Samtidigt som boken har en handling, den om Edith som gifter sig in i adelsvärlden, så känns den lite som en reportagebok om hur det går till hos de rikaste och förnämaste, skrivet av någon som är insatt och har varit med, men som ändå inte riktigt är en av dem och därför kan vara lite avståndstagande i sina beskrivningar. Just berättarperspektivet blir jag inte klok på. De flesta kapitlen har en jag-berättare, en som jag är osäker på om vi någonsin får veta vad han heter. Faktiskt tog en god stund innan jag ens förstod att det var en han. Nå, denne jag-berättare är skådespelare, men har haft och har många vänner i den övre klassen och har väl någon slags rötter där själv, och blir i bokens början god vän med Edith Lavery. Men sedan finns det flera kapitel där jag-berättaren (jag tänker alltid på honom som "Julian" även om det ju inte är det) inte är med, och då förvandlas berättarrösten till en allvetande berättare, en som vet precis hur Ediths tankar och känslor är och som är med där jag-berättaren inte är det. Jag blir förvirrad, och ser det hela uppifrån och inifrån samtidigt, liksom.
Vi får alltså läsa om Edith Lavery, som vill något mer än att bara jobba som receptionist. Hon vill gifta sig rikt, och via jag-berättaren introduceras hon till Charles Broughton, earl och lord och arvtagare och väldigt mycket överklass. Charles blir kär i Edith, Edith blir kär i tanken på dinner parties på Broughton House och att bli titulerad "lady" och frukost på sängen, och så gifter de sig. Redan efter några månader kommer Edith på att Charles är rätt tråkig och träig och att hans liv kretsar kring godset och jakten och att det inte är Jane Austen-drömmar hela tiden att vara lady i överklassen. Då blir hon i stället ihop med snygge Simon, en av berättaren-som-inte-heter-Julians skådespelarkollegor. Livet som skådespelarfru kanske är flashigare, liksom? Fast... när hon sticker med Simon stängs alla överklassens dörrar för henne. Elände.
Det låter som att jag inte tycker om den här boken, men förutom de märkliga berättarperspektiven så gör jag faktiskt det. Jag fascineras av det där överdådiga och knasiga samtidigt som överklassvärlden verkar vara, allt det där följandet av traditioner, all etikett som måste följas även om det här ska utspela sig på 1990-talet. På det viset är jag ännu en av alla de "vanliga" som vill se in och begapa, en av de som berättarjaget gör sig lätt löjlig över. Fast han har den tonen om nästan allt, samtidigt som han är mycket skicklig på att fånga diverse sociala situationer så att man känner igen sig (även om man inte är adlig).
Läsvärt? Nja. Ja. Om man fascineras av England, och Englands sociala klasser, och om hur det går till på diverse sociala tillställningar, och om hur det egentligen inte är så himla rafflande att få tillträde till The Royal Enclosure på Ascot, och annat sånt. Då är det en läsvärd bok. Men för att få en bra story... nja.
Titel: Fint folk
Författare: Julian Fellowes
Originaltitel: Snobs
Översättning: Helen Ljungmark
Utg år: 2004 (original), 2017 (svenska översättningen)
Förlag: Printz Publishing
Köp den till exempel här eller här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar