lördag 29 september 2012

Kuhns börja läsa-böcker: Jonte och flugan, Egil och pappa träffar älgen

Jonte och flugan av Camilla Kuhn
Egil och pappa träffar älgen av Camilla Kuhn

Jag har läst två börja läsa-böcker av Kuhn och tycker mycket om båda. Det är en slags knasig humor med fulsnygga illustratationer (gjorda av författaren själv) och lättläst med korta rader. Den första boken jag läste av henne heter Egil och pappa träffar älgen. Där sitter Egil och hans pappa och tittar på TV om en "man som gillar att gå i skogen. Han har skägg. Det är massor av is i skägget." Pappa (som inte har något skägg, "inte Egil heller" står det) tycker det ser häftigt ut och bestämmer att han och Egil ska köra ut i skogen och tälta. På vägen ser de en älg som de vinkar till (och älgen vinkar tillbaka). Älgen "hoppar upp på bilen". Stor dramatik - älgen får ett sår på knäet och pappa ringer polisen. ("Jippi! säger polisen. Han älskar älgbiff. -Jag skickar några jägare.") När jägarna kommer och letar efter älgen har Egil förstått att de tänker skjuta den, så han och pappa har gömt den i bilen. När jägarna frågar om inte det där är en älg de har i bilen så säger pappa att det är en hund. "En älghund, säger Egil".

Jonte och flugan är också rolig. Jonte sitter i badkaret och upptäcker en fluga i vattnet som håller på att drunkna. Han hjälper den ur vattnet - och flugan blir så evinnerligt tacksam så den börjar följa efter Jonte överallt. När han ska sova. När han ska äta (mitt i marmeladsmörgåsen). I klassrummet. På fotbollsplanen, så att Jonte släpper in bollen i mål när han ska vara målvakt. Till sist blir Jonte riktigt irriterad på den tacksamma flugan. Han läser på internet att flugor gillar bajs, särskilt kobajs. (flugan sitter givetvis bredvid Jonte vid datorn och när den ser bilden på en stor komocka med massor av flugor på så blir den "helt vild"). Så Jonte kör ut flugan till en kohage på landet, full med kobajs. Flugan dyker lyckligt ner i en saftig komocka, och stannar där.

Men...på vägen mot bilen så ser Jonte och mamma en ko som har fastnat med ena hornet i ett träd (och så en obetalbar illustration till det, med en kossa som hänger hjälplös från en trädgren och ser ko-aktigt dum ut). De hjälper kossan att komma ner. Och förstås, nästa morgon när Jonte ligger och njuter av att inte bli väckt av flugans surr längre, så hörs ett muuuu. Nu har Jonte fått en tacksam ko på halsen.

Me like very much. Jag har inte bokpratat om Jonte för barnen än, men Egil och älgen brukar de vilja låna. Det är roligt, det där med att älgen vinkar och sedan hoppar upp på bilen och får ett stort plåster på knäet. Ja tror de kommer att gilla Jonte och flugan lika mycket.

För vem? 6-9 år

fredag 28 september 2012

Klubb S.O.S räddar en tant + har hundkalas

Klubb S.O.S räddar en tant av Malin Stehn
Klubb S.O.S har hundkalas av Malin Stehn

En ny serie från Opal. Det står "börja läsa" på framsidan, men det är det inte. Det är för mycket text, och lite för långa meningar för att vara börja-läsa-böcker man sätter i händerna på de barn som faktiskt håller på att lära sig läsa. Det är också, som alltid i Hcf-böcker från Opal, väldigt tät text. Jag förstår inte varför de inte kan ha lite mer luft mellan raderna och lite fler radbyten - det gör stor skillnad för barnen.
Men - detta är ändå böcker som behövs. Detta är perfekta böcker att ge barnen som har kommit igång att läsa, men som ännu inte klarar av riktiga kapitelböcker med mycket text. Det finns förfärande få böcker som dessa med kanske 15-20 rader text per sida. Börja-läsa-böcker finns en uppsjö. Kapitelböcker ska vi bara inte prata om, och böcker för slukaråldern ännu fler. Men steget där i mellan? Där barnen har knäckt läskoden, läst igenom massor av börja-läsa-böcker och vill ha lite mer? Men som tycker att LasseMaja (till exempel) är för svåra än? Då passar såna här böcker.

Därför rekommenderar jag Klubb S.O.S även om jag egentligen inte tycker de är de mest spännande böcker jag läst, precis. Småroliga är de, men inte mer. Det handlar om bästisarna Tea, Ines och Sam som startar en klubb. S.O.S står för Snälla Och Snabba och de ska hjälpa människor och djur i raketfart. Fast som så många andra såna klubbar-startade-av-listiga-barn så står de sen utan uppdrag.  (De står som spön i backen i barnböckerna, de där klubbarna, faktiskt. Och i verkligheten också - när jag var sisådär 10 startade jag och en kompis en detektivklubb. Uppdragen var försvinnande få - vi fick liksom krysta fram intressanta fall typ "den försvunna plastpåsen" och "vem välte cykeln")

I Klubb S.O.S räddar en tant sitter barnen och tänker till vem de ska hjälpa och kommer efter en stund på att tanten i det gula huset säkert behöver hjälp. Hon verkar så smal. Kanske har hon inga pengar till mat? Det ska klubb S.O.S fixa!

I Klubb S.O.S har hundkalas är den listiga idén att hjälpa till med att gå ut med folks hundar. Klubbmedlemmarna delar ut i lappar i hela kvarteret - och kommer först i efterhand på att oj, hrm, om alla hundägare ber oss om hjälp kommer vi få svårt att hinna gå ut med alla hundar. För det är många som svarar. Tio hundar som ska gås ut med. Så klubben kläcker den listiga idén att anordna ett kalas för hundarna. I Sams trädgård.

För vem? 7-10 år

torsdag 27 september 2012

Mässgolvsfundering

Jag traskar runt på bokmässan. Inga seminarier, däremot lyssnat på en del monterintervjuer till exempel med Johanna Lindbäck och Niclas Krog. Bläddrat lite här och läst lite där. Och så helt orutinerat köpt på mig Jane Austen samlade verk i en vacker engelsk utgåva. Den är fantastisk...men väger ju för höge farao flera ton i ryggsäcken! I den ligger också de två böckerna om pojkbandet One Direction - jag räknar iskallt med att bli en hjälte när jag kommer hem och ger dem till dottern. Och så ligger där annat smått och gott som en vattenflaska, och Stephen King-boken jag läste på vägen hit. Den här mässan liknar alltså mer styrketräning än kulturella sensationer.

Så eftersom jag är trött som ett helt ålderdomshem sitter jag nu ner och vilar och dricker chai. Och funderar över det här med "mässpriser" på böcker. Sickna dumheter! Vem går på det? (hm...jag uppenbarligen som släpar runt på "fynd" i ryggsäcken...)

Ta Cornelia Funkes Reckless-böcker. Enligt prislappen på mässan är ordinarie pris 226:- och mässpris endast 150:-. Låter ju som ett klipp!? Men på AdLibris kostar de till helt ordinarie pris 141:-!!!

Vilket lurenbedrägeri! Plus att man får gå och kånka på eländet under flera timmar.

 

onsdag 26 september 2012

Carolina riktigt uppretad på pappa Åberg

Skratta lagom! sa pappa Åberg

Jag skriver vanligtvis inte om bilderböcker i min blogg. Men jag jobbar ju med bilderböcker dagligen eftersom jag är barnbibliotekarie, och nu måste jag göra ett undantag. Jag är arg, nämligen.

Alldeles nyss hade jag sagostund för ungefär tio stycken barn i 3-4-årsåldern. Vi fick en laddning nya böcker till biblioteket häromdagen, så jag plockade tre av dem till sagoläsningen. Wirséns "Vem är sjuk?", Jon Klassens "Jag vill ha min hatt!" och så senaste boken om Alfons Åberg "Skratta lagom! sa pappa Åberg". Wirsén och Klassen läste jag snabbt igenom innan för att kolla om nivån var OK och att det inte var för hemskt i Klassens bok där björnen faktiskt käkar upp kaninen, men bägge böckerna passerade Carolina-censuren. Alfons Åberg var ganska lång så jag bara tog den eftersom Alfons Åberg-böcker liksom är bra högläsningsböcker, vet man ju.

Eller inte, skulle det visa sig.

Sitter alltså och läser för barnen om hur Alfons och Milla bygger upp jättefina kulisser för ett kommande "stjärnornas krig fast på riddartiden". Det är kartonger, smyckesskrin, skattkartor och mycket jobb. Nämligen ska "storkusinerna" Bing och Benny komma och då ska leken sätta igång. Bing och Benny kommer, men har med sig en ny mobil, och en slags radiostyrd stridsvagn som de kör runt med och de är inte alls intresserade av att leka med det som Alfons och Milla förberett.  I stället kör de in med stridsvagnen i Alfons rum och kör sönder allt det som Alfons och Milla byggt. Givetvis blir Alfons och Milla galna! De ger sig på kusinerna och skriker och nyper och det blir ett enda kaos av vrål, välta möbler och blomkrukor och elände.

Nu kommer pappa Åberg. Nu ska vi väl reda ut allt och lugna oss på pappa Åberg-vis? Nä, det ska vi inte. Under stigande obehag sitter jag och läser högt för barnen att pappa Åberg anser att allt är Alfons och Millas fel, och att de därför ska ha straff. Straffet ska utdelas i enrum. (vad ÄR ens "straff" och "enrum"? Jag vet - men barnen?). Fortfarande tror jag som läser att allt ska ordnas upp i bästa förnuftighetsanda, att pappa Åberg i "enrummet" ska reda ut med Alfons och Milla vad som hänt och sen själv leka stjärnornas krig med dem för att storkusinerna ska bli avundsjuka där ute. Eller nåt. Men nä, det som sker är att pappa Åberg har en plan. De ska låtsas att pappa ger dem stryk. Han ska klappa ihop händerna och Alfons och Milla ska skrika som om de får ont.

