torsdag 21 september 2017

Illuminae

Samtal i ett visst kök i Skåne en vanlig sketen tisdagskväll i september:

Öm moder, tillika boknörd och bibliotekarie: Alltså, den här boken. Du som gillar bra sf, du bara måste läsa den.

Son, arton år, intresserad av fysikens djupare märkligheter men även viss skönlitteratur och har läst både Heechee-saga (Pohl) och Ready Player One (Cline) på inrådan av sagda moder: Ska jag? Vad handlar den om? *tar upp boken från bordet* Men hallå... nä, ska jag ju INTE. Mamma, den är ju säkert tusen sidor tjock.

Moder, upprörd: Nej! Kolla inuti! Det är inte vanlig text! Det är liksom intervjuer, chattar, protokoll, bilder... det är aldrig något vanligt berättande utan istället får den som läser pussla ihop vad som händer och lära känna personerna som är med utifrån allt det där andra. Och det funkar! Redan i första intervjuerna av huvudpersonerna fastnar man och lär känna dem.

Son, har lagt bok och tagit fram ingredienser till dagens sjuttonde mellanmål (jomen mackor med nutella, skinka och saltgurka är säkert helt normalt): Hm.

Moder, har gått igång i bibliotekariebokpratarmode: Och det hela börjar med att Kady och Ezra precis har gjort slut med varandra, Kady sitter i skolan och är arg när hon ser att det kommer ett antal rymdskepp till den lilla isplaneten där de bor, och att de inte bara ska landa vid gruvan utan NEJ de attackerar! Skjuter ner alla människor! Och Kady och Ezra lyckas fly men kommer iväg i varsitt rymdskepp, men de pratar fortfarande inte med varandra fast man fattar ju att de ändå är intresserade av varandra och så fattar man att det är något skumt på gång på något av de där rymdskeppen som flydde men att det mörkas. Ja, och så fattar man snart att AI:n som styr det största skeppet verkar ha blivit helt galen på något sätt.

Son, halvvägs genom första mackan redan: Sss, alla AI i alla sf blir galna förr eller senare. Det är det som är grejen med AI att de är läskiga när de börjar tänka efter.

Moder, bläddrar i boken: Och kolla! Här är det inte ens riktig text för här är det rymdfighter och då har de gjort så HÄR i boken. Och så HÄR. Och så är det plot-twists hela tiden, och det fortsätter liksom aldrig riktigt som man tänkt sig, och...

Son, tar resten av de fem mackorna, kaffet och bananen på en bricka och retirerar till sitt rum med ett: Ja, ja, mamma. (han har levt med en bibliotekarie till mamma i ganska många år nu)

Moder, ropar efter honom: Lova att du läser den? Du kommer älska den! Jag bara vet!

Dotter, 16, kommer in i köket. 

Öm moder: Du! Du bara måste läsa den här boken! När man läser den så är det hela tiden som att man säger "nämen... oj!" Och kolla i den. Kolla! Och man bara älskar Kady och Ezra. Och...

Dotter, med blicken på telefonen som sitter fastvuxen i handen som vanligt: Ja, ja, mamma. Jag läser en bra fanfiction nu. Men kanske sen. Kanske.

Moder, uppfylld av Illuminae: Du måste. Du MÅSTE läsa den.


OK. Behöver jag säga mer? Ni fattar? Jag älskar den här boken. Allt med den. Upplägget, personerna, berättelsen, slutet... allt. Nu sitter jag och väntar på att Gemina, som är fortsättningen, ska landa i min hand. Och sedan får jag vänta till i vår när tredje boken Obsidio ska komma ut.

Titel: Illuminae
Serie: The Illuminae Files #1
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Utg år: 2015
Förlag: Alfred A. Knopf
Köp den till exempel här eller här

onsdag 20 september 2017

Tjockdrottningen

Det har varit svårt för mig att skriva om den här boken. Jag har påbörjat ett antal inlägg som alla dragit iväg i långa och alldeles för privata haranger om mig själv och mitt förhållande till andra människor, och jag har strukit och börjat om, strukit och börjat om och försökt hålla mig till saken och boken.
Det som är så svårt för mig är när tv-redaktören Camilla för att få med Annie i programmet "Du är vad du väger" låtsas vara intresserad av henne som person och låtsas att hon vill vara hennes vän. Och att Annie tror henne, blir glad och tänker att hennes liv nu kommer att bli annorlunda. Nej, jag själv väger inte 200 kg, och nej, jag är inte lika ensam som Annie - men jag har väldigt, väldigt svårt för den sortens lögner och överhuvudtaget svårt för människor som säger saker de inte menar och utger sig att vara det de inte är.

Annie blir alltså övertalad att vara med i ett gå-ner-i-vikt-program på tv. Hon är störst av tävlingsdeltagarna, och är den som blir "tjockdrottningen" och kändis. Egentligen tar inte själva tävlingen och tv-programmet upp så mycket plats i boken även om de är det centrala - istället får vi läsa om alla människorna som är inblandade, och jag tycker inte särskilt mycket om någon av dem förutom Annie. Programledaren Johanna Broman blir jag bara arg på fast jag förstår att hon har gigantiska problem med sig själv. Den falska redaktören Camilla tycker jag ju då inte heller om, hur mycket hon än jobbar och sliter och har idéer och driv. Den som bestämmer och får äran fast han lägger över jobbet på Camilla är producenten, en Jarmo-Kan-Allt-Gjort-Allt som jag verkligen inte tycker om. De enda människor som verkar ha något som helst värde för honom är han själv, och hans dotter som han älskar så mycket han orkar varje torsdagskväll var tredje vecka när han har tid att vara med henne. Typ.

Även om det är så många personer jag inte tycker om så gillar jag att läsa den här boken. Det är klart att det är påhittat och skruvat och att karaktärerna inte finns på riktigt, men det känns ändå som att Herngren fångar det där falskt glättiga och pengahungrigt krassa, all yta och allt som måste se bra ut, och skapar karaktärer som får mig att sitta och nicka och tycka att "jahaja, har jag väl alltid vetat. Så där går det säkert till. Jajamen. Tur jag är bibliotekarie i Skåne och inte kändis i Stockholm. Kolla, så olyckliga de är allihop fast de har märkesväskor och får gå förbi köerna till coolställena. Jojo."

Och... så älskar jag framsidan.
Och... så gillar jag Annie.


Titel: Tjockdrottningen
Författare: Moa Herngren
Utg år: 2017
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

fredag 15 september 2017

The Wandering Fire (The Fionavar Tapestry 2)

Allra först: en spoilervarning. Läs inte detta om du tänker dig läsa bok 1 (The Summer Tree) i trilogin först. OK?

Även om jag kunde tycka att The Summer Tree, första boken i The Fionavar Tapestry, ganska ofta drog iväg mot det alldeles för storslagna (både i språk och Modiga Saker De Inblandade Personerna Gjorde) ville jag ändå veta hur det skulle gå med allt. Alltså tog jag ett djupt andetag och reste tillbaka till Fionavar igen. Man kunde ju tycka att de borde ha fått det lite bättre där efter att den evinnerliga torkan och alltför varma vädret ju hade fixats i bok 1? Även om nu Onde Halvguden Rakoth Maugrim fortfarande var helt obesegrad och samlade alla sina mörka krafter och underlings kring sig i sitt fort i norr?

Jo. Men är det inte det ena så är det det andra, och nu har Fionavar istället för torka fått en ständig vinter. När De Fem från vår egen värld återvänder till Fionavar så är det nästan midsommar, men snödrivorna ligger meterhöga och det är kallt som attan. (det är lite som i Sverige, faktiskt) Så uppdrag nummer 1A i The Wandering Fire måste vara att häva vintern, för så länge det är vinter går det inte att sätta igång det där kriget mot Onde Halvguden.

Även om De Fem är hur coola och duktiga som helst behöver de nu ha lite hjälp, och eftersom Kim numera är Fionavars Orakel och har en häftig ring med en häftig röd sten i (det är den som är "the wandering fire", förresten) så ordnar hon hjälp. Hjälp Totale Extraordinaire, faktiskt, eftersom hon (kvar i vår egen värld) lyckas åkalla först Uther Pendragon (på natten i Stonehenge... sååå cool!) och sedan dennes ytterst berömde son Arthur från de döda. Arthur är ju himla duktig på att kriga och vara Hjältekung, på svärd i stenar och sånt, så han följer med till Fionavar.

Helt ärligt vet jag ännu inte riktigt vad han ska vara bra för där, mer än att han Har Varit Med Förr och har kloka och visa ögon. Men det ger sig väl i tredje boken, kanske.

Nå, författaren nöjer sig inte med att dra in Arthursagan i sitt berättande. Nejdå, här finns fler myter och legender. Den om Den vilda jakten, till exempel. Här väcks Sovare och The Wild Hunt drar igång med buller och bång, och dessa borde ju också vara bra att ha när man ska kriga mot en ond halvgud? Jo, så länge som De Vilda Jägarna vet vilka de ska slåss mot, så. De är så vilda att de lätt kan hugga ner vem som helst - vänner som fiender.

Ja, och en annan viktig sak som sker ganska direkt i början på boken: Jennifer, en av De Fem, blev ju tillfångatagen av Rakoth Maugrim, Mr Ond Halvgud, i första boken. Och hon gick INTE helskinnad från detta. Nej, hon blev gravid. Och behåller barnet. Och det föds, och blir ett litet gossebarn som får heta Darien (ngn annan en jag som tänker på en viss Damien här?) Darien som ju en ngn slags kvartsgud fuskar sig igenom det här med blöjor, lära sig gå och att få tänder och blir onaturligt snabbt stor, vuxen och bitter. Oj, så bitter han är. Det bådar inte gott inför bok 3.

Som jag strax köper hem till min Kindle. Måste hålla koll på alla namn, och måste veta hur det går med allt. Trots att även The Wandering Fire är mer än pretentiös i språk och känslosvall och persongalleri. Jag måste få veta. 


Titel: The Wandering Fire
Serie: The Fionavar Tapestry #2
Författare: Guy Gavriel Kay
Utg år: 1986 (original), 2001 (mitt ex)
Förlag: Roc (mitt ex)
Köp den till exempel här eller här

onsdag 13 september 2017

Levande och döda i Winsford

Maria Anderson (som egentligen heter Holinek i efternamn) och hunden Castor kommer till den lilla byn Winsford på Exmoorheden i Somerset. De (eller, ja, Maria - Castor nickade mest och höll med) har hyrt en avsides belägen stuga över vintern och tänker sig att sitta där och skriva bok. Hon är författare, nämligen.

Säger hon. Egentligen är hon på flykt från sitt liv. Och vi får reda på vad det är som hänt och vad hon flyr från,  får veta mer om hennes liv, barn, man, jobb samtidigt som vi får läsa om hur hon och Castor går långa promenader på heden, äter middag på puben, hittar andra pubar i andra byar och lär känna några som bor i Winsford. Det händer lite oroande saker, men de ger mest lite skav i den där noggrant upplagda vardagen Maria och Castor annars upplever. Eller, ja, det är ett slags diffust hot som växer, och som Maria alltmer känner nog hör ihop med det som tidigare hänt i hennes liv. Alltihop tillsammans kan nog dra åt en thrillers uppbyggnad - men det här är ändå en mycket stillsam roman. Det är kvinnan, hunden, heden, återblickarna, ett glas vin framför brasan med dimma och mörker utanför huset.

Och det är det där jag gillar. Efter ungefär halva boken hade jag ett allvarligt samtal med min oäkte make om att vi definitivt kommer att förlägga någon av våra framtida semestrar med att vandra på Exmoorheden och bo på olika pubar/värdshus längs med vandringslederna. Han... ja, höll med. Framtiden är oskriven. Han är utlovad öl och whisky.

När jag avslutat läsningen tycker jag fortfarande om boken, just för stämningen. Däremot är jag lite irriterad - jag tycker det blev för många lösa trådar som förblev hängande. Jag har fortfarande alltför många varför. Och hela den här Samos-Marocko-historien som Maria läser om i makens anteckningar tillför inget för mig utan är bara helt trist och irriterande med namn på människor som för 30-40 år sedan suttit och haft VM i Intellektuella Samtal. Blöh.
Jag har tidigare bara läst Nortons filosofiska memoarer av Nesser (gillade!) men då tänkte jag inte alls på den här detaljen som i den här boken störde mig en hel del: vissa uttryck Nesser tycks älska. Tror jag märkte det extra tydligt eftersom jag lyssnade på boken (uppläst av Anna Maria Käll, mycket bra) men till exempel uttrycket "en smula"? Tror det användes 30-40 gånger??

Trots mina invändningar vill jag läsa mer av Nesser. Vilken får jag inte missa?

Titel: Levande och döda i Winsford
Författare: Håkan Nesser
Ljudbok - uppläsning: Anna Maria Käll
Utg år: 2013
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Köp den till exempel här eller här

tisdag 12 september 2017

The Heiress Effect

Detta är andra boken i Courtney Milans Brothers Sinister-serie. Eller, enligt mig är det den fjärde, eftersom bok 0.5 och 1.5 i serien förvisso bara var novellas, men helt klart varit de jag gillat mest, så jag vill räkna med dem. Nå - The Heiress Effects sinister-bror är mr Oliver Marshall, son till kärleksparet i bok 0.5 och halvbror till hertigen i bok 1. Han är alltså själva "problemet" som skulle lösas i The Governess Affair (bok 0.5), resultatet av att en hertig "på lite kul" tvingade sig på en guvernant mitt i natten. Han har haft en fin barndom, och föräldrar som sparat och gnetat så att han kunnat gå på först Eton och sedan studerat i Cambridge, och han vill verkligen, verkligen utnyttja sina studier och bli någon. Bevisa för världen och alla de där rika barnen på skolorna han gått på att han är värd något i sig själv, trots sin "sämre" börd. Hela tiden sedan han skickades iväg till de där fina skolorna har han alltid varit utanför - utbölingen, oäktingen, uppvuxen på en bondgård och fått vara med de andra coola bara eftersom hans halvbror hertigen låtit honom.

Det är en synnerligen intressant huvudperson, denne Oliver Marshall. Och nu tar vi och parar ihop honom med bokens andra huvudperson, Jane Fairfield, hon som är titelns arvtagerska. Hon har ärvt så mycket pengar att hon är världens kap på äktenskapsmarknaden. Söt är hon också. Egentligen. Och smart. Egentligen. Men nu kommer vi till ett stort men: Hon VILL inte gifta sig. Vill inte bli bestämd över. Och hon passar definitivt inte heller in i de fina kretsarna (hon har inte fått den rätta uppfostran men jag går inte in på det här för då blir det här inlägget lika långt som romanen ifråga) - hon har fel stil. Hon väljer kläder som är rena katastrofen - hon gillar kilovis med överflödiga spetsar och skrikiga färger, så då har hon det på sig. Och hon använder sin smarta hjärna till att spela dum och ohyfsad, så varenda replik hon yttrar i de fina sällskapen är oartig, oanständig, och hon säger saker Man Verkligen Inte Får Säga. Kommer Jane Fairfield in i en sällskapssalong bävar gästerna eftersom nu kan vad som helst hända och vilka pinsamma situationer som helst kan uppstå (och gör det). Men... hon kommer undan med det. Och hon kallar detta just för "the heiress effect" - någon som är så rik och ogift kan göra vad som helst eftersom alla ändå bara vill åt hennes pengar.

Intressant huvudperson nummer 2, alltså.

Oliver och Jane träffas. Snärtiga dialoger uppstår. Han ser igenom hennes "spel" och ser den intelligenta kvinnan bakom. Hon blir kär i honom och blir helt förfärad för detta (hon ska ju aldrig gifta sig, right?) Han blir också ganska snart kär, men ska ju göra Den Där Viktiga Karriären och då vore en vulgär kvinna i skrikrosa med pinsamma fasoner rena katastrofen att gifta sig med. Alltså kan de inte bli ett par. Fast de vill det, innerst inne. Väldigt mycket.

Jag gillar den här boken riktigt mycket. Visst är det romance-pirr (men i det närmaste inget sex) men allra mest är det läsning om mycket intressanta personer, i en intressant tid och miljö. Vi får läsa om en gigantisk demonstration i Hyde Park för allmän rösträtt, som faktiskt fanns i verkligheten, och läsa om den tidens medicinska kurer för epilepsi, bland mycket annat. Courtney Milan gör ordentlig research inför sina böcker. I nästa bok kommer en av huvudpersonerna vara genetikforskare (va? naturen har utvecklat människan? Inte Gud? Blasphemy!!)

Titel: The Heiress Effect
Serie: The Brothers Sinister #2
Författare: Courtney Milan
Utg år: 2013
Förlag: Courtney Milan/Createspace Independent Publishing Platform
Köp den till exempel här eller här


måndag 11 september 2017

Saker ingen ser

Vääldigt lättläst, med ett sug i berättandet som bara får mig att vilja läsa "några sidor till" tills... ja, tills boken var utläst i ett nafs. Väääldigt välskrivet - älskar Anna Ahlunds språk med stuns och modernitet, och jadå, jag gillar dispositionen här med ett år och dess månader. Det funkar bra till det som ska berättas - om ett år i några gymnasieungdomars liv.
Och väääldigt trevliga karaktärer att läsa om, de där gymnasieungdomarna! Jag gillar dem så mycket, deras stil, deras intressen, att de läser, målar, spelar musik, bryr sig om varandra, har en gruppchatt som ständigt lever... och så blir de kära. I varandra och i andra.
Gymnasietiden var min bästa tid, och jag gick inte ens estet (som ju inte fanns då...) utan något med betydligt mer siffror och attacheväskor (ja, jag är lastgammal). När jag läser Saker ingen ser så kommer jag på något sätt tillbaka till allt det där, och jag tror att det är därför jag gillar den så mycket.

Annars kan jag tycka att den spretar en hel del, jämfört med Ahlunds debut Du, bara. Här är många människor, både dem man lär känna och alla de som myllrar kring dem. Och här är mångas berättelser som ryms inom ett år - inte en berättelse som driver framåt utan mer tv-serie-feeling med ett stort persongalleri. Och så är det mycket sex, bra sexskildringar utan att det någonsin blir för mycket. (fast jag får en viss lust att prata lite med Sebastian och fråga honom om han verkligen måste köra i 120 km/h från början med varje ny människa han träffar?) Och det är väldigt fint att det här är personer som blir kära i andra personer utan att det är viktigt om dessa är hon, han eller hen - det är så det ska och borde vara här i världen. Fast i den här boken kan jag nästan tycka att det så väldigt mycket Inte Ska Göras Till Ett Problem Och Stor Sak vilken sexuell läggning personerna har... att det nästan görs till en sak därför. Som att någon står och skriker på mig att "det här är INTE viktigt, tänk INTE på hur många av karaktärerna som är bi- hetero eller homosexuella, det ska INTE vara en grej, hör du? Tänk INTE på det!" Varpå jag tänker så mycket på det att det för mig nästan blir en bok om queer kärlek på gymnasiet.

Mina favoritpersoner är: Aron (för han är så väldigt mycket sig själv och dessutom himla rolig), Sebastian (för han är så sökande och känns mest mänsklig av dem alla), och nog också Linn (för att hon envisas med sin egen musik hur svår den än är).

Nu väntar jag med spänning och iver på mer skrivande från Anna Ahlund. Vad blir det härnäst?


Titel: Saker ingen ser
Författare: Anna Ahlund
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 13 och uppåt

lördag 9 september 2017

Pieces of Happiness

Jag fick en bok jag efter en stunds läsning tyckte mycket om. Det handlar om en norsk kvinna, Kat, som i hela sitt liv flackat runt världen tillsammans med sin man Niklas på diverse göra-världen-till-en-bättre-plats-projekt. Till sist hamnade de på Fiji, köpte en kakaoplantage och skulle slå sig till ro där, men då gick Niklas bort och Kat blev ensam kvar. Nu skriver hon brev till sina fyra barndomsvänner som alla bor kvar i Norge, har helt olika liv och egentligen ingen kontakt med varandra längre: Ingrid, Sina, Maya och Lisbeth. Och Kat ber dem i sitt brev att lämna Norge och vardagen och komma och bo hos henne på Fiji, så att de kan bli gamla tillsammans.

Jag gillar idén, och jag gillar det att alla huvudpersonerna alltså är en bra bit över sextio - men att deras liv därför inte på något sätt är slut utan nästan i stället börjar om. Lite märkligt är det att alla fyra vännerna faktiskt kan bryta upp, men annars hade boken blivit lite trist förstås. Så jepp, de kommer. Och även om de lämnar sina vardagar och familjer kvar i Norge så följer deras liv och problem ändå med dem till Fiji. Förstås. Det är det som ger boken dess spänning och mening.

Jag gillar dem - men det tar en ganska god stund innan jag kommer så långt. Berättarperspektivet växlar mellan de fem (plus Ateca som arbetar i Kats hus) och det är lite svårt att hålla isär de olika personerna. Dessutom består de inledande kapitlen av mycket beskrivning och lite handling och det blir rätt kompakt. Men snart landar de ordentligt både på Fiji och hos mig och jag tycker om läsningen.
Att de är på Fiji är fascinerande - det är så mycket som är annorlunda och de är ju inte bara turister utan ska bo där, så måste anpassa sig på olika sätt. Fiji-borna (heter det "fijianer???" på svenska? känns obekvämt så är nog fel) har andra sätt att tänka och uttrycka sig än de fem norskorna. Det blir inte direkta missförstånd, men obekväma situationer och funderingar från bägge håll, och jag gillar att läsa och fundera kring det där.

Jag har ett stort problem med boken, dock. Anne Ostby skriver på norska, som jag inte känner att jag behärskar så mycket att jag kan läsa det. Den här boken är översatt till engelska, som jag förvisso normalt är bekväm med - men här hela, hela tiden ändå ser igenom till den skandinaviska språkmelodin, ser de norska/svenska meningarna och orden och så hur de mer eller mindre rakt av har översatts till engelska (även idiomatiska uttryck). Det känns stelt och klumpigt även om det kanske är grammatiskt korrekt, och det ställde sig på många ställen i vägen för min läsupplevelse. Jag hade så mycket hellre velat läsa den här boken översatt till svenska, och hoppas att det kanske görs eftersom det helt klart är en bra bok och fem äldre kvinnor jag tror att många skulle gilla att läsa om.


Titel: Pieces of Happiness : A Novel of Friendship, Hope and Chocolate
Författare: Anne Ostby
Originaltitel: Biter av lykke
Översättning: Marie Ostby
Utg år: 2017
Förlag: Doubleday
Köp den till exempel här eller här

torsdag 7 september 2017

PAX - Vitormen

Åttonde PAX-boken (denna med silvrigt snitt), och jag gillar fortfarande det här så himla mycket. Jag precis som så många, många andra. Inför höstterminen hade jag så många PAX-böcker inne i skolbiblioteket att jag fick ställa undan en god del av dem i magasinet (har ju många ex av varje del). Nu, några veckor in på terminen? Alla utlånade. Alla. Min Vitorm snodde jag från reservationshyllan och läste hemma över kvällen innan jag smög tillbaka den. (vi bibliotekarier kan göra sånt... ger lite vardagsedge)

Vad är det då som gör dem så bra? Det är ju allt! Läskigheten, personerna, illustrationerna, hundarna, spännande-så-de-inte-går-att-släppa...

Det läskiga kanske mest? PAX-böckerna har ju både overkliga och verkliga ting som är otäcka att läsa om. Här i Vitormen har vi den vedervärdiga Maggan Migrän som nu fullständigt går från halvkonstig skolsyster till monster som gärna vill trycka någon slags krypande skräck med sex ben och dålig attityd upp i Iris näsa, och vi har något som rör sig i underjorden, som tar sig upp och drar med sig en liten flicka ner igen. Spiritusen och vitormen är läskiga - men på det där overkliga sättet som stannar i en bok. Men här finns verklig skräck också, sådan barnen som läser kan möta i vår värld, kanske till och med är utsatta för själva. Föräldrar som inte fungerar pga missbruksproblem eller psykisk ohälsa, mobbing, medborgargarden som tappar besinningen... I just Vitormen får vi läsa om Lycke-Marie som ständigt fasar för att någon ska förstå hur hennes mamma är och hur de har det hemma. (väldigt, väldigt stökigt)

Men det otäcka vägs upp av all humor - älskar fortfarande Viggos och Alriks förkortningsgrej, "S.U.S = Svikare Utan Solidaritet" till exempel, och älskar imparna. Särskilt den med kattmössan. I den här boken blir det så att hans militäriska språk smittar över på andra... yej! Humorn, och så alla fina karaktärer som finns med, all kärlek, allt det varma. Alriks och Viggos fosterföräldrar och deras egna söner, eller Alriks och Viggos förhållande till varandra, och så mycket mer.

Det finns så mycket bra. Jag förstår verkligen hur de här böckerna kan vara utlånade allihop hela tiden. Jag är ju en av dem som lånar!


Titel: Vitormen
Serie: PAX #8
Författare: Ingela Korsell & Åsa Larsson
Illustrationer: Henrik Jonsson
Utg år: 2017
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år, eller alla över det också, även om ni råkar ha gått och blivit vuxna. Läs!

onsdag 6 september 2017

Inatt jag drömde

På sommarkollot ligger Malik vaken medan kompisen Elias snarkar som besatt. När Malik rest sig upp för att faktiskt ruska Elias vaken (så att han själv äntligen kan få sova) upptäcker han en strimma ljus ovanför Elias huvud. En strimma han själv dessutom kan dra i med sina händer, öppna så mycket att han kan sticka in huvudet och kolla. Kolla på vad? Jamen världen som finns där på andra sidan! Där sitter Elias och fiskar vid en å tillsammans med en man. När hela Malik kryper igenom strimman och dunsar ner bredvid ån verkar Elias lite besvärad: "Vad gör du här?"

Det där är Elias återkommande fiskar-med-pappa-dröm han haft sedan pappan gick bort för två år sedan, och nu dyker helt plötsligt Malik upp i den. För så är det: strimman ovanför Elias huvud är en väg in till drömvärlden, och Malik kan gå in i den. Inte bara via Elias dröm - nej, alla som sover får strimmor ovanför sina huvuden, och genom alla strimmor kan Malik gå ut och in. Så Himla Coolt! Så Himla Bra Att Impa På Brudar Med!! Så det gör han. Sira, tjejen han är smygkär i, får veta hans hemlis (även om hon inte tror på honom först). De besöker Siras lillasysters dröm, som utspelar sig i ett galet My Little Pony-land med lilafärgade hästar som sjunger och åker rullskridskor eller vad det nu är de brukar hitta på, de där pastellfärgade rackarna med förvuxna manar. Kul? Jo... ända tills den där strimman som är vägen tillbaka till verkligheten håller på att stängas eftersom personen som drömmer håller på att vakna. Gah!

Här finns fler komplikationer än drömstrimmor som stängs. Jodå. En statsminister som ser Helt Nya Utvecklingsmöjligheter. En person som använder ett paraply som vapen. En man som drömmer om vapen och krig (och ja, Malik går in genom hans drömstrimma vilket ju kan bli ganska farligt). Men också vanliga tonårskomplikationer som att vara tvungen att stanna nere i vattnet eftersom tjejen man är kär i är så himla snygg i bikini eller att hantera ilskna föräldrar som nog inte kommer att köpa jag-går-in-i-andras-drömmar-grejen.

Mårten Melin har fantasi. Verkligen! Men det är det att han kan passa in all den där fantasin och alla overkligheter och knäppigheter till helt vanliga killar och tjejer i vår egen vardag som gör honom så infernaliskt bra. Och att han dessutom gör det med ett lättläst språk och ett driv i berättandet!

Titel: Inatt jag drömde
Författare: Mårten Melin
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

torsdag 31 augusti 2017

Harry Potter and the Deathly Hallows

Sista Harry Potter-boken uppläst av Stephen Fry som sällskap i bilen till och från jobbet, alltså. Och oj! vad jag hade glömt mycket av handlingen i den här från första gången när jag läste den! Jag minns mest att Harry, Ron och Hermione for runt och tältade en massa, blev osams, blev sams igen, red drake från Gringotts och sen att det var världens kaos inne på själva Hogwarts innan Harry satt i många långa boksidor på Kings Cross och pratade med Dumbledore.

Well. I och för sig mindes jag väl ungefär rätt. Det är en himla massa tältande nu när Harry & Co hoppar av skolan och åker på leta-rätt-på-horrokruxer-turné. Och de blir osams och sedan sams igen, och jepp - de gör inbrott på det inbrottssäkra Gringotts. Och slutstriden, eller striderna på Hogwarts är långa och många och omgivna av både rök, blixtar och jättar som kastar tunga saker. Men de här hade jag glömt: dödsrelikerna, alltså the deathly hallows i titeln som ju inte är horrokruxerna som jag felaktigt mindes. Nej, nej. Direkt från sagorna kommer nu The Trollstav of Fame and Glory and Stort Ego, The Resurrection Stone of Elände och Besvikelse samt The Invisibility Cloak of Stor Praktisk Användning. Är de viktiga för handlingen, då? Alltså, jag vet inte egentligen. Men Harry & Co kan ju inte bara ranta runt efter horrokruxer hela tiden, det kanske hade blivit lite tjatigt.

Jag saknar verkligen Hogwarts i den här boken. Harry & Co far land och rike kring, gör listiga planeringar av listiga operationer som för det mesta går åt fanders, blir jagade och det är action, action, action. Men jag märker att det är skolmiljön som liksom har gjort Harry Potter-böckerna för mig, och att hela Voldemortgrejen egentligen inte har varit det viktiga och intressanta. Nu är det så väldigt mycket den och för mig blir det alltså fortfarande... mest tältande och slagsmål. Och Kings Cross. Så nej, det är inte min favoritbok i serien - det är nog de tre första tror jag. Stephen Fry förblir min favorituppläsare for ever and ever.

Titel: Harry Potter and the Deathly Hallows
Serie: Harry Potter #7
Författare: J.K. Rowling
Ljudbok - uppläsning: Stephen Fry
Utg år: 2016
Förlag: Bloomsbury Publishing PLC
Köp den till exempel här eller här

onsdag 30 augusti 2017

Winter - The Lunar Chronicles 4

Jag har läst de tre böckerna i Månkrönikan: Cinder, Scarlet och Cress, och sedan förstås gått och väntat på att den fjärde och avslutande delen skulle komma ut så jag fick veta hur det blev med allting. Den kom... men inte i svensk översättning? Inte för att jag inte läser böcker på engelska, men för att jag har läst de här böckerna när de kommit till biblioteket jag jobbar på. Och Winter kom alltså inte, så jag höll på att glömma av att jag aldrig fick något avslut.

Nu kom jag ihåg, och fick återvända till den där framtiden bortom fjärde världskriget eller vad det är, när månen är koloniserad och styrd av drottning Levana (som är Leg. Ond Drottning), där det finns androider och cyborger och allas vår favorit-cyborg Cinder har fått för sig att hon ska störta drottning Levana eftersom hon har rätt till det. Winter är liksom de andra delarna baserad på en folksaga, i detta fall är det Snövit. Kopplingarna blir lätt krystade (särskilt med hur Meyer får till det förgiftade äpplet...) men jag gillar idén. Winter själv är dock den av de fyra huvudpersonerna jag gillar minst - hon flyter mest ut i mystiska hallucinationer och Måste Beskyddas och sånt gör mig så trött.

Som väl är tar nu Winter inte upp särskilt mycket plats i sin egen bok. Faktiskt fördelas storyn jämnt mellan alla fyra: Cinder revolterar, Scarlet bondar med vargar, Cress fortsätter vara bästa hackern ever och Winter... tja, ser blod på väggarna och förvandlas med jämna mellanrum till "a girl made of snow and ice" och då är hon inte så himla social. Iko, min favorit näst Cinder själv, får också vara med mycket, liksom både Kai och Wolf. Det är en del karaktärer att hålla reda på, men det funkar.

Och det blir ett bra avslut. Boken är lite väl lång och en del jagande, rymmande och fasttagande i mitten kunde gärna fått tas bort, men i det stora hela är jag nöjd. Jag har sett att Marissa Meyer härnäst gett sig på att skriva om drottningen i Alice i Underlandet i Hjärtlös - klart jag måste läsa den!

Titel: Winter
Serie: The Lunar Chronicles #4
Författare: Marissa Meyer
Utg år: 2015
Förlag: Macmillan/Feiwel and Friends
Köp den till exempel här eller här

tisdag 29 augusti 2017

Talmannens hämnd

Jag hade roligt när jag läste Talmannens hämnd. Vi har här en tv-reporter som brukar bevaka svensk politik (och som äger en skruttig bil han ömsom gullar med, ömsom ger en rak höger för att den ska starta), och som via sin dotter blir uppmärksammad på hemsidan "Barnens talman". Sidan består av frågor från barn som en viss anonym "barnens talman" besvarar på ett väldigt rakt sätt, gärna parat med kommentarer om vad ministrarna på Rosenbad faktiskt gör när ingen ser dem. Till exempel besvarar hon ett barns mail om tråkiga böcker med att läsning ska vara roligt och spännande, inte tråkigt, vilket förresten påminner henne om kulturministern (som heter Horace William-Grip):
"Han är en snobbig typ, precis som din fröken, och skryter om tjocka böcker han läst och tjusiga föreställningar han sett. Ändå somnade han på Fina Teatern i förra veckan. Hans fru fick putta till honom för att han skulle sluta snarka. Dessutom vet jag att han tittar på dokusåpor i smyg. Han tror att ingen ser, men jag vet. (Paradise Hotel är visst hans favorit, vilket i och för sig tyder på att det finns liv i karln)"
Barnens talman berättar också sånt som att finansministern har urusel koll på sin egen ekonomi och dessutom brukar provsmaka lösgodiset i affären, och att utbildningsministern fuskade i skolan.

Tv-reportern Felix börjar nysta i det hela och försöka ta reda på vem barnens talman egentligen är, och det blir stort rabalder på Rosenbad när ministrarna får reda på vad som skrivs om dem. Det blir slagsmål, hot och till och med en biljakt. Men hur mycket det än står "politisk thriller" i rubriken så är det mer roligt än spännande. Extra kul har jag åt den gamle statsministern som numera ägnar sina dagar åt att odla tomater och åt att skryta om alla de kända personer han har mött. Samt att vara fullständigt övertygad om att inget i landet är lika bra längre sedan han själv drog sig tillbaka från politiken.

Nu återstår att se om detta går hem hos barnen. Det är verkligen många ord och begrepp som de nog inte är särskilt vana vid: utskott, protokollföra, riksdag, Rosenbad och allt vad det är. Jadå, det finns en förklarande ordlista på bakre pärmens insida, men räcker den? Jag, som är vuxen, fattar ju vad det handlar om, och varför en del av skämten är himla roliga. Men går det över huvudet på barnen? Eller struntar de i det och tycker det är kul med ministrarna som är så mänskligt fyllda av fel och dåligt humör?

Titel: Talmannens hämnd : en politisk thriller
Författare: Martin Widmark & Petter Lidbeck
Utg år: 2017
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

fredag 25 augusti 2017

De hundra och en hundarna

Jag hade inte ens reflekterat över att det fanns en bok bakom disneyfilmen med alla de prickiga hundarna? Men det finns det ju - en riktig barnboksklassiker. I Lucy Dillons Och så levde de lyckliga som jag nyligen läste är den en av alla de böcker det pratas om och görs referenser till, och jag blev nyfiken.

De hundra och en hundarna skrevs 1960, och på många sätt märks det att det är en nästan 60 år gammal bok. "Television" (ja, det skrivs så) är nytt och otroligt fascinerande. Och jag sitter och blir smått vansinnig när jag läser om hur Pongo hela tiden får berätta saker för sin fru (INTE Perdita, återkommer till det) eftersom hon ju är så kvinnligt hjälplös och ovetande om allting. Inte kan hon hitta rätt utan honom och inte kan hon skilja på höger och vänster. Och när alla hundarna för att gömma sina pälsar rullar sig i sot tycker Missis Pongo att det är jobbigt att vara smutsig ända tills Pongo säger till henne att det mörka sotet får henne att se slankare och finare ut... jojo. Plus det att alla de små pojkvalparna är tuffa och starka, och de små flickvalparna mycket svagare och inte orkar gå så långt som pojkarna. Valpar...!

Men om jag bortser från könsrollsmorrandet så finns det så mycket humor i den här boken, och jag hade inte väntat mig att få sitta och fnissa så mycket som jag gjorde för det är precis den lite svarta humor jag älskar.
'Hör på nu', sade Cruella de Vil. 'Jag struntar i hur ni dödar de där små odjuren. Häng dem, stryp dem, kasta dem från taket - herregud, det finns ju en massa underbara sätt. Jag önskar att jag hade tid att göra det själv.' 
Cruella de Vil är så vansinnigt, överdrivet underbart ond och elak, har förutom håret en svart- och vitrandig bil (med Englands starkaste signalhorn) och låter all sin mat smaka av peppar (även glassen). För att inte tala om andra roliga detaljer som tv-programmet hennes bägge inte-så-smarta underhuggare tittar på ("Gissa mitt brott", en slags frågesport där man kan kvala in om man gjort något särskilt förfärligt brott. Kvällen när valparna rymmer är det en man med som "stulit tvåhundra badkarsproppar på olika hotell")(men hallå... badkarsproppar???)

Stämmer bokens och filmens (filmernas) handling överens, då? Nu var det en hel del år sedan jag såg den tecknade disneyfilmen senast (men tänker göra det igen någon kväll snart, plus den "riktiga" med Glenn Close), men jorå. I stort gör de väl det. Utom det här med Pongo och Perdita. I filmen är de hundpappan och hundmamman som får de första femton valparna mattes väninna Cruella är så intresserad av. Men i boken? Där är det Pongo och hans fru, som bara får heta Missis Pongo sedan hon gift sig med honom, som får femton valpar. Eftersom det är så många valpar behövs en tik till som kan hjälpa till att ge valparna di, och så hittas Perdita som en övergiven, mager hund ute på landet. Missis Pongo har en del bekymmer med att det kommer in en "fru" till i huset, och undrar en del vad Pongo och Perdita kan tänkas hitta på nere i köket medan hon själv ligger på ovanvåningen och ger hälften av valparna di:
De [husse och matte] sov med öppen dörr för att vara till hands ifall Missis skulle behöva någonting, men hon låg så lugnt - bara en gång strax innan hon skulle somna undrade hon lite över det främmande fruntimret som låg där nere i köket tillsammans med Pongo. Hon var inte precis orolig; hon undrade bara.
Stackars Missis Pongo. Hon får inte ens vara med i filmen som gör hennes barn och man så berömda...

Titel: De hundra och en hundarna
Författare: Dodie Smith
Originaltitel: The hundred and one dalmatians
Översättning: Pelle Fritz-Crone
Utg år: original 1960, mitt ex 1980 men finns i nyutgåva 2017! (och heter då De 101 dalmatinerna)
Förlag: Bonniers juniorförlag (mitt ex)
Köp den till exempel här eller här


måndag 21 augusti 2017

Only Beloved

Direkt efter att jag avslutat sjätte boken i The Survivors' Club-serien av Mary Balogh, Only a Kiss, fortsatte jag med denna sjunde och sista eftersom jag ville få flera glimtar av Imogen och Percys happily ever after. Det får jag, förstås, men mest får jag förstås läsa om kärleksparet vars bok detta är: George, hertigen av Stanbrook, och Dora Debbins, av absolut ingenting alls.

George är alltså den som från första början upplät sitt stora gods i Cornwall till sårade officerare från Napoleonkrigen, och själva orsaken till att de sju i Survivors Club blev vänner. Hela tiden genom serien har han stått i bakgrunden som en vänligt leende äldre man med kloka ögon och sett hur de andra hittar kärleken och återfår lyckan i livet. Men nu är det alltså hans egen tur.

Dora Debbins fanns med i en tidigare bok i serien, som storasyster till den Agnes som Flavian blev kär i. Hon var en gång en fin lady med framtidsutsikter - men sedan raserade den skandal hennes mamma blev inblandad i alla hennes egna framtidsutsikter, och nu försörjer hon sig som piano- och harplärarinna i en liten by.

Det som är lite annorlunda med den här boken är kärleksparets ålder: han är 48 och hon är 39. Himla fint att de också kan få sitt happily ever after - men tyvärr är det en av sakerna som gör den här boken till den i serien jag gillar minst. Vi får nämligen tjatat för oss sida upp och sida ner hur himla lastgamla George och Dora är, hur de inte längre har några känslostormar, hur de är rätt vackra fast de är äldre, hur de är så förnuftigt vänliga mot varandra och inte någonsin glömmer bort hur man ska uppföra sig eftersom de ju är så livserfarna och yadayadayada...

En annan sak, som är värre än åldersältandet, är det att spänningen i George och Doras förhållande helt saknas. På sidan ett i boken kommer han på att eftersom alla de andra i klubben har gift sig borde han nog också det. På sidan två reser han till Flavians gods, knallar över till Doras lilla stuga i byn, bjuder in sig själv på te och friar till henne. Hon tackar ja. Och... ja, that's it liksom. Visst har han en del trist i sitt förflutna som måste redas ut (sonen som dog i kriget och första frun som därför hoppade från en klippa och tog livet av sig som vi redan visste flera gånger om sedan de tidigare böckerna). Och visst vet vi att Dora har ett jobbigt förhållande till sin mamma (men det fick vi ju veta redan i Flavian/Agnes-boken Only Enchanting). Men deras inbördes förhållande är så lamt - de flyttar ihop, blir stillsamt kära i varandra och trygga i varandras sällskap. De grälar inte, är sams om allt, anpassar sig till allt. Inga rappa dialoger, ingen humor. Inga fula hundar eller irriterande fastrar, eller upprörande scener i sexlivet utan bara beige, beige, beige... och det är ganska astråkigt att läsa.

Nå. Vi får i alla fall säcken ihopknuten och alla Survivors' Club-medlemmar gifta, en massa happily ever afters och mängder och åter mängder av barn till alla dessa lyckliga par. Slutkapitlen är så sprängfyllda av namn att jag blir helt nervös. Nu är jag sugen på någon helt annan Balogh-serie, men tror jag hoppar bakåt i produktionen till något äldre.

Titel: Only Beloved
Serie: The Survivors' Club #7
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2016
Förlag: Piatkus
Köp den till exempel här eller här

onsdag 16 augusti 2017

Only a Kiss

Only a Kiss är om den enda medlemmen i Survivors' Club (de där som kom hem och hade överlevt Napoleonkrigen men som läkte sina skador och blev bästa vänner för livet samtidigt) som är en kvinna: Imogen Barclay, Lady Hayes. Hon har varit ganska anonym i bokserien hittills, kvinnan som liksom bara funnits där i rummet med de andra, stillsam och till synes känslolös och kall.

Men sådan var hon inte före kriget. Nej, då var hon en sprudlande glad ung kvinna som vågade vad som helst, som helst hängde med pojken på granngodset, som gifte sig med denne pojke och följde med honom ut i kriget som hans fru. Men det var det som hände där i kriget som fick henne att sluta sig. Maken var spion för engelsmännen, och blev tagen tillfånga av fransmännen och utsatt för tortyr. Imogen var med honom då och under hela tiden tills han dog. Då eskorterade de franska officerarna henne tillbaka till de engelska trupperna, som lät henne åka hem. Hon var då ett paket, mer eller mindre, någon som inte kunde tala, inte äta, inte sova. Och hon fick snart komma till Penderris, godset där de övriga "survivors" vårdades, och hon blev friskare men absolut inte den hon var före kriget.

Vad hände där i kriget, egentligen? Vi får veta, men bara lite då och då under tiden som boken och kärlekshistorien fortskrider.

För kärleken kommer till Imogen i form av Percy, lord Hayes. Den som fick den titel Imogens avlidne make skulle ha fått om han fått leva. Han dundrar in på godset där Imogen fortfarande bor kvar, och undrar burdust "and who the devil might you be?" när han får se henne första gången. Ohyfsade karl! tycker hon, och upplyser honom iskallt om vem hon är, varför hon bor där och vad hon tycker om ohyfsade karlar i allmänhet. Jojo, den kärlekshistorien kunde börjat bättre.

Eller inte. Detta är nämligen en av de bästa böckerna i serien, och förhållandet mellan Imogen och Percy är den allra bästa sortens Balogh-läsning med rappa dialoger och mycket humor. Jag tycker så mycket om detta! Dessutom slänger Balogh in ett antal malätna djur i storyn - en äldre aunt av något slag bor också på godset, och hon tycker så synd om alla hemlösa katter och hundar att hon tar dem till sig. När bistre Percy alltså surt trycker sig ner i fåtöljen (som är obekväm) framför brasan den där första dagen får han först schasa bort några katter, och får sedan dessutom finna sig i att en hund med mycket tvivelaktigt utseende fattar stort tycke för honom och följer honom vart han går.

Inte nog med det. Här finns också en äldre, kvinnlig "kusin" av något slag som också bor där. Hon hatar män. Alla män är dumma och opålitliga, och denna åsikt luftar hon så fort det går. Typ jämt. OCH det försiggår smuggling i trakten och troligen till och med inne på godset fast alla i tjänstefolket tiger som muren.

Stor underhållning. Jag tyckte så mycket om Imogen och Percy att jag inte var riktigt färdig med dem när de fått varandra och allt det där på slutet, så jag började raskt läsa sjunde och sista boken i Survivors'-serien bara för att få läsa lite till om dem. Men den boken får ett eget inlägg snart.

Titel: Only a Kiss
Serie: The Survivors' Club #6
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2015
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

tisdag 15 augusti 2017

The Raven King

I avdelningen "bokserier jag glömde av att läsa avslutningsboken" har vi nu kommit till Kretsen/The Raven Cycle av Maggie Stiefvater. Det var alldeles för länge sedan jag läste tredje boken i serien, och det här är en typisk serie där alla böckerna behöver läsas i ett svep så att man inte glömmer personerna eller de invecklade och märkliga ting som händer. Men - min dotter gjorde just så som man ska - läste alla fyra böcker direkt efter varandra. Och eftersom vi därför hade sista boken hemma så passade också jag på att läsa den, och struntade i att jag nästan inte mindes vad som hänt fram tills nu i Henrietta.

Faktiskt gjorde det ingenting. Personerna lärde jag raskt känna igen, och det är trots allt de som är viktigast i de här böckerna. Handlingen är i det närmaste helt obegriplig, och det som jag egentligen inte begrep ett dyft av i tredje boken fortsätter i den här, men jag spände liksom bara fast säkerhetsbältet, åkte med och njöt av Stiefvaters språk och den underbara personkemin mellan Lily, Gansey, Adam och Ronan.

Hittar de äntligen the Raven King, den gamle kungen Glendower, då? Säger jag ju inte! Inte heller skriver jag något annat klargörande om handlingen eftersom det spoilar det som hänt i de tidigare böckerna (plus att jag ju ändå inte begriper på riktigt vad som händer). Men jag kan ge er några fascinerande detaljer som dyker upp i boken:

  • en flicka som helst talar latin och har hästhovar
  • en person som egentligen är trillingar
  • ett robotbi (jodå! "RoboBee")
  • olydiga händer som måste bindas fast så de inte stryper ens bästa vän
  • ett togaparty
  • tarotkort (förstås, invånarna på Fox Way hade inte blivit glada annars)
  • en hemlig auktion på magiska föremål
  • träd som äntligen har börjat lära sig tala engelska
  • en kidnappad pojke som hålls fängslad i ett mörkt hål
Har ni ännu inte gjort det: läs Kretsen! Strunta i handlingen, älska personerna och njut av språket!

Titel: The Raven King
Serie: Kretsen/The Raven Cycle #4 (sista delen verkar ännu inte ha kommit ut på svenska, hoppas den gör det snart)
Författare: Maggie Stiefvater
Utg år: 2016
Förlag: Scholastic Press
Köp den till exempel här eller här

tisdag 8 augusti 2017

Och så levde de lyckliga

Jag läste Dillons Allt jag önskade för inte så länge sedan, och i den fick jag förutom huvudpersonerna träffa Anna som jobbade i Longhamptons bokhandel, och som delade ut bokbuketter till folk och som längtade efter barn. Jag gillar det här i Lucy Dillons böcker att personer från tidigare böcker skymtar i de senare, men jag ångrar nu att jag inte läste böckerna i ordning som de kom ut (som jag ju nästan är manisk på att göra med alla böcker som ens kan anas vara i någon slags serie) - nu fick jag Annas story och happily-ever-after avslöjat i förväg för mig. Och så levde de lyckliga handlar nämligen om henne, och om hennes väninna Michelle.

Michelle lever ensam i ett radhus som invändigt ser ut som en interiör från en heminredningstidning. Det är nämligen det Michelle jobbar med - hon bröt upp från ett äktenskap och flyttade till Longhampton, renoverade raskt en lokal som tidigare sålde fisk till att bli en glassig butik för heminredning och diverse andra prylar som är vackra, och på bara två år har hon fått denna butik (med två anställda expediter dessutom) att bli glänsande framgångsrik. Jorå, i böcker händer sånt. Lokalen vägg i vägg med inredningsbutiken verkar nu bli ledig eftersom bokhandlaren där har gått i pension. Där ska Michelle sälja bäddtextilier! tänker hon... men bokhandlarens krav för att hyra lokalen är att det bedrivs bokhandel i den. Aha, tänker Michelle, kan jag väl göra men så småningom smyga in lite filtar och kuddar ändå?

Hon engagerar Anna, som hon lärde känna som nyinflyttad, och som nyligen blivit utan jobb sedan biblioteket hon jobbade på fått dra ner på verksamheten, som bokhandelsföreståndare. Och så kan spelet börja.

