Tack till Hippo bokförlag för recensionsexemplar!
Här flödar det underbar, fantastisk magi till två barns vardag och gör den till ett äventyr. Jag läser, roas... men blir ändå sorgsen och ledsen. Varför det?
Ossian och hans lillebror Samuel har det väl bra? De går i skolan, saknar uppenbarligen ingenting, bor i en väldigt stor lägenhet som verkar vara full med dyrbarheter om man tittar på bilderna, har en mamma och en pappa och är fullt friska. De har till och med en egen barnflicka som hämtar hem dem från fritids och passar dem tills mamma och pappa kommer hem från jobbet. Så varför brukar Ossian vara så tyst? Han är mer än tyst, faktiskt, det är ofta så att rösten helt försvinner för honom. Särskilt när han ska prata med vuxna och rätt ofta när han ska prata med barn också. Åh, vad jag känner med Ossian där han sitter på en bänk och tittar på när de andra barnen leker (jo, för "den här leken passar bäst för tre och vi blir för många om du är med"). Hemma, med Samuel, kan han prata. Fast inte alltid med sina föräldrar - där försvinner rösten ganska ofta, faktiskt. För det är ju inte så där himla ofta han pratar med sina föräldrar. De kommer ganska sent hem från jobbet. Pappa ibland inte förrän efter barnen lagt sig. De åker ofta iväg på resor i arbete i flera dagar (även på Ossians födelsedag). Och när de är hemma så vill de gärna vara med sina barn, men det är ju så bråttom med att förbereda det där presentationsmötet i morgon. Och så sneglas det mot arbetsrummet. Och så är de så stressade av sina hyper-dyper-viktiga jobb så att när de är med sina barn så blir det ofta bara fel och de skäller på dem. Fast de kanske inte ville det. När föräldrarna skäller på barnen i den här boken (oroväckande ofta) så skrivs allt det de säger ut med versaler vilket gör det hela ännu mer påfrestande att läsa om. För påfrestande är det - ju mer jag läser desto mer vill jag bara skrika åt de här föräldrarna att lugna ner sig. Jobbet kan, kan, inte vara så viktigt att det tar över allt annat och gör så att man inte ens när man är hemma kan vara med sina barn utan att ha en fot i arbetsrummet eller ett öga i laptopen.Och när det väl är helg så ägnas den åt...barnen? Nej! Att inreda och göra om den redan så fina lägenheten! Att shoppa på stan! Att förbereda arbetsveckan! Det gör ont att läsa det här. Och det allra, allra värsta är att detta är så många barns riktiga vardag.
Nå.
Till denna Ossians och Samuels vardag kommer så Petronella. Hon vet på något sätt att hon behövs, och hon knackar på en kväll när ordinarie barnflickan sagt upp sig, och trollar bokstavligen fram hemlagade köttbullar med tillbehör ur en kyl som i princip var tom. Inte nog med det - hon fixar dessutom till en extra knapp på fjärrkontrollen till TVn. Trycker man på den så får figurerna i filmen liv och gör andra saker än dem som står i filmmanus (för de är ganska trötta på att göra likadant jämt, säger de). Hon gör alldeles fantastiska saker så att varje dag blir en fest och helt magisk både att läsa om och att uppleva för Ossian och Samuel. Till exempel så hämtar hon barnen på fritids en dag när Ossian har varit extra utanför, och så säger hon att det i dag krävs en picknick. De kör in med cykeln i en skog som inte funnits där förut, får augustisol i oktober och så dukar hon fram en enorm typ tre-rätters-buffé ur cykelkorgen. Picknick, alltså. Med stort P.
Magiska och fantastiska är även Petronellas vänner. De två mycket kortvuxna bröderna som innehar antikvitetsaffären, till exempel, som bjuder på varm dryck ur en fiffig tekanna. Man säger vilken dryck man är sugen på (te, kaffe, silverte, choklad, mandelmjölk...) och så är det det som kommer ur kannan. Och så har vi AnneMona som Ossian och Samuel får gå på simskola hos varje måndagseftermiddag. För att komma till henne går man igenom ett litet blått hus i hamnen, och när man kommer ut på andra sidan har man hamnat på en sommarsolig strand vid havet, med ljumt vatten.
Petronella grejar även fram en flygande matta vid ett tillfälle - den funkar precis som Ture Sventons matta att man stryker den över mattfransen och säger vart man vill åka så flyger den dit. Men när man inte flyger på den så uppför sig mattan som den i Disney's Aladdin - lite som en busig hund som hoppar och sprallar.
Alltså - jag riktigt älskar att läsa om alla dessa magiska äventyr, om magiska ting, om fantastiska personer, om feer och sjöjungfrur i vår egen värld. Och om det mest magiska av allt som till sist visar sig vara alldeles på riktigt: att Ossian får en egen vän, en som han inte tappar rösten när han pratar med. (När jag tänker efter får han faktiskt två såna vänner.) Och det här är riktigt bra högläsning, tycker jag.
Men - varför blir jag då sådär ledsen och sorgsen? Jo - det är för att jag ju egentligen vet att den där Petronella och alla hennes magiska äventyr, vänner och saker, hon finns ju inte på riktigt. Men den där vardagen som boken målar upp, den där barn och föräldrar inte hinner leva tillsammans utan halva hjärnan kvar på jobbet. Den vardagen är på riktigt. Den finns kvar, hur många Petronellor man än fantiserar ihop. Och jag tänker på Lindgrens Sunnanäng, den där sorgliga berättelsen där Anna och Mattias sliter ont hos den elaka bonden, svälter och har en grå och eländig vardag. Så ser de en kall vinterdag en röd fågel och följer den till Sunnanäng, där det alltid är sommar, alla barn har färgglada kläder och Mor bjuder på pannkakor i skymningen. Ossian och Samuel svälter ju inte. De sliter inte ont heller. Men Petronella är deras röda fågel och de magiska äventyren är deras Sunnanäng. Anna och Mattias återvänder varje dag till sitt gråa eländiga liv men frågar sig vad som händer om de stänger dörren till Sunnanäng. Jo, då kan den aldrig mer öppnas, säger de andra barnen. När jag var liten och läste så tyckte jag det var väldigt behändigt när Anna och Mattias stängde den där dörren - jag förstod inte. Nu som vuxen så funderar jag på om Ossian och Samuel någon gång kommer att stänga sin dörr så att den aldrig mer kan öppnas. Vad händer då? Vilken värld har de gått in i? Och kunde det undvikits?
För vem? Högläsning från 7 år, egenläsning 10 - 15 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar