torsdag 14 mars 2019

Lifelike

Eve är vass på det här med att bygga jättelika robotar man sätter sig i och styr inifrån, robotar som kan slåss. Nu har hon byggt ihop en egen, och med den vunnit åtta raka segrar i Stora-Robotar-Slåss-arenan. Klart hon ska vinna även striden i den här bokens inledning? Fast den andra roboten ser väääldigt stor och tuff ut? Klart hon ska! Hon satsar alla sina pengar på sig själv, och striden är igång. Fast... hon förlorar. Hennes robot blir sorgligt sönderslagen i smådelar. Fast... när allt verkar kört? Då sträcker Eve ut handen och skriker frustrerat, och då rasar motståndarroboten ihop. Alla robotar i närheten också. Och arenans elektronik. Ooops... har Eve helt plötsligt utvecklat övernaturliga egenskaper? Det händer nuförtiden att människor gör det, påverkade av all kvardröjande strålning från världskrigens alla bomber.

Så - allt borde vara frid och fröjd, Eve vinnare och dessutom innehavare av superkrafter?
Nej. För 1. hennes robot blev nedslagen först, så hon räknas ändå som förlorare, så 2. hon har just blivit av med ALLA sina pengar (som hon tänkte köpa mediciner till sin sjuka morfar för), och 3. hon har ju också blivit av med sin stridsrobot, medlet att tjäna mer pengar med, och 4. det finns fanatiska människor organiserade i sekter som tycker sådana här övernaturliga egenskaper är av ondo, och att de människor som utvecklar dem borde dö, avrättas, försvinna, expedieras, fimpas, och 5. hon borde sticka hem fort som attan innan Fanatiska Sekterna hittar henne (arenafighterna med robot direktsänds på TV och "alla" ser) men 6. hon har fan inte ens pengar till bussen hem.

Dålig dag för Eve. Men den blir värre. För det är inte bara Fanatiska Sekterna som via TV sett Eve förstöra elektronik och robotar medelst handutsträckning och skrik - nej, det har även de här lifelikes i bokens titel. De vill också ha tag på Eve. (Varför? Ja, det är komplicerat, men vi får så småningom veta.)
En av dem kraschlandar nu med sin flygfarkost, kastas ut (så hårt att ena armen slits av) och landar en bra bit bort, i en sophög, och borde enligt alla konstens regler vara död. Eve och hennes kompisar Lemon, Cricket och Kayser (bara en av dem är mänsklig) hittar lifelike-vraket och bär det med sig (är ju värt massvis med pengar!) och får då förutom alla de andra som redan jagar dem också lokala skurkgänget efter sig eftersom lokala skurkgänget också vill tjäna pengar på att sälja lifelike-kropp.

Men en lifelike kan inte dö. Den är en maskin som lagar sig själv - men är samtidigt så nära mänsklighet med känslor, tänkande och allt att det är svårt att se någon skillnad. Nu öppnar den ögonen, reser på sig, och vill också vara med och göra Eves liv krångligt. Den börjar med att säga "Det är ju du!" till Eve, som om de träffats förut.

Allt detta på bokens första sidor!! Och om ni tycker det verkar komplicerat: lägg då till språket, som är någon slags framtids-street-smart-slang med ord som väl egentligen inte finns, och super-coola-framtids-omskrivningar typ "get a one-way-ticket to coffin road" för att dö och liknande. Det fortsätter i den här stilen, och händer saker sida upp och sida ned, och jag kan ärligt erkänna att det tog ett tag innan jag fattade vad som hände, vem det hände med och varför.

Men i stort sett gillar jag boken, även om jag gärna sett att Kristoff växlat ned lite här och var för att få en trög läsare som mig att hänga med i svängarna.
Detta är första boken i en serie (trilogi?), nästa bok heter Deviate och kommer ut i augusti i år.



Titel: Lifelike
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2018
Förlag: Alfred A. Knopf
Köp den till exempel här eller här

onsdag 13 mars 2019

Victory of Eagles

En av orsakerna till att jag återvände till böckerna om Temeraire och gav mig på att läsa om dem för att den här gången läsa hela serien till slut var att jag inte kunde glömma bort ett särskilt ställe i första boken: när Laurence fråntagits Temeraire och denne tror att Laurence övergivit honom för att han hellre vill gå tillbaka till flottan och sitt skepp. Och så ligger han stilla och tyst och klappar guldkedjan han fått av Laurence, och det sliter i min tycka-synd-om-drakar-del av hjärtat.

När jag nu börjar läsningen av Victory of Eagles, då håller den där delen av mitt hjärta att fullständigt gå i itu. För nu har Laurence och Temeraire verkligen skilts åt. Händelserna i slutet av Empire of Ivory har gjort att Laurence är i fångenskap och väntar på krigsrätt, för att sedan troligen bli avrättad som landsförrädare. Och Temerarie, som var med på det de gjorde, har förvisats till drakarnas "breeding grounds" där äldre drakar, eller tillfångatagna vilda drakar som inte ingår i flygvapnet, hålls fångna i ett liv som består av att äta, sova och befrukta varandra enligt schema (detta är skrivet ur Temeraires vinkel, och han verkligen avskyr kvällarna han får särskilt saftiga tjurar och blir ihopföst med en drakhona för att prestera utan att de ens känner varandra sedan tidigare). Han vet inget om vad som händer med Laurence, men tänker att om han sköter sig så håller de åtminstone Laurence vid liv för hans skull. Så han försöker städa sin fuktiga grotta, renovera den, hänga upp lite fina grejer på väggarna, äta de råa kossorna det bjuds till middag (han har ju lärt sig tycka om vällagad mat med kryddor, gjord av hans egen kinesiske kock) och stå ut utan böcker, utan intelligenta samtalspartners, stå ut, stå ut, stå ut och vara tapper för Laurence skull. Men en drake lever ju i många hundra år, och ska hans liv vara så här nu? (tänk en intelligent, levnadsglad 18-åring med hela livet framför sig, inlåst på ett äldreboende utan möjlighet att beklaga sig eller komma i kontakt med omvärlden eller sina vänner eller sin familj...)

Det är så synd om honom...! Fast så småningom får han de andra drakarna omkring sig att bete sig mindre som trötta djur och mer som intelligenta varelser, och sedan börjar det hända saker. Samtidigt blir fartyget Laurence sitter fängslad på sänkt i ett sjöslag, så han kommer tillbaka till England. Och så drar femte boken om Temeraire och Laurence igång. De "örnar" som segrar är Napoleons armé, som utan större motstånd invaderar England. Det kan de ju inte få hålla på med?


Titel: Victory of Eagles
Serie: Temeraire #5
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2008
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här eller här

måndag 11 mars 2019

Ord i djupaste blått

Den här boken har legat ett tag hemma i min bokhylla. Jag fick den i brevlådan, men var inte sugen. Dottern sög i stället tag i den, läste och meddelade att "det var en bra bok, fin, och man blev glad av den, och med många bokreferenser så du ska nog läsa den, mamma" varpå hon raskt lånade ut den till en kompis som också läste och gillade.

Och så gick månaderna. Den fina framsidan ropade på mig, det skulle ju handla om kärlek och bokhandel och annat fint, de översvallande positiva blogginläggen invaderade mitt flöde, men jag sköt upp läsningen.

NU har jag tagit tag i det här (och tack så väldigt mycket för en lång och meningslös inledning på ett blogginlägg, Carolina, tack tack) och läst. Gillar jag?

Nja. Jag blir så mäkta irriterad på grundidén för boken att jag inte riktigt kommer förbi den, och det blir aldrig feel-good för mig, blir mest bara feel-irriterad-letar-fel, och jag kanske skulle nöjt mig med min inledning och det att min dotter, hennes kompis och mängder av andra människor gillar Ord i djupaste blått.

Men det här är min blogg, och här gnäller jag så mycket jag vill. Så här:
Rachel och Henry var bästisar, pratade om allt, hängde jämt med varandra, gärna i hans familjs antikvariat eftersom de bägge var läsande personer. Rachel blev kär i Henry, och sedan flyttade hennes familj till en annan stad. Trist på alla sätt. Särskilt som hon precis innan hon flyttade faktiskt tog mod till sig och berättade för honom att hon var kär i honom - men att han sedan inte låtsades om det utan bara gick på i mail om sitt vanliga liv, och om tjejen han var kär i (som inte var Rachel). Klart Rachel härsknade till och inte ens svarade på hans mail då? Klart hon gjorde.
Grejen var dock att hon inte berättade för Henry att hon var kär i honom direkt i dialog. Eller ens i mail. Eller i sms. Eller via en vän. Eller ens med tankeöverföring. Nejdå, hon valde att skriva det i ett brev som hon sedan stack in i en bok i antikvariatet. Henrys favoritbok, förvisso, och hon lade en lapp till honom på hans rum om att han borde gå och kolla i sin favoritbok i antikvariatet. What could possibly go wrong?

I tre år har nu Rachel och hennes familj bott i den andra staden, vid havet, och nu har de flyttat tillbaka. I tre år har Rachel varit arg på Henry för att han inte svarat på hennes kärleksförklaring (och  hon har inte ens övervägt tanken att han kanske inte fick den, att kommunikationsvägen inte var direkt idiotsäker). Nu är hon inte kär i honom längre, har hon bestämt, vill inte se honom längre, och dessutom är hennes bror död. Det är hemskt sorgligt och vidrigt, förstås, men Rachel väljer att inte berätta det här för någon alls utan i stället bara vara ledsen och arg på allt och alla (och i synnerhet Henry som inte fattar nånting).

Så, ja, det ska vara en feel-good, och visst reds allt ut så småningom, men det är så onödigt trassligt fram tills dess, och Rachel så väldigt det-är-synd-om-mig-ingen-fattar-hur-illa-jag-mår-men-jag-tänker-fan-inte-berätta-för-någon-varför-det-är-synd-om-mig så jag blir trött av alltihop. Och irriterad.
Men framsidan är fin, det ger jag den.

Titel: Ord i djupaste blått
Författare: Cath Crowley
Originaltitel: Words in Deep Blue
Översättning: Ylva Spångberg
Utg år: 2018
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

lördag 9 mars 2019

Exile’s Valor

Jag var ju rätt gnällig och besviken över den förra Lackey-boken jag läste, den första av två om weaponsmaster Alberich från Karse, mannen som talar baklänges men är duktig på svärdspedagogik? Och så muttrade jag att jag ju skulle ta mig an bok 2 om Alberich, eftersom jag köpte en omnibus-edition med dessa två + en tredje (Take a thief) i samma och var för snål för att inte läsa, men att om den var lika trist som bok 1 så skulle jag mest skumma?

Jag började läsningen av Exile's Valor, och liksom för att få mig att skämmas så inledde Lackey sitt berättande på det glimrande sätt jag i Herald Mage-böckerna lärde mig att hon kan. Alberich har lektion med en klass av lite duktigare elever, sätter några på plats, uppmuntrar andra, sliter sitt hår när en olyckshändelse gör att en av träningshallens oskattbara speglar går i tusen bitar, och ... ja, det låter inte jätteupphetsande men är ändå så där Lackey-bra som jag gillar. Och jag tänkte att wow, nu händer det igen...!

Men sen? Sen rasar bokeländet och blir ännu tristare än bok 1. Vad gör du, Mercedes Lackey? När du kan? Vad boken sägs handla om, och borde handla om, är händelserna i Valdemar som kommer direkt före Heralds of Valdemar-trilogin, alltså hur Selenay precis blivit drottning, borde gifta sig med lämplig grannprins men i stället blir kär i Olämplig Man (ja, han är prins, men av en dålig sort, plus att han inte alls vill Selenay något väl), och hur Alberich har en ganska betydande roll i allt det. Men det boken i stället fokuserar på? Jamen, först har vi vinterkarnevalen. Selenay tycker det är trist att regera, så hon ordnar en vinterkarneval på floden som har frusit till is, och så får vi läsa om hur denna karneval planeras, genomförs, vilka marknadsstånd som finns och hur de ser ut, vilka spel och lekar som planeras, hur de genomförs, vilka som vinner dem och varför, och .... blöh. För att inte tala om att Alberich som ett litet alternativt inslag på vapenträningen hittar på en slags sport som är något mellanting mellan ishockey, fotboll och bandy, och hans elever blir eld och lågor och börjar spela denna sport hela tiden, bildar lag, serier, har sportstjärnor och skytteligor.

Och så har vi den totalt mystiska prylen att Alberich inte bara är weapons master med lektioner och undervisning hela dagarna - nej, på nätterna springer han ned i huvudstaden och är spion åt heralderna. Exakt vad det är han spionerar efter är inte helt klart, men vi får läsa om alla de olika förklädnader han har, olika personas. Extra fånigt blir det eftersom 1. karln talar baklänges med så mycket karse-accent att alla direkt kan känna igen honom som heraldernas weapons-master, och 2. karln i första boken blev oerhört brännskadad så att han fortfarande är mycket ärrad, särskilt i ansiktet. Nu står det att han använder lite smink i ansiktet för att ändra sitt utseende, men det känns ju inte så där himla effektivt. Och varför ska han ut på stan och ränna? När sover han? Och meningen med alltihop?

Vänta! Jag har inte fått med det fånigaste! Att Mercedes Lackey har skrivit in sig själv i handlingen, som en glasögonprydd herald vid namn Myste som inte är så duktig på att slåss, men som kan skriva (och är heraldernas krönikör) och prata många språk. Myste blir en av bokens hjältar, och dessutom blir Alberich kär i henne.

Sorry, Ms Myste Lackey, jag skumläste alla de delar av din bok när Alberich klär ut sig och hänger på barer och är Mystisk Spion. Jag skumläste alla delar när det spelas bandy. Jag skumläste alla delarna av vinterkarnevalen. Jag skumläste mer och mer, och rätt vad det var hade Olämpliga Prinsen försvunnit och bandyklubborna använts för att avvärja en attack och ett hot mot riket.

Jag vet helt ärligt inte om jag läser fler Mercedes Lackey. Jag vill ju hitta fler som är så bra som Last Herald Mage-böckerna, men pallar inte mer vinterkarnevalsbandy-listig-spion-som-talar-baklänges-böcker.

Titel: Exile's Valor
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2003
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här

torsdag 7 mars 2019

Empire of Ivory

Äntligen har Laurence och Temeraire kommit tillbaka från sin långa Kinaturné, med avslutning i Europa och krig, och med en lång, lång flygning till Skottland. Tas de emot med ett varmt välkomnande då? Nope. De får knappt landa. Och de får inte träffa sina drakkollegor med besättningar. Allt är lerigt, eländigt och kallt

Det visar sig att den där förkylningen som alla drakarna blev smittade av i bok två, Throne of Jade, och som Temeraire också fick under Kinaresan (och som jag hånfullt kallade "mancold")? De andra drakarna blev inte friska från den, som Temeraire blev. Hostan blev värre och värre, gick ned i lungorna, och så började de dö. Och sjukan är mycket smittsam också. Nu ligger alltså Englands samlade flygvapen, drakarna, på sjuksängen, en del av dem nära döden. Om fransmännen med Napoleon i spetsen får reda på det skulle de förstås invadera England direkt, så det hålls hemligt och det är därför Temeraire och Laurence inte fått veta något.