Vi har relationsproblemen: Anna är gift med en man som har tre döttrar sedan tidigare med sig in i boet och deras familjeliv är, ja, fullt av döttrar och deras krav. Ändå vill Anna ha ett eget barn medan Phil mest minns vaknätter och blöjor och är hyfsat osugen på fler. Michelle var gift med en polerad bilhandlare med snyggt hår och leende som hemma lade av både leende och snygghet och kontrollerade allt Michelle sa, gjorde, åt och drömde. Hon har svårt att komma ifrån honom även om hon har flyttat.
Vi har hundarna: Anna och Phil har en energisk dalmatiner som kräver mycket motion (och som heter Pongo, förstås). Michelles liv invaderas snart av en skotsk terrier vid namn Tavish, med högdraget utseende och krävande matvanor.
Och så har vi böckerna, som är speciella för denna Dillon-boken: Annas liv är böcker - i bokhandeln, på fritiden (när hon hinner) och i tankarna. Varje kapitel inleds med en liten fiktiv bokrecension av någon känd bok. Och det pratas mycket om böcker, om de ska läsas eller inte, vilka böcker som betytt något för någon, hur livet verkar vara i böckerna. Jag gillar det här väldigt mycket, och har läst många av böckerna det refereras till och blir sugen på att läsa några av dem jag inte läst. Dock suckar jag lite över att det bara, bara pratas om äldre litteratur, både för barn och vuxna. Sånt som minns från barndomens egna läsning eller som slukades när bokkaraktärerna var i tonåren. Jag tvivlar på att någon enda av böckerna som nämns är skriven efter 1998 eller så. Och visst - bokhandeln Anna jobbar i måste tydligen först sälja av sitt lager av gamla, begagnade böcker innan nya ska köpas in. Och visst - skulle det refereras till nyare böcker hade dessa referenser snabbt kanske blivit inaktuella. Men det känns lite overkligt att folk bara läser Enid Blyton eller Roald Dahl för sina barn, eller själva bara skulle läsa deckare från 40-50-talen?

Men det är en mindre invändning, och som sagt så tycker jag om de där bokliga referenserna ändå. Riktigt roligt har jag åt Annas hemliv med de tre döttrarna, varav mittentjejen Chloe kunde varit min egen dotter... :)


Titel: Och så levde de lyckliga
Författare: Lucy Dillon
Originaltitel: The Secret of Happy Ever After
Översättning: Ann Björkhem
Utg år: 2013
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

måndag 7 augusti 2017

The Summer Tree (The Fionavar Tapestry 1)

För många år sedan läste jag Tigana av Guy Gavriel Kay, och ända sedan dess har jag tänkt läsa hans trilogi The Fionavar Tapestry som är en riktig fantasyklassiker. Nu äntligen har det blivit av att jag tog mig an The Summer Tree, första boken.

I The Summer Tree börjar det hela i vår värld, på ett universitet i Toronto där fem personer går på en föreläsning, och där föreläsaren efteråt 1. bjuder in de fem på eftersnack eftersom han vill undvika den officiella festen, och 2. visar sig vara en magiker från en annan värld, åtföljd av en dvärg som är både f.d. kung och magisk källa, och 3. övertalar de fem att följa med hem till hans värld och rädda den från ondska.

Det gör de. De blir nämligen lovade att även om de är borta i många veckor kommer det bara hinna gå max någon timme i deras egen värld (ja, Narnia-style).

I Fionavar är det jobbigt. För tusen år sedan fjättrades en ondskefull halvgud under ett berg, och nu tar sig denne under stort väsen och med många ljud- och ljuseffekter loss. Hans underlings ställer till med elände i stort och smått. Dessutom lider landet av en svår torka, bara för att kungen inte ville gå iväg till The Summer Tree för att hänga sig. (ja, ja, det låter mer logiskt när man läser) Nu kommer De Fem från vår värld dit, och genast kastas de in i centrum av allting utan att ens behöva lära sig att fäktas med svärd eller hantera magi först. De får följa med prinsen i landet på en farofylld expedition redan efter någon dag, bli oraklets efterträdare, bästa vän med stäppfolkens hövdings son och givetvis blir någon tillfångatagen av Onde Bergskillens utsända minions för att av en Svart Svan Som Luktar Lik flygas till Hemska Svarta Bergsfästet där Onde Bergskillen bor. Och som om inte allt det här räckte tycker en av De Fem att det är lika bra att han knatar iväg och hänger sig i det där sommarträdet eftersom han ändå aldrig kommer att komma över att hans flickvän precis dött.

Alltså - trots att det var så många år sedan jag läste Tigana minns jag handlingen i stort från den, och framförallt minns jag slutet som var både överraskande och hjärtskärande. Men jag minns också att jag tyckte den var rätt så jobbig att ta sig igenom. Denna The Summer Tree är lite åt samma håll: handlingen är bra (trots min vingliga sammanfattning av den ovan) och karaktärerna intressanta. Jag tycker om den, och personerna, men det är ganska trist under tiden jag läser. Det är vääääldigt många människor att hålla reda på, och det är ganska torrt (hade gärna haft mer humor och snärtigare dialoger, dvs att Diarmuid (prinsen) hade fått vara med mycket mer). Ändå är jag när jag avslutar läsningen av bok 1 helt klar över att jag måste fortsätta med bok 2 och 3. Jag vet att författaren kan överraska rejält och knyta ihop lösa trådar och jag vill verkligen veta hur det går med allting i Fionavar. Onde Bergskillen kan ju inte få hålla på att ondskas vidare i all evighet, och så måste jag veta hur det går med Diarmuid och Sharra. För att inte tala om Tabor och hans... eh... flygande ponny som en slags daimon???

Titel: The Summer Tree
Serie: The Fionavar Tapestry #1
Författare: Guy Gavriel Kay
Utg: 1984 (original), 2011 (mitt ex)
Förlag: Harper Voyager (mitt ex)
Köp den till exempel här eller här

fredag 4 augusti 2017

Terms of Surrender (The Revanche Cycle, book 3)

Tredje boken i The Revanche Cycle och precis lika full av ondskefulla och komplicerade intriger som de två föregående. Jag gillar fortfarande, men kan fortfarande bli lätt trött på att folk inte kan slappna av och bara leva på utan att ständigt fundera ut bättre sätt att hämnas eller ta makten över andra människor. Nå, det är inte lätt att slappna av och börja leva vardagsliv när man som Felix Rossini, en av huvudpersonerna, har diverse personer efter sig som på olika sätt traktar efter ens liv. Eller om man som Livia plötsligt ser sig själv som världens första kvinnliga påve och tänker att det vore all idé att göra något bra av detta faktum snarare än att låta sig själv bli en bricka i de maktgalna mäns liv som omger henne. Eller... ja, här finns ett antal människor som är så intrasslade i faror och elände att de inte riktigt kan ta sig loss och bli så där värst vanliga och vardagliga. Jag kan medge det.

Den här boken har lite mer magi i sig än de två föregående böckerna. Dels har vi The Owl, häxan som vill ta över ledarskapet för den coven hon är med i, och som hjälp har sin gamla läromästare/mamma. Att denna är död sedan många år tillbaka är tydligen inget hinder. Dels har vi då påve-Livia som ju hittat en gammal begagnad häxmagibok som hon läser och testar en hel del ur (och nä, det är INTE ok att göra så, hon har hela the Owls coven efter sig men det vet hon inte)(för att inte tala om att det inte är ok med häxgrejs inom kyrkan, så kommer de på henne är det raka vägen till bålet). Livia har tyvärr vid ett tillfälle när hon var nära att dö (jo, hon blev anfallen av ett gäng ninja-liknande assassiner som har långa fingrar och är creepy) råkat uttala en åkallan av något fruktansvärt väsen som bor mellan världarna (eller något annat lika diffust). Lönnmördarna försvann raskt från scenen och ut i den där diffusa tomheten - men det där Livia åkallade drog tydligen in i henne själv och rasar nu runt i hennes kropp som någon slags läbbig cancer. Det hela är mycket oklart, men hon tar mediciner.

Hm. Jag märker själv hur himla ostrukturerat det här inlägget är. Men - kort sagt går det inte att läsa denna tredje bok utan att ha läst de två föregående, så i stället för att läsa mitt svamlande så rekommenderar jag eventuella intressenter att göra just det i stället. Winter's Reach heter alltså första boken (och då kan jag passa på att tillägga att vi får återvända till Winter's Reach i den här boken, och "borgmästaren" där har inte lugnat ner sig på något sätt alls)

Titel: Terms of Surrender
Serie: The Revanche Cycle #3
Författare: Craig Schaefer
Utg år: 2015
Förlag: Demimonde Books
Köp den tyvärr inte i Sverige, men till exempel här

torsdag 3 augusti 2017

Kärlek sökes

Jag har läst de två tidigare böckerna om Frida Fors, och gillat dem och med bägge direkt sugits in i läsandet. Det gör jag i den här också, redan från sidan ett när Fridas alldeles precis vuxne son tar sin jättestora väska och drar till Australien och lämnar henne där med ett kylskåp som helt plötsligt inte töms på ett dygn eller med en hall utan stora grusiga skor att snubbla på. Åh, jag har en son som precis fyllt 18, och den där dagen han packar sin väska och tar sin stora, drumliga, ständigt hungriga kropp och alla sina skor och lämnar hemmet fasar jag för. Den måste ju komma, förstås, men jag är absolut inte redo för den.

Men det är ju inte riktigt det den här boken handlar om, även om det är en stor del av den just det där att Frida ganska mitt i livet upptäcker att hon är väldigt ensam när bägge barnen blivit vuxna och dragit sin kos. Barnens pappa och Frida är skilda sedan ett antal år tillbaka, och han är numera ihop med en av Fridas jobb-kollegor, men hon saknar honom inte ett dugg. Snarare ömkar hon kollegan som lever med honom. Frida är inte helt säker på att hon vill ha en någon att dela sitt liv med och hon försöker verkligen count her blessings med ensamlivet: kan kolla på film mitt i natten, ingen annan som stökar till hemma, kan äta det hon vill, lägga pengarna på det hon vill... men det är tomt, det är det. Stackars rostiga grillen på uteplatsen får symbolisera: att leva ensam är att inte ha någon att grilla ihop med.

Så Frida testar det flera rekommenderar henne: att nätdejta. Kanske finns det trots allt någon där ute att grilla ihop med? Någon som hon trivs med, tycker om att prata med, någon som delar hennes värderingar och intressen? Det är ju inte som att hon måste hitta någon, men gör hon det så vore det kul och en bonus?

