torsdag 19 september 2019

Morris Mohlin på iskallt uppdrag

Morris är sjukt störig samtidigt som han är väldigt rolig och jag befinner mig hela tiden i något mellanting mellan fniss och irritation när jag läser den här. Rappt går det, och knäppt är det och när jag har läst ett tag så kan jag liksom komma innanför jobbiga skalet på killen och hitta den som blir glad över att få en vän och den som är så sårbart kär i en påhittad bild av en tjej (han har aldrig pratat med henne men tycker han känner henne väl eftersom han följer henne på instagram...).

Och så har vi då katten, den påkörda katten som ligger undangömd i en frys. Det var (precis som det mesta Morris trasslar in sig i) inte riktigt meningen men nu råkar Morris ha kört på en katt och nu råkar den ha hamnat i en frys och nu måste han snart göra något åt det där innan det inträffar en katastrof. Det är så himla makabert, och jag grunnar på hur de 9-12-åringar som är tänkta att läsa det här faktiskt reagerar på kattgrejen. Zombies - ja, påkörda katter i frys - nja? Eller det är en del av Morris-paketet? Han är såklart väldigt ledsen för katten - men ber inte någon om hjälp utan den får ligga där den ligger som ett sorgligt paket bredvid Findus ärtor.

Böckerna om Morris tar ut svängarna. Ge dem till mellanstadiebarn som frågar efter roliga böcker, och som vill ha böcker som "dagbokförallaminafans" men med mer text.

Titel: Morris Mohlin på iskallt uppdrag
Serie: Morris #1
Författare: Maria Frensborg
Illustrationer: Kalle Landegren
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

söndag 15 september 2019

A Duty to the Dead

Bess Crawford arbetar som sjuksköterska under första världskriget. I bokens början tjänstgör hon på sjukhusskeppet Britannic (systerskepp till Titannic) när det går på en tysk mina i Medelhavet och sjunker. (en verklig händelse, även om Bess är påhittad) Vid katastrofen blir dock de flesta ombord räddade, men Bess bryter sin arm illa och måste åka hem på konvalescens. Då tänker hon ta tillfället i akt och äntligen åka till familjen Graham i Kent för att där lämna ett meddelande till Jonathan Graham från hans bror Arthur.

Löjtnant Arthur Graham vårdades för några månader sedan ombord på Britannic, och han och Bess kom varandra nära. Han avled dock av sina skador, men på sin dödsbädd fick han Bess att lova att muntligen och personligen framföra ett meddelande till brodern Jonathan: "Tell my brother Jonathan that I lied. I did it for Mother's sake. But it has to be set right."

När nu Bess Crawford anländer till the Graham House (jadå, det är upper class med tjänstefolk och allt) så framför hon sitt meddelande. Men varken Jonathan, eller hans mamma (som han direkt berättar det för) eller den tredje brodern i familjen verkar förstå vad Arthur kan ha menat. Bess kommer av lite olika anledningar (hennes sjuksköterskekunskaper) att stanna kvar hos Grahams ett tag, och det hela verkar mer och mer mystiskt.

Det här är en deckare i engelsk miljö under första världskriget. Trots att det är brinnande krig utspelar sig större delen av boken i Kent och London, och jag får mycket Downton-Abbey och Maisie-Dobbs-feeling. Tempot är ofta ganska lågt, men trivsamt, och precis som Jacqueline Winspear väver Charles Todd (som är författarnamn för mor och son Todd) in mycket vetande om första världskriget, om medicin från den tiden och annat, och det är de bitarna jag gillar mest. Det går ganska långt in i boken innan man ens förstår vad brottet består i, men jag valde inte boken för deckarspänningen utan just för miljön och tiden, och jag blir helt nöjd. Det blir nog fler böcker i serien för mig.

Och så blir jag påmind om att jag aldrig läst fler än de tre böcker om Maisie Dobbs (Winspear) som getts ut på svenska och som jag tyckte väldigt mycket om. Dags att ta tag i den läsningen nu, alltså, jag har säkert fler än tio böcker om henne kvar att läsa.


Titel: A Duty to the Dead
Serie: Bess Crawford #1
Författare: Charles Todd
Utg år: 2010
Förlag: William Morrow Company
Köp den t ex här eller här

måndag 9 september 2019

Är det nu allt börjar?

Tilda bor i ett litet samhälle där alla känner alla och har gått i samma klass sedan de var små. Hon tillhör inte de populära i klassen, har vänner men går ofta och längtar efter något annat, att allt det där som verkar hända andra ska hända henne också. Hon drömmer ihop som filmer i huvudet, dagdrömmar där hon och killen hon just nu är kär i träffas, dansar, håller om varandra, håller varandra i handen, gör allt det där som Tilda också vill uppleva. Oftast blir hon besviken på festerna och utekvällarna som aldrig verkar vara då när "det" ska börja och killarna hon är kär i blir alltid tillsammans med någon annan.

Så skönt att hon har Emmy ändå, Emmy som hon aldrig har träffat IRL men som hon chattar med och är soul-mate med, Emmy förstår henne. Och nu: Emmy vill att de ska träffas på riktigt. Att de ska åka till Brighton på språkresa!

Tilda lyckas övertala sina föräldrar som egentligen inte har råd att låta henne åka, och hon kommer iväg. Större delen av boken utspelar sig i Brighton på språkresan, som förstås för Tilda ska vara startskottet för "allt som ska börja". Nu ska hon äntligen få bli den som får göra allt det hon drömmer om, som att gå hand i hand på stranden med någon snygg kille. Fast... redan efter några timmar är det helt uppenbart hur det inte går att fly ifrån sig själv. Tilda har exakt samma roll i språkresesammanhanget som hemma: inte bland de populära, killarna blir ihop med andra och filmarna/dagdrömmarna i huvudet blir inte sanna. Emmy är förresten inte alls som hon verkat i chatten. Och det där med pengar är jobbigt - alla andra verkar ha gott om pengar men Tilda måste hela tiden spara och snåla med sin lilla reskassa.

Alltså: jag känner igen mig något så vansinnigt hos Tilda! Jag var precis så där hela högstadiet och hela gymnasiet. Samma roll i de sociala sammanhangen, samma dagdrömmar om killarna som sen alltid blev ihop med andra, samma ständiga längtan efter att också få ha någon som var ihop med mig. Samma besvikelse. Författaren Siri Spont har fångat alltihop, språk, tonårslängtan, ilska och frustration. Det är så bra!

Och bara en liten bit in i boken förstod jag att Tilda är precis den Tilda som var huvudperson i Siri Sponts böcker för mellanstadiet: Utan djur så dör jag, Bara jag vågar m fl, då även illustrerade med Jonna Björnstjernas fantastiska bilder. (och på den tiden dagdrömde Tilda om att få bli ihop med Edward Cullen, eller möjligen Ulrik Munther) Så roligt att få läsa om Tilda, Thea, Tildas storasyster och alla de andra nu när de blivit äldre!


Titel: Är det nu allt börjar?
Författare: Siri Spont
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

torsdag 5 september 2019

Take a Thief

Det var ett tag sedan jag besökte Mercedes Lackeys värld, Valdemar och de krispigt vitklädda (de sköter oftast inte tvätten själva) heralderna på sina lika krispigt vita, vackra och blåögda hästar. De senaste två böckerna jag läste (Exile's Valor och Exile's Honor) om vapenmästaren Alberich fick mig lite avskräckt. Men dessa två hade jag i en omnibus-utgåva tillsammans med en tredje bok: Take a Thief, och denna påkallade nu min uppmärksamhet där den låg oläst och bortglömd i min Kindle. White-Horseland-Revisited alltså:

The Thief ifråga är Skif, och vi får följa honom från det att han är väldigt liten och bor i någon Harry-Potter-liknande skrubb hos sin morbror som utnyttjar honom hårt i sin sunkiga krog. Snart kan Skif rädda sig själv från det livet till ett mycket bättre som en i ett tjuvpojksgäng, ledda av en invalidiserad man som bor i en källare. Skif lär sig de ädla konsterna inbrott och ficktjuveri, och är rätt nöjd med allting tills den dag han kommer hem från ett lyckat "heist" och finner hela kvarteret (ovanpå källaren där de bor) i ljusan låga. Allt brinner ner och ingen kunde rädda hans mentor och de övriga som var hemma av tjuvpojksligan. Därefter går Skifs liv ut på en sak: hämnd. Den som anstiftade branden ska dö. Långsamt. Och det är när han jobbar på för att luska ut hur hämnandet ska gå till (och vem det är han jagar) som han stöter på Alberich, allas vår baklängestalande herald som är ute på något av sina mystiska klä-ut-sig-i-olika-förklädnader-och-hänga-på-stadens-krogar-uppdrag. Det visar sig att de nog jagar samma person. Men det tar ett tag innan de börjar samarbeta. Först ska det komma en vit häst trippande, en vit häst som faktiskt sonika kidnappar Skif och drar iväg med honom ut i skogen. Väl där slänger hon av honom, och berättar för honom (jo, de talar ju via telepati, de där) att Han Är Utvald Och Nu Är Han Hennes Herald. Sedan bär hon honom tillbaka till Herald-akademin där han får lära sig att tala fint och bära vita kläder.

Den här är helt OK. Jag gillar att läsa om Skifs liv. Men allt det kring hans hämnande, och lösandet av vem-som-gjorde-det är lite tråkigare att läsa om (och symtomatiskt nog är det också där Alberich smyger in i en listig förklädnad). Jag gillar ändå det hela så pass mycket att jag kommer väljer att glömma Exile-böckerna och kommer att läsa mer Lackey snart.


Titel: Take a Thief
Serie: jo, den ingår någonstans i Mercedes Lackeys serie-universum, men liksom lite här och lite där och med en ordning som är allt annat än överblickbar. Den är typ fristående, men behöver ändå läsas efter Heralds of Valdemar-trilogin och efter de två böckerna om vapenmästaren Alberich-som-talar-baklänges (Exiles-böckerna).
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2002
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här

onsdag 4 september 2019

Agnes Grey

Agnes växer upp som yngsta barn i en prästfamilj. När de får ont om pengar vill hon hjälpa till med försörjningen, genom att arbeta som guvernant. Hon har inte själv gått i skola men blivit undervisad av sin mor i hemmet, och tänker sig att hon nu ska ge små barn samma fina bildning, uppfostran och moral som hon själv fått och har. Hon ser framför sig stillsamma, trevliga samtal med artigt lyssnande barn, för hur svårt kan det bli? Om hon bara vill väl? Hennes mamma och storasyster tycker att hon själv inte är mer än ett barn (hon är väl i 18-årsåldern) och nog inte riktigt redo ännu, men Agnes framhärdar. Hon vill klara sig själv, hon vill vara nyttig och hon vill undervisa.

Så hon får tjänst och ger sig iväg. Men barnen... gör inte som hon säger? Hennes tid får till stor del ägnas åt att överhuvudtaget få dem att sitta still i skolrummet och göra ens något av det Agnes säger till dem? Och inte får hon slå dem heller, eller ens säga till dem på skarpen, för då blir barnens föräldrar arga. Arga blir de i vilket fall som helst, för de tycker inte Agnes har någon särskild ordning eller koll på ungarna och efter ett år får hon sparken. Men hon ger inte upp, utan får tjänst i en annan familj där det finns äldre barn, tonårstjejer inte mycket yngre än henne själv. Dem ska det väl gå att prata med, i alla fall? Det går sådär bra, kan jag säga.

Anne Brontë var yngsta systern i prästfamiljen Brontë, och hon arbetade som guvernant några år som ung vuxen. Agnes Grey ska basera sig en hel del på erfarenheterna hon fick då. Och jag tror det är därför det blir så bra, och känns så äkta. Agnes frustration är så mästerligt beskriven, personerna hon jobbar för och med likaså och jag kan ofta se dem framför mig. (ta bara farmor till barnen i första familjen som Agnes på ett ställe beskriver hur hon pratar, utvikningar hon gör, huvudrörelser och gester och andra detaljer som är väldigt tydliga. Det känns faktiskt som om hela den beskrivningen skulle kunna vara väldigt självupplevd och skriven i stor irritation precis efter att författaren precis gått ifrån ett samtal med personen ifråga)
Det är en märklig känsla att läsa Agnes Grey - för miljö och samhälle är det viktorianska England, men språket och berättandet gör människorna levande på ett sätt som ändå känns nu fast de så tydligt hör hemma i då. Jag gillar det väldigt mycket.

Titel: Agnes Grey
Författare: Anne Brontë
Originaltitel: Agnes Grey
Översättning: Maria Ekman
Utg år: original 1847, den här utgåvan 2009
Förlag: Norstedts (den här utgåvan)

söndag 1 september 2019

Someone to Honor

Och jadå, jag hann med den sjätte boken i Westcott-serien på min gångna semester också:

Den här gången är det Abigail Westcott som får hitta sin ende och rätte. Abby är lillasyster till Camille i Someone to Hold, och därför förstås också ett av syskonen som i första boken befanns vara födda utom äktenskapet och numera utan arv och titel, och ute i kylan överhuvudtaget vad gäller sällskapsliv och alltihop. Abby har hittills varit rätt mycket i skymundan och inte gjort mycket väsen av sig, och tagit det faktum att hon inte fick sin "debutsäsong" (pga skandalen) ganska lugnt ändå.

Nu kommer hon hem till sin bror Harry, han som inte längre är earl utan istället officer. Han är skadad, och hon ska bo hos honom ett tag för att göra honom sällskap, och vila lite från det sällskapsliv hon trots allt fortfarande är en del av. En av de första hon möter är en ohyfsad karl som i bar överkropp står och hugger ved. Hur vågar han?! Där ladies som hon själv skulle kunna få (och får) syn på honom? Bar överkropp. Så skandalöst. (och så.... läckert)(fast det erkänner hon inte ens för sig själv) Hon stegar fram till honom och skäller ut honom efter noter. En ful hund har han också. Fy.

Nå, det där är inte den obildade dräng Abby tar honom för. Nej, det är överstelöjtnant Gilbert Bennington, Harrys överordnade som följt med honom hem till England. Och givetvis är det Glbert Abby kommer att vara gift med innan boken är slut. Fast det skulle man inte kunna tro - han fullkomligt avskyr fisförnäma ladies som tror de är bättre än alla andra, och som har mage att skälla ut någon de inte ens vet vem det är bara för att de råkar uppröras av lite bar överkroppshud. (och muskler)(och hunden är förvisso ful, men världens bästa) Gil har rätt svårt för överklass - han är själv inte född "gentleman" utan kommer från enkla förhållanden och har stigit i graderna i armén mestadels på egna meriter, och har fått lära sig etikettsregler, snyggt uttal och sånt på vägen.

Men gifta blir de, och kära i varandra också så småningom - men faktiskt är det högst oklart varför. Jag vet inte vad Abby ser hos honom mer än hans mörka röst och snygga överkropp, och det han verkar falla för hos henne är just hennes lady-grejer: att hon gillar att brodera, arrangera blommor i vaser, kan konversera och är en Behaglig Person.

Av de sex Westcott-böcker jag nu läst är denna den avgjort svagaste. Främst eftersom det är så beige med hela kärleksstoryn - den tänder aldrig till och jag ser inte varför de skulle passa ihop. Men också eftersom det är ett evigt tjatande och ältande hos denne Gil hur annorlunda han är eftersom han kommer från enkla förhållanden, och hur han inte tror på sig själv, och hur alla i Abbys familj säkert tycker illa om honom egentligen eftersom han inte är en gentleman på riktigt. Jag blir trött. Dessutom börjar serien bli lite lidande av det här med att Mary Balogh älskar sina förra kärlekspar, och vill följa upp dem med hur de har det nu, vilka barn de har, och hur de umgås med varandra. Jag gillar det för det mesta, eftersom jag gärna vill veta hur det gått för alla, men här tenderar det att bli ett evigt listande av namn: vilka som kommer till te, vilka som kommer på middagen och hur de sitter vid bordet, vilka som har träffat Gil och vad de tycker om honom, vilka barn som leker med vilka... det blir faktiskt lite tjatigt ibland.

Men jag släpper Gil och Abby och längtar i stället efter att få läsa nästa bok i serien, bok 7. Den vet jag nämligen ska handla om den ogifta äldre släktingen Matilda, som är kanske 55-60 år eller nåt, och som serien igenom har förlöjligats eftersom hon alltid springer efter sin mamma the dowager countess Westcott eller vad hon kallas, och ska tvinga på henne luktsalt och sjalar och grejer. Nu ska denna Matilda få en egen bok i serien. Heja Mary Balogh! Hur många romance-böcker har en kvinnlig huvudperson som är 50+??


Titel: Someone to Honor
Serie: The Westcott Series #6
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2019
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

lördag 31 augusti 2019

Nörd

Maries klass har får en uppgift i SO: försöka göra något som kan bli viralt på sociala medier. De får själva välja vilken kanal de ska ha. (läraren pratar inget om nätetik eller så, bara om hur viktigt det är att inför den digitala framtiden bli någon på nätet) Heddy räcker upp handen och menar att det hela kan bli lite orättvist. Själv har hon ”sjukt många följare” på sin egna kanal, flera fansidor och har vunnit priser. Hon har ju redan lyckats med det uppgiften går ut på? Hon får ändå samma uppgift som de andra, göra det hon redan gör men på något annorlunda sätt. Så Heddy startar ett instagramkonto åt sitt hår och där lägger hon upp olika frisyrer. Givetvis med hundratals, eller rentav tusentals, likes direkt, och beundrande kommentarer.

Men vad ska Marie göra? Hon är liksom inte duktig på något, vad hon än tar sig för blir det fel. Bad hair-day alla dagar, fel kläder, hon snubblar, spiller, får fläckar på kläderna… Hennes bäste vän Espen, som hon alltid hänger med, säger att det är just detta som gör henne unik: att hon är en sådan nörd. Och att det är det hon ska lägga upp på nätet.
Så det gör hon. Espen filmar när hon ska sminka sig och det (som vanligt) blir ren katastrof. Mascaran klumpar sig, hon får mascara i ögat och allt blir kladdigt och jobbigt och fel som det brukar bli. Men när hon lägger upp mascara-filmen och andra liknande på sin kanal "Nörd"? Succé! Filmerna får hur många visningar som helst, massor av människor kommenterar att de älskar att hon är så rolig och nördig. (till och med Heddy ger henne hjärtan i kommentarsfälten) Det kommer också fram folk i skolan, även sådana hon inte känner, och kommenterar hennes nördighet. Även Maries mamma, som tydligen livnär sig på sitt eget, glamorösa, bloggande, jublar: "så roligt att du har hittat en egen uttrycksform!" Skoluppgiften i hamn alltså, Maries nördighet har blivit viral, och visst borde det kännas bra? 

Det gör det inte.

Jag tyckte först inte om den här boken när jag läste den, för jag blev så arg. Hur kan Marie få göra så här mot sig själv? De vuxna i hennes liv som borde stöttat och kommit med goda råd - det är de som pushar iväg henne åt helt fel håll! Men sen tänkte jag: det här kanske är en bok som fler borde läsa och bli arga av? Och sedan, tillsammans med andra, tänka efter varför? 


Titel: Nörd
Författare: Mina Lystad
Originaltitel: Nørd
Översättning (från norska): Carina Gabrielson Edling
Utg år: 2018
Förlag: ABC forlag
Köp den till exempel här eller här

fredag 23 augusti 2019

Filix Wood - Bara den svagaste överlever

Först får vi lära känna Filix Wood när han bor med sin mamma, bara de två i en stor, fin våning i en stor stad. Hon målar tavlor som säljer väldigt bra, så hon och Filix äter ofta ute, köper ungefär vad de vill och tar taxi så fort de ska någonstans. Skolan går väl sådär bra, Filix är ganska ofta borta. Hans mamma tycker skola är en rätt onödig grej och håller honom gärna hemma för minsta lilla. Nu vill hon till exempel att han ska stanna hemma när han får en konstig känsla i magen, trots att den mer är som ett diffust sug eller som en längtan.

Filix behandlar maglängtet med att planlöst gå ut på stan för att köpa något, vet inte vad. Tills han går förbi en affär som säljer friluftsprylar. Aha! Det! Helt rätt! Han ska bli friluftsmänniska, det är det han vill, känner han. Raskt stegar han in och köper en komplett utrustning med alltifrån tält, sovsäck till torkad mat, trangiakök, kniv och solcellsbatterier till mobilen. Sedan tänker han modigt inleda sin friluftskarriär med att övernatta i parken. Det tycker hans mamma är dumt och farligt, och att han hellre ska sova i riktiga skogen på en plats hon väljer. De tar alltså en taxi (så klart) ut i skogen, Filix och hans kompis Alice, slår upp tält och äter godis en stund varpå Alice aviserar uttråkning och åker hem igen. Nu äntligen kan Filix sätta igång med det riktiga hardcore-friluftandet så han går iväg djupare in i skogen. Längre och längre bort tills han slår huvudet i en gren, tappar bort hela sin utrustning, som i en drömsekvens vandrar på vatten och... plötsligt befinner sig på en plats som lika väl skulle kunna vara en annan värld. Märkliga människor klädda i djurhudar petar på honom, tar honom tillfånga och pratar om att "offra honom till fåglarna" eftersom han helt klart är en utböling. Filix är fullständigt övertygad om att han hamnat hos en grupp halvgalna lajvare, och är rätt glad att han fortfarande har mobilen i fickan så att han kan ringa mamma om det verkar bli läskigt.

Lajvare, no. Detta är ett eget samhälle, fullständigt isolerat (med någon typ av magisk barriär) från resten av världen sedan nästan 400 år tillbaka då det här grävdes efter guld i en gruva. Det grävdes för djupt och något väcktes till liv där nere i det som visade sig vara en vulkan. Död och förstörelse och ondska, som nu vill sprida sig till resten av världen. Det här samhällets uppgift har igenom århundradena varit att skydda världen från detta.

Det tar ett tag för mig att komma in i boken, men när Filix väl kommit till "Trästan" fastnar jag mer. Dock lämnar boken mig med många frågor, jag har inte riktigt fått veta allt jag ville om den där gruvan/vulkanen Cado, vad det är som egentligen väckts, hur det kan finnas magi och vad den går ut på och annat. Men det här är första boken i en serie, så jag får väl ge mig till tåls lite.


Titel: Bara den svagaste överlever
Serie: Filix Wood #1
Författare: Petrus Dahlin
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-15 år

måndag 19 augusti 2019

Someone to Trust

Femte boken i Westcottserien! Jadå! Och den här hänger rätt mycket ihop med både bok 3 och 4: bok 4 slutade med ett bröllop på självaste julafton. Och till det bröllopet, som hålls på det fortfarande rätt luggslitna godset Brambledean från bok 3, kommer förstås hela klanen Westcott. Eller, ja, de kom dit för att fira jul trodde de. Själva bröllopet fick de lite oväntat på köpet. Men det hör till bok 4 och inte hit. De som nu ska bli duktigt kära i varandra redan på sidan sju eller nåt, men inte erkänna det förrän långt, långt inne i boken är två personer vi bägge lärt känna redan. Den ena är Elizabeth, övertrevlig storasyster till Alexander (hjälten i bok 3), den andre är Colin, äppelkindad lillebror till Wren (hjältinnan i bok 3).

Varför kan inte dessa två få bli kära i varandra, då? Jamen hallå! 1. De är syster respektive bror till två som är gifta med varandra. Även om de då inte är släkt så har de automatiskt blivit syskon de också. Eller i alla fall typ syskon. Men värre är: 2. Elizabeth alltså storasyster till Alexander, och Colin lillebror till Wren. Elizabeth är nio år äldre än Colin. Och det bara gååååååår ju inte. Fattar ju vem som helst. (även om Colin en bit längre in i boken argumenterar: "din förre man - han var ju tio år äldre än du? varför var det helt OK men vår åldersskillnad skulle vara helt omöjlig?")

Ålderskillnad eller ej så blir Elizabeth och Colin alltså ordentligt kära i varandra under det där romantiska julfirandet med släkt och vänner omkring sig, med snöbollskrig och en mistel hängandes i taket och stämning så boksidorna nästan smälter. Men de försöker låtsas som ingenting pga "omöjligt". Sedan åker de tillbaka till London för att var och en på sitt håll försöka hitta lämplig maka/make. Colin eftersom han är lord och giftasvuxen och behöver se sig om efter lämplig fru för att tillverka arvingar. Elizabeth eftersom hon ganska många år efter sitt första, katastrofala äktenskap (hon blev misshandlad och maken söp)(ja, klart vi får läsa mer om detta)(det är ju lite det titeln handlar om) nu äntligen vågar tänka sig ett liv tillsammans med någon annan. Hon letar lämplig äldre, stabil man med tillhörande tryggt hem.

Men det är ju så klart inte lönt att de håller på och jamsar runt på annat håll när det är varandra de är kära i? Åldersskillnad or no? Nä, klart det inte är. Men innan de fattar det ska det begås allvarliga misstag, och Colins (och Wrens) mamma ska också få vara med lite och försöka dominera sin son. Hon är rabiat galen och en underbart fantastiskt vidrig karaktär att läsa om. Love to hate her.

Titel: Someone to Trust
Serie: The Westcott Series #5
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2018
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

söndag 18 augusti 2019

The City of Brass

Den här fick jag som förhandsex på bokmässan redan 2017, och trots att jag varit nyfiken på den har den blivit liggande sedan dess. (pinsamt nog har till och med bok 2 i serien, The Kingdom of Copper, hunnit komma ut) Den är rätt tjock, jag får skylla lite på det. Nu var det semesterdags, och jag tyckte det var läge för lite ökenfantasy. Alltså:

Vi börjar i Kairo, lite diffust 1700-tal så där, och med en mix av många olika människor. Här bor Nahri, som lever på att lura pengar av folk på lite olika sätt (typ att fuska lite som spådam, skicka folk till ett särskilt apotek hon själv sedan får procent på vinsten av, ha falska seanser... sånt) och som sparar pengar för att någon gång kunna åka till Istanbul för att studera medicin. Hon har nämligen en ytterst märklig egenskap att hon liksom förstår hur folk är friska eller sjuka, på lukten av dem, ljudet av dem, skuggor hon ser på dem... det är något övernaturligt över det hela. Men hon skulle vilja lära sig det här på riktigt och jobba med det utan fuskandet och lurandet. Men det går ytterst långsamt att spara ihop pengar, och hon börjar misströsta om att någonsin komma någonstans alls.

En annan konstig grej med Nahri är att hon förstår och talar alla språk hon får höra. Det räcker med att lyssna på några meningar, så kan hon själv tala och förstå vilket språk det än handlar om. Hon talar förstås arabiska, men hennes modersmål är ett helt annat språk som hon själv inte vet vad det heter eller var det kommer ifrån. Hon vet inte vilka som är hennes föräldrar eller var hon själv är född, och hon har aldrig mött någon som talar hennes modersmål.

Nu ska hon leda en slags ritual för att driva bort onda andar ur en ung flicka. Hon har ingen aning om vad hon håller på med, kan ingenting om andar, men betalningen är bra och hon vet ungefär hur det ska gå till. Hon sjunger lite, trummar på en trumma och låtsas komma i trans. Så får hon för sig att det skulle vara mer effektfullt om hon sjöng på sitt eget modersmål, så hon testar det. Och attans, ja, vilken effekt det får... Barnet ifråga blir besatt av en efrit som vill hela världen ont, och med virvelvindar, blixtar och brak råkar hon dessutom åkalla en djinn som heter Dara, och som är duktigt irriterad på att bli hämtad från där han nu befann sig.

Och det är först nu det blir fantasy av det hela. Dara (och efriten också) förstår att Nahri inte är någon vanlig människa, och att hon inte hör hemma i Kairo. Han tar med henne till Daevabad, den magiska stad som är titelns City of Brass, och vars befolkning helt består av djinner av olika slag. Och här hamnar Nahri mitt i komplicerade politiska manövrar och intriger. Dessutom blir hon kompis med Ali, som är en yngre prins (och inte arvtagare) i familjen som har högsta makten.

Första halvan på boken tyckte jag var riktigt bra, särskilt när Nahri är kvar i Kairo. Det är nytt, det är spännande, det är fantastiska miljöer (de dödas stad!) och Nahris mystiska egenskaper lovar gott. Resan till Daevabad är förstås inte friktionsfri, men rätt rolig att läsa om (detta att de förstås färdas med en flygande matta?! som dessutom tydligen är dåligt förtrollad så den kan krascha när som helst). Men när de sedan kommer fram till mässingstaden så går luften ur boken för mig, och tvärstannar i en oändlig och seg härva med komplexa politiska intriger jag inte hänger med i och inte är intresserad av. Jag fick verkligen kämpa för att ta mig igenom till slutet. Och jag vet faktiskt inte om jag orkar ta mig an bok 2, eftersom (när jag läser om den) den verkar harva vidare i ungefär samma stil med det där politiska intrigerandet. Dock händer det saker med Ali i slutet på den här som jag gärna skulle vilja få reda på mer om, så jag får se hur jag gör.

Titel: The City of Brass
Serie: The Daevabad Trilogy #1
Författare: S.A. Chakraborty
Utg år: 2018
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

lördag 17 augusti 2019

Someone to Care

Detta är fjärde boken i serien om Westcott-familjen. Och här får vi intressant nog läsa om Viola Kingsley, den f.d countess of Riverdale som i första boken fick se sitt tjugoåriga äktenskap annullerat och bli fråntagen sitt namn och sin titel, och få sina barn förklarade som oäkta och inte lämpliga i sällskapslivet längre. Hon drog då iväg till sin bror, präst på landsbygden i södra England någonstans, och återtog sitt flicknamn Kingsley, och tänkte sig ett framtida liv i anonymitet och lätt bitterhet. Hennes barn var ju vuxna och skulle säkert klara sig bättre utan sin mamma.

Jodå, så tänkte hon. Men då hade hon inte räknat med att Mary Balogh tyckte att det skulle vara ytterst intressant att få berätta denna 42-åriga änkas historia och låta henne hitta sitt livs kärlek. (Åh, som jag gillar att Balogh helst skapar karaktärer som har djup och livserfarenhet snarare än att låta sina böcker handla om oskyldiga vackra artonåringar som debuterar i sällskapslivet!)

När boken börjar är det rätt så mitt uppe i en familjefest för alla lyckliga Westcotts som har gift sig och fått det bra i de tidigare tre böckerna. Det döps ett barn, alla är samlade, alla ler... och Viola får helt plötsligt bara nog av all denna happily-ever-after-lycka. Hon orkar inte hålla skenet uppe längre, alla är så måna om henne, att visa att de fortfarande älskar henne och att hon är en del av deras familj fast hon egentligen aldrig hört till dem (i och med att äktenskapets annullerades), hon måste få dra sig undan lite och hinna ikapp och vara lite bitter i sin ensamhet innan hon orkar ut i livet igen. Så hon drar. Ensam. Vägrar ta med sig ens en kammarjungfru. Hyr en vagn, vilket är helt skandalöst. Och vagnen är usel, efter några timmar får den något större fel på någon hjulaxel som måste bytas ut, och Viola måste ta in på det lokala värdshuset fast det är ett ställe hon normalt aldrig ens skulle ha tittat på.

Och på värdshuset råkar markisen av Dorchester, ökänd kvinnokarl, rucklare och spelare, befinna sig. (i hans fall var det någon häst som tappat en sko) För många år sedan stötte han en hel del på Viola, när hon fortfarande var countess of Riverdale och dessutom trebarnsmor. Och väldigt gift. Hon avvisade honom då, pga plikttrogen (även om hon aldrig varit särskilt kär i sin egen man) men har väl egentligen aldrig kunnat glömma honom. Nu har det gått sisådär femton år sedan hon bad honom lämna henne ifred - och nu finns det inte längre några hinder. Marcel (markisen) är änkling, Viola änka, och de bestämmer sig för att rymma från allt och alla till en liten stuga vid kusten några veckor. (läs: mindre gods vid kusten, med tjänstefolk)(läs också: för att ha sex)

Det borde de väl kunna göra? Men hallå! detta är England i början av 1800-talet, och de är inte gifta. Vad ska alla tycka? Om de får reda på det? Vilket de får. Violas alla vuxna barn med/utan respektive, och Marcels lika vuxna barn. Skandal? Heh...

Mary Balogh är fortsatt i sitt absoluta esse när hon skriver den här serien om Westcotts. Jag tycker SÅ mycket om den.


Titel: Someone to Care
Serie: The Westcott Series #4
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2018
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

onsdag 14 augusti 2019

Pansarhjärta

Inte vet jag vad som hände, men tydligen har det hunnit gå mer än fyra år sedan jag läste förra boken (Snömannen) om Harry Hole?! Det var verkligen inte meningen...! Alltså är det inte så himla konstigt att jag känner mig ganska förvirrad när jag läser Pansarhjärta och den refererar till personer och händelser i Snömannen. Jag minns verkligen inte. Men det ger sig ändå efter ett tag, och jag kommer in i Hole-världen igen.

Hole-världen, som inledningsvis i Pansarhjärta utgörs av ett ytterst skruttigt rum någonstans i ett ännu mer skruttigt lägenhets/rum/misär/slum-huskomplex någonstans i Hongkong. Där ligger Harry Hole på en madrass och dekar ner sig mer än någonsin. Livnär sig på typ nudlar, opium och självömkan. Plus att han blivit av med sitt pass och inte kan komma hem till Oslo igen.

Men det begås mord i Norge. Någon har ihjäl människor en efter en med hjälp av utstuderat grymma metoder (hur kan någon ens komma att göra tortyrgrejer som det där klotet med taggar/nålar som skjuts ut? Vidrigt och sjukt.) och norska polisen känner att de aldrig kommer att få fatt på mördaren om de inte får Harry Hole till hjälp, nerdekad eller ej. Så han hämtas hem. Och givetvis får han snart fart på mordundersökningen och hittar grejer som de andra till sin stora ilska inte hittat. Konkurrens mellan den ena polissorten (lokal?) och den andra polissorten (riks?) uppstår och ömma tår trampas på, och utredningsledaren som heter Bellman vill att allt  ljus ska skina på honom.
Och vi får fara till fjällen, och till Kongo, och givetvis är ungefär alla vi får läsa om misstänkta, och det är överraskande vändningar och rätt spännande, men till sist fångas förstås den slemme skurken in. Och Harry Hole är fri att deka ner sig igen.
Förhoppningsvis tar det inte fyra år innan jag läser nästa bok om honom.

Titel: Pansarhjärta
Serie: Harry Hole #8
Författare: Jo Nesbö
Originaltitel: Panserhjerte
Översättning: Per Olaisen
Utg år: 2010
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

tisdag 13 augusti 2019

Someone to Wed

Här är tredje boken i serien om den talrika och släktträdskomplexa familjen Westcott, och nu är det Alexanders tur att få hitta den enda och rätta. Alexander är den som efter skandal-kris-katastrof-avslöjandena i seriens första bok fick bli den nye earlen av Riverdale eftersom den ursprunglige befanns bara vara en enkel oäkta mister och därför söp sig full och drog ut i krig.

Alexander ville inte alls bli earl, tack så mycket. För med titeln följde inte så mycket pengar (dem ärvde Anna, den okända dottern i bok 1) men i stället ett stort gods i mycket nedgånget skick, med marker som skötts dåligt och folk som snart inte kunde leva på sina lantbruk. Och eftersom Alexander är En Mycket Rättskaffens Man som alltid vill göra det rätta och riktiga, Plikten Framför Allt osv osv, så vill han få godset, Brambledean, på fötter igen. Pengar måste till! Och hans idiotsäkra plan för detta är: att gifta sig rikt. I hela sitt liv har han drömt om att gifta sig av kärlek, få familj och lycka och många barn och allt det där... men, men: Alexander Är En Rättskaffens Man, och vad är väl hans lycka värd, när folket på hans gods behöver hjälp? Matsalsbordet ser trist ut och gardinerna behöver bytas? Och det inte finns mer än ynka två eller tre trädgårdsmästare att sköta om rosorna och allt det andra? Rik fru sökes!

Wren Heyden är rik. Hon är affärskvinna, äger och driver glasbruk, men hennes sociala kompetens är i det närmaste obefintlig. Hon träffar aldrig någon, går nästan aldrig ut och om hon ändå gör det så är hon djupt beslöjad. Nu vill hon ha en äkta make, eftersom hon gärna skulle vilja ha allt det där med sex och barn och sex och kyssar och sex. Och hon har ju pengar? Hon kan väl köpa sig en man, då? Hon gör upp en lista på fyra lämpliga kandidater, och så bjuder hon in dem på te, en och en. Alexander är nummer tre på listan. Och när han kommer in i rummet så får Wren kalla fötter om hela äktenskapsidén: han är ju så snygg. Inte kan väl hon...?
Fast jodå. Hon lägger fram sitt erbjudande. Han säger inte ja. Men snälla nån, där sitter denna märkliga kvinna beslöjad i ett dunkelt rum och börjar helt plötsligt erbjuda äktenskap när han oskyldigt tror han kommer till ett teparty? Hon får åtminstone visa sitt ansikte innan det kan snackas äktenskap. (och sex) Så Wren lyfter på slöjan och avslöjar det som fått henne att leva som en enstöring i hela sitt liv (och som tvingat henne växa upp i ett låst rum under sina första elva år i livet): ett födelsemärke på ena sidan av ansiktet.
Alexander tycker inte det där märket är så där värst förfärligt - men han anar den trasiga själen som är Wrens där bakom slöjan, och han känner att han inte pallar med det. Fast sen känner han att, jo: han pallar nog. Han är Rättskaffens och En Fin Ung Man, och han Gör Det Rätta.

Och så småningom har förstås Wrens pengar pumpats in i godset Brambledean, och hon dansar lycklig (och slöjlös) vals med Alexander på bal fast alla tittar på, och hon får kyssar och sex och barn och han får fru och barn och lycka och alla är så glada, så glada. Jag med. Så glad att jag lyckligt fortsätter läsa Baloghs Westcottserie som fortsätter att vara himlans bra.


Titel: Someone to Wed
Serie: The Westcott series #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2017
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

måndag 12 augusti 2019

Sovande jättar

I prologen berättar Rose om hur hon på sin elvaårsdag är ute och cyklar, och vid ett tillfälle lämnar cykeln för att gå in i skogen och undersöka ett märkligt turkost sken hon tycker sig se. Plötsligt försvinner marken under hennes fötter, och hon faller och förlorar medvetandet. Många timmar senare hittas hon, i en mycket djup och stor grop. Men hon ligger inte på marken, utan i stället inuti en jättelik hand av metall som under tidsåldrar tydligen legat dold där djupt nere under jord.

Sedan träffar vi Rose igen när hon är vuxen, och fysiker, och av ett märkligt sammanträffande en av dem som försöker lösa gåtan med handen. Var kommer den ifrån? Finns det fler kroppsdelar begravda? Vad är det för metall handen är gjord av? Vad betyder inskriptionerna på plattorna som omgav handen? Och jodå, det kommer att hittas flera gigantiska kroppsdelar som får helikoptrar att störta och krig att nästan startas, och det är mycket hemlighetsmakeri och intriger på hög nivå.

Berättandet sker (utom i prologen) genom återgivande av förhörsprotokoll och andra dokument (=Themisfilerna). Ganska snart framgår det att många av förhören/intervjuerna hålls av en och samma person, som verkar ha en hel del att säga till om och som är ordentligt involverad i det som händer.

Jag är kluven till den här boken. Egentligen tycker jag storyn är alldeles lysande - men jag stör mig så pass mycket på berättarformen och personerna att jag tappar bort själva storyn. Att jag stör mig på berättarformens dokument och intervjuer är rätt konstigt, för Illuminae Files har precis samma sak men där älskar jag det. Tror det är för att man där får "se på" via transkriberade videomontage (eller vad de kallades) och många illustrationer medan jag i Sovande jättar hela tiden får känslan av att all action (och det ÄR mycket action) redan har hänt någon annanstans, och utan att jag fick "vara med". Eller om det är för att förhören/intervjuerna känns väldigt konstiga efter ett tag, särskilt när de börjar handla om känslorna mellan huvudpersonerna.

För jadå: i ett stort och überhemligt projekt med ihopsättandet av gigantiska kroppsdelar med trolig utomjordisk härkomst till ett eventuellt massförstörelsevapen eller annat spännande och världspåverkande, så handlar intervjuandet om vem som är kär i vem av helikopterpiloterna och robotpiloterna. Och eftersom intervjuformen och dokumenten inte lyckats få mig lära känna personerna (det har gått några veckor sedan läsningen när jag skriver det här inlägget, och jag har redan blankt glömt bort vad de hette förutom att de alla hade det där hårdkokt tuffa språkvalet som tydligen behövs när man flyger olika militäriska farkoster) så är jag inte det minsta intresserad av deras inbördes relationer eller kärlekspirr.

Synd det. För storyn ÄR bra, när jag väl skymtar den bakom det som stör mig. Jag kanske ändå läser vidare i serien pga vill veta vad som händer, och det var en synnerligen snabbläst bok. Jag får se.


Titel: Sovande jättar
Serie: Themisfilerna #1
Författare: Sylvain Neuvel
Originaltitel: Sleeping Giants
Översättning: Peter Samuelsson
Utg år: 2018
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här

lördag 20 juli 2019

Barbara Cartland revisited.

Jag var på Sjöbo marknad igår. I ett stånd som annars sålde serietidningar hittade jag en låda full med pocketar för 5:- styck. Jag bläddrade lite håglöst - tills jag kände igen ett väldigt typiskt omslag: en Barbara Cartland! Åh! Jag rotade vidare, och hittade 9 stycken. Köpte allihop! Det var länge sedan jag läste något av henne, och jag var nyfiken på vad jag skulle tycka om dem nuförtiden. Översta boken i högen hette Kärlekens skatt och det tog mig ett par timmar att läsa igenom den:

Tyson Dale återvänder från Napoleonkrigen som nu är över. I kriget var han major och bestämd, och det som hände hemma i England kändes inte så viktigt i jämförelse med blod, död och kanonerna omkring honom. Men nu kommer han hem efter tretton år och hittar sitt föräldrahem fullt av spindelväv, ogräs och förfall och sin lord-titel orättmätigt tagen av sin lömske farbror. Elände! Vad göra? Supa sig full, förstås. Och på värdshuset råkar han in i bortrövandet av en ung kvinna (som är liten, späd, med stora ögon i ett ovalt ansikte, och som talar dröjande... med punkter mellan... orden... som om hon... hade andnöd... eller stor påfrestning... på sitt svaga psyke...)(jag hade helt glömt att Barbara Cartland envisas med det där berättargreppet, och jag verkligen AVSKYR det) Nå: Tyson är så himla rättrådig att trots att han är full raskt lyckas slå ner de tre karlarna som håller på att röva bort kvinnan, och sedan tar han med henne hem till sig själv i stället. De blir omgående kära i varandra. Oklart varför. Hon är liten, späd, har snygga klänningar och kan rida trots att hon... talar... i... omgångar, och han har... eh? Mörk röst?
Men ack. De kan inte gifta sig med varandra, för han har ju inga pengar längre. (Det har hon, mängder, hon är jätterik)(det var därför hon skulle rövas bort och tvångsgiftas)(men Tyson kan a-b-s-o-l-u-t inte tänka sig att ta hjälp av hennes pengar)(oh nej, han är en gentleman)(med mörk röst). Så: de sätter igång med att leta igenom hela huset för att hitta Tysons pappas gömda förmögenhet, samt något slags bevis på att hans föräldrar var gifta med varandra, så att han kan få tillbaka sin lordtitel från farbrorn och gifta sig med ...-bruden. 
De letar, och letar, och kysser varandra då och då (och då lyfts de upp till stjärnorna och omstrålas av ljus på sant Cartland-manér), och så i slutet på boken hittar de alltihop. Beviset på föräldrarnas äktenskap, och alla pengarna (som låg gömda under sängmadrassen)(men HALLÅ?!). Han blir en lord, och rik, och nu har han pengar och kan äntligen gifta sig med henne så att de på sista sidorna kan omstrålas av ljus och föras upp till stjärnhimlen i extas och själva essensen av kärlek. Eller nåt.

Alltså.

Jag plöjde kassevis med Barbara Cartland-böcker när jag var sisådär 17,18 år. Eller 20. Och det var som att äta sig mätt på för mycket godis, det tyckte jag redan då. Men Barbara Cartland nu? Nja. Njae. De här böckerna har inte åldrats särskilt värdigt. Det är så fånigt ibland att jag måste lägga ifrån mig boken och skämmas en stund. (innan jag tar upp den igen och läser vidare)(hu) Och översättningen till svenska? Heh. Låt oss säga så här: jag trivs inte med den. Alls.

Kommer jag att läsa igenom de andra åtta böckerna i min marknadshög då? Det är högst sannolikt. Men jag pallar nog inte skriva om dem här (om det nu inte är någon som särskilt ber mig om stjärneljus-citerande och återgivande av urfåniga handlingar).

onsdag 17 juli 2019

Someone To Hold

Jag ägnar semestern åt att begrava mig i romance, närmare bestämt Westcott-serien av Mary Balogh. Ska precis börja på bok 4, men inser att jag får blogga ikapp lite om jag inte alldeles ska blanda ihop böckerna sen när jag ska skriva om dem.
I bok 1 i serien, Someone To Love, upptäcktes det att Anna Snow var den okända dottern till earlen av Riverdale, och att eftersom nämnde earl lyckades begå bigami var Anna numera ensam arvtagare till hela förmögenheten plus det att de tre syskonen Westcott, earlens barn i andra äktenskapet som nu annullerats (skandalen...) numera som oäktingar frusits ut från societeten, arvlösa och eländiga. Denna andra bok ägnas ett av syskonen: Camille, f.d. lady Camille, förnäm på alla vis och redan trolovad med lämplig lord. När skandalen uppdagades gjorde lorden raskt slut med henne, och nu har hon flyttat till Bath, bor hos sin mormor och bestämmer sig när boken börjar för att nu har hon gömt sig färdigt. Skandal eller ej, f.d. förnäm lady eller ej: nu ska Camille ta tag i sitt liv. Och hur gör hon det? Jo, genom att trampa iväg till just det barnhem där Anna Snow, arvtagerskan till Westcott-pengarna och den halvsyster Camille inte ens vill kännas vid, växte upp. Och väl där knackar hon på och frågar om hon kan få jobb som lärarinna.

Det får hon. Utbildning och sånt verkar inte så intressant, men Camille har ju ett fint sätt och ett bra språk (plus att förra lärarinnan, hon som efterträdde Anna Snow, var riktigt usel på sitt jobb och har precis fått sparken) så hon får jobbet. Och... tadaaa! Det visar sig att Camille är en stjärna i klassrummet. Alla barn gör som hon säger, och är glada och tycker om henne, och alltihop andas Flit, Lydnad och Kreativitet. Förträffligt.

Var kommer då kärleken in i denna romance? Jo, genom Joel. Han är uppvuxen på barnhemmet, jobbar nu som porträttkonstnär och undervisar även barnen på barnhemmet i måleri några timmar i veckan. Och han är också Anna Snows bäste vän sedan barndomen. Så himla jobbigt nu då för Camille att hon inte bara har tagit över den där jämra Annas jobb - hon blir också kär i hennes bäste vän. En målarkludd! Hon, som är en f.d. lady?!

Det här är väldigt bra, och så himla osannolikt: Camille var verkligen den som var mest otrevlig i bokens första serie.  Nu får vi följa henne när hon helt förvandlas till en Very Likable Person som inte bryr sig stort om titlar och som jublar när hennes nuvarande kille målarkludden ger hennes ex (lorden) på truten när han är oförskämd. Jag gillar verkligen Westcott-serien, Mary Balogh är i högform här!

Titel: Someone To Hold
Serie: The Westcott Series #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2017
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

tisdag 9 juli 2019

Den svarta boken

Gabriel och hans föräldrar har flyttat till Frösön i Jämtland. I gamla skolan i Stockholm blev Gabriel mobbad, och nu vill han förtvivlat vara en av de andra i klassen utan att ändå sticka ut. Det finns en kille här, Valter, som verkar vilja hänga med Gabriel men Gabriel undviker honom. Här är det nämligen Valter som är den mobbade, och aldrig att Gabriel är med honom då - mobbning smittar och han vill aldrig, aldrig ha det som i Stockholm igen. Så nu går han fegt och gömmer sig när mobbarna ger sig på Valter, hellre det än att gå fram och säga till, verka stå på hans sida, få glåpord efter sig själv och riskera allt. Men... han skulle kanske kunna testa den svarta boken?

Den svarta boken är väldigt konstig och känns inte som något som kan finnas på riktigt. Han hittade den i husets källare, och den är så svart att den mer känns som ett hål i verkligheten än en bok. Inuti finns bara blanka sidor - förutom ett namn, Allan Lundmark, och en adress här på Frösön. Gabriel söker upp Allan för att kolla om det är hans bok - men någon sådan person finns inte på den adressen, har heller aldrig funnits enligt kvinnan som bor där (ensam i ett stort hus).
Av en händelse råkar Gabriel använda den svarta boken för att anteckna först en grannes namn, och sedan en vikarie i skolan - och bägge försvinner. Inte bara försvinner - det är som att de aldrig funnits, ingen minns dem ens. Förutom Gabriel, som skrivit in dem i boken.

Det han nu testar är att skriva in Valters värste mobbare i boken. Och... han försvinner. Det funkar! Han är inte längre med på klassfotot, och ingen pratar om honom i skolan, de minns inte ens att han funnits. Bra. Eller? Gabriel testar att skriva in ett namn till i boken. Och ett till. Makten är helt berusande. Och det är ju ändå ingen som saknar eller minns de där personerna? Inte ens deras föräldrar?

Spännande och tankeväckande bok. Fast jag hade nog velat ha ett annorlunda slut, känner mig lite snopen nu. (och nej, jag spoilar inte det här...)

Titel: Den svarta boken
Författare: Peder Nääs Sundemyr
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

söndag 7 juli 2019

The Raven Tower

Jag var nyfiken på den här boken: Ann Leckie skriver fantasy? Det kunde bli väldigt bra - jag tyckte så mycket om hennes Imperial Radch-trilogi. Det kunde också bli... Provenance. Men läsa skulle jag!

Ann Leckie förnekar sig inte: om hon lät huvudpersonen i Ancillary Justice vara ett rymdskepp, så varför inte låta berättaren här vara... en sten? Jodå, en sten. Eller, egentligen är det en uråldrig gud som alltid varit en sten sedan tidernas begynnelse. Först låg stenen på havets botten i tusentals år. Sedan lyftes den liksom uppåt när havsbotten blev land, och eoner av tid senare ligger stenen på en kulle, fiskarna har fått ben och krupit upp på land och blivit andra djur, människor har kommit och några av dem har kommit på hur man kommunicerar med gudar. Så stenguden blir lite mer involverad i människornas värld, och i andra gudars göranden och låtanden. Men egentligen tycker den mest om att ligga där, se på stjärnorna och världen och bara vara. En gudarnas Ferdinand.

Och det här berättar då stenen om i ungefär två tredjedelar av boken. Dock vänder den sig omväxlande i vartannat stycke till ett "du", som finns i nutid. Detta "du" är en krigare som heter Eolo, och som tillsammans med sin herre Mawat kommer till staden Vastai där Mawat ska ta över rollen som "the Lease". The Lease är typ överstepräst/kung åt guden the Raven som är stor i Vastai och landet Iraden. The Lease har mycket makt, men när the Ravens korpkropp dör ska the Lease offra sig själv åt guden, så denne kan få kraft att pånyttfödas. Det är alltså Mawats pappa som är the Lease, och nu håller korpen på att dö så det är dags för lite tronskifte. Bara det att när Mawat och Eolo kommer fram är korpen död, men pappa-f.d.-the-Lease har flytt och inte alls offrat sig själv, och dessutom har Mawats farbror Hibal snott the Lease-bänken åt sig själv i stället för att vänta på Mawats hemkomst.

Mawat blir så arg att han går in på sitt rum för att sura. Det gör han i flera dagar. Sedan går han ned på stadens torg, klär av sig alla kläder och fortsätter att sura, fast nu lite mer öppet (och naket). Under tiden får Eolo lösa Mysteriet Med Var Förre The Lease Tog Vägen Och Om Farbror Hibal Verkligen Är Så Där Ond Eller Om Det Egentligen Är Lugnt. Och ja: var i allt detta den där stenguden kommer in, och varför i hela fridens namn stenguden berättar det hela i andra person singular, till Eolo som "du".

Note to Ann Leckie: Var snäll och låt inte en stengud vara huvudperson fler gånger. Detta kan vara det tråkigaste och långsammaste jag någonsin läst. OK: sista tredjedelen av boken hände det lite mer, men när upplösningen kom hade jag redan gäspat käkarna ur led och anat vad som skulle "avslöjas" redan ungefär när stenguden (förlåt, den kallar sig The Strength and Patience of the Hill) studerade den omgivande isen under istiden. Helt förutom det att en sten inte är särskilt rafflande som karaktär så är övriga karaktärer också helt platta och tråkiga och jag känner absolut ingenting för vare sig Eolo eller Mawat, och blandar ihop namnen på övriga pga trista. Det här funkar inte. Alls.


Titel: The Raven Tower
Författare: Ann Leckie
Utg år: 2019
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

fredag 5 juli 2019

Allt jag fått lära mig

Den här boken tar över en. Jag måste nästan värja mig för bilderna, hämta andan, och ändå måste jag läsa vidare. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte "jamen herregud....!" om det jag läste. Ungefär tusen gånger och hela tiden. Alternerande med "men snälla.... nej!" och "är ni inte riktigt kloka?".

Typiskt exempel: Tara är sisådär 15 tror jag när hon (som vanligt) jobbar med sin far på skroten de äger. Hon gör något som innebär att hon fyller en container med gigantiska metallgrejer, sammantaget väger de många ton. Sedan blir containern full, och ska med hjälp av läskiga giganto-maskinen lyftas och tömmas över i en ännu större uppsamlingscontainer av något slag (vi snackar många, många ton av metall och vassa ting). Pappan kommer, lyfter upp containern och säger åt Tara att hon ska ställa sig på skrotet när han häller över det, pga då "packas det bättre". Alltså ställa sig på det många ton skrot som ska hällas över från en container till en annan. Tveksamt gör hon det, men någon utskjutande del är vass och kilar sig fast i hennes lår, och hon är på väg att åka med allt skrot ned i den stora containern och en säker kross-död. I sista stund lyckas hon slita sig loss (ja, hon sliter upp köttet på låret), och trilla över kanten på stor-containern i stället för ned i den, falla fritt 3 meter ned på grus, tappa andan, störtblöda från låret men överleva. Pappan kommer och undrar liksom anklagande vad som hände, kunde hon inte göra som han sagt åt henne? Äsch, gå nu hem och låt mamma stoppa den där blödningen. Tara, i chock, lyckas ta sig hem trots frossa, blodförlust och andnöd. Mamma kollar på benet (ja, köttsår rakt in till benet, typ), lägger på ett örtomslag och ger henne en annan örtmedicin att dricka. För sjukhus och läkare? Nope. De är av ondo, tillhör regeringen och Illuminati, och förgiftar och förstör människor som kommer dit.

Så här är det. Hela tiden. Arbete under livsfarliga förhållanden, Tara går inte i skolan, har inget födelsebevis (och hennes föräldrar är osäkra på hur gammal hon egentligen är. 16? 20? är väl inte så himla viktigt), tror blint på allt det hennes pappa säger åt henne, och på mammans kunskaper om att läka kroppar och förlösa kvinnor och styrning av energier för att må bra. Jag brukar få nog av sådana här böcker, men den här kan jag alltså inte sluta läsa. Nej, för jag vet innan jag börjar att Tara Westover kommer att bryta sig loss från allt detta. Inte nog med det: hon kommer på tio år att ha en doktorsexamen på universitet i Cambridge. (innan hon kommer iväg till skolan tror hon att Europa är ett land)

Den här boken behöver pratas om. Jag är så glad att vi ska diskutera den i min bokcirkel i augusti, för jag behöver dela detta med andra. Inte bara katastrofupplevelser som den ovan med containern och benet, utan även relationerna, psykiska ohälsan, de olika uppfattningarna om vad som hänt och hur minnen skiljer sig åt. Fanatisk tro. Världens undergång. Familjestyrka. Familjefängelse. Feminism. Amerikanska utbildningssystemet. Det är så mycket.

Den här boken måste vara årets snackis, och den som alla läser, och det är som det ska vara. Den är värd att läsa, och det finns mycket att prata om när den lästs.


Titel: Allt jag fått lära mig
Författare: Tara Westover
Originaltitel: Educated: A Memoir
Översättning: Peter Staffansson
Utg år: 2019
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här

torsdag 4 juli 2019

Så mycket kärlek kan inte dö

Den här är så otroligt smärtsam att läsa. Leas mamma slåss mot cancer, och har redan i bokens början gjort det ett tag. Så hon är hemma om dagarna, slåss mot sjukdomen och ägnar sig åt det och att liksom krama allt ur den sista tiden hon har med sin familj. Hon läser in böcker åt dem så att de ska kunna bli höglästa för efter att hon dött, de reser på solsemester på andra sidan jorden, de är mycket nära varandra. Och nej, boken är inte skriven ur mammans perspektiv, men det är så jag läser den eftersom jag är mamma och detta är min värsta mardröm: att inte få se mina barn växa upp. Som jag har gråtit när jag läst den här! Moni Nilsson skildrar det oundvikliga utan att vältra sig i det, utan att brodera ut för det behövs inte. Det här är naket, ärligt och så sant det skulle kunna bli om en familj som slåss mot döden. Men gudars, när jag läste om hur Lea faktiskt förstår att mamma kommer att dö. Åh…

Men detta är alltså Leas bok. Och om hur hon tacklar sitt liv och mammans kamp. Hon gör det först genom att bli arg på allt och alla, att slåss när någon tycker synd om henne, att bli fruktansvärt osams med sin bästis Noa och vägra vara med henne under mycket lång tid. Just den tiden när hon hade behövt sin bästa väns stöd mer än någonsin. Noa säger nämligen det förbjudna: det är synd om dig för att din mamma ska dö (för det har Noa sett på Cancergalan på TV där mamman var med). Och Lea reagerar genom att bli galet arg, och sedan tänka att: så länge hon hatar Noa kommer mamma inte att dö. Så hon hatar på medan Noa gör allt för att de ska bli vänner igen. Det är väldigt, väldigt jobbigt att läsa om.

Detta är en galet bra bok. Fruktansvärd, och jobbig, men ärlig, äkta och något man bara måste läsa.

Titel: Så mycket kärlek kan inte dö
Författare: Moni Nilsson
Illustrationer: Joanna Hellgren
Utg år: 2018
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här eller här

onsdag 3 juli 2019

Crazy rich i Asien

Crazy rich i Asien inleds av ett ganska komplicerat släktträd med mängder av namn och förgreningar jag först en bra bit in i boken förstod handlade om syskon och inte generationer. Släktträdet har förutom alla namnen också fullt av kommentarer och fotnoter med bitska och roliga anmärkningar om personerna (exempelvis fotnot 4: "Så går det när man gör en ansiktslyftning i Argentina."). Jag fastnade en bra stund i det här.

Och släktträdet är ganska talande för hur hela boken är: fullsmockad av namn, namn, personer, släktingar, alla med namn jag för mitt liv inte kan komma ihåg eller skilja åt, och så ännu mer av den där sortens bitska och snärtiga humor, och precis det här: jag fastnade. Jag blandade ihop namnen, var helt förvirrad, men fastnade i boken så rejält att jag knappt kunde slita mig för eventuellt viktiga saker som mat, sömn (arbete?). Jag googlade kartbilder från Singapore (ja, området där farmorns hus ligger finns med och är märkligt odetaljerat i kartbilden), jag blev sugen på att testa all denna mat som äts från diverse gatustånd (och alla dessa gräl om vilket som är det bästa...?), och jag kände hur absolut noll koll jag har på det här med extremt dyra kläder och märken och skor. (men att jag hellre hade denna nollkoll än att ha kravet på mig att ha Rätt Kläder Till Rätt Tillfällen) Och jag läste vidare, lite till och lite till och rätt vad det var hade jag läst slut boken.

Det handlar alltså om Rachel och Nick, som bor i New York och har varit tillsammans ett par år. Nu vill Nick att Rachel följer med honom hem till Singapore och är med på hans bästa väns bröllop. Även om Nick flera gånger har träffat Rachels mamma har hon aldrig träffat hans föräldrar, eller någon i hans släkt (utom hans kusin Astrid).
Det tar inte många timmar i Singapore innan Rachel förstår att den Nick hon känner hemifrån, akademiker, livspartner, fikakompis, vanliga kläder liksom, att han hemma i Singapore är någon helt annan. Vännens bröllop är något som följs i media- och kändisvärlden, möhippan/svensexan är av typen "eget flygplan till egna ön där hela semesteranläggningen är bokad för detta sällskap") och räcker över många dagar, husen är palats och pengarna är utan slut (men inte något man talar om). Familjen och släkten är rika. De är mer än rika. Om hotellpersonal är otrevliga mot dem så köper de hotellet och avskedar personalen. Den sortens rika. Joakim von Anka-rika. Och i de här familjerna och kretsarna är det väldigt viktigt vilken bakgrund man har och vilken släkt man tillhör - och Rachels familj "Chu" verkar mycket suspekt. Är hon en lycksökerska från Taiwan? (det finns en Chu-släkt på Taiwan men de är nog rätt nyrika och rätt suspekta också)
När det framkommer att Rachel Chu inte alls kommer från Taiwan, att hennes Chu-familj är absoluta ingenting och helt oviktiga - ja, då är hon enligt familjen helt enkelt inte aktuell för Nick att gifta sig med utan bara någon han roar sig med för stunden.

Denna sanslöst rika värld är för mig som ett annat universum. Jag tycker jag lever lyxliv så fort jag får bo på hotell, och är det ett hotellrum där sängen har flera kuddar och badrummet har blankt kakel är det höjden av guldkant på livet för mig, och jag instagrammar malligt hur bra jag har det för 1-2 nätter i mitt liv. Men... det här?? Sanslöst. Jag älskar dock att läsa om det, och om hur Rachel förundras, men elakheten och snobberiet? Det avundas jag henne inte.

Det finns två böcker till om dessa crazy rich asiater, och jag tror nog jag villhöver läsa dem också.


Titel: Crazy rich i Asien
Författare: Kevin Kwan
Originaltitel: Crazy Rich Asians
Översättning: Christina Mansicka
Utg år: 2019
Förlag: Lovereads
Köp den till exempel här eller här

måndag 1 juli 2019

Till Vial - 8400 dagar kvar

Det här är syskonen Gladys och Keaton som ser ut på rymden genom fönstret på Otõsan. Otõsan är på väg till planeten Vial, och det är alltså 8400 dagar kvar innan de kommer fram. En svindlande lång tid - om 8400 dagar kommer Gladys att ha hunnit bli 37 år, och Keaton 29.

Så de lever sina liv ombord på Otõsan, som är ett gigantiskt rymdskepp. En centraldator styr dygnet ombord, berättar när det är dags att sova, att äta, sätter skeppets kurs, gör allt. Så Gladys och Keaton behöver mest bara vara. Leker de med andra barn, då? Är de med sina föräldrar? Nej! För de är ensamma på det där stora skeppet, och det är det som är det läskiga i det här. Egentligen borde det varit tusentals människor ombord, människor som lyckats med bedriften att skaffa de svåråtkomliga biljetterna som krävs för att komma med på skeppet som flyr från en undergångshotad planet mot möjligheten till ett nytt liv. Vad hände med alla dem? Och Gladys mamma var med från början av resan, Keaton är till och med född ombord på skeppet. Men hon är inte kvar nu. Vad hände med henne?

Vi får veta alltihop, genom återblickar till det som hände före Otõsan lyfte från jorden, och förstår mer och mer hur det var på skeppet efter det börjat sin resa. Vad som hände med mamma, varför de är ensamma. Inte bara det: ganska snart förstår vi att Gladys och Keaton inte är ensamma ombord, trots allt. Och det här: att Gladys upptäcker att datorn ganska länge har skrutit med att det "är 8400 dagar kvar till Vial" men att antalet dagar inte förändras...

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken när jag läste, men blev lite dyster till mods av den. Ensamheten, hopplösheten, ödsligheten, alla förlorade drömmar och allt det som skulle bli men aldrig blev. Och så är det en hel del där det inte är helt glasklart vad som egentligen händer - jag tänker att det här skulle kunna vara en väldigt bra bokcirkelbok för barn som vill prata med varandra om det de läst.

Titel: Till Vial - 8400 dagar kvar
Författare: Henrik Ståhl
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-13 år

fredag 28 juni 2019

Someone to Love

Det var så väldigt länge sedan jag läste Mary Balogh, och åh! det var som att ta på sig en gammal mjuk favoritfleece. Helt underbart och bekvämt och belönande, och SÅ skönt det är att ibland läsa böcker som är såna.

Anna Snow är uppvuxen på ett barnhem i Bath, och har aldrig vetat vilka hennes föräldrar är. Hon har även som vuxen stannat kvar på det där barnhemmet, som är av den trevliga sorten, och jobbar nu som lärare där, och trivs väl i allmänhet rätt bra med livet. Men hon längtar efter att ha en familj, släktingar, tillhörighet. Och nu händer det där som bara händer i böcker: hon får ett brev från en advokat i London som upplyser henne om att hennes far gått bort, att hon ska resa till London för att få reda på vad det innebär för henne.

Det visar sig att hennes far var en earl. En rik, och förnäm, earl. Men en skitstövel, tydligen. Nämligen gifte han sig en gång med Annas mamma, Anna är alltså född inom äktenskapet. Men hennes mamma dog, och då drog unge earlen iväg och gifte sig igen, nu med en rik arvtagerska. Men han väntade inte tills förra frun var död, så han begick bigami. Vilket innebär att hans nuvarande familj: fru och tre nu vuxna barn som alltså är Annas halvsyskon, är helt arvlösa eftersom det andra äktenskapet annullerats efter earlens död.

Alltså: här har vi nu Anna, numera stormrik och en earls dotter. Och hon har fått en familj! Två systrar, en bror, och ett oräkneligt antal släktingar. Men. De vill inte ha med henne att göra. Systrarna bara ser på henne och skriker elakheter (allt, allt är Annas fel), brodern skrattar när han ser henne och går ut för att supa sig redigt full, och de där släktingarna drar kjolarna åt sig och sätter näsorna i vädret: uppvuxen på barnhem, minsann. Omoderna, enkla kläder, minsann. Vilken skandal. Vilken skandal!

Här finns förstås "someone to love" också, annars vore det inte Mary Balogh. Och denne someone är en ung, snygg, musklig hertig i bästa giftasålder, förstås, artig och sval på utsidan men med En Sårad Själ på insidan, i stort behov av öm vård.
Och så kan romance-boken ha sin gång, och jag njuter av läsningen, sida upp och sida ned.

Titel: Someone to Love
Serie: The Westcott Series #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2016
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

torsdag 27 juni 2019

Så himla taskigt

Henrietta Nilsson är klassens drottning. Den som alla vill vara kompis med, som alla killar vill vara ihop med - och det är väldigt konstigt eftersom Henrietta inte är någon särskilt snäll person. Hon är nedlåtande, avslöjar hemligheter, säger saker som låter vänliga men egentligen är skittaskiga, hon pratar skit om andra bakom deras rygg. Manda avskyr Henrietta Nilsson, och nu har hon kommit på ett sätt att stoppa henne: tillsammans med sin bästis Lilly ska hon skriva anonyma, elaka kommentarer på Henriettas Youtubekanal Cool girl.

Det märkliga är att Henrietta ganska snart efter detta börjar vara helt annorlunda mot Manda. Hälsar på henne? Frågar efter hennes storebror Fred? Dansar med henne på skoldiscot och drar in henne i sitt glittergäng hon alltid har runt sig? Bjuder hem henne? Vad är det som händer? Eller, det är nog inte så konstigt: Henrietta dansade tryckare med Fred på det där discot. Hon är intresserad av honom. Och då är det bra att vara kompis med Manda också.
Så vad gör då Manda när Henrietta plötsligt vill vara vän med henne? Ber henne fara och flyga? Nä. Det är ju Henrietta Nilsson, liksom. Inte kan man väl säga nej till henne, när hon nu äntligen vill vara med en? Hon är ju rätt så snäll och rolig egentligen? Men vad ska Manda säga till Lilly om det här, då? Lilly, som ju fortfarande avskyr Henrietta?

Det här är så bra och träffsäkert om vänskap och relationer i en mellanstadieklass, det där sociala spelet med "hon ba" och "ja ba" och "vet du vad hon SA?" och... ja just det: "Så himla taskigt!" Alla som går på mellanstadiet lär känna igen sig, och alla som har med barn att göra (eller möjligen råkar ha varit barn själva) kommer att känna igen problemen och tårarna och dramatiken. En bok för alla de där som frågar efter något som "är om det som är på riktigt".


Titel: Så himla taskigt
Författare: Cina Friedner
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel  här eller här
För vem? ca 9-12 år

onsdag 26 juni 2019

Projekt Gemini - Ett annat jag

Den här boken börjar bokstavligen med en smäll. En fruktansvärd smäll, med en bomb i en väska, och den som bär väskan är en ung kvinna i Stockholm, Malin. Hon omkommer omedelbart, och sedan handlar den här boken om hennes bästis Amanda.

Vi anar nämligen snart att den där bombsprängningen inte var ett terrordåd - nej, den var tänkt att ha ihjäl Amanda. Varför? Jo, för att hon är en del av det projekt som styrs från Schweiz och heter Projekt Gemini. Att en torped av läskigaste, kallblodigaste typen reser världen över och mördar barn och ungdomar som ingår i detta projekt - de ska "städas bort". Varför? Det får vi veta. Liksom vi får veta att det världen över finns tvillingpar där tvillingarna inte vet om varandras existens, och där alla barn blivit adopterade. Amanda är också adopterad, och nu ska hon, moster Bim och kompisen Rasmus ge sig ut på en resa i Europa för att besöka barnhemmet i Rumänien Amanda kommer ifrån. Men resan blir något helt annat - den blir en jakt på hemligheter, på vad projekt Gemini är och vem som styr det. Och så förstås det där med att den slemme torpeden fortfarande är efter Amanda och ska "städa" undan henne.

Det här är en thriller för barn med högt tempo, många städer och mycket action, många hemligheter och många elaka människor (men fina också). Absolut kan den sättas i händerna på dem som vill läsa "spännande!" böcker. Men jag reagerar en hel del på det råa våldet i den, med sprängningar och mord som liksom bara hastas förbi och lastas på varandra utan att det får den tyngd jag tycker sådana hemskheter borde få ha? Det känns för mig så avtrubbat och känslokallt, och jag vill inte ha det så i en bok för barn.


Titel: Projekt Gemini - Ett annat jag
Författare: Carin Gerhardsen & Petter Lidbeck
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-14 år

måndag 10 juni 2019

Grisjakten, Ninjanörden, Rymdpiloterna och kapten Zenoks onda önskan

Här kommer ett samlingsinlägg med tre barnböcker, alla tre för barn ungefär 7-9 år som gillar böcker med fart och fläkt, många bilder och helst både roligt och spännande, samtidigt. (vanligaste svaret på frågan: "vilken sorts böcker gillar du, då?" "De ska vara roliga. Och spännande.")

Ninja Kid: Ninjanörden
Nelson Kane vaknar på sin tioårsdag och upptäcker att hans forna nördighet (som verkar bestå i att han är smal, har glasögon och är klumpig)(Carolina: jaha?? OCH?) är ett minne blott. Nu har han helt plötsligt perfekt syn, kan slå dubbla framlängesvolter och landa mjukt på fötterna, och har av outgrundliga anledningar blivit en ninja. Det här har hans mamma och mormor väntat på, och att det skulle visa sig just på hans tioårsdag. Jo, för Nelsons pappa (numera försvunnen) var också ninja. Lite i hemlighet, så där. Vi pratar alltså "ninja" = "superhjälte", som någon som använder övernaturliga krafter för att rädda folk och skydda världen. Nelson får lite extra ninja-utrustning av mormor (som är uppfinnare)(ibland lyckas hon, men för det mesta misslyckas hon spektakulärt med sina uppfinningar) och får raskt börja med att rädda sina klasskamrater från gigantiska, muterade monsterspindlar. Mååånga bilder, utropstecken, fetstilta ord och action, action, action. Inte lättaste texten, men lockande. Väldigt lockande.


Titel: Ninja Kid - Ninjanörden
Författare: Anh Do
Illustrationer: Jeremy Ley
Originaltitel: Ninja Kid - From Nerd to Ninja
Översättning: Sabina Söderlund
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 år

Rymdpiloterna och kapten Zenoks onda önskan
Underbar story med barn som går i skolan på rymdstation, och ska lära sig bli rymdpiloter, slåss med lasersvärd och sånt. Rymdstationens kapten Dubbel-Z dör (han snubblar på en sladd) och nu vill hans assistent Zenok bli kapten i stället för honom. Han tar hans hatt och utser sig själv till kapten. Men övrig besättning på rymdstationen säger att han inte får det: ”En kapten måste ju väljas!” ”Det har jag redan fixat”, svarade Zenok. ”Så fort Dubbel-Z var död ordnade jag ett val. Och ja, jag valde faktiskt mig själv.”

Men nej. Han får inte. Och då vill han inte vara med. Han sticker ifrån rymdstationen, och återvänder sedan boken igenom med olika lömska (och idiotiska) planer på att hämnas och förgöra rymdstationen. Varpå rymdstationen försvarar sig medelst ännu fånigare motvapen. Alla är så infernaliskt klantiga att ingenting lyckas, vare sig attack eller försvar. (ta t ex attacken ”gigantiska såpbubblor” som ska slås undan av ”jättemegastora flugsmällan”)(såpbubblan brister, och flugsmällearmen går av)

Det är väldigt roligt, och bäst av allt är de fina illustrationerna med mängder av små detaljer att upptäcka och fnissa över.

Titel: Rymdpiloterna och kapten Zenoks onda önskan
Författare: Magnus Ljunggren
Illustrationer: Johanna Kristiansson
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9 år  

Grisjakten
Lite mer text i den här, och det som först verkade vara en ganska medelmåttig story om två barn som "råkar" få med sig en liten griskulting i väskan hem efter en skolutflykt till en bondgård blev något helt annat. Ju längre jag läste, desto mer gillade jag. Allra mest är det storebror Lucas som gör det, jobbige tonårsbrorsan som inte alls vill leka längre och som mest verkar bry sig om sina finnar och sin mystiska musik. Nu visar han sig bli en god medbrottsling (först utpressad med hjälp av ett kärleksbrev huvudpersonerna Nell och Freddie hittat i hans rum, men sedan är han helt med) i grisdramatiken. Och så gillar jag också den grupp av "stackars försvarslösa" pensionärer som dras in i det hela och som inte är ett dugg försvarslösa när det gäller.
Bilderna är också väldigt fina - jag älskar illustrationer i trefärg, här är det svart, vitt och olika nyanser av grönt.





Titel: Grisjakten 
Serie: Nell & Freddie
Författare: Caryl Hart
Illustrationer: Sarah Warburton
Originaltitel: The Invincibles: The Piglet Pickle
Översättning: Carla Wiberg och Mats Wiberg Doona
Utg år: 2019
Förlag: Berghs
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-9

söndag 9 juni 2019

Skyward - Claim the Stars

Denne Brandon Sanderson. Jag glömde för några månader att ha lite koll på honom, och hans skrivande, och hans hemsida där han alltid har en statusrapport på sina olika arbeten som är igång, och tänkte att han efter att precis ha spottat ur sig giganto-verket Oathbringer (del tre i mega-bega-dega-giganto-serien Stormlight Archives)(som jag för övrigt älskar) skulle hålla sig lugn ett tag. Då drämmer karln till med en ny serie. Science fiction! What?!?? Var gömde han den?

Vi får träffa Spensa, som vill bli rymdpilot. Hon tror hon skulle kunna vara bara bäst på att flyga rymdskepp, bara hon får lära sig flyga först. Och det finns en skola för rymdpiloter - men det är bara ytterst få som antas till den, via ett svårt prov. Tyvärr får Spensa, bara några dagar före provet, reda på att även om hon skulle lyckas med provet så kommer hon ändå aldrig att bli antagen till den där pilotskolan eftersom hennes pappa är en fegis. Hennes pappa var också pilot, men i ett stort och avgörande slag mot de elaka rymdisarna "Krell" så ballade han ur och flög åt andra hållet. Sedan dess har Spensa fått leva med att vara "fegisens dotter" i hela sitt liv, och en stor del av hennes pilotdrömmar är att hon vill bevisa för alla att hon är modigast och tuffast av alla, och aldrig skulle fly från någon fara.

Hela den här "fegis"-grejen är väldigt irriterande, och jag blir snart väldigt trött på allt detta snack om vem som är "coward" och varför, och på tanken att Spensa skulle vara detta förfärliga "coward" bara för att hennes pappa var det. Men! Detta är en bok av Brandon Sanderson. Han gömmer alltid hemligheter i hemligheter, och trygg i det läser jag vidare. Och givetvis var det inte som det verkade med den där fegheten, eller med det där slaget, eller ens med samhället och premisserna för världen Spensa bor i heller. Ju längre vi läser desto mer får vi reda på, och desto mer utvecklas Spensa själv.

Lika givetvis börjar Spensa på rymdpilotskolan fast det verkar så omöjligt från början. Och så blir det lite standard-karaktär-börjar-på-skola-lär-sig-saker-lär-känna-sina-klasskamrater-bok, och jag får läsa om mer flygmanövrar och attacker än vad jag egentligen har lust med (även om jag tycker mycket om Spensas klasskamrater)(fast, hej, Sanderson tar livet av en del av dem...). Ett tag känns det som att Sanderson har gått lite vilse i science fiction-flyg-teknikvärlden och jag undrar vad han håller på med... tills han introducerar en ny karaktär. En AI! En galen AI! Som gillar svamp, och som har tappat en stor del av sina minnen! Och sedan... ja, sedan är boken i hamn. Jag älskar. Denne AI (M-Bot heter han) ger boken den Sandersonska skruvningen, med humorn och allt det oväntade. Alla ni som älskar Aidan i Illuminae files bara måste läsa den här, och träffa M-Bot. Ni måste!

Och när boken är slut, och jag sitter där med mängder av svar på alla varför (varför Krell? varför en himmel gjord av gammalt skrot? varför feghetssnack? varför varför varför?) men med stor längtan efter att få läsa bok 2 i serien (Starsight, kommer i november 2019) och få ännu fler svar på nya frågor som uppstått...? Ja, då är det bara för mig att konstatera att Brandon Sanderson behärskar även sci-fi. Han är fortfarande helt ohotad i positionen "Carolinas husgud". Hail Sanderson!

Uppdatering: kolla vad jag hittade på brandonsanderson.com: man kan köpa Skyward-grejer! 
Hallå! Jag villhöver en t-shirt med en Doomslug! (och nä, har inte hunnit skriva om Doomslug ens)(men skulle vilja ha en egen sån också)


Titel: Skyward - Claim the Stars
Serie: Skyward #1
Författare: Brandon Sanderson
Utg år: 2018
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här