Nu råkar Temeraire av misstag kraschlanda mitt i ett område där några av de sjuka drakarna vistas, och trampar i deras snor, och blir nyst i ansiktet, och nu borde allt vara kört. Laurence har några dagars kval när han fasar för att Temeraire ska bli sjuk och dö han också. Men... han blir inte sjuk? Det verkar som att han blivit immun från sjukdomen sedan han blev frisk från den då på Kinaresan? Och om han kunde bli frisk och sedan immun - så borde de andra drakarna också kunna bli det, om de bara kan lista ut vad det var som gjorde att Temeraire tillfrisknade då på båtresan. Det var när de seglade förbi Afrikas kust, så vad blev han frisk av? Vädret? Havsvattnet? Något han åt??

Finns det bot att hitta ska den hittas, så Temeraire och Laurence får ge sig ut på resan igen. Nu tar de sina rote-kollegor med sig, sjuka och eländiga som de är, för hittar de bot ska de få den först (plus att de förstås måste ha några drakar att testa den på). Mot Afrika, alltså!

Titel: Empire of Ivory
Serie: Temeraire 4
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2007
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här eller här

onsdag 6 mars 2019

Spionen i äppelträdet

Första gången vi får träffa Esther är hon gammal, bor i Jerusalem och sitter och berättar om sin barndom för sitt barnbarn, om åren under andra världskriget när hon var tvungen att gömma sig.

Sedan får vi läsa om flickan Esther, den judiska flickan Esther som bor tillsammans med sin familj i en liten stad i Holland. De bor i ett stort fint hus, och har förut haft det bra, förstår man. Men sedan tyskarna ockuperade Holland har allting blivit gradvis sämre och nu är det riktigt illa. Esther får inte gå i sin vanliga skola, hon får inte leka med sin bästis Wim, inte spela boll med honom och de andra barnen i parken, det kommer inte längre kunder till pappas affär - men värst av allt är skräcken för att det försvinner människor och hela familjer. Judar, alltså. De förs till särskilda uppsamlingsläger och sedan vidare, ingen vet riktigt vart men de kommer inte tillbaka. Pappa och mamma har börjat prata om att hela familjen borde gå under jorden, gömma sig för tyskarna innan det är försent. Men det är inte lätt, det där. Lämna huset, lämna allt de äger, lämna sina liv?

Esther och hennes familj umgås mycket med Esthers kusiner och faster och farbror, och Esthers favorit är Sjef. Sjef är bara sex år men är redan väldigt duktig på matte - han kan redan "roten ur" och andra matematiska konstigheter. Faster tycker Esthers föräldrar är överdrivet ängsliga - det är nog inte så farligt, det här med tyskarna, tycker hon. Fast... en morgon är faster borta, och farbror, och alla deras barn. Sjef med. Ingen vet var. Och det är då Esthers föräldrar bestämmer sig - nu ska de gömma sig. Så en morgon kommer en bil för att hämta Esther, bara Esther. Familjen ska gömma sig på olika ställen, och Esther får komma till en bondgård där hon ska kallas Eva. Men hon har det inte bra alls. Hon får sova i ett rum i hönshuset, jobba hårt, äta dåligt, och allt är väldigt smutsigt. Och hon längtar förfärligt mycket efter mamma och pappa och sina syskon, och sina kusiner, och Sjef, och Wim, och.... och det är inte ens någon som bryr sig om henne på hennes födelsedag.

En bra bok om hur det är att leva gömd, eller i flykt.


Titel: Spionen i äppelträdet
Författare: Christina Wahldén
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

måndag 4 mars 2019

Silent Melody

Detta är fortsättningen på Heartless jag läste för några veckor sedan, och är alltså som den förlagd under engelskt 1700-tal i stället för det 1800-tal Balogh brukar skriva om. I Heartless har manliga huvudpersonen en yngre, rätt ansvarslös, bror som i slutet på boken drar till Indien för att skapa sig ett eget liv och en egen förmögenhet. Redan före han gör det har det anats en romans mellan honom och den kvinnliga huvudpersonens yngre syster, som då endast är 15, och när lillebroren drar till Indien sticker hon ut i skogen och är Olyckligast Av Alla For Ever And Ever på bästa tonårsvis.

I Silent Melody har det hunnit gå sju år. Emily, som lillasystern heter, bor fortfarande med storasyster Anna och hennes hertig Harndon, kärleksparet från Heartless, och har haft ett antal lämpliga friare. Hon nekar dem alla, för hon är fortfarande kär i lillebror Harndon, han som flyttade till Indien. Denne lillebror, Ashley, verkar inte komma ihåg henne alls, utan har förutom karriär och förmögenhet också skaffat sig fru och barn, så det verkar helt kört för Emily.

Nu kommer Ashley hem - samma kväll som Emily förväntas tacka ja till ett bra äktenskapserbjudande. Ashley ser mager och trött ut - resan var jobbig men man förstår raskt att det är mer som tynger honom. Hans fru och son är inte med honom när han - mitt i en pågående bal - anländer till storebrors gods, direkt byter om till finstassen och trots att han ser ut att inte ha sovit eller ätit ordentligt på flera veckor genast kastar sig ut i dansens virvlar och är en av dem som är kvar och festar längst. Vad har hänt honom? Vad har hänt med hans familj? Och kommer han inte ens ihåg Emily?

Det alldeles speciella med Emily själv är att hon är dövstum, och inte heller har lärt sig att kommunicera via skrift förrän i relativt vuxen ålder. Det är mycket talande ögon och dunkande mot bröst - men Ashley, han förstår henne bra, han.


Titel: Silent Melody
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1997/2015
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

måndag 25 februari 2019

Black Powder War

När Black Powder War börjar är Temeraire, Laurence och deras besättning fortfarande kvar i Kina, men där ska de inte förbli länge. Förberedelser görs för att alla ska återvända med giganto-drak-transportfartyget Allegiance - men så brinner det, och även om det bara är kabyssen och drakdäcket som förstörs så måste fartyget repareras. Ungefär samtidigt får Laurence bud att de utan dröjsmål måste ta sig till Konstantinopel för att hämta hem tre drakägg England har köpt av Turkiet. Lite konstigt är det att det är just de som ska hämta dem när de nu är i Kina och det säkerligen måste finnas drakar med besättning på närmare håll i Europa? Men order är order, och Temeraire, Laurence och besättning flyger över inlandet i stället. Och precis som med den långa båtresan till Kina så händer även under denna resa allt som möjligen skulle kunna hända. Sandstormar, elaka människor, vilda drakar och annat kul.

Till sist når de dock fram till Konstantinopel och ska ha sina ägg (som redan ska vara betalade i oändliga mängder guld). Men turkiska hovet ba: "Näpp! Hemskt ledsna, men nä, nej, no, njet, ni får inte ta äggen med er."

Det är mycket resande här, för förutom Kina, Kina, Kina och ännu mer Kina (det är stooooort) och Turkiet med Konstantinopel så får vi se Europa med krig i Preussen (för jo, Temeraire/Laurence sticker ifrån turkarna med ett: "vi SKA ha de här äggen, sådeså!" typ). Och en hel del typiskt meningslöst, förvirrat krigande med trupper som flyttas än hit, än dit, allt är förvirrat och ingen vet riktigt vad som händer.

Och så kommer det med fler karaktärer som jag tycker om. Särskilt mycket tycker jag om de där vilda drakarna Temeraire och Laurence stöter på, och så Iskierka också. Henne gillar jag särskilt mycket - om Lilla My hade varit drake hade hon varit Iskierka.

Nu läser jag vidare i Empire of Ivory och får veta var alla Temeraires drak-kompisar håller hus och varför de inte kunde komma till Turkiet och hämta hem drakägg.


Titel: Black Powder War
Serie: Temeraire #3
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2006
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här eller här

Min hemliga tvilling

Min hemliga tvilling utspelar sig i en nära framtid där vi känner igen det mesta, men där VR-teknik, AI och självkörande fordon har blivit mycket vanligare. Leia och hennes kompis Hannes brukar ta den självkörande bussen till skolan, och när det en dag kommer en gammaldags buss med en riktig chaufför känns det lite ovanligt (och gamlingarna på bussen, alltså de där över 30 eller så, blir helt upprymda och nostalgiska).

