Gökungen

Tris vaknar upp och vet inte riktigt var hon är, eller vem hon är, eller vad som har hänt henne. Så småningom kommer minnet tillbaka - men det är fortfarande en hel del som känns fel. Hon har tydligen nästan drunknat, och får ligga som sjuk - fast hon brukar ofta vara sjuk så det är ingen större skillnad. Det står massor av mediciner vid hennes säng, och hon måste som alltid skyddas från starka sinnesrörelser och oro. Men... hon är så hungrig. Hon blir inte mätt hur mycket hon än trycker i sig. (och nu pratar vi om mat för många personer) Inte förrän hon äter upp en av sina dockor tystnar magen något.

Men det är inte bara det. Annat känns också fel, eller ovant. Det ligger hela tiden pinnar och små löv i hennes säng. Och när hennes lillasyster ser henne så skriker hon rätt ut och springer och gömmer sig. Vägrar vara i samma rum som henne överhuvudtaget, och skriker "Ser ni inte att det inte är Tris?".

När man läser baksidan på boken och inledningen så känns det som att detta ska vara en skräckbok. Jo, det är lite läskigt i början, men det är mer stämningen. Ganska snart kommer Tris underfund med vad hon själv är, och det är ju inte Tris. Sedan drar boken iväg till att handla om mer saker än att vilja äta upp allt och gråta spindelväv.

Frances Hardinge tar de gamla myterna om bortbytingar, changelings, och om "det andra folket" som lever i det vilda, inte kan hantera järn eller saxar och som inte vill människor väl eller helt enkelt håller sig gömda ifrån dem. Och så kombinerar hon allt det med engelsk miljö, tiden precis efter första världskriget. Det är alltså 1920-tal i boken, familjer sörjer sina döda män, fäder och söner, världen är ett stort sår, mat är fortfarande inte helt självklar att få tag på, och kvinnorna som under kriget tagit plats i fabrikerna och på hemmaplan, kört ambulanser och bilar och fått stiga fram - de vill inte förlora det nu. Tris och Pens faster Violet klär sig i byxor, röker, kör motorcykel och struntar i alla konventioner (och säger till Tris att hon inte behöver vara så där sjuk om hon inte vill)(typ)(fast det är lite komplicerat). Och så spelas det jazz. Vild jazz, oborstad jazz, eller mer städad jazz. Det byggs nytt, framtidstron har vaknat - samtidigt som sorgen bor kvar och många av de som trots allt har återvänt från kriget är trasiga i både kroppen och själen.

Där har ni det: changelings, krig, familjehemligheter och tjugotal. Och, ja just det ja, doktorer som fortfarande bläddrar i sina handböcker om "hysteri" som svaret på allehanda åkommor för unga kvinnor.
Det är spännande, och oväntat, och jag beundrar Frances Hardinges fantasi och kreativitet enormt. Men grejen är att den kan dra iväg med henne alldeles för mycket om hon inte håller den hårt i tyglarna. I Lögnernas träd blev det bra, i A Face Like Glass också även om det var på gränsen. I Mosca Mye blev det för mycket och förvirrat, och i Gökungen har Hardinge så många idéer att det hela skenar iväg och blir lite onödigt invecklat och långdraget på sina håll. Och knäppt. Men jag tog mig igenom, och gillar boken i det stora hela.


Titel: Gökungen
Författare: Frances Hardinge
Originaltitel: Cuckoo Song
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2018
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här