måndag 14 januari 2019

Arrows of the Queen

Helt förtjust i Mercedes Lackeys värld och sätt att skriva efter att ha läst trilogin The Last Herald Mage klickade jag till min Kindle raskt hem den första trilogin hon skrev: Heralds of Valdemar som kom redan 1987. Jag anade att jag liksom behövde vara med när hon presenterade sitt världsbygge för första gången även om det som händer i Heralds of Valdemar inte alls är först i böckernas egen kronologi. The Last Herald Mage var skriven på ett sätt som om läsaren redan var väl införstådd med allt i den här världen, som Companions och Heralds, Mindspeak och annat kul, och det kändes liksom som att komma in på en fest som redan hållit på ganska många timmar.

Och det var som jag anade. I Arrows of the Queen får jag förklaringar på allt. Långrandiga förklaringar och beskrivningar av precis allt från hur landet grundades till hur de magiska hästarna, companions, kom och började bonda med lämpliga ungdomar som sedan utbildades till resande tulltjänstemän/domare/soldater/nyhetsuppläsare, dvs heralds. Jag fick också veta hur huvudstaden såg ut, hur slottet var byggt, hur badrummen funkade och hur kökets planlösning var. Och vilka som bodde i slottet och hur de såg ut. Och vilka de var släkt med. Och lite till. Detta är Mercedes Lackeys första bok, och det märks. Hon förlorar sig i beskrivningar och förklaringar av sitt fantastiska världsbygge, och hade detta varit första boken jag läst av henne hade jag nog varit mer tveksam. Nu vet jag att hon får upp ångan och berättarskickligheten snart nog, så jag läser på.

Vi får träffa Talia som bor nära gränsen i ett samhälle där åtgången på män är stor i alla gränsstrider. Alltså är överskottet på kvinnor stort, och varje man får ha hur många fruar som helst. Detta har medfört att kvinnor och flickor är värda nada, inte har något att säga till om och dessutom måste gifta sig och sätta igång med barnproduktion när de är sisådär 13-14 år, så att samhällets tillväxt säkras. Talia ska nu bli bortgift, får hon reda på, men hon vill inte. Istället vill hon bli en sån där herald hon läst om i böcker (hon älskar att läsa, men får smyga sig undan till att göra det) - men när hon säger något så oerhört kavlar hennes styvmor (förstafrun i familjen) upp ärmarna för bestraffning, varpå Talia rusar hemifrån för att få gråta ut i fred. Hennes liv är vidrigt, allt hopp är slut och det är så synd om henne så att det inte är klokt. 

Enter Rolan. Rolan, som alltså är en companion, en vit hingst med blå ögon som väljer exakt den här stunden att galoppera in i Talias liv och välja henne till att bli en herald. Hurra, hurra, hurra! De galopperar alltså iväg mot huvudstaden där Talias nya liv tar sin början (och Mercedes Lackey kör VM i världsbyggesbeskrivning).

Ja, ja, det där är alltså bara inledningen på boken, som sedan blir full av fantasyvärldens stereotyp modell 1A "yngling av okänd härkomst befinnes ha magiska egenskaper och ska lära sig att hantera dessa". Allt är frid och fröjd, och Rolans ögon är så blå, så blå. Jag har redan läst ut bok två i den här trilogin (hehe) och återkommer strax om den.

Titel: Arrows of the Queen
Serie: Heralds of Valdemar #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1987
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här

måndag 7 januari 2019

Magic's Price

Jag sträckläste alltså ut Magic's Price, tredje och sista boken i serien The Last Herald Mage av Mercedes Lackey.
Det har gått tio år till, och Vanyel är nu vid hovet och ordentligt involverad i politik och maktspel. Kungen lider av någon mystisk, långdragen sjukdom som inte verkar kunna botas, och Vanyel är lite av hans högra hand med dagar fyllda av möten och ansvar. Ensam är han egentligen fortfarande, och tänker att han så ska förbli -  ingen kan någonsin ersätta Tylendel. Dessutom vågar han inte fästa sig vid någon - eftersom han själv är så mäktig i magi och andra krafter riktar sig eventuella fiender in sig på att i stället skada dem som står Vanyel nära för att på så sätt skada honom själv.
Det struntar nu den unge barden Stefen i, Stefen som med rött hår och en förtrollande sångstämma (den lindrar till och med smärta) gör kometkarriär både på the Bards Collegium och på hovet (när han spelar slipper kungen ta typ starka värktabletter och kan alltså fatta beslut som inte är drogpåverkade...). Stefen blir störtkär i Vanyel, och ska bara ha honom. Punkt.

Och så är det då det här med last Herald Mage som blir tydligare ju längre in i boken vi kommer. Det finns rätt gott om heralds med diverse bra egenskaper, men kombinationen herald + mage verkar helt utrotningshotad. Inga nya sådana barn har upptäckts på många år, och de få som finns i vuxen ålder dör nu en efter en i vad som verkar vara naturliga orsaker. Vanyel får allt mer ansvar på sina axlar (även om Stefen mer än gärna masserar dem åt honom).

Och så rätt vad det var hade jag läst ut boken, och kände en enorm tomhet och längtan efter mer. Jag var inte färdig med Vanyel och Valdemar, heralds och Companions, inte på långa vägar. Så jag är så väldigt, väldigt glad att Mercedes Lackey är en riktigt produktiv författare. Jag har mängder av både Valdemar-böcker och annat framför mig!

Jag har funderat på hur jag ska gå vidare - jag är ju en sådan som vill läsa böcker och serier i ordning. Det var därför jag började med just The Last Herald Mage-böckerna eftersom de i kronologi verkar ligga flera sekler före de andra Valdemarböckerna. Men det jag märkte under läsningen är hur Mercedes Lackey liksom refererar till sådant hon själv redan skrivit - även om det i böckernas innehållskronologi kommer senare. Jag fattar ju vad som händer ändå, men tänker att jag nog kommer att läsa alla hennes böcker i utgivningsordning i stället, och helt ge upp att försöka följa någon Valdemarkronologi. Härnäst kommer jag alltså att ta mig an (jag har redan börjat...)(försökte börja på en annan bok som utspelar sig i Helsingfors 1938 och förvisso var mycket lovande, men separationsångesten efter Vanyel och heralds och companions blev alltför stor så: klick-klick på amazon så ägde jag: ) Arrows of the Queen som är första boken i Heralds of Valdemar, trilogin Mercedes Lackey skrev först och som kom ut redan 1987. (återigen: hur kan jag ha missat henne i alla dessa år??)


Titel: Magic's Price
Serie: The Last Herald Mage #3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1990
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här eller här

lördag 5 januari 2019

Magic's Promise

Senaste dygnet har jag mer eller mindre ägnat åt sträckläsning av den tredje boken i den här trilogin, som jag alltså redan avslutat när jag skriver inlägget om Magic's Promise som är den andra boken. Jag kunde inte släppa någon av böckerna, och har nu en rejäl book-hangover och separationsångest från personerna jag umgåtts med i flera dagar. Har försökt bota det med att läsa fler recensioner av dem på Goodreads och Amazon än som säkert är nyttigt, och med att reda ut vart i Mercedes Lackeys Valdemar-universum jag bör bege mig härnäst.

Men jag återkommer till det. Nu ska jag skriva om Magic's Promise, som hittar Vanyel ungefär 12 år efter händelserna i första boken Magic's Pawn. Han är nu fullt utbildad och erfaren HeraldMage, har fått koll på sig själv och sina krafter och lever mest på "krigsfronten". Nu är han helt slutkörd, hemkommen och ska få njuta av ett antal månaders rejäl semester i sitt barndomshem. Han har också fått lära sig att leva med sin sorg efter sin förlorade kärlek Tylendel - kommit över honom har han ännu inte.

Men... barndomshemmet? Där är ju fortfarande pappa godsherren kvar, han som blev så besviken på att Vanyel inte blev Stor Stark Krigare och tog över skötseln av godset? Där jobbar fortfarande samme vapenmästare med att utbilda unga människor till krigare genom att bulta dem gula och blå och bryta diverse lemmar på dem? Där finns fortfarande hans mamma som kommer att skicka diverse giftasmogna kvinnor på Vanyel i tron på att han kanske kommer att lära sig gilla kvinnor trots allt? Och varje, varje gång han reser hem måste han förklara för sin far att Yfandel inte är en häst även om hon ser ut som en, och därför inte kan stå i en vanlig spilta i stallet och andra vansinnigheter pappan, tillika godsherre, tillika hästuppfödare, tillika Envisast-av-alla vill utsätta henne för.

Det pågår alltså ett krig i den här världen, avancerad magi används, läskiga monstruösa kreatur kommer över gränserna och förstör, förgör och har ihjäl... men den här boken handlar i stället om hur Vanyels pappa sliter sitt hår över att näst äldste sonen (som nu har hand om godset) har släppt ut får i hagen där korna alltid har betat, om den omöjliga avelshingsten samme son har köpt och om hur Vanyels brorson upptäcks ha sällsynta talanger i att sjunga och spela, alltså the Bardic Gift... Den handlar om hur Vanyel och den där vapenmästaren som var så brutal mot honom i förra boken äntligen får göra upp och få varandras perspektiv på det som hände, om Vanyels familjerelationer och om vardag. Och jag tycker så himla, himla mycket om det.

