fredag 26 maj 2017

Anne på Grönkulla

Det har aldrig blivit av att jag har läst Anne på Grönkulla, så därför kändes det som mycket hög tid att göra det nu, som väldigt vuxen. Och lite synd är det att jag inte läste den när jag var barn, för då tror jag att jag hade tyckt mycket om den, på ungefär samma sätt som jag älskade att läsa Fem-böckerna, och min mammas flickböcker från 50-talet. Det är så redigt och äppelkindat och flätigt och fullt av regler, bredda smörgåsar och vädrande av sängkläder, liksom? Och saker och ting är gräsliga och rysliga. 

När jag nu läser den här kan jag ledsna lite på alla Annes drömmerier och mångordiga dyrkan av blommande körsbärsträd och mossiga skogsbackar - men barnet Carolina hade nog älskat just det där. Jag var en Anne då och kunde förlora mig hur länge som helst i funderingar som kanske uppstod när jag såg en liten sjö i skogen. OK, OK, de som känner mig vet att jag fortfarande är sådan - men nuförtiden är jag något mer lättväckt, och orkar inte riktigt med att namnge allt vackert till typ Mörka Speglande Vågen eller Skira blommornas dal...

Men att läsa Anne på Grönkulla får mig helt klart att vilja gå ut i skogen och bara vara. Eller, ännu hellre, åka till den där Prins Edwards ö och vandra runt i naturen där. Det är en bra bit dit, förstås... så kanske nöjer mig med Mörka Speglande Vågen som vardagligt heter Eksholmssjön och ligger några kilometer hemifrån.

Det jag tänkte på när jag läste (förutom att väcka min egen Inre Snödrottningskärlek) var hur mycket av det Anne på Grönkulla är och gör som jag känner igen från barnböcker av senare datum, men som jag inte visste kom härifrån då när jag läste dem. Återigen - jag önskar att jag hade läst om Anne för 30-40 år sedan. Men bättre sent än aldrig? Tror dock jag nöjer mig med första boken i serien. Däremot ska jag försöka få tag på tv-serien från 1985 och se den.


Titel: Anne på Grönkulla
Författare: L.M. Montgomery
Originaltitel: Anne of Green Gables
Översättning: Karin Lidforss Jensen
Utg år: 1908 (original), 2003 (den här utgåvan)
Förlag: Rabén & Sjögren (den här utgåvan)
Köp den till exempel här eller här

tisdag 23 maj 2017

Svart stjärna säsong 2

Jag har lyssnat vidare på Svart stjärna på Storytel, nu de tio avsnitten i "säsong 2". Det är fortfarande lika spännande och jag trivs fortfarande bra med formatet med cirka en timmes långa "avsnitt".

Handlingen ska jag inte skriva så mycket om mer än att miljön nu inte längre är någon annan planet utan vi är på hemmaplan, i Sverige. Det är Karolinska i Stockholm, Arlanda, Muskö, vägkrogar och stugor i Dalarna och bussar i rusningstrafiken runt Slussen en vanlig sketen vardagsmorgon. Jag gillar det, och märkligt nog funkar det när allt det här vardagliga krockar med det ytterst främmande från någon annanstans.

Och så att de första avsnitten är frustration för huvudpersonerna. Här har de varit med om något sanslöst, något de måste få informera alla människor om så fort som möjligt, och så blir det så här? Utomjordingar finns ju inte. Vet ju alla. Så om det har försvunnit ett NASA-plan och skjutits ner någon mystisk sond i ett berg i Dalarna, så måste det ju vara... eh... ryssarna som ligger bakom? Så är det! Ryska spioner!

Men hallå!? Avslutet? Avslutet?? Om jag säger att "många saker fortfarande inte är uppklarade" så är det ungefär årets underdrift. Samtliga inblandade personer sitter i knipa. Hela mänskligheten är långt ute på fisens mosse (va? inte hört det uttrycket förut? kan vara väldigt lokalt sydskånskt, jag vet inte... men älskar att använda det)

Jag gillar alltså att lyssna - men är inte lika golvad som av säsong 1. Säsong 2 innehåller trots allt en hel del dödtid när det skulle funderas över livsfrågor, familj och mänsklighet, och det blir bara platt och trist här. Herrar Ersgård är duktiga på att leverera action, bra miljöbeskrivningar och så att snabbt teckna karaktärer så att de får liv (för att ofta sedan raskt ta livet av dem med eller utan blodiga inslag)(ofta med) - men livsbetraktelserna och filosofin kan de gärna lämna åt någon annan, i någon annan bok.

Några gnäll:
- Det finns synonymer till ordet "stirra" (se, titta, betrakta, glo, plira, kolla, beskåda, iaktta, observera...) Ett tag trodde jag att serien hette Svart Stirra eftersom det ordet användes så många gånger, och jag fick bilder i huvudet av glosögda, ständigt stirrande människor...
- Sauk läser bra, utom när han ger sig på dialekter. När han till exempel skulle prata skånska blev det så pinsamt att jag höll på att krypa ut ur bilen (där jag satt och lyssnade) Det behövs inte, det blir så bra ändå.

Ja, klart jag måste lyssna på säsong 3 (avslutande, va?) när den kommer. För, hallå, slutet...??


Titel: Svart stjärna - säsong 2 (episod 1-10)
Författare: Jesper Ersgård & Joakim Ersgård
Ljudbok - uppläsning: Stefan Sauk
Utg år: 2016
Här hittar du den, Storytel original.

måndag 22 maj 2017

Tell Me Three Things

Jag tyckte mycket om att läsa den här. Visst fanns det sorg och ilska och tonårshimlaproblem (men DEN finnen just IDAG? och mina kläder är fel och vad tror nu han om mig när jag sa DET och...) men ändå sitter jag mest och småler när jag läser. Det är roligt, dialogerna är så bra och jag tycker så mycket om personerna som är med! Och sen efter slutet? Åh, då lade jag ner boken och satt med ett saligt och ganska fånigt leende länge i ansiktet och bara mådde bra. Precis så där skulle den sluta! Ja!

Jessie börjar på en ny skola, Wood Valley High School i LA som är svindyr och fullsmockad med tonåringar som kör egna Teslor, BMW och allt annat som glänser. Hon känner sig väldigt ensam, väldigt annorlunda och väldigt, väldigt inte hemma som tills nu varit Chicago, med bästisen Scarlett. Men - för två år sedan dog Jessies mamma. Och nu har hennes pappa blivit kär i, och gift sig med, en kvinna vars stora hus de nu alltså flyttat in i. Förutom Rachel, pappans fru (the stepmonster) har Jessie fått en bonusbror: Theo. Men tro inte att han känns vid henne i skolan eller ens kan köra i samma bil som henne dit? Nope.

Livet är alltså kaos, elände och sorg. Och när Jessie redan efter första dagen får ett mail från någon anonym som kallar sig Somebody/Nobody, som säger sig också gå på Wood Valley och vill hjälpa Jessie med praktiska råd för att överleva skolvardagen, så tror hon direkt att det är någon som vill skämta med henne. Men hon svarar Somebody/Nobody, eller SN som hen förkortas till och snart pratar de med varandra via mail och chatt varje dag. Dock utan att Jessie får veta vem SN är. Livet är fortfarande kaos, elände och sorg, men hon har i alla fall någon som ser henne och som hon kan prata med.

Dialogerna med SN är fina, och det som direkt drar in mig i boken. Men vad jag inte hade väntat mig var hur väldigt berörd jag skulle bli av läsningen, för det blir jag. Det är inte SN eller kärlekspirret i boken - nej, det är Jessie och hennes mamma som för mig ändå blir bokens kärna. Jag kan inte värja mig - jag är ju själv mamma åt en sextonårig tjej, och mitt värsta är att någon av oss skulle dö och lämna den andra kvar. Det är inte att stå ut med. Och Jessie lever det. Författaren Julie Buxbaums mamma dog när hon var i Jessies ålder, och det här är på något sätt hennes bok till sig själv som tonåring. Jag tror det är därför den känns. Funderingarna om att mamman inte får vara med om när Jessie växer upp, inte får veta vem hon blir... som sagt, det där är mitt värsta.

Något jag tycker mycket om med Jessie är att hon så mycket är någon annan när hon skriver. Känner igen mig mycket i det! Att hon aldrig kommer på rätta replikerna när det väl gäller, inte kan formulera sig mer än i två-ordsmeningar ungefär när det är personer hon verkligen skulle vilja göra ett gott intryck på, inte kan ge svar på tal eller visa sin intelligens och humor när det ska pratas - men när hon får skriva? Då! Då får hon den den extra sekunden på sig att tänka, eller att formulera om innan hon skickar iväg... Jag Kan Relatera även om mitt och Jessies liv i övrigt är sååå långt ifrån varandra. Helt förutom miljön, pengarna, mammasorgen och skolan så har Jessie en tumme som bara kan spruta fram snabba sms-konversationer, även under tiden som hon pratar med någon annan - jag har ett pinsamt långsamt pekfinger som s-t-a-v-a-r fram mina sms, och dessutom är jag tydligen så helt ute att jag pryder dem med allehanda e-mojis. (älskar hur Jessie och Scarlett bara: "don't you e-moji me")

Fint, snabbt, roligt... och med ett innehåll, med tankar och funderingar som verkligen berör. Jag tycker mycket om.

Titel: Tell Me Three Things
Författare: Julie Buxbaum
Utg år: 2016
Förlag: Delacorte Press
Köp den till exempel här eller här
Utgiven på svenska: Tre saker jag inte vet om dig

torsdag 18 maj 2017

A Gathering of Shadows

Jag läser vidare i Shades of Magic-trilogin, och gillar. I den här delen är det inte längre världsbygget som fascinerar mest - det lärde jag ju känna i första boken, dessutom rör de sig mest i Röda London i den här. Nä, nu är det personerna som fascinerar.

