Redan första gången när jag läste om den här trilogin (Tidlös kärlek) så blev jag sugen på att läsa den. Jag gillade framsidorna med svarta siluetter mot rosa bakgrund för Rubinröd, titlarna (kommande delar heter Safirblå och Smaragdgrön och omslagen är förstås blått och sen grönt), gillade idén med ett kärlekspar som på något sätt skulle resa i tiden och uppleva historiska miljöer med nutidsögon. Det enda jag oroade mig för var just det där med tidsresorna - sånt tenderar att bli så trassligt att läsa om med sånt som hänt, kontinuum som kan störas, effekter i vår framtid av sånt som tidsresenärerna gör i dåtid...
Men nu har jag läst, slukat, Rubinröd och känner mig helt lugn. Ja, det är tidsresor. Det är just tidsresorna, och det att huvudpersonerna är så kallade tidsresenärer, som står i centrum. Men det blir inte krångligt, faktiskt. Det blir en bra och spännande story med en rolig idé som håller. Kärleken anas där men är åtminstone i första boken inte så viktig.
Gwen bor med sin mamma och två småsyskon i ett stort fint hus i Mayfair, London. De har till och med en butler (som är ganska läskig). I huset bor också Gwens moster, kusinen Charlotte, mormor lady Arista och gammelfaster Maddy som då och då får märkliga visioner som ingen människa begriper någonting av. I Gwens familj har det genom åren förekommit att vissa familjemedlemmar fått en märklig gen, en gen som gör att de kan resa i tiden. Egentligen helt okontrollerat - de försvinner, dyker upp på kanske 1800-talet i 20 minuter och så kommer de tillbaka till sin egen tid. Men en anfader, greven av Saint Germain, kom på 1700-talet på en metod att kontrollera tidsresandet med en slags manick som kallas kronograf. Det är bra, för tänk om en tidsresa liksom kraschlandar mitt i någon farlig tid eller en plats som man inte överlever på? Däremot kan man inte styra över den här tidsresegenen - den dyker upp lite slumpmässigt hos olika personer som ärvt den av någon förfader. Man har gjort komplicerade beräkningar (väldigt oklart hur, men tydligen har snillen som Einstein och Newton hjälpt till...) och kunnat förutsäga vilka datum de som bär genen kommer att födas - men inte vilka de är.
Gwens kusin Charlotte föddes på en sådan förutbestämd dag. I hela sitt liv har hon varit den viktiga personen i Montrose hus och familj eftersom hon ska bli Tidsresenär - hon har varit den duktiga, den som ska bli något, den som har förberetts för sitt viktiga uppdrag, den som varit sötast och bäst. Gwen har liksom fått stå åt sidan för hon är ju bara vanlig, och behandlats som mindre vetande bara för att hon inte fått bli insatt i alla hemligheter och rutiner kring det kommande tidsresandet för Charlotte. Nu är både Charlotte och Gwen i 16-årsåldern, den ålder då den första tidsresan brukar inträffa. Men...det är inte Charlotte som råkar ut för den. Det är Gwen, som efter en svindlande känsla plötsligt befinner sig i ett regnigt och kallt London som hon inte känner igen sig i, inte vet när det är (bara att det är fullt av "veteranbilar" på gatorna), helt ensam och utan någon som helst idé om vad hon bör ta sig till. Det är hon som är tidsresenären. Inte Charlotte. Hon som är helt oförberedd, som inte vet ett endaste dugg om hur det ska gå till. Hon vågar inte ens säga till sin mamma (när hon kommit tillbaka till nutid) av rädsla för att inte bli trodd. Bara hennes bästis Leslie får veta.
Det som gör att jag gillar det här så mycket är nog det att huvudpersonen Gwen trots sina unika egenskaper (förutom det att hon kan resa i tiden så har hon hela sitt liv kunnat se och tala med spöken) ändå är så väldigt mycket vanlig tonåring. Hon ser på det som händer med en tonårings ögon, kommenterar det på ett sätt som känns helt rätt, och med ett språk som känns äkta. (läser på en av försättsbladen att översättaren tagit hjälp av en svensk niondeklass för att "hitta rätt ton och attityd i språket". Sånt gillar jag!) Visst är det helt otroligt att förflyttas i tiden och plötsligt befinna sig kanske 1782 i London - men i stället för att storögt gapa så fotar hon sin tidstypiska klädsel med krinolin och lockat hår med mobilen och visar sen fotona för bästisen i nutid, hon blir överväldigad av praktiska erfarenheter som hur läskigt det faktiskt kan vara att åka i en droska dragen av fyra hästar i hög hastighet bland alla andra häst-ekipage på Londons gator, hon upprörs av kvinnosynen hos den (troligen) onde greven och hon fortsätter liksom att vara sig själv fast hon är i en helt märklig situation.
Helt förutom att det är spännande att läsa och att jag gillar Gwen så finns det en rad andra karaktärer som är minnesvärda. Gwens kusin Charlotte, t ex. Hon, som redan från födelsen var utsedd att bli tidsresenär, som förberetts för det med lektioner i språk, fäktning, historia, taekwondo, fiolspel, dans... och som nu när det i 16-årsåldern börjar bli dags för att resa i tiden (första gången är alltid ofrivillig) börjar känna av symtomen typ yrsel och huvudvärk. Men så är det inte hon som bär genen alls! Det är hennes kusin! Symtomen är liksom inbillade bara för att hon så gärna vill att tidsresandet ska sätta igång. Vad ska hon göra med sitt liv nu då? Eller spöket James, som levde på 1700-talet i ett fint hus i London, det hus som i nutid har blivit en privatskola. Gwen som går på skolan träffar James varje dag. Han går inte riktigt med på att han är död och blir lite irriterad på alla som inte ens hälsar på honom när de går förbi. Doktor White, medlem i "väktarnas inre cirkel" är också intressant. Väldigt skeptisk och otrevlig till en början men visar sig ha en egen historia. Och ett litet spöke som ständigt hänger i hans kläder, ett spöke som Gwen förstås ser och pratar med varpå doktor White svarar på det hon säger fast det inte alls var till honom hon sa det.
Ja - hela boken är bra. Det enda som jag inte gillar är att den tog slut för fort. Alldeles för fort, för storyn har precis bara satt igång känns det som, och jag vill och måste läsa mer omgående. Men jag får vänta ända tills våren 2013 när Safirblå beräknas komma ut.
För vem? 11 - 19 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar