Alberich är alltså med i böckerna om Talia som den rätt skräckinjagande, bistre och mycket stränge vapenmästaren som lär de blivande heralderna att hantera svärd, båge, kniv, knytnävar, muskler, spjut och hela konkarongen. Det tar ett tag innan Talia ens fattar att även Alberich är en herald, eftersom hans companion-fåle aldrig syns till och Alberich aldrig har vita kläder på sig. Dessutom är karln från grannlandet Karse som har varit i krig med Valdemar sedan urminnes tider. Detta gör att han är både mystisk och svårförståelig - han envisas med att vända på alla meningar så att verbet kommer sist.
Nu hoppar vi alltså en sisådär 15-20 år tillbaka i tiden och får läsa om hur Alberich kom till Valdemar. Han är kapten (tror jag, någon typ av officer i alla fall) i Karses armé och har precis fått en ny häst, en helt vit som han kallar Silver och som är mycket väluppfostrad. Alberich får ibland korta syner där han ser sådant som kommer att hända i framtiden - mycket användbart som officer men något han håller extremt hemligt eftersom alla övernaturliga egenskaper i Karse ses som häxeri, och man bränner alla häxor på bål. Det är det som nu händer i inledningen på boken - Alberich ser att en by kommer att bli överfallen, så han beordrar sina soldater dit och räddar allihop i byn. Tacken blir att de börjar yla om att han inte kunnat veta det här om det inte är så att han är häxa, så bränn honom! Bränn honom! Och så gör de det... men som väl är kastar Silver av sig hästförklädnaden och visar sig vara en companion som väljer Alberich som sin herald. Svårt brännskadad blir nu Alberich buren till Valdemar som han hela sitt liv avskytt eftersom det är fullt av häxor, demonhästar och folk som talar baklänges.
Och nu har det gått ungefär 40 sidor av boken. Det är bra sidor. Det är också bra ett tag till när Alberich visar hur himla duktig han är på att slåss och direkt blir vapenmästarens högra hand och efterträdare. Men sen? Resten av boken? Då sätter Alberich igång med att älta. Sida upp och sida ner ältar han hur himla jobbigt det är att ha blivit en förrädare till sitt eget land, hur himla jobbigt det är att upptäcka att landet han kommit till visar sig vara fullt av trevliga människor, hur himla jobbigt det är att förstå att landet han kommer ifrån nog har en hel del konstiga vanor och bestämmelser, men hur himla synd det kanske är om folket som inte bestämmer där, och hur himla jobbigt det är att kanske behöva gå i krig mot sitt eget hemland fast det ju är de som bestämmer han går i krig mot och inte mot folket och hur himla jobbigt det är att behöva prata baklänges hela tiden.
Allting är så väldigt, himla, förfärligt jobbigt för Alberich och det är faktiskt mest synd om honom i hela världen. Fast han är ju en hedervärd man. Heder är viktigt. Men vad är heder? Ält, ält, ält, ält...
Jag höll på att gäspa käkarna ur led, plus att jag höll på att bli galen på Alberichs Yoda-vändningar av meningarna. Och när bokens höjdpunkt var att Valdemar skulle kriga mot Karse - och man redan i Heralds of Valdemar-trilogin (som ju utspelar sig senare i tid) läst hur det där kriget kommer att gå, och vilka som kommer att dö? Då försvann även minsta antydningen till spänningsmoment, och kvar fanns bara Alberichs tycka-synd-om-sig-själv-ältande. Sorry, det funkade inte för mig.
Det finns en bok till om Alberich: Exile's Valor. Boken jag köpte var en omnibus med hela prequel-trilogin, så jag kommer att ta mig an den - men fortsätter karln att gnälla så skummar jag hela boken.
Titel: Exile's Honor
Serie: #1 i en prequel-trilogi till Heralds of Valdemar (utan egen titel)
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2002
Förlag: Daw
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar