tisdag 18 december 2018

Historieläraren

Tom Hazard, drygt 40 år, blir anställd som historielärare på en skola i London. Det borde egentligen funka alldeles fantastiskt, eftersom Tom egentligen inte alls är 40 år gammal som han säger utan i verkligheten är drygt 400 år. Han har anageria, vilket innebär att han åldras mycket långsammare än normalt. Och är man 400 år gammal har man varit med om en hel del, som att ha varit anställd av Shakespeare, åkt fartyg med James Cook, varit pianist i Paris på 1920-talet, hängt med i dagstidningarna åren före andra världskriget... ja, väldigt, väldigt många års erfarenheter att dela med sig av. Men tyvärr: han får för det första inte berätta för någon hur gammal han egentligen är pga de regler det überhemliga albatross-samfundet (de är fler som har anageria, och de brukar kalla sig själva för albatrosser, eller albor) ställt upp. Och för det andra: ungdomarna sitter lik förbannat mest och kollar på sina mobiler, fast Tom står där och undervisar om till exempel häxprocesser på ett vis endast den som varit med kan göra.

Det är lite detta som är bokens kärna: att vi människor inte lär oss av historien, trots allt vi vet har hänt och kan hända igen. Och att allt går i cykler, att ingenting egentligen är nytt utan har hänt förr bara i lite annorlunda skepnad. Och att om man lever i många sekler kan man bli rätt less på det där.

Vi får läsa om Toms nuet som historielärare, med nyanskaffad hund och moraliska funderingar om alba-samfundet - och så får vi hans långa liv i tillbakablickar med de där häxprocesserna (han åldrades ju inte - måste vara häxkonster inblandade!), med hans livs kärlek Rose, med de ständiga uppbrotten för att inte bli upptäckt som anageria, och med ensamheten och utanförskapet.

Jag läste Människorna av Matt Haig när den kom för två år sedan, och tycket väldigt mycket om dess blandning av humor och filosofi. Den här boken vill också skildra människorna, men med hjälp av ett långt tidsperspektiv i stället. Jag tycker inte den lyckas lika bra. Den är OK, men inte mer, och blir egentligen ganska långsam trots de många återblickarna till Toms långa liv och olika historiska miljöer. Han ältar sin ensamhet och sitt utanförskap, och tycker det är rätt eländigt att leva när de man älskade inte finns kvar, och jag kan inte riktigt gå med på att han lever århundrade efter århundrade utan att finna nya människor att ha ett sammanhang med.

Så i stort ungefär samma tankar som i Människorna fast utan samma spänst och humor som i den. Vill du äntligen veta om Shakespeare hade dålig andedräkt, och vad Charlie Chaplin helst åt till lunch (jadå, här namedroppas vilt), och få ännu en skildring av skyldig-häxa-flyter-oskyldig-häxa-sjunker-och-dör, så läs för all del den här. Annars tycker jag du ska ta och läsa Människorna i stället.


Titel: Historieläraren
Författare: Matt Haig
Originaltitel: How to Stop Time
Översättning: Karin Andrae
Utg år: 2018
Förlag: Polaris
Köp den till exempel här eller här

fredag 14 december 2018

Rivers of London

Peter Grant ska precis få sin placering på Metropolitan Police i London efter att ha genomgått något som jag förstår som praktikperiod. Han vill förstås till den coola mordutredningsavdelningen - men hamnar på tråk-avdelningen Case Progression Unit som mest tar hand om andras pappersarbete. Inte kul. Men han hinner faktiskt aldrig börja där, för när han är med till en mordplats som någon slags extra-hang-around så blir han tilltalad av en person som bevittnat hela mordet, och som berättar att mördaren för det första brutalt slog av huvudet på den mördade, och för det andra hade något allvarligt fel på sitt ansikte.

Detta vittne kan dock inte tas med till någon polisstation för förhör - för det är ett spöke. Och en inspektor Nightingale får reda på att Peter Grant kan prata med spöken, och tar honom till sin lärling, både som polis och magiker. De har att göra, för precis som i annan urban fantasy visar det sig att London fullständigt kryllar av ting som egentligen inte borde finnas. Inte minst den där mördaren med ansiktet som inte bara har något fel utan som faktiskt exploderar utåt och lämnar en köttig ruin och en utbränd (bokstavligen) hjärna bakom sig.

Rivers of London är Ben Aaronovitchs första bok, och första boken i en lång serie som heter just Rivers of London. Peter Grant kommer att jobba vidare som magipolis knuten till Metropolitan och troligen bli alltmer luttrad, och jag kommer nog att läsa fler böcker om honom för det är en hel del i den här jag tycker mycket om. Miljön! allra mest. Författaren har bott i London i hela sitt liv, och verkar kunna varenda gata och gränd på sina fem fingrar, och får dessutom läsaren att följa med dit och se det framför sig. Humorn gillar jag också - hur konstig storyn än är (och den ÄR konstig, jag får inte ihop vad det egentligen är som händer där med någon typ av magisugande vampyr-hämnd-spöke som får sina offers ansikten att fullständigt demoleras) så har Peter Grant ett högst praktiskt sätt att se på tingen och det är roligt att läsa om honom och hans vedermödor. Sedan är det märkligt - det här är i mycket en polisroman, där polisarbetets vardag skildras med många rutindetaljer, och i vanliga fall är det precis det som brukar få mig att tycka polisromaner är rätt trista. Men här blir det tvärtom - det blir så knäppt när rutinerna, rapporterna och ansökningarna som måste fyllas i gäller helt overkliga saker. Häktningsorder på ett spöke? Måste göras av ett annat spöke, förstås, även om pappret ifråga sedan bara ser ut som ett blankt dokument.

Titeln, då? Jo, alla floder i London har som mänskliga alter egon, eller personifikationer. Themsen är delad i två, och fru Thames är en bastant och bestämd nigeriansk dam med ett antal mycket moderna döttrar (Tyburn, Fleet m fl). Herr Thames är äldre och verkar gilla att festa och ta det lugnare med formerna, och han har söner och manliga undersåtar som bråkar med de kvinnliga floderna. Men alla har moderna kläder, bilar, telefoner och gillar att kolla en bra film en lördagskväll, liksom. Förvirrande men kul.

Så trots att jag inte jättemycket gillar storyn (eller det här som många andra urban fantasy-författare gärna gör: att trycka in alldeles för många övernaturliga väsen och fenomen i sin stad pga överdos kreativitet?) så tycker jag så pass mycket om miljön, polisarbetet och humorn att jag nog läser vidare någon eller några böcker i den här serien.



Titel: Rivers of London
Serie: Rivers of London #1
Författare: Ben Aaronovitch
Utg år: 2011
Förlag: Gollancz
Köp den till exempel här eller här

tisdag 11 december 2018

Pappaklausulen

Jag slukade den här boken. Allra mest tyckte jag om att läsa om föräldralediga pappans dagar och nätter - vilken lysande skildring av en vardag! Nu har jag själv småbarnsåren på ganska långt avstånd, men kan fortfarande relatera och känna igen mig. Hur nätterna blir ett maraton där ingen får sova, hur det kan ta löjligt lång tid att få ihop sig själv och två barn till en så egentligen enkel grej som en käck utflykt i skogen. Eller hur man får in ett besök på ett lekland i vardagsrutinerna. Eller hur man plötsligt befinner sig i situationer som att vara tvungen att fiska upp ett penntroll ur en toalett...
Men inte bara äktheten i alla de där detaljerna, utan tankarna kring dem också - när pappan liksom vill få till Den Perfekta Dagislämningen, för att få beröm av... ja vem? De andra föräldrarna? Den osynliga publiken? och irriterar sig över sin egen prestationsångest som aldrig kan släppa ens när det gäller vardagsdetaljerna.

Men "pappan som är en son" är bara en av personerna i den här relationsromanen (där ingen benämns vid namn utan bara vilken relation de har till de andra, "pappan som är en farfar", "systern som är en mamma" och så vidare - jag hade svårt för det först men vande mig snabbt) - och det som gör den intressant för mig är hur allas vardag, liv, tankar och drömmar bryter mot varandra, och hur vi får läsa om de olika perspektiven. Hur den där dagen på leklandet med farfar, pappa och barn ter sig för pappan och sedan för farfar, hur mamman-på-jobbet tänker på pappan-hemma-med-barnen, hur farfar inte begriper sig på sin son som inte verkar fatta det här med affärsuppgörelser fast han borde tränats till det sedan barnsben och resväskeförsäljandet på Drottninggatan, och hur sonen är otacksam fast han fått överta pappans lägenhet och allt. Och hur vi sedan får förstå hur sonen uppfattat det hela med en pappa som ständigt varit någon annanstans, som är vresig, gnällig och snål, som kräver uppassning och uppmärksamhet men aldrig gett beröm eller bekräftelse tillbaka.

Hur blir pappan-som-är-en-son sedan sedd av sina egna barn? Tänker de på alla timmarna pappan lade ner på att reka fram bästa bilbarnstolsköpet, och ger de betyg åt bästa-dagishämtningarna... eller minns de annat? Tiden går och våra minnen av det som skett skiljer sig.

Det är en roande och oroande och tankeväckande och alldeles lysande bok om familjers och människors relationer till varandra, om föräldrar och barn och sedan deras barn. Och om livet. Jag älskar den.


Titel: Pappaklausulen
Författare: Jonas Hassen Khemiri
Utg år: 2018
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

söndag 2 december 2018

A Kiss at Midnight

Jag har läst en bok tidigare av Eloisa James, When Beauty Tamed The Beast, andra boken i Fairy Tales-serien där klassiska sagor skruvas till med romantisk touch. Den gillade jag så mycket att jag skröt om hur jag skulle läsa resten av böckerna i sagoserien, och mycket mer av Eloisa James också. Sen vet jag inte vad som hände, för jag har inte läst något av henne sedan dess. Nu så!