Kell lider kval, känner sig styrd och fastlåst, vid slottet, Röda London och kungafamiljen (och mest Rhy, förstås). Han behöver utlopp för all magi och angst och får fantasyvärldens motsvarighet till myrkrypningar i benen och koncentrationssvårigheter. Rhy känner (ja, bokstavligen) det och vill att Kell ska få avreagera sig lite, och trixar med honom i den här världens och bokens stora event: the Element Games.

Lila kände sig i slutet på förra boken äventyrlig, och har dragit ut på haven på ett piratskepp. Jag hade onda aningar om just det här pirateriet, men i onödan eftersom det, och piratkaptenen (eller, "privateer" tack så mycket) Alucard är det jag gillar mest med den här världen. Alucard påminner inte så lite om Jack Sparrow och visar sig ha många kvaliteter (och elaka hemligheter också för den delen). Han lär Lila att använda magi. Bland annat. Och Lila - hon bara dundrar på och gör saker. Stjäl, framkallar eld, tar över piratskepp på egen hand, skär av strupar, klär upp sig till bal (och gömmer knivar i dolda fickor)... och krånglar sig till en plats i the Element Games även hon. Hon är rå energi och rolig att läsa om.

Dessa Element Games gillar jag inte. Mest av allt liknar de tävlingen i Harry Potter och den flammande bägaren fast tråkigare, och går mest ut på att två magiker står och attackerar varandra medelst olika elementattacker (istappsspjut, jordkocksattack, vattenfallsdränkning... ja ni fattar). Efter att ha läst om bara en av de där matcherna ledsnade jag totalt på hela grejen och skummade mig igenom de partierna. Var ju ändå tvungen att hålla koll på vad som skedde eftersom nu Kell, Lila och Alucard var med i tävlingen, men min läsning störtade i stället hela tiden fram till ställena när de fyra huvudpersonerna interagerade med varandra. Då var det bra! Kell och Lila! (mmmm....) Lila och Alucard! (witty dialoger) Rhy och Alucard! Kell och Rhy!

Och så hade boken den makalösa fräckheten att sluta i en cliffhanger. What?! Vilken tur jag har som läser serien när alla tre delarna redan har kommit ut - jag kan sätta igång med läsningen av avslutande A Conjuring of Light precis när jag vill.


Titel: A Gathering of Shadows
Serie: Shades of Magic #2
Författare: V.E. Schwab
Utg år: 2016
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här

onsdag 17 maj 2017

Barnen på Svartbäckens sanatorium

Jag gillar verkligen framsidan på den här - och om nutidens barn inte vet vad ett "sanatorium" är för något så framgår det ju verkligen av de stela, vita sjukhussängarna. Mina läskighetsvibbar kommer av tankar på sjukhus förr med barn som låg inlagda ensamma (och föräldrarna fick stanna hemma), strikta rangordningar och sängar bäddade hårt utan minsta veck - men den här bildens skuggor och ödslighet pratar ju läskighet på ett helt annat sätt. Övernaturliga ting i övergivna byggnader.

Och det är precis det Svartbäckens sanatorium är. Ett sedan länge nedlagt sjukhus en bit utanför byn Svartbäcken (som i sig blir mer och mer avfolkad och öde), ett sjukhus som ingen vill prata om när Saga frågar dem, som tycker att ju mindre de där gamla minnena kommer upp desto bättre.

Saga är bokens huvudperson, och hon kommer för att bo hos sin farfar som hon inte tidigare har lärt känna. Han har bott i London och möjligen skickat ett eller annat halvhjärtat gratulationskort på Sagas födelsedagar men annars inte brytt sig om henne. Nu måste Sagas mamma jobba på semestern, och Saga får alltså bo hos farfar i dennes stora och gamla hus i Svartbäcken som han återvänt till.

Saga och farfar går inte alls ihop. Han är inte duktig på människor, som han själv säger, och vill vara ensam och skriva böcker (han är en berömd författare). Saga är inte duktig på ensamliv och att sysselsätta sig själv, och är rädd för mörker och ödslighet och allt möjligt. Och denne farfar både lämnar henne i sticket, lagar äcklig mat åt henne och tycker att hon ska hjälpa till med att diska efter maten. Huga. Och när hon ringer till sin mamma för att få lite stöd och tröst verkar hon mest trött på Sagas gnäll - även när Saga berättar om hur konstig farfar är och om hur mörkt det är i källaren.
Det ÄR mörkt i källaren, och inte nog med det: Saga drömmer konstiga, verkliga drömmar om en liten tunn ledsen pojke med resväska. Varför är det ingen som ser hur jobbigt Saga har det?

OK - jag är inte överförtjust i huvudpersonen och tycker att hon är en mer än lovligt självupptagen och gnällig tolvåring eller vad hon är. Och ja, hon känns mycket trovärdig, men för den skull måste jag ju inte gilla henne. Alla är dumma, all mat är äcklig och varför ska HON behöva diska? Och hon har ju inget att göööööra.....? Däremot gillar jag farfar (fast det borde jag nog inte, men kan relatera mycket mer till honom i både ålder och kynne...), och miljöerna de rör sig i, och så gillar jag när Saga och Teo bryter sig in i Svartbäckens sanatorium och storögt tassar runt i de öde gamla sjukhussalarna.

Detta är inte action-läskigt, utan mer stämnings-läskigt, och det osäkra i om det är fantasi/dröm eller om det är verklighet, det som händer. Jag gillar det, och ödsliga stämningen - även om jag inte gillar huvudpersonen. Teo (och Teos pappa) är intressanta personer jag gärna hade läst lite mer om också. Samla på ödsliga platser som gemensam hobby? Jamen, absolut!


Titel: Barnen på Svartbäckens sanatorium
Författare: Janina Kastevik
Utg år: 2017
Förlag: Hippo Bokförlag
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

tisdag 16 maj 2017

Monsternannyn

Det här är en bok jag kommer att tycka mycket om att bokprata om på jobbet - det finns massor av roliga detaljer att berätta om, och fantastiska bilder att visa. Men själva läsandet av boken gjorde mig inte helt överväldigad även om det finns mycket som är roligt och bra med den - jag tror barnen gillar det här och att jag helt enkelt inte befinner mig i målgruppen. Ta bara det här med att monsternannyn i fråga måste få rulla sig i lera, grus och löv för att må bra, och att all denna lera torkar in på dess kropp och sedan trillar av i jordkokor, grus och damm överallt där monstret befinner sig? Grushögar i soffan, jordkokor på golvet, ett ständigt damm i luften som ganska snabbt lägger sig på lägenhetens väggar, hyllor och alla ytor så att allt blir grått, grusigt och dammigt? Alltså, jag får panik och obehagskänslor och vill bara skrika åt det där monstret att ge sig iväg ut i skogen och aldrig mer komma igen så att jag får städa, dammsuga, sanera och kunna gå barfota på mina golv igen. (lite som när vi passat grannarnas lurviga samojed en vårvinterhelg när det är lerigt ute på vägarna...) Men jag tror säkert att min vuxna och trista reaktion på lerinpackat monster inte är så som barnen kommer att reagera.

Nå. Mamma har alltså vunnit en två veckors avkopplingsresa till Lappland. Pappa är alltid borta. (De tre barnen Hilda, Kalle och Majken kallar honom alltid för Osynliga rösten just därför att de aldrig får se honom, bara höra honom i telefonen. Det ger onekligen en del svärta till berättelsen men fint nog lämnar författaren detta till läsaren att förstå och fundera vidare över själv, jag gillar det.) Alltså måste barnen ha barnvakt. Som väl är ingår det faktiskt barnvakt i vinsten - dock inte någon mänsklig barnvakt. Det som dyker upp är alltså ett otroligt smutsigt, hårigt monster med viss social träning. (gillar att titta på tv och håller strängt på mattider)

Allra helst vill detta monster vistas i den trånga garderoben i hallen (och bilderna på monstret Grah när hen trycker ihop sig i garderoben är faktiskt obetalbara), åtminstone till en början. Och hur lätt är det för de tre barnen att lägga sig och försöka somna när de vet att det finns ett monster i garderoben?

Jag gillar alltså roliga detaljer men tröttnar lite när berättelsen drar ut i skogen och börjar involvera fler monster på ett för mig ganska komplicerat sätt. Men, som sagt, jag tror att barnen kommer att gilla det här mycket mer än jag gör. Och böcker med bilder på håriga monster som sitter i en soffa och glor på tv tycker jag alltid har sin plats i bokhyllan.
Och högläsning! Det tror jag blir alldeles utmärkt med den här!

Titel: Monsternannyn
Författare: Tuutikki Tolonen
Originaltitel: Mörkövahti
Översättning: Bo Samuelsson
Illustrationer: Pasi Pitkänen
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år, eller säkert fint som högläsning från ca 7 år.

måndag 15 maj 2017

After-Supper Ghost Stories and Other Tales

För evigheters jättelänge sedan läste jag Tre män i en båt av Jerome K. Jerome, och minns att jag tyckte den var rolig då men minns absolut ingenting mer om vare sig handling, personer eller bok. Nu när jag strosade runt på Waterstones i London låg en liten svart sak på ett bord och berättade att den innehöll spökhistorier, skrivna av Jerome K. Jerome. Va? Skrev karln spökhistorier också? tänkte jag, och lastade med boken i min ska-köpa-hög (ja, om jag köpte sju eller åtta böcker kunde väl kvitta, liksom?)

Nu har jag läst, och kan konstatera att just spökhistorier inte var Jeromes starka sida. Egentligen är titel och omslag helt missvisande, för det är bara de första 45 sidorna av boken som innehåller de där spökhistorierna - resten är andra noveller. Och av de 45 sidorna är det kanske 15 som är själva spökhistorierna som berättas - resten är kringprat och återgivandet av situationen historierna berättas i. Två av historierna får vi inte ens höra mer än som "ja, och så berättade doktorn sin historia om spöket efter en av hans patienter, men jag kan inte återberätta den även om de andra sade att det var en av de bästa historierna. Den började, och sedan hände något, och sedan tog historien slut."

Men rolig är han! Förvisso drar han allt som oftast iväg i långa, filosofiska utläggningar om storvulna ting typ Livet, Tiden Och Döden och då märks det väldigt mycket att det här är skrivet för över hundra hår sedan. Men när han skriver om människor och vardagliga funderingar? Åh, han gör det så infernaliskt bra, och med ett språk som fångar mig direkt! Jag skummar helt enkelt igenom de där högtravande utläggningarna och hoppar till sånt som hur han köpte en farfarsklocka och hade stora problem att få in den i sitt hus, och sedan fick binda upp den:
"At first it exhibited a strong desire to topple over and fall on people, but by the liberal use of nails and screws and bits of firewood, I made life in the same room with it possible, and then, being exhausted, I had my wounds dressed and went to bed."
Och spökhistorierna (de få som finns...) är ju inte läskiga men mer väldigt Jeromeska, och får spökena att vara väldigt praktiska varelser. Inledningskapitlet på boken funderar över det faktum att alla spöken i alla böcker någonsin äntligen ska spöka loss på julaftonsnatten:
"'Christmas Eve Parade' - as I expect they themselves term it - is a function, doubtless, eagerly prepared for and looked forward to throughout Ghostland, especially by the swagger set, such as the murdered barons, the crime-stained countesses and the earls who came over with the Conqueror and assassinated their relatives, and died raving mad."
Och så får vi höra hur alla spöken förbereder sig inför detta event, med att prova ut kläder och öva in rätta skriket, och så vidare.
Avslutningsknorren i en av spökhistorierna är hur spöket ifråga fortfarande kan ses:
"There still? Oh yes. I'll take you fellows down and show you it, next time you come to our place: ten p.m. to four a.m. are its general hours, ten to two on Saturdays."
Jag har alltså mycket blandade intryck av den här boken. När Jerome K. Jerome är rolig, så är han väldigt rolig - men stundom är han så himla högtravande och trist att det bara inte är att stå ut med så jag måste skumma långa stycken. Fast... ställena jag tycker om får mig ändå att vilja söka upp mer av det han skrivit, för så bra tycker jag att det är.

Titel: After-Supper Ghost Stories and Other Tales
Författare: Jerome K. Jerome
Utg år: 1891 (original), 2016 (den här utgåvan)
Förlag: Alma Classics (den här utgåvan)
Köp den till exempel här eller här

fredag 12 maj 2017

Den mörkaste delen av skogen

Ibland gillar jag Holly Blacks böcker, ibland inte när jag tycker hon krånglar till det för mycket för mig (som i vampyrpartyt i Coldtown). Jag har inte läst några av hennes faerieböcker, så var lätt avvaktande när jag gav mig på Den mörkaste delen av skogen. 

Men den här tycker jag mycket om, och i princip sträckläste jag hela. Här är något i kombinationen folktro kring älvor och vanligt vardagsliv i en liten stad som tilltalar mig väldigt i all sin knasighet.

Som det här med att ungdomarna i Fairfold gärna samlas för fest i en glänta i skogen där det sedan så länge någon kan minnas står en glaskista med en sovande alvprins i? Glaskistan använder de som sittbänk, eller så dansar de ovanpå den, och alla ölflaskor och burkar ligger sedan kvar i gläntan som ser rätt risig ut egentligen. Alvprinsen (med horn och spetsiga öron) sover vidare och vaknar inte av någon musik eller av den livligaste dans. Inte heller går kistan sönder om någon försöker slå itu den med en slägga (vilket någon nämligen har försökt). Ungdomarna har alltid festat här. Deras föräldrar gjorde det också.

Och i Fairfold vet alla att älvorna finns i skogen. De har träffat på dem, och vet alla regler som gäller för umgänge med älvor (ät inte deras mat, var artig, säg aldrig tack...). De bofasta i Fairfold råkar aldrig illa ut. Värre är det med alla dessa dumma turister som kommer till stan för älvspotting eller vad man ska kalla det (selfies vid glaskisteprinsen...). Av dem brukar det stryka med en eller ett par om året, och det är liksom svinn man får räkna med.

Ben och Hazel är syskon, och det finns hur mycket som helst att säga om dem (gillar karaktärerna i den här boken!) men nöjer mig med att de länge jagat elaka väsen i skogen, och att de ännu längre bägge varit kära i alvprinsen i glaskistan. Bens bästa kompis är Jack, och Jack är min absoluta favoritperson här. Han är (och detta får man reda på tidigt i boken, så ingen spoiler) en bortbyting. Älvorna tog ett litet barn, Carter, och lämnade Jack i dennes ställe, men Carters mamma visste hur man togs med älvor och lyckades raskt ta Carter tillbaka. Jack behöll hon också, som straff liksom. Så nu har Jack och Carter vuxit upp som bröder, och de är lika som tvillingar förutom det att Jack har spetsiga öron och inte är riktigt mänsklig. Men... han går på highschool precis som alla andra och har stränga föräldrar som propsar på läxläsning och att aldrig missa lektioner.

Jack är så intressant att helst skulle jag vilja läsa en hel bok om bara honom!

Nå. Nu blir det action och livat och glatt i Fairfold, för någon har nu äntligen lyckats krossa alvprinsens glaskista, som står tom. Vem? Och var är hornprydde prinsen??

Titel: Den mörkaste delen av skogen
Författare: Holly Black
Originaltitel: The Darkest Part of the Forest
Översättning: Ingela Jernberg
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

torsdag 11 maj 2017

Sixth of the Dusk

Den här novellan av Brandon Sanderson har jag haft liggande ett tag i min Kindle, och liksom sugit på. (jag går och väntar på tredje megaheffategelstenen i Stormlight Archives, Oathbringer, som ska komma till hösten, och får portionera ut det jag ännu inte läst av Sanderson lite sparsamt fram tills dess) Nu kunde jag inte hålla mig, utan slukade den häromkvällen. Och den var bra på precis det Sandersonska vis jag tycker så mycket om. Han överraskar, han trollbinder, och han får ihop allt på slutet (även om det alltså är en kortroman).

Jag visste ingenting alls om Sixth of the Dusk innan jag började läsa, mer än att den skulle utspela sig någonstans i Sandersons Cosmere-universum, och alltså kunna vara precis vad som helst. Och jag blev ganska paff när det redan efter några rader visade sig handla om en tuff, ensam man i en kanot, paddlandes på ett mycket he-man-like vis in i en arkipelag där han och några andra utvalda män var förtrogna med och förberedda på alla faror som där fanns.

Eh? Sanderson goes 30-tal? Sanderson goes Burroughs??? Sanderson goes indianböcker...??

Alltså. Nej. Sanderson goes Sanderson. Raskt slänger han in viss modern teknologi, eftersom det är en tydligen rätt modern värld men med vissa folk som envist håller kvar vid gamla traditioner. Han slänger också in några mystiska "the Ones Above" som ger antydningar om utomjordingar som lägger sig i den här planetens göranden och låtanden. Förutom dessa finns här ett antal djur slash monster som bor på öarna och som innebär ständig dödsfara genom giftstick eller huggtandstuggande. Och upprörande nog får det också trampa runt en kvinna mitt i allt detta farliga. Forskare, dessutom. Hallå! Mitt i he-man-djungeln??!

Och så har vi då dessa två fåglar som ständigt kretsar kring He-man: Kokerlii och Sak. Fåglarna med alldeles särskilda egenskaper, och fåglarna som snart blir berättelsens nav.

Vad är då själva "Sixth of the Dusk" i titeln? Jo, det är huvudpersonen, He-man själv! Född i skymningen, och det sjätte barnet i ordningen. Redigt, förklarande och bra. (om än något fantasilöst?)

Fortfarande min favoritfantasyförfattare!

(Är du sugen på att läsa Brandon Sanderson men vet inte var du ska börja? Här skriver han själv om vilken bok du kan tänkas vilja testa först, och jag håller med honom men vill särskilt lyfta The Emperor's Soul som bra start eftersom det är en snabbläst novella som är fullständigt fantastisk.)

Titel: Sixth of the Dusk
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2014
Förlag: Dragonsteel Entertainment
Köp den? Finns inte som pappersbok, men länkar till e-boken finns här

måndag 8 maj 2017

Blybröllop

Den här gillade jag att lyssna på! Bitsk humor, blandad med svärta och rätt mycket kloka saker om livet och om att kunna leva tillsammans med en annan människa, och så mitt i alltihop en bibliotekarie som är rätt bitter och redan i början på boken förklarar att hon inte tycker särskilt mycket om andra människor (förutom sina barn).

Vissa dagar kan jag väldigt mycket känna mig som denna bibliotekarie, Irene Hussvig. Fast... jag tar inte livet av min oäkte make. Det gör hon. Efter att i alla år ha krympt och krympt och liksom bleknat bort från sig själv, sitt liv och allt det hon tycker om så får hon nog och matar maken med blysocker i allt han äter. Det är en storståtlig död han får, tycker hon, eftersom hon läst sig till att blyförgiftning var vanligt hos till exempel romarna. Horst, maken (burdus kabeldragare med smalt men exklusivt musikintresse), får den typiska blå blyranden på tandköttet efter ett tag, och då tycker Irene att det är rätt fint att han har samma symtom som vissa kända romare från historieböckerna hon räddar undan från biblioteket.

Jo, klart man kan fråga sig varför hon inte bara skiljer sig från sin make om han nu är så vidrig och dominerande? Det framkommer så småningom, men går ungefär ut på att skilsmässa skulle vara för lätt för Horst, att han skulle slippa undan lidandet han gjort sig förtjänt av. Det låter nästan läskigt och som utstuderad ondska när jag skriver om det så här, men det är inte känslan boken ger. Den tar förgiftandet till en väldigt praktisk nivå, med syltburkar och köksfläktar och blysocker på skinkmackan. Och ju mer jag får veta om Irenes och Horsts gemensamma liv, desto mer applåderar jag Irene när hon äntligen tar tillbaka sitt liv. Horst tog över allt, och förvisade Irene till ett undanskymt hörn av både huset och sig själv.

Och åh, vad jag älskar att läsa om hur hon har det i nuet! Huset hon bor i, hennes bok- och trädgårdsfyllda dagar i livet som pensionär, hur hon inrett sitt hus, trivseln hon har i sitt egenstyrda och självvalda liv.

Och så gillar jag förstås att läsa om livet på biblioteket, nymodigheterna som Irene stoiskt står ut med (lyrikhyllorna utgår till förmån för bland annat karaokemaskin, de egna arbetsplatserna slopas för att i stället vara "allas" platser och egna tillhörigheterna får man ha i en liten korg...) men i smyg protesterar hon genom att skriva in i böcker vad hon egentligen tycker om dem ("skräp") och fina böcker bär hon hem till sig själv i stället för att slänga dem när de gallras.

Som sagt - humor och svärta i en fin blandning, samtidigt som boken ger tankar om det svåra med att dela varandras liv så att bägge får plats.


Titel: Blybröllop
Författare: Sara Paborn
Ljudbok - uppläsning: Anna Godenius
Utg år: 2017
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här

torsdag 4 maj 2017

Only Enchanting

Fjärde boken i the Survivors' Club handlar om Flavian, viscount Ponsonby, som återvände från Napoleonkrigen med ett huvud som inte funkade som det skulle. Egentligen skulle han väl inte överlevt - han blev först skjuten i huvudet, sedan föll han av hästen och slog sitt sönderskjutna huvud hårt i marken, och sedan blev han väl till råga på allt överkörd (ja, överriden men det låter ju direkt fånigt) av ett antal hästar som befann sig där på slagfältet.

Nå - han överlevde, men kunde länge inte förstå tal, än mindre tala själv. När han långsamt blivit så bra att han förstod vad andra sa till honom men inte själv kunde forma ord och meningar så kom kvinnan han var förlovad med och meddelade att "eftersom du aldrig blir bättre än så här så gör jag slut och kommer strax att gifta mig med din bästa vän, och så ska vi sörja dig och ditt spillda liv tillsammans" ungefär. Varpå Flavian försökte protestera, inte lyckades få fram mer än ett "haaargl-arrrgle-dreggel", slog sönder ett helt rum i frustration och skickades iväg till ett hem i Cornwall där han skulle "tas om hand".

Nå. Det där stället i Cornwall var lyckligtvis just det slott där de sju medlemmarna i Survivors' Club tillsammans läkte kroppar och själar och blev vänner för livet, och nu kan Flavian prata igen (dock med en lätt stamning) men är lätt bitter på sin familj och sin f.d flickvän.

Vem är det han ska träffa och förklara sin kärlek på bokens sista sidor, då? Jo, en viss mrs Keeping, änka sedan något år och som numera bor tillsammans med sin storasyster pianolärarinnan i en liten by på landet. Nöjd, trygg och gillar att måla påskliljor.

(men med en undanstoppad och förträngd Het Passion I Sin Kropp Och Egentlig Längtan Efter Spänning)(ja, ni fattar?)

Flavian är rätt kul att läsa om, han har en krass humor och många bitska repliker. Agnes är inte en av Mary Baloghs festligaste hjältinnor, hon är lite för präktig och trist, men Flavian gör att jag gillar det hela.

Titel: Only Enchanting
Serie: The Survivors' Club #4
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2014
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

tisdag 2 maj 2017

Harry Potter and the Order of the Phoenix

Den tjockaste av Harry Potter-böckerna (och då förstås längsta som ljudbok, dryga 29 timmar...) är detta nog min minsta favorit i serien. Den knyter ihop och vidareutvecklar kriget-mot-Voldemort-storyn, ger bakgrund och introducerar Dödsätarna mer handgripligen... men egentligen händer det inte så där jättemycket på alla dessa sidor? Inget så där världsomstörtande? Inget Sirius-är-egentligen-snäll, inget Voldemort-är-tillbaka, inget du-är-faktiskt-en-trollkarl-Harry-Potter. Njae. Största avslöjandet är väl att Harry Potter visar sig vara en duktig pedagog, när han lär Dumbledores armé lite schyssta försvarstekniker. Detta eftersom Dolores Umbridge visar sig vara sämsta läraren evur i Försvar mot svartkonster som hon tycker ska läras ut medelst läsning i bok.

Professor Dolores Umbridge, ja! Om det är något jag gillar med HP and the Order of the Phoenix så är det denna kvinna! Eller...tvärtom egentligen. Hon är så underbart vedervärdig att jag bara älskar att hata henne. Den sockersöta rösten, den lilla försynta harklingen, de vedervärdiga straffen och alla dessa regler och förordningar... ryyys och myyyys. Bästa ställena i boken är när hon och professor McGonagall mäter sina viljor på ett utstuderat, brittiskt artigt vis (och Stephen Fry läser det... mmmm).

Sen kan jag bli tokig på det här med att Harry Potter & Co så som varande Barn ska skyddas och lämnas utanför och bara delges de nyheter de kan tänkas tåla att höra. Varför inte tala klarspråk med dem? Isåfall hade den här boken klarats av på max tvåhundra sidor? (och hur kul hade det varit, Carolina? Egentligen??) "Hördu, Harry, det här med att Voldemort och du delar tankar och drömmar? Gå inte på det han drömmer ihop åt dig, vet du. Han kan luras. " i stället för "Det är Så Himla Viktigt att du går på på dina occlumency-lektioner med professor Snape som avskyr dig och som du avskyr vilket gör att hela lektionerna blir pannkaka och agony, men fortsätt nu med dem för att vi säger det åt dig utan att förklara varför."

Hursomhelst - även om det är långt och sanslöst mycket Harry-har-angst och Harry-är-arg-på-allt-och-alla så är det fortfarande storartad underhållning att lyssna på. Lägstanivån för HP-serien är ändå mycket hög, särskilt i uppläsning av Stephen Fry.

Titel: Harry Potter and Order of the Phoenix
Serie: Harry Potter #5
Författare: J.K. Rowling
Ljudbok - uppläsning: Stephen Fry
Utg år: 2016
Förlag: Bloomsbury Publishing PLC
Köp den till exempel här eller här


fredag 28 april 2017

Trojanerna

Den här boken överväldigade mig faktiskt, eftersom jag inte hade några som helst förväntningar på den. Efter att ha läst en positiv recension hos BTJ blev jag nyfiken och lånade hem boken, där den blev liggande i en ganska stor hög böcker och fick vänta på att rätt läshumör skulle infinna sig. Det verkade det inte göra, så faktiskt hade jag greppat boken för att lämna tillbaka den - skulle bara läsa typ två-tre första sidorna ur den först för att se hur den verkade.

Och jag fastnade. Rejält. Det här är en bok som suger in en direkt, smock, och sedan inte släpper taget pga spännande hela tiden. Jag är helt imponerad, och väldigt sugen på att läsa mer av Lova Lovén.

Det är en apokalyps, men inte någon annanstans utan här. Och det är just det där att författaren lyckas få mig att känna att den är just här, i det som är min värld, som gör den här boken så bra. Ja, det är helt övernaturligt och läskigt och nej, jag tror inte på trojaner (fast jag har aldrig gillat nattfjärilar) - men om världen går under så kommer det nog banne mig att vara så här det känns i början? Författaren låter nämligen ofattbar massdöd och skräck landa i miljöer jag själv kan se framför mig. Inte bara se - det är i Malmö! De tre huvudpersonerna (tre kvinnor: en präst, en larmoperatör på SOS (som får det helt hysteriskt på jobbet förresten) och en kommunikatör på Malmö stad) rör sig på gator jag vet hur de ser ut, går in i hus jag har varit i... och låter katastrofen inträffa på ställen jag vet hur de ser ut och funkar. Gah!

Och sen det här? När apokalypsen är i full gång? Då drar liksom inte stora militärkatastrofapparaten igång med helikoptrar, hepp-hepp-soldater, hets och massiv nyhetsrapportering. Nej, då blir det i stället problem i lokaltrafiken och förseningar med tåg och flyg, människor som sjukskriver sig (när deras anhöriga försvunnit), ett samhälle som går sönder i små bitar och med samma start som en februaridag när inget funkar pga snöstorm eller så.

(Eller när en lastbil kör in i folk på Drottninggatan.)

Det är detta som drar in mig. Igenkänningen parad med det helt okända och otäcka, katastrofen i mina miljöer. Att författaren kan skriva om kommunikationsarbete är klart eftersom det är det hon själv jobbar med - men hon skriver precis lika självklart om arbetet på SOS, prästvardag och upprättande av krisgrupper, och det känns äkta och riktigt och inte som hos andra redovisad research. Bra!!

Och så är välskrivet, med bra språk och spänst... och så där himla infernaliskt spännande. Läs!

