onsdag 17 juli 2019

Someone To Hold

Jag ägnar semestern åt att begrava mig i romance, närmare bestämt Westcott-serien av Mary Balogh. Ska precis börja på bok 4, men inser att jag får blogga ikapp lite om jag inte alldeles ska blanda ihop böckerna sen när jag ska skriva om dem.
I bok 1 i serien, Someone To Love, upptäcktes det att Anna Snow var den okända dottern till earlen av Riverdale, och att eftersom nämnde earl lyckades begå bigami var Anna numera ensam arvtagare till hela förmögenheten plus det att de tre syskonen Westcott, earlens barn i andra äktenskapet som nu annullerats (skandalen...) numera som oäktingar frusits ut från societeten, arvlösa och eländiga. Denna andra bok ägnas ett av syskonen: Camille, f.d. lady Camille, förnäm på alla vis och redan trolovad med lämplig lord. När skandalen uppdagades gjorde lorden raskt slut med henne, och nu har hon flyttat till Bath, bor hos sin mormor och bestämmer sig när boken börjar för att nu har hon gömt sig färdigt. Skandal eller ej, f.d. förnäm lady eller ej: nu ska Camille ta tag i sitt liv. Och hur gör hon det? Jo, genom att trampa iväg till just det barnhem där Anna Snow, arvtagerskan till Westcott-pengarna och den halvsyster Camille inte ens vill kännas vid, växte upp. Och väl där knackar hon på och frågar om hon kan få jobb som lärarinna.

Det får hon. Utbildning och sånt verkar inte så intressant, men Camille har ju ett fint sätt och ett bra språk (plus att förra lärarinnan, hon som efterträdde Anna Snow, var riktigt usel på sitt jobb och har precis fått sparken) så hon får jobbet. Och... tadaaa! Det visar sig att Camille är en stjärna i klassrummet. Alla barn gör som hon säger, och är glada och tycker om henne, och alltihop andas Flit, Lydnad och Kreativitet. Förträffligt.

Var kommer då kärleken in i denna romance? Jo, genom Joel. Han är uppvuxen på barnhemmet, jobbar nu som porträttkonstnär och undervisar även barnen på barnhemmet i måleri några timmar i veckan. Och han är också Anna Snows bäste vän sedan barndomen. Så himla jobbigt nu då för Camille att hon inte bara har tagit över den där jämra Annas jobb - hon blir också kär i hennes bäste vän. En målarkludd! Hon, som är en f.d. lady?!

Det här är väldigt bra, och så himla osannolikt: Camille var verkligen den som var mest otrevlig i bokens första serie.  Nu får vi följa henne när hon helt förvandlas till en Very Likable Person som inte bryr sig stort om titlar och som jublar när hennes nuvarande kille målarkludden ger hennes ex (lorden) på truten när han är oförskämd. Jag gillar verkligen Westcott-serien, Mary Balogh är i högform här!

Titel: Someone To Hold
Serie: The Westcott Series #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2017
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

tisdag 9 juli 2019

Den svarta boken

Gabriel och hans föräldrar har flyttat till Frösön i Jämtland. I gamla skolan i Stockholm blev Gabriel mobbad, och nu vill han förtvivlat vara en av de andra i klassen utan att ändå sticka ut. Det finns en kille här, Valter, som verkar vilja hänga med Gabriel men Gabriel undviker honom. Här är det nämligen Valter som är den mobbade, och aldrig att Gabriel är med honom då - mobbning smittar och han vill aldrig, aldrig ha det som i Stockholm igen. Så nu går han fegt och gömmer sig när mobbarna ger sig på Valter, hellre det än att gå fram och säga till, verka stå på hans sida, få glåpord efter sig själv och riskera allt. Men... han skulle kanske kunna testa den svarta boken?

Den svarta boken är väldigt konstig och känns inte som något som kan finnas på riktigt. Han hittade den i husets källare, och den är så svart att den mer känns som ett hål i verkligheten än en bok. Inuti finns bara blanka sidor - förutom ett namn, Allan Lundmark, och en adress här på Frösön. Gabriel söker upp Allan för att kolla om det är hans bok - men någon sådan person finns inte på den adressen, har heller aldrig funnits enligt kvinnan som bor där (ensam i ett stort hus).
Av en händelse råkar Gabriel använda den svarta boken för att anteckna först en grannes namn, och sedan en vikarie i skolan - och bägge försvinner. Inte bara försvinner - det är som att de aldrig funnits, ingen minns dem ens. Förutom Gabriel, som skrivit in dem i boken.

Det han nu testar är att skriva in Valters värste mobbare i boken. Och... han försvinner. Det funkar! Han är inte längre med på klassfotot, och ingen pratar om honom i skolan, de minns inte ens att han funnits. Bra. Eller? Gabriel testar att skriva in ett namn till i boken. Och ett till. Makten är helt berusande. Och det är ju ändå ingen som saknar eller minns de där personerna? Inte ens deras föräldrar?

Spännande och tankeväckande bok. Fast jag hade nog velat ha ett annorlunda slut, känner mig lite snopen nu. (och nej, jag spoilar inte det här...)

Titel: Den svarta boken
Författare: Peder Nääs Sundemyr
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

söndag 7 juli 2019

The Raven Tower

Jag var nyfiken på den här boken: Ann Leckie skriver fantasy? Det kunde bli väldigt bra - jag tyckte så mycket om hennes Imperial Radch-trilogi. Det kunde också bli... Provenance. Men läsa skulle jag!

Ann Leckie förnekar sig inte: om hon lät huvudpersonen i Ancillary Justice vara ett rymdskepp, så varför inte låta berättaren här vara... en sten? Jodå, en sten. Eller, egentligen är det en uråldrig gud som alltid varit en sten sedan tidernas begynnelse. Först låg stenen på havets botten i tusentals år. Sedan lyftes den liksom uppåt när havsbotten blev land, och eoner av tid senare ligger stenen på en kulle, fiskarna har fått ben och krupit upp på land och blivit andra djur, människor har kommit och några av dem har kommit på hur man kommunicerar med gudar. Så stenguden blir lite mer involverad i människornas värld, och i andra gudars göranden och låtanden. Men egentligen tycker den mest om att ligga där, se på stjärnorna och världen och bara vara. En gudarnas Ferdinand.

Och det här berättar då stenen om i ungefär två tredjedelar av boken. Dock vänder den sig omväxlande i vartannat stycke till ett "du", som finns i nutid. Detta "du" är en krigare som heter Eolo, och som tillsammans med sin herre Mawat kommer till staden Vastai där Mawat ska ta över rollen som "the Lease". The Lease är typ överstepräst/kung åt guden the Raven som är stor i Vastai och landet Iraden. The Lease har mycket makt, men när the Ravens korpkropp dör ska the Lease offra sig själv åt guden, så denne kan få kraft att pånyttfödas. Det är alltså Mawats pappa som är the Lease, och nu håller korpen på att dö så det är dags för lite tronskifte. Bara det att när Mawat och Eolo kommer fram är korpen död, men pappa-f.d.-the-Lease har flytt och inte alls offrat sig själv, och dessutom har Mawats farbror Hibal snott the Lease-bänken åt sig själv i stället för att vänta på Mawats hemkomst.

Mawat blir så arg att han går in på sitt rum för att sura. Det gör han i flera dagar. Sedan går han ned på stadens torg, klär av sig alla kläder och fortsätter att sura, fast nu lite mer öppet (och naket). Under tiden får Eolo lösa Mysteriet Med Var Förre The Lease Tog Vägen Och Om Farbror Hibal Verkligen Är Så Där Ond Eller Om Det Egentligen Är Lugnt. Och ja: var i allt detta den där stenguden kommer in, och varför i hela fridens namn stenguden berättar det hela i andra person singular, till Eolo som "du".

Note to Ann Leckie: Var snäll och låt inte en stengud vara huvudperson fler gånger. Detta kan vara det tråkigaste och långsammaste jag någonsin läst. OK: sista tredjedelen av boken hände det lite mer, men när upplösningen kom hade jag redan gäspat käkarna ur led och anat vad som skulle "avslöjas" redan ungefär när stenguden (förlåt, den kallar sig The Strength and Patience of the Hill) studerade den omgivande isen under istiden. Helt förutom det att en sten inte är särskilt rafflande som karaktär så är övriga karaktärer också helt platta och tråkiga och jag känner absolut ingenting för vare sig Eolo eller Mawat, och blandar ihop namnen på övriga pga trista. Det här funkar inte. Alls.


Titel: The Raven Tower
Författare: Ann Leckie
Utg år: 2019
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

fredag 5 juli 2019

Allt jag fått lära mig

Den här boken tar över en. Jag måste nästan värja mig för bilderna, hämta andan, och ändå måste jag läsa vidare. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte "jamen herregud....!" om det jag läste. Ungefär tusen gånger och hela tiden. Alternerande med "men snälla.... nej!" och "är ni inte riktigt kloka?".

