onsdag 22 maj 2019

Twelve Kings in Sharakhai

Den här bok-kolossen har nu legat ett par veckor halvläst hemma hos mig, och jag inser att jag inte kommer att läsa färdigt den. Eller, om vi uttrycker det så här: Twelve Kings in S v/s Candycrush level-dum-i-huvudet: 0-325 till Candycrush på KO. Och om Candycrush vinner över en fantasybok med lockande namn och fantastiskt fin framsida.... så är det inget jättebra betyg till boken, det är det inte.

Attans, jag som gillade den så i början?! Stenhårt tuffa Ceda, som i stadens "fighting pits" hittills varit obesegrad i en lång rad matcher (varav många på liv och död), Ceda som vi snart får veta lever och andas för att en gång kunna hämnas på de där jämra "tolv kungarna" som styr staden och landet med järnhand. Hon ska hämnas eftersom de för sisådär tio år sedan hade ihjäl hennes mamma. Hur hämnandet ska gå till är den stora frågan - de tolv kungarna är helt ouppnåeliga, och de flesta som lever i den gigantiska staden Sharakhai får aldrig ens se dem under sin livstid. Odödliga sägs de vara, kunniga i magi, och så med oövervinnliga livvakter som kallas Black Maidens omkring sig.

Ceda får ett skumrask-uppdrag: att hämta ett mystiskt paket av någon okänd, och lämna den till någon annan okänd, givetvis i stadens sluskigaste och farligaste kvarter, och lika givetvis under den natt när alla annars håller sig inne eftersom de märkliga asirim då kravlar runt på stadens gator och ylar efter blod eller vad de nu är ute efter. Det är högst oklart. Ceda lyckas med sitt paketuppdrag, men hennes bäste vän Emre (som ska hämta-lämna tvillingpaketet som också ingår i uppdraget) misslyckas spektakulärt och ligger snart i en skrynklig och döende hög under en bro. När Ceda försöker rädda honom träffar hon en asirim som inte alls äter upp henne utan i stället kysser henne på pannan med liktorra läppar.

Jodå, det är lockande alltihop, och så i en miljö som andas öken och oaser och hetta och sand och magi.

Men.

Det seeeeegar sig fram. Och författaren använder sig flertalet gånger av det värsta jag vet: försöker hålla läsaren på halster genom att låta huvudpersonen undanhållas alla hemligheter och all kunskap. Alltså på det sättet att det finns personer omkring henne som vet saker, men som inte berättar dem för henne för att "tiden inte är mogen", eller för att de är "förhindrade att tala", eller att Ceda själv "inte är beredd att få veta" eller för att de har en fis på tvären eller annat. Jag blir så otålig och irriterad av den sortens berättande att jag blir fnoskig - jag gillar hemligheter och plot-twists men de ska överraska mig, inte undanhållas mig om ni fattar skillnaden?

I vilket fall som helst: gång på gång på gång lade jag ner boken för att göra annat, för att somna, för att candycrusha, för att läsa andra böcker... och nu gav jag upp. Det här är första boken i en serie där jag tror bok 4 precis kommit ut, men jag läser inte vidare.


Titel: Twelve Kings in Sharakhai
Serie: The Song of the Shattered Sands #1
Författare: Bradley P. Beaulieu
Utg år: 2016
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här eller här

onsdag 15 maj 2019

På egen hand

Det var länge sedan jag läste någon bok av Marian Keyes, så länge sedan att jag tydligen aldrig skrivit om någon av hennes böcker här på bloggen...!? Och då har jag ändå läst de flesta av hennes böcker, men tydligen ingen sedan Oväntat besök på Star Street som kom 2010. Hopplala, tiden går...

Efter denna fullständigt ovidkommande inledning tar jag mig samman och skriver om boken jag läst:
Amy och Hugh har varit lyckligt gifta i sisådär 16 år och han är fortfarande Mannen i hennes liv. De har tre barn, varav ett gemensamt, vuxna eller nästan vuxna. Senaste året har varit tungt för Hugh: först dog hans pappa och sedan hans barndomsvän, och han har inte riktigt kunnat hantera det eller sitt liv. Nu har han kommit på en egen lösning: han ska ta time-out och resa iväg till Asien i ett halvår med ryggsäck som enda sällskap. Time-out från livet, jobbet och äktenskapet. Sedan ska han komma tillbaka till Amy och vardagen, har han tänkt, och ta upp sitt liv igen som en gladare människa.
Nej! säger Amy, men det hjälper inte. Hugh drar, och Amy blir kvar, och hur blir livet för henne? Funkar det utan Hugh? Funkar det bättre utan Hugh? Eller?

Givetvis får vi inte bara lära känna Amy och Hugh utan också det myller av människor som omger dem och som utgör deras liv: de tre döttrarna, Amys familj och stora antal syskon med respektive och barn, Amys kollegor på PR-jobbet, vännerna... Att läsa Marian Keyes är som att ta på sig en gammal favorittröja - språket känns igen, karaktärerna, familjen som är bullrig och jobbig men alltid där, humorn, den underbara lockelsen i att strunta i allt och bara krypa till sängs ett halvår och äta Kalaspuffar (alternativt choklad) direkt ur paketet. Sånt. Jag älskar att läsa om när Amy är hemma hos sin familj och dess kaos och jag tycker om dialogerna med hennes vänner.
Men Hugh-paus-grejen ledsnar jag ganska snart på att läsa om, och jag kom på varför jag inte läst Marian Keyes på så länge: jag tröttnade. Det här är en OK bok, men för lång, och jag hade nog hellre läst om någon av mina favoriter från förr, som En oväntad semester eller Vattenmelonen. Då när Keyes-universumet kändes nytt, fräscht och roligt och inte riktigt hade hunnit bli den där gamla favorittröjan ännu.


Titel: På egen hand
Författare: Marian Keyes
Originaltitel: The Break
Översättning: Katarina Jansson
Utg år: 2018
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

tisdag 14 maj 2019

Pianisten

Egentligen är hela den här grejen väldigt otypisk mig, men då och då vandrar jag iväg på för mig rätt okända vägar: jag såg nyligen filmen Pianisten. Och inte förrän i slutet av filmen insåg jag att den handlade om en verklig person: Wladyslaw Szpilman. Och det var först när jag googlade fram mer info om honom jag insåg att filmen baseras på boken han själv skrev strax efter andra världskrigets slut, boken om de egna upplevelserna i Warszawa under kriget. Så jag gick till bibliotekets hylla för biografier, hittade boken och slukade den. Jag som i det närmaste aldrig läser biografier annars. Eller ser på film för den delen.

Szpilman arbetade alltså som pianist på polska radion när andra världskriget bröt ut. Vi får följa honom och hans familj i det ockuperade Warszawa, hur regler och förbud staplas på varandra, förhållandena blir allt värre och vidrigare, och på vägen ned till det helvete som är "omlastningsplatsen" för transporterna till utrotningslägren. Och vidare ned i helvetet, eftersom Szpilman tas ifrån kön till tåget och lever (överlever, men knappt) vidare i ghettot. Det är precis så tungt och jobbigt som det låter att läsa om. Människorna gör fullständigt vidriga saker mot varandra. Och de mest makabra scenerna i filmen visar sig ha finnas med i boken, självupplevda av Szpilman. Som den när en svältande man (en "roffare" som livnär sig på att slita maten ur andras händer och direkt äta upp den eftersom han är så hungrig att alla regler och all moral är åsidosatta) tar en gryta från en kvinna, grytan tappas och gröten hamnar på marken, kvinnan skriker förtvivlat och mannen lägger sig raklång och slickar i sig gröten. Det hela är så vidrigt och lågt och förfärligt att det kändes överdrivet när jag såg filmen, men alltså så pass vidrigt att det inte fantiserats ihop utan faktiskt skett. Eller scenen med kvinnan som blir skjuten i ryggen när hon springer på en gata, faller ihop i en mycket märklig ställning (som om hon liksom fastnat i en hovnigning) och sedan får ligga kvar så på gatan i flera dagar.

Otypiskt mig också på det sättet att jag sällan läser svärta och elände. Och här är det så svart att det är svårt att hitta ut igen. Men Szpilman överlevde, alltså, och jobbade även efter kriget med att spela piano på radion. Ett av hans knep för att hålla galenskapen borta när han höll sig gömd och var hungrig och förtvivlad var att gå igenom alla de pianostycken han någonsin lärt sig, takt för takt i huvudet, och liksom spela dem i andanom. När han väl kunde börja spela igen efter kriget så kunde han dem alla utantill. Fortfarande.

Nu får det nog bli något väldigt lättsmält och feel-goodigt för mig, tror jag.

Titel: Pianisten
Författare: Wladyslaw Szpilman
Originaltitel: ursprungligen publicerad på polska med titeln Smierc Miasta (En stad dör)
Översättning: Ingela Bergdahl
Utg år: Originalet 1946, den här utgåvan 1999 med förord av Andrzej Szpilman och efterord av Wolf Biermann
Förlag: Bra Böcker
Köp den till exempel här eller här

torsdag 9 maj 2019

På natten är allt sant

Jag var lite skeptisk till den här pga att upplägget kändes lite väl klyschigt: Liv och hennes kompisar gillar inte invandrare, Jemal och hans kompisar gillar inte svennar. Och så möts Liv och Jemal och blir kära och.... ja. West side story, Romeo och Julia, Twilight... allt det där och alla fördomar man kan tänka sig i en enda förutsägbar mix.

Men - jag började läsa, och bara några sidor in var jag fast. Rejält fast, och kunde inte lägga ned boken alls. Vissa böcker bara har DET - det här är en sådan bok. Gnistan. Pirret. Den där livsfarliga dansen på knivseggen med kombinationen farligt och fel och underbart. Och det är precis när Liv och Jemal träffas som den där gnistan tänds. Hon snor hans läsk och är allmänt taskig mot honom, han och hans kompisar tjafsar emot henne, och så mitt i alla förolämpningar som haglar får Liv en ingivelse: hon går fram och kysser Jemal på halsen. Det ska vara ännu en förolämpning, det ska vara att sprida "äkta svennebaciller" - men det händer något där. En eld tänds, och sedan finns det liksom ingen återvändo. Livs pojkvän Hannes blir en del av kulissen, Jemals nya intresse Zarah är precis så perfekt som han drömt om men när han kysser henne händer ingenting. Han måste ta reda på vad systemfelet beror på, han måste söka upp Liv igen... och sedan blir de så där katastrofkära så att de inte kan sova, inte äta...

Men jaha. Kan de bli ihop, då? Vad säger kompisarna då?

Slukbok för mig, alltså. Nu ska jag kolla vad Lina Stoltz har skrivit mer - jag har sett hennes böcker i hyllorna men inte läst något av henne tidigare. Det får åtgärdas.

Titel: På natten är allt sant
Författare: Lina Stoltz
Utg år: 2018
Förlag: Barents Publisher
Köp den till exempel här eller här

onsdag 8 maj 2019

Jag är en tjuv

När jag nyligen läste Regnmannen kom jag ihåg att jag ännu inte läst Jag är en tjuv av Jonas Karlsson, så det tog jag raskt itu med.

Vi får följa med in på morgonmötet på stormarknaden MegaLivs. Här träffas personalen två gånger i veckan för att "fritt ventilera sina åsikter" om hur arbetet ska läggas upp, hur diverse problem ska lösas och välkomnas att tänka utanför boxen. Det som nu diskuteras är ett nytt sätt att tackla det ökande svinnet. Chefen Erik hade en workshop där hela personalen fick brainstorma fritt för att komma med en lösning, och lösningen som sedan vann allas gillande var den med skylten. Fasttagna snattare fick välja mellan att polisanmälan gjordes, och att stå ett antal timmar i stormarknadens entré med en skylt på sig som sade "Jag är en tjuv". Nu är det en yngling som blivit haffad med ett stulet datorspel, och han väljer att stå med skylten. Säkerhetschef Roland tycker inte att det känns bra (fast hela skyltidén kom från honom från början) och lyfter skyltfrågan varje morgonmöte.

Det var inget toppendrag av mig att läsa den här så tätt inpå Regnmannen som jag tyckte så väldigt mycket om. Jag är en tjuv är smårolig och småklok, men inte lika rolig som God jul eller lika klok som Regnmannen, och för mig är den bara "helt OK" i jämförelse med dem. Jag har väldigt roligt åt de träffsäkra beskrivningarna av arbetsplatsens sociala koder (vad man pratar om på lunchen och sånt där) och interna strider vars dramatik man som utomstående bara kan ha en aning om: de tydligen viktiga gränserna mellan de olika avdelningarnas golvyta i butiken? Huga! när vörtbröden får välla in på frukt & grönts avdelning...
Men själva grundstoryn med Roland och den fasttagne tjuven och moralen och alltihop... alltså, "helt OK" men inte wow.


Titel: Jag är en tjuv
Författare: Jonas Karlsson
Utg år: 2015
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här

måndag 6 maj 2019

Blood of Tyrants

I Crucible of Gold vinkade vi hejdå till kapten Laurence och Temeraire när de åter var på väg till Kina för att ha lite diplomatiska samtal med hovet där. Men den här boken inleds med att Laurence sköljs upp på en strand och först inte vet vem han själv är eftersom han tydligen fått ett slag mot huvudet och därigenom förlorat minnet. Ett skeppsbrott! Igen?! Vad är det med båtarna i den här serien, kan de inte någon enda gång komma fram till sitt mål utan sjutton olyckor på vägen? Men det värsta med Laurence nu är att han efter bara en liten stund kommer ihåg vem han själv är - men tror att han är kapten på Relianth, och att det är hon som kapsejsat. Vad han själv gör i Japan (för det är där han har landat), och varför han både har en grön officersrock (som flygarna har) och kan tala kinesiska flytande begriper han inte alls. Han har alltså glömt allt som hänt de senaste åtta åren. Det vill säga: allt som hänt i den här bokserien från bok 1 sidan 1...

Och det är frustrerande. Han pratar åter om drakar som "beasts", och när han äntligen återförenas med Temeraire känner han inte igen honom, och vet än mindre att det är "hans" drake. Temeraire är förtvivlad. Laurence är så konstig, och verkar inte vilja hänga med honom längre.

Under tiden de reder ut sina mellanhavande och minnesluckor (det tar låååång tid) så är de inblandade i diverse dramatik: först i Japan, alltså, som ser på allt västerländskt med stor misstänksamhet, sedan i Kina där någon omgående försöker ha livet av Laurence (igen). Och sedan drar de till Ryssland. Jo, för även i den här alternativa historieskrivningen tycker Napoleon att det är en bra idé att dra på fälttåg in i Ryssland. Utan att ha tillräckligt med proviant och utan kläder som räcker till den ryska vintern. Vi får också träffa ryska drakar, som till skillnad från drakarna i Japan, Kina och Inkariket lever under riktigt usla förhållanden. Fastkedjade, i princip.

Nu har jag bara en endaste bok kvar att läsa om Temeraire, och jag håller på den lite till eftersom jag anar en separationsångest utan dess like när jag läst färdigt den. Vad ska jag ta mig till när jag inte längre har Temeraire i mitt liv?


Titel: Blood of Tyrants
Serie: Temeraire #8
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2013
Förlag: Voyager
Köp den till exempel här eller här

torsdag 25 april 2019

Regnmannen

Ingmar lever ensam sedan hans fru Inger gick bort för några år sedan. Hon älskade trädgården, Ingmar levde för teatern där han var regissör och lade större delen av sitt liv. Men först försvann teatern ur Ingmars liv, och sedan Inger, och efter att ha varit helt utan mål och mening i livet ett tag så hittade Ingmar till Ingers älskade trädgård, och till rosorna. Dem vårdar han nu ömt enligt alla konstens regler.

Den här sommaren är ovanligt torr och varm, och bevattningsförbud med slang råder. Ingmar oroar sig för rosorna, och tycker sig komma ihåg att det väl fanns en gammal vattenkran på baksidan av vedboden, en kran som inte var kopplad till de kommunala vattenledningarna utan till någon sjö eller liknande? Han hittar efter lite letande i allt ogräs och sly den där kranen, och den går igång. Inte bara den - utan regnet. Snart inser Ingmar sambandet: när han sätter på den gamla kranen så börjar det regna. Fast det är omöjligt. Det här borde han förstås hålla hemligt (och ingen skulle ju ändå tro på  honom?) - men det är inte lätt, och snart har både mästrande grannen och kommunen fått reda på att Ingmar kan styra regnet.

Det jag gillar allra mest i den här boken är hur jag får både Ingmars och hans sons Eriks perspektiv på det som sker. Det jag först förstår när jag läser om Ingmar förändras en hel del när jag får läsa om hur Erik uppfattar det. Ingen av dem har väl egentligen fel, de bara tänker olika, som föräldrar och barn gör. Och det är det här jag tycker är så fint. När går vi över den där gränsen mellan att ens föräldrar kan allt, vet allt och är helt centrala i ens liv till att själv ha bildat en egen uppfattning, kunna mer än sina föräldrar (åtminstone om en del saker) och inse att ens föräldrar både kan ha fel och bara är vanliga människor? Erik tänker mycket på det där, och på hur hans uppfattning om pappan förändrats med åren:
"Pappa efter mammas död var en ny bekantskap. När Erik var liten hade de varit mer som en enhet. Var sin del av 'mamma och pappa', där den ena delen oftast var frånvarande i det dagliga livet. Pappadelen i hans barndoms föräldrar hade rätt lite med dagens farbror att göra."
Sen tycker jag förstås om det absurda i "regnmakandet" och hur kommunalrådet Anette Malmgren-Ljungman ser sin egen politiska räddning i styrning av regn - det här är väldigt mycket Jonas Karlsson som jag är van att läsa honom. Men jag läser gärna mer av hans relationsfunderingar.


Titel: Regnmannen
Författare: Jonas Karlsson
Utg år: 2019
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här eller här

onsdag 24 april 2019

5 barnböcker - några nya favoriter

Jag läser en hel del barnböcker just nu eftersom jag har rätt många bokprat på jobbet och tyckte jag behövde utöka "repertoaren" med nytt eller i alla fall nytt för mig. Normalt brukar jag ju sedan skriva ett helt blogginlägg om varje bok, även de lättare barnböckerna - men nu växer traven med obloggade böcker på mitt skrivbord och jag inser att jag får göra någon slags samlingsinlägg av det hela. Här kommer alltså lite kortare vad jag tyckte om fem barnböcker på en gång:

Ester Tagg och den flygande holländaren
En riktig äventyrsberättelse jag tyckte väldigt mycket om (och det finns redan en fortsättning om Ester som heter Ester Tagg och sjöormens öga). Ester Tagg har fläta och knäppkängor, bor på barnhem med en ytterst elak föreståndarinna som säljer alla barnhemmets barn till "fabriken" när de fyller tio. Tre dagar före sin egen tio-årsdag läser Ester i tidningen att piratskeppet Den flygande holländaren ska komma till staden där hon bor. Och piratskeppet ser på bilden likadant ut som det hon själv har på bild, på det papper som låg i botten av korgen hon lämnades till barnhemmet i när hon var bebis. Hon måste dit! Men barnhemsföreståndarinnan låser in henne i en jordkällare pga att om Ester sticker iväg med något jämra skepp så går ju fabrikspengarna om intet, och drömmen om att stänga barnhemmet och öppna porslinsaffär (jodå!) får skjutas upp.