Just AI är något som Leias föräldrar vet mer än de flesta om - de forskar om AI och tillämpad robotteknik. Och den "hemliga tvillingen" är vad Leia upptäcker nere i källaren i huset där de bor: mammas och pappas hemliga egna forskarprojekt. En robot som är en exakt kopia av Leia själv.

Leia avslöjar inte att hon sett vad föräldrarna har i källaren - i stället smyger hon ner dit när de är bortresta på konferens och hon är ensam hemma med farfar. När hon läst mammas anteckningar är det inte svårt att förstå hur roboten ska väckas (värmefilt så den får normal kroppstemperatur, och så en fingerklämma kopplad till sladd kopplad till en typisk röd-knapp-ska-du-verkligen-verkligen-verkligen-trycka-på-den?) Leia värmer, och Leia trycker, och roboten vaknar. Och vill veta allt om Leia själv och om Leias liv. ("saknar information, behöver minnen")

Riktigt spännande, och en bok som är svår att släppa. Det som gör den så spännande är egentligen inte robot-tvilling-grejen, utan mer tankarna och funderingarna som väcks: vad gör oss människor till människor? Vad är vänskap? Får man ljuga ibland? (och hur förklara en vit lögn för en robot?) Finns det saker som inte går att göra eller vilja på riktigt, trots att man kanske säger så? ("åh, jag önskar att den eller den bara kunde försvinna...")


Titel: Min hemliga tvilling
Författare: Kerstin Lundberg Hahn
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

tisdag 19 februari 2019

Heartless

Den här, tillsammans med uppföljande Silent Melody, är två böcker som skiljer sig lite från Baloghs vanliga regencyromaner: de här utspelar sig ungefär 100 år tidigare, i mitten av 1700-talet och georgiansk tid. Alltså, när kvinnorna hade så stora krinoliner under kjolarna att de knappt kunde gå genom dörröppningar, och det var högsta mode att pudra håret och sminka sig, män som kvinnor.

Den som är "heartless" är Lucas Kendrick, numera duke of Harndon. Han har i flera år bott i Paris efter en händelse när han var ungefär i tjugoårsåldern och blev utkastad från sin familj. Nu måste han komma hem och bli hertig trots att det egentligen var hans storebror som skulle ärvt titeln - och han kommer hem och är inte bara modern utan typ först med allt modernt. Han har skor med höga, röda klackar, han sminkar sig, han har håret i käcka rullar på sidorna av huvudet och resten samlat där bak i en liten spetspung, han har till och med en liten solfjäder han viftar med. Och ett svärd (värja?) hängande på höften - besatt med juveler som i färg matchar dagens kläder. Jodå. Här kommer ett modelejon, minsann. Hjärtlös har han sett till att bli sedan han tvingades flytta från England och sin familj, för kärlek gör bara ont. Gifta sig ska han aldrig göra. Eller, möjligen om det krävs för att producera ättlingar. Men, som sagt, kär ska han aldrig bli.

Nädå. Bläddrar vi till sidan trettio, eller möjligen trettiotre? Ja, då är hertigen av Harndon kär så att det bara stänker om det - i Anna Marlowe.

Anna Marlowe ska inte heller gifta sig, någonsin. Eller bli kär. Hon har en mörk och svart hemlighet som hon inte kan avslöja, och som gör att hon inte kan gifta sig. Och något som hotar henne, eller någon som just nu är i Amerika men som när som helst kan komma tillbaka. Om han nu kommer tillbaka. Under tiden kan Anna låtsas att hon är som vilken ung kvinna som helst, och roa sig i London under säsongen tillsammans med sin syster. Men kär, det ska hon inte bli.

Nänä. Förrän på sidan trettio, eller om det nu var fyrtiotre? Då, när hertigen av Harndon svassar in med sin eyeliner, sitt rubinbesatta svärd som matchar skoklackarna, och Deras Blickar Möts.

Ack, ja, romance. Så skönt det är ändå.


Titel: Heartless
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1995/2015
Förlag: Signet/Berkley
Köp den till exempel här eller här

måndag 18 februari 2019

Spinning Silver

Jag bryter av min Naomi Novik-läsning med alla Temeraire-böckerna med en bok av... Naomi Novik. Fast utan drakar. Precis som i Uprooted beger hon sig till en mer folksagoinspirerad värld där man anar element från folksagor (och alldeles särskilt dem från östeuropa) men som hon ändå gör till något helt eget.

Det tar en stund innan jag kommer in i läsningen, för berättarperspektiven växlar mellan flera, men alla i jag-form. Alla dock med distinkt egen röst jag lärde mig känna igen så småningom. Det är Miryem, dotter till pengautlånaren som är så usel på sitt jobb att han och familjen lever nära svältgränsen. Det är Wanda, som jobbar åt Miryems familj för att arbeta av sin fars skuld. Det är Irina, dotter till en hertig som är ytterligt missnöjd med sin dotter främst för att hon just är dotter (och inte vacker) i stället för son. Och sedan kommer flera berättarröster in jag inte vill ta upp här eftersom det dels spoilar, dels är komplicerat nog som det är att berätta om den här boken utan att det verkar fullständigt förvirrat. Men jag måste ändå avslöja att det är en av de där berättarrösterna som kommer in senare som är min absoluta favorit.

Miryems far är helt enkelt så kass på sitt jobb att Miryem får ta över. Och hon är bra, hon. Pengarna kommer tillbaka och familjen börjar få det gott ställt (och Wanda börjar jobba hos dem, och Wandas bror) - så gott att de blir uppmärksammade av några som kallas staryk. De finns ute i skogen, har en egen väg som människorna inte får använda, har exklusiv rätt till alla djur som är vita - och eftersom landet numera har nästan ständig vinter så är det i det närmaste alla djur. Deras renar har huggtänder, och allt de rör vid fryser till is. De kan också suga liv ur både människa och djur. Det de allra helst vill ha, som de tydligen inte själva har men människorna har, är guld. Och den här pengautlånardottern Miryem? Hon verkar kunna få fram guld? En staryk ger henne sex silvermynt och kräver att få tillbaka dem förvandlade till guld.(och man lyder helt enkelt en staryk, annars... ja det där med kyla och suga livet ur och allt det där) Alltså, visst är Miryem duktig - men förvandla saker till guld kan hon ju inte. Så hon drar till stan, får en silversmed att smälta ned mynten och göra en utsökt ring av dem. Ringen säljer hon till hertigen med så god vinst att hon sedan kan ge den där staryken sex guldmynt. Givetvis är han på folksagovis inte nöjd utan kommer raskt dragande med en hel liten påse med silver Miryem ska göra guld av... och ja, så är storyn igång. Det är förresten hertigen som köpte silverringen som har en dotter han inte är nöjd med, hon som heter Irina. Ska han förresten försöka gifta bort henne med tsaren? Tja, varför inte? Om hon får några sådana där fina staryksilversmycken på sig?

Nä, jag trasslar inte in mig i berättelsen mer här nu. Komplicerad är den, med många lager och olika verkligheter, många personer och många trådar att hålla reda på - men det funkar. Det funkar väldigt bra och jag är djupt imponerad över hur Novik får ihop allting och tycker väldigt mycket om den här boken.


Titel: Spinning Silver
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2018
Förlag: Random House
Köp den till exempel här eller här

måndag 11 februari 2019

Den där Jonny Johnsson-Jonsson

Jonny bor hos sin mamma i veckorna och hos sin pappa varannan helg, och man skulle ju kunna tänka sig att den här boken handlade om det? Nope. Det gör den inte. Jonny trivs mycket bra med att ha mamma på sitt håll och pappa på sitt, och vill absolut inte att de ska bli kära i varandra igen och flytta ihop. Då bråkar de bara. (ta bara det där med att de inte ens kunde enas om ett efternamn för Jonny?)

Nä, i stället handlar den här boken om cykelstölder. Om spindelmannenkalsonger som möjligen är för barnsliga. Om kompisar (och om att bli osams med dem) och föräldrar (och hur pinsamma de kan vara). Om skolan och vardagen och saker som krånglar till livet mer än nödvändigt. Om skitstörige Nicolai som alltid ska knuffas och alldeles garanterat är den som har snott Jonnys cykel. Det är förresten Nicolai som berättar för Jonny att alla med y-namn hamnar i fängelse förr eller senare eftersom fängelserna tydligen kryllar av Sonny, Conny, Jimmy, Benny och Jonny. Tack för det, Nicolai, och tack för det, mamma och pappa. Och jodå - Jonny blir kriminell innan ens halva boken är genomläst. Han blir också en åsna. Och han börjar hänga med Krister Petersson, trots att Krister möjligen har mördat Sveriges statsminister.

Jag tycker mycket om den här boken som är väldigt rolig (alltså, när Jonnys pappa bjuder på frukost med scones men stoppar Jonny precis när han ska börja äta och ber honom hålla handen i en bättre vinkel så att sconesfrukosten (#frukost #scones #lyx) ska göra sig lite bättre på instagram... hehe) samtidigt som den låter en fundera rätt mycket på livet.


Titel: Den där Jonny Jonsson Johnson
Författare: Elin Lindell
Utg år: 2018
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

söndag 10 februari 2019

Exile's Honor

Jag drog vidare i Mercedes Lackeys Valdemarvärld, och bröt raskt mot mitt eget beslut att läsa böckerna i den ordning de gavs ut eftersom Alberich som den här boken handlar om fanns med som en bifigur i Heralds of Valdemar-trilogin, och han intresserade mig.

Alberich är alltså med i böckerna om Talia som den rätt skräckinjagande, bistre och mycket stränge vapenmästaren som lär de blivande heralderna att hantera svärd, båge, kniv, knytnävar, muskler, spjut och hela konkarongen. Det tar ett tag innan Talia ens fattar att även Alberich är en herald, eftersom hans companion-fåle aldrig syns till och Alberich aldrig har vita kläder på sig. Dessutom är karln från grannlandet Karse som har varit i krig med Valdemar sedan urminnes tider. Detta gör att han är både mystisk och svårförståelig - han envisas med att vända på alla meningar så att verbet kommer sist.

Nu hoppar vi alltså en sisådär 15-20 år tillbaka i tiden och får läsa om hur Alberich kom till Valdemar. Han är kapten (tror jag, någon typ av officer i alla fall) i Karses armé och har precis fått en ny häst, en helt vit som han kallar Silver och som är mycket väluppfostrad. Alberich får ibland korta syner där han ser sådant som kommer att hända i framtiden - mycket användbart som officer men något han håller extremt hemligt eftersom alla övernaturliga egenskaper i Karse ses som häxeri, och man bränner alla häxor på bål. Det är det som nu händer i inledningen på boken - Alberich ser att en by kommer att bli överfallen, så han beordrar sina soldater dit och räddar allihop i byn. Tacken blir att de börjar yla om att han inte kunnat veta det här om det inte är så att han är häxa, så bränn honom! Bränn honom! Och så gör de det... men som väl är kastar Silver av sig hästförklädnaden och visar sig vara en companion som väljer Alberich som sin herald. Svårt brännskadad blir nu Alberich buren till Valdemar som han hela sitt liv avskytt eftersom det är fullt av häxor, demonhästar och folk som talar baklänges.

Och nu har det gått ungefär 40 sidor av boken. Det är bra sidor. Det är också bra ett tag till när Alberich visar hur himla duktig han är på att slåss och direkt blir vapenmästarens högra hand och efterträdare. Men sen? Resten av boken? Då sätter Alberich igång med att älta. Sida upp och sida ner ältar han hur himla jobbigt det är att ha blivit en förrädare till sitt eget land, hur himla jobbigt det är att upptäcka att landet han kommit till visar sig vara fullt av trevliga människor, hur himla jobbigt det är att förstå att landet han kommer ifrån nog har en hel del konstiga vanor och bestämmelser, men hur himla synd det kanske är om folket som inte bestämmer där, och hur himla jobbigt det är att kanske behöva gå i krig mot sitt eget hemland fast det ju är de som bestämmer han går i krig mot och inte mot folket och hur himla jobbigt det är att behöva prata baklänges hela tiden.

Allting är så väldigt, himla, förfärligt jobbigt för Alberich och det är faktiskt mest synd om honom i hela världen. Fast han är ju en hedervärd man. Heder är viktigt. Men vad är heder? Ält, ält, ält, ält...

Jag höll på att gäspa käkarna ur led, plus att jag höll på att bli galen på Alberichs Yoda-vändningar av meningarna. Och när bokens höjdpunkt var att Valdemar skulle kriga mot Karse - och man redan i Heralds of Valdemar-trilogin (som ju utspelar sig senare i tid) läst hur det där kriget kommer att gå, och vilka som kommer att dö? Då försvann även minsta antydningen till spänningsmoment, och kvar fanns bara Alberichs tycka-synd-om-sig-själv-ältande. Sorry, det funkade inte för mig.

Det finns en bok till om Alberich: Exile's Valor. Boken jag köpte var en omnibus med hela prequel-trilogin, så jag kommer att ta mig an den - men fortsätter karln att gnälla så skummar jag hela boken.

Titel: Exile's Honor
Serie: #1 i en prequel-trilogi till Heralds of Valdemar (utan egen titel)
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2002
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här

måndag 4 februari 2019

Throne of Jade

Jag läser vidare i min först-omläsning-sedan-äntligen-läsa-färdigt-serien-läsning av Temeraireböckerna. Jag tror jag kommer att spoila första boken när jag skriver om Throne of Jade som är andra boken i serien och som följer direkt på händelserna i slutet på första His Majesty's Dragon, så: Spoilervarning utfärdas!

När nu Temeraire visat sig vara den farligaste draken av alla i slaget i slutet av första boken bara genom att andas på fienden (OK, han andades hårt...)(och sen ba: "var det JAG som gjorde det där?")(mycket Temeraire-iskt)... nå, nu när han alltså visat sig vara inte bara kinesisk kejsardrake utan den finaste sorten som heter celestial och som bara kan ha kejserliga personer som livsledsagare? Ja, då kommer en grupp mycket överlägsna och befallande kineser och kräver att Temeraire ska följa med tillbaka till Kina. Krig or no krig. Att kapten Laurence har något med det hela att göra vill de först inte höra talas om, han är ju inte ens i närheten av att vara kejserlig. Men eftersom Temeraire vägrar att åka till något som helst Kina utan sin Laurence så får kineserna ge sig och låta honom komma med ändå. Plus hela besättningen människor som hör till Temeraire: magpersonalen, toppersonalen, markpersonalen och en läkare (som kommer att behövas) och lite annat löst folk så som t ex en diplomat som kan tala både kinesiska och engelska.

Sedan lastas alla och alltihop (den kinesiska delegationen har bagage så det räcker till minst hundra pers) ombord på ett gigantiskt fartyg där Temeraire kan ligga på ett eget drak-däck och så reser vi till Kina.

Det är långt till Kina.

Och fundera en stund på allt som skulle kunna hända ett fartyg med kineser från det kejserliga hovet blandat med engelsmän och en drake, på resa över haven på 1800-talet under brinnande krig mellan England, Frankrike och flera andra länder? Stormar (jamen givetvis, värsta du kan tänka dig), sjukdomar (Temeraire blir förkyld... en riktig mancold faktiskt), spöken (jo), havsvidunder (heh), slavhandel, sjösjuka och Neptunus på besök. Allt du överhuvudtaget kan komma på? Det händer. Sjöresan tar typ 3/4 av boken - men det blir ändå inte tråkigt eftersom vi har den förtjusande Temeraire med som kommer underfund med att drakar både kan skriva och skapa poesi i det där landet han själv kommer från.
(Det är lite det som är den här bokens kärna: inte den långa sjöresan, men att Temeraire börjar förstå att drakar på andra håll i världen inte är så begränsade och ägda som de är i Europa och England.)

Men sjöresa, alltså. Med en läkare ombord. Och det är bra att han är med.

Snart läser jag bok 3 i serien, och så drömmer jag om att få ett eget drakägg.

Titel: Throne of Jade
Serie: Temeraire #2
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2006
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här eller här

onsdag 30 januari 2019

Arrow's Fall

Då så, dags för tredje och sista boken i Heralds of Valdemar, och framsidans bild Har Ytterst Djup Symbolism. Ett regn av pilar faller. Talia har trillat av sin hä.... förlåt, sin companion Rolan som silverglänsande och nypermanentad stegrar sig i pilregnet. Talia har en pil i axeln, och allt ser jobbigt ut.

Jo. Och det är det. Fast det är när man som läsare äntligen har kommit till pilregnsdelen som boken börjar bli bra, för fram tills dess är den helt ärligt ganska seg. Talia är färdig med sin Herald-utbildning och börjar jobba som rådgivare/livvakt/bästa vän åt drottningen och det är mycket politik och intriger. Och så har vi Dirk. Han är kär i Talia. Och hon är kär i honom. Men eftersom han är ful så tror han att Talia i stället är kär i hans bästa vän Kris, för det är ju alla andra eftersom han är snygg. Och eftersom ingen av de tre pratar ordentligt med varandra så kan triangeldramat fortsätta i all eländighet tills Dirk är så deprimerad att han nästan supit ihjäl sig och dessutom får lunginflammation. Det är aptråkigt att läsa om. Och mitt i allt detta ska så Talia och Kris (nej, Dirk ska inte med, och nej, Dirk är inte glad) resa till grannlandet och kolla upp prinsen där. Grannlandet har nämligen erbjudit prinsen som make till Valdemars kronprinsessa Elspeth, men någon måste ju kolla så att killen verkar vettig, har bra bordsskick och trevlig sångröst och så där.

Och det är alltså först nu som boken tar fart och blir bra. Prins Ancar är nämligen inte alls trevlig. Nä, han är helt makalöst onyanserat OND. Han omger sig dessutom med elaka, onda människor. Och Talia, Kris och deras vita fina hästar är snart riktigt långt ute på fisens mosse. (pilarna och allt det där)(och gift)(och elaka människor med ondskefulla skratt) Vilken tur ändå att Dirk fick stanna hemma!


Titel: Arrow's Fall
Serie: Heralds of Valdemar #3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1988
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här

söndag 27 januari 2019

Fördelen med olycklig kärlek

Molly och Cassie är tvillingar, men inte särskilt lika vare sig till sätt eller utseende men har alltid varit varandras bästa vänner och delat allt. Nu är de 16 år, och Cassie har träffat sin drömtjej Mina och är himlastormande kär. Molly känner sig utanför, dels för att Cassie den här gången är så kär att det känns som att hon är på väg bort från Molly, dels för att det ju inte är första gången Cassie är ihop med någon medan Molly aldrig har haft någon. Hon har varit förälskad tjugosex gånger men aldrig ens vågat säga det till någon av de tjugosex av rädsla för att bli dissad. Så ska det bara vara Cassie som hittar någon och Molly systern som blev över och bara är duktig på att göra efterrätter och snygga dekorationer?

Den här boken är bra på ungefär samma sätt som Love, Simon (också av Albertalli) var det: roliga dialoger, lättläst, trovärdigt och pirrig kärlek. Klart man begriper vem Molly ska bli ihop med på slutet redan när han första gången dyker upp i sina skinande vita gympadojor, men hon får reda ut en hel del med sig själv innan dess och det är trevligt att få vara med på vägen. Fint är också beskrivandet av det jobbiga när syskon som stått varandra nära måste växa upp och ha egna liv och kanske tappar bort det där närskapet på vägen. Och så dyker faktiskt Simon själv upp i ett litet gästspel i ett skypesamtal med Mollys kompis som flyttat till en annan stad.

En bok att bli glad av.


Titel: Fördelen med olycklig kärlek
Författare: Becky Albertalli
Originaltitel: The Upside of Unrequited
Översättning: Åsa Kempe
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

måndag 21 januari 2019

His Majesty’s Dragon

Det här är ännu en av alla de serier jag kommit halvvägs i och aldrig avslutat fast jag egentligen tyckte väldigt mycket om den. Förra gången jag läste om Temeraire läste jag dem allteftersom de gavs ut på svenska, men kom inte längre än tredje eller kanske fjärde boken. Men eftersom jag tyckte mycket om dem har jag länge tänkt att jag ska ta tag i att läsa färdigt hela serien. Den blev till sist nio böcker lång (fast de sista fyra har aldrig översatts till svenska).

Nu ska det bli av, men jag tänkte göra det ordentligt så jag läser om de första böckerna i serien så jag har alla karaktärer och händelser i minnet när jag drar vidare i serien. Alltså backar jag till...

... inledningen på alltihop där en viss Will Laurence, kapten i engelska flottan, kapar ett franskt fartyg där det i lastrummet finns ett drakägg. Vi har alltså hamnat mitt i napoleonkrigen på 1800-talet, med det lilla tillägget att det finns drakar, och att drakarna utgör ländernas flygvapen, och ett drakägg är värt en förmögenhet. Dock är ägget redan på väg att kläckas (det franska fartyget har blivit kraftigt försenat) och det är inte så himla bra. Dels är det inte säkert att en drake är värd lika mycket som det okläckta drakägget, dels är det så att när en drake kläcks så ska den direkt tämjas genom att lägga en "sele" på den, och den som gör det är för alltid bunden till draken som dess vårdare, kapten, livskamrat... och varken Laurence eller någon i hans besättning är intresserade av få sitt liv så totalt förändrat. De drar lott om saken, och det är den mest höjdrädde killen på hela båten som får nitlotten att vara den som selar på draken när den kläcks.

Men när då Temeraire kommer ut ur sitt ägg så struntar han fullständigt i höjdrädde killen som står och säger saker som "snäll drake, fin drake" och trampar direkt fram till kapten Laurence och väljer honom. Och så var det med det. Laurence får lämna sitt skepp till någon annan, lämna flottan och gå över till flygvapnet, bli gjord arvlös av sin far (för flygvapnet är verkligen ingen fin karriär, tydligen), bli fimpad av sin fiancée, lämna allt och dra till Skottland tillsammans med en snabbt växande drakyngling för att de ska lära sig att flyga i formation tillsammans med andra drakar.

Och jag älskar den här boken. Jag hade glömt hur mycket jag älskar den här boken, men kommer snabbt ihåg när jag läser. Det är just det här med hur snabbt allt det som betydde allt för Laurence inte längre är så viktigt nu när han har Temeraire. Hur deras förhållande växer fram och hur de blir viktigast i världen för varandra. Det är så fint och jag tycker så mycket om det. Och Temeraire är min absoluta favorit-drake - han vill lära sig så mycket, han är så smart, han älskar när Laurence läser böcker för honom och han kommer med kloka kommentarer och åsikter.

Jag är så glad att jag började från början av serien, för här finns så många intressanta karaktärer, både drakar och människor, som jag hade glömt bort. Nu fick jag lära känna dem igen, och nu ska jag, Temeraire och kapten Laurence åka till Kina i bok 2: Throne of Jade. 

Titel: His Majesty's Dragon
Serie: Temeraire #1
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2006
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här eller här

söndag 20 januari 2019

Arrow's Flight

Jag ska inte bli särskilt mångordig om denna andra del i trilogin Heralds of Valdemar av Mercedes Lackey. Precis som jag skrev om första boken, Arrows of the Queen, så märks det att det här är alldeles i början av Lackeys författarkarriär, även om hon börjar släppa beskrivningarna från första boken och få upp ångan lite. Jag har fortfarande tålamod, eftersom jag vet att hennes berättarkonst levlar upp betydligt snart. Men... jag var rätt trött på ett par ställen i den här, det var jag.

Nu är Talia nästan färdig Herald - hon ska bara ut på sin 1,5 års praktik först, tillsammans med en mentor-Herald som heter Kris och är vacker och gillar att förklara allt för Talia så som varande Mycket Vis Och Erfaren Herald Med Flera Års Försprång Av Action. Och Talia ska använda sin magiska gåva (de flesta Heralds har någon typ av magisk förmåga - t ex har Kris Farseeing men den använder han fan inte ofta i den här boken för då hade de kunnat undvika typ alla problem) Empati vilket ungefär innebär att hon kan både känna av andra människors känslor och påverka andra människor att känna på olika sätt.

Men. I första boken var allt frid och fröjd och Talias utbildning gick i en rasande fart, och hon verkade kunna allt hon tog sig för, inklusive den där empatiska förmågan hon bara så där kunde hjälpa alla med, från drottningens velande i politiska frågor till djupt deprimerade brännskadepatienter i traumatisk chock. Lite för fort, visar det sig nu. För hon kan tydligen inte hantera sin förmåga på riktigt, från grunden eller vad man ska säga, för nu när hon kommer under riktig press så håller hon på att bli galen.

Så oh-så-duktige-och-erfarne Kris får agera lite av en körskollärare som möter den som lärt sig köra bil på egen hand och kan köra rätt bra... men inte på rätt sätt, liksom. Glöm allt du lärt dig - nu börjar vi om från början.

Så bra då att de två blir insnöade i en stuga mitt ute i vildmarken. Länge, länge får vi läsa om dem där, och om snöskottning. Och mer snöskottning. Och, som sagt, jag blev lite trött. Dessutom verkar det vara en kärlekstriangel på ingående, och sådana är jag aldrig särskilt upphetsad att få läsa om. Men - jag läser vidare sista boken ändå.

Titel: Arrow's Flight
Serie: Heralds of Valdemar #2
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1987
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här

måndag 14 januari 2019

Arrows of the Queen

Helt förtjust i Mercedes Lackeys värld och sätt att skriva efter att ha läst trilogin The Last Herald Mage klickade jag till min Kindle raskt hem den första trilogin hon skrev: Heralds of Valdemar som kom redan 1987. Jag anade att jag liksom behövde vara med när hon presenterade sitt världsbygge för första gången även om det som händer i Heralds of Valdemar inte alls är först i böckernas egen kronologi. The Last Herald Mage var skriven på ett sätt som om läsaren redan var väl införstådd med allt i den här världen, som Companions och Heralds, Mindspeak och annat kul, och det kändes liksom som att komma in på en fest som redan hållit på ganska många timmar.

Och det var som jag anade. I Arrows of the Queen får jag förklaringar på allt. Långrandiga förklaringar och beskrivningar av precis allt från hur landet grundades till hur de magiska hästarna, companions, kom och började bonda med lämpliga ungdomar som sedan utbildades till resande tulltjänstemän/domare/soldater/nyhetsuppläsare, dvs heralds. Jag fick också veta hur huvudstaden såg ut, hur slottet var byggt, hur badrummen funkade och hur kökets planlösning var. Och vilka som bodde i slottet och hur de såg ut. Och vilka de var släkt med. Och lite till. Detta är Mercedes Lackeys första bok, och det märks. Hon förlorar sig i beskrivningar och förklaringar av sitt fantastiska världsbygge, och hade detta varit första boken jag läst av henne hade jag nog varit mer tveksam. Nu vet jag att hon får upp ångan och berättarskickligheten snart nog, så jag läser på.

Vi får träffa Talia som bor nära gränsen i ett samhälle där åtgången på män är stor i alla gränsstrider. Alltså är överskottet på kvinnor stort, och varje man får ha hur många fruar som helst. Detta har medfört att kvinnor och flickor är värda nada, inte har något att säga till om och dessutom måste gifta sig och sätta igång med barnproduktion när de är sisådär 13-14 år, så att samhällets tillväxt säkras. Talia ska nu bli bortgift, får hon reda på, men hon vill inte. Istället vill hon bli en sån där herald hon läst om i böcker (hon älskar att läsa, men får smyga sig undan till att göra det) - men när hon säger något så oerhört kavlar hennes styvmor (förstafrun i familjen) upp ärmarna för bestraffning, varpå Talia rusar hemifrån för att få gråta ut i fred. Hennes liv är vidrigt, allt hopp är slut och det är så synd om henne så att det inte är klokt. 

Enter Rolan. Rolan, som alltså är en companion, en vit hingst med blå ögon som väljer exakt den här stunden att galoppera in i Talias liv och välja henne till att bli en herald. Hurra, hurra, hurra! De galopperar alltså iväg mot huvudstaden där Talias nya liv tar sin början (och Mercedes Lackey kör VM i världsbyggesbeskrivning).

Ja, ja, det där är alltså bara inledningen på boken, som sedan blir full av fantasyvärldens stereotyp modell 1A "yngling av okänd härkomst befinnes ha magiska egenskaper och ska lära sig att hantera dessa". Allt är frid och fröjd, och Rolans ögon är så blå, så blå. Jag har redan läst ut bok två i den här trilogin (hehe) och återkommer strax om den.

Titel: Arrows of the Queen
Serie: Heralds of Valdemar #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1987
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här

måndag 7 januari 2019

Magic's Price

Jag sträckläste alltså ut Magic's Price, tredje och sista boken i serien The Last Herald Mage av Mercedes Lackey.
Det har gått tio år till, och Vanyel är nu vid hovet och ordentligt involverad i politik och maktspel. Kungen lider av någon mystisk, långdragen sjukdom som inte verkar kunna botas, och Vanyel är lite av hans högra hand med dagar fyllda av möten och ansvar. Ensam är han egentligen fortfarande, och tänker att han så ska förbli -  ingen kan någonsin ersätta Tylendel. Dessutom vågar han inte fästa sig vid någon - eftersom han själv är så mäktig i magi och andra krafter riktar sig eventuella fiender in sig på att i stället skada dem som står Vanyel nära för att på så sätt skada honom själv.
Det struntar nu den unge barden Stefen i, Stefen som med rött hår och en förtrollande sångstämma (den lindrar till och med smärta) gör kometkarriär både på the Bards Collegium och på hovet (när han spelar slipper kungen ta typ starka värktabletter och kan alltså fatta beslut som inte är drogpåverkade...). Stefen blir störtkär i Vanyel, och ska bara ha honom. Punkt.

Och så är det då det här med last Herald Mage som blir tydligare ju längre in i boken vi kommer. Det finns rätt gott om heralds med diverse bra egenskaper, men kombinationen herald + mage verkar helt utrotningshotad. Inga nya sådana barn har upptäckts på många år, och de få som finns i vuxen ålder dör nu en efter en i vad som verkar vara naturliga orsaker. Vanyel får allt mer ansvar på sina axlar (även om Stefen mer än gärna masserar dem åt honom).

Och så rätt vad det var hade jag läst ut boken, och kände en enorm tomhet och längtan efter mer. Jag var inte färdig med Vanyel och Valdemar, heralds och Companions, inte på långa vägar. Så jag är så väldigt, väldigt glad att Mercedes Lackey är en riktigt produktiv författare. Jag har mängder av både Valdemar-böcker och annat framför mig!

Jag har funderat på hur jag ska gå vidare - jag är ju en sådan som vill läsa böcker och serier i ordning. Det var därför jag började med just The Last Herald Mage-böckerna eftersom de i kronologi verkar ligga flera sekler före de andra Valdemarböckerna. Men det jag märkte under läsningen är hur Mercedes Lackey liksom refererar till sådant hon själv redan skrivit - även om det i böckernas innehållskronologi kommer senare. Jag fattar ju vad som händer ändå, men tänker att jag nog kommer att läsa alla hennes böcker i utgivningsordning i stället, och helt ge upp att försöka följa någon Valdemarkronologi. Härnäst kommer jag alltså att ta mig an (jag har redan börjat...)(försökte börja på en annan bok som utspelar sig i Helsingfors 1938 och förvisso var mycket lovande, men separationsångesten efter Vanyel och heralds och companions blev alltför stor så: klick-klick på amazon så ägde jag: ) Arrows of the Queen som är första boken i Heralds of Valdemar, trilogin Mercedes Lackey skrev först och som kom ut redan 1987. (återigen: hur kan jag ha missat henne i alla dessa år??)


Titel: Magic's Price
Serie: The Last Herald Mage #3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1990
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här eller här

lördag 5 januari 2019

Magic's Promise

Senaste dygnet har jag mer eller mindre ägnat åt sträckläsning av den tredje boken i den här trilogin, som jag alltså redan avslutat när jag skriver inlägget om Magic's Promise som är den andra boken. Jag kunde inte släppa någon av böckerna, och har nu en rejäl book-hangover och separationsångest från personerna jag umgåtts med i flera dagar. Har försökt bota det med att läsa fler recensioner av dem på Goodreads och Amazon än som säkert är nyttigt, och med att reda ut vart i Mercedes Lackeys Valdemar-universum jag bör bege mig härnäst.

Men jag återkommer till det. Nu ska jag skriva om Magic's Promise, som hittar Vanyel ungefär 12 år efter händelserna i första boken Magic's Pawn. Han är nu fullt utbildad och erfaren HeraldMage, har fått koll på sig själv och sina krafter och lever mest på "krigsfronten". Nu är han helt slutkörd, hemkommen och ska få njuta av ett antal månaders rejäl semester i sitt barndomshem. Han har också fått lära sig att leva med sin sorg efter sin förlorade kärlek Tylendel - kommit över honom har han ännu inte.

Men... barndomshemmet? Där är ju fortfarande pappa godsherren kvar, han som blev så besviken på att Vanyel inte blev Stor Stark Krigare och tog över skötseln av godset? Där jobbar fortfarande samme vapenmästare med att utbilda unga människor till krigare genom att bulta dem gula och blå och bryta diverse lemmar på dem? Där finns fortfarande hans mamma som kommer att skicka diverse giftasmogna kvinnor på Vanyel i tron på att han kanske kommer att lära sig gilla kvinnor trots allt? Och varje, varje gång han reser hem måste han förklara för sin far att Yfandel inte är en häst även om hon ser ut som en, och därför inte kan stå i en vanlig spilta i stallet och andra vansinnigheter pappan, tillika godsherre, tillika hästuppfödare, tillika Envisast-av-alla vill utsätta henne för.

Det pågår alltså ett krig i den här världen, avancerad magi används, läskiga monstruösa kreatur kommer över gränserna och förstör, förgör och har ihjäl... men den här boken handlar i stället om hur Vanyels pappa sliter sitt hår över att näst äldste sonen (som nu har hand om godset) har släppt ut får i hagen där korna alltid har betat, om den omöjliga avelshingsten samme son har köpt och om hur Vanyels brorson upptäcks ha sällsynta talanger i att sjunga och spela, alltså the Bardic Gift... Den handlar om hur Vanyel och den där vapenmästaren som var så brutal mot honom i förra boken äntligen får göra upp och få varandras perspektiv på det som hände, om Vanyels familjerelationer och om vardag. Och jag tycker så himla, himla mycket om det.

Och visst - det händer något förfärligt på slottet i det närliggande kungariket som gör att Vanyel akut måste gripa in, semester eller inte semester, och återigen få göra magiska grejer som gör honom mer uttröttad än när han påbörjade semestern. Det är spännande, och det är fantasy - men det är de små vardagssituationerna som gör att jag älskar detta; konfrontationerna och relationerna och människorna.

Återkommer strax om den tredje boken i trilogin.

Titel: Magic's Promise
Serie: The Last Herald Mage #2
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1990
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här eller här

torsdag 3 januari 2019

Magic's Pawn


Detta är boken jag skrev om häromdagen, boken vars fåniga omslag gjorde att den fick ligga oläst i bokhyllan i nästan två år innan jag gav den en chans. Tårfylld ung man som krampaktigt kramar en vit häst med stora, blå ögon??

Den unge mannen är Vanyel, och det Är Synd Om Honom. Han är förstfödde sonen till en slottsherre, och borde bli en tuffing som kan hantera vapen, men allt han vill göra är... att sjunga. Och spela luta. (ja, alltså, ungefär som Herbert:



Han är rätt duktig på att sjunga och spela luta. Men det duger inte åt farsan, eller åt vapenmästaren som i sin ilska bryter armen av honom.

När armen läkt har pappa slottsherren gett upp om killens krigarbana, och skickar som bestraffning iväg honom till faster Savil som är Herald-Mage i Valdemars huvudstad Haven. Vanyel är rätt nöjd, för nu får han äntligen chansen att försöka smita in på the Bards College och bli antagen där. Tyvärr visar det sig att barderna tycker att ja, ja, Vanyel sjunger väl rätt fint och så, och kan hantera en luta - men äkta begåvning (the Gift) har han inte. Han kommer inte in på bardskolan, och nu är det VÄLDIGT synd om Vanyel.

Dock ännu inte så synd om så att Hästen Med Blå Ögonen får träda in - nej, hon kommer senare. Först ska Vanyel bli kär. Sedan ska äntligen hans magiska krafter väckas - alla på en gång i en farlig, okontrollerad manöver som inte alls var planerad. Sedan ska det bli dramatik, elände och död och sedan kommer hästen trippande. Eller, förlåt. Det är INTE en häst. Det är en Companion, de följeslagare alla Heralds blir utvalda att få, och Vanyels companion heter Yfandes och är en förfinad dam med ganska mycket humor. (de kommunicerar via tankeöverföring)

Jag älskar den här boken. Det är inte gnällige Vanyels förtjänst, eller hans häst, eller magin eller onde trollkarlen som gör ett gästspel i slutet, eller tjockskallige farsan eller hans vapenmästare. Eller jo, det är det. Fast alltihop tillsammans, och framförallt sättet som författaren Mercedes Lackey har att skriva om dem på. Hon hittar människorna, och relationerna, och skriver så att möten och konfrontationer människor emellan blir mycket mer spännande att läsa om än några magikamper. Det är episk fantasy, det är så mycket high fantasy det bara går - men den är karaktärsdriven och oerhört bra. Jag sögs in i den, och bara var tvungen att läsa vidare, inte för att jag ville veta om Vanyel kunde besegra onde trollkarlen, utan för att få läsa om hur han träffade schamanerna i en annan del av världen och hur de tog sig an hans själsliga problem. Det är Vanyels utveckling som är det viktiga, och människorna omkring honom.

Jag har, som jag skrev, redan satt igång med läsningen av andra boken i The Last Herald Mage-trilogin, och den är redan precis lika bra som den här. Bra på det där sättet att jag jublar över hur Vanyel äntligen vågar ge sin far svar på tal och har problem med sin egen hjältestatus mer än det faktum att hela Valdemarvärlden verkar vara utsatt för något diffust hot "utifrån".

Och så då detta: att Mercedes Lackey har skrivit mängder och åter mängder av böcker. Över 140! Vilken skatt att ösa ur! Tänk att jag inte har hittat henne förrän nu?! Men vilken tur att jag gjorde det...!

Titel: Magic's Pawn
Serie: The Last Herald Mage #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 1989
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här eller här men läs för allt i världen inte säljtexten om boken för jag vet inte hur den som skrev den läste boken men min aning är: första och sista sidan, och egna gissningar om resten? För texten är fel, ännu mer fel och till sist direkt felaktig...