Jamen...nämen....lägg av??!!!

Nu är det riktigt obehagligt att läsa den här boken högt, ska jag säga. Pappa Åberg slår mysande ihop händerna, Alfons och Milla skriker ikapp och utanför dörren hänger Bing och Benny och försöker kolla in i nyckelhålet vad som händer och gotta sig i att det är de andra barnen som får straff och inte de.

Sen kommer pappa, Alfons och Milla ut från rummet, pappa upptäcker att storkusinerna inte städat upp som de skulle göra under tiden straffet utdelades och blir arg igen. Nu ska alltså storkusinerna få sitt straff. De blir riktigt rädda, för de tror att nu är det deras tur att få stryk. Deras straff blir dock att städa upp röran efter bråket och stridsvagnen.

Ingen försonande förklaring till pappans beteende. Inget sensmoraliskt på slutet att det är bättre att prata med varandra i stället för att bråka. I stället är slutklämmen på boken "sen den dagen vill kusinerna också använda huvudet och likna pappa Åberg". Är det bra det? Att utdela summariska straff utan att reda ut hur bråket började? Att låtsas ge två små barn ett kok stryk?

Jag var mycket illa berörd. Jag hoppas och tror att barnen inte riktigt hängde med på vad som hände i boken och att de inte ens känner igen ordet "stryk". Varför, varför finns den här boken? Vad är kul med den? Eller tänkvärt? Jag läste ett inlägg hos Alwildas grymma boktips (hon tok-sågar också boken) där hon funderar på om boken kunde ha handlat om att pappa Åberg minns tillbaka på sin barndom, och liksom återberättat hur det kunde vara då? Men sen lättat finna att "så skulle vi ju aldrig göra idag, eller hur?". Jo, det hade varit bättre. Fast allra bäst hade varit om den här boken inte kommit ut alls.

Jag ser nu i efterhand att det på bokens baksida finns en liten "märkning" där det står "Stor-Alfons - för de lite större". Precis som Soldatpappan är alltså den här Alfons tänkt för större barn. Jag missade att läsa det här, det står inget på framsidan. Undrar hur många andra som missar att det här är en "Stor-Alfons"-bok? Och även om det är för större barn är det fortfarande fullt med stryk och straff och enrum...why??

tisdag 25 september 2012

Betvingade

Betvingade av Simona Ahrnstedt

Jag har ibland ett starkt begär efter att läsa romantik. För många år sedan plöjde jag alla Barbara Cartlands böcker, såna där pocketar typ Harlekin. Jag köpte dem för kanske fem kronor styck och läste om cyniska hertigar som hittade oskuldsfulla skönheter. Det var engelska gods, det var debutantbaler, det var klänningar. Det var inte djup och svår litteratur men jag älskade verkligen att vältra mig i detta. Men Barbara Cartlands böcker går knappt att köpa längre (om man inte köper inbundna svindyra nyutgåvor om samma hertigar och rådjursögda flickor) och jag har haft dåligt med bränsle till min romantik-lusta de senaste åren. Jag vill ju helst att det ska vara lite historiskt också, med fina kläder och slott och annat nödvändigt.
Sen läste jag Simona Ahrnstedts Överenskommelser för något år sen och blev helt såld. Det var ju romantik, fast med en smart tjej. Mannen var cynisk som sig bör och miljöerna var de jag tyckte om - fast i Sverige! Blev helt fascinerad av att läsa om livet i rika kretsar i Stockholm på 1800-talet, har mest läst om elände och fattigdom innan.

Och så nu kom då äntligen nästa roman av Simona Ahrnstedt, Betvingade. Kastade mig över den när den anlänt till biblioteket. Romance, denna gången i svensk medeltidsmiljö!

Det börjar ju lite bryskt kan man lugnt säga, kärleken mellan Illiana Henriksdotter och Markus Järv. Han, kungens högra hand och riddare, rider in i en by och ser en kvinna som inte som de andra räddhågat ser ner i marken utan möter hans blick och drar lite i halslinningen. Ett tydligt tecken på att hon vill ha honom, tycker Markus, och skickar efter en stund ut en av sina män för att hämta henne till honom. En av sina yngre män. Den yngste och inte smartaste. Han fattar inte vem Markus vill ha utan rider ut och letar rätt på någon som ser villig ut. I skogen hittar han Illiana (och nej, det var inte hon som stod i byn). Hon är helt naken för hon har just badat i en skogssjö. Naken = villig, och killen lyfter helt sonika upp henne på axeln och bär med henne till Markus. Där står hon framför honom, naken och arg, och är inte det minsta villig. Det borde definitivt inte leda till kärlek, särskilt inte efter det att Markus snart också råkat ha ihjäl Illianas bror. Det är en olyckshändelse men leder till att de inom kort faktiskt är gifta med varandra. Väldigt mycket mot bägges vilja, men kungen beordrar Markus att göra det och Illianas föräldrar hotar med att piska henne om hon inte gör det. Så det är bara att gilla läget. Markus, som lever för att kriga, har fått en blek argbigga på halsen och Illiana har fått Järven till man, Järven som man skrämmer små barn med här i trakten. Så, nä, kärleken är verkligen inte given.

Jag läste snabbt ut den här, och feel-good-känslan inföll sig omgående. Fast kanske lite för omgående. För är det något jag vill invända mot så är det detta att Markus och Illiana sätter igång med kärleken så tidigt. Jag vill gärna att det ska dröja lite, och komma som en aha-upplevelse så småningom. Det ska vara hinder på vägen, förstås, och det är det förvisso här också men de är mest skapade av Markus och Illiana själv som inbillar sig att de nog egentligen inte är kära i varandra. Och så surar de lite. Och så ger de upp och är kära. Och så surar de lite igen... Eftersom de nu är så väldigt bryskt ihopparade så ville jag att kärleken skulle växa fram under lite mer motstånd.

Men i den här boken är det (trots romance-stämpeln) inte främst kärlekshistorien som fångar mig. Det är i stället miljön, 1300-talets Sverige och människorna i kung Magnus Eriksson närmaste krets. Jag fascineras av slottsmiljön, av kläderna, av marknaden i Skänninge, av byarna Illiana och Markus  reser igenom. Det är bra beskrivet, många detaljer och jag kan se det framför mig. Men framför allt så väcker Ahrnstedt det till liv. Det är människor som bor i den här historiska miljön. De är som vi - bara med andra livsvillkor. De gnabbas, har humor, uppfostrar barn, drömmer om framtiden... De är inte bara en kuliss till ett kärleksdrama utan de lever.

Och...så gillar jag helt onödigt vetande (vetande? gissning? roligt!) som det att fru Birgitta på Alvastra inte trodde på vikten av att hålla kroppen ren eller hur det nu står. Följaktligen luktade hon därefter. Jag är så trött på Helig och God-stämpeln - här framstår Birgitta mer som en ragata med kraftigt konservativa (och heliga och goda) åsikter.

Skriv mer, Simona!!

måndag 24 september 2012

Rubinröd

Rubinröd - Tidlös kärlek av Kerstin Gier

Redan första gången när jag läste om den här trilogin (Tidlös kärlek) så blev jag sugen på att läsa den. Jag gillade framsidorna med svarta siluetter mot rosa bakgrund för Rubinröd, titlarna (kommande delar heter Safirblå och Smaragdgrön och omslagen är förstås blått och sen grönt), gillade idén med ett kärlekspar som på något sätt skulle resa i tiden och uppleva historiska miljöer med nutidsögon. Det enda jag oroade mig för var just det där med tidsresorna - sånt tenderar att bli så trassligt att läsa om med sånt som hänt, kontinuum som kan störas, effekter i vår framtid av sånt som tidsresenärerna gör i dåtid...

Men nu har jag läst, slukat, Rubinröd och känner mig helt lugn. Ja, det är tidsresor. Det är just tidsresorna, och det att huvudpersonerna är så kallade tidsresenärer, som står i centrum. Men det blir inte krångligt, faktiskt. Det blir en bra och spännande story med en rolig idé som håller. Kärleken anas där men är åtminstone i första boken inte så viktig.

Gwen bor med sin mamma och två småsyskon i ett stort fint hus i Mayfair, London. De har till och med en butler (som är ganska läskig). I huset bor också Gwens moster, kusinen Charlotte, mormor lady Arista och gammelfaster Maddy som då och då får märkliga visioner som ingen människa begriper någonting av. I Gwens familj har det genom åren förekommit att vissa familjemedlemmar fått en märklig gen, en gen som gör att de kan resa i tiden. Egentligen helt okontrollerat - de försvinner, dyker upp på kanske 1800-talet i 20 minuter och så kommer de tillbaka till sin egen tid. Men en anfader, greven av Saint Germain, kom på 1700-talet på en metod att kontrollera tidsresandet med en slags manick som kallas kronograf. Det är bra, för tänk om en tidsresa liksom kraschlandar mitt i någon farlig tid eller en plats som man inte överlever på? Däremot kan man inte styra över den här tidsresegenen - den dyker upp lite slumpmässigt hos olika personer som ärvt den av någon förfader. Man har gjort komplicerade beräkningar (väldigt oklart hur, men tydligen har snillen som Einstein och Newton hjälpt till...) och kunnat förutsäga vilka datum de som bär genen kommer att födas - men inte vilka de är.

Gwens kusin Charlotte föddes på en sådan förutbestämd dag. I hela sitt liv har hon varit den viktiga personen i Montrose hus och familj eftersom hon ska bli Tidsresenär - hon har varit den duktiga, den som ska bli något, den som har förberetts för sitt viktiga uppdrag, den som varit sötast och bäst. Gwen har liksom fått stå åt sidan för hon är ju bara vanlig, och behandlats som mindre vetande bara för att hon inte fått bli insatt i alla hemligheter och rutiner kring det kommande tidsresandet för Charlotte. Nu är både Charlotte och Gwen i 16-årsåldern, den ålder då den första tidsresan brukar inträffa. Men...det är inte Charlotte som råkar ut för den. Det är Gwen, som efter en svindlande känsla plötsligt befinner sig i ett regnigt och kallt London som hon inte känner igen sig i, inte vet när det är (bara att det är fullt av "veteranbilar" på gatorna), helt ensam och utan någon som helst idé om vad hon bör ta sig till. Det är hon som är tidsresenären. Inte Charlotte. Hon som är helt oförberedd, som inte vet ett endaste dugg om hur det ska gå till. Hon vågar inte ens säga till sin mamma (när hon kommit tillbaka till nutid) av rädsla för att inte bli trodd. Bara hennes bästis Leslie får veta.

Det som gör att jag gillar det här så mycket är nog det att huvudpersonen Gwen trots sina unika egenskaper (förutom det att hon kan resa i tiden så har hon hela sitt liv kunnat se och tala med spöken) ändå är så väldigt mycket vanlig tonåring. Hon ser på det som händer med en tonårings ögon, kommenterar det på ett sätt som känns helt rätt, och med ett språk som känns äkta. (läser på en av försättsbladen att översättaren tagit hjälp av en svensk niondeklass för att "hitta rätt ton och attityd i språket". Sånt gillar jag!) Visst är det helt otroligt att förflyttas i tiden och plötsligt befinna sig kanske 1782 i London - men i stället för att storögt gapa så fotar hon sin tidstypiska klädsel med krinolin och lockat hår med mobilen och visar sen fotona för bästisen i nutid, hon blir överväldigad av praktiska erfarenheter som hur läskigt det faktiskt kan vara att åka i en droska dragen av fyra hästar i hög hastighet bland alla andra häst-ekipage på Londons gator, hon upprörs av kvinnosynen hos den (troligen) onde greven och hon fortsätter liksom att vara sig själv fast hon är i en helt märklig situation.

Helt förutom att det är spännande att läsa och att jag gillar Gwen så finns det en rad andra karaktärer som är minnesvärda. Gwens kusin Charlotte, t ex. Hon, som redan från födelsen var utsedd att bli tidsresenär, som förberetts för det med lektioner i språk, fäktning, historia, taekwondo, fiolspel, dans... och som nu när det i 16-årsåldern börjar bli dags för att resa i tiden (första gången är alltid ofrivillig) börjar känna av symtomen typ yrsel och huvudvärk. Men så är det inte hon som bär genen alls! Det är hennes kusin! Symtomen är liksom inbillade bara för att hon så gärna vill att tidsresandet ska sätta igång. Vad ska hon göra med sitt liv nu då? Eller spöket James, som levde på 1700-talet i ett fint hus i London, det hus som i nutid har blivit en privatskola. Gwen som går på skolan träffar James varje dag. Han går inte riktigt med på att han är död och blir lite irriterad på alla som inte ens hälsar på honom när de går förbi. Doktor White, medlem i "väktarnas inre cirkel" är också intressant. Väldigt skeptisk och otrevlig till en början men visar sig ha en egen historia. Och ett litet spöke som ständigt hänger i hans kläder, ett spöke som Gwen förstås ser och pratar med varpå doktor White svarar på det hon säger fast det inte alls var till honom hon sa det.

Ja - hela boken är bra. Det enda som jag inte gillar är att den tog slut för fort. Alldeles för fort, för storyn har precis bara satt igång känns det som, och jag vill och måste läsa mer omgående. Men jag får vänta ända tills våren 2013 när Safirblå beräknas komma ut.

För vem? 11 - 19 år

fredag 21 september 2012

Bokbloggsjerka 21 - 24 sept

Den här veckan frågar Annika i sin bokbloggsjerka:

Berätta om en bok (eller flera) som du har fått, lånat, köpt etc. den här veckan

Och jag läste den här frågan precis när nya bokpaketet kommit. Så jag kan inte stå emot även om det nog egentligen inte var så här frågan var tänkt...för det är ju inte mina egna böcker. Det är bibliotekets. Fast det är jag som har beställt dem.
Så det blir lite bibliotekarieliv nu: En av de bästa sakerna med att jobba som barn- och skolbibliotekarie är att jag får sitta och välja ut vilka barn- och ungdomsböcker vårt lilla bibliotek ska köpa. Och så kommer då de här bokpaketen modell jättestora från AdLibris, och så ska man Packa Upp Helt Nya Böcker Som Ingen Annan Har Läst. Lycka!!! Sen ska böckerna ställas ut i biblioteket och så ska man berätta för barnen vad det är som har kommit. Det som är nytt som ingen känner till försöker jag själv läsa så att jag kan bokprata om böckerna för barnen - så när böckerna står där nya och fina så har jag lyxen av att gå och plocka såna böcker jag vill bokprata om den närmaste tiden. Det är faktiskt helt underbart.

Idag kom alla de här böckerna:

 
 
 
 
Och bland dem står till exempel de här:
 
Kerstin Gier/Rubinröd, första delen i serien Tidlös kärlek där kommande delar heter Safirblå och Smaragdgrön. Jag är inte riktig klar över hur det hänger ihop men det ska vara kärlek i olika tidsepoker, möjligen med tidsresor inblandat. Men jag känner på mig att det är bra.
 
Michelle Paver/Den utstötte första delen i nya serien Bronsdolken. Och eftersom jag läst alla delar i Vargbröder och tyckt om åtminstone de första tre delarna innan jag tröttnade lite så ska jag givetvis läsa den här som utspelar sig på bronsåldern.
 
Peter Barlach/Det är jag som är Caroline ungdomsbok av han som skrev Inte bara tennis med flera som jag tyckte mycket om. Caroline flyttar tydligen hastigt och lustigt hemifrån fast hon bara är 17 och ska klara sig själv.
 
Patrick Ness/De brinnande knivarna som avslutar Kaostrilogin. Oj vad jag har längtat efter den här! Bok nummer två i serien orkade jag inte vänta på svenska översättningen ens utan läste på engelska. Jag har iofs längtat lika mycket efter den här men haft så mycket annat att läsa så att jag inte tänkte på att tiden gick och alltså har den hunnit komma på svenska. Läsa, läsa, läsa!
 
Och så Het! Den erotiska novellsamlingen för ungdomar, skriven av de bästa svenska ungdomsförfattarna. Jag är bara Så Väldigt Nyfiken!!
 
Det är fredag eftermiddag. Två av böckerna plockar jag med mig hem över helgen för då är biblioteket ändå stängt och inga barn kan låna. Ha! vad bra jag har det. Gissa vilka två jag tar?

torsdag 20 september 2012

Har tappat fokus lite här

Jag har kommit in i en läsa-vuxen-böcker-period. Det är ju trevligt och sånt kan jag behöva - men om man skriver en bokblogg som mest ska handla om barn- och ungdomsböcker så är det ganska bra om den gör det också...? Har varit lite dåligt med det på sista tiden, tror jag.

Nu är det i och för sig så att ett giganticus-paket med nya böcker ska anlända till jobbet vilken dag som helst, och ett antal av dem ska läsas så att jag kan bokprata om dem sen. Så det kommer, det kommer... Är särskilt nyfiken på Gier/Rubinröd, Genar/Den magiska kappan, och så sista delen i Kaostrilogin av Ness (om inte någon elev vill ha den före mig förstås, de har trots allt förstatjing).

Samtidigt har jag fler bra böcker som ligger i ska-läsa-traven där hemma. Vuxenböcker. Till exempel fjärde boken i Stephen Kings Det mörka tornet. Eller Jaffes Det bästa av allt. Och så håller jag egentligen på med Anna B. Ragdes Jag ska göra dig så lycklig. Och så håller jag också på med två Hcg-böcker för jag vill testa om de är så bra så att jag vill köpa dem och uppföljar-böckerna till vårt bibliotek: Croall/Det är jag som är Lisa och West/Skuggorna.

Och mitt i allt det här, sånt jag borde och sånt jag gör....så dimper det in en bok som gör att jag bara lägger ALLT annat åt sidan. Den hade jag längtat efter: Betvingade av Simona Ahrnstedt. Så, ja, nu är det romance för hela slanten. Screw plikter!!

tisdag 18 september 2012

Mansfield Park

Mansfield Park av Jane Austen

Jag är med i en Jane Austen-bokcirkel. Vi träffas inte så ofta, kanske en gång i halvåret, för att liksom njuta av varje bok länge. Jag vet inte riktigt vad vi ska göra när vi hunnit ha bokcirkel om alla Austenböckerna - förmodligen börjar vi då om från början... Vid varje tillfälle dricker vi förstås te med alla möjliga goda tillbehör. Nu i veckan är det dags och den här gången ska vi prata om Mansfield Park. Vi ska också titta på filmen Mansfield Park, vet inte riktigt vilken inspelning men tror det är den från 2007. Scones, clotted cream, småkakor, myyyys...

Och så boken, då. Jag har redan läst alla Austen-böcker, en del av dem flera gånger. Den här hade jag tidigare bara läst en gång, och kom faktiskt inte ihåg mycket av den. Ju längre jag nu läste i den, desto mer var det som jag absolut inte kände igen, men så kom partier mot slutet som jag visste att jag hade läst. Minnet är märkligt. Jag var övertygad om att jag hade läst den här boken men nu tror jag att jag läste början på den, nog inte tyckte om den och sedan hoppade i den och läste valda partier. Och då kan man ju egentligen inte säga att jag hade läst den redan. I vilket fall som helst så tyckte jag mycket om den vid den här läsningen. Inte huvudpersonen och inte de personer som man förmodligen är tänkt att gilla - nej det jag tycker så mycket om är Austens sätt att så finurligt måla fram personers karaktärer genom det de säger och gör, och då tycker jag egentligen mest om att läsa om de personer som framstår som rätt otrevliga. Så mina favoriter i den här är mrs Norris, den elaka mostern, och Mary Crawford, hon med det sorgligt fördärvade sinnelaget.

På Mansfield Park regerar sir Thomas Bertram. Han är gift med lady Bertram som framlever alla sina dagar sittande i en soffa med en mops i knäet och som tycker det är enorm ansträngning att ens kalla på en tjänare för att utföra sysslor. Intelligenskvot tydligt helt utsuddad om den ens fanns innan hon lät sir Thomas ta över tänkandet. De har fyra barn: Tom, Edmund, Maria och Julia. I prästgården intill bor mr och mrs Norris där mrs Norris är lady Bertrams syster och det är förstås sir Thomas som ligger bakom att mr Norris fått just detta pastorat. Det finns en tredje syster till mrs Norris och lady Bertram: mrs Price som gifte sig med en löjtnant (av dålig härkomst) mot familjens vilja och fått sitt straff genom att löjtnanten visat sig vara en försupen otrevlig herre och genom att få föda 9 barn som hon uppenbarligen inte har riktig ork för att uppfostra (även om det visar sig att familjen trots mycket knaper inkomst (begriper inte hur det går till för löjtnant Price fördriver mest sina dagar genom att knalla på Portsmouths gator och dricka sprit med sina kumpaner) ändå har två tjänsteflickor).

Nu föreslår mrs Norris sir Thomas och lady Bertram att de ska ta till sig ett av mrs Price barn så att åtminstone ett av dem får en ståndsmässig uppväxt och uppfostran. Vi säger hon men med det menar hon att de ska ta hand om barnet och hon ska ta emot äran av godhjärtheten. Det är här vi får första uppfattningen om mrs Norris - andra ska göra jobbet och hon ska ta åt sig äran, plus det att hon är "försiktig med utgifterna" alltså riktigt snål. I vilket fall som helst så kommer Fanny Price till Mansfield Park. I början är hon väl runt 10 och tycker att allting är läskigt. Huset är stort, sir Thomas är skräckinjagande, mrs Norris taskig, kusinerna större, allt är så tyst och hon längtar bara hem. Kusin Edmund säger något snällt till henne och så lugnar hon sig något och så hoppsan så har det gått 8 år. Nu är Fanny 18 och har utvecklats från en liten, blyg, rädd och känslig flicka till en stor, blyg, rädd och känslig flicka. Som jag skrev ovan så är Fanny den jag finner minst intressant att läsa om. Hon är egentligen riktigt tråkig och färglös, kommer aldrig med slagfärdiga svar och avskyr att dra uppmärksamhet till sig, tror på det goda, har hög moral och är alltigenom väldigt vänlig och får dåligt samvete om hon ens tänker en dålig tanke. Av alla Austens karaktärer tror jag att hon är den tråkigaste - men jag tror inte det är meningen att hon ska ta en framträdande plats. I stället får hennes genomskinlighet de andra karaktärerna i boken att framträda så mycket mer. Fanny är ett stillastående nav och runt henne rör sig de andra personerna och handlingen, och det är dem och deras interagerande jag läser om - inte Fanny som ju förblir god och mild och tråkig genom alla stormar.

För runt Fanny försiggår stormar, och skandaler (men också ganska stillastående engelskt lantliv). Syskonen Mary och Henry Crawford flyttar för en tid till grannskapet. Henry Crawford får både Maria och Julia Bertram kära i sig och det är inte bra för syskonsämjan - ännu sämre är det eftersom Maria redan är förlovad med en rik ung man vid namn mr Rushworth (som har mer pengar än hjärna). Edmund Bertram och Mary Crawford blir också kära i varandra och det kunde väl varit bra om det inte vore för det att Edmund ska bli präst och inte kommer att ha så gott om pengar, och Mary väldigt gärna vill leva i rikedom och avskyr alla präster och egentligen allt det där med kyrkan (jag älskar att läsa om hennes åsikter om kyrkan och lata präster och hur bra det är att folk numera inte alltid går i kyrkan på söndagarna, åsikter hon framför precis innan hon får höra att Edmund ska bli präst...). Mitt i alltihop sitter lady Bertram helt ovetande och klappar sin mops, mrs Norris skäller på Fanny och sir Thomas har åkt till Antigua för att se till så att slavarna gör det de ska på plantagen (eller nåt - han ska i alla fall ordna upp sina affärer och blir borta i två år eller så).

Egentligen är den här texten inte lättillgänglig. Varje mening, varje replik måste läsas ordentligt så att alla undermeningar och ironiska anspelningar förstås, och tempot är ganska lågt. Det äts middag, promeneras, sitts i sällskapsrum och skickas brev. Och det konverseras! Ibland undrar jag över hur de ens kan komma på att säga såna här långa och genomtänkta repliker till varandra - jag skulle aldrig kunna kläcka ur mig något sånt om jag ens funderade en vecka först. Var är alla vanliga grejer folk säger till varandra? Visst, det är ju en påhittad konversation i en bok, men jag tänker också att man faktiskt fick öva sig i konversation redan från barnsben i de här kretsarna. När Fanny längre fram i boken besöker sin egen (inte så fina) familj i Portsmouth så pratar folk helt vanligt (och därför ohyfsat...). Konversationerna är långa och ibland jobbiga att läsa  - men också roliga och det som är Austens nästan viktigaste medel att skildra det som händer. Ju mer jag läser desto mindre tänker jag på att texten kanske är svår och desto mer uppskattar jag Austens fina och ironiska sätt att framställa människor. Boken är 200 år gammal och ändå kan jag både höra och se sir Thomas pompösa sätt och mrs Norris påfrestande figur framför mig utan problem.

fredag 14 september 2012

Bokbloggsjerka 14 - 17 sept

Den här veckan frågar Annika i sin bokbloggsjerka

"Vad är det som lockar dig att läsa den genre/de genrer som du föredrar?"

Svårt att svara på, för det finns en hel del väldigt olika genrer som jag tycker om att läsa lite beroende på vilket humör jag är på och om det är jobbtider eller semestertider, ont om tid eller många lediga dagar. Jag slukar kapitelböcker för barn om vänskap, kärleksromaner för vuxna med eller utan sex, historiska romaner, fantasy, deckare och alla de där böckerna som inte hör till någon speciell genre med samma frenesi.

Läsa, läsa, läsa...
Men. Om jag har haft en jobbig period i livet och behöver belöna mig själv och riktigt koppla av - då läser jag fantasy. Och det är just verklighetsflykten som lockar. Jag förflyttas till en annan värld där allt är möjligt, där det finns en egen detaljerad historia långt bakåt i tiden, där vem som helst kan bli en hjälte och där det finns magi och möjligheter. Det ska vara många personer att hålla reda på, en helt ny världskarta där del efter del utforskas, det ska vara en lång, lång story med härliga twister och oförutsägbara händelser och det ska helst vara åtminstone tre tjocka böcker i serien. En ny, intressant fantasyvärld, en skål med ostbågar och ett glas vin. Tja, mycket mer kan man väl inte önska sig.

Romeo och Kråkan - Bilstölden

Romeo och Kråkan - Bilstölden av Gry Kappel Jensen

Av Gry Kappel Jensen har jag bara läst bilderböcker tidigare så jag var rätt nyfiken på hur hon nu skulle lyckas med att skriva kapitelböcker för lite större barn. I det stora hela tycker jag rätt mycket om den här boken. Den är rolig, men jag har några invändningar.

Romeo går i klass 5B och han hatar sitt namn. Alla andra verkar också tycka att Romeo är ett konstigt namn och tycker att det är ytterligare en anledning till att reta honom. Så det gör de. Romeo har det jobbigt i skolan och håller sig helst för sig själv. Vi får läsa om en ganska typisk dag där läraren Jakob som vanligt säger åt eleverna i klassen att arbeta i grupper, går ut från klassrummet varpå kaos uppstår. Någon ritar en elak bild av Romeo på svarta tavlan och när läraren kommer tillbaka så skäller han inte på den/de som gjort det för dem vill han vara kompis med. Istället suckar han, drar fingrarna genom sitt hår och kastar med lockarna (han är rätt snygg, tydligen) och undrar med ett snett leende om "de aldrig blir klokare" varpå Romeo blir tillsagd att sudda ut det som är ritat på tavlan. När han invänder att det ju inte var han utan Silas och Kristian som ritade så får han en utskällning av läraren eftersom "ingen ju gillar en tjallare". Jakob är verkligen ingen trevlig typ. Vi får läsa mycket om honom i boken, och han får faktiskt det som han förtjänar så småningom. Men dit är det långt och ännu så länge går en dyster Romeo ut från skolan för att hitta sin cykel med punkterat däck. När han kämpar med cykelpumpen träffar han Kråkan.

Kråkan är lite som Romeos förträngda personlighet (om man ska bli djup) - den gör allt det Romeo aldrig skulle få för sig att göra och den ger de svaren Romeo aldrig skulle våga ge till vuxna omkring honom. Men Kråkan är högst verklig trots allt och nu hoppar den fram till Romeo och tycker att han ska rycka upp sig och inte vara en sån lipsill. Romeo kommer snabbt över sin förvåning över att en kråka kan tala och börjar ganska direkt att tycka illa om Kråkan. För han är verkligen inte trevlig: för det första luktar han gamla sopor och mögelost, för det andra bär han sig rätt illa åt (stjäl mat och bajsar överallt) och för det tredje svär han så det fullkomligt osar. I varje mening. Och vi får läsa varenda svordom och oförskämdhet. Det är rätt kul men säkert kan en hel del förståndiga vuxna i det läsande barnets närhet tycka att det här är skandalöst och förfärligt. (när jag började som bibliotekarie så trodde jag inte att sånt här var så farligt men efter ett antal diskussioner med upprörda föräldrar så har jag fattat att alla inte tycker som jag...).

Nå - den här oborstade och otrevliga kråkan bestämmer sig för att följa med Romeo för att "hjälpa honom" fast Romeo inte alls vill. Redan första kvällen slutar det med att Romeo i vredesmod kastar ut Kråkan från fönstret ("du slår ihjäl mig om du kastar ut mig från andra våningen, mördare!" "Du är en fågel, du kan flyga. Adjö") Och Kråkan försätter Romeo i massor av pinsamma situationer eftersom den kräver att få följa med honom gömd i hans ryggsäck och därifrån kommer med osande sanningar och påståenden som ju förstås alla i omgivningen tror att det är Romeo som säger. Kråkan kallar till och med läraren Jakob för "ett äckel" men då får minsann Romeo gå iväg till rektorn för att få en utskällning. Och det är sedan de verkliga problemen börjar. Läraren Jakobs bil blir stulen och det är Romeo som anklagats för att ha stulit den, eftersom man tror att det var han som var inne i lärarrummet och stal Jakobs bilnycklar då när han satt utanför rektorexpeditionen och väntade.

Tokroligt och galet och många svordomar. Fast det är inte mot svordomarna jag har några invändningar utan mer mot texten. Det är ganska mycket och tät text för att vara i en bok för mellanstadiebarn. Och ibland kan jag tycka att den blir för finurlig för sitt eget bästa, och att roligheterna är riktade över huvudet på den 10-11-åring som läser och mer kan förstås av en vuxen. Hänger barnen med på det här? Tycker de bara att det är kråkans svavelosande språk som gör boken rolig eller uppskattar de det faktum att en 35-åring fortfarande bor hemma och hunsas av sin mamma, eller hur vansinnigt alternativa och kreativa Ann-Louise familj är? Jag gillar det, skrattar och förstår vad ett försäkringsbedrägeri är - men är målgruppen med på noterna?

Och så har vi då en Vän Av Ordning-invändning. Återigen är det något jag inte personligen störs av men kan tänka mig att många vuxna i det läsande barnets omgivning kan bli upprörda över (och återigen: jag har haft förvånansvärt många diskussioner med upprörda föräldrar...): Kråkan och Romeos morfar har en riktig fyllefest första gången de träffas. Morfar blir så upprörd över att träffa en fågel som kan prata så att Kråkan tycker att bästa strategin för att få honom att komma över detta är att ge honom en snaps. Och en till. Och så tar han några själv för att göra morfar sällskap. Och så dricker de mer och mer tills de till slut sitter och sluddrar och sjunger ihop innan Romeo och Ann-Louise bäddar ner morfar och bär hem Kråkan. Visst, någon enstaka "lille en" för att få morfar att slappna av, men här blir det väl mycket för att vara i en barnbok??

Jag får en väldigt dansk känsla när jag läser den här - visst, den är översatt från danska och utspelar sig i en liten dansk stad. Men Romeos hem-miljö och skol-miljö är väl ungefär som vår svenska - det är mer andra detaljer som det att man självklart köper wienerbröd tillsammans med frukostbullarna på lördagsförmiddagen, att Kråkan vill ge morfar Gammel-Dansk som återställare dagen efter den där spritfesten, och så språket som på ganska många ställen blivit dåligt översatt med bibehållen dansk ordföljd och inskjutna danska småord som vi egentligen inte använder på samma sätt i svenskan ("nå" i början på meningar och "så" lite här och där). Visst visar jag  mina fördomar nu, men det känns på något sätt mer OK med kråkans Förfärliga Språk när jag tänker mig det på danska... ("Äh, piss på det!")

Men trots mina invändningar så tyckte jag alltså om att läsa boken, och hade en hel del roligt på vägen. Och barnen kommer att älska Kråkan.

För vem? 9 - 13 år + högläsning för samma ålder (där uppläsaren inte får backa för att läsa svordomar...)

tisdag 11 september 2012

Box 101

Box 101 av Andy Mulligan

Den här boken läste jag när den kom ut 2010 och tyckte mycket om. Spännande handling, fascinerande och deprimerande miljö, kluriga ledtrådar och så det faktum att huvudpersonerna var barn som bodde på en stor soptipp, såna som annars mer eller mindre figurerar som råttor i utkanten på andra böcker. Här fick de träda fram och berätta sin historia. Det var liksom DaVinci-koden fast som ungdomsbok och med gatubarn (eller soppojkar) i huvudrollerna. Nu har jag läst om den, men den här gången som högläsning för mina barn som är 11 och 13. Jag plockade fram den med spänningen och de kluriga ledtrådarna i minne, och för att det handlar om gatubarn (vi hade nyligen läst Alex Dogboy som högläsning) och tänkte att det säkert skulle funka som högläsning.

Boken är fortfarande bra. Den håller dock inte för en omläsning (eftersom det hela så mycket bygger på att slutet ska bli en överraskning). Den funkar heller inte så bra som högläsning. Sånt där är ibland svårt att märka när man läser boken för sig själv och så som varande vuxen, men när man läser högt märks det som kan vara svårt för ett barn att hänga med på väldigt tydligt. I den här boken är det de ständiga skiftena av berättarperspektiv som ställer till det. Alla de inblandade soppojkarna plus några lärare på en skola och dessutom några andra personer berättar sin del av historien och det är snabba klipp mellan de  olika berättarna. Mina barn blandade hela tiden ihop personerna: vem var det nu som blev tagen av polisen? Vem är det som berättar nu? Hur kan han nu vara på den och den platsen? Vem är det där nu då? När jag läste själv hade jag inga problem med detta men efter att ha läst boken högt kan jag nog tänka mig att ungdomar som inte är så vana att läsa böcker och som fastnar för den här boken för att handlingen verkar så spännande kanske ger upp och lägger boken ifrån sig för att de inte hänger med på berättarperspektiven.

Raphael, Gardo och Råttan bor på den enorma soptippen Behala utanför en stor stad i ett land som skulle kunna vara Filippinerna (det står i författarens efterord att Behala är inspirerad av en soptipp han besökte utanför Manila). De försörjer sig på att leta upp sånt skräp som kan säljas för återvinning. När boken börjar hittar Raphael något ovanligt: en läderpung som innehåller en plånbok med lite pengar, en karta och en nyckel. Han delar pengarna med Gardo och stoppar resten i fickan. Redan på kvällen kommer det poliser till Behala och frågar efter ett borttappat föremål som av misstag hamnat i soporna. De utfäster en stor belöning till den som hittar föremålet. Raphael förstår att det kan vara det han har hittat - men han säger ingenting. Han litar inte på poliser. Och det med all rätt, ska det visa sig.

Råttan invigs också i hemligheten och han känner igen nyckeln: det är en sån där nyckel som går till förvaringsboxarna på tågstationen där han bodde förut. Så nu måste förstås de tre soppojkarna ta sig till järnvägsstationen och hitta förvaringsboxen för de börjar förstå att det är något väldigt viktigt Raphael har hittat. Och farligt. Soptippen fullkomligt svärmar av poliser och viktiga personer och de har av någon annan fått veta att Raphael verkar ha hittat något ovanligt. Utan mer bevis än så tar de Raphael med sig till polisstationen för förhör. Här är det ganska otäck läsning och åtminstone mina barn funderade ganska länge efter läsningen på hur annorlunda det kan vara att leva i andra länder. Hur kan poliser få bära sig åt så här? Hur kan politiker och människor som bestämmer få bära sig åt så här? Är det verkligen ingen som står på de allra fattigastes sida? Trots de uppenbara hoten från polis och myndigheter så fortsätter pojkarna att nysta vidare i mysteriet med nyckeln, kartan och så småningom också brev de hittar, och koder, och böcker.

Det är riktigt spännande läsning som helst ska ske i ett svep (och det är svårt att lägga boken när man väl börjat läsa). Det är också tankevärt. Och slutet - ja det är riktigt, riktigt bra.

För vem? 13 år och uppåt

måndag 10 september 2012

Trasig soppa

Trasig soppa av Jenny Valentine

Tack till Atrium Förlag för recensionsex!

Nä men tyvärr. Jag fastnade aldrig för den här boken. Jag gillade Jenny Valentines andra två ungdomsböcker, Hitta Violet Park och Myrstacken (se här vad jag skrev om den) mycket mer. Hennes stil känns mycket igen här. Det är väldigt sansat beskrivet och överlämnar i början mycket åt läsaren att förstå själv medan författaren bara rakt upp och ner beskriver vardagssituationer. Men där de andra två böckerna djupnade och tog tag i mig efter en stunds läsning eftersom det fanns något mer att berätta, något mer att förstå - där lämnar mig den här boken rätt oberörd. Tyvärr. Det är verkligen en trasig familj man får läsa om, och jag blir berörd i början - men det blir liksom ingen större förändring och jag lämnas utan någon tydlig ljusning i sikte. Kanske läste jag den här boken vid fel tillfälle - jag kände mig rätt stressad av annat i livet och att då ha en bok som bara var dyster och eländig blev bara för mycket.

Rowan är drygt 15 år och bor med sin mamma och sin lillasyster som bara är 6. Familjen var större förut - Rowan hade en älskad storebror som hette Jack, och så bodde pappa också med dem. Men för ungefär 2-3 år sedan dock Jack i en olycka. Sorgen slet, och sliter fortfarande, itu familjen. Föräldrarna gled isär och pappan flyttade till en egen lägenhet. Mamman har gått in i en mycket djup depression och ligger bara och sover hela dagarna. Det är Rowan som får ta hand om henne, och om Stroma, lillasystern, och så om sitt eget liv när hon får tid och och ork över.

Allt handlar om Jack, eller rättare sagt om tomrummet och sorgen efter Jack. Rowan och framför allt mamman har fastnat i sorgen och kan inte ta sig vidare. Rowans gamla liv med kompisar och ansvarslöshet känns väldigt avlägset, som ett annat liv. Men nu får hon en knuff av livet. En dag i affären kommer en helt okänd kille fram till henne och säger att hon tappade något och att han har tagit upp det och vill ge tillbaka det till henne. Det är ett foto-negativ, och Rowan är helt säker på att hon inte har tappat det. Hon tar ändå emot negativet och knölar ner det i väskan.

Just det här negativ-upphittandet och -överlämnandet leder till att Rowan får två nya vänner: Bee och Harper. Och att hennes liv faktiskt förändras och att saker avslöjas om Jack som hon inte visste förut.

Det är en välskriven bok med fint språk och karaktärer som växer, så jag vill inte såga den på något vis. Det är bara det att den inte tilltalade mig. Jag klarar inte av hur mycket dysterhet som helst.

För vem? 15 år och uppåt

fredag 7 september 2012

Bokbloggsjerka 7 - 10 sept

De senaste veckorna har jag inte varit med på Annikas jerka - jag har liksom känt mig helt ställd av frågorna och inte kommit på några bra svar. Det har handlat en hel del om deckare vilket jag iofs inte har något emot - det är bara det att jag aldrig hinner läsa deckare så värst mycket.

Men den här veckan ställer Annika en kort och enkel fråga:

Vad läser du just nu?

Och det är ovanligt lätt att svara för mig därför att jag för ovanlighetens skull bara håller på med en endaste bok (nä, inte ens några barnböcker håller jag på med samtidigt. Inte ens någon fantasy-tjockis...):

Trasig soppa av Jenny Valentine

Jag har precis bara börjat på den. Det känns jobbigt, för redan ser jag en trasig familj framför mig, med djup sorg och barn som får klara sig själva medan mamman tydligen befinner sig i djup depression. Pappan har jag ännu inte koll på var han är eller gör. Jag har läst Hitta Violet Park och Myrstacken av Jenny Valentine tidigare och tyckt riktigt mycket om dem båda två. Tror jag kommer att gilla den här lika mycket (och kanske bli lika illa berörd av att läsa som jag blev när jag läste Myrstacken? se här vad jag skrev om den)

torsdag 6 september 2012

Skuggan i väggen

Skuggan i väggen av Kerstin Lundberg Hahn

En titel och en framsida som signalerar spökhistoria - och ja, det är det väl, men den här boken handlar ändå mest om vänskap.

Jag gillar att läsa den. Jag tycker om den norrländska miljön med tallskog som doftar och älvens brus som ligger över allting annat, och de ljusa kvällarna och sommaren som är i antågande. Jag gillar  Mickes spirande vänskap med Wille, och jag gillar det lite småkusliga med spökerierna i Mickes rum. Framsidan med alla stiliserade liljekonvaljerna är riktigt snygg. Men ändå är mitt gillande ganska ljumt. Det är OK, och trevligt, men inget jag kommer att minnas så länge. Kanske är det det att boken blir varken eller: varken en rejäl spökhistoria eller en nutidsskildring om vänskap.

Micke (egentligen Mikaela, men alla kallar henne Micke) och hennes mamma flyttar runt mycket förstår man ganska snabbt, men egentligen får vi inte veta varför. Det brukar vara något år här och något år där innan de flyttar vidare. Nu ska de flytta in i ett litet norrländskt samhälle, i ett hus som ligger i skogskanten och som är lite slitet men ändå stort och ljust nog att mamman kan ha målarateljé på övervåningen. Micke ska börja i den lilla skolan (bara åtta barn i klassen) fast det bara är två veckor kvar till sommarlovet, och mamma har fått fast jobb på äldreboendet i byn.

Direkt när Micke bär in de första grejerna i det som ska bli hennes rum så ser hon en skugga i väggen. Hon tittar på den ett tag och tycker att den är formad som en människa - ett barn. Och hon säger till skuggan att hej hej, Micke heter jag, och jag tänkte flytta in här nu. Skuggan säger ingenting, men på natten vaknar Micke av att lampan i taket tänds helt oförklarligt och att hennes skolkataloger ligger ute på golvet fast hon var säker på att hon la in dem i ett skåp.

I skolan träffar hon Claudia och Stina som alltid är med varandra. Det går väl bra att vara med dem någon dag, men direkt märks att det där med att tre tjejer som ska hänga ihop inte riktigt funkar den här gången heller. Det är Claudia och Stina som berättar för Micke att huset hon bor i är ett spökhus, att den flicka som bodde i det för många år sen drunknade i älven och sedan dess har gått igen. Claudia och Stina följer med Micke hem efter skolan en dag, mer för att titta på spökhuset än för att vara med Micke verkar det som. Och visst - spöket ställer upp på det hela och spökar loss ganska ordentligt varpå Claudia och Stina flyr ut ur huset. Därefter funkar inte vänskapen med dem alls för de har stämplat Micke, Mickes hus och Mickes mamma som konstiga.

Micke listar ganska tidigt ut att skuggan som sitter i hennes vägg på något sätt är flickan som drunknade i älven då för länge sen. Men vad vill hon Micke nu? För det är något hon vill, det märks tydligt.

För vem? 10 - 14 år

tisdag 4 september 2012

Starcrossed: Hades

Starcrossed: Hades av Josephine Angelini

Allra först: om du ännu inte läst Starcrossed: Helena (se här vad jag skrev om den) men tänker göra det så ska du inte läsa vidare här. Händelserna i Hades är en direkt fortsättning av dem i Helena och det är svårt att skriva om Hades utan att avslöja handlingen i Helena.

Jag tyckte mycket bättre om den första boken i serien än om denna. Det är liksom inget som är nytt här - alla avslöjanden om Helena och familjen Delos kommer i första boken och vad som sker i Hades är bara en fortsättning av det som påbörjades i Helena. Helena är Nedstigaren vilket innebär att hon som levande kan komma till och vara i Hades, dödsriket. Hon har ett viktigt uppdrag i Hades: att finna och helst förgöra erinnyerna, hämndgudinnorna. Det är dessa hämndgudinnor och deras eviga ylande och gråtande som driver medlemmar av de olika Ätterna till att blodtörstigt vilja ha ihjäl varandra - även om de aldrig förr sett varandra. De skriker också efter hämnd när någon tar livet av en familjemedlem, och därför har Hector i familjen Delos blivit en Utstött som inte längre kan träffa sin familj. Träffar han dem så försöker de genast ha ihjäl varandra. Hector var i slutet på första boken tvungen att döda en ond morbror eller vad det var, och det hela var mycket hjältemodigt. Men det struntar erinnyerna i så nu är alla olyckliga och Hector alldeles ensam ute i världen.

Helena jobbar alltså på saken genom att genomströva helvetet på jakt efter erinnyerna - men det är inte lätt. Hon har inga superkrafter där nere och hon skadar sig ohyggligt varje natt. Tur att hon läker snabbt när hon återvänder till vår värld. Men den ständiga bristen på riktig sömn håller på att slita ut henne totalt och hon behöver snart hjälp i sitt viktiga uppdrag. (ja, hon behöver hjälp även i verkliga världen eftersom hon har fått en myrmidon som förföljer henne, en omänsklig soldat som absolut inte vill henne väl) En helvetesnatt håller hon på att sjunka i ett träsk i den lägsta kretsen av Hades - då är det äntligen någon som räcker henne en hjälpande hand: Orion. Det är ju bra. Fast egentligen inte, eftersom hon nog känner sig attraherad av honom rätt snart och de tillhör olika Ätter så de får inte bli kära i varandra. Och så har vi ju Lucas. Lucas och Helena älskar varandra över allt annat och vill alltid vara med varandra - men det får de ju inte sedan de fått veta att de egentligen är kusiner. Så Helena borde väl egentligen kunna vara med vem som helst men det känns ändå fel att det inte är Lucas.

Det tog lång tid att komma in i den här världen igen. Man kastas nämligen in i händelserna typ natten efter det som avslutade första boken, och har man inte den i mycket färskt minne (läs: läste ut den dagen innan) så är det svårt att dels komma ihåg alla triljoner personer som figurerar här, dels alla de märkliga regler och lagar som gäller för dem som är Ättlingar, vem som vill ha ihjäl vem och varför. Jag brottades med detta länge och hade svårt att ens begripa mig på varför Helena äntligen skulle dra ner i Hades varje natt - men till sist grep handlingen tag i mig och det blev rätt spännande när jag väl rett ut vem och varför och hur. Men, som sagt, jag gillar inte den här lika mycket som den första boken eftersom jag redan visste att alla var Ättlingar, halvgudar, hybrider och allt vad de är. Jag visste redan att Helena kan skjuta blixtar och att hon kan flyga, att Cassandra är ett orakel och vem Helenas riktiga mamma är. Nu blev det mer bara action och triangeldrama. Och så undrar jag varför, varför alla av mankön hela tiden tycker att de ska beskydda Helena - när de samtidigt pratar om att Helena har de största krafterna av dem alla, att Helena nästan inte borde få gå lös eftersom hon egentligen är så farlig. Hon verkar alltså fullt kapabel att ta hand om sig själv.