Titel: Ester Tagg och den flygande holländaren
Författare: Linn Åslund
Illustrationer: Rebecka Helmersson
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 8-12 år


Pepparkornen och den svarta förbannelsen
Spännande böcker som kan locka ca 10-12-åringar behövs alltid, så jag gav den här en chans trots att titeln kändes mer än fånig (i mina öron...)
Pepparkornen, en grupp barn som har deckarbyrå, är tydligen en populär tysk tv-serie som visats i många år, även på SVT. Nu har det gjorts en film om dem: Die Pfefferkörner und der Fluch des schwartzen Königs, och den här boken baseras på filmmanuset till den, och det finns även rikligt med filmfoton i boken. Mia i Pepparkornen ska på klassresa till Sydtyrolen, till en by där hennes vän Luca bor. Nu säger han över Skype bara någon dag före resan att de måste ställa in resan, att de inte får komma. Vi läsare får veta att han i en nedlagd gruva hört någon väsa att "ingen undgår den svarta förbannelsen". Men klassen reser ändå.
Den här gillade jag inte - det kändes alldeles för mycket som att läsa just ett filmmanus och försöka följa med i snabba klipp från den ena actionscenen till den andra. För zappigt, och för platt.

Titel: Pepparkornen och den svarta förbannelsen
Författare: Sarah Bosse
Originaltitel: Die Pfefferkörner und der Fluch des schwarzen Königs
Översättning: Anna Hörmander Plewka
Utg år: 2018
Förlag: Tukan
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år


Den magiska enhörningsön: Den förtrollade skogen
Det här är en serie böcker som jag helt missat fram till nu när jag läste om att den sjätte boken kommit ut. Ja, det är fnuttegulligt, och ja, det är mer än över-fånigt med magiska enhörningar som har tunna vingar, färgglada manar, som kan tala med "melodisk och lugn" röst... men jag släppte alla logiska invändningar åt sidan och kastade mig in i enhörningsland (via den ihåliga eken och med hjälp av magiskt stoft) och tyckte faktiskt om storyn...! (en "ond" enhörning har lagt en förbannelse över enhörningarnas fina land så att träden dör, och den otäckingen har också burat in enhörningarnas kung och tänker sig själv ta över makten på ett elakt vis) Äventyr, magi med klara färger och mjuka pälsar... what could possibly go wrong? Jag vet såååå många läsare som bara kommer att älska de här böckerna, särskilt om jag presenterar dem alla på en gång (de har olika färgtema) som en massiv enhörningschock.

Titel: Den förtrollade skogen
Serie: Den magiska enhörningsön #1
Författare: Zanna Davidson
Originaltitel: Fairy Unicorn: Magic Forest
Översättning: Malin Bergman
Illustrationer: Nuno Alexandre Vieira
Utg år: 2018
Förlag: Tukan
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 7-10 år


Frallan är bäst!
Den här har jag sett - och lånat ut - många gånger, men ännu inte hunnit läsa själv. Det har ju till och med hunnit komma två böcker till om Frallan: Frallan räddar världen och Frallan och kärleken. Nu bekantade jag mig med Frallan, eller Fransesca som hon ju heter men som ingen säger, och med Frallans mamma och mormor som är hennes familj (även om mormor bor i ett eget hus). Det här är vardagsdramatik i en helt vanlig miljö säkert många barn kan känna igen sig i. Frallan och mamma har "tävlingsdag" där de väljer tre grenar var att tävla i, grenar typ baklängesspring, balansgång, tysta leken, och så är mormor domare. Jag gillade att läsa men blev inte överväldigad - det är ju liksom bara det: Frallan och mamman tävlar i de där grenarna och så är det bra med det. Det är fina illustrationer av Lisen Adbåge också. Det jag nu brottas med är hur säljer jag in det här till barnen när jag bokpratar? Det är ju det som är min grej, att hitta något att hänga upp det på, och här är det liksom bara "Frallan och mamma tävlar... ja, och så tävlar de lite till, och sedan äter de pizza och sedan är tävlingsdagen slut". Jag ska prova att läsa ett stycke ur boken och se om det lockar, för jag tror att det här är en bok som kanske gör sig allra bäst som högläsningsbok.

Titel: Frallan är bäst!
Författare: Sara Ohlsson
Illustrationer: Lisen Adbåge
Utg år: 2018
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här
För vem? 7-9 år + som högläsning från ca 5?


Monster monster - Den köttätande tentakelväxten
Det här är en serie om en grupp barn som alla får varsin superkraft av lite ovanligare slag - mitt under en lektion slår blixten ned i skolan och lyckas på bokmagiskt vis sammankoppla/kortsluta/väcka barnens främsta egenskaper (någon är duktig på att skriva, någon annan på att teckna osv) som magiska krafter samtidigt som den skapar ett monster som är ett hopkok av de bägge filmer barnen just kollat på i klassrummet: en om bläckfiskar och en om köttätande växter. Ut från filmduken slafsar sig alltså "den köttätande tentakelväxten" (som genomgående i hela boken skrivs ut i VERSALER och jag undrar lite varför..? I vilket fall som helst lyckas gänget efter lite krångel att med gemensamma, magiska krafter förpassa tentakelhistorien till monsterhimlen - men på sista sidan verkar nästa monster, "karatemumien" vakna till liv så de lär få mer att göra.
Jag gillar det här. Det är roligt (mer än läskigt), snabbt och lite annorlunda. Dock tycker jag att boken passar bättre på mellanstadiet (Hcg) än på lågstadiet (Hcf) som den klassificerats som - det är lite komplicerat att hålla isär de olika barnen, plus att boken i inledningskapitlet hoppar direkt in i handlingen när den är som mest spännande (barnen står på taket på skolan och monstret är just i färd med att äta upp en av dem) för att sedan backa och börja från början med presentation av personer, bakgrund och alltihop. Såna där tidshopp är ofta lite svåra att hänga med i för nybörjarläsare.

Titel: Den köttätande tentakelväxten
Serie: Monster monster
Författare: Johannes Pinter
Illustrationer: Lucas Svedberg
Utg år: 2018
Förlag: Egmont
Köp den till exempel här eller här


tisdag 23 april 2019

Crucible of Gold

Nä, i Australien kunde de såklart inte slå sig till ro, Temeraire och kapten Laurence, fast de trodde de skulle få göra det. Nu kommer nya order: Napoleon har fått för sig att bli allierade med de där upproriska drakarna och människorna i Afrika (i bok 4, Empire of Ivory). Han skeppar dem till Sydamerika där han tänker sig att de ska ställa till med oreda för portugiserna, och de själva tänker sig att de ska frita varenda en av alla de som genom åren tagits och skickats dit som slavar. England vill vara på samma sida som Portugal i kriget och allt detta gör att Temeraire och Laurence får fara till Brasilien för att lära de afrikanska drakarna att veta hut. Eller nåt.

Fast det går inte så bra, kan vi väl säga. Skeppet de färdas med hamnar i värsta orkanen, och kapsejsar mitt i Stilla oceanen. Drakarna ombord räddar med sig så många människor de kan och flyger vidare, utan större hopp om att någonsin orka flyga till land. Men bokserien tar ju som väl är inte slut efter 6¼ bok, utan efter en hel del vedermödor befinner sig Temeraire, Laurence & Co i Inkariket, som lever och frodas. (hurra för alternativ historieskrivning!) Här är maktförhållandena tvärtemot dem i Europa: drakarna styr och människorna är "deras". Förresten snor drakarna människor från varandra eftersom det råder människobrist efter alla farsoter (typ mässlingen) som upptäckar-européerna drog med sig när de kom för några generationer sedan. "Inka"-titeln innehas av en kvinna, varpå Iskierka genast försöker gifta bort sin egen kapten Granby med henne för det måste ju bara vara coolast att ha en kapten som är kejsargemål?

Men var det inte Brasilien de skulle till? Inkariket ligger ju på andra sidan kontinenten? Jodå. De kommer dit också, så småningom.

Titel: Crucible of Gold
Serie: Temeraire #7
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2012
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här eller här

måndag 22 april 2019

Muse of Nightmares

När jag läste Strange the Dreamer trodde jag att det var en stand-alone, och undrade mer och mer ju närmare jag kom slutet på boken hur Laini Taylor skulle få ihop allt det här på bara några sidor? Det fick hon ju då inte. Plus att hon hade ihjäl en viktig person. Och jag var arg. Jag gillade boken (mycket!) men slutet var verkligen abrupt och helt otillfredsställande. Något bättre blev det när jag fattade att det skulle komma en fortsättningsbok - men den hade jag ju inte i handen då, och jag gick länge och muttrade över Lazlo, Sarai, staden Weeps öde, gudarna som mött sitt slut, om de var onda eller inte, och hur allting hängde ihop egentligen...??!

Nu! Nu har jag läst bok 2! Och nu är allt avslutat! Och jag har fått svar på allt!
(och klart jag var tvungen att läsa några sidor på nätet först som gav mig "detailed summary" av allt som hänt i bok 1, jag hade förstås glömt ungefär allt förutom det att huvudpersonen Lazlo var bibliotekarie...)

Och jag kan inte skriva om bok 2 utan att avslöja viktiga ting från bok 1, så härmed utfärdas SPOILERVARNING! Läs inte vidare om du tänker läsa Strange the Dreamer. (och det tycker jag att du ska)

Vi hoppar alltså rätt in i handlingen där vi lämnade allt och alla i bok 1. Sarai är the Muse of Nightmares - men hon ligger spetsad av ett staket sedan hon fallit ned från himlen (eller, ja, från den gigantiska flygande tingesten formad som en ängel som hängt över Weep i så många år), och väldigt, väldigt död. (plats för "aaaarghhh!") Lazlo har gått och blivit en gud, med blå hud och med förmågan att forma den där märkliga metallen mesarthium - men han kan inte göra något åt Sarai.

Men det kan Minya. Och det är hon som är den intressantaste karaktären i den här boken. Hon, som på utsidan ser ut som en sexårig flicka, men som egentligen är i tjugoårsåldern precis som Sarai, Ruby, Sparrow och de andra "gudsbarnen". Hon som bara kan tänka på hämnd för det som hände för 16 år sedan, och i hemlighet samlat ihop en armé av döda. Minya kan få de dödas själar att stanna kvar som spöken, och nu fångar hon in Sarais själ och livsessens. Sarai är alltså död, men finns kvar som spöke. Ett spöke med en kropp som är fysisk men som inte behöver mat eller sömn. Hon får nu hjälpa till med att tvätta sin egen döda kropp, och det hela är mer än makabert.

Och Sarai och Lazlo kan fortsätta att vara ihop, trots att hon är död och han en gud? Ja, kanske. Fast bara om de får för Minya. Det är ju trots allt hon som bestämmer, och om inte Lazlo gör som hon säger (attackerar invånarna i staden Weep) så kommer hon släppa iväg Sarais själ igen så att hon dör på riktigt.

Lite för lång är boken, men jag gillar i stort sett alltihop. Och jag får svar, och veta allt, och ett avslut. Och jag är nöjd.

Titel: Muse of Nightmares
Serie: Strange the Dreamer #2
Författare: Laini Taylor
Utg år: 2018
Förlag: Hodder & Stoughton
Köp den till exempel här eller här

tisdag 16 april 2019

Pojken, fågeln & kistmakaren

Den här höll jag ju på att glömma att skriva om! Jag läste den för någon månad sedan, hade med den på ett bokprat för femmor och till min glädje blev den utlånad (flera ex av den till och med). Det var nämligen inte helt självklart - det här är en annorlunda bok. Annorlunda, underlig men väldigt vacker, både i innehåll och layout (alla marginaler är dekorerade med blommor och fiskar i blått).

Lite grann känns det som att läsa en saga när vi får följa med till staden Allora som ligger i ett okänt land, bortom bergen och längst ut på järnvägslinjen. (bilar verkar inte finnas) Staden är känd för två saker: sina vackra, slingrande gator på en hög kulle med utsikt över havet, och så de flygande fiskarna. Havet är tydligen stormigt jämt (det går inte att lägga till med båt i Allora) och de flygande fiskarna är alltså vanliga fisksorter som makrill och sånt.

Boken börjar sorgligt med att snickaren Alberto får snickra ihop tre kistor till sin egen familj som dör i den sjukdom som tar kål på stora delar av Alloras befolkning. Sedan hoppar boken 30 år framåt i tiden, Alberto lever fortfarande ensam och arbetar som kistmakare. En främmande, ensam kvinna kommer till staden, dör (av okänd sjukdom) och får en enkel kista och begravning. Snart därefter börjar Alberto märka att konstiga saker händer i hans hus. Mat försvinner. Saker flyttas. Och det är nu som "fågeln och pojken" kommer in i bokens handling. Fågeln verkar absolut inte vara som vanliga fåglar, pojken är helt ensam men måste hålla sig gömd.

Vi får veta vem som letar efter pojken, vi får läsa om stadens (mer än) korpulente borgmästare som vill ha den finaste och mest påkostade kistan gjord åt sig även om han inte tänker dö än på många år (det är han alldeles för viktig för). Vi får träffa Albertos grannar, två systrar som gärna vill veta allt om alla andras liv (och gärna lägga sig i dem). Vi får läsa om Alloras dummaste man (han är fiskare till yrket). Och vi får läsa om vänskap och trygghet, och om sorg. Och ja, det är en saga, så vad som helst kan hända.

Titel: Pojken, fågeln & kistmakaren
Författare: Matilda Woods
Originaltitel: The Boy, The Bird and The Coffin Maker
Översättning: Carina Gabrielson Edling
Utg år: 2018
Förlag: ABC Forlag
Köp den till exempel här eller här


måndag 15 april 2019

Beka Cooper - Terrier

Jag hade en period när jag plöjde allt vad Tamora Pierce hade skrivit i fantasyväg: böckerna om Alanna (The Song of the Lioness Quartet), om de Odödliga (The Immortals Quartet), och Protector of the Small Quartet, och älskade hennes starka huvudpersoner som gick sin egen väg. Sedan har det inte blivit av att jag tagit mig an trilogin om Beka Cooper förrän nu.

Men det blir inte mer av den för mig än denna första bok, för det var länge sedan jag plågade mig igenom något så trist. Why, oh why!? lade jag inte ned den efter de första hundra sidorna när jag anade att den aldrig skulle komma igång? Jo, eftersom jag läst så mycket av Tamora Pierce, och tänkte att det skulle komma någon bra plot-twist som gjorde tråkläsningen värd. Men det gjorde det aldrig!

När boken börjar så börjar Beka Cooper i Corus vaktstyrka. Corus är huvudstad i Tortall, där Pierce övriga serier utspelar sig (dock 200 år efter händelserna här) och vaktstyrkan är ungefär dess polisväsen, och kallas här för "dogs", polisstationerna för "kennels".
Bekas egen historia fram tills nu verkar ha varit rätt intressant, men den får vi läsare inte vara med om: som åttaåring, boende i Corus värsta slumkvarter, hjälper hon till att sätta fast ett kriminellt gäng tack vare att hon har magiska egenskaper. Dessa består i att hon förstår vad duvorna säger (de bär med sig de dödas själar) och skvallret som små virvelvindar på gatorna samlar upp tillsammans med grus, damm och löv. Bra där! tycker en lokal lord, och låter Beka och hela hennes familj ingå i sitt eget hushåll, ger Beka träning i polisgrejer och tänker sig att hon ska bli en riktigt bra Dog när hon blir stor. Men vi kommer alltså in i handlingen när hon nästan är färdig, och börjar sin träningstid som Puppy hos the Dogs, och blir tilldelad sina mentorer som hon ska patrullera tillsammans med.

Ganska omgående berättar duvorna för henne att det dör mängder av människor efter att de anlitats till något mystiskt grävjobb. Samtidigt försvinner barn till någon mystisk Shadow Snake som idkar elak utpressning.
Och ja, det är det. Beka knatar runt med sitt vaktpar, de stoppar slagsmål, samlar in mutor (vaktstyrkan är duktigt korrumperad), och då och då gnäller duvorna över hur förfärligt det är att vara död när ingen hämnas en (fast själarna ger inga vettiga ledtrådar typ vem som haft ihjäl dem och var de ligger begravda och sånt där). I femhundra sidor håller vi på så här, och med det trista avslutet att de som anades vara skurkarna som låg bakom alltihop visade sig vara... skurkarna som låg bakom alltihop. Gäsp. Och sedan sätter Beka och vakterna dit dem och de hamnar i fängelse, och ja, det var det. Raffel. Eller inte.
Synd att Tamora Pierce inte i stället skrev om Beka Cooper, 8 år, upptäcker sina magiska egenskaper, sätter dit skurkar och blir "adopterad " av den lokale lorden och ges en ljus framtid. Det är stoff till en bok. Det här är det inte.

Titel: Terrier
Serie: Beka Cooper #1
Författare: Tamora Pierce
Utg år: 2006
Förlag: Random House
Köp den till exempel här eller här

tisdag 9 april 2019

Tongues of Serpents

Jag reser vidare med Temeraire och kapten Laurence. Nu åker vi till Australien eftersom Laurence ju förlorat sin kaptensgrad och egentligen också skulle förlorat livet efter att i bok 4 räddat alla Europas drakar från utrotning men blivit dömd till döden som förrädare. Nu har dödsstraffet blivit omvandlat till "transportation" som det kallades, alltså deportering till kolonin i New South Wales.

Sydney har en alldeles fantastisk hamn med stora möjligheter, men själva stan består fortfarande mest av halvfärdiga hus, lera och alldeles för smala gator. Temeraire är inte imponerad, men finner sig i sitt öde bara han får vara med Laurence. De har också Iskierka med sig (Temerarie är inte nöjd med det heller, hon är för det mesta rätt så irriterande) och tre drakägg som ska utgöra grunden till australiska flygvapnet.

Det går väl så där bra med det. Första ägget kläcks innan Temeraire helt hunnit övertyga det (det går att prata med drakägg innan de kläcks...) om att inte ta den kapten Rankin som kommit för att bli dess partner. Kapten Rankin var med i första boken om Temeraire (His Majesty's Dragon) och är härligt vidrig på alla sätt. Draken som tittar ut döper storslaget sig själv till Caesar, är stöddig och överlägsen och funkar alldeles utmärkt ihop med kapten Rankin. Andra ägget blir stulet av aboriginer (när Temeraire, Laurence & Co är på upptäcktsfärd inåt landet för att hitta en passage genom bergen som omger Sydney). Tredje ägget, missformat och litet redan från början, kläcks och ut kommer en skranglig missbildad drake som knappt ens kan gå och absolut inte flyga, och som kapten Rankin direkt vill skjuta så de slipper släpa på eländet.

Vi får följa med på en färd genom hela Australien genom boken, och det blir lite segt i vissa ökenpartier - samtidigt älskar jag så mycket att läsa om drakarna och deras personligheter. Här dyker också upp varelser från aboriginsk mytologi: bunyips. Listiga, snabba och elaka. I andra boken om Temeraire (Throne of Jade) fick vi träffa på en sjöorm som nästan sänkte jättebautafartyget The Allegiance - här kommer sjöormarna tillbaka. Mängder av dem!

När jag lämnar Temeraire och Laurence för den här gången ser det ut som att de ska bosätta sig i en idyllisk dal en bra bit inåt landet från Sydney, en dal full med goda kossor och med möjligheter att bygga en imponerande paviljong åt Temeraire att ligga och läsa poesi i. Men hej! det är ju tre böcker kvar! Och jag vet att i nästa bok får vi resa till Brasilien av alla ställen. Träffa Inkadrakar! Jag reser vidare, och återkommer.

Titel: Tongues of Serpents
Serie: Temeraire #6
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2010
Förlag: Voyager
Köp den till exempel här eller här

måndag 8 april 2019

Det kommer aldrig vara över för mig

Klart jag kastade mig över senaste boken av Mhairi McFarlane? Klart jag gjorde!

Georgina Horspool (nä, jag kan inte förlika mig med hennes efternamn, får inte ihop det i huvudet och kan inte sluta tänka på hårspolar)(och hennes efternamn blir också felstavat och fel uttalat av väldigt många i boken)(fast bara de som är dumma, så jag får väl sälla mig till den skaran, då) har fina vänner men bor inte med någon av dem utan med en riktigt argsint tjej som liksom morrar från bakgrunden hela boken igenom. (jag har för övrigt väldigt roligt åt denna sambo och tycker att hon kunde ha fått vara med mer) Hon har också en pojkvän som allra mest är kär i sig själv, samt ett uselt jobb som servitris på restaurang där hon får dåligt betalt för att bli utsatt för utskällningar av både gäster och kökspersonal.

Så det är väl egentligen bara bra när hon först blir av med jobbet, och sedan gör slut med pojkvännen efter att ha hittat honom i säng med någon annan. (och han ba: men hur kan du bli så upprörd över det?) Hon får raskt ett tillfälligt jobb som bartender på en begravningsfest på en pub som precis ska öppna, och det jobbet går så bra att hon blir anställd när puben startar upp.

Grejen är bara att en av de två delägarna till puben (de är bröder) visar sig vara den Lucas hon var ihop med precis när de slutade skolan för mer än tio år sedan. De var väldigt kära, men sedan kom en avslutningsfest som förändrade allt, och nu verkar det som att Lucas inte ens kommer ihåg Georgina när han träffar henne.

Alltså, jag trivs med Mhairi McFarlane och hennes sätt att skriva. Hennes humor, svärtan som finns, vänskapen, de jobbiga föräldrarna, de intressanta bifigurerna som poppar upp överallt (grannar, pubbesökare och sådana där). Men av hennes böcker (jag har läst dem alla) så är denna den jag minst tycker om. Nu är McFarlanes lägstanivå väldigt hög, så det är fortfarande en helt OK bok. Men för mig blir den här rätt seg, och handlar på tok för mycket om Georginas före detta pojkvän, om hennes före detta jobb, och alldeles för lite om hur förhållandet mellan henne och Lucas växer fram just nu. Klart det går att läsa som en Georgina-utvecklas-roman, men jag var nog ute efter mer kärlekspirr än det jag fick.


Titel: Det kommer aldrig vara över för mig
Författare: Mhairi McFarlane
Originaltitel: Don't You Forget About Me
Översättning: Helena Johansson
Utg år: 2019
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

onsdag 3 april 2019

Kärleksdrycken

Poppy och Joy är bästisar, hänger jämt i skolan och på sina särskilda platser (till exempel ett tak, fast man måste smita förbi vaktmästaren för att komma upp dit). Poppy brukar bli kär i olika killar, men inte Joy, och i vilket fall som helst så är det "sisters before misters" som gäller för deras vänskap. Eller... ja, i alla fall tills Luke börjar i deras klass. För när han gör det blir både Poppy och Joy omgående kära i honom, båda två. Och Poppy fattar absolut ingenting när det är Joy som blir ihop med honom. Det är ju helt fel, ju! Och klart att Poppy blir arg, särskilt när Joy har mage att dra med Luke till deras, alltså Poppys och Joys, ställen, som till exempel det där taket. "Sisters before misters" är bara trams.

Det är när Poppy går runt på en kyrkogård ("jag kan väl lika gärna hänga på kyrkogården som någon annanstans. Det passar dessutom bra, eftersom mitt liv typ är lika över som det är för de som ligger där.") som hon stöter ihop med en gammal tant. Tanten berättar att hon också varit olyckligt kär, men att hon under många år utvecklat en kärleksdryck som kan få den man älskar kär i sig. (tyvärr hann hon inte testa den på sin utvalde, så han ligger under en av gravstenarna) Poppy får med sig kärleksdrycken, och lyckas med lite list att tuta i Luke av den. Snart står han med tom blick mitt i natten och ylar kärleksballader nedanför Poppys fönster... men känns det som riktig, äkta kärlek?

Två saker jag älskar med den här boken:

  • Jonna Björnstjernas illustrationer. Jag har alltid älskat när hon går loss med sin humor i små finurliga figurer med kommentarer eller pratbubblor, eller i listor, i sina egna böcker eller i andras. Och här är marginalerna fulla av dem! Jag tycker om att läsa om Poppy, Joy och Luke, men tillsammans med illustrationerna blir det här helt fantastiskt!
  • Vi är i London! Poppy och Joy har alltså skoluniformer, kallas sina lärare för Miss och Mister, kyrkogården Poppy hänger på är Highgate Cemetary, och i sina fantasier om Luke går han och Poppy i gräset på Hampstead Heath och håller händer. 
Det här vill jag ha mer av!



Titel: Kärleksdrycken
Författare: Jonna Björnstjerna
Illustrationer: Jonna Björnstjerna
Utg år: 2018
Förlag: Hippo bokförlag
Köp den till exempel här eller här

söndag 31 mars 2019

King of Scars

Ny bok från Leigh Bardugo! Jag kastade mig snabbt över den och trodde att det var något helt nytt, men det är det alltså inte. Ny serie (eller duologi), ja, men fortfarande i Bardugos Grisha-universum och en fortsättning på både Grisha-trilogin och Six of Crows-duologin.

Och här får det bli en spoilervarning - läs inte vidare om du ännu inte har (och tänker) läsa Grisha-trilogin och Six of Crows-duologin.

King of Scars är Nikolai Lantsov, numera kung Nikolai. I tredje Grishaboken lyckades the Darkling med det elaka konststycket att förvandla Nikolai till ett monster, som flög iväg, och allt verkade ganska kört (och trist eftersom Nikolai var en av mina favoritkaraktärer). Men nejdå, Nikolai verkade kunna hantera sin egen monstrighet, och i slutstriden mot the Darkling kom han (med en hel monster-posse med sig om jag inte minns fel...?) och slogs på Alinas och ljusets sida, och när sedan allt var avslutat, de goda hade vunnit, ljuset övervunnit mörkret och allt det där så blev Nikolai åter förvandlad till människa, och dessutom kung.

Men grejen är att monstret fortfarande bor kvar inuti honom, och vissa nätter bryter det ut igen, och Nikolai-monstret flyger ut och jagar byten. Han får kedjas fast vid sin säng, och ges starka sömndrycker, men det är inte alltid det hjälper. Situationen börjar bli ohållbar, för det är ju inte helt OK att ha en kung som om nätterna ger sig ut för att äta upp sina undersåtar.

Så ena delen av boken handlar alltså om Nikolai, och hans bokstavliga kamp mot sin inre demon, och jag gillar den rätt bra mest pga att jag tycker så mycket om Nikolai själv, hans humor och dialog. Fast jag har rätt svårt att svälja hela grejen med demonbekämpandet när Nikolai & Co förflyttas till en annan dimension (som jag inte säger mer om här).

Six of Crows, då, varför är detta en fortsättning på den? Jo, det är den andra delen på boken: vi får i ungefär vartannat kapitel läsa om Nina, som uppe i norr räddar grishor undan förföljelser och utrotning. Hon sörjer Mattias, och drar fortfarande runt på hans kropp i väntan på perfekta platsen att begrava den på. Nina och hennes grisha-kompisar stöter på ett slags fort slash fabrik slash experimentstation där de upptäcker ett stort antal grishakvinnor som utsätts (och har utsatts) för fruktansvärda saker, och måste dra igång Jättestora Räddningsaktionen. Det är berömvärt. Mitt problem är att jag inte kan få ihop Ninas story med Nikolais story - det är som två olika böcker med ett gemensamt omslag, växlande i vartannat kapitel. Jag väntar och väntar på att de ska knytas ihop, men det sker inte med mer än att rapporter skickas och jag begriper faktiskt inte varför Nina behöver vara med i den här boken.

Så: jag gillar Nikolai, men jag tycker hans story blir rätt seg, och jag gillar egentligen Nina och hennes äventyr (som är mer av samma sort som det som hände i Six of Crows-duologin), men hela boken blir en mix som blir konstig, och med ganska många stillastående partier. Jag vet inte om jag kommer att läsa vidare i bok två - det här slutet är en cliffhanger, men jag blev duktigt förbannad när jag läste det (och nej, får inte avslöja varför).

Titel: King of Scars
Serie: Nikolai #1
Författare: Leigh Bardugo
Utg år: 2019
Förlag: Imprint
Köp den till exempel här eller här

torsdag 21 mars 2019

Första befälet - första boken om Aubrey & Maturin

Men kära Carolina, vad har du NU hittat? En bok med marina äventyr på 1800-talet, komplett med en oändlig vokabulär av namn på olika segel, tampar och annat kul som kan återfinnas på alla dessa olika segelfartyg? För att inte tala om rätta benämningarna på fartygen själva: fregatt, brigg, slup...? Och vapnen som dessa skepp och dess passagerare kunde avlossa eller hugga mot varandra på olika vis, och vikten på kulorna som med dunder och brak for mellan fartygen och ställde till med skada? (som sedan "timmermannen" lagade, ja, det ingår ungefär tretusen olika titlar på yrken ombord samt trettiosjutusen korrekta benämningar på soldater och officerare)

Innan jag säger ett enda ord till i saken: en eloge till översättaren som måste ha drömt om bramsegel, navigationstermer och rätta namnen på de olika vakterna (ni vet, åtta glas, hundvakten och allt vad det är). Vilket pilljobb!

Men ja. Jag har läst om sjöslag under Napoleonkrigen på 1800-talet. Jag har dessutom sett filmen Master and Commander (med Russell Crowe i huvudrollen) som baseras på både första boken i serien om kapten Aubrey och hans vän läkaren, naturforskaren och spionen Stephen Maturin, och på en bok längre fram i serien (Bortom världens ände). Och allt detta är Temeraires fel. När jag läser böckerna om draken Temerarire så fullständigt älskar jag delarna när kapten Laurence är just kapten Laurence, och med iskallt lugn i de mest pressade situationer ger order till sina underlydande, och alltid i dessa situationer är som mest artig i sitt språk. Det är alltid tilltal med korrekt titel, och med vändningar som "vill du ha godheten att...." även om det handlar om bråkdelar av sekunder från död och katastrof. Jag läste (på någon bokbaksida tror jag) att Naomi Novik hämtat mycket inspiration till miljöer, dialog och personer från just böckerna om Aubrey och Maturin, som hon ansåg vara moderna klassiker men som jag aldrig ens hört talas om. Och så kan vi inte ha det. Jag letade raskt upp första boken i serien på biblioteket. På svenska, vilket visade sig vara tur just pga alla de där oändliga termerna jag skrev om först.

Gillar jag, då? En del av det gillar jag väldigt, väldigt mycket. Det är just (som jag anade) dialogerna som är bäst, och miljöbeskrivningarna, och tidsandan. Man är där (om det nu är så att man länge närt en önskan om att få vara ombord på ett fartyg på 1800-talet). O'Brian skriver bra, och på ett sätt som får läsaren att behöva tänka själv och dra egna slutsatser. Det blir en hel del fascinerande ting som får mig att googla: trångboddheten, kirurgi ombord, mat, musik (för både kapten Aubrey och dr Maturin spelar violin respektive cello och brukar roa sig med detta i kaptenens hytt lugna kvällar), befälsordning och kanoner.
Men ibland ledsnar jag på alla sjöslagen och seglen som ska sättas eller tas ned, och seglandet hit och dit och fram och tillbaka. Boken är ganska episodiskt skriven och saknar väl egentligen en drivande handling mer än just det att kapten Aubrey har fått befäl över sitt första fartyg, och hur han hanterar det. Filmen är för övrigt bra och dålig på precis samma sätt: intressant miljö, bra dialoger men egentligen i avsaknad av vettig handling och mer uppbyggd på korta episoder från de bägge böckerna.

Läser jag fler böcker om Aubrey & Maturin, då? Kanske. Om jag får separationsångest när jag så småningom avslutat Temeraire-serien och vill läsa om mer båtliv, eller om jag känner att jag nog måste följa kapten Aubrey ett tag till. Karln har ju i denna första bok inte ens skaffat sig den fru som tydligen spelar en viktig roll i kommande böcker om jag förstår det rätt. Men vi får se.


Titel: Första befälet
Serie: Aubrey Maturin #1
Författare: Patrick O'Brian
Originaltitel: Master and Commander
Översättning: Lennart Olofsson
Utg år: 1999 (svenska)
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här (fast finns bara på engelska vad jag kan se. Jag läste den på svenska, men lånade den på biblioteket där den fortfarande finns att hitta)

torsdag 14 mars 2019

Lifelike

Eve är vass på det här med att bygga jättelika robotar man sätter sig i och styr inifrån, robotar som kan slåss. Nu har hon byggt ihop en egen, och med den vunnit åtta raka segrar i Stora-Robotar-Slåss-arenan. Klart hon ska vinna även striden i den här bokens inledning? Fast den andra roboten ser väääldigt stor och tuff ut? Klart hon ska! Hon satsar alla sina pengar på sig själv, och striden är igång. Fast... hon förlorar. Hennes robot blir sorgligt sönderslagen i smådelar. Fast... när allt verkar kört? Då sträcker Eve ut handen och skriker frustrerat, och då rasar motståndarroboten ihop. Alla robotar i närheten också. Och arenans elektronik. Ooops... har Eve helt plötsligt utvecklat övernaturliga egenskaper? Det händer nuförtiden att människor gör det, påverkade av all kvardröjande strålning från världskrigens alla bomber.

Så - allt borde vara frid och fröjd, Eve vinnare och dessutom innehavare av superkrafter?
Nej. För 1. hennes robot blev nedslagen först, så hon räknas ändå som förlorare, så 2. hon har just blivit av med ALLA sina pengar (som hon tänkte köpa mediciner till sin sjuka morfar för), och 3. hon har ju också blivit av med sin stridsrobot, medlet att tjäna mer pengar med, och 4. det finns fanatiska människor organiserade i sekter som tycker sådana här övernaturliga egenskaper är av ondo, och att de människor som utvecklar dem borde dö, avrättas, försvinna, expedieras, fimpas, och 5. hon borde sticka hem fort som attan innan Fanatiska Sekterna hittar henne (arenafighterna med robot direktsänds på TV och "alla" ser) men 6. hon har fan inte ens pengar till bussen hem.

Dålig dag för Eve. Men den blir värre. För det är inte bara Fanatiska Sekterna som via TV sett Eve förstöra elektronik och robotar medelst handutsträckning och skrik - nej, det har även de här lifelikes i bokens titel. De vill också ha tag på Eve. (Varför? Ja, det är komplicerat, men vi får så småningom veta.)
En av dem kraschlandar nu med sin flygfarkost, kastas ut (så hårt att ena armen slits av) och landar en bra bit bort, i en sophög, och borde enligt alla konstens regler vara död. Eve och hennes kompisar Lemon, Cricket och Kayser (bara en av dem är mänsklig) hittar lifelike-vraket och bär det med sig (är ju värt massvis med pengar!) och får då förutom alla de andra som redan jagar dem också lokala skurkgänget efter sig eftersom lokala skurkgänget också vill tjäna pengar på att sälja lifelike-kropp.

Men en lifelike kan inte dö. Den är en maskin som lagar sig själv - men är samtidigt så nära mänsklighet med känslor, tänkande och allt att det är svårt att se någon skillnad. Nu öppnar den ögonen, reser på sig, och vill också vara med och göra Eves liv krångligt. Den börjar med att säga "Det är ju du!" till Eve, som om de träffats förut.

Allt detta på bokens första sidor!! Och om ni tycker det verkar komplicerat: lägg då till språket, som är någon slags framtids-street-smart-slang med ord som väl egentligen inte finns, och super-coola-framtids-omskrivningar typ "get a one-way-ticket to coffin road" för att dö och liknande. Det fortsätter i den här stilen, och händer saker sida upp och sida ned, och jag kan ärligt erkänna att det tog ett tag innan jag fattade vad som hände, vem det hände med och varför.

Men i stort sett gillar jag boken, även om jag gärna sett att Kristoff växlat ned lite här och var för att få en trög läsare som mig att hänga med i svängarna.
Detta är första boken i en serie (trilogi?), nästa bok heter Deviate och kommer ut i augusti i år.



Titel: Lifelike
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2018
Förlag: Alfred A. Knopf
Köp den till exempel här eller här

onsdag 13 mars 2019

Victory of Eagles

En av orsakerna till att jag återvände till böckerna om Temeraire och gav mig på att läsa om dem för att den här gången läsa hela serien till slut var att jag inte kunde glömma bort ett särskilt ställe i första boken: när Laurence fråntagits Temeraire och denne tror att Laurence övergivit honom för att han hellre vill gå tillbaka till flottan och sitt skepp. Och så ligger han stilla och tyst och klappar guldkedjan han fått av Laurence, och det sliter i min tycka-synd-om-drakar-del av hjärtat.

När jag nu börjar läsningen av Victory of Eagles, då håller den där delen av mitt hjärta att fullständigt gå i itu. För nu har Laurence och Temeraire verkligen skilts åt. Händelserna i slutet av Empire of Ivory har gjort att Laurence är i fångenskap och väntar på krigsrätt, för att sedan troligen bli avrättad som landsförrädare. Och Temerarie, som var med på det de gjorde, har förvisats till drakarnas "breeding grounds" där äldre drakar, eller tillfångatagna vilda drakar som inte ingår i flygvapnet, hålls fångna i ett liv som består av att äta, sova och befrukta varandra enligt schema (detta är skrivet ur Temeraires vinkel, och han verkligen avskyr kvällarna han får särskilt saftiga tjurar och blir ihopföst med en drakhona för att prestera utan att de ens känner varandra sedan tidigare). Han vet inget om vad som händer med Laurence, men tänker att om han sköter sig så håller de åtminstone Laurence vid liv för hans skull. Så han försöker städa sin fuktiga grotta, renovera den, hänga upp lite fina grejer på väggarna, äta de råa kossorna det bjuds till middag (han har ju lärt sig tycka om vällagad mat med kryddor, gjord av hans egen kinesiske kock) och stå ut utan böcker, utan intelligenta samtalspartners, stå ut, stå ut, stå ut och vara tapper för Laurence skull. Men en drake lever ju i många hundra år, och ska hans liv vara så här nu? (tänk en intelligent, levnadsglad 18-åring med hela livet framför sig, inlåst på ett äldreboende utan möjlighet att beklaga sig eller komma i kontakt med omvärlden eller sina vänner eller sin familj...)

Det är så synd om honom...! Fast så småningom får han de andra drakarna omkring sig att bete sig mindre som trötta djur och mer som intelligenta varelser, och sedan börjar det hända saker. Samtidigt blir fartyget Laurence sitter fängslad på sänkt i ett sjöslag, så han kommer tillbaka till England. Och så drar femte boken om Temeraire och Laurence igång. De "örnar" som segrar är Napoleons armé, som utan större motstånd invaderar England. Det kan de ju inte få hålla på med?


Titel: Victory of Eagles
Serie: Temeraire #5
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2008
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här eller här

måndag 11 mars 2019

Ord i djupaste blått

Den här boken har legat ett tag hemma i min bokhylla. Jag fick den i brevlådan, men var inte sugen. Dottern sög i stället tag i den, läste och meddelade att "det var en bra bok, fin, och man blev glad av den, och med många bokreferenser så du ska nog läsa den, mamma" varpå hon raskt lånade ut den till en kompis som också läste och gillade.

Och så gick månaderna. Den fina framsidan ropade på mig, det skulle ju handla om kärlek och bokhandel och annat fint, de översvallande positiva blogginläggen invaderade mitt flöde, men jag sköt upp läsningen.

NU har jag tagit tag i det här (och tack så väldigt mycket för en lång och meningslös inledning på ett blogginlägg, Carolina, tack tack) och läst. Gillar jag?

Nja. Jag blir så mäkta irriterad på grundidén för boken att jag inte riktigt kommer förbi den, och det blir aldrig feel-good för mig, blir mest bara feel-irriterad-letar-fel, och jag kanske skulle nöjt mig med min inledning och det att min dotter, hennes kompis och mängder av andra människor gillar Ord i djupaste blått.

Men det här är min blogg, och här gnäller jag så mycket jag vill. Så här:
Rachel och Henry var bästisar, pratade om allt, hängde jämt med varandra, gärna i hans familjs antikvariat eftersom de bägge var läsande personer. Rachel blev kär i Henry, och sedan flyttade hennes familj till en annan stad. Trist på alla sätt. Särskilt som hon precis innan hon flyttade faktiskt tog mod till sig och berättade för honom att hon var kär i honom - men att han sedan inte låtsades om det utan bara gick på i mail om sitt vanliga liv, och om tjejen han var kär i (som inte var Rachel). Klart Rachel härsknade till och inte ens svarade på hans mail då? Klart hon gjorde.
Grejen var dock att hon inte berättade för Henry att hon var kär i honom direkt i dialog. Eller ens i mail. Eller i sms. Eller via en vän. Eller ens med tankeöverföring. Nejdå, hon valde att skriva det i ett brev som hon sedan stack in i en bok i antikvariatet. Henrys favoritbok, förvisso, och hon lade en lapp till honom på hans rum om att han borde gå och kolla i sin favoritbok i antikvariatet. What could possibly go wrong?

I tre år har nu Rachel och hennes familj bott i den andra staden, vid havet, och nu har de flyttat tillbaka. I tre år har Rachel varit arg på Henry för att han inte svarat på hennes kärleksförklaring (och  hon har inte ens övervägt tanken att han kanske inte fick den, att kommunikationsvägen inte var direkt idiotsäker). Nu är hon inte kär i honom längre, har hon bestämt, vill inte se honom längre, och dessutom är hennes bror död. Det är hemskt sorgligt och vidrigt, förstås, men Rachel väljer att inte berätta det här för någon alls utan i stället bara vara ledsen och arg på allt och alla (och i synnerhet Henry som inte fattar nånting).

Så, ja, det ska vara en feel-good, och visst reds allt ut så småningom, men det är så onödigt trassligt fram tills dess, och Rachel så väldigt det-är-synd-om-mig-ingen-fattar-hur-illa-jag-mår-men-jag-tänker-fan-inte-berätta-för-någon-varför-det-är-synd-om-mig så jag blir trött av alltihop. Och irriterad.
Men framsidan är fin, det ger jag den.

Titel: Ord i djupaste blått
Författare: Cath Crowley
Originaltitel: Words in Deep Blue
Översättning: Ylva Spångberg
Utg år: 2018
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

lördag 9 mars 2019

Exile’s Valor

Jag var ju rätt gnällig och besviken över den förra Lackey-boken jag läste, den första av två om weaponsmaster Alberich från Karse, mannen som talar baklänges men är duktig på svärdspedagogik? Och så muttrade jag att jag ju skulle ta mig an bok 2 om Alberich, eftersom jag köpte en omnibus-edition med dessa två + en tredje (Take a thief) i samma och var för snål för att inte läsa, men att om den var lika trist som bok 1 så skulle jag mest skumma?

Jag började läsningen av Exile's Valor, och liksom för att få mig att skämmas så inledde Lackey sitt berättande på det glimrande sätt jag i Herald Mage-böckerna lärde mig att hon kan. Alberich har lektion med en klass av lite duktigare elever, sätter några på plats, uppmuntrar andra, sliter sitt hår när en olyckshändelse gör att en av träningshallens oskattbara speglar går i tusen bitar, och ... ja, det låter inte jätteupphetsande men är ändå så där Lackey-bra som jag gillar. Och jag tänkte att wow, nu händer det igen...!

Men sen? Sen rasar bokeländet och blir ännu tristare än bok 1. Vad gör du, Mercedes Lackey? När du kan? Vad boken sägs handla om, och borde handla om, är händelserna i Valdemar som kommer direkt före Heralds of Valdemar-trilogin, alltså hur Selenay precis blivit drottning, borde gifta sig med lämplig grannprins men i stället blir kär i Olämplig Man (ja, han är prins, men av en dålig sort, plus att han inte alls vill Selenay något väl), och hur Alberich har en ganska betydande roll i allt det. Men det boken i stället fokuserar på? Jamen, först har vi vinterkarnevalen. Selenay tycker det är trist att regera, så hon ordnar en vinterkarneval på floden som har frusit till is, och så får vi läsa om hur denna karneval planeras, genomförs, vilka marknadsstånd som finns och hur de ser ut, vilka spel och lekar som planeras, hur de genomförs, vilka som vinner dem och varför, och .... blöh. För att inte tala om att Alberich som ett litet alternativt inslag på vapenträningen hittar på en slags sport som är något mellanting mellan ishockey, fotboll och bandy, och hans elever blir eld och lågor och börjar spela denna sport hela tiden, bildar lag, serier, har sportstjärnor och skytteligor.

Och så har vi den totalt mystiska prylen att Alberich inte bara är weapons master med lektioner och undervisning hela dagarna - nej, på nätterna springer han ned i huvudstaden och är spion åt heralderna. Exakt vad det är han spionerar efter är inte helt klart, men vi får läsa om alla de olika förklädnader han har, olika personas. Extra fånigt blir det eftersom 1. karln talar baklänges med så mycket karse-accent att alla direkt kan känna igen honom som heraldernas weapons-master, och 2. karln i första boken blev oerhört brännskadad så att han fortfarande är mycket ärrad, särskilt i ansiktet. Nu står det att han använder lite smink i ansiktet för att ändra sitt utseende, men det känns ju inte så där himla effektivt. Och varför ska han ut på stan och ränna? När sover han? Och meningen med alltihop?

Vänta! Jag har inte fått med det fånigaste! Att Mercedes Lackey har skrivit in sig själv i handlingen, som en glasögonprydd herald vid namn Myste som inte är så duktig på att slåss, men som kan skriva (och är heraldernas krönikör) och prata många språk. Myste blir en av bokens hjältar, och dessutom blir Alberich kär i henne.

Sorry, Ms Myste Lackey, jag skumläste alla de delar av din bok när Alberich klär ut sig och hänger på barer och är Mystisk Spion. Jag skumläste alla delar när det spelas bandy. Jag skumläste alla delarna av vinterkarnevalen. Jag skumläste mer och mer, och rätt vad det var hade Olämpliga Prinsen försvunnit och bandyklubborna använts för att avvärja en attack och ett hot mot riket.

Jag vet helt ärligt inte om jag läser fler Mercedes Lackey. Jag vill ju hitta fler som är så bra som Last Herald Mage-böckerna, men pallar inte mer vinterkarnevalsbandy-listig-spion-som-talar-baklänges-böcker.

Titel: Exile's Valor
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2003
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här

torsdag 7 mars 2019

Empire of Ivory

Äntligen har Laurence och Temeraire kommit tillbaka från sin långa Kinaturné, med avslutning i Europa och krig, och med en lång, lång flygning till Skottland. Tas de emot med ett varmt välkomnande då? Nope. De får knappt landa. Och de får inte träffa sina drakkollegor med besättningar. Allt är lerigt, eländigt och kallt

Det visar sig att den där förkylningen som alla drakarna blev smittade av i bok två, Throne of Jade, och som Temeraire också fick under Kinaresan (och som jag hånfullt kallade "mancold")? De andra drakarna blev inte friska från den, som Temeraire blev. Hostan blev värre och värre, gick ned i lungorna, och så började de dö. Och sjukan är mycket smittsam också. Nu ligger alltså Englands samlade flygvapen, drakarna, på sjuksängen, en del av dem nära döden. Om fransmännen med Napoleon i spetsen får reda på det skulle de förstås invadera England direkt, så det hålls hemligt och det är därför Temeraire och Laurence inte fått veta något.

Nu råkar Temeraire av misstag kraschlanda mitt i ett område där några av de sjuka drakarna vistas, och trampar i deras snor, och blir nyst i ansiktet, och nu borde allt vara kört. Laurence har några dagars kval när han fasar för att Temeraire ska bli sjuk och dö han också. Men... han blir inte sjuk? Det verkar som att han blivit immun från sjukdomen sedan han blev frisk från den då på Kinaresan? Och om han kunde bli frisk och sedan immun - så borde de andra drakarna också kunna bli det, om de bara kan lista ut vad det var som gjorde att Temeraire tillfrisknade då på båtresan. Det var när de seglade förbi Afrikas kust, så vad blev han frisk av? Vädret? Havsvattnet? Något han åt??

Finns det bot att hitta ska den hittas, så Temeraire och Laurence får ge sig ut på resan igen. Nu tar de sina rote-kollegor med sig, sjuka och eländiga som de är, för hittar de bot ska de få den först (plus att de förstås måste ha några drakar att testa den på). Mot Afrika, alltså!

Titel: Empire of Ivory
Serie: Temeraire 4
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2007
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här eller här

onsdag 6 mars 2019

Spionen i äppelträdet

Första gången vi får träffa Esther är hon gammal, bor i Jerusalem och sitter och berättar om sin barndom för sitt barnbarn, om åren under andra världskriget när hon var tvungen att gömma sig.

Sedan får vi läsa om flickan Esther, den judiska flickan Esther som bor tillsammans med sin familj i en liten stad i Holland. De bor i ett stort fint hus, och har förut haft det bra, förstår man. Men sedan tyskarna ockuperade Holland har allting blivit gradvis sämre och nu är det riktigt illa. Esther får inte gå i sin vanliga skola, hon får inte leka med sin bästis Wim, inte spela boll med honom och de andra barnen i parken, det kommer inte längre kunder till pappas affär - men värst av allt är skräcken för att det försvinner människor och hela familjer. Judar, alltså. De förs till särskilda uppsamlingsläger och sedan vidare, ingen vet riktigt vart men de kommer inte tillbaka. Pappa och mamma har börjat prata om att hela familjen borde gå under jorden, gömma sig för tyskarna innan det är försent. Men det är inte lätt, det där. Lämna huset, lämna allt de äger, lämna sina liv?

Esther och hennes familj umgås mycket med Esthers kusiner och faster och farbror, och Esthers favorit är Sjef. Sjef är bara sex år men är redan väldigt duktig på matte - han kan redan "roten ur" och andra matematiska konstigheter. Faster tycker Esthers föräldrar är överdrivet ängsliga - det är nog inte så farligt, det här med tyskarna, tycker hon. Fast... en morgon är faster borta, och farbror, och alla deras barn. Sjef med. Ingen vet var. Och det är då Esthers föräldrar bestämmer sig - nu ska de gömma sig. Så en morgon kommer en bil för att hämta Esther, bara Esther. Familjen ska gömma sig på olika ställen, och Esther får komma till en bondgård där hon ska kallas Eva. Men hon har det inte bra alls. Hon får sova i ett rum i hönshuset, jobba hårt, äta dåligt, och allt är väldigt smutsigt. Och hon längtar förfärligt mycket efter mamma och pappa och sina syskon, och sina kusiner, och Sjef, och Wim, och.... och det är inte ens någon som bryr sig om henne på hennes födelsedag.

En bra bok om hur det är att leva gömd, eller i flykt.


Titel: Spionen i äppelträdet
Författare: Christina Wahldén
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

måndag 4 mars 2019

Silent Melody

Detta är fortsättningen på Heartless jag läste för några veckor sedan, och är alltså som den förlagd under engelskt 1700-tal i stället för det 1800-tal Balogh brukar skriva om. I Heartless har manliga huvudpersonen en yngre, rätt ansvarslös, bror som i slutet på boken drar till Indien för att skapa sig ett eget liv och en egen förmögenhet. Redan före han gör det har det anats en romans mellan honom och den kvinnliga huvudpersonens yngre syster, som då endast är 15, och när lillebroren drar till Indien sticker hon ut i skogen och är Olyckligast Av Alla For Ever And Ever på bästa tonårsvis.

I Silent Melody har det hunnit gå sju år. Emily, som lillasystern heter, bor fortfarande med storasyster Anna och hennes hertig Harndon, kärleksparet från Heartless, och har haft ett antal lämpliga friare. Hon nekar dem alla, för hon är fortfarande kär i lillebror Harndon, han som flyttade till Indien. Denne lillebror, Ashley, verkar inte komma ihåg henne alls, utan har förutom karriär och förmögenhet också skaffat sig fru och barn, så det verkar helt kört för Emily.

Nu kommer Ashley hem - samma kväll som Emily förväntas tacka ja till ett bra äktenskapserbjudande. Ashley ser mager och trött ut - resan var jobbig men man förstår raskt att det är mer som tynger honom. Hans fru och son är inte med honom när han - mitt i en pågående bal - anländer till storebrors gods, direkt byter om till finstassen och trots att han ser ut att inte ha sovit eller ätit ordentligt på flera veckor genast kastar sig ut i dansens virvlar och är en av dem som är kvar och festar längst. Vad har hänt honom? Vad har hänt med hans familj? Och kommer han inte ens ihåg Emily?

Det alldeles speciella med Emily själv är att hon är dövstum, och inte heller har lärt sig att kommunicera via skrift förrän i relativt vuxen ålder. Det är mycket talande ögon och dunkande mot bröst - men Ashley, han förstår henne bra, han.


Titel: Silent Melody
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1997/2015
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

måndag 25 februari 2019

Black Powder War

När Black Powder War börjar är Temeraire, Laurence och deras besättning fortfarande kvar i Kina, men där ska de inte förbli länge. Förberedelser görs för att alla ska återvända med giganto-drak-transportfartyget Allegiance - men så brinner det, och även om det bara är kabyssen och drakdäcket som förstörs så måste fartyget repareras. Ungefär samtidigt får Laurence bud att de utan dröjsmål måste ta sig till Konstantinopel för att hämta hem tre drakägg England har köpt av Turkiet. Lite konstigt är det att det är just de som ska hämta dem när de nu är i Kina och det säkerligen måste finnas drakar med besättning på närmare håll i Europa? Men order är order, och Temeraire, Laurence och besättning flyger över inlandet i stället. Och precis som med den långa båtresan till Kina så händer även under denna resa allt som möjligen skulle kunna hända. Sandstormar, elaka människor, vilda drakar och annat kul.

Till sist når de dock fram till Konstantinopel och ska ha sina ägg (som redan ska vara betalade i oändliga mängder guld). Men turkiska hovet ba: "Näpp! Hemskt ledsna, men nä, nej, no, njet, ni får inte ta äggen med er."

Det är mycket resande här, för förutom Kina, Kina, Kina och ännu mer Kina (det är stooooort) och Turkiet med Konstantinopel så får vi se Europa med krig i Preussen (för jo, Temeraire/Laurence sticker ifrån turkarna med ett: "vi SKA ha de här äggen, sådeså!" typ). Och en hel del typiskt meningslöst, förvirrat krigande med trupper som flyttas än hit, än dit, allt är förvirrat och ingen vet riktigt vad som händer.

Och så kommer det med fler karaktärer som jag tycker om. Särskilt mycket tycker jag om de där vilda drakarna Temeraire och Laurence stöter på, och så Iskierka också. Henne gillar jag särskilt mycket - om Lilla My hade varit drake hade hon varit Iskierka.

Nu läser jag vidare i Empire of Ivory och får veta var alla Temeraires drak-kompisar håller hus och varför de inte kunde komma till Turkiet och hämta hem drakägg.


Titel: Black Powder War
Serie: Temeraire #3
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2006
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här eller här

Min hemliga tvilling

Min hemliga tvilling utspelar sig i en nära framtid där vi känner igen det mesta, men där VR-teknik, AI och självkörande fordon har blivit mycket vanligare. Leia och hennes kompis Hannes brukar ta den självkörande bussen till skolan, och när det en dag kommer en gammaldags buss med en riktig chaufför känns det lite ovanligt (och gamlingarna på bussen, alltså de där över 30 eller så, blir helt upprymda och nostalgiska).

Just AI är något som Leias föräldrar vet mer än de flesta om - de forskar om AI och tillämpad robotteknik. Och den "hemliga tvillingen" är vad Leia upptäcker nere i källaren i huset där de bor: mammas och pappas hemliga egna forskarprojekt. En robot som är en exakt kopia av Leia själv.

Leia avslöjar inte att hon sett vad föräldrarna har i källaren - i stället smyger hon ner dit när de är bortresta på konferens och hon är ensam hemma med farfar. När hon läst mammas anteckningar är det inte svårt att förstå hur roboten ska väckas (värmefilt så den får normal kroppstemperatur, och så en fingerklämma kopplad till sladd kopplad till en typisk röd-knapp-ska-du-verkligen-verkligen-verkligen-trycka-på-den?) Leia värmer, och Leia trycker, och roboten vaknar. Och vill veta allt om Leia själv och om Leias liv. ("saknar information, behöver minnen")

Riktigt spännande, och en bok som är svår att släppa. Det som gör den så spännande är egentligen inte robot-tvilling-grejen, utan mer tankarna och funderingarna som väcks: vad gör oss människor till människor? Vad är vänskap? Får man ljuga ibland? (och hur förklara en vit lögn för en robot?) Finns det saker som inte går att göra eller vilja på riktigt, trots att man kanske säger så? ("åh, jag önskar att den eller den bara kunde försvinna...")


Titel: Min hemliga tvilling
Författare: Kerstin Lundberg Hahn
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år