lördag 20 oktober 2018

Breven från Maresi

Jag tycker så mycket om det Maria Turtschaninoff skriver, och blev väldigt glad när hon låter Maresi få berätta vad som hände sen, efter det att de där männen kom till Röda klostret på ön Menos. (här har jag skrivit om Maresi, och här om Naondel, andra boken i serien men i tid långt före det som hände i Maresi)

Maresi reser nu tillbaka till sitt hemland Rovas. Det är en lång, lång resa, men hon klarar både den och att bära med sig en liten säck med silver utan att bli bestulen. Silvret ska gå till att starta en skola för flickor, är det tänkt.

Men det går inte riktigt som Maresi vill med någonting, egentligen. Klart det är himla fint att få komma hem till mamma och pappa igen - men (och det här är så bra beskrivet) det är inte lätt att bara börja leva med dem igen när hon bott så många år någon annanstans, när hon har lärt sig saker som att skriva, räkna, läsa, när hon kan örtmedicin, när hon kan laga mat. När hon egentligen kan mer om världen än sina föräldrar, har pengar och en fin röd mantel och inte bär håret som det brukar bäras av kvinnorna i byn. Mamma kan inte riktigt komma till rätta med det här, att dottern som reste bort kommer tillbaka och är självständig. Lagar Maresi maten vill mamma gärna krydda den lite till så att det blir rätt. Spinner Maresi ull vill mamma gärna kolla så att det görs på rätt (hennes) sätt. Och... hur många vuxna döttrar känner inte igen sig i det här?

Värre är det dock med skolan. Människorna i hembygden förstår inte riktigt vad deras flickor ska med skola till? Vad ska de med läsa och skriva? När maten inte räcker till? När livet handlar om att arbeta för att överleva? Maresi kämpar, men känner hopplösheten växa. Särskilt när hon ändå till sist blir av med den där silversäcken hon lyckats bära ända till Rovas. Och hon längtar tillbaka till sitt kloster, till systrarna och vännerna där.

Det är så vi får läsa om Maresis liv i Rovas - genom hur hon berättar om det för dem som är kvar i Röda klostret. Genom breven hon skickar till dem. Jag gillar det - det blir så personligt samtidigt som läsaren får förstå mycket själv genom att läsa mellan raderna. Allt det som inte sägs eller beskrivs.

Alldeles just idag intervjuar Kulturkollos Ulrica Maria Turtschaninoff om skrivandet av Breven från Maresi och varför hon valde att låta den bli en brevroman. Gå genast in dit och läs!

Titel: Breven från Maresi
Serie: Röda klostret #3
Författare: Maria Turtschaninoff
Utg år: 2018
Förlag: Förlaget
Köp den till exempel här eller här

tisdag 16 oktober 2018

The Devil’s Web

Men vad hände här nu, Mary Balogh? I Web-trilogin fick vi först storebror earlen av Amberleys story när han blev kär i Alexandra, och den gillade jag. Sedan fick vi i andra boken läsa om lillebror Dominics vedermödor i kriget på ett väldigt bra sätt, och jag hyllade Balogh så som förutom varande bäst-romance-författare också väldigt bra på krigsskildring. Och så skulle jag nu läsa sista boken i trilogin, The Devil's Web, i vilken Dominics tvillingsyster Madeline skulle bli kär i svägerskan Alexandras bror, något som varit på gång genom hela trilogin.

Men jag gillar den inte. Det enda som är bra i den är hur man får veta hur lyckliga paren från de första böckerna är, hur de får barn och är gullifnuttiga mot varandra. Men Madeline och James Purnell är bara arga på varandra, eller ignorerar varandra, ända tills de efter ungefär en tredjedel av boken helt obegripligt har gift sig med varandra. Det är som att delar av boken saknas, inte bara för att det där bröllopet kommer hastigt på utan också för att det på många ställen byggs upp mot diverse konfrontationer och jag tänker att "nu blir det kul dialog" eller att det ska bli situationer som är bra och roliga att läsa om. Men så har handlingen hoppat några dagar vidare och jag som läsare får inte vara med om det som var viktigt. Det finns stora hål.

Och dessutom är förhållandet mellan James och Madeline av ett slag jag inte tycker om. De grälar, är oense men så ska man liksom förstå att de ändå älskar varandra med någon slags hatkärlek jag inte begriper, och så är det så att Madeline ska gilla att ta en strid, ska bli kär av att bli ordentligt bestämd över, och också gilla hårda tag när det handlar om sex, gilla att bli tvingad. Och då blir jag bara ett enda stort NEJ. Det här gillar jag inte att läsa om. Alls. Om Balogh ska beskriva ett stormigt förhållande så misslyckas hon, för det här känns bara snett. Och det är det här som känns så konstigt eftersom det just hos Balogh brukar vara väldigt rosenrött med snälla och fina människor till höger och vänster och försoningar i gamla familjegräl och oväntad vänskap och sånt. Inte sånt här!

Jag gillar alltså inte förhållandet, jag gillar inte James Purnell, jag gillar inte storyn som har luckor, och tycker ungefär så här om alltihop:



(kommer jag sluta läsa Mary Balogh nu då? Åh, nej då. Inte bara för en enda miss, inte.)

Titel: The Devil's Web
Serie: The Web Trilogy #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1990
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

söndag 14 oktober 2018

1793

Det är en deckarhistoria - fast för mig är det inte själva mordet och uppklarandet av det som är det intressanta. Det är just det där med att det är 1793, i Stockholm, som jag gillar. För Niklas Natt och Dag tar mig verkligen med dit.

Det hittas ett gruvligt stympat lik i Fatburen, någon slags sjö mitt i på Söder som mest verkar full av bajs och äckliga saker. Mickel Cardell (som är den som klafsar ner i "vattnet" och hämtar upp kroppen, som alltså är utan ögon, utan tunga, utan armar och utan ben, och sedan får tvätta sig ordentligt)(med kallt vatten i en balja utomhus i snön tror jag, det där var i början av boken så har glömt, men tror det var en mindre mysig stund) och Cecil Winge (som borde dött flera gånger under bokens gång pga långt gången tuberkulos eller vad det nu är för allvarlig lungåkomma karln har som får honom att hosta blod och lämna sin fru) försöker ta reda på vem som dödat och stympat liket.

Vi får veta, men det är inte det som är det viktiga, utan det är personerna vi får läsa om på vägen som är intressanta. Och så miljön, då. Detta sena 1700-tal där ungefär alla verkar ta sig igenom sina dagar mer eller mindre berusade. Attans, vad det dricks sprit! Morgon, middag, kväll, till maten och i stället för maten, och av hög och låg, gammal och ung. Och vad eländigt allt är - detta är det smutsiga Stockholm vi får läsa om. Och det elaka. Och fattiga. Det är slagsmål, det är piskor, det är blod, det är spyor, det är våldtäkter, det är oskyldigt dömda människor, det är död, det är krig, det är korruption, det är svineri, det är ocker, det är slaveri... det är så vansinnigt mörkt och svart. Det är så eländigt att jag blir rätt missmodig - kunde inte människorna vara lite glada och fanns det verkligen inte några blommande syrener även 1793?

Allt elände och all elakhet till trots läser jag dock vidare, och får veta vem som mördade vem och varför. Och hur det var att sitta på spinnhus. Eller att fuska som fältskär. Och en hel del annat. Och allt elände och all elakhet till trots så gillar jag alltihop.
(Utom möjligen att språket ibland kan kännas lite onödigt historiskt skruvat med ålderdomliga ord och vändningar som känns väl stela och konstruerade. Dock störde detta mest när jag lyssnade på ljudboken - inte så mycket när jag växlade till pappersbok, så ingen jättegrej.)


Titel: 1793
Författare: Niklas Natt och Dag
Ljudbok - uppläsning: Martin Wallström
Utg år: 2017
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

söndag 7 oktober 2018

Red Sister

Red Sister har av outgrundliga anledningar legat och bidat sin tid i min bokhylla i ett år nu, och det hann banne mig ges ut en Grey Sister (andra boken i serien) innan jag tog tag i läsandet. Men nu så! En bok som inleds med meningen "It is important, when killing a nun, to ensure that you bring an army of sufficient size." måste väl vara bra?

Det handlar inte om vilka nunnor som helst. Nunnorna på Sweet Mercy Convent utbildas som noviser inte bara i religiöst vetande kring "the Ancestor" utan också i att blanda gift, slåss med eller utan vapen som kniv, svärd och kaststjärnor, smälta in i skuggor och hämta magisk energi från "the path".

Hit kommer Nona när hon bara är åtta år. Abbedissan har själv varit i stan och hämtat henne, räddat henne från att hängas eftersom hon är anklagad för att ha haft ihjäl en man, en professionell slagskämpe (tänk gladiator) på över två meter, muskulös och elak. Hur lyckades hon med det? Och varför?

Vi får veta. Och vi får följa Nona när hon lär sig skriva, läsa, be böner, följa klockringningar, få kompisar och sånt där. Vi får också veta mer om den intressanta värld Mark Lawrence har placerat nunneklostret i: en planet där solen blivit så svag att hela planeten utom en smal korridor vid ekvatorn är istäckt. Tydligen lever det mystiska ting under isen - men de får vi ännu inte veta något om. Och så finns det en ytterligt märkligt "måne" som varje natt når fokus som strålar ut värme och är det som gör att den där ekvatorkorridoren ännu inte frusits - men vi får inte veta jättemycket om den heller. Än?

Däremot får vi alltså läsa om hur Nona lär sig slåss, lär sig ännu mer att slåss, slåss i parti och minut på klostret och inne i stan när noviserna utmanar gladiatorlärlingarna, slåss mot elaka klasskamrater och mot elaka fiendesoldater, slåss slåss slåss. Och bli slagen. Attans vad stryk hon får ta emot. Och pisk. Och pilar. Och... ja, någon av hennes vänner påpekar till och med att hon borde få ha sin säng konstant inne på sjukavdelningen på klostret, så mycket tid som hon ändå tillbringar där.

Jag älskade den här boken i... de kanske 50 första sidorna? Sedan svalnade jag, och sedan ledsnade jag rätt ordentligt. Det händer ju ingenting? Mer än att Nona slåss och blir slagen? Det utlovas liksom så mycket och världen är så intressant, och Nona själv är intressant - men det blir inget av det? Ärligt talat är boken skitseg och det tog mig lång tid att ta mig igenom, och när den slutar är inte ens Nona & Co klara med sin novistid (och när jag läste att nästa bok Grey Sister fortfarande rör sig på klostret med Nona som novis... då tappade jag lusten att läsa vidare i serien).

Men jag hade kunnat ta långsamhet - om själva storyn ändå hade varit intressant. Men jag blir duktigt störd på det här: Nona och hennes kompisar (de är ju ungefär 10-12 när det mesta händer) upptäcker att det försiggår något skumt på klostret. Frågar de då den eminenta abbedissan om råd? Nej. Frågar de de utexaminerade, dödligt farliga, listiga och världserfarna nunnorna på klostret om hjälp? Nej. De försöker lösa det själva. Går det bra, då? Inte särskilt.
Jag hade kunnat ta fåniga storyn också, om det gjorts med humor och om boken faktiskt varit skriven till barn (det är ju en slags Harry Potter på ninjanunneklostret, va?) - men hinkvis med blod och våld och elakhet dränker alla tendenser till det.
Så det blir tyvärr inte mycket kvar för mig att gilla förutom det intressanta världsbygget - och jag kan inte läsa en hel bokserie bara för det.

Mark Lawrence - vad hände?? Var tog intressanta karaktärerna från Broken Empire och Red Queen's War vägen?


Titel: Red Sister
Serie: Book of the Ancestor #1
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2017
Förlag: Harpercollins/Ace
Köp den till exempel här eller här

måndag 1 oktober 2018

Web of Love

Jag fortsätter läsa Mary Baloghs Web-trilogi - detta är andra boken. I första boken tog Lord Eden, Dominic (lillebror till förra bokens earl), tag i sitt liv, köpte sig en offiersgrad och drog ut i Napoleonkriget.
Sedan dess har det nu gått tre år och han har hunnit se lera och blod och elände, inte skördat särskilt mycket ära men känner sig ändå rätt nöjd med sig själv för att "han slåss för det som är rätt och riktigt". Vi är i Belgien (i alla fall i början på boken) och det är dags för slaget vid Waterloo.

Jag har läst någon annan bok av Mary Balogh där hon skrev om just det, och blev imponerad redan då av hur bra hon gjorde det. Det blir jag nu också - attans vad bra hon skildrar ett krig och ett slag ur de enskilda soldaternas synvinkel. Förvirringen ("vet någon om vi vann?") och det lilla i det stora (att slaget vid Waterloo för en stor grupp människor kan innebära att slåss om en liten bondgård) och så förstås det här: ena sekunden vara någon som lever och tänker och springer framåt i en attack, för att nästa sekund vara någon som ligger och vrålar på marken eftersom magen inte längre håller inälvorna på plats, eller vara den som försöker trösta och lindra, eller vara den som springer vidare för att det inte finns tid att stanna.

Ja, om nu inte Balogh vore så rasandes skicklig på att skriva romance så borde hon nog gett sig på historiska krigsromaner.

I alla fall: Dominic blir allvarligt skadad i kriget, ungefär samtidigt som hans kapten och närmaste vän Charlie träffas av en kula och dör. Dominic tas hjälpligt om hand av någon fältskär som gräver ut en gevärskula ur hans bröstben, lindar om honom och sätter honom på en häst för att rida in till Bryssel. Det enda han har i huvudet är att nå hem till kapten Charlies hem, och hans fru Ellen, för att berätta för henne att hennes make är död. Han lyckas, och rasar sedan ned i en säng där hon vårdar honom i ett antal veckor medan sårfebern rasar och han är nära att dö.

Han överlever förstås. Det vore en tråkig romance annars. Och de blir kära förstås. Det vore en väldigt tråkig romance annars. Hinder uppstår förstås (typ: hennes man dog för några veckor sedan så det är inte läge att bara sätta igång att vara kär i näste karl även om han är snygg och lord och allt det där) - men om inte hinder uppstod i romance vore alla dessa böcker cirka 20 sidor långa. Så: kär-kära i varandra som i for-ever-after får de inte bli förrän på de allra sista sidorna. Som det ska vara.

Tredje boken i trilogin handlar om Dominics tvillingsyster Madeline, som har varit med en hel del även i den här boken och varit kär i "fel" person. Nu ska vi få se det rättas till, och jag läser nog vidare ganska snart.


Titel: Web of Love
Serie: The Web Trilogy #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1990
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

fredag 28 september 2018

Half A War

Jag blev så avskräckt av det myckna roendet i andra boken i den här trilogin Shattered Sea (Half the World) att det har tagit mig en stund att ta mig an Half a War, tredje och sista boken. En "stund" som i drygt tre år... Men jag gillade ju första boken (Half a King) mycket, så jag fick ju ge den här en chans i alla fall?

Yarvi från första boken är fortfarande med. Han är nu Father Yarvi och smider fler planer än vad som kan vara nyttigt för någon. Han är fortfarande ute efter hämnd på sin fars mördare, kosta vad det kosta vill. Thorn från andra boken är också med, och hon vill fortfarande lösa alla världens problem genom att ge någon en rak höger, eller puckla på någon med ett svärd, och genom att muttra och vara på dåligt humör under tiden hon gör det.

Men i Half a War får de lämna över huvudpersons-skapet till en prinsessa. Hon är väluppfostrad, rätt liten och mager (och har ständiga problem med magen) och får i bokens inledning se sin far halshuggen och inkastad i en eld, sitt hem slottet plundrat, sin stad brinna och sitt land bli taget av Fienden. (De där tre åren mellan jag läste bok 2 och bok 3 gjorde att jag hade glömt det mesta, och i synnerhet hade jag noll koll på vilka som var fiender och varför - men det gav sig så småningom.)

Skara (prinsessan-utan-land alltså) flyr nu i båt (föredömligt kort båtresa på max en halv sida och ingen rodd beskriven) till Gettland där hon begär hjälp av både kungen där, och kungen i intilliggande rike, alltså de bägge kungar som borde hjälpt hennes egen pappa kungen mot Fienden men som aldrig kom. Hon är nämligen liten och tunn och bara sjutton år - men hon är väldigt duktig på att övertyga. Och det är i detta bokens titel ligger (det upprepas ungefär 43 gånger så det är inte lätt att missa): Det är bara halva kriget som utkämpas med svärd - andra halvan vinner man med list och talets gåva. Typ.

Och sen?

Ja, sen krigar de. Sida upp och sida ner gör de det, och det sprutar mer blod och tarmar än vad som egentligen är särskilt kul att läsa om i längden. Father Yarvi kommer på Smartaste Planen Av Alla (och den påminner mycket om lösningarna Mark Lawrence har för Jorg Ancrath i Broken Empire-serien, men nog sagt om det nu...)

Half a War är bättre än Half the World, men jag blir rätt less på krigandet, det blir jag. Jag har avslutat en serie, i alla fall!



Titel: Half A War
Serie: Shattered Sea #3
Författare: Joe Abercrombie
Utg år: 2015
Förlag: Harper Voyager
Köp den till exempel här eller här

tisdag 25 september 2018

Främlingen på Wildfell Hall

Gilbert Markham skriver brev till en vän som tydligen tjatat om att få höra mer om Markhams förflutna och hemligheter. Nu får han veta allt och lite till, om hur det (när Markham alltså var mycket yngre) på det närliggande men förfallna godset Wildfell Hall flyttar in en änka med en liten son. Mrs Graham, som hon heter, är väldigt osällskaplig och vill helst inte umgås med folket i trakten alls utan få vara ifred med sin son och sitt målande. Hon försörjer sig tydligen på att måla tavlor? Hm. Skumt. Och hon verkar klema bort den lille gossen. Och hur är det med hennes förflutna? Vem var mr Graham? Skvallret går snart igång, och även om Gilbert Markham (som blivit god vän med mrs Graham trots hennes första kantighet) inte tror på allt han får höra så kan han inte låta bli att undra. Hur var den där mr Graham? Hur dog han? Varför låtsas mrs Graham och mr Lawrence, hyresvärden som äger Wildfell Hall, som att de inte känner varandra sedan tidigare? Fast alla kan se hur lik lille Arthur (mrs Grahams son) är honom till utseendet??

Vi får veta. Bokens andra del utgörs av Helen Grahams dagbok, och nu får vi i jag-perspektiv höra hennes berättelse om hur hon träffar, blir kär i och gifter sig med Arthur Huntingdon. Kul och snygg och skrattar mycket och ofta. Tar gärna en drink med kompisarna. Eller två. Eller fyra. Eller varför inte hela flaskan? Gillar god mat och gott liv och att ligga med kvinnor vare sig de är hans fru, någon annans fru eller inte fru alls. Ganska snart får Helen onda aningar om hur himla kul det egentligen är att höra det där asgarvet från Arthur hela tiden, om vad han gör när han allt längre perioder inte ens kommer hem. Och när hon (ett antal år senare) får se hur lille sonen sitter på pappas knä och dricker grogg och lär sig fula visor - då får hon nog. Det är då hon blir Mrs Graham på Wildfell Hall.

När den här boken kom ut första gången 1848 var den förstås helt chockerande som faktiskt beskrev alkoholism och våld i hemmet. Som något som alla vet men som ingen pratar om eller ens nämner. Vid ett tillfälle i boken är en av Arthurs "glada" vänner helt vedervärdig både mot en annan "vän" i kretsen (som inte dricker och släpper loss som de andra och därför ska typ tvångsfyllas) och mot sin fru när hon bara så mycket som visar en liten tendens åt att vara ledsen. Han vill gräla där, på plats i salongen, och hon bara: det här pratar vi om sen, i avskildhet. Och alla andra i rummet tycker det är så himla pinsamt och jobbigt att det ens antyds om något gräl makarna emellan - trots att det så uppenbart inte står rätt till.
Och att sedan mrs Huntingdon lämnar sin man för att leva själv, för att försörja sig själv, är förstås inget mindre än skandal. Och bara modigt och starkt.

Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Berättaren Gilbert Markham gillar jag inte så där värst mycket, men mrs Graham! Klart att den blir en hel del religiöst pratande (för det är så hon står ut) som är ganska trist, men helt förutom själva fru-får-nog-och-lämnar-man-grejen så är det så mycket annat som är bra. Språket och vardagsfunderingarna (kan nästan inte fatta att den snart är 200 år gammal) och alltihop.

Dock kommer jag nu inte att kunna läsa alla mina älskade romanceböcker, med Mary Balogh i spetsen, utan att liksom se och höra allt det där som försiggår utanför salongerna. Höra skrålet av herrarna som sitter kvar efter middagen och fyllnar till medan damerna dragit sig till salongen för att medan de låtsas som ingenting sitter och väntar timme efter timme på att de där herrarna ska svälja det sista av groggen och komma in och sluddra lite tillsammans med damerna. Klart jag visste hur lite mina romanceböcker har med verkligheten att göra förut också, men jag fick liksom nya bilder i huvudet nu. Och, när jag tänker vidare, finns det någon samtida som skrev ens antydningar om kvinnor som dricker för mycket? I Främlingen på Wildfell Hall är det, hur frispråkig och chockerande den än är, bara herrarna som gör det.


Titel: Främlingen på Wildfell Hall
Författare: Anne Brontë
Originaltitel: The Tenant of Wildfell Hall
Översättning: Maria Ekman
Utg år: 1848 (original), 2004 (den här utgåvan)
Förlag: Norstedts (den här utgåvan)
Köp den - den här svenska översättningen går inte längre att köpa, men du hittar den på biblioteken. Vill du läsa på engelska finns den att köpa till exempel här eller här

söndag 23 september 2018

Devils Peak

Eftersom Kulturkollo har haft Sydafrika som tema den gångna veckan har jag fått vara i Kapstaden och läsa om Benny Griessel som jagar någon som med en assegaj på egen hand skipar rättvisa mot dem som begått brott mot barn. Samtidigt slåss han mot alkoholdjävulen. Benny alltså, inte assegajtypen. Det finns också en Christine, en polischef, en AA-grupp, ett gäng droghandlare och en hel del förvecklingar och hemligheter.

Det handlar om deckarförfattaren Deon Meyer som jag läser för första gången, och om hans Devils Peak. Och du kan läsa hela inlägget, och vad jag tyckte om boken, här på Kulturkollo. Kika in!






Titel: Devils Peak
Författare: Deon Meyer
Originaltitel: Infanta, engelsk titel: Devil's Peak
Översättning: Mia Gahne
Utg år: 2010
Förlag: Weyler
Köp den till exempel här eller här


torsdag 20 september 2018

The Language of Dying

Detta är tredje boken av Sarah Pinborough jag läser, och de har verkligen varit väldigt olika. Precis som med de andra två jag läst (Behind Her Eyes och Tales from The Kingdoms) är det språket och de intressanta människorna jag får lära känna som gör det hela så bra. Och även här i The Language of Dying finns en liten gnutta magisk realism - eller kanske mer magisk symbolism om det nu finns något sådant. Men allra, allra mest är det - trots titeln - en bok om att leva. Om olika sorters liv, om hur du i trasiga liv ändå hittar bra saker, om hur en hel familj med sådana trasiga liv och svek och sorger ändå kan stötta och älska varandra. Det är så himla fint trots att där finns så mycket att vara ledsen och förtvivlad över i de där liven vi får ta del av.

En far till fem vuxna barn ligger döende i cancer. Det där "dödens språk" är det de anhöriga måste lära sig när döden nalkas, och det är allt det där fysiska en kropp och en människa måste gå igenom när livet är på väg bort. Kroppslig oro, skräck, uttorkning och allt vad det är (jag lyssnade på boken i en utmärkt engelsk uppläsning, men kommer nu inte ihåg de exakta engelska uttrycken för allt det där kroppsliga döendet). Hon som berättar är ett av barnen, född i mitten, och hon har efter en jobbig period av sitt liv återvänt för att bo (och äga) sitt föräldrahem, och det är mest hon som har stöttat och tagit hand om sin pappa när han blivit allt sämre. Men nu de senaste dagarna har syskonen återvänt hem och det är genom samtalen vid köksbordet över diverse baconmackor och ett oändligt antal koppar te (men inte så mycket sprit eftersom flaskorna måste gömmas undan när de två yngsta barnen, tvillingarna, ska komma hem pga sådana problem som gör att flaskor och annat måste gömmas undan) jag som läser får lära känna de där liven som gått snett eller mer snett eller rätt hyfsat trots allt.

Det är ledsamt och sorgligt och hemskt och vackert och så svindlande bra om livet och vi människor sådana vi är på riktigt.


Titel: The Language of Dying
Författare: Sarah Pinborough
Ljudbok - uppläsning: Gabrielle Glaister
Utg år: 2016
Förlag: Jo Fletcher Books
Köp den till exempel här eller här, ljudboken hittade jag här

onsdag 12 september 2018

Nej och åter nej

Ingrid och Jan har varit gifta i över 25 år. Hon är lärare, och har för ganska länge sen slutat brinna för sitt jobb. Han är någon slags statsvetare (ey, Carolina, du har nollkoll) på något viktigt departement, och har precis blivit befordrad till direktör vilket innebär högre lön, fler mail och att fler vill ha samma åsikt som honom. Hanne jobbar på samma ställe som Jan, och är en rastlös person. Hon byter partner ofta och lägenhet minst lika ofta, och tror alltid att det ska bli bättre om hon bara slipper den här utsikten eller den där killens pipiga röst.

Jan har sedan en julfest för något år sedan ett förhållande med Hanne bakom Ingrids rygg. Det är med Hanne han hittar tillbaka till sig själv, den han var förr när han hade drömmarna och livslusten kvar. Ändå vill han nog inte lämna Ingrid eftersom de har ett helt liv och inte minst två vuxna söner (som fortfarande bor hemma och kräver service) ihop. Han velar och velar, han och Hanne gör slut och blir ihop igen och hela tiden är Ingrid ovetande.

Tills en dag när Jan berättar, och flyttar hem till Hanne. Ingrid blir först helt tom, men reagerar snart genom att rensa bort allt som är onödigt i sitt liv. Verkligen allt onödigt. Och hon ledsnar på alla dessa vuxna (make och söner och andra) som ska ha och ha av henne men som inte ger henne någon energi tillbaka.

Det här är egentligen inte alls min sorts bok. Det ältas relationer sida upp och sida ner, och vi får följa det hela ur Ingrids, Jans och Hannes perspektiv. Ibland blir jag ganska trött på alla känslobeskrivningar - men ibland är det knivskarpa och bra formuleringar om livet och lyckan och varför vi gör saker som är mer eller mindre konstiga och vad vi längtar efter och varför. Karaktärerna känns högst trovärdiga, och jag tycker mycket om Ingrid - mer och mer ju mer hon sätter ned foten och går sin väg. Jan och Hanne tycker jag verkligen inte om någon av dem, och när jag läser slutkapitlen är jag så nöjd, så nöjd. Ta konsekvenserna av era val, ja. Ingrid hurrar jag för.

Så även om det inte är min typ av bok gillar jag den i alla fall. För livsfilosofin, livsbetraktelserna och träffsäkerheten.


Titel: Nej och åter nej
Författare: Nina Lykke
Originaltitel: Nej, nej og atter nej
Översättning: Lotta Eklund
Ljudbok - uppläsning: Alexandra Rapaport
Utg år: 2018
Förlag: Wahlström & Wistrand
Köp den till exempel här eller här

fredag 7 september 2018

The Gilded Web

Alexandra är på bal. Det är hennes första säsong i London, hennes framtid är säkrad eftersom hon sedan länge (sedan hon var barn, faktiskt) varit förlovad med hertigen av HarGlömtVadHanHette, vädret är vackert och hon borde trivas som bara den. Svischa runt sin balklänning i någon countrydance eller vals. Men hon har gått ut i trädgården i stället, fryser i sina tunna kläder men pallar helt enkelt inte vara inne bland alla människor längre. Eller stå ut med sin moster och apjobbiga, mansplainande kusin en sekund till. Det här med glittrande sällskapsliv har hon raskt upptäckt är verkligen inte hennes grej.

Nå - rätt vad det är när hon går där i trädgården får hon en säck över huvudet, munkavle och händerna bakbundna, och så blir hon inslängd i en täckt vagn. What?!
Vagnen kör till någon okänd lords hem, och Alexandra blir ledd till ett sovrum och bunden vid en sängstolpe, och lämnad där hela natten.

Det var inte riktigt meningen, det där. Kidnapparna har tagit fel på person... och nu har Alexandra tillbringat en hel natt i den här lordens, earlen av Amberleys, hus. Ensam. Och i samhället hon lever i innebär detta att det är hon som blir utstött - om inte lorden i fråga gifter sig med henne. (även om det var hans bror som stod bakom kidnappningen, som egentligen skulle ske av brorens tvillingsyster som ett slags varning eller skämt)

Alexandra finner sig alltså plötsligt vara utfrusen ur societeten, förlovningen med den där hertigen uppslagen och en far som kräver (han är mycket för att kräva, den där pappan, och hota med Guds straff, och utdelanden av dygnslånga sitta-på-knäna-och-be-straff eller rent av prygelstraff) att hon tackar ja till earlen av Amberleys schyssta om inte helhjärtade giftermålsanbud. Det är ju inte som att earlen, som heter Edmund förresten, vill gifta sig med Alexandra. Nej, det är hedern som kräver det av honom. Och om inte han gör det så är yngre brodern (han som stod bakom kidnappningen) villig att träda in och ta sitt ansvar, och gifta sig med den där rakryggade och allvarliga unga kvinnan. Någon måste ju ta skiten, liksom.

Vad tycker då Alexandra om allt detta? Att vara en tråkig efterföljd som någon måste ta sig an? Att ha en far som liksom alltid bestämmer saker om henne utan att fråga henne, för hon är ju bara en kvinna och vad skulle en kvinna ha att säga i viktiga frågor whatsoever?

Jo - Alexandra har en hel del att säga. Så småningom. När hon fattar att det är OK att hon själv får bestämma över sitt liv.

Jag gillar en hel del med den här boken som är en av Mary Baloghs tidigare. Den skiljer sig lite från hennes nyare i det att flera romanser än bara "huvudparets" avhandlas, och så är här faktiskt lite av ett triangeldrama. Fortsättningsböckerna i trilogin kommer att behandla earlen av Amberleys syskon, först lillebroren och sedan hans tvillingsyster. Jag läser vidare.

Titel: The Gilded Web
Serie: The Web Trilogy #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

torsdag 6 september 2018

Murder of Crows (The Others)

Detta är andra boken i serien The Others av Anne Bishop. När jag läste första tyckte jag att världsbygget haltade en hel del (det här med att människor och dessa terra indigene, "the others" i alla tider levt jämsides men att de fortfarande verkar helt ovetande om hur "den andra sidan" funkar) - men jag tyckte ändå om att läsa eftersom Bishop har förmåga att skapa mys-stämning. Dessutom tyckte jag storyn var rätt svag men gillade ändå karaktärerna.

Nu märkte jag direkt när jag började läsa den här att det som skavde från början nu hade börjat skava för mycket. Jag blev också duktigt irriterad på hur samtliga invånare i den där courtyarden där the others bor liksom går man ur huse när huvudpersonen Meg hotas av någonting och Ska Beskydda Henne. Det kan handla om allt ifrån att hon får en otäck syn, att hotfulla personer närmar sig postkontoret där hon jobbar (men visar sig vara vanliga människor i mörka kläder, typ), att hon och Simon blir osams och höjer rösterna mot varandra eller att hon skrapar i foten i något möbelhörn och får en liten rispa på hälen. Det blir så överdrivet LARM LARM LARM för ungefär allt så det känns inte trovärdigt (ja, helt förutom det att Meg kan se framtiden när hon blöder och att de som kommer är hamnskiftare och allt det där men det köper jag ju eftersom jag vet att boken ska handla om sånt...).

Dessutom tyckte jag att huvudstoryn redan i första boken var rätt svag, och när jag nu ganska snart förstår att det är trådar från den som fortsätter i den här så tappar jag lässuget.
Dessutom skaver det mer och mer det här med att dessa blood prophets som Meg alltså tillhör framkallar sina profetior genom att skära sig själv (eller bli skurna av någon assistent) med rakblad, och hela självskadebeteendet satt i någon slags industri blir så himla osmaklig.

När det är så mycket som skaver och irriterar mig räcker det inte längre att Anne Bishop skriver så det känns som mys-stämning eller att vakt-vargen som ligger och Beskyddar Meg inne på postkontoret blir glad över att få hundkex fast han egentligen är en Farlig Terra Indigene-hamnskiftare. Nä, det räcker inte och jag ledsnade och lade ner boken och kommer inte att fortsätta med serien.


Titel: Murder of Crows
Serie: The Others
Författare: Anne Bishop
Utg år: 2014
Förlag: Roc
Köp den till exempel här eller här

onsdag 29 augusti 2018

The Goblin Emperor

Maia är son till alvernas kejsare, men har bara träffat sin pappa en enda gång och då egentligen endast på avstånd. De senaste tio åren har han bott på en avlägsen gård tillsammans med någon slags släkting som fått jobbet som förmyndare-åt-omöjlige-hobgoblin-sonen som en bestraffning och som tar ut all sin livs besvikelse och bitterhet på Maia. Aldrig får Maia komma till hovet, aldrig får han höra till och aldrig får han någon som bryr sig om hans stora sorg efter mamma som dog när han var bara åtta år.

Det var när mamma begravdes som var det där enda tillfället Maia fick "träffa" sin pappa. Innan dess bodde Maia med sin mamma på någon annan avlägset belägen gård, lika ovälkommen på hovet. Grejen är nämligen att Maias mamma är goblin, och äktenskapet mellan alvkejsaren och henne var ett resonemangsäktenskap för att främja freden mellan alvernas land och goblinland. Kejsaren avskydde sin goblinfru och sonen som inte alls hade behövt bli till (det fanns redan tre arvtagare till tronen sedan tidigare äktenskap) och ville inte ha dem i sin närhet eller se dem mer någonsin.

Så nu får Maia helt oväntat beskedet att hans far har dött i en luftskeppsolycka. Och inte bara han - även de tre äldre bröderna, arvtagarna alltså. Vilket innebär att Maia nu blir kejsare över allting. Framlidne pappa alvkejsaren hade blivit tokig om han fått veta. Lämna över allt till en goblin? Kan han ens hantera gafflarna i rätt ordning? Vet han vilka personer som är viktiga och varför? Hovintriger och politik?

Bra förutsättningar för en bra bok, tänkte jag. Och jadå, det är bra och mycket tillfredsställande när Maia visar sig (med lite hjälp i början) förstå sig på både politik och finare hovintriger alldeles utmärkt och ger bra svar på tal. Och när han dessutom har nya friska synsätt på gamla förlegade traditioner och mossiga åsikter och ändrar på diverse "men-så-har-vi-ju-alltid-gjort-förut".

Men.

Att hitta allt det som jag faktiskt tycker om i denna skog, denna trassliga djungel av omöjligt stavade namn och benämningar på allt från rådssalar till titlar till religionsdetaljer till ännu fler namn (som dessutom är olika beroende på vilken situation de befinner sig i) visade sig snart vara nästan omöjligt. Det är ett komplicerat världsbygge, och allt (och alla) har främmande termer. Det är också ovanligt många personer att hålla reda på även för att vara fantasy, och även om det finns en namn- och ordlista längst bak i boken gav jag redan efter några kapitel upp att försöka hålla isär vilka de olika personerna var.

Och sedan ledsnade jag också ganska snart på att handlingen enbart bestod av just detta: Maia kommer oväntat till hovet och tycker att det mesta är främmande och konstigt och svårförståeligt. Maia lär känna hur det går till, vilka som styr, hovintriger som är igång och rådande politik. Maia deltar i det. Och alltså består hela boken av hovintriger och politik i en enda namnfasansväckande sörja, och av intressanta konflikter och motsättningar (hallå? ensam halv-goblin i ett hov av ljushyllta, högvuxna alver?) blir det inte mycket.

Så tyvärr - jag är rätt besviken.


Titel: The Goblin Emperor
Författare: Katherine Addison
Utg år: 2014
Förlag: Tor
Köp den till exempel här eller här

tisdag 28 augusti 2018

Kvinnan i fönstret

Det här var en rasande-fart-bok, en sån där bara-lite-till, bara-lite-till, oj-hoppsan-är-klockan-såååå-mycket??-bok. En psykologisk thriller med en del twister som jag anade några men ett par inte alls.

Anna Fox tillbringar sina dagar med att dricka vin, dricka vin, äta tabletter för att bli lugn och äta tabletter för att bli pigg och äta tabletter för att kunna somna och äta tabletter för att motverka att hon äter så många tabletter, och givetvis ska hon inte ta alla dessa tabletter med alkohol. Vilket hon alltså gör. Typ tre, fyra, fem flaskor vin om dagen. Det är alltså ganska sluddrigt och slirigt i Annas liv. Och jag blir nästan illamående bara av att läsa om allt gift hon häller i sig.

Men längre in i boken får vi veta varför hon lever som hon gör, och att allt detta drickande och knaprande är hennes sätt att försöka överleva en dag till, och en dag till. Det, och schackspelande på nätet, och filmtittande, och chattande med andra på ett nätforum, och att genom fönstren följa grannarnas liv. Annas eget liv är nämligen helt begränsat av husets fyra väggar. Hon går aldrig ut. Hon klarar inte av känslan av den väldiga himlen ovanför henne. Hon kan inte ens öppna ett fönster. Och så har hennes liv varit i snart ett år - tidigare jobbade hon som barnpsykolog, och bodde tillsammans med Ed och dottern Olivia i det stora huset i New York.

Det är det där att hon tittar på grannarna som sätter igång alltihop. Särskilt den nyinflyttade familjen Russell i huset på andra sidan parken. Anna får se någonting som gör att hon faktiskt måste ringa larmcentralen fast hon är ordentligt full, och att hon faktiskt måste ge sig ut själv i parken fast hon aldrig går ut.

Korta kapitel, snyggt upplagt, tillbakablickar till då, chattar, filmreferenser och riktigt spännande. Jag gillade den verkligen!


Titel: Kvinnan i fönstret
Författare: A.J. Finn
Originaltitel: The Woman in the Window
Översättning: Klara Lindell
Utg år: 2018
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

måndag 27 augusti 2018

The Broken Eye

Dags att skriva om nästa tjocktjocka fantasybok i den där semesterläsningshögen. (nä, det blir inte så där himla mycket action på bloggen om jag ska hålla på i fantasy-grottar-mode, jag vet)

Det här är bok tre i serien Lightbringer (jag har skrivit om bok 1 The Black Prism här och om bok 2 The Blinding Knife här) och vi har ännu inte fått veta vem som är den där "lightbringer". Inte egentligen, och han som alla andra tror är det är inte helt säker på det själv.

Vi får läsa vidare om huvudkaraktärerna Gavin, Kip, Kerris och Teia plus en hel del andra, och av dessa gillar jag helt klart mest att läsa om Gavin. Han har det helt miserabelt, faktiskt. Från att ha varit en religiös galjonsfigur, med fantastisk magi utan slut (kunna göra.  saker bara genom att omvandla hela spektrats färger till fysiska former), med makt och flyt och inflytande och allt så sitter han nu kedjad vid en åra som galärslav nummer 6. Han har tappat all magi och verkar bortglömd av världen. Vad hände??? Är allt kört? Nja. Gavin ror på genom stora delar av boken och får bra axelmuskler, men när jag lägger ned denna bok 3 är han ännu värre ute.

Kip jobbar vidare med sin utveckling från överviktig oviktig tonårskille i bortglömd landsända till att vara stark, snabb, duktig på att slåss, duktig magiker och någon som förtjänat nicknamet "Breaker". Han är fortfarande ganska gnällig i sina inre monologer men om han bara rätar på ryggen och inser att han är rätt oövervinnerlig så blir det nog bra, det hela.

Teia är den som mest har att göra med titelns "The Broken Eye" som är en gammal lönnmördarsekt som troddes vara utrotad. Det är den definitivt inte. Teia, som kan använda den osynliga färgen "paryl" i sin magi som då funkar som någon slags röntgenstrålar, rekryteras till detta the Broken Eye samtidigt som hon spionerar på dem i ett under cover-uppdrag.

Karris får mest hålla på med saker hon egentligen inte vill hålla på med, samtidigt som hon undrar var nyblivne maken Gavin håller hus.

Utöver dessa figurerar förstås en myriad andra personer som smider mer eller mindre lömska planer, det föds gudar och det krigas och det intrigeras och det är en på tok för tjock bok. Jag gillar tjocka böcker om det finns fog för att de är tjocka. Här är det många ställen det inte händer så där värst mycket, och det tog mig sju svåra år att ta mig igenom boken. Men när det händer grejer så är det himla bra, och jag tycker mycket om personerna. Så jag håller på att samla energi till att ta mig an fjärde boken. (som tydligen inte sistai serien, det ska komma en femte bok också) Jag kan ju inte bara lämna Gavin där i sitt elände, och jag måste ju veta vem som är "Lightbringer" och vad det innebär!


Titel: The Broken Eye
Serie: Lightbringer #3
Författare: Brent Weeks
Utg år: 2015
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

tisdag 21 augusti 2018

The Dagger and the Coin bok 3, 4 och 5

Hej bloggen, och hej semesterläsninghögen som ligger och tittar på mig med förebrående blick. Högen som består av fortsättningsböcker på fantasyserier som alltså är det jag ägnat min semester åt. Eller, ja, den tiden som jag faktiskt läste och inte satt och glodde rakt ut på något vatten eller så. Eller ner i min telefon (till exempel presenterades Puzzledom för mig av dottern... illa gjort). Och hur rafflande är det egentligen att vare sig skriva om eller läsa om bok 3, 4 och 5 i en fantasyserie på engelska som mig veterligt aldrig kommer att ges ut på svenska?? Nä? Nä. Så jag gör det enda raka i den här situationen och slår ihop de tre flugorna till en inläggssmäll:

The Tyrant's Law
The Widow's House
The Spider's War


Det handlar alltså om serien The Dagger and the Coin som jag skrev om bok 1 (The Dragon's Path) här och bok 2 (The King's Blood) här
Spoilervarning, förstås. Läs inte vidare om du tänker läsa bok 1 och 2.

Hela serien är sammantaget alldeles för lång med många rätt stillastående partier, och jag tycker inte alls om hur den slutar. Ändå läste jag alla fem böckerna eftersom jag tyckte om att läsa om de olika karaktärerna - främst Cithrin, Marcus och Geder. Och på några ställen glimrade böckerna till och blev verkligt bra fantasy:


  • Till exempel när det faktiskt kom med en drake i storyn. De där drakarna regerade ju för länge, länge sedan och är mer myt och saga men resterna av deras civilisation styr fortfarande Dagger-and-Coin-världen. Och här vaknar nu en drake, som dock går in i en djup depression när den inser att dess värld sedan länge är borta. Alla den kände, alla vänner, alla släktingar, alla fiender, dess älskade, alla alla alla är borta. Klart att draken ifråga börjar med att supa skallen i bitar då? Klart den gör. Sedan puttrar den mest runt och är bitter och överlägsen, men alla ställen där den är med i storyn är bra ställen.
  • När Cithrin uppfinner fantasyvärldens motsvarighet till sedlar. Jodå.
  • När spindelsektens avhoppade präst inser sanningen om den där spindelguden och hur hela religionen kring den uppkom... det blir ytterligare en karaktär som får en livskris. 
  • När Marcus träffar sin f.d. närmaste man Yardem Hane efter att denne sålt Marcus som slav och tagit över hans kompani? Det har gått ett antal månader, Marcus har varit på äventyr i djungeln och bergen (tänk Indiana Jones-ish) och bondat med en spindel-präst, men hela tiden gått och bittrat sig över att "när jag träffar på Yardem Hane... då!". Och så träffas de. Och dialogen....?!
  • På alla sätt vedervärdige tyrannen Geder hamnar mitt i en förlossning som håller på att gå åt skogen. Alltså. Han har precis gett order om att hundratals barn ska offras i kriget - men det här barnet och den här mamman ska räddas. Till vilket pris som helst.
  • Hur en drake hanterar det här med att få drak-harpuner urdragna ur kroppen och vingarna. (ja, ja, draken igen, men den är bäst i serien och med på alldeles för få ställen) 
Avslutad serie, check!

Titel: The Tyrant's Law + The Widow's House + The Spider's War
Serie: The Dagger and the Coin #3 #4 #5
Författare: Daniel Abraham
Utg år: 2013, 2014, 2016
Förlag: Orbit


torsdag 9 augusti 2018

Verdigris Deep

Det här är magisk realism - Verdigris Deep utspelar sig i vår egen värld, i ungefärlig nutid, men med magiska inslag. Jag tror att det är så jag gillar Frances Hardinge bäst (eller som i Lögnernas träd när det var vår värld fast för ca 150 år sedan). Hennes språk är hursomhelst som i alla hennes böcker alldeles fantastiskt. Hon får det enkla att bli fantastiskt, och kan i några meningar få en trist allmänning bakom en parkeringsplats att bli en spännande plats där vanliga sketna kundvagnar blir lurande, mystiska ting.

Ryan, Chelle och Josh har missat sista bussen deras ordinarie busskort gällde på, och de saknar pengar att betala biljetterna på nästa. Att ringa föräldrarna är inte aktuellt eftersom de är ute på olovandes äventyr, och framför allt Chelle vill inte hamna i problem (=få en utskällning), så Josh bestämmer (det är alltid han som bestämmer) att de ska gå in på den där allmänningen vid parkeringen eftersom han har en idé.

De kommer med bussen, fulla av lera och med svartnade, kladdiga mynt att betala med. Mynten kommer från önskebrunnen på den där ödetomten, och ....uh-oh, dem skulle de aldrig tagit. Det finns ett urgammalt väsen som bor i önskebrunnen, och när Ryan & Co tagit mynten andra människor kastat i samtidigt som de önskat sig något så blir det nu så att det är de tre som måste få önskningarna att inträffa. "Brunnshäxan" är dock inte så himla tydlig i sin kommunikation, så det tar ett tag innan Ryan förstår varför han nu har fått små ögon på sina händer, och innan Chelle förstår varför hon utan att kunna hjälpa det pratar andra, helt främmande människors tankar, och innan Josh begriper att det faktum att han får all elektricitet att gå åt fanders och explodera ska vara till någon hjälp för någon.

Ja, ja, det är rätt långsökt och komplicerat, det hela, och brunnshäxan kan dessutom tydligen bara prata samtidigt som det rinner vatten ur hennes mun (arble-garble-skvätt skvätt liksom), men det ger sig så småningom, och de tre brunnshäxetjänarna har ganska snart lyckats med att få en önskare att få den Harley Davidson han alltid velat ha, och med att få en misslyckad mim-artist på ett tivoli att få rätt mycket uppmärksamhet. Dock kör motorcyklisten och krockar, och mim-artistens tivoli blir helt demolerat, så alltihop drar ganska snabbt åt det där med "var försiktig med vad du önskar dig, rätt vad det är får du det" på ett dåligt sätt.

Äh, jag märker att hela boken låter totalt urflippad. Men den är bra, och handlar egentligen mer om vänskap och familjer och vad som egentligen är viktigt för människor som önskar sig saker, än om häxor och magi och allt det där. Även om det alldeles i början drar lite åt skräck med de där jämra ögonen som öppnar sig på Ryans händer, och en spegelbild i ett immigt badrum som visar något annat än hans eget ansikte.


Titel: Verdigris Deep
Författare: Frances Hardinge
Utg år: 2007
Förlag: Macmillan
Köp den till exempel här eller här

måndag 6 augusti 2018

The Blinding Knife

Det tog mig ett tag att ta mig igenom andra boken i Lightbringer-serien - den är tjock, omständlig, full med personer och platser och beskrivningar plus att livet kastade distraktioner i ansiktet på mig så som semesteraktiviteter, gulliga småbarn och värme, värme, värme. Trots allt detta läste jag vidare, och ville läsa vidare, för det är fortfarande en intressant story, färgrik värld och komplexa karaktärer här och jag måste vidare, måste få veta.

En obligatorisk spoilervarning, dock. Har du inte läst bok 1 i Lightbringer men vill göra det, så sluta läs inlägget här eftersom det är svårt att skriva om bok 2 utan att avslöja viktigheter från bok 1.

Fortfarande är Gavin Guile (the prism) och hans son Kip de viktigaste och intressantaste karaktärerna. Gavin har precis förlorat en hel stad i kriget och har nu en sisådär 50 000 flyktingar på diverse olika båtar att ta hand om och hitta en plats för. Det är jobbigt. Ännu jobbigare är det när det under vattnet börjar röra på sig och ett havsvidunder tycker det är läge att lyfta huvudet och flexa sina muskler lite. Men, nåja, Gavin är duktig på det där med strid och att drafta färger, så han räddar alla flyktingarna undan monster och hittar en ö de kan bo på. (ön är redan befolkad av oerhört hemliga och undandragna seers, men skit i det, Gavin ler sitt sneda och charmiga leende och snackar omkull dem, så det fixar sig). Det som är riktigt jobbigt i Gavins liv är detta: han har tappat blått. Alltså, tappat som i att han inte längre kan se blått, eller "drafta" det eller någonting. Ingen kan få veta det, eftersom han är "the prism" och världen går åt fanders om han håller på att bli färgblind.

Kip har typ baksmälla, eller den motsvarighet till baksmälla man får när man sysslat lite för mycket med färgmagi och inte varit tränad för det. Omtöcknad tas han till huvudstaden och får genomgå "testet som avgör hur många färger han kan drafta och alltså avgör hans sociala status", som dock blir manipulerat av både en av dem som monitorerar det och av pappa Gavin som vill dölja testresultatet för omvärlden. Fortfarande förvirrad försöker Kip bli en av elitsoldaterna i the Black Guard, men blir mest bara slagen gul och blå. Det håller han på med boken igenom, men det är absolut intressantare än vad jag får det att framstå som. Dessutom är det Kip som har den där "blinding knife" i titeln, och han har listigt gömt den i ett oanvänt skåp i sovsalen för trettio black-guard-lärlingar. Idiotsäkert gömställe.

Och Karris då, Gavins ex? Hon följer med Gavin ut på havet bland havsmonster och flyktingar, för någon måste ju skydda karln. Men hon har listat ut något som han håller ytterst hemligt: hans bror Dazen dog inte då i kriget för 16 år sedan. Nej, Gavin håller honom fången i ett specialbyggt fängelse bara han själv känner till. Dazen har suttit ensam i ett rum som består av nakna, blå väggar. I sexton år. Har han gett upp än? Nejdå, han försöker fortfarande rymma. Är det detta som Karris har kommit på? Nej - det hon grunnar på är detta: är Gavin egentligen Gavin? Eller är han Dazen?

Bok tre heter The Broken Eye, och jag vet nu efter att ha läst bok 1 och 2 att det också är namnet på en urgammal lönnmördarsekt, som alla tror är utdöda sedan länge. Det är de inte, det vet jag och Kip och några till efter händelserna i bok 2. Jag läser vidare, och återkommer.

Titel: The Blinding Knife
Serie: Lightbringer #2
Författare: Brent Weeks
Utg år: 2012
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

fredag 3 augusti 2018

Vända hem

Wow! Carolina dyker tillfälligt upp ur fantasy-oceanen hon tycks ha försjunkit i för gott, och tar sig an en roman som handlar om vår egen världs Ghana och USA och slavhandel och familjehistorier och piskrapp och förnedring och smuts och elände och lite, lite kärlek mitt i alltihop också? Ja, minsann!

Fast ibland känns miljön i den här boken och det människorna gör mot varandra så främmande och så grymt att jag nästan tror att jag tagit mig an ännu en tjock fantasybok. Det enda som saknas är drakarna och de namngivna svärden.

Nå. Vi börjar på 1700-talet, i Fanteland (eller Guldkusten, eller så småningom Ghana). Effia och Esi är halvsystrar, men vet inte om att den andra finns. Effia blir gift med den engelska guvernören, och hennes kommande ättlingar stannar kvar i Ghana. Esi är tagen som slav, och förs över till Amerika, och hennes ättlingar lever där. Vi får följa en Effia-ättling och en Esi-ättling per generation, och alltså göra nedslag genom historien fram till våra dagar.

Det är lite som att läsa en novellsamling med en ramberättelse (den om systrarna), och varje persons berättelse känns ganska avslutad även om följande berättelser alltid på något sätt berättar om hur det gick för personen/släktingen i föregående kapitel. Jag tycker sällan att jag kommer någon av personerna särskilt nära - men jag får en bra inblick i slavhandeln och dess konsekvenser, och det är fascinerande läsning även om det förstås är tungt och jobbigt och vedervärdigt att försöka förstå och sätta sig in i hur vardagen och verkligheten för alla dessa människor var.

Det har gått ett par veckor mellan det att jag läste och det att jag nu skriver om boken (skyller allt på värmen och candycrush), och jag märker hur jag nu när jag tänker tillbaka på boken ser något annat som var viktigt i den som jag nog inte tänkte lika mycket på under läsningens upptagenhet med slavhandel, krig och vinsthunger: all denna kärlek som ändå finns. Den till sina egna (och andras) barn, den till en förälder, den till en syster eller bror, den till en plats och kanske den till någon annan människa som hjälp i en svår verklighet.


Titel: Vända hem
Författare: Yaa Gyasi
Originaltitel: Homegoing
Översättning: Inger Johansson
Utg år: 2017
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

torsdag 2 augusti 2018

The Black Prism

Det tog ett tag innan jag kom in i den här bokens magisystem, och det var lite besvärligt eftersom världsbygget mycket hängde ihop med det. Men personerna jag läste om var intressanta, så jag kämpade vidare.

Magin handlar om hur ljus bryts upp i olika färger. En del människor, drafters, har egenskapen att de kan förvandla en särskild färg i spektrat till materia. Vissa drafters kan förvandla två färger, och några mycket sällsynta drafters kan förvandla fler eller alla färger. Med denna "färgmateria" kan nästan allt göras: hus kan byggas, svärd skapas i en strid, saker göras hala, båtar eller flottar snabbt skapas, eller fallskärmar. Eller eld av infrarött, eller osynliga skärmar av ultraviolett. Komplicerat, som sagt, och ofta mycket svårt att se framför sig. Men makten i världen handlar om de olika färgerna, religionen baserar sig på dem, och mitt i alltihop har vi the Prism, en person som i sig själv kan bryta vanligt ljus till alla färger och av dem skapa ungefär vad som helst. Den som är prism lever i 7, 14 eller 21 år, och den nuvarande prism är Gavin Guile, som varit prisma/religiös galjonsfigur/kejsare i 16 år och alltså borde ha 5 år kvar att leva.

Boken börjar med att vi får träffa Kip, överviktig tonåring med få vänner och en mor som är drogberoende och mer borta än närvarande i Kips liv. Kips stad blir attackerad, och i attacken upptäcker han att han kan "drafta" grönt, och alltså har ihjäl ett antal människor med gröna spjut han inte riktig själv har koll på hur han gjort.

OK. Det här låter som inledningen på vilken standard-fantasy-bok som helst, låt vara med ett ovanligt färgrikt magisystem. Kip ska alltså upptäcka sina otroliga egenskaper, utvecklas och sedan utmana den onde prisma-figuren Gavin Guile??

Nä.

OK. Han upptäcker att han är Gavin Guiles förlorade son, och ska genom många äventyr i slutet på boken nå denne och försonas eller hämnas?

Ja, ja, jag har läst många fantasyböcker, det har jag.

Men nä. Nästan rätt. Kip är Gavins utomäktenskaplige son. Typ. Fast inget är som det verkar. Och det tar inte hela boken att få reda på detta, eller att de två träffas - allt det händer redan i inledningskapitlen. (och jag ba: men va? Vad ska nu resten av boken handla om??) Gavin Guile bygger raskt en båt av... eh, blått, och reser över havet för att träffa denne son. Med sig har han sitt ex, Karris. Hon är elitsoldat, och kan drafta rött och grönt, och hatar Gavin eftersom han gjorde slut för 16 år sedan, och när hon får veta att han har en son han inte visste om blir hon skogstokig och hoppar av båten.

Resten av boken, och serien, handlar inte alls om en Kip som sakta upptäcker sina krafter och utvecklas (även det faktiskt också händer). Nä, det handlar om hur hela det här färgbaserade samhället börjar knaka i fogarna. Det handlar om Gavin och hans bror Dazen, och det krig de orsakade för 16 år sedan. Om länder som förlorade då och som gör uppror nu. Och ju längre jag läser desto mer komplicerad bakgrundshistoria anar jag. Sånt gillar jag! Ännu mer gillar jag hur det här inte finns något ont eller gott, utan allt är mycket mer komplext. Det finns ingen god eller ond sida - strikta "färgsamhället" har slavar och stora klasskillnader medan de som revolterar i sin revolt är orsak till mängder av människors död.

I vanlig ordning skumläser jag strids- och actionscener som bara är helt förvirrande, och koncentrerar mig på hemligheter och karaktärsutveckling. När denna första bok är klar har det ännu bara skrapats på ytan av allt det som känns som att det ska komma, och jag läser vidare.


Titel: The Black Prism
Serie: Lightbringer #1
Författare: Brent Weeks
Utg år: 2010
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

fredag 13 juli 2018

The Spook's Curse

Jag fortsätter i min omläsning/lyssning av böckerna i serien om Väktaren, "the Spook", och hans lärling Tom Ward.

Här måste väktaren och hans lärling ta sig till Priestown för att vara med på en begravning. När de ändå är där ska väktaren ta hand om lite oavslutade affärer. Det handlar om en demon som härjar i katakomberna under katedralen, och som väktaren fajtades mot för ganska många år sedan men som han inte lyckades ta kål på då. Nu är det alltså dags. Lite trist då att the Bane som demonen kallas har vuxit sig mycket starkare än senast, och nu roar sig med att ta över människornas (särskilt prästernas) vilja och göra elaka saker och sprida elände omkring sig. Och att väktaren dessutom har legat sjuk en längre tid och förvisso är på bättringsvägen, men fortfarande blir andfådd av att gå längre sträckor och verkligen inte är sitt vanliga, starka jag.
Men han har ju en lärling! Sedan några månader tillbaka, bara, men ändå!

Saker och ting går givetvis omgående åt skogen. Det pågår nämligen häxprocesser i Priestown, och högste inkvisitorn är på plats för att peka ut, döma och elda häxor. En av de infångade är Alice, Toms vän från förra boken. Hon som har spetsiga skor och tvivelaktiga släktingar och som redan halvvägs själv är över på den mörka, häxiga sidan. En annan av de infångade är strax väktaren själv, angiven av sin egen kusin (som är präst och troligen lyssnat lite för mycket på the Bane). Så nu får Tom lösa alltihop själv. En demon att besegra, en inkvisitor med storhetsvansinne, en vän och en läromästare på väg upp på bålet.... tja, what could possibly go wrong? (spoiler alert: det här är bok 2 av mååånga i serien, så utsikterna är helt OK. Faktiskt. )

Titel: The Spook's Curse
Serie: The Wardstone Chronicles
Författare: Joseph Delaney
Ljudbok - uppläsning: Will Thorp
Utg år: 2005 (originalet)
Förlag: Bodley Head
Köp den till exempel här eller här

onsdag 11 juli 2018

These Broken Stars

Nu är det dags att utforska vad Amie Kaufman skrivit, alltså hon som tillsammans med Jay Kristoff skapat fantastiska Illuminae files-trilogin. Även denna The Starbound Trilogy har hon skrivit tillsammans med en annan författare, Meagan Spooner, och tydligen skrev de varsin huvudperson, alltså vartannat kapitel var och mailade det hela mellan sig.