A Kiss at Midnight är första boken i Fairy Tales (men man kan läsa dem helt fristående), och förstås handlar det om Askungen. Kate Daltry lever med sin styvmor, som sedan Kates far gick bort för sju år sedan missköter godset, säger upp anställda och kör ut hyresgäster från stugor och gårdar. Och så använder hon alla pengar på att köpa klänningar åt sig och sin dotter (Kates styvsyster alltså). Kate försöker täcka upp förvaltarens (och några andras) jobb sedan denne sagts upp, och har inte fått några nya kläder på många år.

Nu ska styvsystern gifta sig, och det är rätt akut eftersom hon redan är gravid. Först måste de dock ha sin vigsel godkänd av en prins, som också är släkt med blivande brudgummen, och ska för detta fara iväg till prinsens slott där det ska bli förlovningsbal. Det är prinsen som ska gifta sig, med en rysk prinsessa som har mycket pengar. Styvsystern har dock blivit hundbiten i läppen och känner sig ful - därför kräver styvmamman att Kate ska hoppa in, fara med styvsysterns brudgum till prinsens förlovningsbal och låtsas vara sin styvsyster. Går säkert bra, bara hon ständigt har med sig styvsysterns fjolliga hundar samt bär peruk.

Alltså. Läs igenom stycket ovan igen. Känns det tillkrånglat? Hehe. Än värre blir det när ungefär hälften av gästerna där ser att det inte alls är rätta styvsystern som kommit, och när Kates gudmor är där, och kallar Kate vid rätt namn, och när styvsystern själv blir kurerad från sitt hundbett och också dyker upp och... ja. Låt oss säga så här: storyn är svag. Och mitt i alltihop blir förstås prinsen och Kate kära i varandra, trots peruker, hundar och annalkande rysk prinsessa.

Det blir rätt fånigt, och trots att dialogerna mellan prinsen och Kate är rätt kul så håller inte deras romans så där värst - prinsen verkar mest bli kär i det faktum att Kate vägrar behandla honom som prins utan pratar med honom som om han vore en vanlig människa. Och så tycker de om att kyssas. Och prinsen luktar gott. Äsch, jag vet inte, det är väl OK men jag blir så trött på onödiga peruk-klä-sig-till-syster-grejen, fattar inte riktigt vitsen med den. Slutet är rätt kul och Kates gudmor har sina poänger. Jag ger Eloisa James några chanser till.


Titel: A Kiss at Midnight
Serie: Fairy Tales #1
Författare: Eloisa James
Utg år: 2010
Förlag: Avon Books
Köp den till exempel här eller här

torsdag 29 november 2018

Comedy queen

Jag är lite ledsen att jag har läst den här boken på det sättet jag gjorde: lite då och då som e-bok i telefonen. Det var dumt av mig, och gjorde att det tog ganska länge innan jag kom in i läsandet. När jag sedan väl gjorde det, under en tågresa i en fullsatt vagn full av främmande människor... alltså, wow. Och det här med att läsa stark, berörande bok, förklädd till en Iphone, med strömmande tårar bredvid människor man inte känner.... lite jobbig situation ändå. Men det var den värd, boken.

Sasha har gjort en lista för att överleva. Listan handlar om att undvika mamma-grejer som att läsa böcker eller gå ut i skogen men också att aldrig ta hand om något levande. Och att aldrig få andra att gråta (som mamma gjorde och gör) - så i stället ska Sasha få andra att skratta. För gråten där inne får inte komma ut, då kan Sasha också bli som sin mamma som var så ledsen att hon inte längre klarade av att bli glad igen. Eller att leva.

Så vi får läsa om hur Sasha lär sig hantera livet. Hur hon kommer på och skriver ned skämt för att öva in dem till stand-up. Hur hon sitter på BUP och leende, leende förklarar hur hon är glad och normal och glad och normal tills pappa blir helt darrig. Hur hon klipper av sig håret så intensivt att örat håller på att ryka med, och hur hon säger nej tack till den hundvalp hon önskat sig varje jul och födelsedag och alla dagar däremellan ända sedan hon var liten.

Det här är en bok om en mamma som har dött, och trots att det borde vara nattsvart sorg sida upp och sida ned så är det roligt att läsa, för Sasha är rolig. Men den där nattsvarta sorgen anas förstås igenom allt Sasha gör med sån frenesi, och till sist sitter jag alltså där och gråter. Men på det där bra sättet?

En bra, bra bok om sorg, vardag, sorgvardag och psykisk ohälsa.

Titel: Comedy queen
Författare: Jenny Jägerfeld
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

onsdag 28 november 2018

Min bästis målvakten

Ungefär samtidigt som jag började jobba som bibliotekarie kom Maria Parrs Våffelhjärtat (2007). Jag läste den, och älskade den högt. Vilken fantastisk bok, rolig och sorglig om vänskap och barnavardag, och med ett fullständigt glimrande språk! Sedan dess har jag alltid, alltid rekommenderat den som bästa högläsningsboken till alla möjliga olika åldrar, och den är, tillsammans med Tonje och det hemliga brevet (som kom 2010, också av Maria Parr), en av mina absoluta favoritböcker för barn och lyckliga högläsande vuxna. Sedan gick åren, och det kom inga fler böcker av Maria Parr. Jag väntade, och väntade, och hoppades.

Men så nu! Badang! Här är Min bästis målvakten, som är en fristående fortsättning på Våffelhjärtat. Vilken glad överraskning! Vi får återvända till den lilla norska byn Dunk-Mathilde, och träffa Trille och Lena igen. Det har hunnit gå några år även i deras värld, och de är numera på gränsen till tonåringar (och boken har följaktligen också tagit steget från Hcf till Hcg) och det ryktas att en av deras klasskompisar till och med har fått mörkare röst under sommarlovet. Och jadå, det har han. Den jobbiga attityden är dock samma, om inte värre nu när hans pappa har blivit tränare för byns fotbollslag. Lena är målvakt i det där laget (medan Trille hoppar av fotbollen nu när den helt plötsligt blir av den hårdsatsande, blodsmakande sorten) och hon får en hel del att kämpa mot nu när nya tränaren med gamla åsikterna kommit.

Precis som i Våffelhjärtat får vi följa Trille, Lena och de andra i Dunk-Mathilde under ett år. Och det året går verkligen upp och ned med fantastiska saker man blir hisnande lycklig av att läsa om, och med blodiga katastrofer som är jobbiga. Här finns storasyskon som hånskrattar åt ens flotte (som i och för sig sjunker så fort den sjösätts men det är ändå taskigt att hånskratta), här finns en Birgitte som kommer från Holland, ser ut som en ängel och som också är överjordiskt bra på att spela piano. Snäll är hon också. Här finns möjligen en gigantisk hälleflundra som skulle kunna fångas av en erfaren fiskare, här finns längtan efter ett syskon, här finns ensamhet, och trängsel, och oroliga föräldrar (de har all anledning, kan jag säga) och nothäften som kastas i diken.

Det är jobbigt när kroppen och själen ska till att bli tonåriga, och det är jobbigt att bli gammal när kroppen sviker, och det är jobbigt det där med vänskap och kärlek. Vi får läsa om allt det, men på ett sätt så att ens egen själ mår fantastiskt bra hela tiden. Detta är, återigen, den bästa sortens bok som förstås passar till 9-12-åringar, men också till många, många fler, både äldre och yngre. Läs den!

(och har du ännu inte läst Våffelhjärtat och Tonje och det hemliga brevet tycker jag verkligen att det är hög tid att du gör det. Även om du råkar vara 23 eller 14 eller 56 år gammal. OK?)

(och det här: Att Tonje och det hemliga brevet är årets julkalender på Sveriges Radio, Tonje i Glimmerdalen! Något att vara väldigt lycklig över!)

Titel: Min bästis målvakten
Författare: Maria Parr
Originaltitel: Keeperen og havet
Översättning: Karin Nyman
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här



tisdag 27 november 2018

Three parts dead

Inledningsvis gillade jag den här boken skarpt, trots att jag egentligen inte begrep vad som pågick. Vi har Tara, som när boken börjar faller från himlen och dråsar ner på marken mitt i någon typ av öken. Hon har blivit utkickad (bokstavligen) från skolan, förstår man (eller inte), skolan som tydligen finns däruppe i skyarna och som lär ut the Craft som är som magi, eller nekromanti, eller bara hokuspokus. Efter att ha överlevt (lite the Craft, lite jävlaranamma och lite "boken-kan-ju-inte-ta-slut-på-sidan-2-va?") tar sig Tara till sina föräldrars by där hon deltar i det allmänna arbetet och den allmänna halvsvälten. Tills tre bybor dör, och hon tycker att det vore bra med lite extra arbetskraft och via sin the Craft återupplivar dem till högkvalitativ zombisk muskelstyrka. Varpå hela byn blir skogstokiga och vill ha ihjäl Tara medelst högafflar och eld.

Då anländer en högdragen kvinna i kritstrecksrandig kostym och anställer Tara i den anrika firman Kelethres, Albrecht & Ao, som någon typ av påläggskalv i the Craft. De flyger iväg från den lätt uppretade bybefolkningen och flyger nästan till den stora staden Alt Coulumb. "Nästan" som i att deras farkost kapsejsar några hundra meter utanför stan och de handlöst faller i vattnet.

De överlever, och strax är Tara igång med sitt första jobb för firman. Det är ett stort jobb. Det är en gud som har dött, och som borde återupplivas. Till sin hjälp har hon en av gudens präster, en ganska nybliven sådan, som ärar sin gud (det var någon typ av eld- rök- och ångkraftsgud) genom att kedjeröka så intensivt att jag själv får rökhosta av att läsa om honom.

Fine. Hit är jag med. Eller nästan. Jag fattar inte guden, eller the Craft, eller Taras anställningsformer och några andra små detaljer. Eller storyn. Men sen... sen tappar boken mig, eftersom den nu övergår från att vara obegriplig men ändå rätt festlig urban fantasy till att vara juridik-porn, upphetsande för kanske advokater? Tänk kontrakts-fantasy?

