon slags säkerhetspolis? Dessutom yrar de om att morfar nu finns i Verdisia, landet dit alla kommer när de dör. Men hallå? Verdisia är ju landet morfar och Anton fantiserade ihop när Anton var liten? Det finns ju inte. Inte på riktigt. Eller? Tydligen ska det råda hemska förhållanden i det där Verdisia nu, med diktatur, och med människor som fråntagits sina minnen och får jobba som slavar. Och att den där säkerhetspolisen kommer därifrån, och personen morfar tydligen gömde också gjorde det. Fast de är döda allihop. De är övergångare. Och när Anton snart själv både får se, träffa och bli jagad av övergångare så förstår han att det är på riktigt, alltihop.

Även om övergångarna väl kan sägas vara spöken så är detta inte en läskig bok på spöksättet. Säkerhetspoliserna är otäcka, men mer på vem-som-helst-kan-vara-säkerhetspolis-krypiga sättet. Det är mer urban fantasy (med mängder av stockholmsreferenser, och lite från Skåne också), fast allra mest är det ett riktigt, rejält äventyr, med jakter, ledtrådar, hemligheter som avslöjas. Plus att det alltså får plats ett antal intressanta karaktärer. Faktiskt var det så att när jag började skriva om den här boken kom jag på hur mycket den rymmer av detaljer, personer, handlingar och miljöer - men det tänkte jag absolut inte på när jag läste. Det är nämligen en mycket välskriven bok, som direkt drar in dig i Antons liv, och allt som händer känns konstigt nog ganska logiskt trots att det handlar om sånt som verkligen inte borde finnas.

Stora plus för detaljer som polsktalande lastbilschauffören, blåhåriga tjejen, FantasticArt (var faktiskt tvungen att kolla om det fanns på riktigt...) och så förstås de motorcykelburna änglarna. Jag ser väldigt mycket fram emot att få läsa en fortsättning om Verdisia!


Titel: Övergångarna
Författare: Andreas Kundler & Lisa Linder
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-14 år

måndag 16 oktober 2017

Gemina

Jag verkligen älskade första boken i den här serien, Illuminae, och mina förväntningar inför Gemina, bok 2 i Illuminae Files, var läskigt skyhöga. Det var knappt att jag vågade börja läsa den.

Men... typ 18 sidor in i boken, dvs några memon, mail och "domstolsprotokoll" senare kom det som sades vara inscannade sidor från Hanna Donnellys journal, "note the bullet hole, bottom right-hand corner" (enligt vidhängade "briefing note")(och på nästa sida påpekas också i en briefing note att "Yes, that's a bloodstain around the bullet hole down there")(eeehh.... får man veta varför Hannas dagbok har ett blodigt kulhål i sig?)(jadå, det får man). Och jag var säker: Så Himla Bra. Igen! Hanna Donnelly skriver inte journal, nä, hon tecknar den. (och lite kul är det att det är Marie Lu som gjort just det inslaget i den här boken) Och här är bilder på en sur tonårstjej som har hamnat i universums tråkigaste avkrok med iiiiiiiinget att göra, bara såååå tråkigt och med en pappa som nästan aldrig har tid med henne (eftersom det är han som är rymdstationen Heimdalls big boss). En ljuspunkt i tillvaron är dock pojkvännen Jackson som är såååå snygg.

Hanna ska på fest på kvällen, och har lovat sina vänner att hon ska fixa med några gram av dust för att det ska bli åtminstone lite kul. Detta dust köper hon av sin droghandlare Nik Malikov, som inte är särskilt gammal men ändå har hunnit med både det ena och det andra på sin kriminella bana. Inte mycket att välja på kanske, när pappa och farfar och hela tjocka släkten är skurkar och banditer allihop.

Sicken tur att Hanna och Nik har smugit sig undan för att smussla med droger... eftersom rymdstationen blir invaderad av Mycket Effektiva Hep-Hep-Hep-soldater under den där festen. Hänsynslösa, kalla och mordiska soldater, som skjuter ner ungefär allt de ser. Det kunde ju ge panik och spänning nog, men utöver detta kommer det också lös några slags spindelmaskliknande aliens på rymdstationen som lämnar människor som tomma skal efter sig. Och... ja, så har vi det där maskhålet i rymdstationens mitt, som är lite buggigt. Typ. För att inte tala om att stationens samtliga datorsystem verkar invaderade av något virus som sjunger efterhängsna poplåtar.

Hur hänger detta ihop med det som hände i Illuminae då? Jo, det är liksom till rymdstationen Heimdall de överlevande i Illuminae är på väg för att räddas och informera universum om attacken på den där lilla gruvplaneten Kady och Ezra bodde på. Heimdall är målet, tryggheten och lösningen... och Heimdall kan väl sägas ha vissa interna problem för närvarande.

Jo.

Jag älskade Illuminae. Jag älskar Gemina. Lika mycket. Kanske ännu mer. Det här är genialt, spännande och helt fantastiskt.

Nu är det bara att sätta sig ned att vänta. Avslutande delen i trilogin heter Obsidio och ska komma ut i mars nästa år. Mars! Nästa ÅR!? Som om inte vintern vore lång nog ändå??

Titel: Gemina
Serie: The Illuminae Files #2
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Utg år: 2016
Förlag: Alfred A. Knopf
Köp den till exempel här eller här

lördag 14 oktober 2017

The Crimson Fairy Book, OCH The Lilac Fairy Book, OCH... allihop!

Åh, jag är så himla glad!

Jag tittade in på Projekt Gutenberg där man kan hämta hem gratis e-böcker eftersom de är så gamla att upphovsrätten inte längre gäller. Jag vet ju om att det finns, det där projektet, men glömmer det ändå oftast eftersom jag mest läser nyare böcker. Men nu var jag på jakt efter P.G. Wodehouse, och jadå, jag hittade en hel del där av honom, bara att lasta rätt in på min Kindle.

När jag var där kom jag på att jag kunde kolla efter sagosamlingar. Jag skrev nyligen ett inlägg på Kulturkollo där jag skrev om min kärlek till gamla dammiga samlingar med folksagor, och blev då sugen på att gå in i den där sagoskogen igen. Alltså kollade jag nu efter bröderna Grimms sagosamlingar på Projekt Gutenberg - och jadå, det fanns!

Hm... jag kanske skulle passa på att kolla efter alla de där som jag funnit vara de allra bästa sagosamlingarna? Andrew Langs böcker, alla med olika färger i titlarna (Den brandgula sagoboken, Den gröna sagoboken osv) som är så svåra att få tag på nuförtiden. Jag sökte... och JA! DE FANNS DÄR! Allihop!

Så nu är de allihop inlagda i min Kindle. Det kommer nu att bli en höst och vinter fyllda av folksagor för just den här bokbloggaren. Tjohooo!!


fredag 13 oktober 2017

Equilibrium

Vilken otroligt vacker bok detta är! Framsidan först, som verkligen lockar till läsning (jag kunde inte hålla mig många dagar sedan jag fick den i min hand), men också innehållet: Porto du Luando, tygmönstren, tatueringarna, beskrivningarna av maten de äter. det faktum att det är personligheter som blir kära i varandra oavsett kön... Jag läste raskt igenom och gillade den mycket även om jag har några invändningar.

Det jag först och främst gillar allra mest med boken är miljön, och alla detaljer som får Porto du Luando levande för mig. Husens klara färger, marknaderna och gatuförsäljarna, att det spelas musik överallt, karnevalen när alla verkar festa loss, djungeln utanför staden med hus på styltor och livsfarliga djur... jag är där. Det är så bra! Och språket boken igenom glimrar och flyter fram.

I centrum för all denna färg och musik står Ari, och Aris utveckling. Ari är kemist (och hur ofta får kemister vara huvudpersoner i böcker?) och en mycket duktig sådan. Klart att "välsignelsen" hjälper, välsignelsen som hjälper Ari att liksom kunna gå in och se molekylerna, hur de är uppbyggda och hur de reagerar med varandra. Men Ari måste lämna sitt kemistliv och fly hals över huvud när välsignelsen med katastrofala följder plötsligt verkar bana väg för "kraften". Den kraft som för några år sedan förstörde Aris brors liv. Och inte bara hans... även Aris liv förändrades. Ska kraften ta över Ari nu? Eller kan den bemästras? Och hänger kraften och välsignelsen verkligen ihop? Här finns en riktigt otrevlig människa som heter Janos, som Ari stöter på ganska omgående i Porto du Luando. Janos vill, måste, få veta hur det hänger ihop med kraft och välsignelse, och han skyr inga medel för att ta reda på hur. Experiment, försök på djur och människa... plus det att han verkar inblandad i all annan kriminalitet i och utanför Porto du Luando.

Kriminalitet, ja. Här finns gott om det, och smuggling, och uppgörelser mellan kriminella gäng, och konkurrens mellan olika teater/nöjesinrättningar, och så förstås kriget som hotande hänger över allt det andra. Det händer mycket i den här världen. Och det är nu vi kommer till mina invändningar: jag tappar bort kärnan med Ari, kraften och brorsan i allt det andra. Boken myllrar av fantastiska idéer, men de skriker så mycket allihop att jag inte hör det jag mest vill höra.

Det här med att alla människor är tatuerade, och att tatueringarna är kopplade till identitet och genus är en alltigenom fantastisk idé - men jag hade velat att den hade fått bre ut sig i en egen bok. Här läggs de olika tatueringarnas färger, mönster och komplikationerna det för med sig ovanpå det med välsignelse, krig och kraft och de bägge skymmer varandra. Ari är ett irisbarn - sååå intressant, men jag får inte veta så mycket jag vill om det här, det är liksom inte färdigt. Ändå blir det för mycket om det tillsammans med Aris andra utveckling.

Och jag förstår och gillar att Ari hamnar i varieté/cirkusmiljön eftersom det funkar så bra med det här med att hitta och bemästra kraften - men för mig blir det för mycket cirkus, föreställningar, inlärning av trick. Desto mer gillar jag när Ari går till sjöss och får stå och pumpa läns under en rykande storm, men fartyget och dess fascinerande besättning försvinner alltför snart i allt det andra och jag tycker det är synd. Jag som läsare har liksom investerat intresse och engagemang här som inte betalar sig, liksom när jag lär känna den intressante Nemander som sedan också i det närmaste försvinner ur handlingen.

Sammantaget är det här för mig en bok som är bra, men vars separata delar är så bra var för sig att de skymmer varandra, och som jag helst hade läst mycket mer om men i egna böcker. Så, Anna Jakobsson Lund - jag älskar det du skriver, men jag vill att du brer ut dig mer samtidigt som du kammar ut härvan lite.


Titel: Equilibrium
Författare: Anna Jakobsson Lund
Utg år: 2017
Förlag: Annorlunda förlag
Köp den till exempel här eller här

tisdag 10 oktober 2017

Den förskräckliga historien om Lilla Hon

Det var en kille i femman som var inne och lånade den här av mig i skolbiblioteket häromdagen. Redan dagen efter lämnade han tillbaka den:
- Du bad ju mig berätta om jag gillade den?
(det hade jag nämligen, jag hade inte hunnit läsa den själv än men sneglat ett par gånger åt den där den stod i hyllan för läskiga böcker)
- Ja, gjorde du det?
- JA. Den var jättebra. Verkligen! Du måste också läsa den!
- Ja, det ska jag nog. Vad var det som var så bra med den?
- Jooo... den var spännande. Och rolig. Och... eh... spännande. Och bra! Och spännande och rolig på samma gång. Lovar du att du läser den?

Klart jag gjorde, efter denna vältaliga bokrecension. (killen kom dessutom tillbaka redan dagen efter och kollade om "jag hade läst den än?") Och jag gillade den också. Väldigt mycket, faktiskt! Och, OK, den var rolig (att sätta fast blodiga ben och armar som trillat av med hjälp av synål, tråd och kardborrband??) Men mest läskig. Dock fick jag säkert inte rysningar av samma saker som killen i femman fick. Nej, det läskiga för mig var hur synd det är om Lilla Hon, hur ensam hon är, hur elaka de andra barnen är mot henne, hur ingen av de vuxna ser henne, hur inte ens bokens författare låter henne få ett eget namn...? Och så slutet. Nä, jag vill inte spoila, men: Va? Näää....?!

Nå. Det roligaste Lilla Hon vet är att hoppa runt bland färggranna kuddar och samtidigt äta bokstavskex och vissla. Då känner hon sig helt trygg. Det finns annars så mycket hon är rädd för. Alltså skulle hon så väldigt, väldigt gärna vilja vara i skolans kuddrum och hoppa bland kuddarna där. Men det får hon inte för de andra barnen. Istället roar de sig själva med att skrämma upp Lilla Hon med spökhistorier: om lärarinnan som hängde sig på vinden, om flickan som sprang inne på syslöjden, snubblade och fick en sax i hjärtat, om andra på skolan som dött häftiga och spektakulära dödar och som förstås alla går igen och spökar. Det är ju så roligt att skrämma upp Lilla Hon! Sedan skrattar alla barnen åt henne så de håller på att kissa på sig. En dag när de har tråkigt kommer de bästa grejen: de säger åt Lilla Hon att hon kan få komma in i kuddrummet en liten stund, om hon bara vågar gå upp på skolans vind först. Vinden, där den där hängda lärarinnan alltså spökar. Lilla Hon är så rädd, så rädd... men att få komma in i kuddrummet åtminstone en liten stund? Hon vill ju så gärna få komma in där, och äntligen få känna sig trygg.

Hon vågar gå upp på vinden. Varpå de andra barnen låser in henne. Och glömmer bort henne.


Titel: Den förskräckliga historien om Lilla Hon
Författare: Lena Ollmark
Illustrationer: Per Gustavsson
Utg år: 2017
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

måndag 9 oktober 2017

More Than a Mistress

Den här läste jag på kvällarna under bokmässan, och rolig Balogh-romance var verkligen perfekt då och precis vad min utmattade själ klarade av och ville ha.

Vi har en hertig (förstås) med dåligt rykte (också förstås) som står i begrepp att utkämpa en duell i Hyde Park i gryningstimmen så som det bör vara. Den som utmanat honom är en bedragen äkta man - hertigen är bedragaren. (ja... förstås. Ryktet var ju dåligt.) De går ifrån varandra de stipulerade antal stegen, vänder sig om och... en kvinna skriker "stopp!". Hertigen skjuter i luften, bedragne äkte mannen skjuter hertigen i benet och alla blir arga. Så här ska det inte gå till. Vem skrek? Vem blandade sig i gentlemannagrejer?

Jane Ingleby var det, på väg till jobbet i en hattaffär. Hon tyckte helt enkelt det var väldigt idiotiskt med duellskjutande och onödigt dödande och försökte därför avstyra det. Och nu när alla ska stå och skälla på henne för att hon skrek kommer hon dessutom att komma försent till jobbet. Och det vill hon inte, för då kan hon nog mista det. Hon är ny på jobbet, nämligen. Egentligen gömmer hon sig i London eftersom hon är efterlyst för mord.

Hej och hå.

Nu tar vi och parar ihop den där duellerande-hertigen-med-dåliga ryktet med den eftersökta mörderskan. Blir det bra? Oh, ja. Mycket bra. Jane Ingleby är nämligen väldigt, väldigt bra på att ge svar på tal, och att inte bry sig ett dyft om att hertigen (Jocelyn Dudley, Duke of Tresham) är förnäm och bra på att ge order. Hon skäller på honom - och han försöker vara högfärdig tillbaka. Det blir väldigt roliga dialoger, det blir det. Och jag njuter.

Titel: More Than a Mistress
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2000
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här


fredag 6 oktober 2017

Fahrenheit 451

Det är konstigt - jag tyckte inte om att lyssna på den här boken. Den var obehaglig och jag avskydde verkligen uppläsarens släpiga, drömmande röst (tänk er en manlig, amerikansk Luna Lovegood...?). Ändå kunde jag inte sluta lyssna på den. Den var svår att ta till sig också, eftersom en del partier mest består av intrycksexplosioner för huvudpersonen Montag och att lyssna på det som ljudbok på engelska var förvirrande. Så fast jag inte ens gillade det hela var jag dessutom tvungen att backa en hel del partier och lyssna på dem igen för att ha någon hum om vad som hände och varför.

Så - jag gillade inte under tiden, lyssnade ändå till slut... och nu efter mer än en vecka efter avslutad lyssning kan jag inte sluta tänka på bokeländet. Det är egentligen inte så konstigt att den blivit en modern klassiker: den är välskriven, fascinerande och fortfarande aktuell trots obehagligheten.

Guy Montag är brandman. Men det var länge sen brandmän stoppade bränder. Nä, när larmet går nu åker brandmännen ut försedda med eldkastare och kerosene - och startar bränderna. Larmen handlar om böcker - böcker är förbjudna och ska brännas (och de brinner vid temperaturen 451 F tydligen). Montag har varit tillfreds med sitt liv fram till nu, att bränna saker ger en bra känsla. Men nu träffar han Clarisse, en ung kvinna som ser annorlunda på livet. Hon vill inte nöja sig med det som TV och radio matar henne med (så som Montags fru Mildred gör dygnet runt) - nej, Clarisse vill uppleva saker, leva!

Och Montag börjar fundera, och omvärdera. Rädda undan böcker från bränderna och gömma dem hemma hos sig.

Uh-oh.