Typiskt exempel: Tara är sisådär 15 tror jag när hon (som vanligt) jobbar med sin far på skroten de äger. Hon gör något som innebär att hon fyller en container med gigantiska metallgrejer, sammantaget väger de många ton. Sedan blir containern full, och ska med hjälp av läskiga giganto-maskinen lyftas och tömmas över i en ännu större uppsamlingscontainer av något slag (vi snackar många, många ton av metall och vassa ting). Pappan kommer, lyfter upp containern och säger åt Tara att hon ska ställa sig på skrotet när han häller över det, pga då "packas det bättre". Alltså ställa sig på det många ton skrot som ska hällas över från en container till en annan. Tveksamt gör hon det, men någon utskjutande del är vass och kilar sig fast i hennes lår, och hon är på väg att åka med allt skrot ned i den stora containern och en säker kross-död. I sista stund lyckas hon slita sig loss (ja, hon sliter upp köttet på låret), och trilla över kanten på stor-containern i stället för ned i den, falla fritt 3 meter ned på grus, tappa andan, störtblöda från låret men överleva. Pappan kommer och undrar liksom anklagande vad som hände, kunde hon inte göra som han sagt åt henne? Äsch, gå nu hem och låt mamma stoppa den där blödningen. Tara, i chock, lyckas ta sig hem trots frossa, blodförlust och andnöd. Mamma kollar på benet (ja, köttsår rakt in till benet, typ), lägger på ett örtomslag och ger henne en annan örtmedicin att dricka. För sjukhus och läkare? Nope. De är av ondo, tillhör regeringen och Illuminati, och förgiftar och förstör människor som kommer dit.

Så här är det. Hela tiden. Arbete under livsfarliga förhållanden, Tara går inte i skolan, har inget födelsebevis (och hennes föräldrar är osäkra på hur gammal hon egentligen är. 16? 20? är väl inte så himla viktigt), tror blint på allt det hennes pappa säger åt henne, och på mammans kunskaper om att läka kroppar och förlösa kvinnor och styrning av energier för att må bra. Jag brukar få nog av sådana här böcker, men den här kan jag alltså inte sluta läsa. Nej, för jag vet innan jag börjar att Tara Westover kommer att bryta sig loss från allt detta. Inte nog med det: hon kommer på tio år att ha en doktorsexamen på universitet i Cambridge. (innan hon kommer iväg till skolan tror hon att Europa är ett land)

Den här boken behöver pratas om. Jag är så glad att vi ska diskutera den i min bokcirkel i augusti, för jag behöver dela detta med andra. Inte bara katastrofupplevelser som den ovan med containern och benet, utan även relationerna, psykiska ohälsan, de olika uppfattningarna om vad som hänt och hur minnen skiljer sig åt. Fanatisk tro. Världens undergång. Familjestyrka. Familjefängelse. Feminism. Amerikanska utbildningssystemet. Det är så mycket.

Den här boken måste vara årets snackis, och den som alla läser, och det är som det ska vara. Den är värd att läsa, och det finns mycket att prata om när den lästs.


Titel: Allt jag fått lära mig
Författare: Tara Westover
Originaltitel: Educated: A Memoir
Översättning: Peter Staffansson
Utg år: 2019
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här

torsdag 4 juli 2019

Så mycket kärlek kan inte dö

Den här är så otroligt smärtsam att läsa. Leas mamma slåss mot cancer, och har redan i bokens början gjort det ett tag. Så hon är hemma om dagarna, slåss mot sjukdomen och ägnar sig åt det och att liksom krama allt ur den sista tiden hon har med sin familj. Hon läser in böcker åt dem så att de ska kunna bli höglästa för efter att hon dött, de reser på solsemester på andra sidan jorden, de är mycket nära varandra. Och nej, boken är inte skriven ur mammans perspektiv, men det är så jag läser den eftersom jag är mamma och detta är min värsta mardröm: att inte få se mina barn växa upp. Som jag har gråtit när jag läst den här! Moni Nilsson skildrar det oundvikliga utan att vältra sig i det, utan att brodera ut för det behövs inte. Det här är naket, ärligt och så sant det skulle kunna bli om en familj som slåss mot döden. Men gudars, när jag läste om hur Lea faktiskt förstår att mamma kommer att dö. Åh…

Men detta är alltså Leas bok. Och om hur hon tacklar sitt liv och mammans kamp. Hon gör det först genom att bli arg på allt och alla, att slåss när någon tycker synd om henne, att bli fruktansvärt osams med sin bästis Noa och vägra vara med henne under mycket lång tid. Just den tiden när hon hade behövt sin bästa väns stöd mer än någonsin. Noa säger nämligen det förbjudna: det är synd om dig för att din mamma ska dö (för det har Noa sett på Cancergalan på TV där mamman var med). Och Lea reagerar genom att bli galet arg, och sedan tänka att: så länge hon hatar Noa kommer mamma inte att dö. Så hon hatar på medan Noa gör allt för att de ska bli vänner igen. Det är väldigt, väldigt jobbigt att läsa om.

Detta är en galet bra bok. Fruktansvärd, och jobbig, men ärlig, äkta och något man bara måste läsa.

Titel: Så mycket kärlek kan inte dö
Författare: Moni Nilsson
Illustrationer: Joanna Hellgren
Utg år: 2018
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här

onsdag 3 juli 2019

Crazy rich i Asien

Crazy rich i Asien inleds av ett ganska komplicerat släktträd med mängder av namn och förgreningar jag först en bra bit in i boken förstod handlade om syskon och inte generationer. Släktträdet har förutom alla namnen också fullt av kommentarer och fotnoter med bitska och roliga anmärkningar om personerna (exempelvis fotnot 4: "Så går det när man gör en ansiktslyftning i Argentina."). Jag fastnade en bra stund i det här.

Och släktträdet är ganska talande för hur hela boken är: fullsmockad av namn, namn, personer, släktingar, alla med namn jag för mitt liv inte kan komma ihåg eller skilja åt, och så ännu mer av den där sortens bitska och snärtiga humor, och precis det här: jag fastnade. Jag blandade ihop namnen, var helt förvirrad, men fastnade i boken så rejält att jag knappt kunde slita mig för eventuellt viktiga saker som mat, sömn (arbete?). Jag googlade kartbilder från Singapore (ja, området där farmorns hus ligger finns med och är märkligt odetaljerat i kartbilden), jag blev sugen på att testa all denna mat som äts från diverse gatustånd (och alla dessa gräl om vilket som är det bästa...?), och jag kände hur absolut noll koll jag har på det här med extremt dyra kläder och märken och skor. (men att jag hellre hade denna nollkoll än att ha kravet på mig att ha Rätt Kläder Till Rätt Tillfällen) Och jag läste vidare, lite till och lite till och rätt vad det var hade jag läst slut boken.

Det handlar alltså om Rachel och Nick, som bor i New York och har varit tillsammans ett par år. Nu vill Nick att Rachel följer med honom hem till Singapore och är med på hans bästa väns bröllop. Även om Nick flera gånger har träffat Rachels mamma har hon aldrig träffat hans föräldrar, eller någon i hans släkt (utom hans kusin Astrid).
Det tar inte många timmar i Singapore innan Rachel förstår att den Nick hon känner hemifrån, akademiker, livspartner, fikakompis, vanliga kläder liksom, att han hemma i Singapore är någon helt annan. Vännens bröllop är något som följs i media- och kändisvärlden, möhippan/svensexan är av typen "eget flygplan till egna ön där hela semesteranläggningen är bokad för detta sällskap") och räcker över många dagar, husen är palats och pengarna är utan slut (men inte något man talar om). Familjen och släkten är rika. De är mer än rika. Om hotellpersonal är otrevliga mot dem så köper de hotellet och avskedar personalen. Den sortens rika. Joakim von Anka-rika. Och i de här familjerna och kretsarna är det väldigt viktigt vilken bakgrund man har och vilken släkt man tillhör - och Rachels familj "Chu" verkar mycket suspekt. Är hon en lycksökerska från Taiwan? (det finns en Chu-släkt på Taiwan men de är nog rätt nyrika och rätt suspekta också)
När det framkommer att Rachel Chu inte alls kommer från Taiwan, att hennes Chu-familj är absoluta ingenting och helt oviktiga - ja, då är hon enligt familjen helt enkelt inte aktuell för Nick att gifta sig med utan bara någon han roar sig med för stunden.

Denna sanslöst rika värld är för mig som ett annat universum. Jag tycker jag lever lyxliv så fort jag får bo på hotell, och är det ett hotellrum där sängen har flera kuddar och badrummet har blankt kakel är det höjden av guldkant på livet för mig, och jag instagrammar malligt hur bra jag har det för 1-2 nätter i mitt liv. Men... det här?? Sanslöst. Jag älskar dock att läsa om det, och om hur Rachel förundras, men elakheten och snobberiet? Det avundas jag henne inte.

Det finns två böcker till om dessa crazy rich asiater, och jag tror nog jag villhöver läsa dem också.


Titel: Crazy rich i Asien
Författare: Kevin Kwan
Originaltitel: Crazy Rich Asians
Översättning: Christina Mansicka
Utg år: 2019
Förlag: Lovereads
Köp den till exempel här eller här

måndag 1 juli 2019

Till Vial - 8400 dagar kvar

Det här är syskonen Gladys och Keaton som ser ut på rymden genom fönstret på Otõsan. Otõsan är på väg till planeten Vial, och det är alltså 8400 dagar kvar innan de kommer fram. En svindlande lång tid - om 8400 dagar kommer Gladys att ha hunnit bli 37 år, och Keaton 29.

Så de lever sina liv ombord på Otõsan, som är ett gigantiskt rymdskepp. En centraldator styr dygnet ombord, berättar när det är dags att sova, att äta, sätter skeppets kurs, gör allt. Så Gladys och Keaton behöver mest bara vara. Leker de med andra barn, då? Är de med sina föräldrar? Nej! För de är ensamma på det där stora skeppet, och det är det som är det läskiga i det här. Egentligen borde det varit tusentals människor ombord, människor som lyckats med bedriften att skaffa de svåråtkomliga biljetterna som krävs för att komma med på skeppet som flyr från en undergångshotad planet mot möjligheten till ett nytt liv. Vad hände med alla dem? Och Gladys mamma var med från början av resan, Keaton är till och med född ombord på skeppet. Men hon är inte kvar nu. Vad hände med henne?

Vi får veta alltihop, genom återblickar till det som hände före Otõsan lyfte från jorden, och förstår mer och mer hur det var på skeppet efter det börjat sin resa. Vad som hände med mamma, varför de är ensamma. Inte bara det: ganska snart förstår vi att Gladys och Keaton inte är ensamma ombord, trots allt. Och det här: att Gladys upptäcker att datorn ganska länge har skrutit med att det "är 8400 dagar kvar till Vial" men att antalet dagar inte förändras...

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken när jag läste, men blev lite dyster till mods av den. Ensamheten, hopplösheten, ödsligheten, alla förlorade drömmar och allt det som skulle bli men aldrig blev. Och så är det en hel del där det inte är helt glasklart vad som egentligen händer - jag tänker att det här skulle kunna vara en väldigt bra bokcirkelbok för barn som vill prata med varandra om det de läst.

Titel: Till Vial - 8400 dagar kvar
Författare: Henrik Ståhl
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-13 år

fredag 28 juni 2019

Someone to Love

Det var så väldigt länge sedan jag läste Mary Balogh, och åh! det var som att ta på sig en gammal mjuk favoritfleece. Helt underbart och bekvämt och belönande, och SÅ skönt det är att ibland läsa böcker som är såna.

Anna Snow är uppvuxen på ett barnhem i Bath, och har aldrig vetat vilka hennes föräldrar är. Hon har även som vuxen stannat kvar på det där barnhemmet, som är av den trevliga sorten, och jobbar nu som lärare där, och trivs väl i allmänhet rätt bra med livet. Men hon längtar efter att ha en familj, släktingar, tillhörighet. Och nu händer det där som bara händer i böcker: hon får ett brev från en advokat i London som upplyser henne om att hennes far gått bort, att hon ska resa till London för att få reda på vad det innebär för henne.

Det visar sig att hennes far var en earl. En rik, och förnäm, earl. Men en skitstövel, tydligen. Nämligen gifte han sig en gång med Annas mamma, Anna är alltså född inom äktenskapet. Men hennes mamma dog, och då drog unge earlen iväg och gifte sig igen, nu med en rik arvtagerska. Men han väntade inte tills förra frun var död, så han begick bigami. Vilket innebär att hans nuvarande familj: fru och tre nu vuxna barn som alltså är Annas halvsyskon, är helt arvlösa eftersom det andra äktenskapet annullerats efter earlens död.

Alltså: här har vi nu Anna, numera stormrik och en earls dotter. Och hon har fått en familj! Två systrar, en bror, och ett oräkneligt antal släktingar. Men. De vill inte ha med henne att göra. Systrarna bara ser på henne och skriker elakheter (allt, allt är Annas fel), brodern skrattar när han ser henne och går ut för att supa sig redigt full, och de där släktingarna drar kjolarna åt sig och sätter näsorna i vädret: uppvuxen på barnhem, minsann. Omoderna, enkla kläder, minsann. Vilken skandal. Vilken skandal!

Här finns förstås "someone to love" också, annars vore det inte Mary Balogh. Och denne someone är en ung, snygg, musklig hertig i bästa giftasålder, förstås, artig och sval på utsidan men med En Sårad Själ på insidan, i stort behov av öm vård.
Och så kan romance-boken ha sin gång, och jag njuter av läsningen, sida upp och sida ned.

Titel: Someone to Love
Serie: The Westcott Series #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2016
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

torsdag 27 juni 2019

Så himla taskigt

Henrietta Nilsson är klassens drottning. Den som alla vill vara kompis med, som alla killar vill vara ihop med - och det är väldigt konstigt eftersom Henrietta inte är någon särskilt snäll person. Hon är nedlåtande, avslöjar hemligheter, säger saker som låter vänliga men egentligen är skittaskiga, hon pratar skit om andra bakom deras rygg. Manda avskyr Henrietta Nilsson, och nu har hon kommit på ett sätt att stoppa henne: tillsammans med sin bästis Lilly ska hon skriva anonyma, elaka kommentarer på Henriettas Youtubekanal Cool girl.

Det märkliga är att Henrietta ganska snart efter detta börjar vara helt annorlunda mot Manda. Hälsar på henne? Frågar efter hennes storebror Fred? Dansar med henne på skoldiscot och drar in henne i sitt glittergäng hon alltid har runt sig? Bjuder hem henne? Vad är det som händer? Eller, det är nog inte så konstigt: Henrietta dansade tryckare med Fred på det där discot. Hon är intresserad av honom. Och då är det bra att vara kompis med Manda också.
Så vad gör då Manda när Henrietta plötsligt vill vara vän med henne? Ber henne fara och flyga? Nä. Det är ju Henrietta Nilsson, liksom. Inte kan man väl säga nej till henne, när hon nu äntligen vill vara med en? Hon är ju rätt så snäll och rolig egentligen? Men vad ska Manda säga till Lilly om det här, då? Lilly, som ju fortfarande avskyr Henrietta?

Det här är så bra och träffsäkert om vänskap och relationer i en mellanstadieklass, det där sociala spelet med "hon ba" och "ja ba" och "vet du vad hon SA?" och... ja just det: "Så himla taskigt!" Alla som går på mellanstadiet lär känna igen sig, och alla som har med barn att göra (eller möjligen råkar ha varit barn själva) kommer att känna igen problemen och tårarna och dramatiken. En bok för alla de där som frågar efter något som "är om det som är på riktigt".


Titel: Så himla taskigt
Författare: Cina Friedner
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel  här eller här
För vem? ca 9-12 år

onsdag 26 juni 2019

Projekt Gemini - Ett annat jag

Den här boken börjar bokstavligen med en smäll. En fruktansvärd smäll, med en bomb i en väska, och den som bär väskan är en ung kvinna i Stockholm, Malin. Hon omkommer omedelbart, och sedan handlar den här boken om hennes bästis Amanda.

Vi anar nämligen snart att den där bombsprängningen inte var ett terrordåd - nej, den var tänkt att ha ihjäl Amanda. Varför? Jo, för att hon är en del av det projekt som styrs från Schweiz och heter Projekt Gemini. Att en torped av läskigaste, kallblodigaste typen reser världen över och mördar barn och ungdomar som ingår i detta projekt - de ska "städas bort". Varför? Det får vi veta. Liksom vi får veta att det världen över finns tvillingpar där tvillingarna inte vet om varandras existens, och där alla barn blivit adopterade. Amanda är också adopterad, och nu ska hon, moster Bim och kompisen Rasmus ge sig ut på en resa i Europa för att besöka barnhemmet i Rumänien Amanda kommer ifrån. Men resan blir något helt annat - den blir en jakt på hemligheter, på vad projekt Gemini är och vem som styr det. Och så förstås det där med att den slemme torpeden fortfarande är efter Amanda och ska "städa" undan henne.

Det här är en thriller för barn med högt tempo, många städer och mycket action, många hemligheter och många elaka människor (men fina också). Absolut kan den sättas i händerna på dem som vill läsa "spännande!" böcker. Men jag reagerar en hel del på det råa våldet i den, med sprängningar och mord som liksom bara hastas förbi och lastas på varandra utan att det får den tyngd jag tycker sådana hemskheter borde få ha? Det känns för mig så avtrubbat och känslokallt, och jag vill inte ha det så i en bok för barn.


Titel: Projekt Gemini - Ett annat jag
Författare: Carin Gerhardsen & Petter Lidbeck
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-14 år

måndag 10 juni 2019

Grisjakten, Ninjanörden, Rymdpiloterna och kapten Zenoks onda önskan

Här kommer ett samlingsinlägg med tre barnböcker, alla tre för barn ungefär 7-9 år som gillar böcker med fart och fläkt, många bilder och helst både roligt och spännande, samtidigt. (vanligaste svaret på frågan: "vilken sorts böcker gillar du, då?" "De ska vara roliga. Och spännande.")

Ninja Kid: Ninjanörden
Nelson Kane vaknar på sin tioårsdag och upptäcker att hans forna nördighet (som verkar bestå i att han är smal, har glasögon och är klumpig)(Carolina: jaha?? OCH?) är ett minne blott. Nu har han helt plötsligt perfekt syn, kan slå dubbla framlängesvolter och landa mjukt på fötterna, och har av outgrundliga anledningar blivit en ninja. Det här har hans mamma och mormor väntat på, och att det skulle visa sig just på hans tioårsdag. Jo, för Nelsons pappa (numera försvunnen) var också ninja. Lite i hemlighet, så där. Vi pratar alltså "ninja" = "superhjälte", som någon som använder övernaturliga krafter för att rädda folk och skydda världen. Nelson får lite extra ninja-utrustning av mormor (som är uppfinnare)(ibland lyckas hon, men för det mesta misslyckas hon spektakulärt med sina uppfinningar) och får raskt börja med att rädda sina klasskamrater från gigantiska, muterade monsterspindlar. Mååånga bilder, utropstecken, fetstilta ord och action, action, action. Inte lättaste texten, men lockande. Väldigt lockande.


Titel: Ninja Kid - Ninjanörden
Författare: Anh Do
Illustrationer: Jeremy Ley
Originaltitel: Ninja Kid - From Nerd to Ninja
Översättning: Sabina Söderlund
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 år

Rymdpiloterna och kapten Zenoks onda önskan
Underbar story med barn som går i skolan på rymdstation, och ska lära sig bli rymdpiloter, slåss med lasersvärd och sånt. Rymdstationens kapten Dubbel-Z dör (han snubblar på en sladd) och nu vill hans assistent Zenok bli kapten i stället för honom. Han tar hans hatt och utser sig själv till kapten. Men övrig besättning på rymdstationen säger att han inte får det: ”En kapten måste ju väljas!” ”Det har jag redan fixat”, svarade Zenok. ”Så fort Dubbel-Z var död ordnade jag ett val. Och ja, jag valde faktiskt mig själv.”

Men nej. Han får inte. Och då vill han inte vara med. Han sticker ifrån rymdstationen, och återvänder sedan boken igenom med olika lömska (och idiotiska) planer på att hämnas och förgöra rymdstationen. Varpå rymdstationen försvarar sig medelst ännu fånigare motvapen. Alla är så infernaliskt klantiga att ingenting lyckas, vare sig attack eller försvar. (ta t ex attacken ”gigantiska såpbubblor” som ska slås undan av ”jättemegastora flugsmällan”)(såpbubblan brister, och flugsmällearmen går av)

Det är väldigt roligt, och bäst av allt är de fina illustrationerna med mängder av små detaljer att upptäcka och fnissa över.

Titel: Rymdpiloterna och kapten Zenoks onda önskan
Författare: Magnus Ljunggren
Illustrationer: Johanna Kristiansson
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 år  

Grisjakten
Lite mer text i den här, och det som först verkade vara en ganska medelmåttig story om två barn som "råkar" få med sig en liten griskulting i väskan hem efter en skolutflykt till en bondgård blev något helt annat. Ju längre jag läste, desto mer gillade jag. Allra mest är det storebror Lucas som gör det, jobbige tonårsbrorsan som inte alls vill leka längre och som mest verkar bry sig om sina finnar och sin mystiska musik. Nu visar han sig bli en god medbrottsling (först utpressad med hjälp av ett kärleksbrev huvudpersonerna Nell och Freddie hittat i hans rum, men sedan är han helt med) i grisdramatiken. Och så gillar jag också den grupp av "stackars försvarslösa" pensionärer som dras in i det hela och som inte är ett dugg försvarslösa när det gäller.
Bilderna är också väldigt fina - jag älskar illustrationer i trefärg, här är det svart, vitt och olika nyanser av grönt.





Titel: Grisjakten 
Serie: Nell & Freddie
Författare: Caryl Hart
Illustrationer: Sarah Warburton
Originaltitel: The Invincibles: The Piglet Pickle
Översättning: Carla Wiberg och Mats Wiberg Doona
Utg år: 2019
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9

söndag 9 juni 2019

Skyward - Claim the Stars

Denne Brandon Sanderson. Jag glömde för några månader att ha lite koll på honom, och hans skrivande, och hans hemsida där han alltid har en statusrapport på sina olika arbeten som är igång, och tänkte att han efter att precis ha spottat ur sig giganto-verket Oathbringer (del tre i mega-bega-dega-giganto-serien Stormlight Archives)(som jag för övrigt älskar) skulle hålla sig lugn ett tag. Då drämmer karln till med en ny serie. Science fiction! What?!?? Var gömde han den?

Vi får träffa Spensa, som vill bli rymdpilot. Hon tror hon skulle kunna vara bara bäst på att flyga rymdskepp, bara hon får lära sig flyga först. Och det finns en skola för rymdpiloter - men det är bara ytterst få som antas till den, via ett svårt prov. Tyvärr får Spensa, bara några dagar före provet, reda på att även om hon skulle lyckas med provet så kommer hon ändå aldrig att bli antagen till den där pilotskolan eftersom hennes pappa är en fegis. Hennes pappa var också pilot, men i ett stort och avgörande slag mot de elaka rymdisarna "Krell" så ballade han ur och flög åt andra hållet. Sedan dess har Spensa fått leva med att vara "fegisens dotter" i hela sitt liv, och en stor del av hennes pilotdrömmar är att hon vill bevisa för alla att hon är modigast och tuffast av alla, och aldrig skulle fly från någon fara.

Hela den här "fegis"-grejen är väldigt irriterande, och jag blir snart väldigt trött på allt detta snack om vem som är "coward" och varför, och på tanken att Spensa skulle vara detta förfärliga "coward" bara för att hennes pappa var det. Men! Detta är en bok av Brandon Sanderson. Han gömmer alltid hemligheter i hemligheter, och trygg i det läser jag vidare. Och givetvis var det inte som det verkade med den där fegheten, eller med det där slaget, eller ens med samhället och premisserna för världen Spensa bor i heller. Ju längre vi läser desto mer får vi reda på, och desto mer utvecklas Spensa själv.

Lika givetvis börjar Spensa på rymdpilotskolan fast det verkar så omöjligt från början. Och så blir det lite standard-karaktär-börjar-på-skola-lär-sig-saker-lär-känna-sina-klasskamrater-bok, och jag får läsa om mer flygmanövrar och attacker än vad jag egentligen har lust med (även om jag tycker mycket om Spensas klasskamrater)(fast, hej, Sanderson tar livet av en del av dem...). Ett tag känns det som att Sanderson har gått lite vilse i science fiction-flyg-teknikvärlden och jag undrar vad han håller på med... tills han introducerar en ny karaktär. En AI! En galen AI! Som gillar svamp, och som har tappat en stor del av sina minnen! Och sedan... ja, sedan är boken i hamn. Jag älskar. Denne AI (M-Bot heter han) ger boken den Sandersonska skruvningen, med humorn och allt det oväntade. Alla ni som älskar Aidan i Illuminae files bara måste läsa den här, och träffa M-Bot. Ni måste!

Och när boken är slut, och jag sitter där med mängder av svar på alla varför (varför Krell? varför en himmel gjord av gammalt skrot? varför feghetssnack? varför varför varför?) men med stor längtan efter att få läsa bok 2 i serien (Starsight, kommer i november 2019) och få ännu fler svar på nya frågor som uppstått...? Ja, då är det bara för mig att konstatera att Brandon Sanderson behärskar även sci-fi. Han är fortfarande helt ohotad i positionen "Carolinas husgud". Hail Sanderson!

Uppdatering: kolla vad jag hittade på brandonsanderson.com: man kan köpa Skyward-grejer! 
Hallå! Jag villhöver en t-shirt med en Doomslug! (och nä, har inte hunnit skriva om Doomslug ens)(men skulle vilja ha en egen sån också)


Titel: Skyward - Claim the Stars
Serie: Skyward #1
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2018
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här 

lördag 8 juni 2019

Tschick

Jag föll direkt för sättet den här boken är skriven på: så... rakt? Den väjer inte för någonting, ber inte om ursäkt för något, och är på vägen infernaliskt rolig och klok och elak och fel och alldeles underbar. Huvudpersonerna Maik och Tschick är så väldigt allt-det-hjältar-INTE-ska-vara, outsiders, underdogs, utanför, längst ner i sociala rangordningen, helt FEL på alla sätt, och så gör de dessutom så vansinnigt dumma grejer att man bara vill skrika åt dem att "nej!" och gömma huvudet i en stor skämskudde. Ändå när boken är slut så älskar jag dem och vill inte skiljas från dem.

Tschick kommer ny till Maiks klass, och om Maik är den som ingen vill vara med så är Tschick den som är ännu värre. Han heter inte ens Tschick, utan något ryskt namn som ingen kan uttala mer än början ("tschick") på. Han byter aldrig kläder, bär böckerna i en plastkasse, tar inte ens upp dem ur kassen på lektionerna och luktar för det mesta så mycket sprit att man kan bli onykter av att andas in ångorna från honom. När Tschick börjar komma hem till Maik de första dagarna på sommarlovet, och liksom börjar hänga där så tycker Maik mest att han är riktigt jobbig. Och när Tschick kommer med en stulen bil, en Lada som han tjuvkopplat, och tycker de ska dra en runda runt kvarteret i den så vill Maik att han ska försvinna pga jobbig och pinsam och direkt farlig. Köra bil? De är bägge FJORTON ÅR??! Men han följer med, de kör runt kvarteret, och de överlever. Och nästa gång Tschick kommer med den där skrangliga Ladan så följer Maik med igen - fast den här gången drar de ifrån Berlin. De ska, på småvägar och med hjälp av typ solen som kompass, hitta till Malakiet där Tschicks morfar tydligen bor.

Och boken blir alltså en roadtrip bok, med två fjortonåringar i en stulen Lada. De gör så mycket som bara borde gått åt helskotta direkt, men lyckas liksom ändå klara sig igenom. Maik lär sig också köra bilen, och bägge killarna försöker se extra vuxna ut när de kör så att de inte ska bli stoppade av polisen. (att sätta en bit eltejp på överläppen som mustach och se bistra ut, typ) Kartor har de inga, och eftersom de mest kör på småvägar så går det inte direkt att hitta med hjälp av vägskyltar. De kör vilse, och ännu mer vilse, och vill aldrig vända så de är ute på åkrar och annat och kör. Och de träffar mängder av människor som för det mesta är oväntat snälla mot dem. Polisen är efter dem ungefär hela tiden (hallå! fjortonåringar i bil på autobahn...?!) men de kommer på underliga vis undan. Och de växer. Nej, inte på höjden, men i mina, läsarens, ögon. Karaktärerna djupnar. De lär känna varandra, och världen, och livet. Och... det här är så infernaliskt bra att det inte är klokt. Via åkrar, och grusvägar, och något märkligt ingemansland, och kalla pizzor vid vägrenen, och någon vinglig bro det inte borde gå att köra över med bil, och med hjälp av den där eländiga Ladan (som de dessutom lyckas måla om), så hittar de vägen till mitt hjärta, de där bägge gossarna, och jag kommer aldrig att glömma dem.

Läs den här boken, det måste du.


Titel: Tschick
Författare: Wolfgang Herrndorf
Originaltitel: Tschick
Översättning: Anna Hermander Plewka
Utg år: 2015
Förlag: Nilsson förlag
Köp den till exempel här eller här

fredag 7 juni 2019

Strax före tolvslaget

Liten, behändig bok som består av två noveller av Rainbow Rowell: Tolvslaget och Själsfränder. 

I Tolvslaget får vi läsa om de sista, skälvande minuterna precis före tolvslaget på nyårsafton, och om Noel och Mags. Inte bara en gång, nej: 2014, och sedan återblick till 2011, 2012, 2013 och sedan 2014 igen. Första gången träffas de, sedan är de bästa vänner och tillhör ett kompisgäng som alltid firar  nyår ihop. Och varje gång är det nästan så att de kysser varandra, men så hoppar det fram någon annan tjej som gubben ur lådan och kysser Noel. Och, gör ju inget, de är ju bara kompisar. Eller hur?!?

I Själsfränder är det Elena, som äntligen ska uppleva stå-i-kö-flera-dygn-grejen och uppleva vänskap och fantastiska ting. Det hon köar för är premiären för en Star Wars-film (och det hela är tämligen meningslöst eftersom de redan köpt numrerade sittplatser på nätet precis som till vilken vanlig film som helst, men det är grejen att komma först in i salongen som är det viktiga. Eller nåt.) så det är mååååånga Star Wars-referenser här. (vilket jag älskar!) När Elena förväntansfullt kommer till kön så består den bara av två personer. Gabe och Troy. Fler kommer det inte (förrän precis timmarna före insläpp). Troy är den tvättäkta mega-nörden som har både stort skägg och stor erfarenhet av olika Star Wars-köer, vilka regler som gäller och sånt där. Gabe är i Elenas ålder men säger inte ett ord till henne. Och det ÄR inte så där himla jättekul att köa tre dygn (eller vad det är) i smällkalla vintern.

Det bästa med boken: illustrationerna, som verkligen är fina. Och så den Rowellska tonen, som känns igen från hennes andra böcker. Humor, den lätta nördigheten hos diverse personer, pirr-kärleken.

Det tråkiga? Jamen, besvikelsen när jag först trodde att det handlade om en ny, hel, tjock roman av Rainbow Rowell, och sedan stod där med den här lilla fjuppen till bok? Som lästes ut på några timmar? Med berättelser som tog slut innan de börjat? Nooooo.....! Jag vill ju ha MER!

Titel: Strax före tolvslaget : två vinterberättelser
Författare: Rainbow Rowell
Illustrationer: Simini Blocker
Originaltitel: Almost Midnight
Översättning: Carla Wiberg
Utg år: 2019
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här eller här

onsdag 5 juni 2019

Handbok för superhjältar

Nä, jag har inte läst dem förrän nu. Barnbibliotekarie or no har det inte blivit av. Så nu när jag äntligen tog tag i denna obligatoriska-alla-som-jobbar-med-barn-och-böcker-vet-vad-det-handlar-om-serie så läste jag alltihop på en gång, okej?

(fördelen med att läsa en hel serie som redan kommit ut: att kunna svepa alla böckerna i en enda sittning)
(jo, för så bra är de faktiskt)
(även för en vuxen)
(för att inte TALA om barn, bokslukare eller läsovilliga eller alla de mittemellan)

Här är Lisa, som bor hos mormor och går i en skola där alla har skoluniform (så miljön känns engelsk?). Skollivet för Lisa är vidrigt: hon har ingen att vara med, och det är ett gäng killar som mobbar henne. En dag när de jagar henne efter skolan gömmer hon sig på biblioteket, och hittar då handboken, alltså den Handbok för superhjältar som hela serien heter. Det är just det: så här gör du för att bli en superhjälte, och så här lär du in olika superkrafter.

Lisa väljer tre: att kunna flyga, att kunna prata med djur, och att kunna slåss. Och så börjar hon öva. Det går inte alls. Hennes hamstrar tittar bara dumt tillbaka på henne när hon försöker prata med dem, och hon lyfter inte en centimeter hur mycket "tung luft" hon än andas ut. Och Lisas öron står ut mer än någonsin (det är mest det killgänget retar henne för) och livet suger. Tills.... boken sparkar sönder gränsen för vad som är realistiskt och faktiskt låter Lisa bli en superhjälte. När hon övat tillräckligt så kan hon flyga, hon kan prata med djur (bara inte hamstrarna som är så små)(fast hon kan prata med dem också, senare i serien), och när hon övat ytterligare senare i serien så kan hon teleportera sig och göra annat kul också. Och hon fångar skurkar och räddar människor och blir "Röda masken".

Fast länge är hon ändå väldigt ensam (tredje boken heter till och med det). "Röda masken" är poppis, men Lisa får inte avslöja sin rätta identitet för det får man inte som superhjälte, så Lisa är fortfarande ensam, utan vänner, och retad för sina stora öron. Och inte jätteglad. Som väl är blir det ändring på det också under seriens gång: hon får vänner (som också kan lära sig superhjältegrejer) och livet blir mer frid och fröjd.

Saker jag gillar med den här serien:
- utformning av text, illustrationer, layout... det är som att läsa något mellanting mellan serie och lättläst kapitelbok med många illustrationer. Det går snabbt att läsa, jag älskar illustrationerna och hela alltet bara drar in läsaren och släpper inte taget
- att Lisa faktiskt får de där superkrafterna, att hon KAN flyga och allt det andra
- myntet med den skelögda drottningen
- att superkrafter är något man kan lära sig genom att läsa en bok, och öva ordentligt

Saker jag möjligen inte gillar med den här serien:
- mormor, som är så himla bullbakande och gråhårig och perfekt att jag blir trött, plus att hon på bara ett nafs kan sätta sig ned och sy måttanpassade superhjältedräkter. Blöh. Får mindervärdeskomplex. Fast jag inte ens är mormor.
- det obefintliga källkritiska tänkandet: vet vi ens vilken bok detta handlar om, och om vi kan lita på den? Nu har jag suttit en jättejättelång stund och försökt att andas in lätt luft och andas ut tung luft. Men vet ni? Jag kan inte flyga. Det går inte. Alls. Pfft.


Titel: Handbok för superhjältar
del 1: Handboken
del 2: Röda masken
del 3: Ensam
del 4: Vargen kommer
Författare/Illustrationer: Elias & Agnes Våhlund
Utg år: 2017-2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp dem till exempel här eller här

måndag 3 juni 2019

En helt vanlig familj

Vi börjar direkt i Lunds tingsrätt, där Adam sitter utanför tingssalen och väntar på att få komma in och vittna. Hans fru Ulrika sitter redan inne i salen, och vi får veta att den tilltalade är Stella, Adams och Ulrikas nittonåriga dotter. Stella är anklagad för mord. Och hur, hur kom de hit? En helt vanlig familj som deras?

Eller, är den det?

Boken består av tre delar. Först berättar pappa Adam, präst till yrket, sin version, och han beskriver först deras tillvaro som så perfekt och som klippt direkt från en glittrande instagram-tillvaro: med intressanta, välbetalda yrken, trevlig villa, matlagning från grunden (även med carbonara) vid köksön i det moderna köket, mysig samvaro på fredagskvällarna med läsning av varsin bok i soffhörnan eller med något sällskapsspel, lagom motion, umgänge med vänner över ett glas vin... och det är så perfekt, så perfekt att det bara inte går. Vad är haken?

Sakta kryper det fram i pappa Adams berättelse att de inte har haft det så lätt med Stella, att det har varit samtal med förskola och skola som oroat och varnat, och jag som läsare får en bild av en nittonårig tjej som kanske ändå inte är helt oväntad i rollen som anklagad för brott? Även om mord känns väl grovt.

Sedan byts perspektivet, och jag får läsa Stellas version. Och det är först nu jag verkligen börjar gilla boken. Stella känns helt verklig, har en äkta röst och ett liv som inte är det där perfekta som är Adams. Och min uppfattning om hennes karaktär förändras till något helt annat. I sista delen förändrar mamma Ulrikas berättande min uppfattning ytterligare, så när slutet kommer så är jag faktiskt inte beredd alls.

Det här är en riktigt bra bok, med intressanta karaktärer, plus att jag ju känner till miljön med Lunds gator och platser väl vilket är extra kul!


Titel: En helt vanlig familj
Författare: Mattias Edvardsson
Utg år: 2018
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

onsdag 29 maj 2019

League of Dragons

Så blev det dags för sista boken om Temeraire, och jag var så bekymrad för den kommande separationsångesten jag skulle få. Men märkligt nog blev den inte av? Kanske för att den här sista boken inte är den bästa i serien, och för att det liksom inte blir något nytt av någonting utan mer ett ganska segt slut. Jag blev färdig med draknapoleonkrigen och kunde vinka adjö av Temeraire och kapten Laurence i deras vidare - och troligen ganska lugna - liv.

Genom hela serien har det här krigandet mot Napoleon med skildrande av olika slag och obegripliga fightingscener med drakar i luften varit det jag faktiskt hade kunnat vara utan. Jag har mest skummat igenom de delarna, och koncentrerat mig på allt det som händer i mellan, på drakdialoger, drakrelationer, drakhumor och så Temeraire-Laurence-förhållandet. Själva drak-såpoperan som detta blivit med alla små och stora karaktärer som följt oss genom alla nio böcker. Men krigandet? Njae... Och av alla böckerna i serien så innehåller den här mest av just det. Napoleon ska ju besegras, även i denna alternativa drakar-som-flygvapen-historieskrivning. Så det är trupprörelser, generaler och arméintriger, bomber och attacker, sida upp och sida ner, och jag skummar tills jag kommer till de göttiga bitarna som känns som alltför få: när Temeraires och Iskierkas ägg kläcks, givetvis under de värst omständigheterna som tänkas kan, eller när de engelska drakarna författar en motion till parlamentet om drakarnas rättigheter. Sånt. Eller när Temeraire och Iskierka ganska snabbt blir lite överväldigande av hur deras avkomling bär sig åt och vad hon kan göra, och hennes åsikter...!

