måndag 25 februari 2019

Black Powder War

När Black Powder War börjar är Temeraire, Laurence och deras besättning fortfarande kvar i Kina, men där ska de inte förbli länge. Förberedelser görs för att alla ska återvända med giganto-drak-transportfartyget Allegiance - men så brinner det, och även om det bara är kabyssen och drakdäcket som förstörs så måste fartyget repareras. Ungefär samtidigt får Laurence bud att de utan dröjsmål måste ta sig till Konstantinopel för att hämta hem tre drakägg England har köpt av Turkiet. Lite konstigt är det att det är just de som ska hämta dem när de nu är i Kina och det säkerligen måste finnas drakar med besättning på närmare håll i Europa? Men order är order, och Temeraire, Laurence och besättning flyger över inlandet i stället. Och precis som med den långa båtresan till Kina så händer även under denna resa allt som möjligen skulle kunna hända. Sandstormar, elaka människor, vilda drakar och annat kul.

Till sist når de dock fram till Konstantinopel och ska ha sina ägg (som redan ska vara betalade i oändliga mängder guld). Men turkiska hovet ba: "Näpp! Hemskt ledsna, men nä, nej, no, njet, ni får inte ta äggen med er."

Det är mycket resande här, för förutom Kina, Kina, Kina och ännu mer Kina (det är stooooort) och Turkiet med Konstantinopel så får vi se Europa med krig i Preussen (för jo, Temeraire/Laurence sticker ifrån turkarna med ett: "vi SKA ha de här äggen, sådeså!" typ). Och en hel del typiskt meningslöst, förvirrat krigande med trupper som flyttas än hit, än dit, allt är förvirrat och ingen vet riktigt vad som händer.

Och så kommer det med fler karaktärer som jag tycker om. Särskilt mycket tycker jag om de där vilda drakarna Temeraire och Laurence stöter på, och så Iskierka också. Henne gillar jag särskilt mycket - om Lilla My hade varit drake hade hon varit Iskierka.

Nu läser jag vidare i Empire of Ivory och får veta var alla Temeraires drak-kompisar håller hus och varför de inte kunde komma till Turkiet och hämta hem drakägg.


Titel: Black Powder War
Serie: Temeraire #3
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2006
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här eller här

Min hemliga tvilling

Min hemliga tvilling utspelar sig i en nära framtid där vi känner igen det mesta, men där VR-teknik, AI och självkörande fordon har blivit mycket vanligare. Leia och hennes kompis Hannes brukar ta den självkörande bussen till skolan, och när det en dag kommer en gammaldags buss med en riktig chaufför känns det lite ovanligt (och gamlingarna på bussen, alltså de där över 30 eller så, blir helt upprymda och nostalgiska).

Just AI är något som Leias föräldrar vet mer än de flesta om - de forskar om AI och tillämpad robotteknik. Och den "hemliga tvillingen" är vad Leia upptäcker nere i källaren i huset där de bor: mammas och pappas hemliga egna forskarprojekt. En robot som är en exakt kopia av Leia själv.

Leia avslöjar inte att hon sett vad föräldrarna har i källaren - i stället smyger hon ner dit när de är bortresta på konferens och hon är ensam hemma med farfar. När hon läst mammas anteckningar är det inte svårt att förstå hur roboten ska väckas (värmefilt så den får normal kroppstemperatur, och så en fingerklämma kopplad till sladd kopplad till en typisk röd-knapp-ska-du-verkligen-verkligen-verkligen-trycka-på-den?) Leia värmer, och Leia trycker, och roboten vaknar. Och vill veta allt om Leia själv och om Leias liv. ("saknar information, behöver minnen")

Riktigt spännande, och en bok som är svår att släppa. Det som gör den så spännande är egentligen inte robot-tvilling-grejen, utan mer tankarna och funderingarna som väcks: vad gör oss människor till människor? Vad är vänskap? Får man ljuga ibland? (och hur förklara en vit lögn för en robot?) Finns det saker som inte går att göra eller vilja på riktigt, trots att man kanske säger så? ("åh, jag önskar att den eller den bara kunde försvinna...")


Titel: Min hemliga tvilling
Författare: Kerstin Lundberg Hahn
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

tisdag 19 februari 2019

Heartless

Den här, tillsammans med uppföljande Silent Melody, är två böcker som skiljer sig lite från Baloghs vanliga regencyromaner: de här utspelar sig ungefär 100 år tidigare, i mitten av 1700-talet och georgiansk tid. Alltså, när kvinnorna hade så stora krinoliner under kjolarna att de knappt kunde gå genom dörröppningar, och det var högsta mode att pudra håret och sminka sig, män som kvinnor.

Den som är "heartless" är Lucas Kendrick, numera duke of Harndon. Han har i flera år bott i Paris efter en händelse när han var ungefär i tjugoårsåldern och blev utkastad från sin familj. Nu måste han komma hem och bli hertig trots att det egentligen var hans storebror som skulle ärvt titeln - och han kommer hem och är inte bara modern utan typ först med allt modernt. Han har skor med höga, röda klackar, han sminkar sig, han har håret i käcka rullar på sidorna av huvudet och resten samlat där bak i en liten spetspung, han har till och med en liten solfjäder han viftar med. Och ett svärd (värja?) hängande på höften - besatt med juveler som i färg matchar dagens kläder. Jodå. Här kommer ett modelejon, minsann. Hjärtlös har han sett till att bli sedan han tvingades flytta från England och sin familj, för kärlek gör bara ont. Gifta sig ska han aldrig göra. Eller, möjligen om det krävs för att producera ättlingar. Men, som sagt, kär ska han aldrig bli.

Nädå. Bläddrar vi till sidan trettio, eller möjligen trettiotre? Ja, då är hertigen av Harndon kär så att det bara stänker om det - i Anna Marlowe.

Anna Marlowe ska inte heller gifta sig, någonsin. Eller bli kär. Hon har en mörk och svart hemlighet som hon inte kan avslöja, och som gör att hon inte kan gifta sig. Och något som hotar henne, eller någon som just nu är i Amerika men som när som helst kan komma tillbaka. Om han nu kommer tillbaka. Under tiden kan Anna låtsas att hon är som vilken ung kvinna som helst, och roa sig i London under säsongen tillsammans med sin syster. Men kär, det ska hon inte bli.

Nänä. Förrän på sidan trettio, eller om det nu var fyrtiotre? Då, när hertigen av Harndon svassar in med sin eyeliner, sitt rubinbesatta svärd som matchar skoklackarna, och Deras Blickar Möts.

Ack, ja, romance. Så skönt det är ändå.


Titel: Heartless
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1995/2015
Förlag: Signet/Berkley
Köp den till exempel här eller här

måndag 18 februari 2019

Spinning Silver

Jag bryter av min Naomi Novik-läsning med alla Temeraire-böckerna med en bok av... Naomi Novik. Fast utan drakar. Precis som i Uprooted beger hon sig till en mer folksagoinspirerad värld där man anar element från folksagor (och alldeles särskilt dem från östeuropa) men som hon ändå gör till något helt eget.

Det tar en stund innan jag kommer in i läsningen, för berättarperspektiven växlar mellan flera, men alla i jag-form. Alla dock med distinkt egen röst jag lärde mig känna igen så småningom. Det är Miryem, dotter till pengautlånaren som är så usel på sitt jobb att han och familjen lever nära svältgränsen. Det är Wanda, som jobbar åt Miryems familj för att arbeta av sin fars skuld. Det är Irina, dotter till en hertig som är ytterligt missnöjd med sin dotter främst för att hon just är dotter (och inte vacker) i stället för son. Och sedan kommer flera berättarröster in jag inte vill ta upp här eftersom det dels spoilar, dels är komplicerat nog som det är att berätta om den här boken utan att det verkar fullständigt förvirrat. Men jag måste ändå avslöja att det är en av de där berättarrösterna som kommer in senare som är min absoluta favorit.

Miryems far är helt enkelt så kass på sitt jobb att Miryem får ta över. Och hon är bra, hon. Pengarna kommer tillbaka och familjen börjar få det gott ställt (och Wanda börjar jobba hos dem, och Wandas bror) - så gott att de blir uppmärksammade av några som kallas staryk. De finns ute i skogen, har en egen väg som människorna inte får använda, har exklusiv rätt till alla djur som är vita - och eftersom landet numera har nästan ständig vinter så är det i det närmaste alla djur. Deras renar har huggtänder, och allt de rör vid fryser till is. De kan också suga liv ur både människa och djur. Det de allra helst vill ha, som de tydligen inte själva har men människorna har, är guld. Och den här pengautlånardottern Miryem? Hon verkar kunna få fram guld? En staryk ger henne sex silvermynt och kräver att få tillbaka dem förvandlade till guld.(och man lyder helt enkelt en staryk, annars... ja det där med kyla och suga livet ur och allt det där) Alltså, visst är Miryem duktig - men förvandla saker till guld kan hon ju inte. Så hon drar till stan, får en silversmed att smälta ned mynten och göra en utsökt ring av dem. Ringen säljer hon till hertigen med så god vinst att hon sedan kan ge den där staryken sex guldmynt. Givetvis är han på folksagovis inte nöjd utan kommer raskt dragande med en hel liten påse med silver Miryem ska göra guld av... och ja, så är storyn igång. Det är förresten hertigen som köpte silverringen som har en dotter han inte är nöjd med, hon som heter Irina. Ska han förresten försöka gifta bort henne med tsaren? Tja, varför inte? Om hon får några sådana där fina staryksilversmycken på sig?

Nä, jag trasslar inte in mig i berättelsen mer här nu. Komplicerad är den, med många lager och olika verkligheter, många personer och många trådar att hålla reda på - men det funkar. Det funkar väldigt bra och jag är djupt imponerad över hur Novik får ihop allting och tycker väldigt mycket om den här boken.


Titel: Spinning Silver
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2018
Förlag: Random House
Köp den till exempel här eller här

måndag 11 februari 2019

Den där Jonny Johnsson-Jonsson

Jonny bor hos sin mamma i veckorna och hos sin pappa varannan helg, och man skulle ju kunna tänka sig att den här boken handlade om det? Nope. Det gör den inte. Jonny trivs mycket bra med att ha mamma på sitt håll och pappa på sitt, och vill absolut inte att de ska bli kära i varandra igen och flytta ihop. Då bråkar de bara. (ta bara det där med att de inte ens kunde enas om ett efternamn för Jonny?)

Nä, i stället handlar den här boken om cykelstölder. Om spindelmannenkalsonger som möjligen är för barnsliga. Om kompisar (och om att bli osams med dem) och föräldrar (och hur pinsamma de kan vara). Om skolan och vardagen och saker som krånglar till livet mer än nödvändigt. Om skitstörige Nicolai som alltid ska knuffas och alldeles garanterat är den som har snott Jonnys cykel. Det är förresten Nicolai som berättar för Jonny att alla med y-namn hamnar i fängelse förr eller senare eftersom fängelserna tydligen kryllar av Sonny, Conny, Jimmy, Benny och Jonny. Tack för det, Nicolai, och tack för det, mamma och pappa. Och jodå - Jonny blir kriminell innan ens halva boken är genomläst. Han blir också en åsna. Och han börjar hänga med Krister Petersson, trots att Krister möjligen har mördat Sveriges statsminister.

Jag tycker mycket om den här boken som är väldigt rolig (alltså, när Jonnys pappa bjuder på frukost med scones men stoppar Jonny precis när han ska börja äta och ber honom hålla handen i en bättre vinkel så att sconesfrukosten (#frukost #scones #lyx) ska göra sig lite bättre på instagram... hehe) samtidigt som den låter en fundera rätt mycket på livet.


Titel: Den där Jonny Jonsson Johnson
Författare: Elin Lindell
Utg år: 2018
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 9-12 år

söndag 10 februari 2019

Exile's Honor

Jag drog vidare i Mercedes Lackeys Valdemarvärld, och bröt raskt mot mitt eget beslut att läsa böckerna i den ordning de gavs ut eftersom Alberich som den här boken handlar om fanns med som en bifigur i Heralds of Valdemar-trilogin, och han intresserade mig.

Alberich är alltså med i böckerna om Talia som den rätt skräckinjagande, bistre och mycket stränge vapenmästaren som lär de blivande heralderna att hantera svärd, båge, kniv, knytnävar, muskler, spjut och hela konkarongen. Det tar ett tag innan Talia ens fattar att även Alberich är en herald, eftersom hans companion-fåle aldrig syns till och Alberich aldrig har vita kläder på sig. Dessutom är karln från grannlandet Karse som har varit i krig med Valdemar sedan urminnes tider. Detta gör att han är både mystisk och svårförståelig - han envisas med att vända på alla meningar så att verbet kommer sist.

Nu hoppar vi alltså en sisådär 15-20 år tillbaka i tiden och får läsa om hur Alberich kom till Valdemar. Han är kapten (tror jag, någon typ av officer i alla fall) i Karses armé och har precis fått en ny häst, en helt vit som han kallar Silver och som är mycket väluppfostrad. Alberich får ibland korta syner där han ser sådant som kommer att hända i framtiden - mycket användbart som officer men något han håller extremt hemligt eftersom alla övernaturliga egenskaper i Karse ses som häxeri, och man bränner alla häxor på bål. Det är det som nu händer i inledningen på boken - Alberich ser att en by kommer att bli överfallen, så han beordrar sina soldater dit och räddar allihop i byn. Tacken blir att de börjar yla om att han inte kunnat veta det här om det inte är så att han är häxa, så bränn honom! Bränn honom! Och så gör de det... men som väl är kastar Silver av sig hästförklädnaden och visar sig vara en companion som väljer Alberich som sin herald. Svårt brännskadad blir nu Alberich buren till Valdemar som han hela sitt liv avskytt eftersom det är fullt av häxor, demonhästar och folk som talar baklänges.