Jag sugs alltså in i boken direkt och bläddrar på. Det är roligt och mycket vardagsfilosofi och igenkänning. Dock kan jag bli lite irriterad på skildringarna av alla Fridas nätdejtar - det är så tydligt männen hon träffar som är konstiga på diverse vis, som gnäller om sjukdomar, har konstiga åsikter, pratar om sig själva hela tiden, har mystiska relationer, fel inställning till jobbet och allt vad det är. Frida själv är den som är så väldigt normal och jag kan sakna den andra sidans röst. Att hon träffar någon som är helt vanlig, men som stör sig på Fridas egenskaper, jobbtider eller vad det kan vara. Man är alltid två i ett förhållande.

Men bortsett från det gnaget gillar jag alltså den här boken, precis som jag gillade de två tidigare böckerna om Frida. Man behöver faktiskt inte alls ha läst dem för att ha behållning av den här - det enda är att Frida besöker den lilla orten i Småland hon gjorde sin praktik på då när hon gick sin journalistutbildning för över tjugo år sen.


Titel: Kärlek sökes
Författare: Carin Hjulström
Serie: Frida Fors 3
Utg år: 2016
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

lördag 22 juli 2017

Only a Promise

Jag tog mig an de där sju överlevarna från Napoleonkrigen igen,  som i Mary Baloghs serie The Survivors' Club en efter en hittar sina enda och rätta kärlekar samt sina happily forever after. Nu dags för Ralph, mannen med det stora ärret tvärsöver ansiktet och betitlad earl eller viscount när boken börjar. Jag minns inte exakt, och han blir ganska raskt hertig dessutom. Denne blivande hertig drog endast 18 år ut i kriget som officer, full med heroiska tankar om heder och Det Enda Rätta. Han övertalade dessutom sina fyra bästisar från skolan att följa med honom, men det tog inte lång tid innan de fyra dog och han ensam överlevde. Han såg det dessutom hända, och hann knappt återvända till England innan han upprepade gånger försökte ta livet av sig. Varför skulle han leva när alla de andra dog?

Nu lyckas han leva vidare genom att helt stänga av sina känslor - och det är därför han inte vill gifta sig även om det här med hertigtiteln som snart är hans gör att han verkligen måste sätta igång med att producera småhertigar och därför behöver hitta sig en fru. Vad skulle han kunna erbjuda henne, han som inte har några känslor kvar? (Tja, ett antal gods på landet, oräkneliga miljoner och titeln hertiginna...? Men nu ska jag inte vara cynisk)

Hos farmor och farfar hertiginnan och hertigen av InsertAdligtNamn (har tyvärr inte tillgång till boken när jag skriver inlägget) finns en tjugosjuårig kvinna som fungerar som sällskapsdam till den åldriga hertiginnan: Chloe. Ogift och bortom all räddning eftersom hon (utan att det är hennes fel) blivit inblandad i två gigantiska skandaler. Aldrig kommer hon att få någon man? Så vad har hon att förlora? Redan på sidan tolv eller nåt trampar hon bestämt fram till snart-hertig-Ralph och friar till honom. Och... han tackar ja. De gifter sig nästa dag (jepp, varför dra ut på det?) och därefter dör gamle hertigen mycket hastigt och nu har vi en nybliven hertig och hertiginna av InsertAdligtNamn som inte riktigt känner varandra och har hela boken på sig att bli kära och reda ut sina genomgångna skandaler och krigssorger och allt vad det är.

Jag gillar. Förstås. Det här är en av de romaner där Mary Balogh (som så ofta) låter personer från sina tidigare romaner vara med igen som bifigurer, och jag tycker väldigt mycket om det. Och det här med att bli hertiginna över en natt? Absolut!


Titel: Only a Promise
Serie: The Survivors' Club #5
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2015
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

tisdag 18 juli 2017

Flickan med gåvorna

När jag hade börjat läsa den här vaknade jag på natten av mardrömmar. Fullt av zombies invaderade huset jag befann mig i och hade forcerat staket och ytterdörr, bara den tunna myggdörren vi har innanför den fanns kvar som barriär, och de klapprade med tänderna åt mig och trängdes bakom det där tyget... Heh. Jag har ganska sällan mardrömmar numera, och om jag har det handlar de oftast inte om spöken och sånt utan mer om vardagligare läskigheter. Så man kan anta att den här boken kröp innanför skinnet på mig med sina "hungriga" som alla människor som smittades av zombiesmittan kallas, och som numera ränner runt på städernas gator och letar kött att äta?

Alltså, ja. Början på boken gjorde det, och det var där jag gillade läsningen bäst. Vi får läsa om Melanie, som döptes till Melanie eftersom det var det namn som stod överst på listan med flicknamn när hon kom till stället där hon nu är. Hon har inga ord eller minnen från tiden före. Men nu består hennes liv av en cell, en korridor, ett klassrum och så lektioner med olika lärare i det där klassrummet. Fröken Justineau är favoriten, och dagarna med henne de bästa dagarna. Sämsta dagarna är söndagarna när det ska ätas och duschas.

Just det här med att jag som läsare sakta får förstå vem och vad Melanie är, och om världen och de hungriga, och hur livet ser ut för de som ännu inte smittats av zombiesmittan - det är precis sådan läsning jag gillar. Därför vill jag inte skriva för mycket om vad som händer och det jag sakta får veta (men äckelvarning på maten Melanie och de andra som bor där får: en skål med larver... bluääärgh på det).

Jag gillar resten av boken också, men den innebär inte så många fler avslöjanden utan handlar mer om karaktärsutveckling. Melanie är lite för mycket för mig - hon är så redig och klok och förståndig. Mer gillar jag praktiske sergeant Parks och (faktiskt) doktor Caldwell, som verkligen tror på det hon gör även om det hon gör är... tja, inte OK?

Och zombiegrejen då? Är det mycket blodskvätt, hjärntuggarfest och splatter? Njae... det förekommer men är definitivt inte viktigast. Den här boken påminner mig mycket om Varma kroppar som också skriver om tänkande zombies med känslor och som kämpar emot det där rivande måste-äta-hjärna-nu-suget. Mer funderingar om mänsklighet, medmänsklighet och etik än action och hjälteinsatser.

Så - gillar gör jag, men glad av läsningen blev jag inte. Det är ju inte den sortens bok. (så fick raskt kurera mig med lite romance direkt efter... återkommer snart med rapport om a well-muscled duke)

Titel: Flickan med gåvorna
Författare: M.R. Carey
Originaltitel: The girl with all the gifts
Översättning: Johanna Svartström
Utg år: 2016
Förlag: Ordfront
Köp den till exempel här eller här

söndag 16 juli 2017

Hundar, hus och hjärtats längtan

Semesterläsningen fortsätter, och jag envisas med det lättlästa och mysiga. Den här var ett alldeles perfekt val (trots all snö på framsidan). Precis som i Toner i natten (som jag nyligen läste) finns även här en hantverkare och ett hus som behöver renoveras, men här är hantverkaren så oändligt mycket trevligare och det verkar bli så fint i det där huset att renoveringsbiten är en stor del av feel-good-känslan. Och så har vi förstås alla hundarna. Ingen Lucy Dillon utan hundar av olika sorter, kynnen och storlekar. Här figurerar en liten smart terrier som heter Minton (eftersom det blir roligt om han är olydig och får kallas Bad Minton) som jag skulle kunna tänka mig att äga, och en ganska påträngande kärlekskrank tax som gärna vill göra små valpar med alla hundar han möter, oavsett kön eller ras, en äldre, fisande brun labrador och många andra.

I centrum står Juliet, vars liv kraschade för ungefär 8 månader sedan då hennes älskade make Ben hastigt gick bort i en hjärtattack. Kvar finns hon nu med hunden, det orenoverade huset och en stor tomhet och sorg. Jag gillar originalets titel Walking Back to Happiness mycket mer än den svenska, eftersom det är just promenaderna som får Juliet att hitta tillbaka till livet och glädjen. Och det handlar om promenader med hundar - inte Minton eftersom han mest har fått leva med korta kisspauser på väg till affären under tiden som gått sedan hans älskade husse försvann. Nä, nu mer eller mindre tvingar Juliets mamma henne att börja gå ut med andra människors hundar. Dessutom passar hon deras katter, tar in deras post och snokar i deras bokhyllor. Och så börjar hon så smått orka med att prata med både dem och andra människor hon träffar på sina promenader.

Vi får också träffa Louise, Juliets syster, som inte riktigt orkar med sig själv och sitt perfekta liv med fina huset och bakteriefria sonen och mannen som fixar middagsdejter till bara dem två. Jag irriterar mig en hel del på både Louise (kan hon sluta lägga sig i Juliets liv?) och hennes man ("jag blir inte arg om du inte orkar jobba och vill återgå till att vara hemmafru, det hade ju varit trevligt med ett barn till"). Och på Louises och Juliets mamma som verkligen lägger sig i ungefär allt. Men allra mest tycker jag det är mysig läsning, och skulle gärna vilja ha någon som lyxrenoverade mitt hus lite så där pö om pö med fina färger och dyrt kakel.

Titel: Hundar, hus och hjärtats längtan
Författare: Lucy Dillon
Originaltitel: Walking Back to Happiness
Översättning: Marianne Mattsson
Utg år: 2012
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

fredag 14 juli 2017

Thick as Thieves

Det var två år sedan jag läste A Conspiracy of Kings, fjärde boken i Queen's Thief, och jag var lite orolig för att inte hänga med i handlingen på Thick as Thieves. Men jag hade inte behövt bekymra mig - vi får resa långt bort från Attolia och Eddis och personerna som bor där, och i stället läsa om Kamet. Kamet är slav i ett högt uppsatt hushåll i det gigantiska imperiet Mede, och han är dessutom en av de högst rankade och mest dyrbara slavarna. Han kan skriva, föra räkenskaper, ha koll på ett hushåll, får röra sig fritt inom palatset och staden - förutsatt att han har ärenden som gör att han behöver ta sig någonstans. Han är ju slav, och har som sådan inte rätt att göra någonting som hans herre inte beordrat.

Kamet blir tilltalad av en anonym attolier, som nästan hela boken igenom kallas just The Attolian och inget annat (även om läsaren snart börjar ana vem han är). Denna attolier säger att han kan frita Kamet och ta honom med sig till Attolia för att där leva som en fri man. Kamet tackar för erbjudandet och går iväg (men skrattar hånfullt inom sig - han, som har ett så bra, lyxigt och (nästan) fritt liv, åka till Attolia där folk lever som barbarer? Aldrig!)

Men saker och ting förändras hastigt, och efter något dygn befinner sig Kamet trots allt tillsammans med den där töntige attoliern, på väg mot Attolia och på flykt för sitt liv. Givetvis tänker han inte följa med hela vägen till Attolia - nej, han tänker sticka ifrån attoliern så fort tillfälle ges och leva vidare sitt liv undangömd i någon stad långt borta, så långt bort från Mede och kejsarhovet som det går.

Det här är en väldigt bra bok, och lika välskriven som de andra i Queen's Thief-serien. Megan Whalen Turner är en rasande skicklig författare. Men.... ändå är jag lite besviken på den. Jag ville så väldigt gärna veta mer om hur det gick med allting i Attolia och Eddis och Sounis, och träffa Gen och de andra - men det fick jag nästan inte göra i den här boken. Kamet är en trevlig bekantskap, men han känns ändå mest som ett sätt för oss att få veta hur det stora imperiet Mede funkar, och hur det är ett sådant oöverstigligt hot mot de tre små länderna vi hejar på, och den här boken känns väldigt mycket som en typisk mellanbok som förbereder oss på Den Fantastiska Avslutningen i seriens sjätte och sista del. Frågan är nu bara: hur himla länge ska vi få vänta på den? Whalen Turner skriver fantastiskt bra men tar sin tid på sig för att fila fram varje bok som de hantverk de är. Det tog sju år för henne att skriva denna Thick as Thieves. Hur många år innan hon får ihop alla trådar till ett fantastiskt avslut i sista boken? Jag bävar...

Titel: Thick as Thieves
Serie: Queen's Thief #5
Författare: Megan Whalen Turner
Utg år: 2017
Förlag: Greenwillow Books
Köp den till exempel här eller här

söndag 9 juli 2017

Toner i natten

Min sommarläsningshög består i år mest av sånt jag tror att jag ska glida igenom som smör. Jag har haft problem med läsflytet ett tag, och har därför försökt hitta sträckläsningsböcker. Den här låg överst i högen, och det var en bra inledning eftersom jag mycket riktigt sträckläste den. Och eftersom jag gjorde det måste jag ju vara nöjd med den?

Jodå, i det stora hela. Jojo Moyes kan det där med att dra in läsaren och fängsla i berättelsen. Och här finns ett antal personer jag tycker mycket om. Allra mest gillar jag ett par bifigurer som kallas "kusinerna", ett par äldre herrar som lever ihop och som driver en liten affär ihop, och som helt uppenbart hade det jobbigt med traktens skvaller när de flyttade dit men vars affär nu är lite av ett nav för allt skvaller. Jag gillar också Byron, som egentligen är utbildad lärare, men som livet tvingat till att bli någon som tar tillfälliga påhugg, som inte har fast bostad, som inte vet hur den närmaste framtiden kommer att se ut men som ändå försöker göra rätt för sig, tvätta sin skjorta och se till att hans hundar mår bra. Kanske han blir lite väl god och duktig när han är specialist på så mycket, kan beskära träd, kan allt om svampar, kan plöja en åker och prata med barn på barns vis. Men... nä. Jag gillar Byron.

Ändå är det en hel del i den här boken som skaver, och som gör att jag inte gillar den så mycket trots sträckläsningen. Jag tycker inte om huvudpersonen Isabel. Jag blir så irriterad av hennes strutsteknik när det gäller ekonomi och praktiska ting och sitter och morrar över alla brev (viktiga och mindre viktiga) som läggs i en hög och glöms bort och hennes oförmåga att säga till hantverkaren Matt på skarpen och... ja, ungefär allt. Ja, hon är en fantastisk violinist som hittills har levt för sin musik, och ja, hon har förlamats av sorgen över bortgångne maken... men jag gillar henne ändå inte. Punkt.
Inte heller gillar jag den där hantverkaren Matt och hans besatthet, eller hans fru som verkar ha glömt bort att leva ett eget liv utan bara hänger upp sig på var hennes man är och om han fortfarande tycker om henne och vad hon ska ha för gardiner i vardagsrummet. Visst, de är mer komplexa än så, men jag gillar dem inte.

Och så huset. Det som ska renoveras. Samma obestämbara obehag som högen med de där obetalda räkningarna - jag blir så irriterad av att läsa om det. Fnuttande med kornischer medan elen till köket inte funkar och stora grejer som vatten och avlopp inte är igång... jag blir så frustrerad. Det är inte som att jag själv är någon renoveringsguru (far from it...) men felaktigheterna i alltihop tillsammans med Matts attityd och Isabels strutseri gör mig så trött. Samtidigt som... jag sträckläser vidare. Ja ja.

Och, märkligt nog: detta är andra boken på mycket kort tid jag läser där det finns ett barn som har tystnat? Som fås att prata igen med hjälp av en hund? Postmannen ringer alltid två gånger...


Titel: Toner i natten
Författare: Jojo Moyes
Originaltitel: Night Music
Översättning: Helen Ljungmark
Utg år: 2016
Förlag: Printz Publishing
Köp den till exempel här eller här

fredag 7 juli 2017

Spöket i biblioteket

Mystiska skolan heter serien med börja läsa-böcker som är lagom läskiga för barnen på lågstadiet, och som har så fantastiskt fina illustrationer att jag skulle vilja kliva in i dem och kolla runt på den där skolan. Barnen som kommer till skolbiblioteket där jag jobbar älskar de här böckerna, och de lånas ständigt ut. Därför blev jag himla glad över denna Spöket i biblioteket eftersom den fortfarande utspelar sig på den mystiska skolan med tinnarna och tornen, och med Greta och de andra barnen som huvudpersoner - men har lite längre och svårare textmängd än de andra böckerna i serien. Tjoho! Så perfekt att ge barnen när de blivit duktigare på läsning, vill läsa om Mystiska skolan men behöver mer. 

Och... den utspelar sig i biblioteket, som ligger i en egen liten byggnad i skolan, ett torn med en brant trappa. När jag bokpratar om de här böckerna brukar jag förstås alltid visa bilden på biblioteket och säga att jag önskar att jag finge jobba där. Och nu får vi alltså komma dit och vara med om ett mysterium. Kul! Dock saknar jag färgillustrationerna - de svartvita är fina men det där magiskt vackra där sådant som tapeter och dörrar nästan kändes som fotografier har försvunnit.

Amir är bibliotekarien i det lilla tornet, och har sådana besynnerliga grejer för sig som att ha skyhöga stegar och hundra år gamla böcker om tidsreseforskning på ett... skolbibliotek? Dessutom har han mustascher som krullar ihop sig när han blir arg, och dessutom har han läst alla böckerna i biblioteket. Jo. Men ett har vi gemensamt: det här att älska böcker, ordning och att hitta vilken bok som passar till barnen.

Nu krullar Amirs mustasch ihop sig eftersom någon har lämnat den där urgamla boken om tidsresande liggandes på soffan i biblioteket. Inte på sin plats! Och denne någon måste dessutom ha klättrat uppför stegen för att hämta boken. Inte tillåtet! Vem kan det vara? Vem?


Titel: Spöket i biblioteket
Serie: Mystiska skolan
Författare: Katarina Genar
Illustrationer: Alexander Jansson
Utg år: 2017
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

torsdag 6 juli 2017

The Instruments of Control (The Revanche Cycle, book 2)

Jag läser vidare i The Revanche Cycle och detta är alltså andra boken i serien. Och jag gillar den fortfarande mycket! Det är fortfarande ett myller av människor (fast författaren har tagit livet av ett antal sedan jag började läsa bok 1)(en av mina favoritkaraktärer är numera totalt massakrerad)(attans) och ett ännu större myller av intriger. Ibland undrar jag ifall det finns några överhuvudtaget i den här världen som bara går upp på morgonen, äter frukost, jobbar, äter middag och går och lägger sig utan att under tiden med ett halvleende och dolska blickar planera att mörda sin chef, arbetskollega, bästa barndomsvän, fru eller barn bara för att få mer makt eller pengar eller helst bägge delarna. Det är mycket intrigerande, och absolut ingen går att lita på. Alla står sig själva närmast, och om det mot all förmodan finns någon som älskar någon annan och försöker sätta den personen främst och skydda och leva för henom... så tas denne någon raskt ur sina illusioner, får sitt liv raserat och får lära sig att inte vara så mjuk och dum.

Jag kan bli lite trött.

(och på ganska många ställen skumläste jag en del när intrigerna blev för omständliga och de dolska blickarna för många och de elaka händerna som förväntansfullt gneds mot varandra bara blev för mycket)
(utom när det var fullständigt skogstokige lönnmördaren Simon Koertig som förväntansfullt gned sina elaka händer, eftersom Simon Koertig är så ond och vidrig att det är en ren fröjd att läsa om honom, plus det att alla hans finurligt elaka planer alltid så storslaget går åt fanders...)

Mari Renault försöker tänka och leva gott, och vill så gärna bli en sagans riddare - men hon har egentligen en liten rasande djävul inuti sig som släpps lös mer och mer, och vid ett tillfälle när Mari släppt på kontrollen och får tag på en yxa så blir det... ja, helt hysteriskt rått och blodigt.

Felix är en annan som så gärna skulle vilja leva ett gott liv som värdshusvärd i en liten stad vid stranden. Problemet är att hela världen är emot honom, att han liksom hamnar i centrum av alla andras intriger och folk försöker döda honom vart han går. Det får banne mig finnas gränser, så han försöker slå tillbaka, intrigera tillbaka mot intrigmakarna. Men... han är inte så bra på det där.

Vidare har vi en maktgalen kung, en maktgalen kejsare, en maktgalen affärsman, en maktgalen häxa och ett antal andra maktgalna individer. Det är magi, blod och intrigerande på olika nivåer i en salig blandning med snabba POV-skiften, och jag måste - precis som efter första boken - nog ganska omgående ge mig i kast med bok 3 medan jag fortfarande har koll på alltihop.

Titel: The Instruments of Control
Serie: The Revanche Cycle #2
Författare: Craig Schaefer
Utg år: 2015
Förlag: Demimonde Books
Köp den tyvärr inte i Sverige, men till exempel här