Hursomhelst. Jag är klar med alla nio böckerna. Det känns fint.

Titel: League of Dragons
Serie: Temeraire #9
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2016
Förlag: Voyager
Köp den till exempel här eller här

söndag 26 maj 2019

Vera

Inledningen på den här boken gör mig helt andlös. Den är snygg, den är dramatisk, den ger precis rätt stämning till resten av boken. En flicka blir klädd till brud, och på bara några meningar förstår vi att hon är höggravid, men hon snörs hårt, hårt och kläs i en specialsydd klänning. Därefter pälsar och sjalar, och så ner i en båt för färd ut i skärgården, där bröllopet ska vara. Det är vinter, det är is (båtarna färdas i en nyligen gjord isränna) och det är så kallt att det gör ont att andas.
Inte blir det särskilt mycket varmare när de kommer inomhus: kyrkan är kall och festen hålls i ett hus som normalt bara används under sommaren. Spriten får värma bröllopsgästerna, och dansandet. Bruden tvingas dansa, snörd och höggravid, och förlossningen sätter igång. I kylan och med fulla människor omkring sig föder hon det barn som hon inte vill ha.

Andlös blir jag: det är så snyggt. Och hemskt - jag har varit höggravid, och att då bli hårt snörd? Panik! Åka båt i smällkall vinter? Tvingas dansa med snörning, mage och allt? Och så förlossningen på det...
Sedan fortsätter kylan, även efter bröllopet och förlossningen. Sandrine, som bruden heter, är nu ingift i överklassfamiljen Ceder, bor i våning på Östermalm men vet ingenting om den sortens liv hon nu förväntas leva. Hon bryr sig inte heller. Hennes liv ligger redan bakom henne, gjorde det redan när hon i somras kom till Sverige och andra världskriget precis slutat.

Jag läser vidare, och får veta allt mer om Sandrine och vad hon var med om fram tills dess hon kom till Sverige, mer om familjen Ceder och deras hemligheter, mer om Sandrines mamma och systrar och mormor. Vem som är far till barnet hon bär och föder i bokens början, barnet som är Vera i bokens titel. Språket är fortfarande vackert och berättandet likaså. Ändå tappar boken mig allt mer ju längre jag läser. Jag är fortsatt helt imponerad, men hur det än är så gillar jag det inte. Jag hittar ingen i boken som jag tycker om (utom möjligen hushållerskan Vanna). Inte Ivan, ingen i familjen Ceder, absolut inte Sandrine själv, inte hennes mamma eller systrar, och Vera kommer jag aldrig nära. Jag vet - det här är en mörk bok med komplexa personer och jag borde inte sitta och längta efter någon att tycka om i det här. Men för mig blir det alltför kallt, alltför likgiltigt och känslolöst, och jag förstår mig inte alls på Sandrine och de val hon gör. (samtidigt är det ju det som är grejen med den här boken: att krig och vidrigheter får oss att göra val vi annars aldrig skulle ha gjort?)

Så för mig alltså: en välskriven bok, en bra berättelse med mycket att fundera vidare på - men jag tycker inte om den.


Titel: Vera
Författare: Anne Swärd
Utg år: 2017
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

onsdag 22 maj 2019

Twelve Kings in Sharakhai

Den här bok-kolossen har nu legat ett par veckor halvläst hemma hos mig, och jag inser att jag inte kommer att läsa färdigt den. Eller, om vi uttrycker det så här: Twelve Kings in S v/s Candycrush level-dum-i-huvudet: 0-325 till Candycrush på KO. Och om Candycrush vinner över en fantasybok med lockande namn och fantastiskt fin framsida.... så är det inget jättebra betyg till boken, det är det inte.

Attans, jag som gillade den så i början?! Stenhårt tuffa Ceda, som i stadens "fighting pits" hittills varit obesegrad i en lång rad matcher (varav många på liv och död), Ceda som vi snart får veta lever och andas för att en gång kunna hämnas på de där jämra "tolv kungarna" som styr staden och landet med järnhand. Hon ska hämnas eftersom de för sisådär tio år sedan hade ihjäl hennes mamma. Hur hämnandet ska gå till är den stora frågan - de tolv kungarna är helt ouppnåeliga, och de flesta som lever i den gigantiska staden Sharakhai får aldrig ens se dem under sin livstid. Odödliga sägs de vara, kunniga i magi, och så med oövervinnliga livvakter som kallas Black Maidens omkring sig.

Ceda får ett skumrask-uppdrag: att hämta ett mystiskt paket av någon okänd, och lämna den till någon annan okänd, givetvis i stadens sluskigaste och farligaste kvarter, och lika givetvis under den natt när alla annars håller sig inne eftersom de märkliga asirim då kravlar runt på stadens gator och ylar efter blod eller vad de nu är ute efter. Det är högst oklart. Ceda lyckas med sitt paketuppdrag, men hennes bäste vän Emre (som ska hämta-lämna tvillingpaketet som också ingår i uppdraget) misslyckas spektakulärt och ligger snart i en skrynklig och döende hög under en bro. När Ceda försöker rädda honom träffar hon en asirim som inte alls äter upp henne utan i stället kysser henne på pannan med liktorra läppar.

Jodå, det är lockande alltihop, och så i en miljö som andas öken och oaser och hetta och sand och magi.

Men.

Det seeeeegar sig fram. Och författaren använder sig flertalet gånger av det värsta jag vet: försöker hålla läsaren på halster genom att låta huvudpersonen undanhållas alla hemligheter och all kunskap. Alltså på det sättet att det finns personer omkring henne som vet saker, men som inte berättar dem för henne för att "tiden inte är mogen", eller för att de är "förhindrade att tala", eller att Ceda själv "inte är beredd att få veta" eller för att de har en fis på tvären eller annat. Jag blir så otålig och irriterad av den sortens berättande att jag blir fnoskig - jag gillar hemligheter och plot-twists men de ska överraska mig, inte undanhållas mig om ni fattar skillnaden?

I vilket fall som helst: gång på gång på gång lade jag ner boken för att göra annat, för att somna, för att candycrusha, för att läsa andra böcker... och nu gav jag upp. Det här är första boken i en serie där jag tror bok 4 precis kommit ut, men jag läser inte vidare.


Titel: Twelve Kings in Sharakhai
Serie: The Song of the Shattered Sands #1
Författare: Bradley P. Beaulieu
Utg år: 2016
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här eller här

onsdag 15 maj 2019

På egen hand

Det var länge sedan jag läste någon bok av Marian Keyes, så länge sedan att jag tydligen aldrig skrivit om någon av hennes böcker här på bloggen...!? Och då har jag ändå läst de flesta av hennes böcker, men tydligen ingen sedan Oväntat besök på Star Street som kom 2010. Hopplala, tiden går...

Efter denna fullständigt ovidkommande inledning tar jag mig samman och skriver om boken jag läst:
Amy och Hugh har varit lyckligt gifta i sisådär 16 år och han är fortfarande Mannen i hennes liv. De har tre barn, varav ett gemensamt, vuxna eller nästan vuxna. Senaste året har varit tungt för Hugh: först dog hans pappa och sedan hans barndomsvän, och han har inte riktigt kunnat hantera det eller sitt liv. Nu har han kommit på en egen lösning: han ska ta time-out och resa iväg till Asien i ett halvår med ryggsäck som enda sällskap. Time-out från livet, jobbet och äktenskapet. Sedan ska han komma tillbaka till Amy och vardagen, har han tänkt, och ta upp sitt liv igen som en gladare människa.
Nej! säger Amy, men det hjälper inte. Hugh drar, och Amy blir kvar, och hur blir livet för henne? Funkar det utan Hugh? Funkar det bättre utan Hugh? Eller?

Givetvis får vi inte bara lära känna Amy och Hugh utan också det myller av människor som omger dem och som utgör deras liv: de tre döttrarna, Amys familj och stora antal syskon med respektive och barn, Amys kollegor på PR-jobbet, vännerna... Att läsa Marian Keyes är som att ta på sig en gammal favorittröja - språket känns igen, karaktärerna, familjen som är bullrig och jobbig men alltid där, humorn, den underbara lockelsen i att strunta i allt och bara krypa till sängs ett halvår och äta Kalaspuffar (alternativt choklad) direkt ur paketet. Sånt. Jag älskar att läsa om när Amy är hemma hos sin familj och dess kaos och jag tycker om dialogerna med hennes vänner.
Men Hugh-paus-grejen ledsnar jag ganska snart på att läsa om, och jag kom på varför jag inte läst Marian Keyes på så länge: jag tröttnade. Det här är en OK bok, men för lång, och jag hade nog hellre läst om någon av mina favoriter från förr, som En oväntad semester eller Vattenmelonen. Då när Keyes-universumet kändes nytt, fräscht och roligt och inte riktigt hade hunnit bli den där gamla favorittröjan ännu.


Titel: På egen hand
Författare: Marian Keyes
Originaltitel: The Break
Översättning: Katarina Jansson
Utg år: 2018
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

tisdag 14 maj 2019

Pianisten

Egentligen är hela den här grejen väldigt otypisk mig, men då och då vandrar jag iväg på för mig rätt okända vägar: jag såg nyligen filmen Pianisten. Och inte förrän i slutet av filmen insåg jag att den handlade om en verklig person: Wladyslaw Szpilman. Och det var först när jag googlade fram mer info om honom jag insåg att filmen baseras på boken han själv skrev strax efter andra världskrigets slut, boken om de egna upplevelserna i Warszawa under kriget. Så jag gick till bibliotekets hylla för biografier, hittade boken och slukade den. Jag som i det närmaste aldrig läser biografier annars. Eller ser på film för den delen.