Trots att jag känner mig lite besviken på Hades så kommer jag nog ändå att läsa den avslutande boken i trilogin när den kommer (vet ännu inte vad den kommer att heta).

För vem? 14 - 19 år

måndag 3 september 2012

Ossians ovanliga nanny

Ossians ovanliga nanny av Ylva Karlsson

Tack till Hippo bokförlag för recensionsexemplar!

Här flödar det underbar, fantastisk magi till två barns vardag och gör den till ett äventyr. Jag läser, roas... men blir ändå sorgsen och ledsen. Varför det?

Ossian och hans lillebror Samuel har det väl bra? De går i skolan, saknar uppenbarligen ingenting, bor i en väldigt stor lägenhet som verkar vara full med dyrbarheter om man tittar på bilderna, har en mamma och en pappa och är fullt friska. De har till och med en egen barnflicka som hämtar hem dem från fritids och passar dem tills mamma och pappa kommer hem från jobbet. Så varför brukar Ossian vara så tyst? Han är mer än tyst, faktiskt, det är ofta så att rösten helt försvinner för honom. Särskilt när han ska prata med vuxna och rätt ofta när han ska prata med barn också. Åh, vad jag känner med Ossian där han sitter på en bänk och tittar på när de andra barnen leker (jo, för "den här leken passar bäst för tre och vi blir för många om du är med"). Hemma, med Samuel, kan han prata. Fast inte alltid med sina föräldrar - där försvinner rösten ganska ofta, faktiskt. För det är ju inte så där himla ofta han pratar med sina föräldrar. De kommer ganska sent hem från jobbet. Pappa ibland inte förrän efter barnen lagt sig. De åker ofta iväg på resor i arbete i flera dagar (även på Ossians födelsedag). Och när de är hemma så vill de gärna vara med sina barn, men det är ju så bråttom med att förbereda det där presentationsmötet i morgon. Och så sneglas det mot arbetsrummet. Och så är de så stressade av sina hyper-dyper-viktiga jobb så att när de är med sina barn så blir det ofta bara fel och de skäller på dem. Fast de kanske inte ville det. När föräldrarna skäller på barnen i den här boken (oroväckande ofta) så skrivs allt det de säger ut med versaler vilket gör det hela ännu mer påfrestande att läsa om. För påfrestande är det - ju mer jag läser desto mer vill jag bara skrika åt de här föräldrarna att lugna ner sig. Jobbet kan, kan, inte vara så viktigt att det tar över allt annat och gör så att man inte ens när man är hemma kan vara med sina barn utan att ha en fot i arbetsrummet eller ett öga i laptopen.Och när det väl är helg så ägnas den åt...barnen? Nej! Att inreda och göra om den redan så fina lägenheten! Att shoppa på stan! Att förbereda arbetsveckan! Det gör ont att läsa det här. Och det allra, allra värsta är att detta är så många barns riktiga vardag.

Nå.

Till denna Ossians och Samuels vardag kommer så Petronella. Hon vet på något sätt att hon behövs, och hon knackar på en kväll när ordinarie barnflickan sagt upp sig, och trollar bokstavligen fram hemlagade köttbullar med tillbehör ur en kyl som i princip var tom. Inte nog med det - hon fixar dessutom till en extra knapp på fjärrkontrollen till TVn. Trycker man på den så får figurerna i filmen liv och gör andra saker än dem som står i filmmanus (för de är ganska trötta på att göra likadant jämt, säger de). Hon gör alldeles fantastiska saker så att varje dag blir en fest och helt magisk både att läsa om och att uppleva för Ossian och Samuel. Till exempel så hämtar hon barnen på fritids en dag när Ossian har varit extra utanför, och så säger hon att det i dag krävs en picknick. De kör in med cykeln i en skog som inte funnits där förut, får augustisol i oktober och så dukar hon fram en enorm typ tre-rätters-buffé ur cykelkorgen. Picknick, alltså. Med stort P.

Magiska och fantastiska är även Petronellas vänner. De två mycket kortvuxna bröderna som innehar antikvitetsaffären, till exempel, som bjuder på varm dryck ur en fiffig tekanna. Man säger vilken dryck man är sugen på (te, kaffe, silverte, choklad, mandelmjölk...) och så är det det som kommer ur kannan. Och så har vi AnneMona som Ossian och Samuel får gå på simskola hos varje måndagseftermiddag. För att komma till henne går man igenom ett litet blått hus i hamnen, och när man kommer ut på andra sidan har man hamnat på en sommarsolig strand vid havet, med ljumt vatten.
Petronella grejar även fram en flygande matta vid ett tillfälle - den funkar precis som Ture Sventons matta att man stryker den över mattfransen och säger vart man vill åka så flyger den dit. Men när man inte flyger på den så uppför sig mattan som den i Disney's Aladdin - lite som en busig hund som hoppar och sprallar.

Alltså - jag riktigt älskar att läsa om alla dessa magiska äventyr, om magiska ting, om fantastiska personer, om feer och sjöjungfrur i vår egen värld. Och om det mest magiska av allt som till sist visar sig vara alldeles på riktigt: att Ossian får en egen vän, en som han inte tappar rösten när han pratar med. (När jag tänker efter får han faktiskt två såna vänner.) Och det här är riktigt bra högläsning, tycker jag.

Men - varför blir jag då sådär ledsen och sorgsen? Jo - det är för att jag ju egentligen vet att den där Petronella och alla hennes magiska äventyr, vänner och saker, hon finns ju inte på riktigt. Men den där vardagen som boken målar upp, den där barn och föräldrar inte hinner leva tillsammans utan halva hjärnan kvar på jobbet. Den vardagen är på riktigt. Den finns kvar, hur många Petronellor man än fantiserar ihop. Och jag tänker på Lindgrens Sunnanäng, den där sorgliga berättelsen där Anna och Mattias sliter ont hos den elaka bonden, svälter och har en grå och eländig vardag. Så ser de en kall vinterdag en röd fågel och följer den till Sunnanäng, där det alltid är sommar, alla barn har färgglada kläder och Mor bjuder på pannkakor i skymningen. Ossian och Samuel svälter ju inte. De sliter inte ont heller. Men Petronella är deras röda fågel och de magiska äventyren är deras Sunnanäng. Anna och Mattias återvänder varje dag till sitt gråa eländiga liv men frågar sig vad som händer om de stänger dörren till Sunnanäng. Jo, då kan den aldrig mer öppnas, säger de andra barnen. När jag var liten och läste så tyckte jag det var väldigt behändigt när Anna och Mattias stängde den där dörren - jag förstod inte. Nu som vuxen så funderar jag på om Ossian och Samuel någon gång kommer att stänga sin dörr så att den aldrig mer kan öppnas. Vad händer då? Vilken värld har de gått in i? Och kunde det undvikits?

För vem? Högläsning från 7 år, egenläsning 10 - 15 år

Läsminne: Bröderna Lejonhjärta

I går kväll kunde min dotter inte somna (hon hade sovit alldeles för länge på morgonen) och jag tyckte hon kunde läsa en stund i stället. Nä, för vi hade inga bra böcker hemma (obs att jag är barnbibliotekarie och alltid har en trave nya böcker liggande hemma och en bokhylla proppfull med böcker för alla åldrar...). Jag mer eller mindre tryckte Bröderna Lejonhjärta i händerna på henne. Den här, tyckte jag, den har du egentligen aldrig läst. Du såg den på film för många år sen och du tror du känner till den - men du har inte själv läst den. Gör det!

Och hon gjorde det. Jag har inte hört någon reaktion från henne än, men när jag såg henne ligga där och läsa så flöt ett eget läsminne upp. Nämligen hur det var när jag själv läste Bröderna Lejonhjärta första gången.

Det var nämligen en liknande situation. Jag hade ägt boken ganska länge men inte velat läsa den av det övertygande skälet att min mamma tyckte jag borde läsa den (hmmmm...får någon slags igenkänning här...). Tror jag var sjuk och hemma från skolan, och hade inget annat att läsa så min mamma tryckte den i händerna på mig och sa Läs!

Så det gjorde jag. Jag ville inte tycka om den här boken. Jag visste att den skulle vara tråkig. Men något dygn senare så hade jag ändrat mig...

Det som jag minns allra mest från när jag läste boken är Katla.

Det här var ungefär 1976-77, jag var väl kanske 9 år, och filmen om Bröderna Lejonhjärta hade inte kommit än. Jag kände ingen som läst boken och kände inte (som de flesta gör nu) till vad den skulle handla om eller vilka som var med. Så jag hade ingen aning om vad Katla var för någon figur. Det talades om den här hemska Katla som bodde i Katla-grottan, och att folk levde i skräck för Tengil för att han hade Katla. Jag tänkte mig på något sätt Katla som en storvuxen, blodtörstig och läskig pirat eller något, som bodde i en grotta, och som var väldigt elak och ond.

Sen får Skorpan se Katla första gången. Ja, alla ni som läst boken vet ju att det står typ "och där, i blixtens sken, så såg jag Katla. Ja, jag såg Katla..."  och så vänder man blad och på ett helt uppslag är det en illustration på Katla bland bergen som står och skriker och sprutar eld.

