Carolina riktigt uppretad på pappa Åberg

Skratta lagom! sa pappa Åberg

Jag skriver vanligtvis inte om bilderböcker i min blogg. Men jag jobbar ju med bilderböcker dagligen eftersom jag är barnbibliotekarie, och nu måste jag göra ett undantag. Jag är arg, nämligen.

Alldeles nyss hade jag sagostund för ungefär tio stycken barn i 3-4-årsåldern. Vi fick en laddning nya böcker till biblioteket häromdagen, så jag plockade tre av dem till sagoläsningen. Wirséns "Vem är sjuk?", Jon Klassens "Jag vill ha min hatt!" och så senaste boken om Alfons Åberg "Skratta lagom! sa pappa Åberg". Wirsén och Klassen läste jag snabbt igenom innan för att kolla om nivån var OK och att det inte var för hemskt i Klassens bok där björnen faktiskt käkar upp kaninen, men bägge böckerna passerade Carolina-censuren. Alfons Åberg var ganska lång så jag bara tog den eftersom Alfons Åberg-böcker liksom är bra högläsningsböcker, vet man ju.

Eller inte, skulle det visa sig.

Sitter alltså och läser för barnen om hur Alfons och Milla bygger upp jättefina kulisser för ett kommande "stjärnornas krig fast på riddartiden". Det är kartonger, smyckesskrin, skattkartor och mycket jobb. Nämligen ska "storkusinerna" Bing och Benny komma och då ska leken sätta igång. Bing och Benny kommer, men har med sig en ny mobil, och en slags radiostyrd stridsvagn som de kör runt med och de är inte alls intresserade av att leka med det som Alfons och Milla förberett.  I stället kör de in med stridsvagnen i Alfons rum och kör sönder allt det som Alfons och Milla byggt. Givetvis blir Alfons och Milla galna! De ger sig på kusinerna och skriker och nyper och det blir ett enda kaos av vrål, välta möbler och blomkrukor och elände.

Nu kommer pappa Åberg. Nu ska vi väl reda ut allt och lugna oss på pappa Åberg-vis? Nä, det ska vi inte. Under stigande obehag sitter jag och läser högt för barnen att pappa Åberg anser att allt är Alfons och Millas fel, och att de därför ska ha straff. Straffet ska utdelas i enrum. (vad ÄR ens "straff" och "enrum"? Jag vet - men barnen?). Fortfarande tror jag som läser att allt ska ordnas upp i bästa förnuftighetsanda, att pappa Åberg i "enrummet" ska reda ut med Alfons och Milla vad som hänt och sen själv leka stjärnornas krig med dem för att storkusinerna ska bli avundsjuka där ute. Eller nåt. Men nä, det som sker är att pappa Åberg har en plan. De ska låtsas att pappa ger dem stryk. Han ska klappa ihop händerna och Alfons och Milla ska skrika som om de får ont.

Jamen...nämen....lägg av??!!!

Nu är det riktigt obehagligt att läsa den här boken högt, ska jag säga. Pappa Åberg slår mysande ihop händerna, Alfons och Milla skriker ikapp och utanför dörren hänger Bing och Benny och försöker kolla in i nyckelhålet vad som händer och gotta sig i att det är de andra barnen som får straff och inte de.

Sen kommer pappa, Alfons och Milla ut från rummet, pappa upptäcker att storkusinerna inte städat upp som de skulle göra under tiden straffet utdelades och blir arg igen. Nu ska alltså storkusinerna få sitt straff. De blir riktigt rädda, för de tror att nu är det deras tur att få stryk. Deras straff blir dock att städa upp röran efter bråket och stridsvagnen.

Ingen försonande förklaring till pappans beteende. Inget sensmoraliskt på slutet att det är bättre att prata med varandra i stället för att bråka. I stället är slutklämmen på boken "sen den dagen vill kusinerna också använda huvudet och likna pappa Åberg". Är det bra det? Att utdela summariska straff utan att reda ut hur bråket började? Att låtsas ge två små barn ett kok stryk?

Jag var mycket illa berörd. Jag hoppas och tror att barnen inte riktigt hängde med på vad som hände i boken och att de inte ens känner igen ordet "stryk". Varför, varför finns den här boken? Vad är kul med den? Eller tänkvärt? Jag läste ett inlägg hos Alwildas grymma boktips (hon tok-sågar också boken) där hon funderar på om boken kunde ha handlat om att pappa Åberg minns tillbaka på sin barndom, och liksom återberättat hur det kunde vara då? Men sen lättat finna att "så skulle vi ju aldrig göra idag, eller hur?". Jo, det hade varit bättre. Fast allra bäst hade varit om den här boken inte kommit ut alls.

Jag ser nu i efterhand att det på bokens baksida finns en liten "märkning" där det står "Stor-Alfons - för de lite större". Precis som Soldatpappan är alltså den här Alfons tänkt för större barn. Jag missade att läsa det här, det står inget på framsidan. Undrar hur många andra som missar att det här är en "Stor-Alfons"-bok? Och även om det är för större barn är det fortfarande fullt med stryk och straff och enrum...why??