Tooth and Claw

Boken inleds med att ett familjeöverhuvud dör, och hans barn blir lurade på sitt arv av en girig, ingift släkting. Deras hem och familjens ägor kommer att förvaltas av just denne girige släkting, för äldste sonen gör karriär i huvudstaden och är inte mäktig nog att kunna ta över ännu. Näst äldste sonen har valt prästbanan, och döttrarna ska helst hitta bra giften och tills dess får de bo hos släktingar. Familjen splittras alltså i de inledande kapitlen. Sedan får vi följa dem en och en i sina nya sammanhang, och lära känna dem bättre.

Den ena dottern, Selendra, flyttar med storebror Penn, prästen, till hans familj med fru och barn i beskydd av en mycket förnäm adelsfamilj (där änkemodern påminner mycket om lady Catherine De Burgh...). Den andra dottern, Haner, måste i stället följa med storasyster och den där eländige maken hon har som snodde åt sig för mycket av arvet och är allmänt otrevlig mot tjänstefolket och andra lägre stående varelser. Äldste sonen Avan reser tillbaka till huvudstaden, återupptar karriären men går också till advokat för att dra igång en rättsprocess för att få tillbaka sitt förlorade arv.

Tänk er allt det här i typisk engelsk 1800-talsmiljö, med herrklubbar, kvinnor som inte har något att säga till om, vackra hattar, tågresor, dinner parties och afternoon tea. Sociala regler, politik, traditioner och ett avlägset krig mot en urgammal fiende.

Ja, och så byter ni ut alla personerna mot drakar.

Heh.

När en drake dör äter släktingarna upp den. När en drakunge i syskonskaran kläcks och befinnes var för svag blir den uppäten. När underlydande på godsets ägor blir sjuka och äldre så äter godsherren upp dem. När det är tvister på kontoret, eller i rätten, så slåss motparterna till döds och den som förlorar blir uppäten. Istället för att ta morgonritter i det vackra landskapet så flyger man. Bara hannarna har klor, så de jagar. Honorna får jaga med spjut. Eller gevär. Och deras dinner parties... ja, det är ett antal kossor och får och sånt där som langas upp på borden, och så slaskas det loss. I golvet finns rännor där blodet ska rinna iväg, och efter maten, i stället för det vanliga portvinet, så ingår alltid det obligatoriska tvättandet när drakfjällen ska torkas rena från blod med svampar. Det görs av tjänstefolket medan herrskapsdrakarna för en förfinad konversation.

Alltså. De första kapitlen hade jag fullt sjå att kombinera det viktorianska och väldigt mänskliga beteendet med drakgrejen. Men sedan? Sedan märkte jag ju att det var en fantastisk story också. Som vilken älskad engelsk 1800-talsroman som helst, tänk Trollope, Thackeray, Austen... Det är inte en spin-off på någon Austenroman - nejdå, det här är helt eget. Och välskrivet - jag lär känna alla intressanta karaktärer, och på slutet när alla trådar knyts ihop och alla i familjen återförenas i en fantastisk final är jag väldigt nöjd.

Jag tror inte man ska läsa den här boken om man vill ha episk drakfantasy. Inte heller ska man läsa den om man bara vill läsa engelsk 1800-talsroman. Men, för en sån som mig, som älskar både fantasy och de där engelska romanerna, och romance, och regency, och... ja, det är som om den vore skräddarsydd för mig.

Jo Walton är en ny bekantskap för mig. Hon har skrivit mycket annat - dock inget mer i just den här stilen utan i väldigt skilda genrer alltifrån fantasy till sci-fi och magisk realism. Jag ska testa mer!

Titel: Tooth and Claw
Författare: Jo Walton
Utg år: 2003
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här eller här