Hur DÅ?? Jo. Med reservation för att jag KAN ha missuppfattat något här. Eller typ allt. Men Tara och prästen ska läsa in sig på fallet och ta reda på vad som kan ha haft ihjäl guden. De tar sig till biblioteket. Via the Craft tar de sig till bibliotekets innersta kärna i ett parallellt universum, där de kan promenera runt på gudens kropp för att på så sätt kunna tolka och bedöma kontrakten som utgjorde grunden för gudens existens. Affärsavtal, upphandlingsavtal, optioner, tull och skatter och sånt. Som vi alla vet (eller inte) är gudars kroppar byggda av detta. Den här guden samtidigt då av eld och värme och kedjerökningsalstrande faktorer.

Jahaja. Halvvägs i boken kommer en stor uppgörelse mellan Taras sida och motståndarnas sida (och ingen aning om vilken som är något god eller ond eller så där, det står väl i någon kontraktsklausul) som försiggår i en rättssal. Taras motståndare är för övrigt den lärare på osynliga skolan i himlen som kastade ut henne. Och striden är att de bägge förflyttas till en annan dimension där de kastar olika kontraktstolkningar mot varandra, i form av blixtar, aggressiva slingerväxter och typ tsunamis. Allt detta eftersom gudens död troligen orsakades av ett kryphål i något avtal någonstans. Och det är där, i rättssalen med kontraktstvisten, jag lämnar Tara att hantera sin Craft bäst hon vill. Detta är inte för mig.

Titel: Three Parts Dead
Serie: Craft Sequence #1
Författare: Max Gladstone
Utg år: 2012
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här

onsdag 21 november 2018

Isdrottningen

Cina tänker sluta med konståkningen. Eller, hon har egentligen redan slutat, bara inte sagt det till sin tränare än utan bara skickat dåliga sms-ursäkter till att hon inte kommer till träningarna. Hon har inte sagt till sina föräldrar heller än att hon ska sluta, för det kommer att bli jobbigt (men du är ju så duktig och tycker det är så kul?). Det är att åka runt i den där jämra tajta konståkningsdräkten som numera smiter hårt åt runt allt på kroppen som buktar, och som inte buktade förut. Cina pallar inte. Alltså går hon nu ut i skogen varje gång det är träningsdags, och så går hon där och skrotar. Petar på kottar. Kastar en eller annan snöboll. Känner sig hyfsat ocool.

Tills hon stöter på ett rymdskepp som kraschlandat. I hennes skog. (hehe... ja, lite oväntat, tycker jag också)
När hon undersökt det, och det som finns inuti, så är Cina liksom inte riktigt samma person längre. Till exempel kan hon skjuta ut snö som hårda projektiler från sina fingrar. Eller göra is under sina fötter. Isvägar att glida på. Hon är en svensk tonårs-Elsa, och/eller svensk tonårs-Iceman.

Tjoho! Här ska sättas mobbare på plats! Göras goda gärningar och räddas folk! Iförd konståkningsdräkten (minus röda volanger, plus färgad i coolare färg)(fortfarande lika tajt dock?) blir Cina "Isdrottningen", superhjälte med hemlig identitet. Ingen får veta. Inte bästisen Dyana, inte lillasyster Tillie, som annars vet allt om alla superhjältar. Tillie blir Isdrottningens största beundrare, startar en youtubekanal om henne som snabbt får många följare, och är den som berättar om Iceman för Cina (som genast levlar upp sitt transportsätt).

Men. Hur mycket är OK för en superhjälte att göra, egentligen? Skada vissa människor för att rädda andra? Och hur mycket ska hon riskera för att utföra superhjältedåd? Hon skulle behöva någon att prata med, någon att fråga, men har ju ingen utom sig själv.

Detta är en så typiskt bra Melin-bok, som blandar tonårsvardag med helt utflippade övernaturliga grejer, här med superhjältekopplingar i stället för folktro och naturväsen men det funkar ändå. En bra blandning, och en bra bok!

Titel: Isdrottningen
Författare: Mårten Melin
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

lördag 17 november 2018

Forging the Darksword

Tidigt i min fantasyläsarkarriär läste jag den sju böcker långa serien The Death Gate Cycle av författarparet Margaret Weis & Tracy Hickman. Jag tyckte väldigt mycket om den! En riktigt bra story som bara blev bättre ju längre in i bokserien man kom, och så med en alldeles särskild sorts humor som dyker upp precis lagom mycket. Efter det läste jag många andra böcker av Weis/Hickman (de är produktiva!) om drakar, draklansar och magiker (Raistlin! Zifnab/Fizban! (om det nu är samme snubbe, mycket oklart och jag gillar det). Men av någon märklig anledning så har den här serien, The Darksword Trilogy, gått under min radar fast den skrevs ungefär lika tidigt som The Death Gate Cycle.

I Darksword-världen har alla magi - det är magi som ses som själva livskraften, en människas Life. En gång i tidernas begynnelse kom de första människorna till den här världen som flyktingar från en annan värld, där det bara var en del som hade magi och därför jagades och brändes som häxor av de "vanliga" människorna. Vi får inte veta mycket om denna ursprungliga värld mer än att där fanns teknologi som påminner om vår egen värld. Men nu, i Darksword-världen, görs alltså allt med magi. En stol byggs inte - den formas, kanske ur en bit trä, med hjälp av magi. Folk går inte - de flyger. Sädesfält planteras genom att med magi öppna fåror så att frön kan flyga ner där, och sedan övertalas säden magiskt att växa uppåt och skadedjur hålls med annan magi borta. Ja, ni fattar. Alla är magiker.

Det händer att det föds barn utan Life. Det är högst ovanligt, och dessa kallas "döda" fast de rent tekniskt lever. När det upptäcks att en liten bebis inte har magi slutar man ge det mat och vatten och omsorg tills det tynar bort och dör av sig självt.

Därför är det förstås en fullständig katastrof när kejsarparets länge efterlängtade barn, ende arvtagaren och prinsen, upptäcks vara utan Life. "The prince is dead!" utropas det alltså under en sorgeceremoni i största katedralen (medan sagde prins ligger där i en vagga och skriker i högan sky)

Så börjar det. Ungefär samtidigt finns det en ung präst som tas på bar gärning när han bryter sig in i det förbjudna rummet längst in i universitetets (typ, det heter "the Font") bibliotek. Rummet som innehåller böcker om den nionde sortens magi, den allra mest förbjudna sortens magi. Den, som handlar om teknologi. Om hjul, och hammare, och skruvar och sånt.

Sedan får vi läsa om den där unge prästen som i större delen av boken är en "gammal" man på drygt 40 år, om en ung man som heter Joram och som saknar magi (men som lärt sig dölja det genom slight-of-hand, alltså trolleritrix typ fingerfärdighet, heter det illusionist på svenska?), om en mycket, mycket mystisk karaktär som heter Simkin och en mycket typisk Hickman/Weis-karaktär. När boken är slut har vi fortfarande inte fått veta vem Simkin är egentligen, och vilka hans planer är - men han är väldigt underhållande att läsa om och nog den i boken jag gillar mest.

Annars är det här en helt OK bok. Idén med att teknologi är det mest förbjudna, och att någon som saknar magi är den som står utanför samhället är intressant, men tempot i boken är rätt ojämnt och den är inte lika bra som The Death Gate Cycle. Men bra nog för att jag redan har fortsatt läsandet i bok 2, så fortsättning följer här snart!

(Grej jag blir galen på: baksidestexten på utgåvan jag har borde inte få finnas till. Den avslöjar nämligen handlingen i hela boken. Tack för det, liksom. Nu är jag varnad till bok 2 och kommer inte kasta så mycket som en blick på dess baksidestext. Jag vill överraskas när jag läser, tack så mycket.)

Titel: Forging the Darksword
Serie: The Darksword Trilogy #1
Författare: Margaret Weis & Tracy Hickman
Utg år: 1988
Förlag: Bantam Books
Köp den till exempel här eller här

onsdag 14 november 2018

Hilda och årets kalas

Nästa gång jag träffar ett barn som vill ha en bok som "handlar om sånt som är på riktigt" - då ska jag ge det barnet boken om Hilda. För Hilda känns så riktig att jag nästan får ont i magen av att läsa om henne - precis så här är det ju att känna sig utanför! (jepp, jag var rätt mycket en Hilda när jag var liten...)

Hilda brukar vara med sina bästisar Bella och Henning som både bor i samma hus som hon och går i samma klass. Nu börjar de plötsligt prata om vad de ska ge Wilma i present när hon fyller år, när hon ska ha kalas i bowlinghallen, "årets kalas". Både Bella och Henning är bjudna. Och alla andra i klassen också, verkar det som. Men Hilda har inte fått någon inbjudan...? Har Wilma något emot henne? Varför då?
Och nu trasslar allt till sig mer och mer, samtidigt som Hilda kollar brevlådan varje dag för att se så att inte det där inbjudningskortet trillar in ändå. Bella och Henning verkar vilja vara med Wilma i stället för med Hilda, det känns inte som att Hilda kan sitta med dem hon brukar i matsalen, och på rasten får hon stå och fippla med sitt hopprep och när någon frågar henne om hon vill vara med så är det bara för att stå och slå repet, inte för att hoppa och ... ja, massor av perfekt fångade detaljer som den.

Och hemma är det också jobbigt på det där egentligen inte jättedramatiska sättet men precis så där som det skulle kunna vara: när Hilda går in till storebror Rasmus för att prata av sig så vill han vara ifred med sitt datorspel och säger åt henne att gå ut från hans rum. Plus att mamma oroar sig för att bilen som är på verkstad kommer att kosta så mycket pengar att de inte kan hyra stugan i Skåne som de tänkt på sommarlovet, så nu kanske sommaren också blir förstörd. Blöh, liksom.

Ont-i-magen-bra, alltså. Vardag, känslor och problem jag tror att många barn känner igen sig i, skrivet på ett lättläst, bra språk som snabbt drar in läsaren. Jag gillar verkligen Hilda!

Titel: Hilda och årets kalas
Författare: Christina Lindström
Illustrationer: Annika Lundholm Moberg
Utg år: 2018
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

söndag 11 november 2018

PAX - Draugen

Ett helt år är det sedan jag läste nionde boken i PAX-serien - men jag kom raskt in i handlingen ändå: Alrik och Viggo ska ju inte få stanna kvar i Mariefred. De ska inte ens få bo tillsammans längre. Väskorna ska packas och de ska säga hejdå till Anders och Laylah. Och det är så jobbigt, så jobbigt att läsa.

(Och värre ska det bli. Mycket värre. Jag har inte riktigt kommit över det än...)

Men i allt detta får Alrik, Viggo, Iris och de andra veta vad det är som hotar att vakna under det hemliga bibliotekets golv: en draug! Och vad som hände förra gången den hotade världen, och hur den då begravdes. Det är kodade gåtor som avslöjar urgamla texter och dolda dörrar, och hela tiden är det en kamp mot tiden och att hinna före Svarthäxan och hennes allierade som ju vill väcka upp draugen och bli onda på heltid.

Det är galet spännande, och galet bra. Precis som hela serien, som är något av det bästa som hänt bok-Sverige någonsin, tycker jag. Så många barn (och vuxna) som kastat sig över varje del när de kommit, och läst och läst och läst....!

Just denna sista del påbörjade jag som ljudbok, mycket bra inläst av Morgan Alling. Men efter ungefär halva kände jag att det ändå inte riktigt var samma sak utan Henrik Jonssons fantastiska illustrationer, så jag gick över till pappersboken. Vilken tur! Annars hade jag inte fått se bilden alldeles i början, den när Viggo och Alrik inte kan somna pga all oro för vad som nu kommer att ske när de inte ska få vara tillsammans längre. Den är bara så... åh! För att inte tala om att jag kanske hade missat att se bilderna som är på bakre pärmens insida. Ett vad-hände-sen-collage som också är bara så... åh!

Alltså. Hela serien är bara så... åh! Och har du ännu inte läst? Då är du att lyckönska. Sätt igång nu. Börja med den röda Nidstången och fortsätt sedan med den rosa, den blå, den turkosa, och resten av färgerna. Du kommer inte att kunna sluta förrän du stänger igen Draugen med en suck som är både ledsen och glad. Lyckliga du!


Titel: Draugen
Serie: PAX #10
Författare: Ingela Korsell & Åsa Larsson
Illustrationer: Henrik Jonsson
Ljudbok - uppläsning: Morgan Alling
Utg år: 2018
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

torsdag 8 november 2018

Sorcerer to the Crown

Detta är ett alternativt England där magi finns, där fairies finns i ett eget land och som en maktfaktor, där drakar finns och där det är helt OK att dra till med en liten trollformel för att soppan inte ska koka över. Det är dessutom ungefär regency-tid, med baler, herrklubbar, dueller och åkturer med häst och vagn i Hyde Park. Dock är magin förbehållen män. Det är stora krafter, och inte kan man förvänta sig av ömtåliga kvinnors svaga kroppar och hjärnor att de ska klara av något sånt? Oh no. (men de kan få använda sig av lite enkel husmagi till matlagning och sårvård, men inte gå i skola för att lära sig, och helst inte ens kalla den för magi) Och, ja just det ja: det är den övre klassen som håller på med magi. Inte arbetarna. De behöver ju arbeta, liksom. Hur skulle det annars se ut?

I detta England har Zacharias precis tagit över titeln "Sorcerer Royal" efter sin gamle läromästare Stephen, som hastigt avlidit. (eller mördats??) Det är oro i magikerkretsar eftersom det verkar som magin håller på att ta slut i landet, och det är Zacharias som borde reda ut det där. Så han har absolut inte tid för den lärling han nu plötsligt får på halsen: Prunella.

Den här boken började oerhört lovande. Engelska regencymiljön, och så med magi - bara det, liksom! Lägg sen till det här med att Prunella går på en skola där överklassflickor får lära sig att undertrycka sin magi, men tar sig därifrån för att bli lärling hos Zacharias och öppet utöva magi fast hon är kvinna? Och att de två ska förändra världen? Och hur extra svårt det är för Zacharias, så som varande född av afrikanska föräldrar och en gång köpt som slavpojke av sin läromästare, f. d. Sorcerer Royal, sedan frigiven och dessutom arvtagare till titeln. Alla de andra magikerna i England är 1. män och 2. vita.
Och lägg sen dessutom till detta att Zacharias verkar ha något märkligt fel med sin kropp, att han får någon slags (hemlig) värk i den varje natt vid midnatt. Och att han har sin gamle läromästare vid sin sida fortfarande, fast han är död. Och att Prunella hittar sju små stenar på skolans vind, stenar som är magiska och är värda ungefär lika mycket som hela Englands samlade förmögenheter?

Jo. Det är bra. Ett tag. Sedan blir det... liksom ingenting av allt det där lovande? Halvtrista lösningar, inga wow-avslöjanden, och ganska händelsefattigt... ända tills det i slutet blir extremhändelserikt, dessutom av arten deus-ex-machina eller som-av-en-händelse-träffa-en-kinesisk-trollkarl-som-lär-dig-flyga-på-ett-moln eller helt-plötsligt-kan-du-frammana-en-åskgud-som-kan-slåss-mot-halvguden-som-plötsligt-framträdde och allt mest blir löjeväckande i stället för spännande.

Idén alltså toppen. Utförandet icke så.

Titel: Sorcerer to the Crown
Författare: Zen Cho
Utg år: 2015
Förlag: Macmillan
Köp den till exempel här eller här

tisdag 6 november 2018

Viggo och rädslolistan

Viggo är sju år, och har en hemlig lista som han gömmer under huvudkudden när han inte skriver på den. Eller, skriver och skriver, förresten. Han tycker det där med bokstäver och ord är onödigt jobbigt när man klarar sig så bra med bilder? SMS och sånt till mamma (som bor i Danmark) går ju utmärkt bra att fylla med långa rader av e-mojis som blir som meddelanden som alla förstår. Och den hemliga listan, rädslolistan, är alltså full av bilder på allt det som Viggo är rädd för. Det är såklart sånt som monster och spöken och mördare, men också sånt som skulle kunna hända: att mamma skadar sig i en tågkrasch, att någon kommer in i huset på natten och tar pappa, eller Nils (Viggos lillebror). Eller bägge. Och mörker! Mörker är läskigt.

Och den där listan måste hela tiden fyllas på när Viggo kommer på allt fler saker att vara rädd för. Eld. Eldgafflar! Och nu också det här: bus eller godis.

Jo, för den här nye killen i klassen, Malte, som Viggo har börjat vara med på rasterna? Han kommer på en hel del att göra. En del av det är kul. En del av det är rätt läskigt, men Viggo gör det ändå fast han är rädd. Men nu vill alltså Malte att de två ska gå bus eller godis på Halloween. Klä ut sig och gå ut i mörkret, dessutom bland andra barn som är utklädda till spöken och monster och sånt - och hur ska man kunna veta att det är barn som klätt ut sig, då? Egentligen? Hur lätt som helst för den äkta varan att trampa runt där i mörkret och bara vara sig själva, liksom. I mörkret.

Ingen får veta om rädslolistan. Särskilt inte pappa. För då kommer han att börja skratta så där som han gjort flera gånger när han fått veta andra saker som Viggo är rädd för. "Spöken finns ju inte på riktigt..."-skrattet.

Jag älskar Viggo. Fullständigt älskar. Dels för att det här är en vansinnigt bra bok som perfekt skildrar en helt vanlig barnavardag med tiokompisar, tandborstning, skypesamtal på Ipad med en frånvarande mamma och rastlekar. Dels för att jag själv har två barn som bägge har varit (är?) viggosar. Åh, som jag kan relatera till alla dessa rädslor! Att inte förminska att de är rädda samtidigt som jag måste ge dem lugn och trygghet... och så vara förtvivlad med dem när de vill halloweena men inte törs, och när skolan ibland förvandlas till rena gravkammaren fylld med läskig musik och utklädda barn och vuxna. Eller (true story) när hela klassen på lektionstid skulle kolla på film och det var skräckfilm. Förvisso på högstadiet - men är man rädd för spöken och mörker är det inte alls säkert att det har gått över bara för att man råkat bli sisådär tretton eller fjorton. Snarare tvärtom? Barnet ifråga hade dock modet att säga ifrån, och fick gå ut från lektionen med skräckfilm och göra annat.

Jag tror det kommer fler böcker om Viggo. Bra! Dem ser jag fram emot!


Titel: Viggo och rädslolistan
Författare: Lisa Bjärbo
Illustrationer: Johanna Magoria
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

Läser Carolina barnböcker fortfarande....? Ja!

När jag startade den här bloggen 2012 var tanken att jag bara skulle skriva om barn- och ungdomsböcker i den - lite som ett verktyg för mig själv i mitt arbete som barn- och skolbibliotekarie, och så förstås som tips för andra som också jobbade med barn och barns läsning som råkade hitta hit.

Ganska snart skenade jag dock iväg och började skriva om en eller annan vuxenbok också som jag tyckte var för bra för att inte få vara med här, och sedan dröjde det inte länge tills bloggen fullständigt dränktes i inlägg om tunga fantasytegelstenar och smäktande romanceböcker, med eller utan bara bringor på framsidan. Jo, för det är ju mycket sånt som fyller mitt läsliv.

Men barnboksinläggen droppade ändå in då och då, liksom inläggen om ungdomsböcker. Och om högläsning.

Nu känner jag att det där har börjat tyna bort alldeles förfärligt. Särskilt senaste tiden, och det har att göra med att jag har bytt jobb. Jag är fortfarande bibliotekarie, men nu i en mer samordnande roll, och just nu har jag inte hand om några bokinköp och håller inte några bokprat (men kommer nog att ha igen om något år, förhoppningsvis). Och när jag nu inte längre läser utgivningslistor eller packar upp några lådor med nya böcker så känner jag hur min koll på vad som händer i barnboksutgivningen raskt håller på att bli direkt usel.

Så kan vi INTE ha det. Min arbetsplats är fortfarande på ett stort bibliotek, så häromdagen gjorde jag en raid inne hos barnbibliotekarierna, hittade en bokvagn full av "nya böcker" och försåg mig med tre stycken av mina bästa författare. Det kommer att bli fler - jag förstår inte hur jag kunnat tappa det här? Det finns ju så vansinnigt många bra barnböcker att läsa, och dessutom finns det inget bättre än att läsa någon snabbläst Hcf eller Hcg mellan de lite tyngre och mer långsamlästa vuxenböckerna.

Inlägg om de tre kommer snarast (ett av dem redan idag). Vilka är det då, undrar ni otroligt nyfiket??
Jo:
Viggo och rädslolistan av Lisa Bjärbo
Hilda och årets kalas av Christina Lindström
Isdrottningen av Mårten Melin

måndag 5 november 2018

Slutet

Slutet i titeln är slutet på allting - boken handlar om några människor de sista veckorna innan jorden blir träffad av en komet ("Foxworth") och förintas på bara några ögonblick. Det finns ingen räddning, inget att göra, ingen rymdexpedition som i sista stund kommer lyckas att få kometen att ta en annan bana eller något sånt (de tittar till och med på någon undergångsfilm i boken, Armageddon (?) och är överseende bittra över hur det där inte kommer att hända i verkligheten. Nej - alla vet datum och klockslag för jordens förintelse, och frågan är nu hur livet ska levas fram tills dess.

Och det är det som gör den här boken till en av de bästa i år för mig. Människorna, och vad de väljer att göra med sina liv när de vet att de kommer att ta slut om några veckor. Klart jag engagerar mig i huvudpersonernas liv, känslor och val - men eftersom Mats Strandberg är så infernaliskt duktig på att fånga vardag mitt i en värld som inväntar katastrof så kan jag så lätt sätta mig in i hur det skulle kunna vara. Och det är... skitläskigt helt enkelt. Ransoneringskort på mat. Svårigheterna att ta sig någonstans - för vem vill jobba med att köra tågen eller bussarna? (och bensin är förstås snordyrt och ransonerat). Eller... vem vill jobba överhuvudtaget? Några gör det, som de som jobbar inom sjukvården och polisen, men vad driver dem? Pliktkänsla? (Och skulle jag jobba om jorden skulle gå under om några veckor? Nope.) Skolorna håller stängt. Det blir inget studentfirande för huvudpersonerna Simon, Lucinda, Tilda och de andra. Lucindas lillasyster får inte ens börja gymnasiet. Det festas vilt (för det finns ju ingen morgondag) och testas (för det är ju sista chansen att testa allt möjligt), det sägs sanningar. Eller, ja, så finns det ju de som inte tror på kometen alls. Kometförnekarna, som överlägset skrattar åt alla dessa oroliga människor som gått på alla lögnerna. En del hittar tröst i kyrkan medan andra vägrar leva i den där trista verkligheten som ska ta slut och begraver sig i Skyrim. Och hela tiden jämför jag med mig själv: skulle jag ha gjort så där om jag visste att jorden skulle gå under? Vad hade jag gjort? Hade mina barn velat vara med mig varenda sekund eller hade de velat dra iväg och vara med andra - och vad hade det gjort med mig?

Jadå, jag sällar mig helt klart till kören som lovsjunger den här boken - den är fullständigt lysande. Idén, genomförandet, människorna, relaterandet till deras liv - och också därför ångesten i att läsa och känna att sådär skulle det kunna kännas om jag fick veta att jorden skulle gå under om några månader. Så bra!

Vi är flera på Kulturkollo som läst boken, och igår diskuterade vi den i ett inlägg som du kan läsa här, hoppa genast över dit och läs mer!

Titel: Slutet
Författare: Mats Strandberg
Utg år: 2018
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här

fredag 2 november 2018

Att kommentera den här bloggen...

... kommer tyvärr att bli krångligt framöver. Jag är väldigt ledsen för det. Gå gärna in på min facebooksida (länk till höger) och prata med mig där om inläggen!

Jag har tyvärr behövt ta bort inställningen att anonyma användare kan kommentera, och då är det numera så i Blogger att enbart alternativen "har Googlekonto" och "medlemmar i den här bloggen" kan väljas att kommentera. Jo, för den senaste tiden har jag nämligen helt dränkts i spamkommentarer.

Och lite vill jag slå mitt huvud i väggen för detta pga att jag var så hiiiimla dum för någon dryg vecka sedan att jag råkade svara på en ganska uppenbar spamkommentar. Någon hjärtesnäll person fällde en kort kommentar att "this is such a nice blog, I have bookmarked it" eller något liknande, och jag blev så glad att jag skrev "thanks". Varpå alla lömska spionprogram och spamkoder hoppade högt av lycka pga NAPP! och började ansätta den här bloggen en masse.

Blöh.

Jag har haft mycket spamkommentarer förr, och nej, jag svarar aldrig utan plockar alltid bara bort dem. Sedan hade Blogger någon förändring i våras med kommenterandet som dels gjorde att jag ett tag inte fick notiser när någon kommenterat, dels tydligen stoppade skräpkommentarerna för ett antal månader nu har jag nästan inte fått några kommentarer alls på bloggen, vare sig skräp eller riktiga. Så jag är inte van. OK? Därför gick jag i fällan och blev glad för den där kärvänligt omtänksamma som hade "bookmarked my blog" och svarade. Känner mig urbota korkad nu efteråt.

Så. Jag skriver inläggen. Ni hoppar över till facebook och kommenterar. (Ja! jag älskar att få kommentarer!) Om ni nu inte har ett google-konto, förstås.

(och detta gäller enbart Carolina läser... på min andra blogg Carolina lever... har jag inte svarat på utländska rosenkindade oskyldiga kommentarer om erbjudanden om lån. Än.)

tisdag 30 oktober 2018

Seven Stones to Stand or Fall

Detta är en samling av noveller och novellas (längre noveller/korta böcker) ur Diana Gabaldons Outlanderuniversum. Det är en tjock bok (ja, så klart, det står ju Gabaldon på den?) och innehåller de här:

The Custom of the Army - om Lord John. Jag har läst den tidigare och skrivit om den här.
The Space Between
A Plague of Zombies - om Lord John. Jag har läst den tidigare och skrivit om den här.
A Leaf on the Wind All Hallows
Virgins
A Fugitive Green
Besieged

Även om jag alltså läst två av dem, de om Lord John, tidigare, så läste jag om dem nu pga tycker väldigt, väldigt mycket om Lord John. Och om hans äldre bror, Hal, eller the Duke of Pardloe. Därför blev jag väldigt glad när jag upptäckte att A Fugitive Green hoppade tillbaka i tiden och handlade om hur Hal och hans fru Minnie första gången träffades. Det är nog det längsta avsnittet i boken - bra, för det var också det jag tyckte allra mest om. Minnie är bara sjutton, men en mycket kapabel ung dam som bedriver ett företag med sin far (de köper och säljer böcker, men håller också på med lite under-bordet-affärer typ förfalskning). Hal är nybliven hertig, men vägrar ta titeln och är helt knäckt av sin fars nyliga död och ännu mer av sin frus alldeles nyliga död. Han äter inte, sover inte men försöker förtvivlat utåt vara den strame och korrekte officeren som ska rädda ett regemente.

Virgins är rätt kul - handlar om Jamie Fraser och Ian Murray före allt det som händer i första Outlander-boken. De reser runt i Frankrike, löser något mysterium (storyn är rätt svag, men det är inte därför jag gillar den här) och har rätt mycket funderingar kring det här med brudar och sex. Ja, och så det att Jamies rygg är helt trasig pga har ju precis kommit ifrån den där första pisk-omgången med kapten Randall, den när hans far blev vittne till det hela och dog av brustet hjärta.

Både The Space Between och A Leaf on the Wind All Hallows handlar om tidsresegrejer, och är inte mina favoriter pga att de flummar iväg en hel del. A Leaf... handlar om Rogers pappa, och är sorglig och otillfredsställande, och The Space Between utspelar sig i Paris under ungefär samma tid som An Echo in the Bone tror jag. Handlar om Michael Murray (Ians son) och Joan MacKenzie (Laoghaires dotter) och så den där mystiske greven St Germain som dök upp i Dragonfly in Amber som var så länge sedan jag läste att jag glömt det mesta.

Besieged slutligen handlar om Lord John, hans valet Tom Byrd och så Lord Johns mamma och kusin. Personer från både The Custom of the Army och A Plague of Zombies dyker upp eftersom miljön är Jamaica och Cuba, så tur jag läste om dem. Annars är detta en rätt intetsägande story och inte någon av mina Lord John-favoriter.

Titel: Seven Stones to Stand or Fall : A Collection of Outlander Short Stories
Författare: Diana Gabaldon
Utg år: 2017
Förlag: Century
Köp den till exempel här eller här

måndag 29 oktober 2018

Flygfärdig

Under en längre tid har jag då och då läst Flygfärdig av Linda Skugge. Det är bra läsning, lite som en blandning mellan tankebok, blogg och krönika. Jag känner igen mig i en hel del av tankarna och våndan Skugge har - särskilt när hon skriver om hur svårt hon har att umgås med folk, sin egen redighet och hur hon aldrig kan vara så där charmigt spontant slarvig, och allt hon oroar sig för.

Flygfärdig ska ju enligt både undertiteln "om när barnen lämnar boet" och baksidestexten handla om just det där svåra och slitiga: när barnen släpper en och börjar leva sina egna liv. Att det är så fruktansvärt dubbelt, det där känslotrasslet: att vara stolt över att de lyckas leva själva, har lärt sig saker, har blivit sina egna - samtidigt som det blir så tomt utan dem, att centrum i tillvaron rycks bort från en och måste bli något annat. Linda Skugge fångar det i detaljerna: att handfatet är rent fast det var flera dagar sedan hon skrubbade det.
Och så detta, som jag känner igen så väl: att nu när man äntligen får sova om nätterna och har tid och ork att vara tålmodiga toppenföräldern som vill pyssla och läsa högt och lyssna på hur barnets dag har varit? Då har barnet vuxit ifrån det. Har inte tid. Eller lust. Gått till eget liv. Och hur himla osynkad naturen är som ger oss vaknätter och ständig trötthet när barnen är små och vi skulle velat göra så mycket med dem - men inte orkar.

Ja, jag känner igen mycket. Men jag hade väntat mig ännu mer av just det där barnen-lämnar-boet, eftersom det är där jag precis är i mitt liv och behöver tröst och igenkänning och stöd och... den här boken drar iväg åt så många andra håll och blir så mycket Linda Skugge själv och egentligen väldigt lite om den där svåra separationen. Så: bra bok, men inte riktigt det jag väntade mig och ville ha.

(egentligen vill jag mest att barnen stannar hemma, alltid)
(fast... alltså.... nä. Jag begriper ju att de inte kan det, inte ska det, jag måste släppa)
(jag vill läsa en bok om det här som lindar in mig som i en tjock filt och tröstar mig - du är inte ensam)

Titel: Flygfärdig
Författare: Linda Skugge
Utg år: 2018
Förlag: Volante
Köp den till exempel här eller här

tisdag 23 oktober 2018

Stanna hos mig

Yejide och Akin träffas och blir kära när de bägge går på universitetet. Efter en studentdemonstration som slutar i ett upplopp med flera döda (hela boken igenom finns flera sådana här dramatiska och/eller politiska händelser med, men alltid mer som en bakgrund till det som händer med huvudpersonerna) gifter de sig nästan i en annars-kan-det-vara-försent-anda. De är lyckliga, bägge är jämbördiga, bägge arbetar efter studierna, och Yejide känner dessutom att hon äntligen har fått en familj (hennes mamma dog när hon föddes och hennes förhållande till pappan och hans övriga fruar är komplicerat, eller... ja, man får veta mer om det när man läser).

Men hur modernt deras förhållande än är så knakar det, och äktenskapet, när Yejide inte blir gravid. Släkten trycker på, Akin är äldst och barn (helst söner) måste komma. När det inte verkar bli barn så blir Akin övertalad att ta sig en fru till fast han själv inte vill.

Yejide blir rasande, vägrar leva med denna andra fru. Hur bara kan Akin gå med på familjens krav, undrar hon? Samtidigt blir hon själv så desperat i sin måste-bli-gravid-längtan att hon gör någon märklig pilgrimsvandring med bärande av get, dansande, sjungande och ammande av get och sen är helt övertygad om att hon nu kommer att bli gravid.

De nya sätten att tänka möter de gamla: traditioner, förväntningar och folktro lever kvar och jag tycker Adebayo fångar det så bra. Sedan är det ju så mycket annat som sliter itu Yejide och Akin - en del får vi som läsare inte veta förrän så småningom. Här finns många lager, och Adebayo är en mycket skicklig berättare. Att det här är hennes debut?! Jag är mycket imponerad.

Det är inte bara fascination jag känner - det här är en jobbig bok som gör ont att läsa också. Här finns så mycket sorg och desperation, och det skär i mig när jag läser om hur Yejide och Akin blir bemötta på sjukhusen. Medicinsk hjälp får de, så långt det nu räcker. Men själens omvårdnad, liksom? Stöttande samtal? Uppföljande vård, psykologer, terapi?? De är så fruktansvärt utlämnade åt sig själva, och jag förstår inte hur de håller ihop över huvudtaget.

En riktigt bra bok, missa den inte.


Titel: Stanna hos mig
Författare: Ayòbámi Adébáyò
Originaltitel: Stay with me
Översättning: Erik MacQueen
Utg år: 2017
Förlag: Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

lördag 20 oktober 2018

Breven från Maresi

Jag tycker så mycket om det Maria Turtschaninoff skriver, och blev väldigt glad när hon låter Maresi få berätta vad som hände sen, efter det att de där männen kom till Röda klostret på ön Menos. (här har jag skrivit om Maresi, och här om Naondel, andra boken i serien men i tid långt före det som hände i Maresi)

Maresi reser nu tillbaka till sitt hemland Rovas. Det är en lång, lång resa, men hon klarar både den och att bära med sig en liten säck med silver utan att bli bestulen. Silvret ska gå till att starta en skola för flickor, är det tänkt.

Men det går inte riktigt som Maresi vill med någonting, egentligen. Klart det är himla fint att få komma hem till mamma och pappa igen - men (och det här är så bra beskrivet) det är inte lätt att bara börja leva med dem igen när hon bott så många år någon annanstans, när hon har lärt sig saker som att skriva, räkna, läsa, när hon kan örtmedicin, när hon kan laga mat. När hon egentligen kan mer om världen än sina föräldrar, har pengar och en fin röd mantel och inte bär håret som det brukar bäras av kvinnorna i byn. Mamma kan inte riktigt komma till rätta med det här, att dottern som reste bort kommer tillbaka och är självständig. Lagar Maresi maten vill mamma gärna krydda den lite till så att det blir rätt. Spinner Maresi ull vill mamma gärna kolla så att det görs på rätt (hennes) sätt. Och... hur många vuxna döttrar känner inte igen sig i det här?

Värre är det dock med skolan. Människorna i hembygden förstår inte riktigt vad deras flickor ska med skola till? Vad ska de med läsa och skriva? När maten inte räcker till? När livet handlar om att arbeta för att överleva? Maresi kämpar, men känner hopplösheten växa. Särskilt när hon ändå till sist blir av med den där silversäcken hon lyckats bära ända till Rovas. Och hon längtar tillbaka till sitt kloster, till systrarna och vännerna där.

Det är så vi får läsa om Maresis liv i Rovas - genom hur hon berättar om det för dem som är kvar i Röda klostret. Genom breven hon skickar till dem. Jag gillar det - det blir så personligt samtidigt som läsaren får förstå mycket själv genom att läsa mellan raderna. Allt det som inte sägs eller beskrivs.

Alldeles just idag intervjuar Kulturkollos Ulrica Maria Turtschaninoff om skrivandet av Breven från Maresi och varför hon valde att låta den bli en brevroman. Gå genast in dit och läs!

Titel: Breven från Maresi
Serie: Röda klostret #3
Författare: Maria Turtschaninoff
Utg år: 2018
Förlag: Förlaget
Köp den till exempel här eller här

tisdag 16 oktober 2018

The Devil’s Web

Men vad hände här nu, Mary Balogh? I Web-trilogin fick vi först storebror earlen av Amberleys story när han blev kär i Alexandra, och den gillade jag. Sedan fick vi i andra boken läsa om lillebror Dominics vedermödor i kriget på ett väldigt bra sätt, och jag hyllade Balogh så som förutom varande bäst-romance-författare också väldigt bra på krigsskildring. Och så skulle jag nu läsa sista boken i trilogin, The Devil's Web, i vilken Dominics tvillingsyster Madeline skulle bli kär i svägerskan Alexandras bror, något som varit på gång genom hela trilogin.

Men jag gillar den inte. Det enda som är bra i den är hur man får veta hur lyckliga paren från de första böckerna är, hur de får barn och är gullifnuttiga mot varandra. Men Madeline och James Purnell är bara arga på varandra, eller ignorerar varandra, ända tills de efter ungefär en tredjedel av boken helt obegripligt har gift sig med varandra. Det är som att delar av boken saknas, inte bara för att det där bröllopet kommer hastigt på utan också för att det på många ställen byggs upp mot diverse konfrontationer och jag tänker att "nu blir det kul dialog" eller att det ska bli situationer som är bra och roliga att läsa om. Men så har handlingen hoppat några dagar vidare och jag som läsare får inte vara med om det som var viktigt. Det finns stora hål.

Och dessutom är förhållandet mellan James och Madeline av ett slag jag inte tycker om. De grälar, är oense men så ska man liksom förstå att de ändå älskar varandra med någon slags hatkärlek jag inte begriper, och så är det så att Madeline ska gilla att ta en strid, ska bli kär av att bli ordentligt bestämd över, och också gilla hårda tag när det handlar om sex, gilla att bli tvingad. Och då blir jag bara ett enda stort NEJ. Det här gillar jag inte att läsa om. Alls. Om Balogh ska beskriva ett stormigt förhållande så misslyckas hon, för det här känns bara snett. Och det är det här som känns så konstigt eftersom det just hos Balogh brukar vara väldigt rosenrött med snälla och fina människor till höger och vänster och försoningar i gamla familjegräl och oväntad vänskap och sånt. Inte sånt här!

Jag gillar alltså inte förhållandet, jag gillar inte James Purnell, jag gillar inte storyn som har luckor, och tycker ungefär så här om alltihop:



(kommer jag sluta läsa Mary Balogh nu då? Åh, nej då. Inte bara för en enda miss, inte.)

Titel: The Devil's Web
Serie: The Web Trilogy #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1990
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

söndag 14 oktober 2018

1793

Det är en deckarhistoria - fast för mig är det inte själva mordet och uppklarandet av det som är det intressanta. Det är just det där med att det är 1793, i Stockholm, som jag gillar. För Niklas Natt och Dag tar mig verkligen med dit.

Det hittas ett gruvligt stympat lik i Fatburen, någon slags sjö mitt i på Söder som mest verkar full av bajs och äckliga saker. Mickel Cardell (som är den som klafsar ner i "vattnet" och hämtar upp kroppen, som alltså är utan ögon, utan tunga, utan armar och utan ben, och sedan får tvätta sig ordentligt)(med kallt vatten i en balja utomhus i snön tror jag, det där var i början av boken så har glömt, men tror det var en mindre mysig stund) och Cecil Winge (som borde dött flera gånger under bokens gång pga långt gången tuberkulos eller vad det nu är för allvarlig lungåkomma karln har som får honom att hosta blod och lämna sin fru) försöker ta reda på vem som dödat och stympat liket.

Vi får veta, men det är inte det som är det viktiga, utan det är personerna vi får läsa om på vägen som är intressanta. Och så miljön, då. Detta sena 1700-tal där ungefär alla verkar ta sig igenom sina dagar mer eller mindre berusade. Attans, vad det dricks sprit! Morgon, middag, kväll, till maten och i stället för maten, och av hög och låg, gammal och ung. Och vad eländigt allt är - detta är det smutsiga Stockholm vi får läsa om. Och det elaka. Och fattiga. Det är slagsmål, det är piskor, det är blod, det är spyor, det är våldtäkter, det är oskyldigt dömda människor, det är död, det är krig, det är korruption, det är svineri, det är ocker, det är slaveri... det är så vansinnigt mörkt och svart. Det är så eländigt att jag blir rätt missmodig - kunde inte människorna vara lite glada och fanns det verkligen inte några blommande syrener även 1793?

Allt elände och all elakhet till trots läser jag dock vidare, och får veta vem som mördade vem och varför. Och hur det var att sitta på spinnhus. Eller att fuska som fältskär. Och en hel del annat. Och allt elände och all elakhet till trots så gillar jag alltihop.
(Utom möjligen att språket ibland kan kännas lite onödigt historiskt skruvat med ålderdomliga ord och vändningar som känns väl stela och konstruerade. Dock störde detta mest när jag lyssnade på ljudboken - inte så mycket när jag växlade till pappersbok, så ingen jättegrej.)


Titel: 1793
Författare: Niklas Natt och Dag
Ljudbok - uppläsning: Martin Wallström
Utg år: 2017
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

söndag 7 oktober 2018

Red Sister

Red Sister har av outgrundliga anledningar legat och bidat sin tid i min bokhylla i ett år nu, och det hann banne mig ges ut en Grey Sister (andra boken i serien) innan jag tog tag i läsandet. Men nu så! En bok som inleds med meningen "It is important, when killing a nun, to ensure that you bring an army of sufficient size." måste väl vara bra?

Det handlar inte om vilka nunnor som helst. Nunnorna på Sweet Mercy Convent utbildas som noviser inte bara i religiöst vetande kring "the Ancestor" utan också i att blanda gift, slåss med eller utan vapen som kniv, svärd och kaststjärnor, smälta in i skuggor och hämta magisk energi från "the path".

Hit kommer Nona när hon bara är åtta år. Abbedissan har själv varit i stan och hämtat henne, räddat henne från att hängas eftersom hon är anklagad för att ha haft ihjäl en man, en professionell slagskämpe (tänk gladiator) på över två meter, muskulös och elak. Hur lyckades hon med det? Och varför?

Vi får veta. Och vi får följa Nona när hon lär sig skriva, läsa, be böner, följa klockringningar, få kompisar och sånt där. Vi får också veta mer om den intressanta värld Mark Lawrence har placerat nunneklostret i: en planet där solen blivit så svag att hela planeten utom en smal korridor vid ekvatorn är istäckt. Tydligen lever det mystiska ting under isen - men de får vi ännu inte veta något om. Och så finns det en ytterligt märkligt "måne" som varje natt når fokus som strålar ut värme och är det som gör att den där ekvatorkorridoren ännu inte frusits - men vi får inte veta jättemycket om den heller. Än?

Däremot får vi alltså läsa om hur Nona lär sig slåss, lär sig ännu mer att slåss, slåss i parti och minut på klostret och inne i stan när noviserna utmanar gladiatorlärlingarna, slåss mot elaka klasskamrater och mot elaka fiendesoldater, slåss slåss slåss. Och bli slagen. Attans vad stryk hon får ta emot. Och pisk. Och pilar. Och... ja, någon av hennes vänner påpekar till och med att hon borde få ha sin säng konstant inne på sjukavdelningen på klostret, så mycket tid som hon ändå tillbringar där.

Jag älskade den här boken i... de kanske 50 första sidorna? Sedan svalnade jag, och sedan ledsnade jag rätt ordentligt. Det händer ju ingenting? Mer än att Nona slåss och blir slagen? Det utlovas liksom så mycket och världen är så intressant, och Nona själv är intressant - men det blir inget av det? Ärligt talat är boken skitseg och det tog mig lång tid att ta mig igenom, och när den slutar är inte ens Nona & Co klara med sin novistid (och när jag läste att nästa bok Grey Sister fortfarande rör sig på klostret med Nona som novis... då tappade jag lusten att läsa vidare i serien).

Men jag hade kunnat ta långsamhet - om själva storyn ändå hade varit intressant. Men jag blir duktigt störd på det här: Nona och hennes kompisar (de är ju ungefär 10-12 när det mesta händer) upptäcker att det försiggår något skumt på klostret. Frågar de då den eminenta abbedissan om råd? Nej. Frågar de de utexaminerade, dödligt farliga, listiga och världserfarna nunnorna på klostret om hjälp? Nej. De försöker lösa det själva. Går det bra, då? Inte särskilt.
Jag hade kunnat ta fåniga storyn också, om det gjorts med humor och om boken faktiskt varit skriven till barn (det är ju en slags Harry Potter på ninjanunneklostret, va?) - men hinkvis med blod och våld och elakhet dränker alla tendenser till det.
Så det blir tyvärr inte mycket kvar för mig att gilla förutom det intressanta världsbygget - och jag kan inte läsa en hel bokserie bara för det.

Mark Lawrence - vad hände?? Var tog intressanta karaktärerna från Broken Empire och Red Queen's War vägen?


Titel: Red Sister
Serie: Book of the Ancestor #1
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2017
Förlag: Harpercollins/Ace
Köp den till exempel här eller här

måndag 1 oktober 2018

Web of Love

Jag fortsätter läsa Mary Baloghs Web-trilogi - detta är andra boken. I första boken tog Lord Eden, Dominic (lillebror till förra bokens earl), tag i sitt liv, köpte sig en offiersgrad och drog ut i Napoleonkriget.
Sedan dess har det nu gått tre år och han har hunnit se lera och blod och elände, inte skördat särskilt mycket ära men känner sig ändå rätt nöjd med sig själv för att "han slåss för det som är rätt och riktigt". Vi är i Belgien (i alla fall i början på boken) och det är dags för slaget vid Waterloo.

Jag har läst någon annan bok av Mary Balogh där hon skrev om just det, och blev imponerad redan då av hur bra hon gjorde det. Det blir jag nu också - attans vad bra hon skildrar ett krig och ett slag ur de enskilda soldaternas synvinkel. Förvirringen ("vet någon om vi vann?") och det lilla i det stora (att slaget vid Waterloo för en stor grupp människor kan innebära att slåss om en liten bondgård) och så förstås det här: ena sekunden vara någon som lever och tänker och springer framåt i en attack, för att nästa sekund vara någon som ligger och vrålar på marken eftersom magen inte längre håller inälvorna på plats, eller vara den som försöker trösta och lindra, eller vara den som springer vidare för att det inte finns tid att stanna.

Ja, om nu inte Balogh vore så rasandes skicklig på att skriva romance så borde hon nog gett sig på historiska krigsromaner.

I alla fall: Dominic blir allvarligt skadad i kriget, ungefär samtidigt som hans kapten och närmaste vän Charlie träffas av en kula och dör. Dominic tas hjälpligt om hand av någon fältskär som gräver ut en gevärskula ur hans bröstben, lindar om honom och sätter honom på en häst för att rida in till Bryssel. Det enda han har i huvudet är att nå hem till kapten Charlies hem, och hans fru Ellen, för att berätta för henne att hennes make är död. Han lyckas, och rasar sedan ned i en säng där hon vårdar honom i ett antal veckor medan sårfebern rasar och han är nära att dö.

Han överlever förstås. Det vore en tråkig romance annars. Och de blir kära förstås. Det vore en väldigt tråkig romance annars. Hinder uppstår förstås (typ: hennes man dog för några veckor sedan så det är inte läge att bara sätta igång att vara kär i näste karl även om han är snygg och lord och allt det där) - men om inte hinder uppstod i romance vore alla dessa böcker cirka 20 sidor långa. Så: kär-kära i varandra som i for-ever-after får de inte bli förrän på de allra sista sidorna. Som det ska vara.

Tredje boken i trilogin handlar om Dominics tvillingsyster Madeline, som har varit med en hel del även i den här boken och varit kär i "fel" person. Nu ska vi få se det rättas till, och jag läser nog vidare ganska snart.


Titel: Web of Love
Serie: The Web Trilogy #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1990
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

fredag 28 september 2018

Half A War

Jag blev så avskräckt av det myckna roendet i andra boken i den här trilogin Shattered Sea (Half the World) att det har tagit mig en stund att ta mig an Half a War, tredje och sista boken. En "stund" som i drygt tre år... Men jag gillade ju första boken (Half a King) mycket, så jag fick ju ge den här en chans i alla fall?

Yarvi från första boken är fortfarande med. Han är nu Father Yarvi och smider fler planer än vad som kan vara nyttigt för någon. Han är fortfarande ute efter hämnd på sin fars mördare, kosta vad det kosta vill. Thorn från andra boken är också med, och hon vill fortfarande lösa alla världens problem genom att ge någon en rak höger, eller puckla på någon med ett svärd, och genom att muttra och vara på dåligt humör under tiden hon gör det.

Men i Half a War får de lämna över huvudpersons-skapet till en prinsessa. Hon är väluppfostrad, rätt liten och mager (och har ständiga problem med magen) och får i bokens inledning se sin far halshuggen och inkastad i en eld, sitt hem slottet plundrat, sin stad brinna och sitt land bli taget av Fienden. (De där tre åren mellan jag läste bok 2 och bok 3 gjorde att jag hade glömt det mesta, och i synnerhet hade jag noll koll på vilka som var fiender och varför - men det gav sig så småningom.)

Skara (prinsessan-utan-land alltså) flyr nu i båt (föredömligt kort båtresa på max en halv sida och ingen rodd beskriven) till Gettland där hon begär hjälp av både kungen där, och kungen i intilliggande rike, alltså de bägge kungar som borde hjälpt hennes egen pappa kungen mot Fienden men som aldrig kom. Hon är nämligen liten och tunn och bara sjutton år - men hon är väldigt duktig på att övertyga. Och det är i detta bokens titel ligger (det upprepas ungefär 43 gånger så det är inte lätt att missa): Det är bara halva kriget som utkämpas med svärd - andra halvan vinner man med list och talets gåva. Typ.

Och sen?

Ja, sen krigar de. Sida upp och sida ner gör de det, och det sprutar mer blod och tarmar än vad som egentligen är särskilt kul att läsa om i längden. Father Yarvi kommer på Smartaste Planen Av Alla (och den påminner mycket om lösningarna Mark Lawrence har för Jorg Ancrath i Broken Empire-serien, men nog sagt om det nu...)

Half a War är bättre än Half the World, men jag blir rätt less på krigandet, det blir jag. Jag har avslutat en serie, i alla fall!



Titel: Half A War
Serie: Shattered Sea #3
Författare: Joe Abercrombie
Utg år: 2015
Förlag: Harper Voyager
Köp den till exempel här eller här

tisdag 25 september 2018

Främlingen på Wildfell Hall

Gilbert Markham skriver brev till en vän som tydligen tjatat om att få höra mer om Markhams förflutna och hemligheter. Nu får han veta allt och lite till, om hur det (när Markham alltså var mycket yngre) på det närliggande men förfallna godset Wildfell Hall flyttar in en änka med en liten son. Mrs Graham, som hon heter, är väldigt osällskaplig och vill helst inte umgås med folket i trakten alls utan få vara ifred med sin son och sitt målande. Hon försörjer sig tydligen på att måla tavlor? Hm. Skumt. Och hon verkar klema bort den lille gossen. Och hur är det med hennes förflutna? Vem var mr Graham? Skvallret går snart igång, och även om Gilbert Markham (som blivit god vän med mrs Graham trots hennes första kantighet) inte tror på allt han får höra så kan han inte låta bli att undra. Hur var den där mr Graham? Hur dog han? Varför låtsas mrs Graham och mr Lawrence, hyresvärden som äger Wildfell Hall, som att de inte känner varandra sedan tidigare? Fast alla kan se hur lik lille Arthur (mrs Grahams son) är honom till utseendet??

Vi får veta. Bokens andra del utgörs av Helen Grahams dagbok, och nu får vi i jag-perspektiv höra hennes berättelse om hur hon träffar, blir kär i och gifter sig med Arthur Huntingdon. Kul och snygg och skrattar mycket och ofta. Tar gärna en drink med kompisarna. Eller två. Eller fyra. Eller varför inte hela flaskan? Gillar god mat och gott liv och att ligga med kvinnor vare sig de är hans fru, någon annans fru eller inte fru alls. Ganska snart får Helen onda aningar om hur himla kul det egentligen är att höra det där asgarvet från Arthur hela tiden, om vad han gör när han allt längre perioder inte ens kommer hem. Och när hon (ett antal år senare) får se hur lille sonen sitter på pappas knä och dricker grogg och lär sig fula visor - då får hon nog. Det är då hon blir Mrs Graham på Wildfell Hall.

När den här boken kom ut första gången 1848 var den förstås helt chockerande som faktiskt beskrev alkoholism och våld i hemmet. Som något som alla vet men som ingen pratar om eller ens nämner. Vid ett tillfälle i boken är en av Arthurs "glada" vänner helt vedervärdig både mot en annan "vän" i kretsen (som inte dricker och släpper loss som de andra och därför ska typ tvångsfyllas) och mot sin fru när hon bara så mycket som visar en liten tendens åt att vara ledsen. Han vill gräla där, på plats i salongen, och hon bara: det här pratar vi om sen, i avskildhet. Och alla andra i rummet tycker det är så himla pinsamt och jobbigt att det ens antyds om något gräl makarna emellan - trots att det så uppenbart inte står rätt till.
Och att sedan mrs Huntingdon lämnar sin man för att leva själv, för att försörja sig själv, är förstås inget mindre än skandal. Och bara modigt och starkt.

Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Berättaren Gilbert Markham gillar jag inte så där värst mycket, men mrs Graham! Klart att den blir en hel del religiöst pratande (för det är så hon står ut) som är ganska trist, men helt förutom själva fru-får-nog-och-lämnar-man-grejen så är det så mycket annat som är bra. Språket och vardagsfunderingarna (kan nästan inte fatta att den snart är 200 år gammal) och alltihop.

Dock kommer jag nu inte att kunna läsa alla mina älskade romanceböcker, med Mary Balogh i spetsen, utan att liksom se och höra allt det där som försiggår utanför salongerna. Höra skrålet av herrarna som sitter kvar efter middagen och fyllnar till medan damerna dragit sig till salongen för att medan de låtsas som ingenting sitter och väntar timme efter timme på att de där herrarna ska svälja det sista av groggen och komma in och sluddra lite tillsammans med damerna. Klart jag visste hur lite mina romanceböcker har med verkligheten att göra förut också, men jag fick liksom nya bilder i huvudet nu. Och, när jag tänker vidare, finns det någon samtida som skrev ens antydningar om kvinnor som dricker för mycket? I Främlingen på Wildfell Hall är det, hur frispråkig och chockerande den än är, bara herrarna som gör det.


Titel: Främlingen på Wildfell Hall
Författare: Anne Brontë
Originaltitel: The Tenant of Wildfell Hall
Översättning: Maria Ekman
Utg år: 1848 (original), 2004 (den här utgåvan)
Förlag: Norstedts (den här utgåvan)
Köp den - den här svenska översättningen går inte längre att köpa, men du hittar den på biblioteken. Vill du läsa på engelska finns den att köpa till exempel här eller här

söndag 23 september 2018

Devils Peak

Eftersom Kulturkollo har haft Sydafrika som tema den gångna veckan har jag fått vara i Kapstaden och läsa om Benny Griessel som jagar någon som med en assegaj på egen hand skipar rättvisa mot dem som begått brott mot barn. Samtidigt slåss han mot alkoholdjävulen. Benny alltså, inte assegajtypen. Det finns också en Christine, en polischef, en AA-grupp, ett gäng droghandlare och en hel del förvecklingar och hemligheter.

Det handlar om deckarförfattaren Deon Meyer som jag läser för första gången, och om hans Devils Peak. Och du kan läsa hela inlägget, och vad jag tyckte om boken, här på Kulturkollo. Kika in!






Titel: Devils Peak
Författare: Deon Meyer
Originaltitel: Infanta, engelsk titel: Devil's Peak
Översättning: Mia Gahne
Utg år: 2010
Förlag: Weyler
Köp den till exempel här eller här


torsdag 20 september 2018

The Language of Dying

Detta är tredje boken av Sarah Pinborough jag läser, och de har verkligen varit väldigt olika. Precis som med de andra två jag läst (Behind Her Eyes och Tales from The Kingdoms) är det språket och de intressanta människorna jag får lära känna som gör det hela så bra. Och även här i The Language of Dying finns en liten gnutta magisk realism - eller kanske mer magisk symbolism om det nu finns något sådant. Men allra, allra mest är det - trots titeln - en bok om att leva. Om olika sorters liv, om hur du i trasiga liv ändå hittar bra saker, om hur en hel familj med sådana trasiga liv och svek och sorger ändå kan stötta och älska varandra. Det är så himla fint trots att där finns så mycket att vara ledsen och förtvivlad över i de där liven vi får ta del av.

En far till fem vuxna barn ligger döende i cancer. Det där "dödens språk" är det de anhöriga måste lära sig när döden nalkas, och det är allt det där fysiska en kropp och en människa måste gå igenom när livet är på väg bort. Kroppslig oro, skräck, uttorkning och allt vad det är (jag lyssnade på boken i en utmärkt engelsk uppläsning, men kommer nu inte ihåg de exakta engelska uttrycken för allt det där kroppsliga döendet). Hon som berättar är ett av barnen, född i mitten, och hon har efter en jobbig period av sitt liv återvänt för att bo (och äga) sitt föräldrahem, och det är mest hon som har stöttat och tagit hand om sin pappa när han blivit allt sämre. Men nu de senaste dagarna har syskonen återvänt hem och det är genom samtalen vid köksbordet över diverse baconmackor och ett oändligt antal koppar te (men inte så mycket sprit eftersom flaskorna måste gömmas undan när de två yngsta barnen, tvillingarna, ska komma hem pga sådana problem som gör att flaskor och annat måste gömmas undan) jag som läser får lära känna de där liven som gått snett eller mer snett eller rätt hyfsat trots allt.

Det är ledsamt och sorgligt och hemskt och vackert och så svindlande bra om livet och vi människor sådana vi är på riktigt.


Titel: The Language of Dying
Författare: Sarah Pinborough
Ljudbok - uppläsning: Gabrielle Glaister
Utg år: 2016
Förlag: Jo Fletcher Books
Köp den till exempel här eller här, ljudboken hittade jag här