Och visst - det händer något förfärligt på slottet i det närliggande kungariket som gör att Vanyel akut måste gripa in, semester eller inte semester, och återigen få göra magiska grejer som gör honom mer uttröttad än när han påbörjade semestern. Det är spännande, och det är fantasy - men det är de små vardagssituationerna som gör att jag älskar detta; konfrontationerna och relationerna och människorna.

Återkommer strax om den tredje boken i trilogin.

Titel: Magic's Promise
Serie: The Last Herald Mage #2
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1990
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här eller här

torsdag 3 januari 2019

Magic's Pawn


Detta är boken jag skrev om häromdagen, boken vars fåniga omslag gjorde att den fick ligga oläst i bokhyllan i nästan två år innan jag gav den en chans. Tårfylld ung man som krampaktigt kramar en vit häst med stora, blå ögon??

Den unge mannen är Vanyel, och det Är Synd Om Honom. Han är förstfödde sonen till en slottsherre, och borde bli en tuffing som kan hantera vapen, men allt han vill göra är... att sjunga. Och spela luta. (ja, alltså, ungefär som Herbert:



Han är rätt duktig på att sjunga och spela luta. Men det duger inte åt farsan, eller åt vapenmästaren som i sin ilska bryter armen av honom.

När armen läkt har pappa slottsherren gett upp om killens krigarbana, och skickar som bestraffning iväg honom till faster Savil som är Herald-Mage i Valdemars huvudstad Haven. Vanyel är rätt nöjd, för nu får han äntligen chansen att försöka smita in på the Bards College och bli antagen där. Tyvärr visar det sig att barderna tycker att ja, ja, Vanyel sjunger väl rätt fint och så, och kan hantera en luta - men äkta begåvning (the Gift) har han inte. Han kommer inte in på bardskolan, och nu är det VÄLDIGT synd om Vanyel.

Dock ännu inte så synd om så att Hästen Med Blå Ögonen får träda in - nej, hon kommer senare. Först ska Vanyel bli kär. Sedan ska äntligen hans magiska krafter väckas - alla på en gång i en farlig, okontrollerad manöver som inte alls var planerad. Sedan ska det bli dramatik, elände och död och sedan kommer hästen trippande. Eller, förlåt. Det är INTE en häst. Det är en Companion, de följeslagare alla Heralds blir utvalda att få, och Vanyels companion heter Yfandes och är en förfinad dam med ganska mycket humor. (de kommunicerar via tankeöverföring)

Jag älskar den här boken. Det är inte gnällige Vanyels förtjänst, eller hans häst, eller magin eller onde trollkarlen som gör ett gästspel i slutet, eller tjockskallige farsan eller hans vapenmästare. Eller jo, det är det. Fast alltihop tillsammans, och framförallt sättet som författaren Mercedes Lackey har att skriva om dem på. Hon hittar människorna, och relationerna, och skriver så att möten och konfrontationer människor emellan blir mycket mer spännande att läsa om än några magikamper. Det är episk fantasy, det är så mycket high fantasy det bara går - men den är karaktärsdriven och oerhört bra. Jag sögs in i den, och bara var tvungen att läsa vidare, inte för att jag ville veta om Vanyel kunde besegra onde trollkarlen, utan för att få läsa om hur han träffade schamanerna i en annan del av världen och hur de tog sig an hans själsliga problem. Det är Vanyels utveckling som är det viktiga, och människorna omkring honom.

Jag har, som jag skrev, redan satt igång med läsningen av andra boken i The Last Herald Mage-trilogin, och den är redan precis lika bra som den här. Bra på det där sättet att jag jublar över hur Vanyel äntligen vågar ge sin far svar på tal och har problem med sin egen hjältestatus mer än det faktum att hela Valdemarvärlden verkar vara utsatt för något diffust hot "utifrån".

Och så då detta: att Mercedes Lackey har skrivit mängder och åter mängder av böcker. Över 140! Vilken skatt att ösa ur! Tänk att jag inte har hittat henne förrän nu?! Men vilken tur att jag gjorde det...!

Titel: Magic's Pawn
Serie: The Last Herald Mage #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1989
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här eller här men läs för allt i världen inte säljtexten om boken för jag vet inte hur den som skrev den läste boken men min aning är: första och sista sidan, och egna gissningar om resten? För texten är fel, ännu mer fel och till sist direkt felaktig...