Och nu har det gått ungefär 40 sidor av boken. Det är bra sidor. Det är också bra ett tag till när Alberich visar hur himla duktig han är på att slåss och direkt blir vapenmästarens högra hand och efterträdare. Men sen? Resten av boken? Då sätter Alberich igång med att älta. Sida upp och sida ner ältar han hur himla jobbigt det är att ha blivit en förrädare till sitt eget land, hur himla jobbigt det är att upptäcka att landet han kommit till visar sig vara fullt av trevliga människor, hur himla jobbigt det är att förstå att landet han kommer ifrån nog har en hel del konstiga vanor och bestämmelser, men hur himla synd det kanske är om folket som inte bestämmer där, och hur himla jobbigt det är att kanske behöva gå i krig mot sitt eget hemland fast det ju är de som bestämmer han går i krig mot och inte mot folket och hur himla jobbigt det är att behöva prata baklänges hela tiden.

Allting är så väldigt, himla, förfärligt jobbigt för Alberich och det är faktiskt mest synd om honom i hela världen. Fast han är ju en hedervärd man. Heder är viktigt. Men vad är heder? Ält, ält, ält, ält...

Jag höll på att gäspa käkarna ur led, plus att jag höll på att bli galen på Alberichs Yoda-vändningar av meningarna. Och när bokens höjdpunkt var att Valdemar skulle kriga mot Karse - och man redan i Heralds of Valdemar-trilogin (som ju utspelar sig senare i tid) läst hur det där kriget kommer att gå, och vilka som kommer att dö? Då försvann även minsta antydningen till spänningsmoment, och kvar fanns bara Alberichs tycka-synd-om-sig-själv-ältande. Sorry, det funkade inte för mig.

Det finns en bok till om Alberich: Exile's Valor. Boken jag köpte var en omnibus med hela prequel-trilogin, så jag kommer att ta mig an den - men fortsätter karln att gnälla så skummar jag hela boken.

Titel: Exile's Honor
Serie: #1 i en prequel-trilogi till Heralds of Valdemar (utan egen titel)
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2002
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här

måndag 4 februari 2019

Throne of Jade

Jag läser vidare i min först-omläsning-sedan-äntligen-läsa-färdigt-serien-läsning av Temeraireböckerna. Jag tror jag kommer att spoila första boken när jag skriver om Throne of Jade som är andra boken i serien och som följer direkt på händelserna i slutet på första His Majesty's Dragon, så: Spoilervarning utfärdas!

När nu Temeraire visat sig vara den farligaste draken av alla i slaget i slutet av första boken bara genom att andas på fienden (OK, han andades hårt...)(och sen ba: "var det JAG som gjorde det där?")(mycket Temeraire-iskt)... nå, nu när han alltså visat sig vara inte bara kinesisk kejsardrake utan den finaste sorten som heter celestial och som bara kan ha kejserliga personer som livsledsagare? Ja, då kommer en grupp mycket överlägsna och befallande kineser och kräver att Temeraire ska följa med tillbaka till Kina. Krig or no krig. Att kapten Laurence har något med det hela att göra vill de först inte höra talas om, han är ju inte ens i närheten av att vara kejserlig. Men eftersom Temeraire vägrar att åka till något som helst Kina utan sin Laurence så får kineserna ge sig och låta honom komma med ändå. Plus hela besättningen människor som hör till Temeraire: magpersonalen, toppersonalen, markpersonalen och en läkare (som kommer att behövas) och lite annat löst folk så som t ex en diplomat som kan tala både kinesiska och engelska.

Sedan lastas alla och alltihop (den kinesiska delegationen har bagage så det räcker till minst hundra pers) ombord på ett gigantiskt fartyg där Temeraire kan ligga på ett eget drak-däck och så reser vi till Kina.

Det är långt till Kina.

Och fundera en stund på allt som skulle kunna hända ett fartyg med kineser från det kejserliga hovet blandat med engelsmän och en drake, på resa över haven på 1800-talet under brinnande krig mellan England, Frankrike och flera andra länder? Stormar (jamen givetvis, värsta du kan tänka dig), sjukdomar (Temeraire blir förkyld... en riktig mancold faktiskt), spöken (jo), havsvidunder (heh), slavhandel, sjösjuka och Neptunus på besök. Allt du överhuvudtaget kan komma på? Det händer. Sjöresan tar typ 3/4 av boken - men det blir ändå inte tråkigt eftersom vi har den förtjusande Temeraire med som kommer underfund med att drakar både kan skriva och skapa poesi i det där landet han själv kommer från.
(Det är lite det som är den här bokens kärna: inte den långa sjöresan, men att Temeraire börjar förstå att drakar på andra håll i världen inte är så begränsade och ägda som de är i Europa och England.)

Men sjöresa, alltså. Med en läkare ombord. Och det är bra att han är med.

Snart läser jag bok 3 i serien, och så drömmer jag om att få ett eget drakägg.

Titel: Throne of Jade
Serie: Temeraire #2
Författare: Naomi Novik
Utg år: 2006
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här eller här