Szpilman arbetade alltså som pianist på polska radion när andra världskriget bröt ut. Vi får följa honom och hans familj i det ockuperade Warszawa, hur regler och förbud staplas på varandra, förhållandena blir allt värre och vidrigare, och på vägen ned till det helvete som är "omlastningsplatsen" för transporterna till utrotningslägren. Och vidare ned i helvetet, eftersom Szpilman tas ifrån kön till tåget och lever (överlever, men knappt) vidare i ghettot. Det är precis så tungt och jobbigt som det låter att läsa om. Människorna gör fullständigt vidriga saker mot varandra. Och de mest makabra scenerna i filmen visar sig ha finnas med i boken, självupplevda av Szpilman. Som den när en svältande man (en "roffare" som livnär sig på att slita maten ur andras händer och direkt äta upp den eftersom han är så hungrig att alla regler och all moral är åsidosatta) tar en gryta från en kvinna, grytan tappas och gröten hamnar på marken, kvinnan skriker förtvivlat och mannen lägger sig raklång och slickar i sig gröten. Det hela är så vidrigt och lågt och förfärligt att det kändes överdrivet när jag såg filmen, men alltså så pass vidrigt att det inte fantiserats ihop utan faktiskt skett. Eller scenen med kvinnan som blir skjuten i ryggen när hon springer på en gata, faller ihop i en mycket märklig ställning (som om hon liksom fastnat i en hovnigning) och sedan får ligga kvar så på gatan i flera dagar.

Otypiskt mig också på det sättet att jag sällan läser svärta och elände. Och här är det så svart att det är svårt att hitta ut igen. Men Szpilman överlevde, alltså, och jobbade även efter kriget med att spela piano på radion. Ett av hans knep för att hålla galenskapen borta när han höll sig gömd och var hungrig och förtvivlad var att gå igenom alla de pianostycken han någonsin lärt sig, takt för takt i huvudet, och liksom spela dem i andanom. När han väl kunde börja spela igen efter kriget så kunde han dem alla utantill. Fortfarande.

Nu får det nog bli något väldigt lättsmält och feel-goodigt för mig, tror jag.

Titel: Pianisten
Författare: Wladyslaw Szpilman
Originaltitel: ursprungligen publicerad på polska med titeln Smierc Miasta (En stad dör)
Översättning: Ingela Bergdahl
Utg år: Originalet 1946, den här utgåvan 1999 med förord av Andrzej Szpilman och efterord av Wolf Biermann
Förlag: Bra Böcker
Köp den till exempel här eller här

torsdag 9 maj 2019

På natten är allt sant

Jag var lite skeptisk till den här pga att upplägget kändes lite väl klyschigt: Liv och hennes kompisar gillar inte invandrare, Jemal och hans kompisar gillar inte svennar. Och så möts Liv och Jemal och blir kära och.... ja. West side story, Romeo och Julia, Twilight... allt det där och alla fördomar man kan tänka sig i en enda förutsägbar mix.

Men - jag började läsa, och bara några sidor in var jag fast. Rejält fast, och kunde inte lägga ned boken alls. Vissa böcker bara har DET - det här är en sådan bok. Gnistan. Pirret. Den där livsfarliga dansen på knivseggen med kombinationen farligt och fel och underbart. Och det är precis när Liv och Jemal träffas som den där gnistan tänds. Hon snor hans läsk och är allmänt taskig mot honom, han och hans kompisar tjafsar emot henne, och så mitt i alla förolämpningar som haglar får Liv en ingivelse: hon går fram och kysser Jemal på halsen. Det ska vara ännu en förolämpning, det ska vara att sprida "äkta svennebaciller" - men det händer något där. En eld tänds, och sedan finns det liksom ingen återvändo. Livs pojkvän Hannes blir en del av kulissen, Jemals nya intresse Zarah är precis så perfekt som han drömt om men när han kysser henne händer ingenting. Han måste ta reda på vad systemfelet beror på, han måste söka upp Liv igen... och sedan blir de så där katastrofkära så att de inte kan sova, inte äta...

Men jaha. Kan de bli ihop, då? Vad säger kompisarna då?

Slukbok för mig, alltså. Nu ska jag kolla vad Lina Stoltz har skrivit mer - jag har sett hennes böcker i hyllorna men inte läst något av henne tidigare. Det får åtgärdas.

Titel: På natten är allt sant
Författare: Lina Stoltz
Utg år: 2018
Förlag: Barents Publisher
Köp den till exempel här eller här

onsdag 8 maj 2019

Jag är en tjuv

När jag nyligen läste Regnmannen kom jag ihåg att jag ännu inte läst Jag är en tjuv av Jonas Karlsson, så det tog jag raskt itu med.

Vi får följa med in på morgonmötet på stormarknaden MegaLivs. Här träffas personalen två gånger i veckan för att "fritt ventilera sina åsikter" om hur arbetet ska läggas upp, hur diverse problem ska lösas och välkomnas att tänka utanför boxen. Det som nu diskuteras är ett nytt sätt att tackla det ökande svinnet. Chefen Erik hade en workshop där hela personalen fick brainstorma fritt för att komma med en lösning, och lösningen som sedan vann allas gillande var den med skylten. Fasttagna snattare fick välja mellan att polisanmälan gjordes, och att stå ett antal timmar i stormarknadens entré med en skylt på sig som sade "Jag är en tjuv". Nu är det en yngling som blivit haffad med ett stulet datorspel, och han väljer att stå med skylten. Säkerhetschef Roland tycker inte att det känns bra (fast hela skyltidén kom från honom från början) och lyfter skyltfrågan varje morgonmöte.

Det var inget toppendrag av mig att läsa den här så tätt inpå Regnmannen som jag tyckte så väldigt mycket om. Jag är en tjuv är smårolig och småklok, men inte lika rolig som God jul eller lika klok som Regnmannen, och för mig är den bara "helt OK" i jämförelse med dem. Jag har väldigt roligt åt de träffsäkra beskrivningarna av arbetsplatsens sociala koder (vad man pratar om på lunchen och sånt där) och interna strider vars dramatik man som utomstående bara kan ha en aning om: de tydligen viktiga gränserna mellan de olika avdelningarnas golvyta i butiken? Huga! när vörtbröden får välla in på frukt & grönts avdelning...
Men själva grundstoryn med Roland och den fasttagne tjuven och moralen och alltihop... alltså, "helt OK" men inte wow.


Titel: Jag är en tjuv
Författare: Jonas Karlsson
Utg år: 2015
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här

måndag 6 maj 2019

Blood of Tyrants

I Crucible of Gold vinkade vi hejdå till kapten Laurence och Temeraire när de åter var på väg till Kina för att ha lite diplomatiska samtal med hovet där. Men den här boken inleds med att Laurence sköljs upp på en strand och först inte vet vem han själv är eftersom han tydligen fått ett slag mot huvudet och därigenom förlorat minnet. Ett skeppsbrott! Igen?! Vad är det med båtarna i den här serien, kan de inte någon enda gång komma fram till sitt mål utan sjutton olyckor på vägen? Men det värsta med Laurence nu är att han efter bara en liten stund kommer ihåg vem han själv är - men tror att han är kapten på Relianth, och att det är hon som kapsejsat. Vad han själv gör i Japan (för det är där han har landat), och varför han både har en grön officersrock (som flygarna har) och kan tala kinesiska flytande begriper han inte alls. Han har alltså glömt allt som hänt de senaste åtta åren. Det vill säga: allt som hänt i den här bokserien från bok 1 sidan 1...

Och det är frustrerande. Han pratar åter om drakar som "beasts", och när han äntligen återförenas med Temeraire känner han inte igen honom, och vet än mindre att det är "hans" drake. Temeraire är förtvivlad. Laurence är så konstig, och verkar inte vilja hänga med honom längre.

Under tiden de reder ut sina mellanhavande och minnesluckor (det tar låååång tid) så är de inblandade i diverse dramatik: först i Japan, alltså, som ser på allt västerländskt med stor misstänksamhet, sedan i Kina där någon omgående försöker ha livet av Laurence (igen). Och sedan drar de till Ryssland. Jo, för även i den här alternativa historieskrivningen tycker Napoleon att det är en bra idé att dra på fälttåg in i Ryssland. Utan att ha tillräckligt med proviant och utan kläder som räcker till den ryska vintern. Vi får också träffa ryska drakar, som till skillnad från drakarna i Japan, Kina och Inkariket lever under riktigt usla förhållanden. Fastkedjade, i princip.

Nu har jag bara en endaste bok kvar att läsa om Temeraire, och jag håller på den lite till eftersom jag anar en separationsångest utan dess like när jag läst färdigt den. Vad ska jag ta mig till när jag inte längre har Temeraire i mitt liv?


Titel: Blood of Tyrants
Serie: Temeraire #8
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2013
Förlag: Voyager
Köp den till exempel här eller här

torsdag 25 april 2019

Regnmannen

Ingmar lever ensam sedan hans fru Inger gick bort för några år sedan. Hon älskade trädgården, Ingmar levde för teatern där han var regissör och lade större delen av sitt liv. Men först försvann teatern ur Ingmars liv, och sedan Inger, och efter att ha varit helt utan mål och mening i livet ett tag så hittade Ingmar till Ingers älskade trädgård, och till rosorna. Dem vårdar han nu ömt enligt alla konstens regler.

Den här sommaren är ovanligt torr och varm, och bevattningsförbud med slang råder. Ingmar oroar sig för rosorna, och tycker sig komma ihåg att det väl fanns en gammal vattenkran på baksidan av vedboden, en kran som inte var kopplad till de kommunala vattenledningarna utan till någon sjö eller liknande? Han hittar efter lite letande i allt ogräs och sly den där kranen, och den går igång. Inte bara den - utan regnet. Snart inser Ingmar sambandet: när han sätter på den gamla kranen så börjar det regna. Fast det är omöjligt. Det här borde han förstås hålla hemligt (och ingen skulle ju ändå tro på  honom?) - men det är inte lätt, och snart har både mästrande grannen och kommunen fått reda på att Ingmar kan styra regnet.

Det jag gillar allra mest i den här boken är hur jag får både Ingmars och hans sons Eriks perspektiv på det som sker. Det jag först förstår när jag läser om Ingmar förändras en hel del när jag får läsa om hur Erik uppfattar det. Ingen av dem har väl egentligen fel, de bara tänker olika, som föräldrar och barn gör. Och det är det här jag tycker är så fint. När går vi över den där gränsen mellan att ens föräldrar kan allt, vet allt och är helt centrala i ens liv till att själv ha bildat en egen uppfattning, kunna mer än sina föräldrar (åtminstone om en del saker) och inse att ens föräldrar både kan ha fel och bara är vanliga människor? Erik tänker mycket på det där, och på hur hans uppfattning om pappan förändrats med åren:
"Pappa efter mammas död var en ny bekantskap. När Erik var liten hade de varit mer som en enhet. Var sin del av 'mamma och pappa', där den ena delen oftast var frånvarande i det dagliga livet. Pappadelen i hans barndoms föräldrar hade rätt lite med dagens farbror att göra."
Sen tycker jag förstås om det absurda i "regnmakandet" och hur kommunalrådet Anette Malmgren-Ljungman ser sin egen politiska räddning i styrning av regn - det här är väldigt mycket Jonas Karlsson som jag är van att läsa honom. Men jag läser gärna mer av hans relationsfunderingar.


Titel: Regnmannen
Författare: Jonas Karlsson
Utg år: 2019
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här

onsdag 24 april 2019

5 barnböcker - några nya favoriter

Jag läser en hel del barnböcker just nu eftersom jag har rätt många bokprat på jobbet och tyckte jag behövde utöka "repertoaren" med nytt eller i alla fall nytt för mig. Normalt brukar jag ju sedan skriva ett helt blogginlägg om varje bok, även de lättare barnböckerna - men nu växer traven med obloggade böcker på mitt skrivbord och jag inser att jag får göra någon slags samlingsinlägg av det hela. Här kommer alltså lite kortare vad jag tyckte om fem barnböcker på en gång:

Ester Tagg och den flygande holländaren
En riktig äventyrsberättelse jag tyckte väldigt mycket om (och det finns redan en fortsättning om Ester som heter Ester Tagg och sjöormens öga). Ester Tagg har fläta och knäppkängor, bor på barnhem med en ytterst elak föreståndarinna som säljer alla barnhemmets barn till "fabriken" när de fyller tio. Tre dagar före sin egen tio-årsdag läser Ester i tidningen att piratskeppet Den flygande holländaren ska komma till staden där hon bor. Och piratskeppet ser på bilden likadant ut som det hon själv har på bild, på det papper som låg i botten av korgen hon lämnades till barnhemmet i när hon var bebis. Hon måste dit! Men barnhemsföreståndarinnan låser in henne i en jordkällare pga att om Ester sticker iväg med något jämra skepp så går ju fabrikspengarna om intet, och drömmen om att stänga barnhemmet och öppna porslinsaffär (jodå!) får skjutas upp.

Titel: Ester Tagg och den flygande holländaren
Författare: Linn Åslund
Illustrationer: Rebecka Helmersson
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 8-12 år


Pepparkornen och den svarta förbannelsen
Spännande böcker som kan locka ca 10-12-åringar behövs alltid, så jag gav den här en chans trots att titeln kändes mer än fånig (i mina öron...)
Pepparkornen, en grupp barn som har deckarbyrå, är tydligen en populär tysk tv-serie som visats i många år, även på SVT. Nu har det gjorts en film om dem: Die Pfefferkörner und der Fluch des schwartzen Königs, och den här boken baseras på filmmanuset till den, och det finns även rikligt med filmfoton i boken. Mia i Pepparkornen ska på klassresa till Sydtyrolen, till en by där hennes vän Luca bor. Nu säger han över Skype bara någon dag före resan att de måste ställa in resan, att de inte får komma. Vi läsare får veta att han i en nedlagd gruva hört någon väsa att "ingen undgår den svarta förbannelsen". Men klassen reser ändå.
Den här gillade jag inte - det kändes alldeles för mycket som att läsa just ett filmmanus och försöka följa med i snabba klipp från den ena actionscenen till den andra. För zappigt, och för platt.

Titel: Pepparkornen och den svarta förbannelsen
Författare: Sarah Bosse
Originaltitel: Die Pfefferkörner und der Fluch des schwarzen Königs
Översättning: Anna Hörmander Plewka
Utg år: 2018
Förlag: Tukan
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år


Den magiska enhörningsön: Den förtrollade skogen
Det här är en serie böcker som jag helt missat fram till nu när jag läste om att den sjätte boken kommit ut. Ja, det är fnuttegulligt, och ja, det är mer än över-fånigt med magiska enhörningar som har tunna vingar, färgglada manar, som kan tala med "melodisk och lugn" röst... men jag släppte alla logiska invändningar åt sidan och kastade mig in i enhörningsland (via den ihåliga eken och med hjälp av magiskt stoft) och tyckte faktiskt om storyn...! (en "ond" enhörning har lagt en förbannelse över enhörningarnas fina land så att träden dör, och den otäckingen har också burat in enhörningarnas kung och tänker sig själv ta över makten på ett elakt vis) Äventyr, magi med klara färger och mjuka pälsar... what could possibly go wrong? Jag vet såååå många läsare som bara kommer att älska de här böckerna, särskilt om jag presenterar dem alla på en gång (de har olika färgtema) som en massiv enhörningschock.

Titel: Den förtrollade skogen
Serie: Den magiska enhörningsön #1
Författare: Zanna Davidson
Originaltitel: Fairy Unicorn: Magic Forest
Översättning: Malin Bergman
Illustrationer: Nuno Alexandre Vieira
Utg år: 2018
Förlag: Tukan
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-10 år


Frallan är bäst!
Den här har jag sett - och lånat ut - många gånger, men ännu inte hunnit läsa själv. Det har ju till och med hunnit komma två böcker till om Frallan: Frallan räddar världen och Frallan och kärleken. Nu bekantade jag mig med Frallan, eller Fransesca som hon ju heter men som ingen säger, och med Frallans mamma och mormor som är hennes familj (även om mormor bor i ett eget hus). Det här är vardagsdramatik i en helt vanlig miljö säkert många barn kan känna igen sig i. Frallan och mamma har "tävlingsdag" där de väljer tre grenar var att tävla i, grenar typ baklängesspring, balansgång, tysta leken, och så är mormor domare. Jag gillade att läsa men blev inte överväldigad - det är ju liksom bara det: Frallan och mamman tävlar i de där grenarna och så är det bra med det. Det är fina illustrationer av Lisen Adbåge också. Det jag nu brottas med är hur säljer jag in det här till barnen när jag bokpratar? Det är ju det som är min grej, att hitta något att hänga upp det på, och här är det liksom bara "Frallan och mamma tävlar... ja, och så tävlar de lite till, och sedan äter de pizza och sedan är tävlingsdagen slut". Jag ska prova att läsa ett stycke ur boken och se om det lockar, för jag tror att det här är en bok som kanske gör sig allra bäst som högläsningsbok.

Titel: Frallan är bäst!
Författare: Sara Ohlsson
Illustrationer: Lisen Adbåge
Utg år: 2018
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? 7-9 år + som högläsning från ca 5?


Monster monster - Den köttätande tentakelväxten
Det här är en serie om en grupp barn som alla får varsin superkraft av lite ovanligare slag - mitt under en lektion slår blixten ned i skolan och lyckas på bokmagiskt vis sammankoppla/kortsluta/väcka barnens främsta egenskaper (någon är duktig på att skriva, någon annan på att teckna osv) som magiska krafter samtidigt som den skapar ett monster som är ett hopkok av de bägge filmer barnen just kollat på i klassrummet: en om bläckfiskar och en om köttätande växter. Ut från filmduken slafsar sig alltså "den köttätande tentakelväxten" (som genomgående i hela boken skrivs ut i VERSALER och jag undrar lite varför..? I vilket fall som helst lyckas gänget efter lite krångel att med gemensamma, magiska krafter förpassa tentakelhistorien till monsterhimlen - men på sista sidan verkar nästa monster, "karatemumien" vakna till liv så de lär få mer att göra.
Jag gillar det här. Det är roligt (mer än läskigt), snabbt och lite annorlunda. Dock tycker jag att boken passar bättre på mellanstadiet (Hcg) än på lågstadiet (Hcf) som den klassificerats som - det är lite komplicerat att hålla isär de olika barnen, plus att boken i inledningskapitlet hoppar direkt in i handlingen när den är som mest spännande (barnen står på taket på skolan och monstret är just i färd med att äta upp en av dem) för att sedan backa och börja från början med presentation av personer, bakgrund och alltihop. Såna där tidshopp är ofta lite svåra att hänga med i för nybörjarläsare.

Titel: Den köttätande tentakelväxten
Serie: Monster monster
Författare: Johannes Pinter
Illustrationer: Lucas Svedberg
Utg år: 2018
Förlag: Egmont
Köp den till exempel här eller här