Som ett träd i skogen

Sjätte boken om Bricken, som inleds med att hon dukar till sitt eget 50-årskalas. Första världskriget har precis slutat, det är fortfarande brist på många matvaror men nog kan Bricken bjuda på kalas och hon är stolt över det. Hon är så glad över att alla hennes barn kommer till henne, även de som nu bor långt borta med egna familjer (fast blir irriterad när de inte behagar bo hemma hos henne utan äntligen måste vara "stora på sig" och bo på pensionat). Hon är stolt över sina barn, och över sitt fina hem med kök och rum, denna ofattbara lyx, välordnat, rent, snyggt.

Sedan kommer det ett antal katastrofer. Det gör ju det i Brickens liv - men som alltid gör hon det bästa av situationen och ser till att klara av det ändå, med mindre medel, och försöker vara tacksam för det hon ändå har kvar. "Vi lär hjälpas åt" är en återkommande, typisk Bricken-replik, och det handlar om att skaffa mat, att passa barn, att dela rum. För snart har hon inte kvar det där lyxboendet med bara fyra personer på ett rum och kök - nä, det blir tillbaka till som det var förr med ett rum och ingen kakelugn. Och spanska sjukan skördar offer i Svartvik som på andra ställen.

Livet går vidare och Bricken kämpar med sin vardag, och Vibeke Olsson skildrar den så bra att jag är där, ser, luktar, känner. Och jag känner med Bricken, delar hennes tankar, även om jag ganska sällan håller med henne. Hon blir så arg och ledsen när hennes barn och andra tycker att de vill mer än att bara leva sågverkslivet. Dottern Hella säger att hon "vill vidare", och Bricken förstår inte varför. Vad är det för fel på det liv hon själv levt och lever? Hon har ju mat för dagen och är stolt över att hon orkar arbeta och aldrig har legat någon till last? Skulle hon själv och allt det hon står för inte duga längre?

Något annat Bricken bekymrar sig för är det här med att barnen nu tillåts springa runt och leka så länge som de gör. De behöver inte börja arbeta förrän de är tolv. Det kan aldrig vara bra att låta barnen vänta med arbetet ända tills dess? Hur ska de då kunna vänja sig vid hårt arbete? Och vad gäller vuxna sen, att bara ha åtta timmars arbetsdag - vad ska alla göra med all denna fritid? (och fyra dagars semester mitt i sommaren, vilket påfund!) Och hur ska familjer kunna försörjas på bara åtta timmars arbete?

Men allra mest, genom hela boken, oroar sig Bricken för sina barn. Mest de vuxna. Citatet från bokens början är centralt:

"När de är små och behöver passas och matas, vyssjas och sytas och få rena blöjor och sättas på pottan och får feber och ramlar och slår sig... då kan man inte förstå att fullvuxna ungar som sedan länge försörjer sig kan vålla lika många orostankar.
Vet skäms, skulle mamma säga. Var tacksam att de lever."

Hon oroar sig för Nikanor som har stora planer på att bygga eget, och fortfarande har revolutionära idéer och kamrater, hon oroar sig för Frida som blivit fin faktorfru, hon oroar sig för Hella som hellre vill jobba på konditori än att ha någon tryggare plats, hon oroar sig för Elias som behagar lägga fritid på att sparka boll... hon oroar sig och hon ältar och återupplever gamla minnen. Och alla dessa Brickens inre tankar är en viktig del av den här boken, liksom i hela serien, och gör att jag kommer henne nära och känner med henne. Samtidigt använder sig Vibeke Olsson fortfarande av en mängd omkväden här, tankar som kommer igen och igen, och precis som jag skrev om förra boken så börjar det där bli himla tjatigt. Det är samma som i alla de andra böckerna, och så läggs det på ytterligare någon tankegång och minne för varje bok. Men eftersom detta nu är sjätte boken så är det så många gamla upprepningar, omkväden och minnen från det som hänt att det nästan tränger ut det som händer nu med Bricken.

Fast... precis när jag skriver det här så känner jag att "jo, det är ju så det är". Jag är ju också femtio, och ägnar en stor del av mitt eget tankeliv till minnen och återkommande tankar från det som hänt mig och mina barn genom åren. Så det är ju en del av Bricken, det där ältandet. Trots det: det blir tjatigt att läsa alla upprepningar.

Nu går jag och hoppas på att det blir en sjunde bok om Bricken. Att det ska bli lite mer vila för henne, och lugn i själen.


Titel: Som ett träd i skogen
Serie: Bricken #6
Författare: Vibeke Olsson
Utg år: 2017
Förlag: Libris
Köp den till exempel här eller här