torsdag 21 juni 2018

Tales from the Kingdoms

I Tales from the Kingdoms återberättar Sarah Pinborough tre klassiska sagor på sitt alldeles egna sätt. I den första, Poison som alltså är Snövit, var jag först lite avvaktande och tyckte att det mest var en kul variant på Snövitsagan fast med sex och mänsklighet också. Men sedan lade Pinborough till en ganska rejäl twist på det hela (som jag såklart inte kan avslöja), avslutade Snövitsagan ganska abrupt och kastade mig in i Charm som är Askungen. Och nu började jag ana att de tre separata sagorna/delarna i boken hängde ihop. "The Kingdoms" är små och ligger i samma värld, centrerade runt ett stort berg, och kungarna i rikena krigar alltid med varandra för det är sånt som kungar tycker om att göra som tidsfördriv, liksom. Och prinsar ska skickas ut på lite lagom stora äventyr innan de gifter sig och blir kungar de med. Det är de där äventyren som är de klassiska sagorna, och det görs en hel del referenser till mängder av sagor, och det är väldigt kul att läsa.

Sedan avslutades Askungesagan i en ännu större twist som jag fullständigt älskade, och som alltså hängde ihop med Snövitsagan, innan vi i Beauty (som är Törnrosa) backar tillbaka i tiden och får veta vad den rosenkindade prinsen i Snövit hittade på innan han stöter på sörjande dvärgar kring en glaskista med en sovande eller möjligen död prinsessa i. Han har ju varit ute på sitt egna coming-of-age-äventyr, och i det alltså hanterat den där ogenomträngliga häcken med det sovande kungariket bakom.

Men inget eller ingen är alltså som man tror att det eller de ska vara. Den där prinsen är... ja, en bortskämd slashas som blir insta-kär i ungefär allt som rör sig. Ibland eftersom han blir förtrollad till att göra det, ibland för att han är full och kåt, och ibland eftersom han blir tillsagd att göra det. Han behöver en fast hand i tillvaron (läs barnvakt) och reser alltså inte utan sällskap. Nog sagt om det.

Men vi har inte bara principlösa prinsar här - vi har skönsjungande dvärgar (som vid ett tillfälle gör mänsklig-pyramid-grejen med tre pers ovanpå varandra iförda en lång rock, ni vet: direkt taget från disneyfilmens kändaste scen...), vi har en prinsessa som gillar att se på när andra har sex, vi får läsa om problematiken med att rida i vanlig sadel fast i klänning och hårt åtsnört livstycke, vi får en hel del fan-girlande (ni vet det där "vad-är-väl-en-bal-på-slottet-suckandet, fast på helt nya nivåer) och så får vi veta vad man kan hitta på om man är ensam vaken i ett kungarike där alla andra har sovit i typ hundra år.

Och så får vi alltså gästspel från en mängd andra sagor utöver de tre "huvud"-sagorna: häxan i Hans och Greta, Rapunzel, Rumplestiltskin, Skönheten och odjuret, Rödluvan (och most definitely vargen också), och till och med Aladdin från Tusen och en natt gör ett kort inhopp. Han är sur och har ett tråkigt jobb, men han är helt enkelt tvungen att göra som hans ägare säger åt honom.

Är du minsta intresserad av folksagor får du inte missa den här boken!


Titel: Tales from the Kingdoms
Författare: Sarah Pinborough
Utg år: 2016
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här

onsdag 20 juni 2018

All the Birds in the Sky

Patricia inleder den här boken med att rädda en fågel som skadat vingen. När hon kånkat runt på fågeln ett tag så visar det sig att hon förstår vad den säger, och kan prata med den. Och med katten, som tycker sig vilja äta skadad fågel till middag, och med de andra fåglarna i skogen. Sedan blir hon inlåst på sitt rum av totalt oförstående föräldrar, och vi hoppar till bokens andra berättarperspektiv: Laurence. Han är av den sanslöst smarta typen som lyckats bygga en egen liten armbands-tidsmaskin och som har ett långtidsprojekt gömt längst bak i sin garderob: en superdator med gryende AI.

Laurence och Patricia möts i mellanstadiet där de båda är mobbade, och hjälper varandra så gott de kan, och blir vänner. Efter dem smyger en lönnmördare som inte är nöjd om han inte får mörda sisådär 2-3 pers i veckan, men som nu har som mål att ha ihjäl både Laurence och Patricia eftersom han i någon orakelsyn i lönnmördartemplet sett att de två kommer att orsaka världens undergång. Ganska snart är han anställd som skolans studievägledare.

Ja. Alltså. Mer än knäppt, och roligt, och smart. Men sen går tiden, Laurence växer upp till känd och framgångsrik programmerare-forskare-allmän rymdfärdsnörd och Patricia utbildar sig på ett hemligt universitet till heltidsnaturhäxa med healing som specialkunskap. Och så möts de igen, i San Fransisco. Och den här boken, och historien, bara dör. Konstigt nog, eftersom de fascinerande förutsättningarna fortfarande är där med magi som möter/konkurrerar med/samarbetar med teknologi och två huvudpersoner som står på varsin sida. Men det är som att energin och glädjen från bokens början liksom tappats bort. Det är fortfarande en OK bok, men inte wow, och sista delen ledsnade jag så mycket på San Franciscokrumbukterna och världshoten som inte engagerade mig att jag mest skumläste lite håglöst.

Ojämn bok, alltså, och jag är rätt besviken.


Titel: All the Birds in the Sky
Författare: Charlie Jane Anders
Utg år: 2016
Förlag: Tor
Köp den till exempel här eller här

tisdag 19 juni 2018

Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande

Jag har lyssnat på Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande, en serie på tio delar skriven av Moa Eriksson Sandberg direkt för ljudboksformatet. De här ljudboksserierna går bra (jag gillar dem också, det här med "avsnitt" känns bra vid ljudbokslyssning, känns som att man bara måste lyssna vidare på nästa, och nästa avsnitt...) och nu satsar Storytel på digital originalutgivning för barn och ungdom i Storytel Kids vilket alltså den här serien ingår som en del i.

Julia går estetprogrammet med teaterinriktning, först i Stockholm men har nu fått flytta till en mindre stad och därför fått fortsätta samma program där. På den nya skolans teaterprogram regerar dramaläraren Rafael, som hyllar Shakespeare och därför låter klassen sätta upp Hamlet. Julia känner direkt att det inte är samma anda i vare sig undervisningssätt eller klassgemenskap på nya skolan, men blir ändå ganska direkt indragen i Rafaels virvelvind och karisma.

Ester Gråberg går i Julias klass, och är tillsammans med några andra killar och tjejer de där som de andra ser upp till, perfekta och bäst. Julia försöker (trots nya kompisen Agnes varningar) prata med Ester men får bara överlägsenhet till svar. Och Ester är bara så självklart valet till att få spela Ofelia när Hamlet-rollerna ska besättas... men till allas överraskning så ger Rafael den rollen till Julia. Den nya, oprövade! Ester blir skogstokig och rusar ut från klassrummet för att inte mer ses till.

Och det är alltså detta som är "försvinnandet" i serietiteln. Ester är puts väck, hennes cykel hittas dagen därpå kastad i ett dike, och polisen kopplas in. Och Julia, som känner sig skuldmedveten för att hon liksom tog Esters plats fast hon själv inte hade något att säga till om i rollbesättningen, försöker på egen hand undersöka var Ester tagit vägen. Och hon får reda på saker om Ester, som vem hon var ihop med, hennes bakgrund, hennes tydliga fasad...

Det är lite deckare, lite tonårsliv, lite skräck, och givetvis får jag vibbar av Norra Latin även om Julia ju faktiskt flyttade ifrån teaterprogrammet i Stockholm. Det är spännande, men precis som när jag läste Norra Latin så får jag en lätt överdos av teatergrejen. Och Shakespeare. Det känns så... "jamen-självklart-ska-det-spelas-hamlet-eller-annat-shakespeare" så fort det ska skrivas om teater, eller har jag bara läst fel böcker? Men om man nu struntar i mitt drama-gnäll och är på jakt efter bra ljudboksserier så bör man testa den här.

Titel: Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande
Författare: Moa Eriksson Sandberg
Ljudbok - uppläsning: Philomène Grandin
Utg år: 2018
Förlag: Storytel Kids
Här hittar du serien
För vem? ca 15 - 25


måndag 18 juni 2018

Det finns alltid förlåtelse

Jag läste Ragdes trilogi om Neshov-släkten för några år sedan, och tyckte väldigt mycket om den. De hör till böckerna jag brukar komma dragande med när andra ber mig om lite allmänna tips på "bra böcker", och pratar mig varm för dem.
Så därför var jag nyfiken på hur Ragde skulle fortsätta berättandet - för mig kändes allt ganska avslutat när jag lade ned Vila på gröna ängar. 

Grejen är att jag efter avslutad läsning av Det finns alltid förlåtelse fortfarande tycker att det var färdigberättat om Neshovs efter de första tre böckerna. För mig blir det här ett enda långt "vad hände sen" med alla inblandade, men utan att tillföra något egentligen nytt. Krumme och Erlend skaffade barn (och det visade sig bli tre på en gång) med sina väninnor - men det stora och fantastiska med det hade jag redan läst om tyckte jag. Nu fick jag veta detaljerna: mer om hur Erlend tyckte det kvinnokroppsliga var jobbigt under graviditeterna, hur himla många prylar de kände att de var tvungna att köpa med sina tydligen oändliga pengaresurser, hur trevligt det är med den där storfamiljen med alla barnen...

Torunn drog ju iväg från det tunga arbetet och ensamma ansvaret på gården Neshov i slutet på trilogin, men har inte riktigt hittat sin plats i tillvaron. och nu bestämmer hon sig för att flytta till Neshov igen. Och så städar hon. Och så städar hon. Och så städar hon. Och så städar hon. Och alla små och stora problem löser sig snabbt eftersom hon, liksom Krumme och Erlend, verkar ha oändligt med pengar som snabbt fixar allt från ny bil till storstädning till... ja allt, utom sin egen ensamhet som hon gnäller över sida upp och sida ned.

Margido är också ensam, men har väl mer vant sig vid det. Han funderar över Gud och järntillskott och slappnar av i sin enmansbastu och ondgör sig över en av sina anställda på begravningsbyrån som tar sovmorgnar och semesterdagar lite som han vill. Nu ringer Torunn på dörren och Margido blir helt perplex men sedan väldigt glad.

Och inget av det här känns egentligen särskilt upphetsande att läsa om utan mer som fördjupningsläsning för dem som tyckte om Neshovstrilogin. Eller som att författaren skrivit fanfiction åt sig själv. Det hade behövts något nytt för att ruska liv i den här storyn, någon ny person eller vändning eller.... ja, mer än att städa Neshov, i alla fall.


Titel: Det finns alltid förlåtelse
Författare: Anne B. Ragde
Originaltitel: Alltid tilgivelse
Översättning: Margareta Järnebrand
Ljudbok - uppläsning: Kerstin Andersson
Utg år: 2017
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

onsdag 13 juni 2018

Muralgranskaren

Muralgranskaren är ett twitterkonto  (som jag inte upptäckt förrän nu, jag är usel på twitter-hängning) där David Nessle har kombinerat medeltida (och renässans-) konst med helt egna bildtexter. Det är inlägg därifrån som nu har blivit en bok - och en bok som har roat mig enormt. Det här är precis min sorts humor, och jag har jublat och fnissat och visat familjen (som lett artigt och typ "ja, mamma, lite kul är det allt, men du behöver kanske inte trilla av stolen...?") den ena bilden efter den andra för sånt här måste skrattas åt tillsammans med någon.

Medeltids- och renässanskonst är så full av symbolik, av bildspråk den tidens människor läste av och förstod men som blir rätt underligt om man tittar på det med nutida ögon och liksom bara ser vad det är på bilderna rätt upp och ned. Perspektiven är märkliga, händer pekar på saker, döden dyker upp både här och där, människor är fulla av sår, har märkliga kläder och hattar på sig, bakgrunderna är fulla av grälla färger eller blommor eller folk som flyger på moln... Det Muralgranskaren gör är att han skriver bildtexter som helt galet felaktigt beskriver det som finns i bilderna i stället för det bilderna betyder - och resultatet blir alltså alldeles fantastiskt. Knäppt, utflippat, anakronistiskt, fel.... och väldigt roligt. 

Han har dessutom bemödat sig om att skriva alla bildtexter i någon slags så-här-himla-märkligt-stavade-vi-på-medeltiden-svenska, och då blir resultatet... ja, så där så att en sån som jag trillar av stolen. Eller letar efter någon att sitta och fnissa över bilder ihop med.

Här är några exempel:





Titel: Muralgranskaren
Författare: David Nessle
Illustrationer: David Nessle
Utg år: 2018
Förlag: Kartago
Köp den till exempel här eller här

torsdag 7 juni 2018

The King's Blood

Jag läser vidare i serien The Dagger and the Coin, och tycker fortfarande i denna andra bok att karaktärerna är riktigt intressanta att läsa om, och att världsbygget med de sedan länge försvunna drakarna vars arv fortfarande styr människorna och världen är fascinerade.

Geder är den unge mannen som allra helst skulle vilja sitta med gamla manuskript, göra översättningar och jämförelser och forska i myter och legender. Men han hamnar märkligt nog alltid i tingens centrum, och får mer och mer makt. Makt som han fullständigt missbrukar, och han gör vidriga ting. Samtidigt skulle han mest vilja vara ifred, och möjligen bara vara kompis med prins Aster, sin myndling. Geder är oerhört komplex, och jag gillar honom inte det minsta, men han är något av den intressantaste karaktär jag läst om i någon fantasy.

Och så har vi Cithrin, ung men redan mycket kunnig i finanser och handel och bankväsende. Och därför också i politik, eftersom den styr pengar och handel. Hon nöjer sig inte med en du-är-ung-och-får-lära-dig-lite-mer-position i någon bortglömd bankbransch i en mindre stad, utan nästlar sig in i de högsta kretsarna. Och så råkar hon vara på plats när det blir som allra mest dramatiskt i imperiet med hot om inbördeskrig och kaos, och får mitt i allt detta möta Geder. Bankiren och den maktmissbrukande boklärde - jo, det blir intressant.

Läskige översteprästen från spindelgudsdyrkarna är fortfarande med, likaså avhopparen från samma kult som trots att det var ett helt liv sedan han rymde fortfarande bokstavligen har spindlar i blodet. Marcus Wester, f.d general numera legosoldat vill fortfarande ägna sitt liv åt att skydda Cithrin, men får en livskris när han inser att hon varken kan eller vill bli beskyddad utan klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

Som sagt - karaktärsdriven fantasy med en intressant story. Trots det har det tagit mig sju svåra år att ta mig igenom den här boken. Den är seg, det är många namn, det händer egentligen inte så mycket utom i några koncentrerade partier, och jag skulle vilja ha mer spindelpräster och drakar och läskigheter. Jag ska ändå läsa vidare i serien, trots segheten, eftersom Geder och Cithrin och de andra är så pass intressanta att läsa om. Måste veta hur de utvecklas.


Titel: The King's Blood
Serie: The Dagger and the Coin #2
Författare: Daniel Abraham
Utg år: 2012
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här




fredag 25 maj 2018

Nevermoor - Morrigan Crows magiska förbannelse

Den "magiska förbannelsen" Morrigan har är det där att allt är hennes fel. Och det är ingen måtta på hur mycket det är som anses vara hennes fel där hon bor och alla vet att hon har den där förbannelsen - jag älskar den här sortens vansinniga överdrifter som påminner mycket om Roald Dahls sätt att skriva. Skador på ett växthus från en hagelskur? Morrigans fel eftersom hon råkade säga att vädret var fint. Trädgårdsmästaren död i en hjärtattack? Morrigans fel eftersom hon fällt en kommentar om trädgårdsrabatterna. Och eftersom det är hennes fel så måste hennes far punga ut med begravningskostnader OCH betala för trädgårdsmästarens barnbarns universitetsstudier. Josåatte...

Så jag älskar inledningen på den här boken. Sedan får Morrigan genom mycket action och dramatik och magi komma till Nevermoor, ett ställe hon inte visste fanns, och dessutom befinna sig vara en av kandidaterna till att få komma med i Wundersamfundet. Det är inte lätt - det är många hundra som söker men bara nio som antas, och det är prövningar som ska genomgås, och resten av boken handlar om detta och är i Nevermoor. Jag tycker fortfarande om, men kan bli lite trött av alla beskrivningar av allt fantastiskt som finns i detta Nevermoor. Samtidigt så är det mycket av allt det som är kul att läsa om, så jag är lite kluven. Ta bara hotellet som Morrigan får bo på, hotellet som ägs av hennes mecenat Jupiter North och består av mängder av märkliga rum som dessutom förändras, och bebos av mycket märkliga personer och djur. Helt underbart! Eller transportsystemen i Nevermoor (haka fast med sitt paraply i någon slags linbana? varför inte?) som inte är helt ofarliga men väldigt roliga att läsa om. Eller hur festerna går till, paraderna, hur folk (och fä) ser ut, vilka egenskaper/begåvningar de andra kandidaterna har som söker till wundersamfundet... det är ett myller att drunkna i och jag får lite samma känsla som när jag läser Frances Hardinges böcker: en författare med så enorm fantasi och uppfinningsrikedom att den hade behövts hållas i lite stramare tyglar.

Så: kanske lite överlastat men fortfarande roligt och bra och jag tycker om det.

Eller, OK. Jag hade gärna varit utan de talande djuren. Jag vet inte vad det är mig och talande djur, men jag fixar dem inte. När här nu kommer inklampandes en gigantisk, talande katt som dessutom basar över hotellets städpersonal blir jag.... eh nej. Gillar karaktären, gillar inte att karaktären är katt. 

Men jag får lugna mig, och ger Nevermoor tummen upp.


Titel: Nevermoor - Morrigan Crows magiska förbannelse
Författare: Jessica Townsend
Originaltitel: Nevermoor - The Trials of Morrigan Crow
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2018
Förlag: Semic
Köp den till exempel här eller här

måndag 21 maj 2018

The Next Together

Jag har varit nyfiken på den här ett tag eftersom den skulle handla om ett och samma par som reinkarnerades genom århundradena, alltid blev kära i varandra men alltid fick skiljas åt pga diverse dramatiska omständigheter. Jag tänkte att det kunde vara ungefär som i de fyra första böckerna av Katherine Kerr Deverry-serier (alltså Daggerspell, Darkspell, Dawnspell och Dragonspell) där karaktärerna återföds tills de kan få göra det de var menade att göra i sina första liv. Ungefär. Tidsresor, olika tidsåldrar, reinkarnationer och sånt där brukar bli lite komplicerat, och ibland älskar jag det och ibland blir jag bara helt knas och trött.

I The Next Together har vi Matthew och Katherine som blir kära i varandra, blir ihop och skiljs åt gång på gång genom olika liv. Vi får läsa om dem 1745 när jakobiterna med Bonnie Prince Charlie i spetsen belägrar Carlisle där Matthew och Katherine befinner sig. Krig, kanoner och dramatik. Vi får läsa om dem 1854 när de befinner sig på engelska sidan i krimkriget, i ett arméläger. Krig, kanoner och dramatik. Och så har vi 2019 där vi faktiskt aldrig får "träffa" dem utan bara följa deras liv när de som gifta kommunicerar via lappar på kylskåpet, mail och sms. Det är inte krig ännu men snart (England mot resten av Europa i den här historieversionen), det är inte kanoner men väl biologiska vapen, och det är mycket dramatik. De är väldigt kära. Och så till sist har vi framtids-Matt-och-Katy 2039 som blir kära i varandra när de på samma universitet studerar kemi. Det skulle kunna bli krig (England och Europa är inte riktigt sams än) och dramatik - om inte Matt och Katy listar ut varför 2019-års Matt och Katy blev skjutna och vad de upptäckte då.

Krig, kärlek och dramatik och många roliga lappar. Jag borde, borde verkligen gilla det här. Men jag gör inte det - jag väntar och väntar boken igenom på att jag ska börja åh-jag-gillar-så-spännande-vill-läsa-läsa-läsa! men det kommer aldrig och det har tagit mig evigheter att ta igenom pga att jag aldrig blev särskilt intresserad. Jag blandar hela tiden ihop kärleksparen i de olika tidsåldrarna (fast, ja, de är ju liksom samma fast ändå inte), jag tycker att alla fyra paren tenderar att allihopa låta och bära sig åt som två tonåringar från sisådär 2015, jag känner inte det där pirret i en riktigt bra kärleksroman eller spänningen i en det-är-krig-och-dramatik-roman, jag ser inte de historiska miljöerna framför mig och ... ja, så blir jag duktigt irriterad när boken är slut och jag inte har fått svar på den viktigaste frågan av alla: varför? Eller så tycker jag inte att jag får ett tillräckligt bra svar på den, i alla fall.

Alltså: det borde ha klickat mellan mig och den här boken. Det gjorde det inte. Så är det ibland.


Titel: The Next Together
Författare: Lauren James
Utg år: 2015
Förlag: Walker Books
Köp den till exempel här eller här

onsdag 16 maj 2018

High Fidelity

Det här är väl något av en modern klassiker jag har tänkt läsa väldigt länge. Jag har lyssnat på den som ljudbok, inläst på väldigt njutbar engelska. Inte vet jag hur karln ser ut som läst in, men jag ser liksom Hugh Grant framför mig, så förstår ni ungefär hur han låter. (eller? det kanske bara är min hjärna som funkar på märkliga vis?)

Well. Det handlar alltså om Rob, som är 30-plus-nånting och som (knappt) livnär sig på sin skivbutik i norra London. Jag begriper dock inte hur han får det hela att gå ihop ens till existensminimum, eftersom han inte jobbar ensam i den där butiken utan har två anställda också. Och det är en butik av modellen liten, trång, och mycket specialiserad. (läs: hade du gått in dit för att fråga efter senaste Absolute Music-samlingen eller någon listpopartist så hade du blivit både utskrattad och hånad) Kunderna verkar inte trängas med varandra, direkt (nähä, inte så konstigt kanske när de som jobbar där ifrågasätter din mentala hälsa när du vill ha ha-ha-ha-lyssnar-du-på-sån-musik-din-loser-musik).

(OK, nu låter det som att jag förfasas över skivbutikens anställda, och ja, det gör jag ur ren herregud-så-här-får-man-väl-inte-bedriva-ett-serviceyrke-synvinkel... men det jag gillar allra, allra bäst med den här boken är just partierna där de skivbutiksanställda Dick och Barry får tjafsa med varandra, Rob och eventuella modiga kunder, får göra listor, får vara konstiga i allmänhet...)(och alla musikreferenser till slutet av 80-talet början på 90-talet som finns)

OK 2. Jag kanske skulle sluta missbruka parenteser nu och skriva på riktigt??

Rob själv hamnar definitivt inte på någon av mina topp-5-bästa-huvudpersoner-i-böcker-listor (den här boken kryllar av slika listor så jag drabbades av andan) för attans vad han velar och ältar och tycker synd om sig själv... Det är ju det som är hela grejen med boken: Robs flickvän Laura har lämnat honom, och nu går han igenom sig själv, sitt liv och alla sina f.d flickvänner för att liksom förklara varför detta kunde hända, och om han bryr sig, och varför han gör det eller inte gör det (och har hon bättre sex med killen hon flyttade in till nu?) och varför han jobbar i skivbutik i stället för att vara tjusig advokat i fina kläder och... massor av andra varför.

Men även om jag inte gillar Rob så där värst så tycker jag mycket om den här boken. Absolut för skivbutiks-, Dick-, och Barrybitarna, men också för att Hornby är så infernaliskt skicklig på att fånga det sociala spelet. Detaljer som blickar, repliker, exakt hur "ta en öl på puben" går till, pinsamma föräldrar (åh, dem fångar han på pricken), vad man tänker medan signalerna går fram när man ringt upp någon, om man ska lägga sig under täcket eller inte när tjejen strax-före-vi-kommer-nog-ligga går på toaletten... alla dessa detaljer som finns i allas liv och i relationer med andra människor. Hornby får med alltihop utan att det känns överlastat eller jobbigt utan bara smart.

Listorna, ja. De är många. Men när Rob äntligen får frågan om den viktigaste listan av alla, frågan han drömmer om att få besvara med tyngd, expertis och finess: "Vilka är dina 5 bästa låtar genom tiderna?"  - så blir han så överväldigad att hans hjärna går i strejk och vägrar leverera något alls. Heh.

Det blir fler böcker av Nick Hornby för mig. Vilken får jag inte missa?

Titel: High Fidelity
Författare: Nick Hornby
Ljudbok - uppläsning: Russell Tovey
Utg år: 1995
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

tisdag 15 maj 2018

The Innocent Mage

"The Innocent Mage" ifråga är en viss ung fiskare vid namn Asher. Han kommer i början på boken till staden Dorana där han på ett år tänker sig tjäna ihop så mycket pengar att han har råd att köpa en egen fiskebåt att sedan bräcka sina äldre och jobbiga bröder hemma i byn med. Magi är verkligen inget han sysslar med - han är en olken, folket som bodde i landet Lur först innan ett annat folk, doranerna, invaderade dem norrifrån, slog sig ned för gott samt byggde en rejäl, magisk mur som gräns norrut för att skydda sig själva (och, OK då, olkenmänniskorna också) mot de med-doraner som blev kvar där hemma och krigade ihjäl sig mot varandra.
Och doranerna har magi. Det är liksom en del av dem och något de har och gör lika naturligt som att andas. Men det är, tycker de, deras grej, och olken får vid dödsstraff inte prova på någon slags magi alls. Doranerna bestämmer, kungafamiljen är doraner, doranerna har magin - och olkenfolket jobbar på ungefär som de alltid har gjort.

Well. Asher kommer alltså till Dorana för att tjäna pengar. Av en händelse råkar han hamna i prins Gars väg, och blir sedan raskt anställd av denne för en rejäl lön. Trots att Asher vare sig har utbildning, vana, hyfs eller fina referenser. Framför allt har han ingen hyfs.

I landet Lur finns en super-super-duper-jätte-mega-hemlig cirkel av olken-magiker. Jodå, för visst fanns det magi i landet Lur innan doranerna kom dit. Men nu är det ju bara doranernas magi som gäller, alltså fick olken-magikerna under gångna århundraden gömma sig och utöva sin magi i yttersta hemlighet (dödsstraff och allt det där...). Deras rättesnöre är en gammal profetia, som säger att landet Lur i de yttersta dagarna ska räddas av en viss innocent mage som ska komma till Dorana, ovetandes om sitt öde. (Ja, ja, guess who...?) Deras orakel, Dathne, har till och med drömt om Asher, så hon vet hur han ser ut. Så när Asher nu kommer trampandes på sitt lantliga innocent-vis på stadens gator så har jättejätte-hemliga-magikercirkeln fullständig koll på honom.

Det här är en bok på dryga 500 sidor, och ovanstående är ungefär hela bokens handling i ett sammandrag. Asher kommer till stan, blir anställd av prins Gar, bär sig illa åt men blir ändå kompis med Gar, bevakas av hemliga magikerna, och så får vi lära känna kungafamiljen. Och Ashers häst. Och mycket mer händer faktiskt inte. Inte egentligen. Asher får inte ens uttala en endaste innocent spell  i hela boken (men ett antal svordomar, eftersom han är så himla oskyldigt ohyfsad). Och det borde ju vara rätt trist, det hela. Och ja, ganska segt är det ibland - ändå gillar jag boken. Jag gillar människorna som är med, kan inte släppa Asher och Gar (eller hästen). Så jag ska fortsätta med seriens avslutande del The Awakened Mage ganska omgående (det är bara två delar i serien). Särskilt mycket måste jag det eftersom författaren har gjort ett absolut no-no-fy-skäms-så-där-får-du-INTE-göra slut på den här boken. Ett slut som är så onödigt abrupt att jag blir förbannad. Och som alltså gör att jag definitivt måste fortsätta läsningen riktigt snart.


Titel: The Innocent Mage
Serie: Kingmaker, Kingbreaker #1
Författare: Karen Miller
Utg år: 2007
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

måndag 14 maj 2018

Osynliga Emmie

Åh, vad jag gillar den här boken! Den är så vansinnigt snygg och smart gjord, plus att jag tycker väldigt mycket om själva storyn. Jag slukade den i en enda sittning, och vill ha mer!

Osynliga Emmie handlar om två tjejer i tidiga tonåren: Emmie är den tysta tjejen som inte märks, som knappt hittar rösten när hon väl måste prata, som hukar sig när hon går igenom skolkorridoren för att inte behöva stöta på någon, inte behöva be någon gå ur vägen, inte behöva möta någons blick. Hon har inte alltid varit tyst - när hon var mindre var hon tydligen världens pratkvarn enligt sina föräldrar, och när hon är med sin bästis Brianna har hon heller inga problem att prata om allt möjligt.
Och så har vi Katie, som står i alltings centrum. Hon bereds plats vid lunchbordet, hon är den alla vill veta vad hon har gjort i helgen, hon är duktig på idrott, hon är smart, hon är den de andra väntar på när lektionen är slut. Hon är glad, självklar och givetvis också försedd med coola föräldrar som gärna bjuder till fest och ser till att ha nybakade kakor en masse när kompisarna kommer på besök (som de alltid vill göra, varje dag).

Katie och Emmie skulle kunna leva i varsitt universum, så olika är de. Men de går på samma skola, delar de flesta lektionerna, och är kära i samma kille. I den här boken får de vartannat kapitel - och det är stor skillnad på hur de ser ut: Emmies kapitel är mer av en grafisk roman, eller text med många illustrationer som även får bära en del av berättelsen. Illustrationerna är lite gråtonade färger. Katies kapitel är rena seriestrippar, med glada, klara färger och stor, tydlig text.



Nu skriver Emmie och Brianna på kul hysteriskt smöriga kärleksbrev till killarna de är kära i. Breven ska förstås aldrig skickas på riktigt - det är bara en kul grej. Men... Emmie råkar tappa sitt brev, och någon annan hittar det. Värsta, värsta mardrömmen, alltså, och det som slutligen tar kål på Emmie? Hehe... nej. Läs den här boken - det är en sådan där bok som inte får missas!

Titel: Osynliga Emmie
Författare: Terri Libenson
Illustrationer: Terri Libenson
Originaltitel: Invisible Emmie
Översättning: Elin Nilsson
Utg år: 2018
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här

onsdag 9 maj 2018

Mödrarnas söndag

Jag började med att lyssna på den här som ljudbok, men fick raskt ge upp det projektet efter någon halvtimme eller så när jag inte fick grepp om vare sig personer eller handling eller någonting. Vissa böcker fixar jag liksom inte att lyssna på, och det här var en sån. Så jag började om i pappersboken, och nu gick det bättre.

Det här är mer en bygga-ihop-själv-bok med stillsamma ögonblick, funderingar, antydningar och små detaljer som får berätta helheten. Och när jag väl fick det framför mig som text (i en bok jag kunde bläddra i, vilket behövdes när jag behövde klura ut vem som var vem och varför) så tyckte jag rätt mycket om den. Allra mest för miljön (engelsk landsbygd) och tiden den skildrar (åren precis efter första världskriget när världen sörjer alla förlorade män, söner och fäder).

"Mödrarnas söndag" är den dagen på året tjänstefolket i de stora hushållen får en dags ledigt för att åka och hälsa på sin familj - men i den här boken är det händelserna under denna enda söndag som står i centrum. Vi får dagen i ganska stor detalj, med minnesbilder bakåt och den allvetande berättarens rapporter av vad som kommer att hända långt fram i tiden. Husan Jane Fairchild har alltså en ledig söndag, men eftersom hon är föräldralös åker hon inte hem till någon mother. I stället hade hon tänkt sätta sig i trädgården med en bok. Eller kanske åka ut och cykla lite. Men vid frukosten ringer sonen på granngodset och ber henne komma. Jane och han har i hemlighet varit ett älskande par i många år, men nu ska han gifta sig (med någon annan, alltså) så det här är kanske sista chansen för Jane och honom att träffas och få ligga med varandra.

Som sagt - det är stillsamt och rätt fragmentariskt. Inte ens sexet får vi läsa om - det har precis skett när boken börjar. Men det rör sig väldigt mycket under ytan. Så mycket sorg... Paul Sheringham är enda överlevande sonen av tre i sin familj, och i huset Jane jobbar finns det bara tysta, tomma rum kvar förutom föräldrarnas.

På dryga 150 sidor får Graham Swift in en tidsanda, många människoöden, dramatik och sorg. Det är snyggt gjort och jag är imponerad.


Titel: Mödrarnas söndag
Författare: Graham Swift
Originaltitel: Mothering Sunday
Översättning: Hans-Jacob Nilsson
Utg år: 2017
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

tisdag 8 maj 2018

Kerstin och jag

Den här boken var en av mina absoluta älsklingsböcker när jag var tonåring. Jag fick mammas gamla bok, utgåvan när Barbro och Kerstin har de blårutiga blusarna på sig, och jag läste den många, många gånger. Sedan dess har jag tyvärr blivit av med boken och inte läst den i vuxen ålder. Förrän nu! Jag kom att tänka på den, och den finns ju att låna på biblioteken, förstås. Utgåvan jag fick tag på nu har ett par väldigt 50-talsstylade tvillingar på framsidan, illustrerad av Kerstin Thorvall-Falk och utgiven 1960. Men den finns att köpa i nyutgåva också, och på den tror jag det är originalillustrationen. Jag ska nog slå till med att köpa den, för det här är (trots att jag läst den så många gånger)(eller just därför...) en bok jag vill äga.

"Jag" i boken är Barbro, och det här handlar om hur hon och tvillingsystern Kerstin får flytta till en liten herrgård på landet, hoppa av gymnasiet och i stället ägna hela dagarna åt lantbruk. Det är deras pappas föräldrahem,
men  det har arrenderats ut under många år (till faderns förtvivlan) och förfallit en hel del. Men smultronställena ligger kvar. Och klätterträden. Och kräftsjön, och badsjön. Och handlingen är mer eller mindre detta: hur familjen rustar upp Lillhamra, som herrgården heter, och mjölkar kossor, rensar betor, kör mjölken till mejeriet (med häst och vagn, även om bilar finns), lär känna unga män i lämplig ålder, inreder herrgårdens östra flygel till sin och döper den till "Knallhattebo" (eftersom deras pappa alltid kallar dem "knallhattarna"). Det är solsken när det ska vara solsken, regn när det behövs, badklippor och doftande björkar, och det är så mycket fantastisk Astrid Lindgrensk naturbeskrivning att jag genast vill sluta jobba som bibliotekarie och bli bonde på heltid.

För så här är det: ungefär allt jag trott mig veta om lantbruk har jag tydligen inhämtat från denna bok, upptäckte jag nu när jag läste om den i vuxen ålder. Och det är inte så där himla uppdaterat med tanke på att de mjölkar korna för hand och skördar råg med hästdriven "självbindare".
Och en stor del av min kärlek till naturen, och min fortfarande stora förväntan på hur naturen ska bete sig när det är maj, eller augusti, eller vilken månad det nu handlar om, har jag också inhämtat från denna bok. (och, OK, Saltkråkan och Emil i Lönneberga och annat Lindgrenskt, men mest den här)
Det kan vara den här bokens fel att jag numera bor i ett litet hus på landet i stället för i storstadens bekvämligheter. Eller så kan man kanske säga: det är tack vare den här boken jag bor i ett litet hus på landet där det just nu finns näktergalssång utanför mitt sovrumsfönster och blommande rapsfält längs min kvällspromenad. 

Det var nog minst 30 år sedan jag läste den sist? Ändå kom jag ihåg varenda ord, varenda stavelse, varenda idyllisk plats eller händelse. Klart det märks att den har 73 år på nacken - men det är fortfarande en fantastisk bok, med ett fantastiskt språk, och en bok att bli väldigt glad av.

Titel: Kerstin och jag
Författare: Astrid Lindgren
Utg år: 1945
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här, finns i nyutgåva!

torsdag 3 maj 2018

Sense & Sensibility - med mobiler

Joanna Trollopes nutidsversion av Sense & Sensibility var först ut i the Austen Project, där sex författare tar sig an varsin Austenroman och skriver om den i nutid. Jag har också läst Curtis Sittenfelds Eligible (på svenska Sanning och skvaller) men vete fasen om jag kommer att läsa Alexander McCall Smiths version av Emma eller Val McDermids Northanger Abbey. (det verkar inte klart vilka som skriver om Persuasion och Mansfield Park, om de ens kommer att skrivas?) Det verkar nämligen väldigt svårt att flytta Austens karaktärer från ett 1800-tals England till ett nu och fortfarande få dem att resonera trovärdigt kring utbildning, äktenskap och kvinnors självständighet. Sittenfeld lyckades bättre genom att ändra förutsättningarna ordentligt - men här hos Trollope blir det inte bra.

Det här är nämligen precis som att läsa den vanliga Sense & Sensibility av Jane Austen, bara det att det går snabbare att ta sig från plats till plats pga att de har bilar i stället för häst och vagn, plus att Marianne och Willoughby kan skicka passionerade sms till varandra och följa varandras uppdateringar på facebook. Annars följer Trollope ursprungsmanus till punkt och pricka med minsta möte, bjudning och regnväder. Allt! Jag läste ändå hela boken eftersom jag ju älskar Sense & Sensibility - men i huvudet såg jag bara bilder från filmatiseringen med Emma Thompson och Hugh Grant. Sen att Ellinor faktiskt arbetade lite om dagarna (som arkitekt-wanna-be) eller att Marianne hade astma som gjorde att hon svävade i livsfara så fort hon blev upprörd eller blöt av regnet... det blev mest garnityr. Grundförutsättningen: att mamma Dashwood och hennes i det närmaste vuxna döttrar står helt på bar backe bara för att pappa Dashwood dog - det håller inte. Mamma Dashwood är "inte van" vid det där med jobb, får vi veta. Suck. Inte heller håller det att Edward Ferrars i flera år varit hemligt förlovad med Lucy Steele bara för att hans familj varit taskiga mot honom, fast han inte är kär i henne längre eller ens har varit någonsin. Varför skulle han det? För en Lucy Steele av idag hade själv försörjt sig, även om hon jagat rika arvtagare. Så det som är bokens kärnor blir så märkliga här.

Men, som sagt, jag läste ändå hela eftersom Sense & Sensibility är en bok som kan läsas om. Fast nästa gång läser jag Austens egen 1.0-variant.


Titel: Sense & Sensibility
Författare: Joanna Trollope
Utg år: 2013
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

onsdag 2 maj 2018

Isla and the Happily Ever After

Jag läste om Anna i Anna och den franska kyssen, jag läste om Lola i Lola och pojken i huset bredvid - men jag glömde bort att läsa om Isla, den tredje tjejen i den här löst sammanhållna trilogin, så verkligen dags nu. Isla går också på den amerikanska internatskolan i Paris, men är något yngre än Anna så skolåret den här boken handlar om går Anna och St. Clair inte kvar (men de dyker upp lite i Isla-boken ändå).

Isla är kär i Josh. Men han vet väl knappt vem hon är, och han har dessutom haft en annan flickvän som han varit väldigt offentligt kär i, så Isla har trånat på i hemlighet. När den här boken börjar ser hon Josh på ett café (hemma i New York), och vågar för en gångs skull både hälsa på honom och prata med honom. Jo, för hon har precis dragit ut en visdomstand så är helt lullig av smärtstillande. Dagen efter är hon väldigt mycket men-herregud-vad-gjorde-jag-igår-PRATADE-jag-med-honom?? och hennes bäste vän Kurt är både god lyssnare och sällskap när hon på kvällen åter går till samma café för att se om Josh kanske kommer tillbaka dit? (så hon kan a. betala tillbaka pengarna hon blev skyldig honom men framförallt b. prata med honom igen med En Orsak).

Det finns mycket jag gillar i Isla and the Happily Ever After: miljöerna (jag blir sugen på att åka till Paris)(och Barcelona! verkligen Barcelona!) och särskilt skolmiljön, tänk att få gå på den där internatskolan i Paris? Jag gillar Kurt också, väldigt intressant kille. Och ärlig. Och fascinerad av kartor och tunnlar (my soulmate...). Däremot tycker jag inte jättemycket om vare sig Isla eller Josh. Josh är lite för perfekt (även om han missköter skolan på sitt charmiga värsting-vis, typ) och Isla gör det så himla svårt för sig. Plus att hon låter sig ledas för mycket hit och dit utan att stå upp för sig själv och vad hon vill. Jag får också en lätt överdos av föräldrar.
Men på det hela taget - mysbok för mysläsning.

Titel: Isla and the Happily Ever After
Författare: Stephanie Perkins
Utg år: 2014
Förlag: Usborne
Köp den till exempel här eller här


onsdag 25 april 2018

The Dragon's Path

Detta är första boken i en serie på fem, och jag kommer att läsa vidare i serien även om den här första egentligen var ganska seg. Jag tyckte nämligen mycket om karaktärerna, som är intressanta, och jag måste absolut få veta vad de hittar på härnäst. Den här boken manövrerade liksom in dem på rätt plats i världen, och när boken var slut så kändes det som att allt kunde få sätta igång "på riktigt" i resten av serien.

Förresten är världsbygget också intressant, med drakar som för mycket länge sedan styrde världen men som tydligen försvann efter något inbördeskrig och lämnade allt åt människorna. Ingen vet riktigt vad som hände eller varför eftersom det har gått några tusen år eller så sedan dess. Men redan i prologen målas ett nytt hot upp, något som fick mig att läsa vidare i boken även när den segade med politiska intrigkrumbukter: det börjar med att en man flyr från något slags tempel i bergen, och att "de som en gång var människor" i templet jagar honom. Att de invigda i detta tempel alltid kan höra om någon ljuger. Att de, och den som flyr, inte bara har vanligt blod i ådrorna utan även... spindlar. Heja. Mysigt. Och att nu ska deras egen urgamla spindelgudinna äta upp världen.

Jojo. Det vill jag vara med och läsa om. Och dem jag ska följa på vägen i detta spindel- och drakruinsäventyr är alltså främst de här:

Cithrin - föräldralös som har fostrats i en bank och som kan allt om investeringar, räntor, värdepapper och hur handel går till bakom kulisserna. En bankkvinna som en av de ledande rollerna i episk fantasy? Ja!
Marcus - kunde varit general, eller något annat ärofullt med snygg rustning och bra lön, eftersom han efter krig som utkämpades för några år sedan är berömd. Alla vet vem Marcus Wester är. Men han väljer att jobba som anonym livvakt och karavanvakt.
Geder - son till adelsman, och  har som främsta intressen gamla historiska böcker och essäer. Får han hålla på med det, då? Nej. Han tvingas kriga. Är mer eller mindre mobbad av de andra ädlingarna eftersom han är så bok-nördig. Får alltid göra skitjobben, och fattar aldrig förrän det är försent att alla driver med honom och utnyttjar honom. Geder är verkligen ingen trevlig karaktär även om det är synd om honom - men en av de intressantaste och mest komplexa jag har läst om på länge. Han är den jag ser mest fram emot att få följa!
Dawson - kapitlen som får mig att gäspa käkarna ur led även om det är där alla viktiga ting avhandlas. Dawson är nämligen kungens närmaste man och hans liv består av intriger och politiskt manövrerande. Han vill skydda kungen, säger han, men ju mer man läser desto mer avskyr man karln eftersom det är han som genom allt krånglande för landet allt närmare inbördeskrig.

Och spindelkillen från bokens prolog, då? Jodå. Han återkommer. Han har djupa rynkor i pannan. Världen står inför ett stort hot och namnlösa fasor. Så som det bör vara i rejäl fantasy.

Titel: The Dragon's Path
Serie: The Dagger and the Coin #1
Författare: Daniel Abraham
Utg år: 2011
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

lördag 21 april 2018

Finns det björkar i Sarajevo?

Jag har läst en fantastisk bok om syskon, kärlek, trasiga människor och det svåra men viktiga att få höra till. Det är vårkvällar i Göteborg, oro men ändå en hel del pirrande lycka också. Det är senaste boken av Christina Lindström, och jag skriver om den idag på Kulturkollo. Hoppa över dit och läs, vetja!

Titel: Finns det björkar i Sarajevo?
Författare: Christina Lindström
Utg år: 2018
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

onsdag 18 april 2018

Populärmusik från Vittula

Jag tyckte så väldigt mycket om att lyssna på när Mikael Niemi läste upp sin egen Koka björn att jag raskt fortsatte med den här, Augustprisvinnaren och Niemis romandebut. Jag vet att jag började läsa den då ungefär när den kom men fastnade inte. Men nu! Uppläst av författaren! Alldeles, alldeles perfekt!

Jag får höra om hur Matti växer upp i Pajala under ungefär 60- och 70-tal, blir vän med Niila, blir osams med sin syster när han olovandes lånar hennes skivspelare för att lyssna på "rosk and roll musis" och sedan blir sams med henne igen när de gång på gång spelar singeln som känns som en spark i magen. Jag får höra i detalj om de släktfejder som kan uppstå när ett testamente ska läsas upp, om hur en bastutävling går till, om hur en tonåring (också i en bastu, såklart) av sin far ska få sig till livs det Allvarliga Samtalet Om Livet och det inte alls handlar om sex och sånt som han kanske trodde (nej, utan i stället om vilka familjer man är sams med och inte sams med sedan decennier tillbaka). Om hur mycket som bör ätas på kalas för att inte värdinnan ska börja gnälla om otacksamhet. Och om hur mycket det dricks. Det dricks och det dricks och det dricks och jag mår nästan illa av att höra det bara. Spriten blir jag inte sugen på - däremot blir jag rätt sugen på att få lite handfasta exempel på alla dessa osande tornedalska svordomar.

Detta är en mycket spretande bok som fylls av episoder, löst sammanhållna av att de är olika nedslag i Mattis liv eller att de försiggår i Pajala under en viss tidsperiod. En del av kapitlen tycker jag inte alls om, de när berättandet flyter ut i lätt surrealism och något av drömsekvenser. Men de andra, de när Niemi liksom lyckas sätta allt det tornedalska på pränt - de är faktiskt helt fantastiska. Roliga, ja, men också fulla av människokärlek. Och att höra honom själv läsa om till exempel den där testamentsuppläsningen... det är faktiskt helt suveränt. Vilket språk! Det bubblar av någon slags ömsint humor, det myllrar, är fullt av knutna nävar, fylla och arga människor men ändå: kärlek.


Titel: Populärmusik från Vittula
Författare: Mikael Niemi
Ljudbok - uppläsning: Mikael Niemi
Utg år: 2000
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

måndag 16 april 2018

Seraphina

För ett par generationer sen slogs människor och drakar med varandra men nu lever de i en ganska vansklig fred där människor mest misstror och är rädda för drakarna och drakarna inte begriper sig på människor och alla dessa känslor de envisas med att styras av.
Drakarna i den här världen kan förvandla sig till människoform, och se ut precis som människor men ha lite problem med det sociala. (de där jobbiga känslorna och allt som hör ihop med dem). Dock måste alla drakar bära en liten silverklocka på sin axel för att människorna säkert ska veta att det är drakar i människoform de möter. (undantag: forskare vid universitetet)(jag fattar dock inte varför)

Seraphina är halvdrake. Hon borde inte få finnas, och att hon är halvdrake är en stor hemlighet. (fast det avslöjas för läsaren ganska omgående i boken, så ingen spoiler) Hennes lärare är drake, hennes far vill mest gömma undan henne, och så är hon lite kär i prinsen
som dock redan är förlovad med prinsessan (de är bara halvkusiner).

Nu stundar något stort mötesevenemang där freden mellan drakar och människor ska förnyas - men det är många som vill att allt prat om fred ska gå åt fanders, för vem vill egentligen ha förklädda drakar springande runt i stan va? Vavava? I helt oläglig tid inför detta evenemang mördas en prins (inte den Seraphina gillar), och det faktum att hans huvud blivit avslitet tyder ganska mycket på att det är de där lömska drakarna som ligger bakom. Fredsförhandlingarna ligger illa till. Och nu blir vår flöjtspelande och migränplågade unga halvdrake indragen i denna politik och detta mordutredande.

Jag trodde verkligen att jag skulle älska det här, denna underbara kombination av drakar, musik (ja, Seraphina är alltså mycket musikaliskt begåvad och spelar ett flertal instrument) och en intressant huvudperson som rent bokstavligen slits mellan två världar. Men jag fastnar tyvärr inte i storyn, inte heller blir jag särskilt engagerad i karaktärerna. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför - kanske det att drakarna inte är särskilt mycket drakar i bokhandlingen? Att de liksom bara är drakar inom sig, och utåt i stället bär sig åt som lite stelare och korrektare människor, och att fokus ligger på det här med att vara rädd för det som är främmande? Det kan vara intressant att läsa, men det var nog inte det jag sökte just nu. Eller att det blir för mycket Seraphina-luskar-i-politiska-hemligheter och för lite action? Eller att Seraphinas Stora Hemlighet ju avslöjas ganska omgående i boken och att luften sen går ur? Jag vet inte, har ju läst andra böcker där drakar har människoform och ändå gillat. Jag tänker kanske att stackars Seraphinas största fel är att jag läste om henne när jag fick Obsidio i min hand, avbröt drakpartyt för den, och sedan försökte återvända till Seraphinas värld. Allt hade nog blivit sämre i jämförelse, tror jag, men den här var jag lite uttråkad av redan innan jag avbröt den för att åka ut i rymden med Illuminae-gänget. Så: dålig tajming.

Titel: Seraphina
Författare: Rachel Hartman
Utg år: 2013
Förlag: Doubleday
Köp den till exempel här eller här

fredag 13 april 2018

Pride and Prejudice - med... eh... marsvin??

Igår var jag på föreläsning på Kulturen i Lund. Paulina Helgeson pratade i nästan en timme om Vem var Jane Austen?, och det var intressant och roligt.

(och Kulturen hade nu utställningen med kläderna från de olika filmatiseringarna av Austen-böckerna - vilket innebär att även jag nu har sett The Shirt, The Shirt, live. Fatta. Stor stund.)

En sak Paulina berättade om som jag bara kände att jag behövde kolla upp för det verkade helt fantastiskt var detta:

A Guinea Pig Pride and Prejudice. 

Jag har ju sett (men ännu inte läst) den där Stolthet-och-fördom-med-zombies, och någon med sjöodjur. Men med marsvin??

Jodå. Det finns en bok som heter så. En mycket förkortad version av storyn, och så med marsvin i huvudrollerna. Här är några bilder från boken, och så nedan till och med en trailer.








Vad väntar ni på? Köp! En nödvändighet i varje människas bibliotek! Det finns även andra marsvins-böcker i serien, Oliver Twist och Romeo och Julia, och så finns det Krig och fred med kaniner (Rabbit Warren Peace). En hel värld med små ulliga ting i stora klassiker. Hade ingen aning.


onsdag 11 april 2018

Obsidio

Nu har den legat på mitt skrivbord några dagar, utläst och saknad. Jag klappar lite på den då och då och har stor separationsångest - när ska jag härnäst få läsa något så bra som den här serien som i och med Obsidio är avslutad? Och jag har något så vansinnigt svårt att få ihop ett inlägg om den eftersom orden inte räcker till. Jag tror jag gjorde slut på superlativen redan när jag skrev om bok ett och två i The Illuminae Files och nu när jag vill tok-älska den här och hylla den till månen och stjärnorna så blir "himla bra" så futtigt.

Jag älskar alltså den här serien. Totalt. Hade fasansfullt höga förväntningar inför sista delen, och oroade mig för att den ju inte kunde bli lika bra som ettan och tvåan  - men det blev den, och är den, och åh, så himla bra (där kom det...) den är.

Innan jag skriver vidare måste jag utfärda en spoilervarning: LÄS INTE VIDARE OM DU INTE LÄST ILLUMINAE OCH GEMINA! (och det ska du, om du inte gjort det!) Jag ska inte skriva mycket om handlingen i Obsidio här men jag kan inte ens skriva om karaktärerna utan att på så sätt spoila handlingarna i bok ett och två. Så du som inte läst: sluta läs nu, greppa Illuminae så ses vi i fancluben sen.

Vi är alltså på väg tillbaka till det Kerenza Kady och Ezra lyckades fly från i första boken. Det finns helt enkelt inte så mycket att välja på, faktiskt. Vid Kerenza cirkulerar den enda slags rymdfarkost som med mumbojumbo-carolinafattarinte-teknologi kan ta dem tillbaka till "riktiga" rymden, den civiliserade rymden där BeiTechs elaka soldater inte kan få härja runt hur som helst. Och med oss på väg till denna promenadseger över lede fi (som är en tränad armé) har vi några tusen flyktingar, en (1) tränad stridspilot, en kapten som egentligen är forskare i teologi (om jag fattar det rätt), några hackertjejer och en annan tjej som är duktig på att spela schack och ta på sig snygga kläder på fester. Och, ja, så en AI som i bokens början har 9% av sin ursprungliga kapacitet. What could possibly go wrong??
Och, ja just det ja: syret och maten på detta rymdskepp är beräknat att räcka till kanske hälften av alla dem som färdas med det.

Mina favoriter i allt detta är:

Artificial Intelligence Defense Analytics Network, alltså AIDAN. Denna AI vars icke-existerande-hjärta står i centrum för hela The Illuminae Files. Jag älskar alla partier där AIDAN är med. Alldeles särskilt när AIDAN är bokens monster. Och vet om det. Och funderar kring det.

(Och.... bilduppslaget som kommer efter att AIDAN säger "I know their names. I know their faces". Alltså. Wow.)

Ella Malikova, som kommer på coola alias som "Agent of Chaos", "Grand Master of Funk", "Mastah of Disastah" och annat, och som gör så vansinnigt avancerade datorintrångsgrejer - men som samtidigt är så sjuk att hon har svårt att lyfta armarna och inte orkar prata.

Kady - för att hon är fortsatt cool.

Nik- för att han också är det.

Och så gillar jag Rhys, som tillhör Andra Sidan fast har rätta attityden, och som har en frisyr som trotsar naturlagarna. Även hans kompanikompis the Duke (som hela tiden pratar om sig själv i tredje person) gillar jag.

De är så många. Det här är så bra. Och... nu är det slut. Tur att författarna skriver och har skrivit mer, både tillsammans och var för sig. Det kommer mer av Kaufman och Kristoff i den här bloggen, var så säker!

Titel: Obsidio
Serie: The Illuminae Files #3
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Utg år: 2018
Förlag: Alfred A. Knopf
Köp den till exempel här eller här

torsdag 5 april 2018

Andras döttrar

2002 kidnappades flickan Elizabeth Smart i sitt hem i Utah och levde i något år i fångenskap och under vidriga förhållanden och utsatt för ständiga övergrepp hos någon fanatisk sektmänniska och dennes fru som var minst lika hemsk som sin man och som liksom stod och hejade på medan han våldtog flickan, bägge uppfyllda av någon religiös extas. Till sist hittades den kidnappade flickan av myndigheter och kunde återföras till sitt hem.

Den här boken baseras löst på hennes kidnappning. Här får vi först läsa lillasysterns minnesbild av natten när storasyster fördes bort från hemmet av en okänd man med kniv, sedan berättas vartannat kapitel i jag-perspektiv av mamman till flickorna, vartannat kapitel berättas av Julie själv, den kidnappade flickan, i återblickar till åren hon varit borta. För precis som med Elizabeth Smart så kommer hon alltså tillbaka hem, men i den här skönlitterära berättelsen har hon varit borta i åtta år i stället för ett.

Men hon verkar inte riktigt ha koll på vem hon själv är, och man anar redan i de första kapitlen att Julie heter Julie just nu, men har haft många namn och identiteter de senaste åren. Och mamman börjar alltmer tvivla på om det faktiskt är hennes egen dotter som kommit hem. Visst hinner man förändras mycket på åtta år - men mycket?

Ni som brukar läsa den här bloggen har säkert redan höjt både ett och två ögonbryn, för sådana här böcker brukar det inte skrivas om av mig. Här finns inga svärd, inga drakar, ingen romance och inga dystra framtidsvisioner. Inga kärlekstrianglar, inga talande rymdskepp. Det här beskrivs av förlaget som "psykologisk spänning", något jag i det närmaste aldrig brukar läsa. Men - det här en den bok min bokcirkel valde senast, och man ska ju vidga sina vyer ibland.

Men ungefär fyra kapitel in i boken ledsnade jag och påmindes om varför jag inte brukar gilla den här sortens böcker, eller andra som drar åt BOATS-hållet (based on a true story, även om den här bara ska vara "löst baserad" på kidnappningsfallet ovan). För visst kan det vara intressant det där med hur familjen till ett kidnappat barn mår, hur föräldrarna agerar och reagerar, hur syskon påverkas.Men för mig blir eländesvältrandet för mycket, för jäklar i min lilla låda så synd det är om Julie. Hon är med om allt, och lite till. Det övergrepp finns inte som hon inte utsätts för, och det vidriga levnadsförhållande är inte uppfunnet som hon inte tvingas leva i. Det är samhällets skuggigaste skuggsidor, det är svek och smuts och droger och våldtäkter, elände elände och lite till elände och det som i några kapitel är hemskt och vidrigt blir snabbt alldeles, alldeles för mycket. Även om jag (faktiskt) tog mig igenom hela boken var det ingen långsam läsning med eftertanke jag ägnade mig åt. Nä, det var allt snabbare skumläsning med alltfler djupa suckar. Inte min typ av bok. Inte alls.


Titel: Andras döttrar
Författare: Amy Gentry
Originaltitel: Good as Gone
Översättning: Ing-Britt Björklund
Utg år: 2017
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

onsdag 4 april 2018

Endsinger

Så kom jag då till avslutningen i Kristoffs The Lotus War-trilogi. Det är den sortens avslutning som inte lämnar några lösa trådar - det är bra! Det är också den sortens avslutning som tydligen kräver att alla ska slåss, fajtas, spränga, kriga, hugga ihjäl och allmänt stänka blod, hjärnsubstans och inälvor omkring sig. Och det är... alltså, jag har väl inget emot splatter, men det kan bli lite mycket? Lite trist att läsa om så-slog-hon-honom-där-och-då-gick-han-till-motattack-si-och-hon-attackerade-så-och-då-blödde-det-så-mycket-och-då-kom-någon-annan-och-blandade-sig-i-och-ville-slåss-och-meanwhile-på-andra-sidan-slagfältet-hände-det-här.... och ja. Det är nästan alltid så att jag skumläser igenom stridsscener i böcker pga de ger mig inte så mycket, och att avsluta The Lotus War krävde strider och strider och ännu fler strider så det blev en del skumläsande där.

Det är också den sortens avslutning som inte är trygg. Skrivet av den sortens författare som inte drar sig för att ha ihjäl även viktiga karaktärer. Klart man borde ha fattat när han i sin författarpresentation säger att han "doesn't believe in happy endings"....? Men jag... nä. Jag gillar inte det här slutet. Det är ett amen-va-faaan?!-slut. Nog sagt om det, pga spoilerrisken är överhängande. Och jag tycker nog att ni bör läsa den här trilogin, det är den värd. Jay Kristoff växer från lovande till mycket bra till fantastisk, och sedan gick han ju efter Endsinger vidare till att skriva ihop med Amy Kaufman, och då går det hela från fantastiskt till nya dimensioner av bra och fantastiskt i Illuminae Files...

Så: flyger Yukiko vidare på sin åsktiger Buruu i Endsinger? Klart hon gör! Blir Kin högste ledare (First Bloom) för alla i Lotus Guild, hans "Will be" från initieringsdrömsynen han fasat för i alla år? Tja, när boken börjar och han precis har förrått sina gamla "kompisar" i gerillagruppen Kagé så lutar det väl åt det hållet, va? Finns det fler åsktigrar här i världen? Jorå. En del av dem får till och med coola rustningar utprovade åt sig, och tycker det gör dem ännu snyggare. Får Hana reda på varför hennes enda kvarvarande öga är klart rosafärgat? Jepp. Är det bra? Ja, jo, ända tills det går åt fanders.
Hur många sidor kan det sprängas på och hur många liter blod kan flyta i en bok? Jag vet inte, tappade räkningen ganska snart. Kan marken och himlen och vattnet läkas från förgiftningen? Någonsin? Hela landet verkar ju mest bestå av en giftig svart sörja vid det här laget? Och vem eller vad är Endsinger? 

Som sagt: inga trådar lämnas lösa. Svar ges. Sen om det är de svar man ville ha är ju frågan.

Jag kommer definitivt läsa mer av Jay Kristoff, hoppas han skriver många, många fler böcker!

Titel: Endsinger
Serie: The Lotus War #3
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2015
Förlag: St. Martin's Griffin
Köp den till exempel här eller här

tisdag 3 april 2018

Just Dreaming

Jag höll på att glömma bort att läsa avslutande boken i The Silver Trilogy eftersom jag var rätt mätt på korridorsdrömvärlden efter bok två. Men jag ville ju ha svaren på allt mystiskt som antyddes i första boken som jag gillade väldigt mycket, så när jag hittade Just Dreaming i lånebokshögen drog jag raskt igenom den.

"Raskt" eftersom det blev en hel del skumläsning. Av allt det som tröttade mig ganska mycket i bok två blev det... mer i den här. Vad hände med alla bra idéer från trilogins början? Vad hände med hotande demoner och märkliga ritualer, vad hände med hela det-är-så-märkligt-vi-kan-träffas-i-drömvärlden-grejen, alltså varför? Jag får ju inga svar! Jag får bara lämpliga avslut för några av karaktärerna, men jag får ju inte veta varför drömvärlden finns, hela grunden för trilogin? Det mest dramatiska som avslöjas är vem som står bakom skvallerbloggen Tittle-Tattle som avslöjar alla skandaler på skolan Liv Silver går på. Jaha? liksom. Sedan är det återigen kapitel på kapitel om vad som händer i de där drömkorridorerna, olika drömdörrar till olika människors drömmar, om hur någon utnyttjar sin förmåga att vandra i andras drömmar till att få dem att ofrivilligt göra konstiga saker på dagarna i något slags vaket gå-i-drömmen-tillstånd.

Alltså. Nej. Jag förstår helt varför den här trilogin aldrig översattes till svenska. Första boken: bra! Andra boken: njae, och tredje boken ett dubbel-njae och stor besvikelse. Kerstin Gier har fortfarande ett spänstigt sätt att skriva och det är fortfarande bra dialoger och mycket humor - men det måste finnas en story som håller ihop det hela också. Faktiskt.

Titel: Just Dreaming
Serie: The Silver Trilogy
Författare: Kerstin Gier
Originaltitel: Das dritte Buch des Träume
Översättning från tyska till engelska: Anthea Bell
Utg år: 2017
Förlag: Henry Holt and Company
Köp den till exempel här eller här

onsdag 28 mars 2018

De sista vännerna

Sista boken i Gardams trilogi om imperiets barn (eller "Edward och Betty" som den får heta här) handlar mest om sir Terence Veneering, den man som i alla år var Edward Feathers värste fiende och motståndare (även om vi egentligen aldrig fått läsa om när de mötts på slagfälten aka domstolarna). Och om jag tyckte att boken om Betty Feathers var lite beige så gillade jag den här desto mer. Veneerings liv är intressant. Han är ju faktiskt inte ett imperiebarn som Edward och Betty och alla de andra (alltså född i något av engelska imperiets alla länder och hemskickad till England för att få en engelsk skolgång, ensam och långt borta från sina föräldrar). Nä, Veneering är född i en liten stad i norra England, son till en engelsk kvinna och en cirkusartist från Odessa som pga en olycka stannat kvar. Men han blir ganska tidigt föräldralös, så får klara sin utbildning på egen hand.

Precis som i böckerna om Edward och Betty så får läsaren pussla ut en hel del själv - nedslagen i Veneerings liv sker aldrig precis under de dramatiska händelserna, utan precis före, eller några år efter, eller i tillbakablickar. Och jag hade velat läsa ännu mer om honom, om hans kinesiska fru, om hans son Harry (som verkligen är ett imperiebarn), och om hans föräldrar: mamman som försörjer familjen med att köra ut kol och pappan som med bruten rygg ligger och svär på ett språk ingen omkring honom begriper.

"De sista vännerna" i titeln är dock inte Veneering själv, utan ännu en advokat som figurerat i utkanten böckerna igenom, en Fiscal-Smith som mest framställts som någon som är ute efter gratismiddagar och att få bli en i gänget, och så Dulcie, änkan efter "Smördegs-Willy" som han får heta här, domaren som var gudfar till Betty och någon slags mentor till både Edward och Veneering. Och "nu" är byn Donheads i Somerset där både Edward, Dulcie och Smördegs-Willy och Veneering bosatte sig efter sina respektive pensioner. Inte heller i den här boken får vi alltså "vara med" i det Hong-kong där större delen av alla personernas liv utspelat sig. Gardam gör så där: det som hände hände någon annanstans, dramatiken har redan skett och nu berättar hon om återspeglingarna och resterna av allt liv som varit. I boken om Betty tyckte jag inte om det berättargreppet - men här gör jag det igen, precis som jag gjorde i boken om Edward.


Titel: De sista vännerna
Serie: Edward och Betty #3
Författare: Jane Gardam
Originaltitel: Last Friends
Översättning: Jan Hultman och Annika H Löfvendahl
Ljudbok - uppläsning: Christian Fex
Utg år: 2017
Förlag: Weyler
Köp den till exempel här eller här

tisdag 27 mars 2018

Provenance

Den här utspelar sig i samma värld som Leckies Imperial Radch-trilogi, men är fristående, handlar inte om några karaktärer därifrån och utspelar sig i en annan del av det universumet.

Ingray har lagt alla pengar hon äger och har (verkligen allt, hon har bara returbiljetten till sin egen planet och inte ens pengar att köpa färdkost för) på att köpa en tjänst av en av firmorna på rymdstationen Tyr Siilas. Tjänsten består i att få en fånge befriad och levererad från något som kallas Compassionate Removal, en plats man helt enkelt inte återvänder från. De som hamnar i detta Compassionate Removal är de värsta och de bortom all bot och bättring, och hamnar man där så är man i princip död.
Men tydligen är Tyr Siilas-firman effektiv, för nu står Ingray där med en... inte en person. Nej, en låda. Inuti lådan finns en sån där käck nedfrysningskapsel Han Solo-style, så Ingrays fånge är nog där, in perfect hibernation, typ.

Problemet är att kaptenen för rymdskeppet hon bokat hemtransport med inte går med på att frakta en låda med okänt innehåll. Han är en laglydig person. Och om nu lådan innehåller en nedfryst människa? Oh no, alla som åker med hans skepp måste ha samtyckt till att resa iväg. Han ÄR en laglydig kapten, han. Så lådan öppnas, personen tinas upp och befinns 1. vara yrvaken, 2. inte villig att åka med något skepp någonstans alls, och 3. inte vara den Ingray trodde att han skulle vara. Han lindar en filt om sig och drar iväg till rymdstationens flyktingmottagning (ungefär). Och när han precis gjort det, så väller det in diverse löst folk i dockningsstationen där Ingray och Den Laglydige Kaptenen står. De representerar varelser från en annan planet, och de anser att Laglydige Kaptenen har stulit ett av deras skepp.

Det är bra och intensivt och lovar mycket, det här. I några kapitel. Men sen händer något. Eller, rättare sagt, det är det det inte gör. Så fort Ingray har återvänt till sin egen planet så dör den här boken. Luften går ur precis allting, och allt det som lockade och lovade i inledningskapitlen liksom bara tonar bort, får konstiga eller inga avslut samtidigt som hela boken i stället handlar om de diplomatiska turerna kring ett mord som sker på Ingrays planet. Jag har svårt att redan nu bara några dagar efter att jag har läst färdigt återge vad som händer, mer än att det pratas och anklagas och förhörs och... ja just det ja, att det är viktigt vem som tar över Ingrays mammas jobb. Ingray själv eller hennes styvbror.

Jag förstår inte vad som hände med den Ann Leckie som skrev underbara, fantastiska Imperial Radch-trilogin?! Det här känns helt fattigt i jämförelse. Storyn haltar, karaktärerna får inte liv och miljön är svår att se framför sig. En bra idé som inte fick växa färdigt? En bok som äntligen skulle ges ut inte alltför länge efter framgångarna med Imperial Radch-trilogin och fick stressas fram? Har ingen aning. Jag är fruktansvärt besviken.

Men om du inte har läst Leckies tidigare tre böcker: gör det! Gör absolut det! (och möjligen den här efter att du läst dem, men börja inte med Provenance för då får du fel bild av Leckie) Här hittar du vad jag skrev om dem:
Ancillary Justice
Ancillary Sword
Ancillary Mercy


Titel: Provenance
Författare: Ann Leckie
Utg år: 2017
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

torsdag 22 mars 2018

Kinslayer

Jag fortsätter att läsa allt Jay Kristoff har skrivit, och tyckte mycket om hans debutbok Stormdancer även om den förlorade sig en hel del i debutantens lite för långa beskrivningar av sitt fantastiska världsbygge. Kinslayer är alltså fortsättningen på den, och hej! vad Kristoff hann lära sig till bok två! Det här är riktigt bra! (och spännande att liksom backa i en författares produktion, jag ser ju aningar här om hur han skriver senare. Både hur han lägger upp sitt berättande, och karaktärer. Mias Mr Kristoff i Nevernight-böckerna finns på ett sätt med redan här...)

Förutom Yukiko och hennes tuffe åsktiger Buruu (som fortfarande talar telepatiskt i VERSALER) får vi följa några andra personer. Vi har den avhoppade Lotus-guild-mannen Kin, som numera har klätt av sig sin halvmekaniserade lotusdräkt (men fortfarande har sladdöppningar kvar på kroppen) och försöker leva med rebellerna i the Kagé. Men han blir faktiskt helt mobbad där. De hatar alla i Lotus-guild och litar inte ett dugg på Kin, hur snäll han än är.  Vi har också Hana, eller No One som hon kallar sig, som tömmer pottor i shogun-palatset, men som egentligen jobbar för rebellerna i the Kagé. Och så får vi följa några till, som Hiro, f.d Iron Samurai som nästan dog i bok 1 men nu har fått lite reservdelar i sin kropp av Lotusguild-personer, och som nu är shogun-wanna-be. Men det är absolut det som handlar om Yukiko och Buruu som är mina favoritdelar av boken, det är deras historia som är intressant och deras dialoger som är det bästa. Allra, allra mest gillar jag när Buruu helt plötsligt känner doften av en annan thunder-tiger, en hona som är.... ja, "in heat". Han känner det på flera dagars flygavstånd, och blir fullständigt skogstokig. Sen drar han. Yukiko eller inte Yukiko, liksom, och det som sedan händer...! (och dialogerna!)

I bokhyllan ligger nu Endsinger, tredje och sista boken i The Lotus War. Snart alltså!

Titel: Kinslayer
Serie: The Lotus War #2
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2014
Förlag: Tor/Macmillan
Köp den till exempel här eller här