Herregud vad rädd jag blev.

Ingenting senare i drakväg (och definitivt inte Katla i filmen...) har imponerat mig så som Katla gjorde när jag såg henne första gången.

Den där upplevelsen kommer nog inte min dotter att få, tyvärr. För hon vet redan. Lite sorgligt, nästan.

Äventyr i Paradiset

Äventyr i Paradiset - Bästa vänner av Moni Nilsson
Äventyr i Paradiset - Änglar, kakor och tappade tänder av Moni Nilsson

De här börja läsa-böckerna tycker jag riktigt mycket om!

Slatten och Kakan är två helt vanliga barn i en helt vanlig miljö - men det är alldeles väldigt roligt att läsa om dem. Det är språket. Det är det de gör. Det är papporna. Det är bilderna där mycket försiggår i bakgrunden som man kan le åt (tjejerna som "rider" på sina cyklar som blivit låtsashästar, katten som stryker runt och gör diverse mystiska saker, tatueraren, det faktum att Kakans pappa sitter och spelar Super-Mario på den stora platt-TVn, allt det Slatten måste göra på vägen när han och Kakan ska gå och handla: hitta en mask, begrava en fågel, krama en hund...).

I Bästa vänner sitter Slatten i sandlådan och öser uttråkat sand i sina fotbollsskor. Han är lillebror i familjen där pappa och två storebrorsor (Diego och Rolle...) älskar fotboll. Själv är han egentligen döpt till Zlatan men fotboll är inte hans grej. Så han vet inte riktigt vad han ska göra - vänner har han inga. Och ont i magen har han rätt ofta - "särskilt när han måste leka med bollar, klättra i träd, hoppa hopprep, leka burken eller doppa huvudet när han badar. Just det som alla de andra barnen på gården älskar att göra." Åh vad jag tycker om att ett sånt här barn får vara huvudperson och att det dessutom är en kille. (verkligen parentes: jag är själv mamma till precis en sån kille...).

Efter en mindre katastrof när Slatten får en fotboll i huvudet och "ligger alldeles stilla, och undrar om han är död eller bara nästan död. Det är inte lätt att veta om man aldrig har varit död." - ja då dyker Kakan upp. Kakan är en flicka med ögon som glittrar i guld. Slatten tror först att hon är en ängel. Men nä - Kakans pappa säger att det inte finns några änglar, och han är hovmästare och hovmästare måste veta allt så det måste stämma. Det är bra att Kakan inte är någon ängel, men ännu bättre är att hon vill vara med Slatten. Slatten ska alltså få "gå hem till en kompis" och det har han aldrig fått göra någon gång förut. (här skär det lite i hjärtat på mig - stackars lille kille). Eftersom han aldrig gått hem till en kompis förut så vet han inte heller att man ska säga till hemma först, så efter en stund blir det stort pådrag när Slatten är totalt försvunnen och bara hans fotbollsskor står kvar i sandlådan. Alla letar - och så hittas han hemma hos Kakan i slutet på boken. Det är väldigt fina bilder här! Slattens pappa i Ibrahimovic-tröja som står på knä och gråter och kramar om sin upphittade son som ju inte ens visste att han var borttappad. "Du måste alltid säga till om du går hem till en kompis. Alltid! Alltid!" säger pappan. "Måste jag? säger Slatten förvånat. Det visste jag inte. Jag har ju aldrig varit hemma hos någon förut." (ännu mer hjärtskär)

Änglar, kakor och tappade tänder  handlar fortfarande om vänskap (hur kul det är att vara med sin bästa vän), lite om mod (att inte vara rädd för tuffa gänget "Änglarna") men allra mest blir det roligt. Jag satt och småfnissade hela tiden när Slatten och Kakan kommer till Alis butik och ska handla kakor. De har inte pengar så det räcker - de vill handla kakor för 28 kronor men har bara 20 med sig. Men, aha! Slatten har just tappat en tand! Den har han med sig i fickan och nu tycker han att Ali kan ta emot den som betalning, för om man lägger tanden i ett glas vatten över natten så förvandlas den ju till en guldtia? Ali finner sig snabbt och säger att oj, när jag var liten så var det bara en femma, men OK. Och då får ni två kronor tillbaka i växel. (underbara människa!) Inte nog med det för när barnen har ätit upp alla kakorna så är de törstiga och vill ha läsk. Då sliter de ut Kakans lösa tand som ju nästan ska tappas den också, stegar in med den till Ali och lägger den lite blodiga tanden på disken som betalningsmedel. Och visst! Ali måste ju fortsätta - så han langar fram två läsk till dem. Varpå en gammal dam i butiken kommer fram och undrar om hon kan få betala det hon handlar med sina löständer som hon nu tagit ut ur munnen (Carolina gapskrattar...).

Äventyr i Paradiset-böckerna (måtte det komma många fler titlar i serien...) har lite mer text än för första nybörjarnivån. Barnen får ha kommit igång lite mer med läsningen, men det är fortfarande inte långa meningar eller svåra ord. Jag tycker också att det här fungerar som utmärkt och rolig högläsning.

För vem? 7 - 10 + högläsning

söndag 2 september 2012

Hjälp! Jag gjorde illa Linn + Hjälp! Jag tappar bort en hund

Hjälp! Jag gjorde illa Linn av Jo Salmson
Hjälp! Jag tappar bort en hund av Jo Salmson

Jag var riktigt nyfiken på hur Jo Salmson skulle skriva börja läsa-böcker. Förvisso är det suverän fantasy hon skriver för barn i böckerna om Almandrarna, Tam och Häxfolket just eftersom det är så lättläst men ändå spännande - men steget från fantasy-kapitelböcker till börja läsa-böcker är ändå rätt stort.
Men även i det korta och lätta formatet lyckas hon förmedla en historia. Miljön är väldigt långt ifrån drakarnas och magins värld - vi har hamnat i storstadsmiljö med höghus och lekplatser - men det blir ändå spännande fast mer vardagsspännande med hög igenkänning för barnen. Speciellt de som bor i liknande miljöer kanske? fast kompisproblem och dåligt samvete har väl de flesta barn problem med då och då vare sig de bor i höghus, villasamhälle eller stuga mitt ute på landet...

Hjälp!...böckerna handlar om vardagsliv och vanliga situationer, om att vara modig i sånt som kanske inte är stort och farligt men som ändå är läskigt, om att ha dåligt samvete och skämmas, om modet att ta ansvar för sina handlingar, om att göra fel men ändå liksom fortsätta med livet utan att allting blir total katastrof.

Händelserna i Hjälp! Jag tappar bort en hund inträffar faktiskt direkt efter det som hänt i Hjälp! Jag gjorde illa Linn men de refererar inte till dem och man kan läsa böckerna helt fristående. Jag började med den om hunden och läste om att göra Linn illa sen och insåg ju då varför tanten som ägde hunden låg på sjukhus med bruten arm och varför Linn hade foten i bandage. Men det var ingenting som behövde förklaras när jag började med boken om hunden. Så här ska det vara med börja läsa-böcker - de ska kunna läsas i vilken ordning som helst men sen kan det bli en extra bonus för läsaren att själv veta varför tanten har brutit armen t ex även om det inte står i boken.

I Hjälp! Jag gjorde illa Linn så är huvudpersonen (berättarjaget, vi får aldrig reda på vad han heter) sur på sin annars bästa vän Linn. Hon backade på honom i matsalen så att han tappade sin tallrik men det var ändå han som fick skället och fick torka upp. Sen när han följer med henne hem efter skolan så får han inte spela datorspel ifred - hon ska bara prata med honom och störa och t o m bjuda på glass (ja han är verkligen irriterad...). Han känner att han bara vill knuffa till henne för hon är så jobbig - så han skjutsar iväg med skrivbordsstolen hårt bakåt - över Linns fot som kilas fast. Tårna kommer rejält i kläm och blodet forsar. Linns mamma kommer och tar med Linn till sjukhuset - men det är ingen som skäller på huvudpersonen nu eftersom de tror att det var en olycka. Det var det ju inte - han ville ju faktiskt göra Linn illa, och han har rejält dåligt samvete.

I Hjälp! Jag tappar bort en hund så passar huvudpersonen och hans mamma granntantens lilla hund eftersom hon ligger på sjukhuset. Huvudpersonen har fått lov att gå hem på lunchrasten och gå ut med hunden och tycker det ska bli kul. Men lilla hunden är väldigt stark för att vara så liten och rätt vad det är har hon slitit sig. Och hon smiter rätt ner i källaren där Arvid i femman och hans kompisar har sitt "tillhåll" (föräldrarnas källarutrymme som killarna får vara i). Där vågar han inte gå ner för en gång när en av hans jämnåriga kompisar kom ner där så följde storkillarna efter honom och var arga på honom. Så huvudpersonen lämnar hunden där och går tillbaka till skolan. Åh, vilket dåligt samvete han har för att han lämnade hunden! Det värsta är ju också att mamma har sagt att om det går bra att passa hunden nu så kanske de ska skaffa en egen hund till våren. Det blir det väl inget av med nu...?

Det reder ut sig i båda böckerna. Jag gillar att han faktiskt lär känna Arvid och hans "läskiga" kompisar något och inser att de nog egentligen inte är så farliga. Man kan ju som vuxen läsare tänka sig att storkillarna i elvaårsåldern absolut jagat iväg småkillarna från sitt mysiga tillhåll - hur mysigt hade det varit att sitta där om ett gäng småkillar hade kilat ut och in där också?

Jag ser fram emot fler böcker i Hjälp!...serien.

För vem? 6 - 10 år