Det är nämligen så boken är uppbyggd: vartannat kapitel berättas av Lilac LaRoux, dotter till galaxens rikaste och mäktigaste man, och vartannat berättas av Tarver Berendsen, major i armén redan vid 18 års ålder pga tydligen hjältemodiga insatser på slagfältet men annars utan särskilt fin bakgrund.

Hon är skyddad, berömd, vacker och iförd balklänning och svindyra skor. Han fyller ut sin skjorta på ett trevligt sätt och har livserfarenhet motsvarande vilken pigg 93-åring som helst, och så störtar det stora rymdskeppet de befinner sig på. De bägge överlever mirakulöst och befinner sig plötsligt på en planet mitt ute i ingenstans. Luften går att andas, träden är trassliga, Lilacs höga klackar sjunker ner i jorden och det finns läskiga kattdjur som lämnar stora fotspår - men inga människor syns till. De är helt ensamma. Nu måste de ta sig till någon slags kolonisation för att hitta andra människor, eller åtminstone dit där det stora rymdskeppet (som hette Icarus...) kraschade.

Och när jag läst hit, och ett stycke till när Lilac och Tarver vandrar genom skogen, och hon fortfarande envisas med att ha sin jämra gröna balklänning på sig och han är den som vet allt om att överleva i naturen och hon bara är gnällig på ett ytterst jobbigt vis? Då var jag väldigt, väldigt nära att slänga boken i väggen och skriva ett riktigt surt inlägg om hur Amie Kaufman verkligen inte hade hittat till sina kick-ass-kvinnliga-karaktärer än, hur besviken jag var och hur himla mycket det här liknade Indiana Jones med en damsel in distress i släptåg.

Men.

Men!!

Sedan började Lilac höra röster. Och sedan ändrade hela boken karaktär. Obs! Det är INTE stark man skyddar svag kvinna i balklänning och högklackade skor på resa genom okänd terräng och läskiga faror som är bokens grej. Det finns något annat där på planeten. Och det här är en faktiskt helt fantastisk story med ett antal twister och hemligheter. Och i slutändan tyckte jag väldigt, väldigt mycket om både Lilac och Tarver, lika mycket som jag gillar karaktärerna i Illuminae files faktiskt. Så mycket gillar jag dem att jag redan är lite ledsen att andra boken i trilogin, This Shattered World, har två andra huvudpersoner. Men jag tänker absolut läsa vidare så fort jag kan i serien, eftersom jag har många frågor som behöver svar.

Det här är skitbra.


Titel: These Broken Stars
Serie: The Starbound Trilogy #1
Författare: Amie Kaufman & Meagan Spooner
Utg år: 2013
Förlag: Hyperion
Köp den till exempel här eller här

måndag 9 juli 2018

Written in Red (The Others)

Jag har läst bland annat The Black Jewels Trilogy av Anne Bishop, och gillat, och har sett den här serien om "The Others" glimta förbi ett par gånger. Nu var det dags att testa. Anne Bishop goes urban fantasy?

I ett slags alternativt Amerika (kallat Thaisia) lever vanliga människor och the terra indigene, alltså "the Others" som är ungefär allt som är övernaturligt: varulvar och andra hamnskiftare (korpar, ugglor, hökar...), vampyrer, elementarer som Vinter, Vår eller Luft och Eld och lite andra odefinierade typer. Lite översiktligt är det så att människorna bor i städerna och terra indigene i vildmarken, men sedan finns det i de större städerna särskilda områden, "Courtyards", där terra indigene bor. Där gäller inte människornas lagar. Terra indigene ser människor som kött att jaga och äta, men tycker det är helt OK att använda valda delar av deras teknologi. Film (och popcorn), kaffebryggare och diverse gym-maskiner till exempel. Människorna tycker att ungefär allt med terra indigene är läskigt och de flesta håller sig så långt ifrån alla Courtyards de bara kan.

Till en sådan Courtyard kommer Meg Corbyn. Hon är dåligt klädd, rädd och ute i snöstormen, och så ser hon att Lakeside Courtyard har ett jobb ledigt som "liaison officer", alltså en slags kontaktperson mellan människor och terra indigene. Huttrande av köld knackar hon på, söker jobbet, får det + lägenhet + trygghet i denna Courtyard där människornas lagar inte gäller. Hon är efterlyst, nämligen. Hon är ingen vanlig människa, precis, och hon är värd en förmögenhet.

Nå. Hon sätter igång med sitt liaison-jobb, som allra mest går ut på att ta emot, sortera och leverera post och paket. Hon bråkar med sin chef, som heter Simon och är ledarvarg för hela stället samt ägare av en bokhandel. Hon klurar ut hur en mikrovågsugn funkar, hon köper tuggben till en liten pojk-wolf som fastnat i vargform, hon vågar leverera dvd-filmer till gamle över-vampyr-farfar och hon blir kompis med Tess som driver caféet som ligger vägg i vägg med bokhandeln. Tess är en av de där terra indigene som är så farlig och mystisk att vi knappt får veta vad hon är. Men när hon blir arg eller upprörd blir hennes hår lockigare. Och först grönt, sedan rött, sedan svart och när det är svart tar alla betäckning.

Och så har vi Asia, som är människa men gärna besöker den där bokhandeln, för hon har gigantiskt stora och lömska planer på att bli tv-stjärna. (eh? hur hänger det ihop??)(alltså, det är en låååång story men typ om hon infiltrerar the Courtyard så blir hon belönad med framgång i Sparkletown/Hollywood)(det är en så vansinnigt svag story kring Asia, och hon är så vansinnigt dum i huvudet, och så framställs hon dessutom som en Bad Person bara för att hon gillar det där med sex så jag blir rätt vansinnigt arg av alltihop).

Egentligen? Egentligen?? så är det här en rätt usel story. Inte bara Asia, utan alltihop. Ung kvinna utan livs- eller världserfarenhet kör postrundor och blir kompis med diverse vargar och korpar och elementarer, i ett världsbygge som är svagare än svagast (om nu människor och terra indigene har levt i samma värld i hundratals år... hur kan de inte känna till varandra bättre?)

Ändå gillar jag det. Och det har med Bishops sätt att skriva att göra. Hon ger mig mys-stämning och hon har humor, och jag blir så haha-det-här-är-så-himla-fånigt-glad av att läsa om hur varulvar mot sin vilja kan tilltalas av att få en alldeles egen hundbädd att ligga och vila i på kontoret när de måste få vara i vargform en stund. Eller det där med att "stjäl du böcker i den här affären så äter vi upp din hand, och gör du det en gång till så äter vi upp dig". Eller hur hamnskiftarna som är korpar/människor är helt galna i allt som är shiny och inte kan tillåtas ha ansvaret för kassahantering i affärerna. Eller mängder av andra detaljer som egentligen är alldeles utomordentligt fåniga, men som får mig att le och läsa vidare.


Titel: Written in Red
Serie: The Others #1
Författare: Anne Bishop
Utg år: 2013
Förlag: Roc
Köp den till exempel här eller här

tisdag 3 juli 2018

The Awakened Mage

Jag fick alltså fortsätta läsningen av duologin Kingmaker Kingbreaker ganska omgående efter att ha läst första The Innocent Mage som slutade i en katastrof och jag var tvungen att få reda på vad som skulle hända nu då?

Spoilervarning - sluta läs här om du tänker läsa bok 1, för nu skriver jag om hur den slutade. Svårt att skriva om bok 2 annars.

Slutat läsa om du inte vill få handlingen i bok 1 spoilad? Bra. Då kör jag vidare med gott samvete...


... jo, vi har ju den Extremt Elake Och Historiskt Onde Übermagikern Morg insläppt genom Barls magiska mur. Ett ögonblicks litet mushål öppnat... och han slank igenom, och tog genast hovmagikern Durm i besittning och ställde till med en väldig oreda. Det är givetvis Morgs fel att hela kungafamiljen nu ligger krossad mot en bergssida och landet hotas av inbördeskrig och allt möjligt. Han är ond och elak.

Eller, ja. Hela familjen utom prins Gar, som nu alltså blir kung Gar. Det hade han säkert klarat alldeles utmärkt, om det inte vore för att magin han numera har bara är fejk och liksom inplanterad av Morg (som, nämnde jag det? är ond och elak) och som kommer att upphöra när som helst. Och kungen av Lur måste ha magi, annars kan han inte vara kung pga magiska muren och vädermagi och lite annat smått och gott. Alltså anar läsaren ännu större hotande kaos genom de första kapitlens sorg och elände efter kungafamiljens trafikolycka. Och även om Morg, i Durms kropp, också blev rätt så krossad i den där olyckan så är han inte död, och han gömmer sig i Durms demolerade kropp och smider ännu fler onda och elaka planer.

Asher, då? Jo. Som titeln säger: han upptäcker att han har magi. Och han är INTE nöjd. Han vill ju vara den där enkle fiskaren vars dag är lyckad om han får en rejäl fångst i nätet ute på havet. Magi hör till andra, och han vill INTE riskera sitt liv (dödsstraff) genom att pyssla med sånt. Nope. Men... Gars magi tar ju då slut. Och så står Asher där bredvid, och har magi så att det räcker och blir över. Och nu ber Gar honom om hjälp, så bevekande, så snällt, med de största kung-i-nöd-ögonen som finns. Och Asher svär på sitt vanliga oborstade fiskarmansvis och muttrar till sist att "okejrå, ställer väl upp om du tjatar" och så sätter han igång och skapar lite regn och snö och annat som behövs.

Oh no. Skulle han aldrig ha gjort. Dödsstraff och allt det där...

Det är fortfarande, precis som i första boken, ett mycket långsamt tempo. Ändå finns det en hel del som gör att jag läser vidare. Främst människorna, och en del roliga dialoger. Sedan har vi då Morg. Alltså - killen är helt onyanserat ond. Han är Sauron och riddar Kato och Tengil och allihop på en gång. Han är liksom bara ond. Hans mål här i livet är att sprida ondska. Ha ihjäl. Förstöra land, döda allt som lever och sedan liksom sväva runt över sina marker (bebodda av ingen, så han har ingen att bestämma över heller förutom en hoper demoner som bara ylar runt utan något vettigt att ta sig för) och vara på dåligt humör. Han vill ta över världen på ett ondskefullt och elakt vis, bara för att han kan, liksom. Vad han sedan ska med det hela till är ytterst oklart. Och det blir så fånigt genomondskefullt att det blir kul att läsa om. Why? liksom? Morg är mwuaaahahaaaahaaahaaaahahaha-skrattet personifierat, och borde raskt ta anställning i vilket standard-fantasy-rpg som helst.

Och om Morg är onda skrattet så är Asher godmodiga svordomen personifierad. "Sink me sideways" är en lämplig kommentar till när himlen rämnar, jorden öppnar sig och sista dagen är nära. Eller på dåligt kokt potatis. Eller på oj-kolla-jag-kan-göra-eld-bara-genom-att-knäppa-med-fingrarna. Asher har ett stort lager av svordomar och mystiska ord, och han dränker ungefär alla sina repliker i dem. Hyfs har han fortfarande inte. Men... det är han som får rädda världen, eftersom det bara är han som kan slåss mot Morg.

Helt OK fantasy, alltså.


Titel: The Awakened Mage
Serie: Kingmaker Kingbreaker #2
Författare: Karen Miller
Utg år: 2007
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

måndag 2 juli 2018

Inuti huvudet är jag kul

Jag känner igen mig så mycket i huvudpersonen Liv i Inuti huvudet är jag kul. Alla detaljerna som att vara nervös för nya situationer, (hur går det till att åka buss här? hur funkar matsalen, var går jag, var sitter jag hur gör de andra??) alla funderingar om andra människor (älskar när Liv sitter och "sherlockar", drar slutsatser om människor på bussen utifrån deras utseenden och beteenden, skapar hela liv åt dem...), men framför allt det där med att inte kunna få ur sig alla rätta replikerna, allt det där som behöver sägas, det här med att visa vem man är bara sådär jätteenkelt. Att ha smartheten och svaren och humorn inne i huvudet men utåt bara vara den tysta och otillgängliga. Åh, som jag känner igen det! Och åh, så mycket jag tycker om att läsa om hur en sådan som är som jag får vara huvudperson i en bok!

Fast sedan är det förstås mycket som skiljer mig och Liv. Ett helt liv, på ett ungefär, många erfarenheter och många människomöten och så mycket som gör att jag bara vill kunna säga till henne att: det blir bättre. Du kommer att kunna leva med dig själv och andra. Du kommer inte att bli som din pappa, för han är han och du är du, men du kommer att hitta egna strategier att vara och leva med. Men jag kan ju inte gå in i boken och säga det till henne, så jag får läsa och frustreras och förstå och vilja putta på och ...

Jahaja. I vanlig ordning hällde jag ut lite av mig själv och mitt tyckande innan jag berättade vad boken handlar om. Nå, ungefär det här:
Liv och hennes pappa har precis flyttat från Stockholm till ett hus mitt ute i ingenstans utanför lilla samhället Ingelstad som i sig ligger en bra bit utanför Växjö. Perfekt! tycker Livs pappa. Nya chanser, nya miljöer, nya människor, och så i ett hus han själv (som ursprungligen kommer från trakten) i alla år har drömt om att få bo i. Ja, det behöver renoveras, och ja, det ligger långt bort från all ära och redlighet, men det är så vackert!
Liv har följt med på hela flytten och alltihop för att hon tycker att det kan vara pappas tur att får göra som han vill här i livet. Sedan Livs mamma dog när hon var liten har pappas liv kretsat kring Liv, varit låst av Liv och fått stå tillbaka för Liv. Nu gör Liv det pappa vill. Men... det är så väldigt skrämmande. Börja på en ny skola. Inte känna någon. Inte veta något om hur livet går till. Klart hon fattar hur pappa tänker och hur han (och hon själv innerst inne vill) tycker att det här är ett sätt att bli en ny människa. Vara den man själv vill. Men hur gör man det när allt det där fantastiska inuti en själv bara vägrar komma ut och bli ord och smarta repliker, hur det inuti aldrig vill komma ut och visa upp personen på riktigt? Eller, som Liv har som tankemodell: hur mycket av henne själv hon kan släppa lös och visa i procent. Det är sällan mer än 10-15% ens i de tryggaste situationer. Hur ska hon någonsin kunna vara 100% Liv med någon annan?

Som sagt - jag kan relatera, och jag tycker mycket om, och även om det här kan vara jobbig läsning så är det aldrig trögt att läsa och jag är väldigt glad efteråt.


Titel: Inuti huvudet är jag kul
Författare: Lisa Bjärbo
Ljudbok - uppläsning: Lisa Bjärbo
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

onsdag 27 juni 2018

The Spook's Apprentice

Jag läste de tre första böckerna i Väktarserien i takt med att de kom ut på svenska för tio år sedan: Väktarens lärling, Väktarens förbannelse och Väktarens hemlighet. Sedan blev det aldrig av att jag läste vidare, trots att jag tyckte mycket om dem och verkligen ville veta hur det gick för Tom, hans väktarmästare, Alice och framförallt Toms mamma som jag avslutade mitt bokutlåtande (detta var pre-blogg, men jag skrev ändå ett utlåtande om varje bok jag läste) om med "vem är hon? egentligen??"

Nu har jag tagit tag i Väktar-killarna igen - de finns ju att lyssna på i utmärkt uppläsning på engelska av Jamie Glover på Storytel. Perfekt, ju! Och jag tänkte det var lika bra att börja från början i serien, alltså har jag lyssnat på Spook's Apprentice. 

Och den är lika bra som jag minns den. Tow Ward, sjunde sonen till en sjunde son går i lära hos en Väktare, en "Spook" (gillar nog det engelska uttrycket bättre tror jag) och får av denne lära sig att bekämpa häxor, boggartar, gastar, demoner och annat elände som stör vanligt folk i deras liv. Det sparas inte på läskigheter, och redan Toms "antagningsprov" när han ska övernatta ensam i ett hemsökt hus är rejält ruggigt att få höra om. Och värre blir det, när Tom av misstag råkar mata Mor Malkin med blodkakor vid fullmåne så hon lätt kan bända isär järnstängerna som annars höll henne inlåst i en för-häxor-väldigt-rymningssäkra-jordkula.

Det jag hade glömt bort från min första läsning av boken är hur mycket Tom fortfarande återvänder hem till sin familj, hur han blir hotad av sin äldste bror som inte alls gillar att lillbrorsan drar hem odöda häxor till gårdsplan när han har en nyförlöst fru samt en bebis att ta hand om (jo, jag kan förstå honom), och hur man redan här i första boken börjar ana att Toms mamma är något mycket mer än bara en rådig bondfru.

Jag lyssnar vidare. Rapporter kommer.

Titel: Spook's Apprentice
Serie: The Wardstone Chronicles
Författare: Joseph Delaney
Ljudbok - uppläsning: Jamie Glover
Utg år: 2004 (originalet)
Förlag: The Bodley Head
Köp den till exempel här eller här, eller lyssna här

tisdag 26 juni 2018

The Distance Between Us

Det här måste vara en perfekt läsa-på-stranden-bok (och ja, sista tredjedelen läste jag just där, så det är vetenskapligt bevisat). Lättläst, romantiskt-pirrigt, roligt och allmänt mysigt. Kasie West är en trevlig bekantskap jag gärna läser mer av.

Caymen jobbar i sin mammas porslinsdockeaffär. (jo, tänk dig att stå timme ut och timme in och bli betraktad av mängder av dockögon? En del av dem dessutom "eternal wailers". Sååå creepy.) Det är bara de två som jobbar där, och de två som bor i den minimala lägenheten ovanpå butiken. Caymens pappa drog raskt ifrån Caymens mamma när hon berättade att hon var gravid och tänkte behålla barnet. Blivande pappans föräldrar köpte loss sin son med en stor summa nöj-dig-med-dem-här-och-kontakta-inte-vår-son-igen-pengar och blivande mammans föräldrar sade upp bekantskapen och föräldraskapet för sin dotter, och hon ba: skiter i er alla, använder de här pengarna för att köpa en egen butik där jag ska sälja dockor. Och så gjorde hon det. Och i alla Caymens sjutton levnadsår sedan dess har hon alltså av sin mamma fått veta att "rika killar ska du INTE befatta dig med, de har dig som tillfälligt tidsfördriv men när det blir allvar så sticker de bara, så bli INTE kär i någon rik kille". Rika människor är överhuvudtaget några man är artig mot när de kommer in i butiken (eftersom det nästan bara är de som har råd med dockorna) men som man överlägset skrattar åt när de gått därifrån eftersom de är så världsfrånvända. Typ.

Jahaja. Och nu kommer då Xander in i butiken, i kläder, frisyr och uppsyn som skriker Har Mest Pengar Av Allihop. Han ska ha en docka som en present (för han är ju INTE intresserad av dockor själv, hallå?), snabbt ska det gå och kan söta expediten kanske hjälpa honom här lite? Caymen hjälper honom, och ger honom raskt också ett antal av de sarkastiska one-liners som bokens signum. Klart att Xander blir kär bums. Vem kan stå emot sarkastiska svar, butterhet och gröna ögon? Och klart att Caymen också blir kär bums, för vem kan stå emot en snygg frisyr och vit-tandad charm och en bilnyckel till en dyr sportbil (en av tio) som jongleras i handen?

Ja, och så fortsätter boken med sarkastiska one-liners och givetvis många hinder för de unga tus kärlek och lycka. Största hindret är då alltså att stackars Xander är rik, och att Caymen därför av princip inte ska bli kär i honom. Det är svagt, och ja, hela bokens story är ytterligt svag (och jag kan för mitt LIV inte begripa varför Xander blir kär i Caymen för det enda hon i början gör är att snäsa av honom och vara allmänt otrevlig) - men det ÄR roligt och mysigt och lättläst och... ja. Ibland behöver man den här sortens böcker. Väldigt mycket behöver man dem.


Titel: The Distance Between Us
Författare: Kasie West
Utg år: 2013
Förlag: HarperTeen
Köp den till exempel här eller här