Vad är obehagligt för mig, då? Jamen hela samhället! Böcker är förbjudna, TV skriker ut sina program, sin info och sin reklam dygnets alla timmar, från alla väggar. Mildred tar en överdos sömntabletter, och då kommer två män mitt i natten med någon typ av magpumpningsapparatur och suger ur henne (känns helt surrealistiskt och väldigt läskigt). Det finns en mekanisk hund knuten till varje brandstation, med ett högteknologiskt utvecklat luktsinne, åtta spindelben samt en injektionsnål som kommer ut ur nosen. Det trappas upp för krig i bakgrunden med flygande jetplan och mycket muller, men ingen verkar bry sig det minsta om  dem. Brandchefen håller en längre förklaring för Montag (när han sjukskrivit sig från jobbet pga livsångest, typ) om hur böckerna försvann från civilisationen och hur det var lika bra eftersom de var så oroande. Bränna böcker är bra - då behöver vi inte diskutera saker, vara rädda för saker. Ingen behöver bli kränkt, ingen behöver bli arg. Ingen upprördhet, bara lycka för alla. Bränn böckerna, bränn dem!

Det är mer, massor mer. Och jag kan inte sluta tänka på den. Min son (18) hade läst den i skolan i våras, och vi började prata om den häromkvällen, vilket var väldigt skönt. Det här är en bok man behöver prata med någon om när den är läst. Fast ibland önskar jag att jag hade låtit bli. Att läsa den, alltså. Den upprörde mig. (Bränn boken! Bränn den!)

Titel: Fahrenheit 451
Författare: Ray Bradbury
Ljudbok - uppläsning: Stephen Hoye
Utg år: original 1953
Köp den till exempel här eller här, ljudboken jag lyssnade på hittar du här


torsdag 5 oktober 2017

Gudarna vaknar

Elliot har svårt att hänga med i skolan - inte så konstigt när han inte får sova som han ska på nätterna, och aldrig har tid att göra läxor eller läsa inför prov. Men aldrig att han kan berätta för sina lärare eller rektorn "Kalla-mig-Graham" hur han har det därhemma! Då skulle han inte få bo kvar där eller hos mamma, eftersom ingen tolvåring egentligen ska få ha det som Elliot har det. Han får vara mamma åt sin mamma, gården de bor på håller på att rasa ihop pga vanskötsel och pengar finns inte. Men mamma är den enda Elliot har, så han måste skydda henne och försöka klara skolan ändå.

Det här låter som en svart historia om ett barn som har det jobbigt - och visst. Det är det ju. Egentligen. Men... i Elliots liv landar helt plötsligt Jungfrun. Alltså, Jungfrun som i Jungfrun, stjärnbilden. Odödlig och envis och egentligen kommen till jorden helt olovandes. Hon är bara anförtrodd att ha hand om zodiakens kontorsmaterial, men har snott åt sig uppdraget att ge en liten flaska ambrosia till en av gudarnas fångar som har suttit inlåst under Stonehenge i mer än tusen år. Jungfrun träffar först Elliot, som hänger med henne, och tillsammans bara råkar de släppa ut den där fången från sitt fängelse. Varpå världen givetvis hotas av evig död och förstörelse. Attans, vad göra nu?

Ta hjälp av de grekiska gudarna, förstås! De har mestadels dragit sig tillbaka (det är zodiaken som sköter lagstiftning och allt praktiskt numera) men de går att hitta utan större problem. Zeus ägnar mest sina dagar åt att bli kär, gifta sig och skilja sig, ibland nästan före det att han gifter sig. Och så spelar han golf och äter god mat och har ett finfint pensionärsliv. Men han hjälper gärna till. Så även hans döttrar Athena (flerfaldig professor på Cambridge) och Afrodite (driver ngn slags datingförmedling) och många andra.

Det är fart och fläkt och väldigt roligt att läsa, det här. De grekiska gudarna och andra mytologiska väsen är väl anpassade till det moderna livet och använder sig gärna av all möjlig teknologi. Till exempel är Hermes helt hjälplös utan sin "I-god" som han annars ständigt sliter upp för att både ta selfies med i alla möjliga och omöjliga situationer men även kollar upp saker på. Men allt från den grekiska guda-geografin finns också med - ett av transportmedlen är fortfarande att åka med Karons båt på Styx som tydligen rinner under vår egen värld fast vi inte vet om det. Det påminner en hel del om Harry Potters trollkarlar och häxor i en ovetande mugglarvärld, fast på grekiska. Och förstås påminner det också om Riordans Percy Jackson-böcker, fast med en egen mycket mer brittisk touch, och en annan slags humor som jag nog uppskattar mer.

Överdrivet, fullspäckat, roligt, actionfyllt... ändå med Elliot i centrum. Elliot som bara är tolv och vill ha sin vanliga mamma tillbaka.