Ett bra citat måste jag ha, ett citat talande för boken (och ja, apokalypsen är alltså över hela världen och inte bara i Malmö, även om det mest är där bokens personer rör sig):
Säga vad man vill, men USA kan sina katastrofer. I jämförelse med den amerikanska är den svenska nyhetsrapporteringen blygsamt vinklad. Den är fortfarande lite ursäktande, på nivån att den pedagogiskt förklarar varje avvikelse i den normala vardagen, och en överväldigande majoritet som håller sig på respektfullt avstånd. Om USA sugs ner i helvetet i en vrålande apokalyptisk kakofoni, så promenerar Sverige ner i helvetet i maklig takt och vill absolut inte vara till besvär men det var ju väldigt vad mycket folk som dör helt plötsligt, det är ju inte riktigt normalt... FBI, CIA och amerikansk militär har gått all in på sin kontinent och för en gångs skull verkar de skita i vad som händer i resten av världen.
(Trojanerna s. 123)

Titel: Trojanerna
Författare: Lova Lovén
Utg år: 2016
Förlag: Swedish Zombie
Köp den till exempel här eller här

torsdag 27 april 2017

Northanger Abbey

Nästa vecka är det dags för vår lilla (vi är tre) Jane Austen-bokcirkel att träffas. Vi ska ha afternoon tea inklusive scones, kakor och små sandwiches, vi ska se film och vi ska den här gången prata om Northanger Abbey. (filmen är förstås en Northanger Abbey-filmatisering men det är ännu oklart vilken av dem det blir)

Ja, vi har det hur mysigt som helst på våra Austenträffar!

Nå. Northanger Abbey, då? Jag gillar den, och tänker att den kan vara den mest lättillgängliga av Austens böcker (inte för att jag tycker de andra är svåra på något sätt, men mer komplexa kanske?). Dock är det inte min favorit.

Det är två halvor på boken - i första halvan får vi följa med Catherine Morland till Bath och uppleva societetslivet där i Brunnshuset, i Övre och Nedre Societeshuset, på affärsgatan och i parken, och den här gången njuter jag av hur Austen får det där att kännas mer som att "så här var det nog på riktigt". Det är ju nämligen samma miljö som många av mina älskade Mary Balogh-böcker utspelar sig i, men där Balogh bara tänker sig hur det var och Austen faktiskt var där på riktigt (och säkert har ju Balogh läst Austen...). Första gången Catherine följer med på bal i Övre Societshuset är det bara väldigt trångt, och hon och mrs Allen känner ingen de kan sitta med och ingen är det som vill dansa med Catherine heller. Det är inte gloriöst alls utan mest en besvikelse, och känns väldigt äkta och upplevt.

I andra halvan på boken får Catherine följa med syskonen Henry och Eleanor Tilney till deras hem Northanger Abbey, och hon är helt uppfylld av det här med att få bo på ett urgammalt kloster fyllt av hemligheter. Men... det är ju renoverat? Och modernt? Och ingen spindelväv...? Och den lilla rullen med dokument hon hittar i ett mystiskt skåp är inte ett kvarglömt manuskript utan... trista tvättnotor? Men visst måste general Tilney vara en man som gömmer en svart hemlighet åtminstone?

Kärlekshistorien mellan Catherine och Henry är rätt platt och får väl egentligen inte särskilt mycket utrymme, så det är inte alls för den jag läser - nej, det bästa för mig i den här boken är när Catherines fantasier möter den väldigt verkliga verkligheten. Och jepp, jag kan relatera...!


Titel: Northanger Abbey
Författare: Jane Austen
Originaltitel: Northanger Abbey
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Utg år: originalet 1817, den här utgåvan 2016
Förlag: Bonnier Pocket/Albert Bonniers klassiker

onsdag 26 april 2017

Sidan 9 ¾

Känner ni till bilderboken Jag vill ha min hatt av Jon Klassen? Den är rätt annorlunda och låter barnen få tänka rätt mycket själva om vad det är som händer. Jag har precis testat att läsa den högt på en sagostund för ungefär fyrtio 3-4-åringar - har aldrig läst den högt på en sagostund förut och var rätt nyfiken på hur barnen skulle reagera eller om de alls skulle reagera.

Det gjorde de.

Storyn är (och, hehe, här är risk för spoilers...) att björnen är av med sin lilla röda hatt och går och frågar alla djuren i skogen om de har sett den. Ett av djuren är kaninen, som på bilden tydligt och klart bär en illröd liten trekantig hatt men i texten säger att den "inte sett någon hatt någonstans" och aldrig skulle stjäla en hatt. (Barnen ba "jamen KANINEN HAR JU HATTEN PÅ SIG!") Björnen ser dock inte hatten och går vidare till de andra djuren och frågar. Så småningom kommer han i efterhand på att han ju faktiskt såg den där hatten, och lubbar iväg för konfrontation. Ett bilduppslag har ingen text, bara kanin (med röd hatt) och björn som stirrar på varandra. Nästa sida visar björnen, iförd röd hatt, och med texten "Jag älskar min hatt." Av kaninen syns inte ett spår.

När bävern sedan frågar björnen om denne "sett en kanin i hatt?" svarar björnen, ungefär som kaninen gjorde förut, att han inte sett någon kanin någonstans, och att han "skulle aldrig äta en kanin".

Och ja, så är boken slut. Bild på björn med röd hatt. Ingen kanin.

Och nu började barnaspekulationerna. Har björnen ÄTIT kaninen? Har björnen SATT SIG PÅ kaninen? Har kaninen stuckit iväg? Var är kaninen? Vad hände...??? "Det kan ni själva bestämma" tyckte jag. "Mellan bilden på kaninen och björnen som tittar på varandra och björnen som sitter med sin hatt har det hänt något, och nu får ni använda er fantasi".

Vad gjorde de? Jo, de bestämde att det saknades sidor. Det skulle finnas ett uppslag till i boken. Sidorna hade klistrats ihop! De skulle gå att ta isär! Och sagostunden fick ett kortare anarkistiskt inslag när något barn klättrade upp i famnen på mig för att handgripligen försöka pilla isär de där sidorna i boken som så uppenbarligen gömde sagans kärna.

Boksamtal på bilderboksnivå - jag älskar't! Och barn? Ni kommer att stöta på många, många böcker där ni själva får tänka vidare, fylla på, fylla ut, vara medskapare, använda er fantasi... det är en väldigt bra sorts böcker!


tisdag 25 april 2017

Min nypåfyllda ljudbokshylla

Min bokhylla på Storytel börjar alltmer likna min riktiga bokhylla därhemma, dvs med böcker i rader framför rader och bokhögar (i olika sugenhets- och prioriteringsgrader) upptravade framför de andra bokraderna. Varje gång jag kollar upp någon bok eller någon författare på Storytel råkar jag alltid ladda ner två eller tre böcker som jag hittar på vägen, och min digitala bokhylla börjar nu bli så lång att jag nog inte hinner lyssna på allt jag tänkt mig på mina pendlingsresor fram och tillbaka från jobbet innan pensionen inträder.

Nå. Igår skulle jag leta efter några böcker till vår bokcirkel, och råkade lägga till de här till bokhyllan:

Ulrikas bok av Maria Gustavsdotter
Jag har tänkt läsa den här trilogin ungefär hur länge som helst, och är överhuvudtaget nyfiken på Maria Gustavsdotter som jag ännu inte läst något av. Nu ska det (snart) bli av.

... och ja, jag passade även på att klicka hem Den gyllene hårnålen av samma författare.


Blybröllop av Sara Paborn
Om bibliotekarien Irene som sent omsider ledsnar på sin triste man kabeldragaren Horst och ska göra sig av med honom. You had me at "bibliotekarie".


Belle av Lesley Pearse
Detta är en författare vars tjocka böcker pryder stora delar av alla biblioteks P-hyllor på skönlitteraturavdelningen. Det är Belle, det är Hope, det är Adèle och det är det ena kvinnonamnet efter det andra, och jag kände mig länge trött på dem alla efter att tillsammans med någon låntagare försöka reda ut om det var någon särskild ordning de skulle läsas. Men... jag har hört en hel del gott om den här författarens böcker, och den senaste verkar har fått bra kritik så jag börjar undra om feel-goodläsaren i mig kanske har gått miste om x antal böcker hon hade gillat? Måste alltså testa. Råkade samtidigt klicka hem även Belles löfte och så just den där senaste: Utan ett spår (fast bara som e-bok).

Svart stjärna av Joakim & Jesper Ersgård, säsong 2
Jo, jag fastnade ju stenhårt i säsong 1 av Svart stjärna? Och den slutade i en jobbig cliffhanger, så klart jag nu måste lyssna vidare på säsong 2!


Hitchhiker's Guide to the Galaxy av Douglas Adams
Jo, jag har läst den här tidigare, hela serien faktiskt. Men det här är i en uppläsning av Stephen Fry, och var tvungen att klicka hem pga love Stephen Fry's röst.


Just nu har jag sedan ganska länge lyssnat på femte boken om Harry Potter, men efter snart 28 lyssnade timmar börjar jag närma mig slutet och ska ha lite avbrott i Hogwartslivet med något annat. Är svårt sugen på Blybröllop så det blir nog den.

Nuvarande hemvist.

måndag 24 april 2017

A Darker Shade of Magic

Som jag älskar den här idén med de fyra parallella världarna och de fyra olika London: röda London med magi (därifrån kommer Kell), vita London där magin är maktmedel, svarta London man har stängt ute pga magin blev skogstokig, och så grå London som är "vårt" riktiga London, utan någon egentlig magi (och därifrån kommer Lila)(och nej, inte Lila som i färgen lila utan som i förkortning av Delilah). Bara bilden av de där fyra är så fin - och det är de som är på framsidan.

Men det som ger boken och alltihop liv är Kell. Han är magiker, och kan förflytta sig mellan de olika världarna (utom till svarta London). Och han utnyttjar det, genom att smuggla prylar mellan de olika världarna. Det som till exempel är en bagatell i röda London kan inbringa stora pengar till rätt köpare i grå London. Och det som sätter igång storyn är när Kell råkar få med sig en sten från vita London till först röda, sedan grå London. En sten fullsmockad med magi. Magi från svarta London, en sten som inte borde kunna finnas. Och vad gör då Kell med denna sten? Jo - han blir bestulen på den.

Under läsningen störde jag mig rätt mycket på att det gång på gång uppstod fullständigt omöjliga situationer och dödsfaror för Kell och Lila - men att de hela tiden fick hjälp och räddning i sista sekunden. Det blir liksom inte riktigt lika spännande att läsa när Überfarlig Omöjlig Situation nummer 23 uppstår och Kell och/eller Lila håller på att dö eller möjligen redan har dött, när de 22 föregående situationerna också var lika omöjliga och farliga... man blir liksom lite avtrubbad?

Det som gör att jag gillar boken väldigt mycket är alltså inte storyn, utan personerna som (tillsammans med världsbygget) lyfter den här boken till något alldeles extra: Kell och Lila, och dynamiken och dialogerna mellan dem. Rhy, Kells bortskämde prinspolare. Holland, som också kan resa mellan världarna, men som är väldigt obehaglig. Astrid och Athos, barägaren Barron, och så galne kung Georg III...  Nu, när jag läst färdigt boken så känner jag att jag är långtifrån klar med Kell och Lila och måste läsa mer om vad de har för sig - även om A Darker Shade of Magic rundar av och knyter ihop allt rätt snyggt så finns det så mycket kvar som kan hända i alla de där parallella världarna.


Titel: A Darker Shade of Magic
Serie: Shades of Magic #1
Författare: V.E. Schwab
Utg år: 2015
Förlag: Titan Books
Köp den till exempel här eller här

fredag 21 april 2017

Dödens märken

Klart jag var tvungen att följa med Veronica Roth när hon tyckte att vi skulle åka ut i rymden, till en galaxy far far away? Absolut! I den här galaxen finns det ett diffust och mycket svårförståeligt flöde, som drar fram genom rymden och ibland ses, ungefär som norrsken. När det är blått är det starkt. Vad som styr flödet är oklart, om det är ett naturligt fenomen eller om det är ett något/någon som styr. Eftersom flödet påverkar alla människor i galaxen - det ger dem nämligen varsin flödesgåva, unik för varje person - så är den grunden för religioner, traditioner och politik.

I denna galax finns ett antal planeter som är beboeliga, och som styrs av en Rådsförsamling som vi ännu inte får så mycket att göra med. I stället får vi lära känna två folk som bor på samma planet: Thuvhe i norr och Shotet i söder. De gillar inte varandra och har diverse sanna eller mindre sanna historier och uppfattningar om hur hemska det andra folket är.

Berättelsens kärna är hur Akos från Thuvhe tillfångatas av Shotet, och hos dem lär känna ledarens syster, Cyra. Vartannat kapitel berättas i jag-form av Cyra, vartannat i tredjepersonsperspektiv är Akos. Cyras flödesgåva är att få andra människor att känna smärta (hon slipper inte undan smärtan själv utan har ständigt ont) - Akos vill jag inte beskriva närmare för då spoilar jag för mycket, men grejen är att han kan vara med Cyra utan att dö.

Det hela är mycket mer komplicerat än det jag har nuddat vid i min beskrivning, och det kan vara svårt att komma in i boken - men jag gillar faktiskt Roths världsbygge och tanken om flödet och alltihop. Jag gillar också spänningen mellan Cyra och Akos och deras dialoger. På det hela taget tycker jag boken är helt OK - men den överväldigar mig inte utan blir på sina håll rätt långtråkig trots att det finns många actionscener.

(ja, jag måste kommentera det där stormandet kring boken som tydligen har försiggått på exempelvis Goodreads, som jag inte har följt men visste om innan jag läste boken: jag fattar inte hur det kan läsas in rasism i detta? Rädsla för människor som inte är som en själv - ja. (och det är ju dessutom bra skrivet och en av de sakerna jag gillar mest med boken!) Rasism från författarens sida? Nej. Bägge folkslagen utmärks ju av hur olika människorna ser ut trots att de hör till samma "folk"? Vita, bruna, rödhåriga och blonda hos bägge folken... och jag undrar om de som bråkar ens har läst boken själva? Cyras bror? ("blek") Teka och Zosita Surukta - blonda med blå ögon, Yma Zetsyvis, så blond att håret är nästan vitt, medan andra shoteter är mörkare. Hos thuvhe finns det rödhåriga, svarthåriga, mörka och ljusa personer. Nä, jag begriper inte diskussionen.)


Titel: Dödens märken
Författare: Veronica Roth
Originaltitel: Carve the Mark
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2017
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

onsdag 19 april 2017

Farlig mark

Tamaya och Marshall går på en privatskola (i staden "Heath Cliff", hehe...) och brukar ha sällskap till och från skolan. Väl i skolan är det en regel (Marshalls) att de inte ska låtsas om att de är kompisar - för tänk om någon skulle få för sig att de skulle vara ihop? Tamaya går bara i femman och Marshall i sjuan, och han har tillräckligt mycket problem med sitt sociala liv utan att behöva bli ihopparad med en småunge, tack så mycket.

Det som gör att jag gillar den här boken väldigt mycket är nog just Tamaya och Marshall själva, deras funderingar och problem som det ovan, eller till exempel det här med att Tamaya är en ordentlig person som gör sina läxor och inte bryter några regler. När hon var yngre var det något fint och bra - men nu när hon går in i tonåren är det plötsligt töntigt och konstigt att vara en regelföljare?

Nå. Den som ställer till det för Marshall är nye killen Chad som vill vara tuffare än tuffast och ganska snart utsett Marshall till sitt mobbingoffer. Denne Chad har nu retat upp sig mer än vanligt och hotar Marshall med stryk på vägen hem. Därför bestämmer Marshall att han och Tamaya ska ta vägen genom skogen istället för att som vanligt ta den mycket längre vägen runt om. Det är absolut förbjudet att gå genom skogen, det är därför de aldrig gör det annars.
Men Chad är inte den som ger sig. Han följer efter dem och hinner upp dem, och ger sig på Marshall - men får ge sig när Tamaya trycker upp lera i ansiktet på honom. Jättekonstig lera som ligger där i en pöl med gulaktigt skum ovanpå. När Tamaya kommer hem känns hennes hand, den som tog i leran, konstig och pirrig och den är röd. Och Chad? Han kommer inte till skolan dagen därpå.

Varvat med berättelsen om Tamaya och Marshall får vi läsa utdrag och vittnesmål från förhör med ansvariga på Sun Ray Farm, ett forskningslaboratorium i närheten av Heath Cliff, och om de små "ergonymer" eller "ergisar" som de fått fram i säker laboratoriemiljö. Dessutom inleds varje kapitel med en illustration av ett slags provglas med först en prick på, sedan två prickar, sedan fyra, sedan... väääldigt många prickar. Förhörsprotokollen och illustrationerna får läsaren att fatta vad som händer i den där skogen och vad det kan vara i leran. Jag gillar greppet - men tycker att det som avslöjas i protokollen görs det lite för tidigt, så att själva berättelsen kanske tappar en del överraskningsmoment. Fast i det stora hela gillar jag som sagt den här boken väldigt mycket - den är spännande, och oroande, och med intressanta karaktärer.


Titel: Farlig mark
Författare: Louis Sachar
Originaltitel: Fuzzy Mud
Översättning: Klara Lindell
Utg år: 2017
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-15 år

onsdag 12 april 2017

Mosca Mye och de bannlysta böckerna

Jag läste för ett tag sedan Lögnernas träd av Frances Hardinge, och blev fullständigt golvad av hur bra den var. När jag kollade upptäckte jag att det fanns en tidigare bok av Hardinge översatt till svenska, hennes debutbok: Mosca Mye och de bannlysta böckerna. Jag var förstås tvungen att testa den också!

Mosca Mye skiljer sig rejält från Lögnernas träd. Hennes värld är en helt påhittad värld som mycket löst ska baseras på 1700-talets England, och är mer av en riktig äventyrsberättelse. Det som känns igen från Hardinges senare bok är det fantastiska språket! Som hon kan leka med ord och meningar... underbart!

Dock tappar jag ganska snart bort mig i detaljerna. En grej med Lögnernas träd var att den innehöll så många olika element men trots det ändå hölls ihop och blev ett fantastiskt helt. I denna debutbok känns det som att författaren inte riktigt har fått den förmågan - här finns så mycket olika händelser, personer, bakgrundshistoria, politik, namn, platser som ska in att det blir ett myller av alltihop. Men här faller det isär och blir svåröverblickbart. Språket finns där, som sagt, och de intressanta karaktärerna, och humorn... men det håller inte ihop och jag tappar intresset.

Lite kort kan jag nämna vad den handlar om: Mosca Mye är föräldralös, men fick av sin pappa innan han dog lära sig att läsa, vilket är ytterst ovanligt att ett barn ska kunna. Mosca Mye lever i ett land i kaos - efter många år av inbördeskrig och politiskt intrigerande och några år av rena skräckväldet av några som kallades fågelfångarna är det nu några av hantverkarnas gillen som har den verkliga makten. Båtkarlarna, låssmederna och så pappershandlarna som också är de enda som har skolor för utvalda barn och de enda som får lov att trycka böcker och sprida det tryckta ordet.

Nu rymmer Mosca från staden där hon vuxit upp, tillsammans med en slags professionell bedragare som heter Eponymus Clent, och förstås med sin argsinta gås Saracen. När hon kommit till staden Mandelion blir hon och Clent omedelbart indragna i maktkampen mellan de där olika gillena, med hertigen och hertiginnan, med de olika rojalistiska fraktionerna och andra mystiska personer med egna agendor. Det är spioneri, hemligheter och hänsynslösa skurkar och, som sagt, hundratals namn att hålla reda på känns det som. Och då har jag ändå inte kommit till alla "Älsklingar" som gudarna kallas. Det finns gudar för att få deg att jäsa, att hålla flugor borta från sylt, att hålla kläderna oskrynkliga, att... ja, för allt.

Så bra att jag började med Lögnernas träd, där Frances Hardinge har mognat till ett fantastiskt författarskap. Hon har skrivit fler böcker mellan den här om Mosca Mye och den om lögnträdet, men de är inte översatta till svenska. Möjligen provar jag att läsa någon av dem också, ifall de kanske är lika bra som Lögnernas träd. Tänk om!

Måste bara avsluta med ett citat från Mosca Mye och de bannlysta böckerna som illustrerar Hardinges underfundiga språk. Påminner lite om Selma Lagerlöf??
"Stigen var besvärlig och grinig. Den oroade sig för att den skulle gå miste om utsikten från kullarna mittemot och envisades med att klättra upp på dem för att se efter. Sedan tyckte den att vinden var ovanligt kall och duckade ned bland träden igen. Plötsligt trodde den att den hade glömt någonting och vände tillbaka i sina egna spår, men kom på att det hade den inte gjort och vände en gång till. Till slut trasslade den sig loss ur tallskogen, damp ned bredvid floden, beklagade sig över sina värkande stenar och vägrade att gå längre. En förnuftig, vältrampad väg tog över."
(s. 35-36)

Titel: Mosca Mye och de bannlysta böckerna
Författare: Frances Hardinge
Originaltitel: Fly By Night
Översättning: Ylva Spångberg
Utg år: 2007
Förlag: Bonnier Carlsen
Köpa? Går inte längre att köpa på svenska, men kolla på ditt bibliotek ifall de har den. Eller köp på engelska till exempel här.

tisdag 11 april 2017

Nine Rules to Break When Romancing a Rake

Callie, eller Calpurnia som hon är döpt till men inte så gärna vill kallas, är tjugoåtta år och som syster till en earl en självklar medlem av Londons högsta societet. Hennes lillasyster har precis gjort debut i sällskapslivet och blev omgående kär i en hertig som blev kär tillbaka och de två planerar nu bröllop. Callies liv borde vara glittrande och guldkantat, i en virvel av nöjen, baler, operabesök, dyra klänningar och allt det där?

Nej. Hon är ju gammal. (eehh...?) Hon har misslyckats på äktenskapsmarknaden och inte blivit gift. Hon har väl fått några erbjudanden om äktenskap men inte från någon hon velat gifta sig med, så hon har hamnat på spinster shelf och får varken dansa, kyssas eller ligga. Faktiskt fick hon inte dansa så där värst mycket på sina första baler heller, då när hon var ung (arton?) och hennes mamma klädde upp henne i fantastiska orangefärgade balklänningskreationer och hoppades på det bästa. Nej, Callie fick sitta vid sidan om och titta på när alla andra dansade och hade kul. Helst går hon inte på baler alls, utan vill mest sitta och läsa en bra bok. Gärna om romantik. (viss igenkänning här...)

Men, när hennes syster ska gifta sig och deras mamma äntligen får ställa till det där bröllopet hon har längtat efter så länge, då börjar Callie fundera och drömma. Om hon kunde strunta i alla konvenansens regler och göra det hon hade lust med? Vad hade hon gjort då? Hon skriver en lista på nio grejer hon skulle velat göra. Bli kysst, gå till en herrklubb och spela, rida grensle på en häst och annat.

Och sen? Sen gör hon det.

Upplägget för den här boken är bara att älska. Ungmön som struntar i alla regler och förväntningar och gör saker hon inte får, till storebrors och andras fasa. Och jag gillar boken en hel del, det gör jag. Men inte alls lika mycket som jag trodde när jag började läsa den. Den "rake" hon är kär i, Gabriel St John, marquess of Ralston, tar liksom över alldeles för mycket och blir ett tryggt skyddsnät som tar emot när Callie försöker flyga och följa punkterna på sin lista. Typ "ja, ja, lilla vän, det blir nog bra" och sen skyddar han henne, kysser henne och tar fram hennes bröst ur klänningen och kysser dem också.

Och det är något som saknas för mig för att jag ska tycka om personerna och gilla storyn. Vet inte riktigt vad, för här är gott om bra dialoger och mycket humor. Det bara klickar inte för mig. Jag ska testa någon bok till av Sarah MacLean för detta är hennes första och jag tänker att hennes senare böcker kan vara mer sådana som drar in mig - det känns som att möjligheterna för det finns men att det bara var den här boken som inte funkade.


Titel: Nine Rules to Break When Romancing a Rake
Författare: Sarah MacLean
Utg år: 2010
Förlag: Avon Books
Köp den till exempel här eller här

torsdag 6 april 2017

The Wheel of Osheim

Förra boken i The Red Queen's War slutade i en cliffhanger, där det bokstavligen gick åt helvete för prins Jalan. Jag kastade mig därför över denna tredje och sista bok i trilogin, och ville förstås veta hur, hur, hur han och Snorri tog sig fram i helvetet. Hittar de Snorris familj? Hur ser det ut där, eld eller snö eller bara läskigt??

Men... The Wheel of Osheim börjar med att prins Jalan kastas ut från en spricka i luften och landar med en duns i Saharas öken (varpå han bara flyger upp och skriker att det är varmt! varmt! aj! aj! typ, fast med fulare ordval) mitt framför en hel karavan komplett med kameler, beslöjade kvinnor och män med kroksablar.

Hallå??? Hur?? Och var är Snorri ver Snagason?

Alltså, jag får svar. Men de dröjer. Under tiden skumpar Jal vidare i öknen via kamel och kommer till en stad där han vid ett minnesvärt tillfälle i boken sitter och festar loss tillsammans med Jorg Ancrath från The Broken Empire...
Det är inte bara öken i den här boken. Nejdå, det blir krig med en armé av döda som attackerar en stad, det blir återblickar till helvetesresan och så är det då det där "hjulet" i Osheim som hotar att göra slut på hela världen. Precis som i The Broken Empire är det intressant att fundera över vilka platser de är på och deras motsvarighet i nutid (det här är i någon avlägsen postapokalyptisk framtid) och vad det är för teknologiska kvarlämningar Jalan stöter på som han tror är magi men som jag känner igen som en vanlig mobiltelefon till exempel.

Men av trilogins böcker är detta den jag är minst nöjd med. Trots att det är mycket action händer det ändå inte så mycket och inga giganto-hemligheter avslöjas. Och nu närmare jag kommer slutet desto mer undrar jag hur allt ska knytas ihop och hur alla hot ska avvärjas. Jag blev inte helt nöjd, kan jag säga och hade nog velat ha lite mer, lite listigare och mer aha! 

Men på det stora hela har jag tyckt mycket om att läsa om Jalan och hans krumbukter för att slippa undan allt ansvar och alla faror (som han ändå hamnade mitt i). Nu är jag mycket nyfiken på den splitter nya bok av Mark Lawrence som precis släppts: Red Sister. Vad jag förstår inte samma värld som Jorgs och Jalans utan något nytt. Måste läsas!


Titel: The Wheel of Osheim
Serie: The Red Queen's War
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2016
Förlag: Ace Books
Köp den till exempel här eller här

tisdag 4 april 2017

The Duchess War

Helt tagen av Courtney Milans novella The Governess Affair råkade jag klicka hem hela serien The Brothers Sinister (där The Governess Affair är upptakten) som ett boxed set. Vadådå, att beställa allihop kostade lika mycket som att köpa två av böckerna separat så det var inte mycket att fundera över? Sedan kastade jag mig över bok 1: The Duchess War. 

Jag gillar mycket, dock inte lika mycket som The Governess Affair. Den var koncentrerat perfekt och den här tenderar att dra ut lite för länge samt att kanske plocka in lite för många andra element än just det där de-blir-kära-i-varandra som förstås är centralt. Courtney Milan vill utöver kärleken också skriva om fabriksmiljö, arbetarnas villkor och första protester, om vaccinationer och om protester mot dåligt steriliserade sprutor, om schack och om olikhet mellan könen (som hon låter huvudpersonen Minnie uppleva på ett mycket specifikt sätt men hur hon gör det hänger mycket ihop med storyn så jag vill inte spoila det) och lite annat smått och gott. Hon får det hela att hänga ihop, men bara med ett nödrop, och fortfarande är det dialogerna och personkemin mellan kärleksparet som får mig att gilla.

Minnie har sedan hon varit tolv bott med två äldre släktingar, "aunts" av något slag, som har gett Minnie trygghet och en uppfostran som ungefär gått ut på att "syns inte, märks inte". Minnie vill helst inte att någon ska lägga märke till henne, och hon får panikångest av folksamlingar.

Robert Blaisdell, hertigen av Clermont, är son till den där tölpaktige hertigen som höll på att förstöra Serenas liv i The Governess Affair, och lever fortfarande sitt liv i skuggan av sin far och dennes gärningar. Han vill inte bli som sin pappa. Jobbigt nog är han en avbild av honom till utseendet, och ganska många tror därför att han också måste vara som pappan även till karaktären. Men nej - Robert är annorlunda, och har dessutom ganska radikala åsikter om samhället, om klasskillnader och om arbetarnas villkor.

Minnie och Robert möts på någon slags officiell tillställning där de bägge smugit sig undan i ett rum på ovanvåningen för att få vara ifred och råkar gömma sig på ungefär samma ställe. Efter dem kommer två herrar in i rummet varav den ene är Minnies eventuellt blivande man som letar efter henne. Av herrarnas konversation förstår man att det här med att gifta sig med Minnie bara är en praktikalitet, att få en fru som håller sig tyst och ur vägen och producerar lämpligt antal arvingar men som annars inte är till något besvär. När herrarna gått ut drämmer tysta och diskreta Minnie en knuten näve i närmaste möbel på ett sätt som en diskret äkta maka aldrig skulle göra - och blir inte helt nöjd när hon inser att hertigen av Clermont står bakom gardinen bakom henne och ser det hon gör.

Jag läser vidare om The Brothers Sinister - härnäst kommer åter en novella, en kortis om Minnies bästa vän Lydia och hennes kärlekshistoria.

Titel: The Duchess War
Serie: The Brothers Sinister #1
Författare: Courtney Milan
Utg år: 2013
Förlag: Femtopress
Köp den till exempel här eller här

torsdag 30 mars 2017

Svart stjärna

Jag behövde något kortare att lyssna på mellan mina massiva Harry-Potter-med-Stephen-Fry-uppläsningar, lite omväxling, lite spännande och så på svenska, och testade för första gången att lyssna på en av Storytels "original"serier: första avsnittet i Svart stjärna. En dryg timme var ju perfekt! tänkte jag.

Jahapp. Nu ett par dagar senare sitter jag alltså här och skriver om alla tio avsnitten i hela säsong 1, eftersom jag har toklyssnat igenom dem allihop och inte alls bara första. Suttit kvar i bilen när jag parkerat utanför huset och lyssnat eftersom det liksom inte gick att sluta lyssna just då. Sett fram emot mina pendlingsstunder eftersom jag skulle få veta hur det gick.

Svart stjärna, och andra av de här serierna på Storytel, är något av en blandning mellan tv-serie och ljudbok. En bok utgör en "säsong" som sedan delas in i ett antal "episoder" på känt tv-serievis. Jag undrade en del över det där, men när jag väl kom igång trivdes jag rätt bra med formatet. Varje avsnitt slutar förstås i en cliffhanger som gör att man bara måste ladda ner och lyssna på nästa så fort det bara går... men eftersom jag kan hämta hem obegränsad mängd ljudböcker i min prenumeration varje månad så är det bara att ladda på.
Tionde och sista episoden slutar också i en cliffhanger, vilket gör att jag nu känner att det kliar i hela kroppen efter att få lyssna på Svart stjärna säsong 2, men får faktiskt ta och lugna ner mig lite eftersom jag nu återgått till Harry-Potter-Stephen-Fry. (i 29 lyssningstimmar eller vad det är = många resor fram och tillbaka till jobbet...)

Nå. Vad handlar då Svart stjärna om? Jo, science fiction. Men närkontakten av tredje graden inträffar i Dalarna i Sverige med ett SAS-plan på väg till vanliga Arlanda som försvinner i tomma intet, och det är svenska myndigheter som drar igång katastrofapparater och har krismöten. Det gillar jag. Faktiskt är det en amerikansk professor med i storyn som på något ställe gnäller över hur märkligt det här är - han har alltid förväntat sig att om det skulle ske någon kontakt med en annan värld och med aliens så skulle det ske i USA. Det var ju så det alltid var i alla filmer han sett och böcker han läst, och det var ju liksom där resurserna fanns. Inte i något trist litet land i norra Europa, i något Dalarna han aldrig hört talas om? Hehe.

Jag vill faktiskt inte skriva så mycket mer om handlingen, eftersom lyssnandet på det här helt bygger på spänning och att inte få veta något i förväg. Det är andlöst spännande scen efter andlöst spännande scen, och det märks tydligt att författarna annars skriver manus för tv och film. Stefan Sauk läser utmärkt bra, och även om han som vanligt dramatiserar en hel del (som jag kan ha svårt för) så funkar det bra här. Faktiskt är det nog kombinationen "bildkänsla" och Sauks dramatiserande som gör hela upplevelsen, jag upplever mer det här än läser det. Och jag undrar om jag ens hade tyckt om det som vanlig pappersbok? Då hade jag nog varit mer kritisk, tror jag, när jag getts tid att fundera, tänka och känna efter. Som det är nu åker jag bara med, och har väldigt roligt på vägen.

Titel: Svart stjärna - säsong 1 (episod 1-10)
Författare: Jesper Ersgård & Joakim Ersgård
Ljudbok - uppläsning: Stefan Sauk
Utg år: 2016
Här hittar du den, Storytel original.

onsdag 29 mars 2017

The Governess Affair

Hos Sara Pepparkaka läste jag om en romanceförfattare jag blev nyfiken på: Courtney Milan. Det jag gav mig på allra först var en novella, inledningen till serien The Brothers Sinister där denna A Governess Affair alltså har ordningsnummer 0.5.

Jag sögs in direkt. Så mycket det får plats i denna lilla pärla! Så lovande för många, många timmars framtida läsning av Milan, för henne kommer jag definitivt läsa mer av! Det hon verkar bäst på (har ju bara läst denna korta plus nästa bok i serien, The Duchess War, men jag återkommer till den) är absolut underbara dialoger, humor och personkemier det slår gnistor om.

Här finns en hertig, men det är inte han som får bli kär och utvald. Nä, det är en man i hans tjänst, en simpel mister, en av de många sönerna till en gruvarbetare som gett sig den på att arbeta sig upp till en egen förmögenhet och visa farsan vad han går för. Mr Hugo Marshall är den som måste "lösa det där guvernantproblemet" hertigen själv inte pallar med.

Det är nämligen så att herr Högmodig och Burdus Hertig varit på besök hos någon bekant under en tid, och där hållit på att tråkas ihjäl. Det enda kul han hade var att ligga med guvernanten de hade anställd i huset. Hon sa ju inte direkt nej, och vem skulle förresten vilja säga nej till en hertig? Va? Det jobbiga är nu att tjejen fick sparken från guvernantanställningen, och tycks tro att det är hans, hertigens fel på något sätt? Och nu vill hon ha upprättelse och rättvisa, och hur skulle han kunna ge henne det? Han har ju precis gift sig, och fina (och framför allt rika) hertiginnan skulle bli så arg om hon fick höra talas om affärer med guvernanter. Och... det allra jobbigaste är att den där eländigt envisa guvernantbruden har satt sig på en bänk på torget utanför huset. Där tänker hon sitta tills hon får som hon vill. Alla ser henne ju! Tjänstefolket, vänner som kommer till huset, och också snart hertiginnan själv när hon kommer hem från en resa. Och kan nu bara mr Marshall fixa det där, tack?

Hugo ska fixa. Men kvinnan på bänken är miss Serena Barton, och hon har gett sig den på att få rätt i det här. Möjligen gäller det hertigens ära (och hertiginnans pengar) - men för Serena gäller det livet.

I denna lilla novella finns en av de finaste kärleksscener jag läst, en med hårnålar. (nej, ni får läsa själva) Och, som sagt, jag ska läsa mer av Courtney Milan. Mycket mer.

Titel: The Governess Affair
Serie: The Brothers Sinister #0.5
Författare: Courtney Milan
Utg år: 2012
Finns att ladda ner på Amazon (gratis just nu) här 

tisdag 28 mars 2017

The Liars' Key

Den andra boken i trilogin The Red Queen's War, en mellanbok som tar oss från ett så iskallt Norden-någonstans att Jal kallar kylan "fuck that"-kyla (jo, man öppnar dörren, känner kylan, säger "fuck that" och vänder om in i huset igen eftersom inget kan vara så viktigt att man måste gå ut i det där)(typisk Jalan Kendeth-beskrivning för övrigt)... till någonstans mycket varmare och långt söderut och till den där dörren Lokes nyckel (the Liar's Key alltså) är tänkt att öppna. Man kunde då tänka sig att detta skulle vara 650 sidors fantasytypiskt resande och en typisk mellanbok? Ja. Jo. De reser. Och det är en mellanbok. Men jag har haft det utomordentligt trevligt på vägen. (och har redan börjat läsa The Wheel of Osheim) som är tredje och avslutande boken i trilogin.

Jag tycker nämligen väldigt mycket om att läsa om Jalan Kendeth, prince of the Red March och sonson till the Red Queen, tillika lögnare, fegis, festprisse och andra mindre lockande beskrivningar han använder om sig själv. Visst bär han sig verkligen inte åt som han ska (hela boken börjar med en typisk Jalan-katastrof när han måste fly från Trond med jarlens soldater efter sig, och dessutom precis blivit slagen med en pall i huvudet eftersom han lyckats trassla in sig med tre (tror jag det är) kvinnor samtidigt). Men! Ju mer man lär känna denne slashasige prins, desto mer tycker man om honom. Trots att han alltid först och främst tänker på sig själv, på att fly undan alla situationer och gömma sig och att han är gnällig och tycker synd om sig själv... så är det ju ändå så att han verkligen fixar saker när det gäller. Han får det att framstå som att han råkar snubbla in i striden, att han klantar till det med vapnen eller vad det är så att han bara råkar ha ihjäl monstret/fienden/faran, att han egentligen inte alls tänkt rädda personen intill sig genom att rycka denne ur farans väg utan istället själviskt tänkt använda personens kropp som sköld till sig själv.... men gång på gång räddar han trots sin klantighet upp situationer. Gång på gång viker han inte undan och flyr utan vågar det omöjliga, ställer upp, försvarar, attackerar... och jag förstår att han nog tycks vara en annan person än den han vill beskriva sig som när han berättar sin historia.

Så jag gillar Jalan, trots alla hans fel och brister. Han är rolig! Dessutom börjar vi nu få reda på saker som hänt förut, både i Jalans barndom och när hans farmor Röda drottningen var ungefär 20 år och mycket stark (och hänsynslös) försvarar en stad mot en belägring. (Så mycket kan jag säga att det är inte på grund av någon hårfärg eller så hon har fått benämningen Red Queen.) Det gör Jalan och hela hans story och värld ännu intressantare. Mark Lawrence är skicklig på det här med hemligheter, plottwists och att låta läsaren få tänka och fatta själv. Jag gillar det så mycket!


Titel: The Liar's Key
Serie: The Red Queen's War #2 (här kan du läsa vad jag skrev om bok 1)
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2015
Förlag: Ace/Harper Voyager
Köp den till exempel här eller här