fredag 13 juli 2018

The Spook's Curse

Jag fortsätter i min omläsning/lyssning av böckerna i serien om Väktaren, "the Spook", och hans lärling Tom Ward.

Här måste väktaren och hans lärling ta sig till Priestown för att vara med på en begravning. När de ändå är där ska väktaren ta hand om lite oavslutade affärer. Det handlar om en demon som härjar i katakomberna under katedralen, och som väktaren fajtades mot för ganska många år sedan men som han inte lyckades ta kål på då. Nu är det alltså dags. Lite trist då att the Bane som demonen kallas har vuxit sig mycket starkare än senast, och nu roar sig med att ta över människornas (särskilt prästernas) vilja och göra elaka saker och sprida elände omkring sig. Och att väktaren dessutom har legat sjuk en längre tid och förvisso är på bättringsvägen, men fortfarande blir andfådd av att gå längre sträckor och verkligen inte är sitt vanliga, starka jag.
Men han har ju en lärling! Sedan några månader tillbaka, bara, men ändå!

Saker och ting går givetvis omgående åt skogen. Det pågår nämligen häxprocesser i Priestown, och högste inkvisitorn är på plats för att peka ut, döma och elda häxor. En av de infångade är Alice, Toms vän från förra boken. Hon som har spetsiga skor och tvivelaktiga släktingar och som redan halvvägs själv är över på den mörka, häxiga sidan. En annan av de infångade är strax väktaren själv, angiven av sin egen kusin (som är präst och troligen lyssnat lite för mycket på the Bane). Så nu får Tom lösa alltihop själv. En demon att besegra, en inkvisitor med storhetsvansinne, en vän och en läromästare på väg upp på bålet.... tja, what could possibly go wrong? (spoiler alert: det här är bok 2 av mååånga i serien, så utsikterna är helt OK. Faktiskt. )

Titel: The Spook's Curse
Serie: The Wardstone Chronicles
Författare: Joseph Delaney
Ljudbok - uppläsning: Will Thorp
Utg år: 2005 (originalet)
Förlag: Bodley Head
Köp den till exempel här eller här

onsdag 11 juli 2018

These Broken Stars

Nu är det dags att utforska vad Amie Kaufman skrivit, alltså hon som tillsammans med Jay Kristoff skapat fantastiska Illuminae files-trilogin. Även denna The Starbound Trilogy har hon skrivit tillsammans med en annan författare, Meagan Spooner, och tydligen skrev de varsin huvudperson, alltså vartannat kapitel var och mailade det hela mellan sig.

Det är nämligen så boken är uppbyggd: vartannat kapitel berättas av Lilac LaRoux, dotter till galaxens rikaste och mäktigaste man, och vartannat berättas av Tarver Berendsen, major i armén redan vid 18 års ålder pga tydligen hjältemodiga insatser på slagfältet men annars utan särskilt fin bakgrund.

Hon är skyddad, berömd, vacker och iförd balklänning och svindyra skor. Han fyller ut sin skjorta på ett trevligt sätt och har livserfarenhet motsvarande vilken pigg 93-åring som helst, och så störtar det stora rymdskeppet de befinner sig på. De bägge överlever mirakulöst och befinner sig plötsligt på en planet mitt ute i ingenstans. Luften går att andas, träden är trassliga, Lilacs höga klackar sjunker ner i jorden och det finns läskiga kattdjur som lämnar stora fotspår - men inga människor syns till. De är helt ensamma. Nu måste de ta sig till någon slags kolonisation för att hitta andra människor, eller åtminstone dit där det stora rymdskeppet (som hette Icarus...) kraschade.

Och när jag läst hit, och ett stycke till när Lilac och Tarver vandrar genom skogen, och hon fortfarande envisas med att ha sin jämra gröna balklänning på sig och han är den som vet allt om att överleva i naturen och hon bara är gnällig på ett ytterst jobbigt vis? Då var jag väldigt, väldigt nära att slänga boken i väggen och skriva ett riktigt surt inlägg om hur Amie Kaufman verkligen inte hade hittat till sina kick-ass-kvinnliga-karaktärer än, hur besviken jag var och hur himla mycket det här liknade Indiana Jones med en damsel in distress i släptåg.

Men.

Men!!

Sedan började Lilac höra röster. Och sedan ändrade hela boken karaktär. Obs! Det är INTE stark man skyddar svag kvinna i balklänning och högklackade skor på resa genom okänd terräng och läskiga faror som är bokens grej. Det finns något annat där på planeten. Och det här är en faktiskt helt fantastisk story med ett antal twister och hemligheter. Och i slutändan tyckte jag väldigt, väldigt mycket om både Lilac och Tarver, lika mycket som jag gillar karaktärerna i Illuminae files faktiskt. Så mycket gillar jag dem att jag redan är lite ledsen att andra boken i trilogin, This Shattered World, har två andra huvudpersoner. Men jag tänker absolut läsa vidare så fort jag kan i serien, eftersom jag har många frågor som behöver svar.

Det här är skitbra.


Titel: These Broken Stars
Serie: The Starbound Trilogy #1
Författare: Amie Kaufman & Meagan Spooner
Utg år: 2013
Förlag: Hyperion
Köp den till exempel här eller här

måndag 9 juli 2018

Written in Red (The Others)

Jag har läst bland annat The Black Jewels Trilogy av Anne Bishop, och gillat, och har sett den här serien om "The Others" glimta förbi ett par gånger. Nu var det dags att testa. Anne Bishop goes urban fantasy?

I ett slags alternativt Amerika (kallat Thaisia) lever vanliga människor och the terra indigene, alltså "the Others" som är ungefär allt som är övernaturligt: varulvar och andra hamnskiftare (korpar, ugglor, hökar...), vampyrer, elementarer som Vinter, Vår eller Luft och Eld och lite andra odefinierade typer. Lite översiktligt är det så att människorna bor i städerna och terra indigene i vildmarken, men sedan finns det i de större städerna särskilda områden, "Courtyards", där terra indigene bor. Där gäller inte människornas lagar. Terra indigene ser människor som kött att jaga och äta, men tycker det är helt OK att använda valda delar av deras teknologi. Film (och popcorn), kaffebryggare och diverse gym-maskiner till exempel. Människorna tycker att ungefär allt med terra indigene är läskigt och de flesta håller sig så långt ifrån alla Courtyards de bara kan.

Till en sådan Courtyard kommer Meg Corbyn. Hon är dåligt klädd, rädd och ute i snöstormen, och så ser hon att Lakeside Courtyard har ett jobb ledigt som "liaison officer", alltså en slags kontaktperson mellan människor och terra indigene. Huttrande av köld knackar hon på, söker jobbet, får det + lägenhet + trygghet i denna Courtyard där människornas lagar inte gäller. Hon är efterlyst, nämligen. Hon är ingen vanlig människa, precis, och hon är värd en förmögenhet.

Nå. Hon sätter igång med sitt liaison-jobb, som allra mest går ut på att ta emot, sortera och leverera post och paket. Hon bråkar med sin chef, som heter Simon och är ledarvarg för hela stället samt ägare av en bokhandel. Hon klurar ut hur en mikrovågsugn funkar, hon köper tuggben till en liten pojk-wolf som fastnat i vargform, hon vågar leverera dvd-filmer till gamle över-vampyr-farfar och hon blir kompis med Tess som driver caféet som ligger vägg i vägg med bokhandeln. Tess är en av de där terra indigene som är så farlig och mystisk att vi knappt får veta vad hon är. Men när hon blir arg eller upprörd blir hennes hår lockigare. Och först grönt, sedan rött, sedan svart och när det är svart tar alla betäckning.

Och så har vi Asia, som är människa men gärna besöker den där bokhandeln, för hon har gigantiskt stora och lömska planer på att bli tv-stjärna. (eh? hur hänger det ihop??)(alltså, det är en låååång story men typ om hon infiltrerar the Courtyard så blir hon belönad med framgång i Sparkletown/Hollywood)(det är en så vansinnigt svag story kring Asia, och hon är så vansinnigt dum i huvudet, och så framställs hon dessutom som en Bad Person bara för att hon gillar det där med sex så jag blir rätt vansinnigt arg av alltihop).

Egentligen? Egentligen?? så är det här en rätt usel story. Inte bara Asia, utan alltihop. Ung kvinna utan livs- eller världserfarenhet kör postrundor och blir kompis med diverse vargar och korpar och elementarer, i ett världsbygge som är svagare än svagast (om nu människor och terra indigene har levt i samma värld i hundratals år... hur kan de inte känna till varandra bättre?)

Ändå gillar jag det. Och det har med Bishops sätt att skriva att göra. Hon ger mig mys-stämning och hon har humor, och jag blir så haha-det-här-är-så-himla-fånigt-glad av att läsa om hur varulvar mot sin vilja kan tilltalas av att få en alldeles egen hundbädd att ligga och vila i på kontoret när de måste få vara i vargform en stund. Eller det där med att "stjäl du böcker i den här affären så äter vi upp din hand, och gör du det en gång till så äter vi upp dig". Eller hur hamnskiftarna som är korpar/människor är helt galna i allt som är shiny och inte kan tillåtas ha ansvaret för kassahantering i affärerna. Eller mängder av andra detaljer som egentligen är alldeles utomordentligt fåniga, men som får mig att le och läsa vidare.


Titel: Written in Red
Serie: The Others #1
Författare: Anne Bishop
Utg år: 2013
Förlag: Roc
Köp den till exempel här eller här

tisdag 3 juli 2018

The Awakened Mage

Jag fick alltså fortsätta läsningen av duologin Kingmaker Kingbreaker ganska omgående efter att ha läst första The Innocent Mage som slutade i en katastrof och jag var tvungen att få reda på vad som skulle hända nu då?

Spoilervarning - sluta läs här om du tänker läsa bok 1, för nu skriver jag om hur den slutade. Svårt att skriva om bok 2 annars.

Slutat läsa om du inte vill få handlingen i bok 1 spoilad? Bra. Då kör jag vidare med gott samvete...


... jo, vi har ju den Extremt Elake Och Historiskt Onde Übermagikern Morg insläppt genom Barls magiska mur. Ett ögonblicks litet mushål öppnat... och han slank igenom, och tog genast hovmagikern Durm i besittning och ställde till med en väldig oreda. Det är givetvis Morgs fel att hela kungafamiljen nu ligger krossad mot en bergssida och landet hotas av inbördeskrig och allt möjligt. Han är ond och elak.

Eller, ja. Hela familjen utom prins Gar, som nu alltså blir kung Gar. Det hade han säkert klarat alldeles utmärkt, om det inte vore för att magin han numera har bara är fejk och liksom inplanterad av Morg (som, nämnde jag det? är ond och elak) och som kommer att upphöra när som helst. Och kungen av Lur måste ha magi, annars kan han inte vara kung pga magiska muren och vädermagi och lite annat smått och gott. Alltså anar läsaren ännu större hotande kaos genom de första kapitlens sorg och elände efter kungafamiljens trafikolycka. Och även om Morg, i Durms kropp, också blev rätt så krossad i den där olyckan så är han inte död, och han gömmer sig i Durms demolerade kropp och smider ännu fler onda och elaka planer.

Asher, då? Jo. Som titeln säger: han upptäcker att han har magi. Och han är INTE nöjd. Han vill ju vara den där enkle fiskaren vars dag är lyckad om han får en rejäl fångst i nätet ute på havet. Magi hör till andra, och han vill INTE riskera sitt liv (dödsstraff) genom att pyssla med sånt. Nope. Men... Gars magi tar ju då slut. Och så står Asher där bredvid, och har magi så att det räcker och blir över. Och nu ber Gar honom om hjälp, så bevekande, så snällt, med de största kung-i-nöd-ögonen som finns. Och Asher svär på sitt vanliga oborstade fiskarmansvis och muttrar till sist att "okejrå, ställer väl upp om du tjatar" och så sätter han igång och skapar lite regn och snö och annat som behövs.

Oh no. Skulle han aldrig ha gjort. Dödsstraff och allt det där...

Det är fortfarande, precis som i första boken, ett mycket långsamt tempo. Ändå finns det en hel del som gör att jag läser vidare. Främst människorna, och en del roliga dialoger. Sedan har vi då Morg. Alltså - killen är helt onyanserat ond. Han är Sauron och riddar Kato och Tengil och allihop på en gång. Han är liksom bara ond. Hans mål här i livet är att sprida ondska. Ha ihjäl. Förstöra land, döda allt som lever och sedan liksom sväva runt över sina marker (bebodda av ingen, så han har ingen att bestämma över heller förutom en hoper demoner som bara ylar runt utan något vettigt att ta sig för) och vara på dåligt humör. Han vill ta över världen på ett ondskefullt och elakt vis, bara för att han kan, liksom. Vad han sedan ska med det hela till är ytterst oklart. Och det blir så fånigt genomondskefullt att det blir kul att läsa om. Why? liksom? Morg är mwuaaahahaaaahaaahaaaahahaha-skrattet personifierat, och borde raskt ta anställning i vilket standard-fantasy-rpg som helst.

Och om Morg är onda skrattet så är Asher godmodiga svordomen personifierad. "Sink me sideways" är en lämplig kommentar till när himlen rämnar, jorden öppnar sig och sista dagen är nära. Eller på dåligt kokt potatis. Eller på oj-kolla-jag-kan-göra-eld-bara-genom-att-knäppa-med-fingrarna. Asher har ett stort lager av svordomar och mystiska ord, och han dränker ungefär alla sina repliker i dem. Hyfs har han fortfarande inte. Men... det är han som får rädda världen, eftersom det bara är han som kan slåss mot Morg.

Helt OK fantasy, alltså.


Titel: The Awakened Mage
Serie: Kingmaker Kingbreaker #2
Författare: Karen Miller
Utg år: 2007
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

måndag 2 juli 2018

Inuti huvudet är jag kul

Jag känner igen mig så mycket i huvudpersonen Liv i Inuti huvudet är jag kul. Alla detaljerna som att vara nervös för nya situationer, (hur går det till att åka buss här? hur funkar matsalen, var går jag, var sitter jag hur gör de andra??) alla funderingar om andra människor (älskar när Liv sitter och "sherlockar", drar slutsatser om människor på bussen utifrån deras utseenden och beteenden, skapar hela liv åt dem...), men framför allt det där med att inte kunna få ur sig alla rätta replikerna, allt det där som behöver sägas, det här med att visa vem man är bara sådär jätteenkelt. Att ha smartheten och svaren och humorn inne i huvudet men utåt bara vara den tysta och otillgängliga. Åh, som jag känner igen det! Och åh, så mycket jag tycker om att läsa om hur en sådan som är som jag får vara huvudperson i en bok!

Fast sedan är det förstås mycket som skiljer mig och Liv. Ett helt liv, på ett ungefär, många erfarenheter och många människomöten och så mycket som gör att jag bara vill kunna säga till henne att: det blir bättre. Du kommer att kunna leva med dig själv och andra. Du kommer inte att bli som din pappa, för han är han och du är du, men du kommer att hitta egna strategier att vara och leva med. Men jag kan ju inte gå in i boken och säga det till henne, så jag får läsa och frustreras och förstå och vilja putta på och ...

Jahaja. I vanlig ordning hällde jag ut lite av mig själv och mitt tyckande innan jag berättade vad boken handlar om. Nå, ungefär det här:
Liv och hennes pappa har precis flyttat från Stockholm till ett hus mitt ute i ingenstans utanför lilla samhället Ingelstad som i sig ligger en bra bit utanför Växjö. Perfekt! tycker Livs pappa. Nya chanser, nya miljöer, nya människor, och så i ett hus han själv (som ursprungligen kommer från trakten) i alla år har drömt om att få bo i. Ja, det behöver renoveras, och ja, det ligger långt bort från all ära och redlighet, men det är så vackert!
Liv har följt med på hela flytten och alltihop för att hon tycker att det kan vara pappas tur att får göra som han vill här i livet. Sedan Livs mamma dog när hon var liten har pappas liv kretsat kring Liv, varit låst av Liv och fått stå tillbaka för Liv. Nu gör Liv det pappa vill. Men... det är så väldigt skrämmande. Börja på en ny skola. Inte känna någon. Inte veta något om hur livet går till. Klart hon fattar hur pappa tänker och hur han (och hon själv innerst inne vill) tycker att det här är ett sätt att bli en ny människa. Vara den man själv vill. Men hur gör man det när allt det där fantastiska inuti en själv bara vägrar komma ut och bli ord och smarta repliker, hur det inuti aldrig vill komma ut och visa upp personen på riktigt? Eller, som Liv har som tankemodell: hur mycket av henne själv hon kan släppa lös och visa i procent. Det är sällan mer än 10-15% ens i de tryggaste situationer. Hur ska hon någonsin kunna vara 100% Liv med någon annan?

Som sagt - jag kan relatera, och jag tycker mycket om, och även om det här kan vara jobbig läsning så är det aldrig trögt att läsa och jag är väldigt glad efteråt.


Titel: Inuti huvudet är jag kul
Författare: Lisa Bjärbo
Ljudbok - uppläsning: Lisa Bjärbo
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

onsdag 27 juni 2018

The Spook's Apprentice

Jag läste de tre första böckerna i Väktarserien i takt med att de kom ut på svenska för tio år sedan: Väktarens lärling, Väktarens förbannelse och Väktarens hemlighet. Sedan blev det aldrig av att jag läste vidare, trots att jag tyckte mycket om dem och verkligen ville veta hur det gick för Tom, hans väktarmästare, Alice och framförallt Toms mamma som jag avslutade mitt bokutlåtande (detta var pre-blogg, men jag skrev ändå ett utlåtande om varje bok jag läste) om med "vem är hon? egentligen??"

Nu har jag tagit tag i Väktar-killarna igen - de finns ju att lyssna på i utmärkt uppläsning på engelska av Jamie Glover på Storytel. Perfekt, ju! Och jag tänkte det var lika bra att börja från början i serien, alltså har jag lyssnat på Spook's Apprentice. 

Och den är lika bra som jag minns den. Tow Ward, sjunde sonen till en sjunde son går i lära hos en Väktare, en "Spook" (gillar nog det engelska uttrycket bättre tror jag) och får av denne lära sig att bekämpa häxor, boggartar, gastar, demoner och annat elände som stör vanligt folk i deras liv. Det sparas inte på läskigheter, och redan Toms "antagningsprov" när han ska övernatta ensam i ett hemsökt hus är rejält ruggigt att få höra om. Och värre blir det, när Tom av misstag råkar mata Mor Malkin med blodkakor vid fullmåne så hon lätt kan bända isär järnstängerna som annars höll henne inlåst i en för-häxor-väldigt-rymningssäkra-jordkula.

Det jag hade glömt bort från min första läsning av boken är hur mycket Tom fortfarande återvänder hem till sin familj, hur han blir hotad av sin äldste bror som inte alls gillar att lillbrorsan drar hem odöda häxor till gårdsplan när han har en nyförlöst fru samt en bebis att ta hand om (jo, jag kan förstå honom), och hur man redan här i första boken börjar ana att Toms mamma är något mycket mer än bara en rådig bondfru.

Jag lyssnar vidare. Rapporter kommer.

Titel: Spook's Apprentice
Serie: The Wardstone Chronicles
Författare: Joseph Delaney
Ljudbok - uppläsning: Jamie Glover
Utg år: 2004 (originalet)
Förlag: The Bodley Head
Köp den till exempel här eller här, eller lyssna här

tisdag 26 juni 2018

The Distance Between Us

Det här måste vara en perfekt läsa-på-stranden-bok (och ja, sista tredjedelen läste jag just där, så det är vetenskapligt bevisat). Lättläst, romantiskt-pirrigt, roligt och allmänt mysigt. Kasie West är en trevlig bekantskap jag gärna läser mer av.

Caymen jobbar i sin mammas porslinsdockeaffär. (jo, tänk dig att stå timme ut och timme in och bli betraktad av mängder av dockögon? En del av dem dessutom "eternal wailers". Sååå creepy.) Det är bara de två som jobbar där, och de två som bor i den minimala lägenheten ovanpå butiken. Caymens pappa drog raskt ifrån Caymens mamma när hon berättade att hon var gravid och tänkte behålla barnet. Blivande pappans föräldrar köpte loss sin son med en stor summa nöj-dig-med-dem-här-och-kontakta-inte-vår-son-igen-pengar och blivande mammans föräldrar sade upp bekantskapen och föräldraskapet för sin dotter, och hon ba: skiter i er alla, använder de här pengarna för att köpa en egen butik där jag ska sälja dockor. Och så gjorde hon det. Och i alla Caymens sjutton levnadsår sedan dess har hon alltså av sin mamma fått veta att "rika killar ska du INTE befatta dig med, de har dig som tillfälligt tidsfördriv men när det blir allvar så sticker de bara, så bli INTE kär i någon rik kille". Rika människor är överhuvudtaget några man är artig mot när de kommer in i butiken (eftersom det nästan bara är de som har råd med dockorna) men som man överlägset skrattar åt när de gått därifrån eftersom de är så världsfrånvända. Typ.

Jahaja. Och nu kommer då Xander in i butiken, i kläder, frisyr och uppsyn som skriker Har Mest Pengar Av Allihop. Han ska ha en docka som en present (för han är ju INTE intresserad av dockor själv, hallå?), snabbt ska det gå och kan söta expediten kanske hjälpa honom här lite? Caymen hjälper honom, och ger honom raskt också ett antal av de sarkastiska one-liners som bokens signum. Klart att Xander blir kär bums. Vem kan stå emot sarkastiska svar, butterhet och gröna ögon? Och klart att Caymen också blir kär bums, för vem kan stå emot en snygg frisyr och vit-tandad charm och en bilnyckel till en dyr sportbil (en av tio) som jongleras i handen?

Ja, och så fortsätter boken med sarkastiska one-liners och givetvis många hinder för de unga tus kärlek och lycka. Största hindret är då alltså att stackars Xander är rik, och att Caymen därför av princip inte ska bli kär i honom. Det är svagt, och ja, hela bokens story är ytterligt svag (och jag kan för mitt LIV inte begripa varför Xander blir kär i Caymen för det enda hon i början gör är att snäsa av honom och vara allmänt otrevlig) - men det ÄR roligt och mysigt och lättläst och... ja. Ibland behöver man den här sortens böcker. Väldigt mycket behöver man dem.


Titel: The Distance Between Us
Författare: Kasie West
Utg år: 2013
Förlag: HarperTeen
Köp den till exempel här eller här

måndag 25 juni 2018

Among others

Jag tyckte väldigt mycket om Jo Waltons viktorianska-drakar-relations-magi-bok Tooth and Claw och ville läsa mer. Den här är något helt, helt annorlunda. Den är lika välskriven som Tooth and Claw men den utvecklas inte åt det hållet jag nog ville och jag är osäker på om jag tycker särskilt mycket om den, faktiskt. Även Among Others är en oväntad kombination: tänk dig en tonårstjejs dagbok med funderingar över det här med kompisar, med killar, med sex och kroppen, med framtidsoro, med irritation över föräldrar och släktingar, och så att det mesta utspelar sig i engelsk internatskolemiljö 1979-1980. Sedan tänker du dig att den här tjejen läser otroliga mängder böcker, mest sf men även en del fantasy och filosofi, och att hennes dagbok även är en slags läsdagbok där hon skriver allt hon läser och vad hon tycker om det. Och sen... sen blandar du in faeries och en slags magi i det hela. "Magisk-realistisk-läsdagbok" kanske?

Den som skriver är Mori, eller Morwenna som hon egentligen heter. Vi får lära känna henne efter det att alla dramatiska händelser har skett, men vi får gradvis genom hennes dagboksanteckningar veta vad som har hänt: Mori har haft en tvillingsyster. När hon och systern var spädbarn stack deras pappa ifrån dem och lämnade mamman att ta ensam ta hand om dem. Hon var uppenbarligen sällsynt dåligt lämpad att göra det, och tvillingarnas barndom har tydligen inte varit bra alls. Morfar och mormor har varit ett stöd, och älvorna i ruinerna efter gruvverksamheten (de är i Wales). När tvillingarna var ca 14 blev deras mamma mer än skogstokig och något hände som slutade i katastrof. Moris syster dog, och själv är hon halt för livet. Och det är denna händelse som gjort att hon rymt från sin mamma, hittat sin pappa och av hans släktingar mer eller mindre tvingats börja på den internatskola hon avskyr och inte trivs på.

Alltså. Det här låter som en fantastisk story, och jag var sugen på att få veta mer om allt detta - vad som hände med mamman och systern, mer om magin, mer om allting. Men det som gör mig så besviken är att det får jag inte. Nästan inget alls. I stället får jag alltså veta allt, allt, ALLT om böckerna som Mori läser nu. Det är intressanta böcker, och jag har skrivit upp många titlar jag själv vill läsa, men jag ville ju veta mer om allt det där som hade hänt? Inte bara en utdragen litteraturdiskussion, och så en del om hur Mori vantrivs på skolan men så småningom hittar egna vänner utanför den (via en litteraturklubb på biblioteket, och ja: vi får förstås höra allt om vilka böcker de läser och diskussionerna kring dem). Klart att en sån som jag älskar att läsa om en annan boknörd, men för mig tar det (ja, faktiskt, det går tydligen) över för mycket och den här boken blir bara underlig. Vad vill den?

De magiska inslagen handlar mest om hur Mori vet att det finns magi och älvor, men att hon vägrar att befatta sig med magi för att det har för stora konsekvenser. Och älvorna finns lite överallt, men det är egentligen bara dem utanför hemstaden hon kan prata med, så älv-action får vi mest när hon åker hem på loven (till mostrarna, mamman har hon ju rymt från) och tar bussen ut till älvnästena och typ lägger lite löv i dammar och sånt som älvorna vill att hon ska göra åt dem. Det blir aldrig särskilt dramatiskt eller spännande, även om bokens baksidestext gärna lyfter just detta och den frånvarande mamman att vara något stort och fantastiskt rafflande.

Men - om ens förväntningar på den här boken i stället är att få läsa en coming-of-age med många sf-referenser och i en realistisk internatskolemiljö? Då funkar den nog. Den är fortfarande väldigt välskriven, Mori är en intressant karaktär, miljön är fin och jag blir sugen på att åka till Wales. Men underlig är den och inte alls vad jag förväntade mig.

Titel: Among Others
Författare: Jo Walton
Utg år: 2011
Förlag: Tor
Köp den till exempel här eller här

torsdag 21 juni 2018

Tales from the Kingdoms

I Tales from the Kingdoms återberättar Sarah Pinborough tre klassiska sagor på sitt alldeles egna sätt. I den första, Poison som alltså är Snövit, var jag först lite avvaktande och tyckte att det mest var en kul variant på Snövitsagan fast med sex och mänsklighet också. Men sedan lade Pinborough till en ganska rejäl twist på det hela (som jag såklart inte kan avslöja), avslutade Snövitsagan ganska abrupt och kastade mig in i Charm som är Askungen. Och nu började jag ana att de tre separata sagorna/delarna i boken hängde ihop. "The Kingdoms" är små och ligger i samma värld, centrerade runt ett stort berg, och kungarna i rikena krigar alltid med varandra för det är sånt som kungar tycker om att göra som tidsfördriv, liksom. Och prinsar ska skickas ut på lite lagom stora äventyr innan de gifter sig och blir kungar de med. Det är de där äventyren som är de klassiska sagorna, och det görs en hel del referenser till mängder av sagor, och det är väldigt kul att läsa.

Sedan avslutades Askungesagan i en ännu större twist som jag fullständigt älskade, och som alltså hängde ihop med Snövitsagan, innan vi i Beauty (som är Törnrosa) backar tillbaka i tiden och får veta vad den rosenkindade prinsen i Snövit hittade på innan han stöter på sörjande dvärgar kring en glaskista med en sovande eller möjligen död prinsessa i. Han har ju varit ute på sitt egna coming-of-age-äventyr, och i det alltså hanterat den där ogenomträngliga häcken med det sovande kungariket bakom.

Men inget eller ingen är alltså som man tror att det eller de ska vara. Den där prinsen är... ja, en bortskämd slashas som blir insta-kär i ungefär allt som rör sig. Ibland eftersom han blir förtrollad till att göra det, ibland för att han är full och kåt, och ibland eftersom han blir tillsagd att göra det. Han behöver en fast hand i tillvaron (läs barnvakt) och reser alltså inte utan sällskap. Nog sagt om det.

Men vi har inte bara principlösa prinsar här - vi har skönsjungande dvärgar (som vid ett tillfälle gör mänsklig-pyramid-grejen med tre pers ovanpå varandra iförda en lång rock, ni vet: direkt taget från disneyfilmens kändaste scen...), vi har en prinsessa som gillar att se på när andra har sex, vi får läsa om problematiken med att rida i vanlig sadel fast i klänning och hårt åtsnört livstycke, vi får en hel del fan-girlande (ni vet det där "vad-är-väl-en-bal-på-slottet-suckandet, fast på helt nya nivåer) och så får vi veta vad man kan hitta på om man är ensam vaken i ett kungarike där alla andra har sovit i typ hundra år.

Och så får vi alltså gästspel från en mängd andra sagor utöver de tre "huvud"-sagorna: häxan i Hans och Greta, Rapunzel, Rumplestiltskin, Skönheten och odjuret, Rödluvan (och most definitely vargen också), och till och med Aladdin från Tusen och en natt gör ett kort inhopp. Han är sur och har ett tråkigt jobb, men han är helt enkelt tvungen att göra som hans ägare säger åt honom.

Är du minsta intresserad av folksagor får du inte missa den här boken!


Titel: Tales from the Kingdoms
Författare: Sarah Pinborough
Utg år: 2016
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här

onsdag 20 juni 2018

All the Birds in the Sky

Patricia inleder den här boken med att rädda en fågel som skadat vingen. När hon kånkat runt på fågeln ett tag så visar det sig att hon förstår vad den säger, och kan prata med den. Och med katten, som tycker sig vilja äta skadad fågel till middag, och med de andra fåglarna i skogen. Sedan blir hon inlåst på sitt rum av totalt oförstående föräldrar, och vi hoppar till bokens andra berättarperspektiv: Laurence. Han är av den sanslöst smarta typen som lyckats bygga en egen liten armbands-tidsmaskin och som har ett långtidsprojekt gömt längst bak i sin garderob: en superdator med gryende AI.

Laurence och Patricia möts i mellanstadiet där de båda är mobbade, och hjälper varandra så gott de kan, och blir vänner. Efter dem smyger en lönnmördare som inte är nöjd om han inte får mörda sisådär 2-3 pers i veckan, men som nu har som mål att ha ihjäl både Laurence och Patricia eftersom han i någon orakelsyn i lönnmördartemplet sett att de två kommer att orsaka världens undergång. Ganska snart är han anställd som skolans studievägledare.

Ja. Alltså. Mer än knäppt, och roligt, och smart. Men sen går tiden, Laurence växer upp till känd och framgångsrik programmerare-forskare-allmän rymdfärdsnörd och Patricia utbildar sig på ett hemligt universitet till heltidsnaturhäxa med healing som specialkunskap. Och så möts de igen, i San Fransisco. Och den här boken, och historien, bara dör. Konstigt nog, eftersom de fascinerande förutsättningarna fortfarande är där med magi som möter/konkurrerar med/samarbetar med teknologi och två huvudpersoner som står på varsin sida. Men det är som att energin och glädjen från bokens början liksom tappats bort. Det är fortfarande en OK bok, men inte wow, och sista delen ledsnade jag så mycket på San Franciscokrumbukterna och världshoten som inte engagerade mig att jag mest skumläste lite håglöst.

Ojämn bok, alltså, och jag är rätt besviken.


Titel: All the Birds in the Sky
Författare: Charlie Jane Anders
Utg år: 2016
Förlag: Tor
Köp den till exempel här eller här

tisdag 19 juni 2018

Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande

Jag har lyssnat på Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande, en serie på tio delar skriven av Moa Eriksson Sandberg direkt för ljudboksformatet. De här ljudboksserierna går bra (jag gillar dem också, det här med "avsnitt" känns bra vid ljudbokslyssning, känns som att man bara måste lyssna vidare på nästa, och nästa avsnitt...) och nu satsar Storytel på digital originalutgivning för barn och ungdom i Storytel Kids vilket alltså den här serien ingår som en del i.

Julia går estetprogrammet med teaterinriktning, först i Stockholm men har nu fått flytta till en mindre stad och därför fått fortsätta samma program där. På den nya skolans teaterprogram regerar dramaläraren Rafael, som hyllar Shakespeare och därför låter klassen sätta upp Hamlet. Julia känner direkt att det inte är samma anda i vare sig undervisningssätt eller klassgemenskap på nya skolan, men blir ändå ganska direkt indragen i Rafaels virvelvind och karisma.

Ester Gråberg går i Julias klass, och är tillsammans med några andra killar och tjejer de där som de andra ser upp till, perfekta och bäst. Julia försöker (trots nya kompisen Agnes varningar) prata med Ester men får bara överlägsenhet till svar. Och Ester är bara så självklart valet till att få spela Ofelia när Hamlet-rollerna ska besättas... men till allas överraskning så ger Rafael den rollen till Julia. Den nya, oprövade! Ester blir skogstokig och rusar ut från klassrummet för att inte mer ses till.

Och det är alltså detta som är "försvinnandet" i serietiteln. Ester är puts väck, hennes cykel hittas dagen därpå kastad i ett dike, och polisen kopplas in. Och Julia, som känner sig skuldmedveten för att hon liksom tog Esters plats fast hon själv inte hade något att säga till om i rollbesättningen, försöker på egen hand undersöka var Ester tagit vägen. Och hon får reda på saker om Ester, som vem hon var ihop med, hennes bakgrund, hennes tydliga fasad...

Det är lite deckare, lite tonårsliv, lite skräck, och givetvis får jag vibbar av Norra Latin även om Julia ju faktiskt flyttade ifrån teaterprogrammet i Stockholm. Det är spännande, men precis som när jag läste Norra Latin så får jag en lätt överdos av teatergrejen. Och Shakespeare. Det känns så... "jamen-självklart-ska-det-spelas-hamlet-eller-annat-shakespeare" så fort det ska skrivas om teater, eller har jag bara läst fel böcker? Men om man nu struntar i mitt drama-gnäll och är på jakt efter bra ljudboksserier så bör man testa den här.

Titel: Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande
Författare: Moa Eriksson Sandberg
Ljudbok - uppläsning: Philomène Grandin
Utg år: 2018
Förlag: Storytel Kids
Här hittar du serien
För vem? ca 15 - 25


måndag 18 juni 2018

Det finns alltid förlåtelse

Jag läste Ragdes trilogi om Neshov-släkten för några år sedan, och tyckte väldigt mycket om den. De hör till böckerna jag brukar komma dragande med när andra ber mig om lite allmänna tips på "bra böcker", och pratar mig varm för dem.
Så därför var jag nyfiken på hur Ragde skulle fortsätta berättandet - för mig kändes allt ganska avslutat när jag lade ned Vila på gröna ängar. 

Grejen är att jag efter avslutad läsning av Det finns alltid förlåtelse fortfarande tycker att det var färdigberättat om Neshovs efter de första tre böckerna. För mig blir det här ett enda långt "vad hände sen" med alla inblandade, men utan att tillföra något egentligen nytt. Krumme och Erlend skaffade barn (och det visade sig bli tre på en gång) med sina väninnor - men det stora och fantastiska med det hade jag redan läst om tyckte jag. Nu fick jag veta detaljerna: mer om hur Erlend tyckte det kvinnokroppsliga var jobbigt under graviditeterna, hur himla många prylar de kände att de var tvungna att köpa med sina tydligen oändliga pengaresurser, hur trevligt det är med den där storfamiljen med alla barnen...

Torunn drog ju iväg från det tunga arbetet och ensamma ansvaret på gården Neshov i slutet på trilogin, men har inte riktigt hittat sin plats i tillvaron. och nu bestämmer hon sig för att flytta till Neshov igen. Och så städar hon. Och så städar hon. Och så städar hon. Och så städar hon. Och alla små och stora problem löser sig snabbt eftersom hon, liksom Krumme och Erlend, verkar ha oändligt med pengar som snabbt fixar allt från ny bil till storstädning till... ja allt, utom sin egen ensamhet som hon gnäller över sida upp och sida ned.

Margido är också ensam, men har väl mer vant sig vid det. Han funderar över Gud och järntillskott och slappnar av i sin enmansbastu och ondgör sig över en av sina anställda på begravningsbyrån som tar sovmorgnar och semesterdagar lite som han vill. Nu ringer Torunn på dörren och Margido blir helt perplex men sedan väldigt glad.

Och inget av det här känns egentligen särskilt upphetsande att läsa om utan mer som fördjupningsläsning för dem som tyckte om Neshovstrilogin. Eller som att författaren skrivit fanfiction åt sig själv. Det hade behövts något nytt för att ruska liv i den här storyn, någon ny person eller vändning eller.... ja, mer än att städa Neshov, i alla fall.


Titel: Det finns alltid förlåtelse
Författare: Anne B. Ragde
Originaltitel: Alltid tilgivelse
Översättning: Margareta Järnebrand
Ljudbok - uppläsning: Kerstin Andersson
Utg år: 2017
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

onsdag 13 juni 2018

Muralgranskaren

Muralgranskaren är ett twitterkonto  (som jag inte upptäckt förrän nu, jag är usel på twitter-hängning) där David Nessle har kombinerat medeltida (och renässans-) konst med helt egna bildtexter. Det är inlägg därifrån som nu har blivit en bok - och en bok som har roat mig enormt. Det här är precis min sorts humor, och jag har jublat och fnissat och visat familjen (som lett artigt och typ "ja, mamma, lite kul är det allt, men du behöver kanske inte trilla av stolen...?") den ena bilden efter den andra för sånt här måste skrattas åt tillsammans med någon.

Medeltids- och renässanskonst är så full av symbolik, av bildspråk den tidens människor läste av och förstod men som blir rätt underligt om man tittar på det med nutida ögon och liksom bara ser vad det är på bilderna rätt upp och ned. Perspektiven är märkliga, händer pekar på saker, döden dyker upp både här och där, människor är fulla av sår, har märkliga kläder och hattar på sig, bakgrunderna är fulla av grälla färger eller blommor eller folk som flyger på moln... Det Muralgranskaren gör är att han skriver bildtexter som helt galet felaktigt beskriver det som finns i bilderna i stället för det bilderna betyder - och resultatet blir alltså alldeles fantastiskt. Knäppt, utflippat, anakronistiskt, fel.... och väldigt roligt. 

Han har dessutom bemödat sig om att skriva alla bildtexter i någon slags så-här-himla-märkligt-stavade-vi-på-medeltiden-svenska, och då blir resultatet... ja, så där så att en sån som jag trillar av stolen. Eller letar efter någon att sitta och fnissa över bilder ihop med.

Här är några exempel:





Titel: Muralgranskaren
Författare: David Nessle
Illustrationer: David Nessle
Utg år: 2018
Förlag: Kartago
Köp den till exempel här eller här

torsdag 7 juni 2018

The King's Blood

Jag läser vidare i serien The Dagger and the Coin, och tycker fortfarande i denna andra bok att karaktärerna är riktigt intressanta att läsa om, och att världsbygget med de sedan länge försvunna drakarna vars arv fortfarande styr människorna och världen är fascinerade.

Geder är den unge mannen som allra helst skulle vilja sitta med gamla manuskript, göra översättningar och jämförelser och forska i myter och legender. Men han hamnar märkligt nog alltid i tingens centrum, och får mer och mer makt. Makt som han fullständigt missbrukar, och han gör vidriga ting. Samtidigt skulle han mest vilja vara ifred, och möjligen bara vara kompis med prins Aster, sin myndling. Geder är oerhört komplex, och jag gillar honom inte det minsta, men han är något av den intressantaste karaktär jag läst om i någon fantasy.

Och så har vi Cithrin, ung men redan mycket kunnig i finanser och handel och bankväsende. Och därför också i politik, eftersom den styr pengar och handel. Hon nöjer sig inte med en du-är-ung-och-får-lära-dig-lite-mer-position i någon bortglömd bankbransch i en mindre stad, utan nästlar sig in i de högsta kretsarna. Och så råkar hon vara på plats när det blir som allra mest dramatiskt i imperiet med hot om inbördeskrig och kaos, och får mitt i allt detta möta Geder. Bankiren och den maktmissbrukande boklärde - jo, det blir intressant.

Läskige översteprästen från spindelgudsdyrkarna är fortfarande med, likaså avhopparen från samma kult som trots att det var ett helt liv sedan han rymde fortfarande bokstavligen har spindlar i blodet. Marcus Wester, f.d general numera legosoldat vill fortfarande ägna sitt liv åt att skydda Cithrin, men får en livskris när han inser att hon varken kan eller vill bli beskyddad utan klarar sig alldeles utmärkt på egen hand.

Som sagt - karaktärsdriven fantasy med en intressant story. Trots det har det tagit mig sju svåra år att ta mig igenom den här boken. Den är seg, det är många namn, det händer egentligen inte så mycket utom i några koncentrerade partier, och jag skulle vilja ha mer spindelpräster och drakar och läskigheter. Jag ska ändå läsa vidare i serien, trots segheten, eftersom Geder och Cithrin och de andra är så pass intressanta att läsa om. Måste veta hur de utvecklas.


Titel: The King's Blood
Serie: The Dagger and the Coin #2
Författare: Daniel Abraham
Utg år: 2012
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här




fredag 25 maj 2018

Nevermoor - Morrigan Crows magiska förbannelse

Den "magiska förbannelsen" Morrigan har är det där att allt är hennes fel. Och det är ingen måtta på hur mycket det är som anses vara hennes fel där hon bor och alla vet att hon har den där förbannelsen - jag älskar den här sortens vansinniga överdrifter som påminner mycket om Roald Dahls sätt att skriva. Skador på ett växthus från en hagelskur? Morrigans fel eftersom hon råkade säga att vädret var fint. Trädgårdsmästaren död i en hjärtattack? Morrigans fel eftersom hon fällt en kommentar om trädgårdsrabatterna. Och eftersom det är hennes fel så måste hennes far punga ut med begravningskostnader OCH betala för trädgårdsmästarens barnbarns universitetsstudier. Josåatte...

Så jag älskar inledningen på den här boken. Sedan får Morrigan genom mycket action och dramatik och magi komma till Nevermoor, ett ställe hon inte visste fanns, och dessutom befinna sig vara en av kandidaterna till att få komma med i Wundersamfundet. Det är inte lätt - det är många hundra som söker men bara nio som antas, och det är prövningar som ska genomgås, och resten av boken handlar om detta och är i Nevermoor. Jag tycker fortfarande om, men kan bli lite trött av alla beskrivningar av allt fantastiskt som finns i detta Nevermoor. Samtidigt så är det mycket av allt det som är kul att läsa om, så jag är lite kluven. Ta bara hotellet som Morrigan får bo på, hotellet som ägs av hennes mecenat Jupiter North och består av mängder av märkliga rum som dessutom förändras, och bebos av mycket märkliga personer och djur. Helt underbart! Eller transportsystemen i Nevermoor (haka fast med sitt paraply i någon slags linbana? varför inte?) som inte är helt ofarliga men väldigt roliga att läsa om. Eller hur festerna går till, paraderna, hur folk (och fä) ser ut, vilka egenskaper/begåvningar de andra kandidaterna har som söker till wundersamfundet... det är ett myller att drunkna i och jag får lite samma känsla som när jag läser Frances Hardinges böcker: en författare med så enorm fantasi och uppfinningsrikedom att den hade behövts hållas i lite stramare tyglar.

Så: kanske lite överlastat men fortfarande roligt och bra och jag tycker om det.

Eller, OK. Jag hade gärna varit utan de talande djuren. Jag vet inte vad det är mig och talande djur, men jag fixar dem inte. När här nu kommer inklampandes en gigantisk, talande katt som dessutom basar över hotellets städpersonal blir jag.... eh nej. Gillar karaktären, gillar inte att karaktären är katt. 

Men jag får lugna mig, och ger Nevermoor tummen upp.


Titel: Nevermoor - Morrigan Crows magiska förbannelse
Författare: Jessica Townsend
Originaltitel: Nevermoor - The Trials of Morrigan Crow
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2018
Förlag: Semic
Köp den till exempel här eller här

måndag 21 maj 2018

The Next Together

Jag har varit nyfiken på den här ett tag eftersom den skulle handla om ett och samma par som reinkarnerades genom århundradena, alltid blev kära i varandra men alltid fick skiljas åt pga diverse dramatiska omständigheter. Jag tänkte att det kunde vara ungefär som i de fyra första böckerna av Katherine Kerr Deverry-serier (alltså Daggerspell, Darkspell, Dawnspell och Dragonspell) där karaktärerna återföds tills de kan få göra det de var menade att göra i sina första liv. Ungefär. Tidsresor, olika tidsåldrar, reinkarnationer och sånt där brukar bli lite komplicerat, och ibland älskar jag det och ibland blir jag bara helt knas och trött.

I The Next Together har vi Matthew och Katherine som blir kära i varandra, blir ihop och skiljs åt gång på gång genom olika liv. Vi får läsa om dem 1745 när jakobiterna med Bonnie Prince Charlie i spetsen belägrar Carlisle där Matthew och Katherine befinner sig. Krig, kanoner och dramatik. Vi får läsa om dem 1854 när de befinner sig på engelska sidan i krimkriget, i ett arméläger. Krig, kanoner och dramatik. Och så har vi 2019 där vi faktiskt aldrig får "träffa" dem utan bara följa deras liv när de som gifta kommunicerar via lappar på kylskåpet, mail och sms. Det är inte krig ännu men snart (England mot resten av Europa i den här historieversionen), det är inte kanoner men väl biologiska vapen, och det är mycket dramatik. De är väldigt kära. Och så till sist har vi framtids-Matt-och-Katy 2039 som blir kära i varandra när de på samma universitet studerar kemi. Det skulle kunna bli krig (England och Europa är inte riktigt sams än) och dramatik - om inte Matt och Katy listar ut varför 2019-års Matt och Katy blev skjutna och vad de upptäckte då.

Krig, kärlek och dramatik och många roliga lappar. Jag borde, borde verkligen gilla det här. Men jag gör inte det - jag väntar och väntar boken igenom på att jag ska börja åh-jag-gillar-så-spännande-vill-läsa-läsa-läsa! men det kommer aldrig och det har tagit mig evigheter att ta igenom pga att jag aldrig blev särskilt intresserad. Jag blandar hela tiden ihop kärleksparen i de olika tidsåldrarna (fast, ja, de är ju liksom samma fast ändå inte), jag tycker att alla fyra paren tenderar att allihopa låta och bära sig åt som två tonåringar från sisådär 2015, jag känner inte det där pirret i en riktigt bra kärleksroman eller spänningen i en det-är-krig-och-dramatik-roman, jag ser inte de historiska miljöerna framför mig och ... ja, så blir jag duktigt irriterad när boken är slut och jag inte har fått svar på den viktigaste frågan av alla: varför? Eller så tycker jag inte att jag får ett tillräckligt bra svar på den, i alla fall.

Alltså: det borde ha klickat mellan mig och den här boken. Det gjorde det inte. Så är det ibland.


Titel: The Next Together
Författare: Lauren James
Utg år: 2015
Förlag: Walker Books
Köp den till exempel här eller här

onsdag 16 maj 2018

High Fidelity

Det här är väl något av en modern klassiker jag har tänkt läsa väldigt länge. Jag har lyssnat på den som ljudbok, inläst på väldigt njutbar engelska. Inte vet jag hur karln ser ut som läst in, men jag ser liksom Hugh Grant framför mig, så förstår ni ungefär hur han låter. (eller? det kanske bara är min hjärna som funkar på märkliga vis?)

Well. Det handlar alltså om Rob, som är 30-plus-nånting och som (knappt) livnär sig på sin skivbutik i norra London. Jag begriper dock inte hur han får det hela att gå ihop ens till existensminimum, eftersom han inte jobbar ensam i den där butiken utan har två anställda också. Och det är en butik av modellen liten, trång, och mycket specialiserad. (läs: hade du gått in dit för att fråga efter senaste Absolute Music-samlingen eller någon listpopartist så hade du blivit både utskrattad och hånad) Kunderna verkar inte trängas med varandra, direkt (nähä, inte så konstigt kanske när de som jobbar där ifrågasätter din mentala hälsa när du vill ha ha-ha-ha-lyssnar-du-på-sån-musik-din-loser-musik).

(OK, nu låter det som att jag förfasas över skivbutikens anställda, och ja, det gör jag ur ren herregud-så-här-får-man-väl-inte-bedriva-ett-serviceyrke-synvinkel... men det jag gillar allra, allra bäst med den här boken är just partierna där de skivbutiksanställda Dick och Barry får tjafsa med varandra, Rob och eventuella modiga kunder, får göra listor, får vara konstiga i allmänhet...)(och alla musikreferenser till slutet av 80-talet början på 90-talet som finns)

OK 2. Jag kanske skulle sluta missbruka parenteser nu och skriva på riktigt??

Rob själv hamnar definitivt inte på någon av mina topp-5-bästa-huvudpersoner-i-böcker-listor (den här boken kryllar av slika listor så jag drabbades av andan) för attans vad han velar och ältar och tycker synd om sig själv... Det är ju det som är hela grejen med boken: Robs flickvän Laura har lämnat honom, och nu går han igenom sig själv, sitt liv och alla sina f.d flickvänner för att liksom förklara varför detta kunde hända, och om han bryr sig, och varför han gör det eller inte gör det (och har hon bättre sex med killen hon flyttade in till nu?) och varför han jobbar i skivbutik i stället för att vara tjusig advokat i fina kläder och... massor av andra varför.

Men även om jag inte gillar Rob så där värst så tycker jag mycket om den här boken. Absolut för skivbutiks-, Dick-, och Barrybitarna, men också för att Hornby är så infernaliskt skicklig på att fånga det sociala spelet. Detaljer som blickar, repliker, exakt hur "ta en öl på puben" går till, pinsamma föräldrar (åh, dem fångar han på pricken), vad man tänker medan signalerna går fram när man ringt upp någon, om man ska lägga sig under täcket eller inte när tjejen strax-före-vi-kommer-nog-ligga går på toaletten... alla dessa detaljer som finns i allas liv och i relationer med andra människor. Hornby får med alltihop utan att det känns överlastat eller jobbigt utan bara smart.

Listorna, ja. De är många. Men när Rob äntligen får frågan om den viktigaste listan av alla, frågan han drömmer om att få besvara med tyngd, expertis och finess: "Vilka är dina 5 bästa låtar genom tiderna?"  - så blir han så överväldigad att hans hjärna går i strejk och vägrar leverera något alls. Heh.

Det blir fler böcker av Nick Hornby för mig. Vilken får jag inte missa?

Titel: High Fidelity
Författare: Nick Hornby
Ljudbok - uppläsning: Russell Tovey
Utg år: 1995
Förlag: Victor Gollancz
Köp den till exempel här eller här

tisdag 15 maj 2018

The Innocent Mage

"The Innocent Mage" ifråga är en viss ung fiskare vid namn Asher. Han kommer i början på boken till staden Dorana där han på ett år tänker sig tjäna ihop så mycket pengar att han har råd att köpa en egen fiskebåt att sedan bräcka sina äldre och jobbiga bröder hemma i byn med. Magi är verkligen inget han sysslar med - han är en olken, folket som bodde i landet Lur först innan ett annat folk, doranerna, invaderade dem norrifrån, slog sig ned för gott samt byggde en rejäl, magisk mur som gräns norrut för att skydda sig själva (och, OK då, olkenmänniskorna också) mot de med-doraner som blev kvar där hemma och krigade ihjäl sig mot varandra.
Och doranerna har magi. Det är liksom en del av dem och något de har och gör lika naturligt som att andas. Men det är, tycker de, deras grej, och olken får vid dödsstraff inte prova på någon slags magi alls. Doranerna bestämmer, kungafamiljen är doraner, doranerna har magin - och olkenfolket jobbar på ungefär som de alltid har gjort.

Well. Asher kommer alltså till Dorana för att tjäna pengar. Av en händelse råkar han hamna i prins Gars väg, och blir sedan raskt anställd av denne för en rejäl lön. Trots att Asher vare sig har utbildning, vana, hyfs eller fina referenser. Framför allt har han ingen hyfs.

I landet Lur finns en super-super-duper-jätte-mega-hemlig cirkel av olken-magiker. Jodå, för visst fanns det magi i landet Lur innan doranerna kom dit. Men nu är det ju bara doranernas magi som gäller, alltså fick olken-magikerna under gångna århundraden gömma sig och utöva sin magi i yttersta hemlighet (dödsstraff och allt det där...). Deras rättesnöre är en gammal profetia, som säger att landet Lur i de yttersta dagarna ska räddas av en viss innocent mage som ska komma till Dorana, ovetandes om sitt öde. (Ja, ja, guess who...?) Deras orakel, Dathne, har till och med drömt om Asher, så hon vet hur han ser ut. Så när Asher nu kommer trampandes på sitt lantliga innocent-vis på stadens gator så har jättejätte-hemliga-magikercirkeln fullständig koll på honom.

Det här är en bok på dryga 500 sidor, och ovanstående är ungefär hela bokens handling i ett sammandrag. Asher kommer till stan, blir anställd av prins Gar, bär sig illa åt men blir ändå kompis med Gar, bevakas av hemliga magikerna, och så får vi lära känna kungafamiljen. Och Ashers häst. Och mycket mer händer faktiskt inte. Inte egentligen. Asher får inte ens uttala en endaste innocent spell  i hela boken (men ett antal svordomar, eftersom han är så himla oskyldigt ohyfsad). Och det borde ju vara rätt trist, det hela. Och ja, ganska segt är det ibland - ändå gillar jag boken. Jag gillar människorna som är med, kan inte släppa Asher och Gar (eller hästen). Så jag ska fortsätta med seriens avslutande del The Awakened Mage ganska omgående (det är bara två delar i serien). Särskilt mycket måste jag det eftersom författaren har gjort ett absolut no-no-fy-skäms-så-där-får-du-INTE-göra slut på den här boken. Ett slut som är så onödigt abrupt att jag blir förbannad. Och som alltså gör att jag definitivt måste fortsätta läsningen riktigt snart.


Titel: The Innocent Mage
Serie: Kingmaker, Kingbreaker #1
Författare: Karen Miller
Utg år: 2007
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

måndag 14 maj 2018

Osynliga Emmie

Åh, vad jag gillar den här boken! Den är så vansinnigt snygg och smart gjord, plus att jag tycker väldigt mycket om själva storyn. Jag slukade den i en enda sittning, och vill ha mer!

Osynliga Emmie handlar om två tjejer i tidiga tonåren: Emmie är den tysta tjejen som inte märks, som knappt hittar rösten när hon väl måste prata, som hukar sig när hon går igenom skolkorridoren för att inte behöva stöta på någon, inte behöva be någon gå ur vägen, inte behöva möta någons blick. Hon har inte alltid varit tyst - när hon var mindre var hon tydligen världens pratkvarn enligt sina föräldrar, och när hon är med sin bästis Brianna har hon heller inga problem att prata om allt möjligt.
Och så har vi Katie, som står i alltings centrum. Hon bereds plats vid lunchbordet, hon är den alla vill veta vad hon har gjort i helgen, hon är duktig på idrott, hon är smart, hon är den de andra väntar på när lektionen är slut. Hon är glad, självklar och givetvis också försedd med coola föräldrar som gärna bjuder till fest och ser till att ha nybakade kakor en masse när kompisarna kommer på besök (som de alltid vill göra, varje dag).

Katie och Emmie skulle kunna leva i varsitt universum, så olika är de. Men de går på samma skola, delar de flesta lektionerna, och är kära i samma kille. I den här boken får de vartannat kapitel - och det är stor skillnad på hur de ser ut: Emmies kapitel är mer av en grafisk roman, eller text med många illustrationer som även får bära en del av berättelsen. Illustrationerna är lite gråtonade färger. Katies kapitel är rena seriestrippar, med glada, klara färger och stor, tydlig text.



Nu skriver Emmie och Brianna på kul hysteriskt smöriga kärleksbrev till killarna de är kära i. Breven ska förstås aldrig skickas på riktigt - det är bara en kul grej. Men... Emmie råkar tappa sitt brev, och någon annan hittar det. Värsta, värsta mardrömmen, alltså, och det som slutligen tar kål på Emmie? Hehe... nej. Läs den här boken - det är en sådan där bok som inte får missas!

Titel: Osynliga Emmie
Författare: Terri Libenson
Illustrationer: Terri Libenson
Originaltitel: Invisible Emmie
Översättning: Elin Nilsson
Utg år: 2018
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här eller här

onsdag 9 maj 2018

Mödrarnas söndag

Jag började med att lyssna på den här som ljudbok, men fick raskt ge upp det projektet efter någon halvtimme eller så när jag inte fick grepp om vare sig personer eller handling eller någonting. Vissa böcker fixar jag liksom inte att lyssna på, och det här var en sån. Så jag började om i pappersboken, och nu gick det bättre.

Det här är mer en bygga-ihop-själv-bok med stillsamma ögonblick, funderingar, antydningar och små detaljer som får berätta helheten. Och när jag väl fick det framför mig som text (i en bok jag kunde bläddra i, vilket behövdes när jag behövde klura ut vem som var vem och varför) så tyckte jag rätt mycket om den. Allra mest för miljön (engelsk landsbygd) och tiden den skildrar (åren precis efter första världskriget när världen sörjer alla förlorade män, söner och fäder).

"Mödrarnas söndag" är den dagen på året tjänstefolket i de stora hushållen får en dags ledigt för att åka och hälsa på sin familj - men i den här boken är det händelserna under denna enda söndag som står i centrum. Vi får dagen i ganska stor detalj, med minnesbilder bakåt och den allvetande berättarens rapporter av vad som kommer att hända långt fram i tiden. Husan Jane Fairchild har alltså en ledig söndag, men eftersom hon är föräldralös åker hon inte hem till någon mother. I stället hade hon tänkt sätta sig i trädgården med en bok. Eller kanske åka ut och cykla lite. Men vid frukosten ringer sonen på granngodset och ber henne komma. Jane och han har i hemlighet varit ett älskande par i många år, men nu ska han gifta sig (med någon annan, alltså) så det här är kanske sista chansen för Jane och honom att träffas och få ligga med varandra.

Som sagt - det är stillsamt och rätt fragmentariskt. Inte ens sexet får vi läsa om - det har precis skett när boken börjar. Men det rör sig väldigt mycket under ytan. Så mycket sorg... Paul Sheringham är enda överlevande sonen av tre i sin familj, och i huset Jane jobbar finns det bara tysta, tomma rum kvar förutom föräldrarnas.

På dryga 150 sidor får Graham Swift in en tidsanda, många människoöden, dramatik och sorg. Det är snyggt gjort och jag är imponerad.


Titel: Mödrarnas söndag
Författare: Graham Swift
Originaltitel: Mothering Sunday
Översättning: Hans-Jacob Nilsson
Utg år: 2017
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

tisdag 8 maj 2018

Kerstin och jag

Den här boken var en av mina absoluta älsklingsböcker när jag var tonåring. Jag fick mammas gamla bok, utgåvan när Barbro och Kerstin har de blårutiga blusarna på sig, och jag läste den många, många gånger. Sedan dess har jag tyvärr blivit av med boken och inte läst den i vuxen ålder. Förrän nu! Jag kom att tänka på den, och den finns ju att låna på biblioteken, förstås. Utgåvan jag fick tag på nu har ett par väldigt 50-talsstylade tvillingar på framsidan, illustrerad av Kerstin Thorvall-Falk och utgiven 1960. Men den finns att köpa i nyutgåva också, och på den tror jag det är originalillustrationen. Jag ska nog slå till med att köpa den, för det här är (trots att jag läst den så många gånger)(eller just därför...) en bok jag vill äga.

"Jag" i boken är Barbro, och det här handlar om hur hon och tvillingsystern Kerstin får flytta till en liten herrgård på landet, hoppa av gymnasiet och i stället ägna hela dagarna åt lantbruk. Det är deras pappas föräldrahem,
men  det har arrenderats ut under många år (till faderns förtvivlan) och förfallit en hel del. Men smultronställena ligger kvar. Och klätterträden. Och kräftsjön, och badsjön. Och handlingen är mer eller mindre detta: hur familjen rustar upp Lillhamra, som herrgården heter, och mjölkar kossor, rensar betor, kör mjölken till mejeriet (med häst och vagn, även om bilar finns), lär känna unga män i lämplig ålder, inreder herrgårdens östra flygel till sin och döper den till "Knallhattebo" (eftersom deras pappa alltid kallar dem "knallhattarna"). Det är solsken när det ska vara solsken, regn när det behövs, badklippor och doftande björkar, och det är så mycket fantastisk Astrid Lindgrensk naturbeskrivning att jag genast vill sluta jobba som bibliotekarie och bli bonde på heltid.

För så här är det: ungefär allt jag trott mig veta om lantbruk har jag tydligen inhämtat från denna bok, upptäckte jag nu när jag läste om den i vuxen ålder. Och det är inte så där himla uppdaterat med tanke på att de mjölkar korna för hand och skördar råg med hästdriven "självbindare".
Och en stor del av min kärlek till naturen, och min fortfarande stora förväntan på hur naturen ska bete sig när det är maj, eller augusti, eller vilken månad det nu handlar om, har jag också inhämtat från denna bok. (och, OK, Saltkråkan och Emil i Lönneberga och annat Lindgrenskt, men mest den här)
Det kan vara den här bokens fel att jag numera bor i ett litet hus på landet i stället för i storstadens bekvämligheter. Eller så kan man kanske säga: det är tack vare den här boken jag bor i ett litet hus på landet där det just nu finns näktergalssång utanför mitt sovrumsfönster och blommande rapsfält längs min kvällspromenad. 

Det var nog minst 30 år sedan jag läste den sist? Ändå kom jag ihåg varenda ord, varenda stavelse, varenda idyllisk plats eller händelse. Klart det märks att den har 73 år på nacken - men det är fortfarande en fantastisk bok, med ett fantastiskt språk, och en bok att bli väldigt glad av.

Titel: Kerstin och jag
Författare: Astrid Lindgren
Utg år: 1945
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här, finns i nyutgåva!

torsdag 3 maj 2018

Sense & Sensibility - med mobiler

Joanna Trollopes nutidsversion av Sense & Sensibility var först ut i the Austen Project, där sex författare tar sig an varsin Austenroman och skriver om den i nutid. Jag har också läst Curtis Sittenfelds Eligible (på svenska Sanning och skvaller) men vete fasen om jag kommer att läsa Alexander McCall Smiths version av Emma eller Val McDermids Northanger Abbey. (det verkar inte klart vilka som skriver om Persuasion och Mansfield Park, om de ens kommer att skrivas?) Det verkar nämligen väldigt svårt att flytta Austens karaktärer från ett 1800-tals England till ett nu och fortfarande få dem att resonera trovärdigt kring utbildning, äktenskap och kvinnors självständighet. Sittenfeld lyckades bättre genom att ändra förutsättningarna ordentligt - men här hos Trollope blir det inte bra.

Det här är nämligen precis som att läsa den vanliga Sense & Sensibility av Jane Austen, bara det att det går snabbare att ta sig från plats till plats pga att de har bilar i stället för häst och vagn, plus att Marianne och Willoughby kan skicka passionerade sms till varandra och följa varandras uppdateringar på facebook. Annars följer Trollope ursprungsmanus till punkt och pricka med minsta möte, bjudning och regnväder. Allt! Jag läste ändå hela boken eftersom jag ju älskar Sense & Sensibility - men i huvudet såg jag bara bilder från filmatiseringen med Emma Thompson och Hugh Grant. Sen att Ellinor faktiskt arbetade lite om dagarna (som arkitekt-wanna-be) eller att Marianne hade astma som gjorde att hon svävade i livsfara så fort hon blev upprörd eller blöt av regnet... det blev mest garnityr. Grundförutsättningen: att mamma Dashwood och hennes i det närmaste vuxna döttrar står helt på bar backe bara för att pappa Dashwood dog - det håller inte. Mamma Dashwood är "inte van" vid det där med jobb, får vi veta. Suck. Inte heller håller det att Edward Ferrars i flera år varit hemligt förlovad med Lucy Steele bara för att hans familj varit taskiga mot honom, fast han inte är kär i henne längre eller ens har varit någonsin. Varför skulle han det? För en Lucy Steele av idag hade själv försörjt sig, även om hon jagat rika arvtagare. Så det som är bokens kärnor blir så märkliga här.

Men, som sagt, jag läste ändå hela eftersom Sense & Sensibility är en bok som kan läsas om. Fast nästa gång läser jag Austens egen 1.0-variant.


Titel: Sense & Sensibility
Författare: Joanna Trollope
Utg år: 2013
Förlag: HarperCollins
Köp den till exempel här eller här

onsdag 2 maj 2018

Isla and the Happily Ever After

Jag läste om Anna i Anna och den franska kyssen, jag läste om Lola i Lola och pojken i huset bredvid - men jag glömde bort att läsa om Isla, den tredje tjejen i den här löst sammanhållna trilogin, så verkligen dags nu. Isla går också på den amerikanska internatskolan i Paris, men är något yngre än Anna så skolåret den här boken handlar om går Anna och St. Clair inte kvar (men de dyker upp lite i Isla-boken ändå).

Isla är kär i Josh. Men han vet väl knappt vem hon är, och han har dessutom haft en annan flickvän som han varit väldigt offentligt kär i, så Isla har trånat på i hemlighet. När den här boken börjar ser hon Josh på ett café (hemma i New York), och vågar för en gångs skull både hälsa på honom och prata med honom. Jo, för hon har precis dragit ut en visdomstand så är helt lullig av smärtstillande. Dagen efter är hon väldigt mycket men-herregud-vad-gjorde-jag-igår-PRATADE-jag-med-honom?? och hennes bäste vän Kurt är både god lyssnare och sällskap när hon på kvällen åter går till samma café för att se om Josh kanske kommer tillbaka dit? (så hon kan a. betala tillbaka pengarna hon blev skyldig honom men framförallt b. prata med honom igen med En Orsak).

Det finns mycket jag gillar i Isla and the Happily Ever After: miljöerna (jag blir sugen på att åka till Paris)(och Barcelona! verkligen Barcelona!) och särskilt skolmiljön, tänk att få gå på den där internatskolan i Paris? Jag gillar Kurt också, väldigt intressant kille. Och ärlig. Och fascinerad av kartor och tunnlar (my soulmate...). Däremot tycker jag inte jättemycket om vare sig Isla eller Josh. Josh är lite för perfekt (även om han missköter skolan på sitt charmiga värsting-vis, typ) och Isla gör det så himla svårt för sig. Plus att hon låter sig ledas för mycket hit och dit utan att stå upp för sig själv och vad hon vill. Jag får också en lätt överdos av föräldrar.
Men på det hela taget - mysbok för mysläsning.

Titel: Isla and the Happily Ever After
Författare: Stephanie Perkins
Utg år: 2014
Förlag: Usborne
Köp den till exempel här eller här


onsdag 25 april 2018

The Dragon's Path

Detta är första boken i en serie på fem, och jag kommer att läsa vidare i serien även om den här första egentligen var ganska seg. Jag tyckte nämligen mycket om karaktärerna, som är intressanta, och jag måste absolut få veta vad de hittar på härnäst. Den här boken manövrerade liksom in dem på rätt plats i världen, och när boken var slut så kändes det som att allt kunde få sätta igång "på riktigt" i resten av serien.

Förresten är världsbygget också intressant, med drakar som för mycket länge sedan styrde världen men som tydligen försvann efter något inbördeskrig och lämnade allt åt människorna. Ingen vet riktigt vad som hände eller varför eftersom det har gått några tusen år eller så sedan dess. Men redan i prologen målas ett nytt hot upp, något som fick mig att läsa vidare i boken även när den segade med politiska intrigkrumbukter: det börjar med att en man flyr från något slags tempel i bergen, och att "de som en gång var människor" i templet jagar honom. Att de invigda i detta tempel alltid kan höra om någon ljuger. Att de, och den som flyr, inte bara har vanligt blod i ådrorna utan även... spindlar. Heja. Mysigt. Och att nu ska deras egen urgamla spindelgudinna äta upp världen.

Jojo. Det vill jag vara med och läsa om. Och dem jag ska följa på vägen i detta spindel- och drakruinsäventyr är alltså främst de här:

Cithrin - föräldralös som har fostrats i en bank och som kan allt om investeringar, räntor, värdepapper och hur handel går till bakom kulisserna. En bankkvinna som en av de ledande rollerna i episk fantasy? Ja!
Marcus - kunde varit general, eller något annat ärofullt med snygg rustning och bra lön, eftersom han efter krig som utkämpades för några år sedan är berömd. Alla vet vem Marcus Wester är. Men han väljer att jobba som anonym livvakt och karavanvakt.
Geder - son till adelsman, och  har som främsta intressen gamla historiska böcker och essäer. Får han hålla på med det, då? Nej. Han tvingas kriga. Är mer eller mindre mobbad av de andra ädlingarna eftersom han är så bok-nördig. Får alltid göra skitjobben, och fattar aldrig förrän det är försent att alla driver med honom och utnyttjar honom. Geder är verkligen ingen trevlig karaktär även om det är synd om honom - men en av de intressantaste och mest komplexa jag har läst om på länge. Han är den jag ser mest fram emot att få följa!
Dawson - kapitlen som får mig att gäspa käkarna ur led även om det är där alla viktiga ting avhandlas. Dawson är nämligen kungens närmaste man och hans liv består av intriger och politiskt manövrerande. Han vill skydda kungen, säger han, men ju mer man läser desto mer avskyr man karln eftersom det är han som genom allt krånglande för landet allt närmare inbördeskrig.

Och spindelkillen från bokens prolog, då? Jodå. Han återkommer. Han har djupa rynkor i pannan. Världen står inför ett stort hot och namnlösa fasor. Så som det bör vara i rejäl fantasy.

Titel: The Dragon's Path
Serie: The Dagger and the Coin #1
Författare: Daniel Abraham
Utg år: 2011
Förlag: Orbit
Köp den till exempel här eller här

lördag 21 april 2018

Finns det björkar i Sarajevo?

Jag har läst en fantastisk bok om syskon, kärlek, trasiga människor och det svåra men viktiga att få höra till. Det är vårkvällar i Göteborg, oro men ändå en hel del pirrande lycka också. Det är senaste boken av Christina Lindström, och jag skriver om den idag på Kulturkollo. Hoppa över dit och läs, vetja!

Titel: Finns det björkar i Sarajevo?
Författare: Christina Lindström
Utg år: 2018
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

onsdag 18 april 2018

Populärmusik från Vittula

Jag tyckte så väldigt mycket om att lyssna på när Mikael Niemi läste upp sin egen Koka björn att jag raskt fortsatte med den här, Augustprisvinnaren och Niemis romandebut. Jag vet att jag började läsa den då ungefär när den kom men fastnade inte. Men nu! Uppläst av författaren! Alldeles, alldeles perfekt!

Jag får höra om hur Matti växer upp i Pajala under ungefär 60- och 70-tal, blir vän med Niila, blir osams med sin syster när han olovandes lånar hennes skivspelare för att lyssna på "rosk and roll musis" och sedan blir sams med henne igen när de gång på gång spelar singeln som känns som en spark i magen. Jag får höra i detalj om de släktfejder som kan uppstå när ett testamente ska läsas upp, om hur en bastutävling går till, om hur en tonåring (också i en bastu, såklart) av sin far ska få sig till livs det Allvarliga Samtalet Om Livet och det inte alls handlar om sex och sånt som han kanske trodde (nej, utan i stället om vilka familjer man är sams med och inte sams med sedan decennier tillbaka). Om hur mycket som bör ätas på kalas för att inte värdinnan ska börja gnälla om otacksamhet. Och om hur mycket det dricks. Det dricks och det dricks och det dricks och jag mår nästan illa av att höra det bara. Spriten blir jag inte sugen på - däremot blir jag rätt sugen på att få lite handfasta exempel på alla dessa osande tornedalska svordomar.

Detta är en mycket spretande bok som fylls av episoder, löst sammanhållna av att de är olika nedslag i Mattis liv eller att de försiggår i Pajala under en viss tidsperiod. En del av kapitlen tycker jag inte alls om, de när berättandet flyter ut i lätt surrealism och något av drömsekvenser. Men de andra, de när Niemi liksom lyckas sätta allt det tornedalska på pränt - de är faktiskt helt fantastiska. Roliga, ja, men också fulla av människokärlek. Och att höra honom själv läsa om till exempel den där testamentsuppläsningen... det är faktiskt helt suveränt. Vilket språk! Det bubblar av någon slags ömsint humor, det myllrar, är fullt av knutna nävar, fylla och arga människor men ändå: kärlek.


Titel: Populärmusik från Vittula
Författare: Mikael Niemi
Ljudbok - uppläsning: Mikael Niemi
Utg år: 2000
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

måndag 16 april 2018

Seraphina

För ett par generationer sen slogs människor och drakar med varandra men nu lever de i en ganska vansklig fred där människor mest misstror och är rädda för drakarna och drakarna inte begriper sig på människor och alla dessa känslor de envisas med att styras av.
Drakarna i den här världen kan förvandla sig till människoform, och se ut precis som människor men ha lite problem med det sociala. (de där jobbiga känslorna och allt som hör ihop med dem). Dock måste alla drakar bära en liten silverklocka på sin axel för att människorna säkert ska veta att det är drakar i människoform de möter. (undantag: forskare vid universitetet)(jag fattar dock inte varför)

Seraphina är halvdrake. Hon borde inte få finnas, och att hon är halvdrake är en stor hemlighet. (fast det avslöjas för läsaren ganska omgående i boken, så ingen spoiler) Hennes lärare är drake, hennes far vill mest gömma undan henne, och så är hon lite kär i prinsen
som dock redan är förlovad med prinsessan (de är bara halvkusiner).

Nu stundar något stort mötesevenemang där freden mellan drakar och människor ska förnyas - men det är många som vill att allt prat om fred ska gå åt fanders, för vem vill egentligen ha förklädda drakar springande runt i stan va? Vavava? I helt oläglig tid inför detta evenemang mördas en prins (inte den Seraphina gillar), och det faktum att hans huvud blivit avslitet tyder ganska mycket på att det är de där lömska drakarna som ligger bakom. Fredsförhandlingarna ligger illa till. Och nu blir vår flöjtspelande och migränplågade unga halvdrake indragen i denna politik och detta mordutredande.

Jag trodde verkligen att jag skulle älska det här, denna underbara kombination av drakar, musik (ja, Seraphina är alltså mycket musikaliskt begåvad och spelar ett flertal instrument) och en intressant huvudperson som rent bokstavligen slits mellan två världar. Men jag fastnar tyvärr inte i storyn, inte heller blir jag särskilt engagerad i karaktärerna. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför - kanske det att drakarna inte är särskilt mycket drakar i bokhandlingen? Att de liksom bara är drakar inom sig, och utåt i stället bär sig åt som lite stelare och korrektare människor, och att fokus ligger på det här med att vara rädd för det som är främmande? Det kan vara intressant att läsa, men det var nog inte det jag sökte just nu. Eller att det blir för mycket Seraphina-luskar-i-politiska-hemligheter och för lite action? Eller att Seraphinas Stora Hemlighet ju avslöjas ganska omgående i boken och att luften sen går ur? Jag vet inte, har ju läst andra böcker där drakar har människoform och ändå gillat. Jag tänker kanske att stackars Seraphinas största fel är att jag läste om henne när jag fick Obsidio i min hand, avbröt drakpartyt för den, och sedan försökte återvända till Seraphinas värld. Allt hade nog blivit sämre i jämförelse, tror jag, men den här var jag lite uttråkad av redan innan jag avbröt den för att åka ut i rymden med Illuminae-gänget. Så: dålig tajming.

Titel: Seraphina
Författare: Rachel Hartman
Utg år: 2013
Förlag: Doubleday
Köp den till exempel här eller här