Titel: Gudarna vaknar
Serie: Kaosstenarna 1
Författare: Maz Evans
Originaltitel: Who let the gods out?
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-14 år

onsdag 4 oktober 2017

All About Jeeves & Jeeves Takes Charge

Det har aldrig blivit av att jag har läst någon av P.G. Wodehouses alla noveller och böcker om Jeeves (och hans arbetsgivare Wooster) men jag har tänkt göra det så många gånger. Nu hittade jag några av novellerna i ljudboksformat på Storytel, upplästa av Edward Duke. Jag tyckte väldigt mycket om dem, och tänker att jag ska på jakt efter fler (att lyssna eller läsa som pappersbok vilket det nu blir).

Jeeves är alltså betjänt (eller valet) åt den unge, rike och lätt förvirrade Bertie Wooster. Jeeves är aldrig förvirrad. Han gör aldrig fel, talar alltid korrekt, har mycket bestämda åsikter om vad Wooster ska ta på sig och inte ta på sig, och han brukar alltid få som han vill i slutändan. Jeeves går heller inte som vanliga människor, han glider eller flyter liksom in och ut ur rum. Dessutom löser han alla problem Wooster alltid tycks råka i, oftast med en eller annan rik, äldre och irriterad släkting inblandad.

Just Jeeves Takes Charge råkar vara berättelsen om hur Wooster anställer Jeeves. Wooster har en dålig morgon, har precis avskedat sin förre betjänt och har till råga på allt världens baksmälla. In glider Jeeves, ditskickad av någon tjänstefolksförmedling, kastar en blick på Wooster och ordinerar raskt en av sina egna dekokter. (typ ägg, chili och lite annat kul) Wooster dricker, känner sig genast bättre och anställer Jeeves på stubben. Sedan avskedar han honom lika raskt någon dag senare när Jeeves höjt ett anklagande ögonbryn i fråga om kostymval (vill jag minnas), men återanställer honom i slutet av berättelsen när Jeeves räddat Wooster från den obligatoriska släktingen. Tror det handlar om aunt Agatha här, men ärligt talat har jag redan blandat ihop de fyra olika Jeeves-berättelserna jag hört...

En av de andra novellerna som var med på den här ljudboksläsningen (titlarna på alla står inte med, så har glömt vad den hette) handlar om hur Wooster en morgon tycker livet är tomt och trist och aviserar att han nog tänker sig att skaffa familj och barn för då blir nog allt bättre. "Yes sir, very good sir" svarar Jeeves precis som vanligt, varpå herre och betjänt kör iväg på det som skulle blivit en biltur på landet men som efter några timmar har utvecklats till att Wooster står inför en hel flickskola och förväntas hålla en intressant föreläsning om något, vad som helst, som är lärorikt för de små flickorna. Hur? Varför? Jo, Jeeves, som stannar bilen när de ser en liten flicka stå vid vägkanten och slicka på en kladdig godisklubba, och som med lite puffande och väl valda ord snart har manövrerat in Wooster till den där omöjliga situationen i flickskolan. Efter en pinsam flykt talar inte Wooster så mycket mer om fru och familjebildande. Bra, tycker Jeeves, eftersom "when the wife enters the front door, the valet goes out at the back" tydligen. Som sagt - han får alltid som han vill i slutändan.

Efter fyra genomlyssnade noveller är jag för tillfället ganska nöjd och mätt på Jeeves och Wooster-humor. Men jag kommer att återvända fler gånger för att le åt höjda ögonbryn, fåniga etikettsregler och framför allt Wodehouses språk.

Jag, som är dålig på sånt, har ju inte heller vetat att det finns en tv-serie som heter Jeeves and Wooster, där Stephen Fry spelar Jeeves. Den bara måste jag ju leta upp och se!


Titel: All About Jeeves & Jeeves Takes Charge
Författare: P.G. Wodehouse
Ljudbok - uppläsning: Edward Duke
Utg år: (ljudboken) 2015
Förlag: (ljudboken) Authors Republic
Här hittar du den



måndag 2 oktober 2017

Hjärtlös

Marissa Meyer fortsätter med att göra sina helt egna tolkningar av sagor och barnböcker - Hjärtlös handlar om den elaka drottningen i Alice i Underlandet. Givetvis skruvar Meyer till det rejält, och vi får läsa om när Catherine var ung och ännu inte hade blivit drottning och börjat yla om att att alla huvuden ska huggas av. Hon är definitivt inte kär i kungen som hon i och för sig tycker är snäll och harmlös, men rätt löjeväckande. Nej, Catherines passion är kakor och andra bakverk, och hon kan lägga ner hur många timmar som helst i köket för att få fram den Perfekta Citronpajen, eller de underbaraste macronerna eller vad det nu kan vara. Hon ska starta ett bageri, har hon tänkt sig, tillsammans med sin kammarjungfru Mary Ann. Och nu verkar det som att stadens skomakare, herr Kålmask (jepp, den där som sitter och röker och säger "vem ärrrrr duuuuu" till Alice) ska gå i pension, och då blir en perfekt lokal ledig.

Först måste Catherine bara prata med mamma och pappa (markis och markisinna, adliga och mycket fina) om det hela. Fast... det är liksom aldrig läge. Mamma är helt inne på att Catherine ska få kungen kär i sig, och låter henne aldrig äta efterrätter och tvingar henne att dra åt korsetten så hon nästan kvävs (men åhhh.... blir så arg av allt det där) och adliga flickor som Cath ska liksom inte kladda ner sig med deg och mjöl. Och så blir allting så oerhört mycket mer komplicerat när Cath träffar Jest, kungens nye hovnarr.

I början av den här boken blev jag osäker på om jag ville fortsätta läsningen. I sin tidigare serie Lunar Chronicles placerade Meyer sina sagoboksfigurer i någon slags högteknologisk framtid, och gjorde finurliga referenser till sagorna typ att Cress (Rapunzel) satt inlåst inte i ett torn utan i en satellit. Men här i Hjärtlös? Här får drottningen/Catherine en helt ny story - men å andra sidan placerar Meyer henne verkligen i Underlandet, komplett med Cheshire-katt som blir osynlig, en kanin som ceremonimästare, pratande djur av diverse slag och soldater som ÄR spelkort. Allt är lika konstigt som det är i Alice i Underlandet, ändå ska Catherine kännas som en vanlig tonårstjej som har problem med föräldrar och kärleksbekymmer, och det kändes så fånigt alltihop. Men... jag läste vidare och hur fånigt det än var (JA, de spelar krocket med flamingos och igelkottar...) så fastnade jag. Rejält. Rätt vad det var hade jag läst slut boken.

Och då var jag i stället dyster. Grejen var ju att man redan från början visste att det här var den onda drottningens story, att slutet inte kunde bli annat än att hon gifte sig med kungen och blev så där arg på allt och alla. I den här boken får man veta varför hon blir som hon blir - och jag tycker ju inte om att läsa när jag vet att det inte kommer att gå bra. Det borde jag ha tänkt på innan jag läste den här - men jag ville ju veta vad Meyer hade hittat på med Underlandet.
(Hattmakaren? Jodå, han är med. Hans största skräck är just att bli galen. Och han har tekalas som inte liknar några andra.)


Titel: Hjärtlös
Författare: Marissa Meyer
Originaltitel: Heartless
Översättning: Torun Lidfeldt Bager
Utg år: 2017
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

onsdag 27 september 2017

The Darkest Road (The Fionavar Tapestry 3)

Allra först återigen en spoilervarning. Läs inte detta om du tänker dig läsa bok 1 (The Summer Tree) och bok 2 (The Wandering Fire) i trilogin först. OK?

Den som går "the darkest road" är Darien. Det är synd om honom, han har haft en dålig barndom. (eller, ja, den var bra i några månader, sedan blev den helt katastrofal i några dagar och sen var han stor. Så kan det gå om man är tjugofem procents gud.) Han var, som jag skrev, bitter redan i bok 2 och det har inte blivit bättre. Alla är dumma mot honom, och han är så ensam, så ensam sååå... Det är Darien ni ser på bokens omslag - om han vill så kan han förvandla sig till en vit uggla, och här är han nu, kånkandes på en stulen dolk och på väg till pappsen. Pappsen, som råkar vara Läskigt Och Onyanserat Onde Halvguden Rakoth Maugrim. Dolken ska vara som en liten hälsa-på-första-gången-gåva. Heh...

Annars är den här boken rätt fylld av krig, slag, slagsmål, combat, uppgörelser, fajter... ja, ni fattar. Stora slutstriden part 1, 2, 3 och 14. Jag tycker det är rätt trist att läsa om strider och slagsmål och brukar skumma igenom sådana partier, så gör det även här, och stannar bara upp när det verkar som om någon signifikant person ska till att dö. Eller när någon boss dundrar in på scenen och brölar om sin oövervinnerlighet.

Det jag gillar med den här trilogin och den här författaren är fantasin och allt som kan stoppas in (Arthur-legenden till exempel) och ändå få plats, att allt knyts ihop, att ingen karaktär går säker och på bästa G.R.R. Martin-vis kan has ihjäl när man minst väntar det, att det sker oväntade saker och att fantasystereotyper kan få vara med och agera fantasystereotypiskt (you know, ljusalver som sjunger överjordiskt vackert och dvärgar som är galna i ädelstenar, skägg och tunnlar) ändå utan att det någonsin blir tråkigt. Det har tagit mig igenom alla tre böckerna i trilogin i rätt halsbrytande fart eftersom jag ju var tvungen att få veta hur det skulle gå med allting.
Det jag inte gillar är svulstigheten. Gavriel Kay drar på för mycket nästan hela tiden och man blir lite matt. Karaktärerna kan liksom inte vara lite lagom ledsna och besvikna - nej, de måste Uppleva Största Sorgen Och Känna Sina Hjärtan Brista för minsta lilla, de blir inte småsura utan känner Värsta Urilskan Från Botten Av Sina Själar och håller därför nästan på att gå sönder hela tiden. Volymen är uppskruvad på 10 redan från början så därför blir avslutningen liksom inte mer storslagen än inledningen var, om ni fattar hur jag menar. Och finns det en ålderdomlig skruvning på språk att använda så använder författaren den, allt för storslagenhetens skull. Styckeinledningen "And so it came to pass..." används säkert tjugo gånger bara i den här boken.
MEN jag förlåter allt detta när det finns sådana som Imraith-Nimphais som kan ha ihjäl hela högar med svartalver med hjälp av sitt skimrande horn, eller demonen Curdardh med de oräkneliga armarna och jättefeta hammaren som möter Lancelot i single combat i skogen för att skydda Darien (och tror någon att killen blir tacksam? Nähädå. Det är ju SYND om honom. ALLA är dumma.)

Titel: The Darkest Road
Serie: The Fionavar Tapestry #3
Författare: Guy Gavriel Kay
Utg år: 1986
Förlag: Collins Canada
Köp den till exempel här eller här

tisdag 26 september 2017

Sanningar om maneter

Suzy och Franny har alltid varit bästisar, alltid lekt, alltid varit med varandra i skolan. Nu när skolan börjar igen efter sommarlovet är Suzy ensam - Franny har dött i drunkningsolycka. Och Suzy kan inte förstå - Franny kan väl inte drunkna heller, hon var ju jätteduktig på att simma? Men mamma säger att "ibland bara händer saker". Nej! Suzy kan inte gå med på att det bara händer saker. Det måste finnas en anledning till att Franny drunknade! Och det är här maneterna kommer in. Suzy får veta att det finns en särskild sorts maneter vars stick dödar en människa nästan omedelbart. Förvisso finns de där maneterna mest på andra sidan jordklotet, men vad vet man? Någon av dem kanske simmade väldigt långt? Hon beslutar sig för att ta reda på allt om maneter, och i synnerhet om den där särskilda sorten. Om hon kan bevisa att Franny dog av en manet så.... ja, så dog hon inte "för att det bara hände". Och då? Ja, då kanske det känns bättre med allting. Framförallt kanske Franny på något sätt kan förlåta Suzy för det som hände, då sista gången de såg varandra.

För det är nämligen det som är det viktiga i den här boken. Maneterna simmar runt överallt och det är långa och många partier med rena fakta om maneter - men det är Suzys och Frannys vänskap som är det som gör ont att läsa om. I återblickar får vi veta mer och mer, om sprickorna som växer och om två tjejer som tappar bort varandra och utvecklas åt olika håll.

I början gillade jag inte den här boken. Det var alldeles för många maneter. Men de där återblickarna på Suzys och Frannys liv fick mig att blöda. Det känns så äkta och är så hjärtskärande, och jag tror många tolvåringar kan känna igen sig i det där när ens bästa vän förändras till någon annan. Det är fint! Men helt ärligt - även om det är väääldigt intressant om maneternas liv och leverne och enligt en eftertext i boken det som var ursprungsidén till att författaren skrev boken - kunde verkligen manetfaktadelarna kortats ned. Jag ville nog hellre ha läst mer om Suzy själv och om hennes familj (storebror särskilt!) - de är mycket intressantare.


Titel: Sanningar om maneter
Författare: Ali Benjamin
Originaltitel: The thing about jellyfish
Översättning: Cecilia Falk
Utg år: 2017
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år