För nu i sista boken har de äntligen klarat av att utvecklas till riktiga drakar från de där funktionshindrade ödlorna som kröp ut ur de framstressade, halvfärdiga kokongerna i början på bokserien. De är stora, de har olika vackra färger, de kan flyga, de kan spruta gift, och de är otroligt högmodiga, stolta och snobbiga. Och nu ska de äntligen ta tag i det där himla ohyfset att försöka använda sig av drakblod, drakfjäll och andra drakdelar för att bota mänskliga sjukdomar och svagheter. Dumheter bara, att ens tänka tanken borde bestraffas!
Ondskefulla typer som smitt lömska planer böckerna igenom möter mycket passande och tillfredsställande slut, av arten "Carolina-ler-på-ett-säkert-elakt-sätt". Drakarna låter sig till och med kläs på med ridselar och bära ryttare. Eller, ja. En del. De snobbigaste drakarna vägrar. Och en del av dem som bär ryttare glömmer lite bort det när de får se någon smaskig kossa eller nåt som de måste attackera i en plötslig störtdykning. Åh, det finns mycket och många detaljer jag gillar här.
Det känns som att det mesta knyts ihop och avslutas, även sådant som påbörjats i andra Hobb-serier, och jag känner mig nöjd (ja, förutom att jag kommer att sakna dem alla, förstås). Det jag funderar på är om inte det som händer i den här serien kunde knutits ihop med det som händer i den avslutande boken i "första" serien The Farseer Trilogy. Eller?
Titel: Blood of Dragons
Serie: The Rain Wilds Chronicles #4
Författare: Robin Hobb
Utg år: 2013
Förlag: Harper Voyager
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar