söndag 31 mars 2013

Inte okej!

Inte okej! av Anna Holmström Degerman

Det är alltså titeln, det: Inte okej!. Men boken är trots det helt OK. Och just bara det - helt OK.

Jonathan får en ny granne, och Jonathans första möte med honom blir inte bra. Nämligen har Jonathans hund smitit in i grannens trädgård och passar där på att lägga en väldig bajshög mitt på gräsmattan. Jonathan har inga bajspåsar med sig utan ska precis gå tillbaka till sitt hus för att hämta det - när Nye Grannen mer eller mindre griper honom i nackskinnet och skäller ut honom för att hunden har bajsat på gräsmattan. Det är "inte okej" att låta sin hund bajsa på andras gräsmattor, får Jonathan veta. Och Nye Grannen (Jonathan kallar honom Mobilmannen för att han alltid verkar prata i mobiltelefon) är så stor och arg och skräckinjagande så att Jonathans självklara förklaring och försvar att han ju faktiskt just är på väg att hämta en bajspåse och att det ju inte var meningen att hunden skulle smita in i grannträdgården - ja den förklaringen bara krymper bort och försvinner. Jonathan vågar inte säga något och sticker hem.

Det uppstår många liknande situationer med Mobilmannen. Han gör sig stor, läskig och viktig och påpekar att det "inte är okej" med andra saker, och inte bara med Jonathan. Den gamla rara granntanten får veta att det inte är okej att hennes katter kissar i Mobilmannens trädgård (fast hon har innekatter), pizzeriaägaren får veta att det inte är okej att låta pantflaskor ligga utanför entrén (fast det är Jonathan och hans kompis Bella som har samlat dem i en säck och ska panta senare), och annat liknande. Mobilmannens systerdotter Charlie hälsar på en hel del och är också orsak till flera "inte okej"-situationer. Och ingen enda av dem som Mobilmannen skäller på orkar/vågar stå emot och säga ifrån eller försvara sig. Mot slutet av boken sitter jag bara och morrar av frustration över all denna handlingsförlamning.

Men det är det som är grejen. Den här boken känns inte skapt för att läsaren ska få en spännande historia - utan mer för bli någon slags diskussionsunderlag. Den är vad jag kallar en typisk bruksbok.

En bibliotekariekollega och jag hade en diskussion om vad vi uppfattar är bruksböcker. Uttrycket förekommer ganska ofta i lite nedsättande mening i BJTs häften med bokrecensioner som vi bibliotekarier läser när vi ska köpa in böcker. Hon tyckte att bruksböcker var såna som brukades, alltså såna böcker som verkligen lånades mycket, och att exempelvis Hungerspelen var en bruksbok. Medan jag alltid har uppfattat bruksböcker som de där som fyller skolbibliotekets hyllor och som plockas fram när lärare vill ha exempelvis böcker om mobbning, om känslor, om att vara kompis... Det känns alltid som en bruksbok har ett särskilt syfte, någon som har gett en författare i uppdrag att skriva om till exempel "modet att säga ifrån om sånt som är fel" (som i Inte Okej!) eller om hur det är att vara ett adoptivbarn eller om att snatta eller tusen andra grejer. Jag får alltid känslan av att det till sådana här böcker finns färdigt arbetsmaterial, instuderingsfrågor och "fundera vidare över..." frågor.

Visst, de behövs. Men det är aldrig de stackars bruksböckerna (även om de är aldrig så välskrivna, som exempelvis Inte okej! som ju är "helt OK") som blir film, eller som ges som exempel på "den bästa boken jag läst", eller som rekommenderas när en elev frågar efter "något spännande och roligt" att läsa.

Så - detta är en helt OK bok om att våga säga ifrån om det som är fel. Den är tänkt för lågstadiebarn, men texten är mycket tätt satt och ger därför intryck av att vara svårare än den egentligen är. Det är ofta så med böcker från Opal - täta rader och mycket text på varje sida, och i gengäld en ganska tunn bok. Jag hade önskat det omvända - luftigt satt text, många styckeindelningar och i stället en lite tjockare bok. Som det är nu vet jag att det är många elever - och lärare - som med en enda blick i boken avfärdar den som "för svår".

För vem? 8 - 12 år

lördag 30 mars 2013

Stickan

Stickan av Guy Bass

När jag läste första kapitlet i Stickan så kände jag att nä, det här har jag läst förr. Skräckhumor, byte av typsnitt, svartvita illustrationer av samma illustratör som gjorde illustrationerna i serien Korpmysterierna av Marcus Sedgwick. Jag tyckte det kändes som ännu en variant på Korpmysterierna. Eller på Hemligheten på Crampton Rock-böckerna av Chris Mould. Kul, visst, men lite uttjatat.
Men jag läste vidare och fångades av den absolut charmiga och roliga berättelsen. Det ÄR skräckhumor, men den är väldigt rolig. Och med ett antal minnesvärda karaktärer att tycka om.

På det stora, mörka och dystra slottet Grotteskog regerar en Galen Professor. Som alla galna professorer bör så utför han vedervärdiga och ondskefulla experiment. Redan när han var liten höll han på med mystiska experiment och farliga lärdomar - och då skapade han Stickan. Stickan är en liten...ja...något. Han är hopsydd av lite olika människodelar och annat smått och gott och är inte det minsta ondskefull eller otäck. Stickan och hans unge skapare blev bästa vänner och lovade att aldrig lämna varandra. Fast det höll bara tills Stickans skapares pappa avled och lämnade över jobbet att vara Galen Professor till sin son. Den nye (och alltså nuvarande) Galne Professorn glömde raskt sin första skapelse Stickan och övergick helt till totalt vedervärdiga och ondskefulla experiment som mest verkar gå ut på att skapa liv från mystiska konstruktioner och hemska kroppsdels/maskin/djur-kombinationer. Så fort han har lyckats få liv i ett nytt läskigt monster så utropar han lyckligt att "det HÄR är min mest lyckade skapelse någonsin". I en kvart ungefär. Sedan börjar han fundera på nästa grej att bygga ihop och ge liv.

Och Stickan täcker upp. Han lämnar inte sin bäste vän och skapare. I stället ser han till så att alla monstren som skapas lugnar ner sig och inte blir fullt så farliga, genom att koka ihop diverse magiska drycker som han tvingar de nyskapade monstren att dricka. Till exempel det monstret som ser dagens ljus i början på boken, "Varelsen", som blir tok-läskig och ska dra ut i världen och ha ihjäl - ända tills Stickan droppar något anti-varulvs-elixir i munnen på den och den lugnar ner sig betydligt och blir en väldigt pratsam kille med tre armar.

Slottet kryllar alltså av pacificerade monster i alla former (dödskallar på metallben, sexarmade sniglar, ett huvud utan kropp med händer som växer ut från hakan, en kycklinghund...). Utanför slottet finns byn Bökehåla där man är van att lyssna till oartikulerade vrål och ondskefulla skratt från slottet. Och till Bökehåla kommer det nu en freakshow, med en direktör som ständigt är på jakt efter nya "freakar" (som det står - jag blir lite irriterad över att man inte kan använda det svenska ordet "missfoster"?).

Skräckhumor med högt tempo och mycket dialog. Det går snabbt och är lättläst - men innehåller också en hel del fint om vänskap och sånt där. Fast på monsternivå.

För vem? 9 - 13 år

fredag 29 mars 2013

Här vill inte hundar bo

Här vill inte hundar bo av Anna Ehring

Jag hade skyhögt ställda förväntningar på den här boken eftersom jag älskade böckerna om Nisse i Bagarmossen. Eller, ja, jag älskade de två första böckerna i serien Drakhjärta: Syltmackor och oturslivet (läs här vad jag skrev om den), och Kickflippar och farligheten (här är vad jag tyckte om den). Den stora kärleksfebern tyckte jag nog mest höll ihop med hjälp av draken Harry (eller föll i sär när han var frånvarande) men fortfarande en bra bok om en taggig tonåring-to-be (läs här vad jag skrev). Den sista boken i serien, Hemligheter, har jag faktiskt inte läst. Nu skulle Ehring alltså skriva för yngre barn och en bok som tydligen skulle vara en bra högläsningsbok - ja jag var verkligen nyfiken. Men, tyvärr. Jag är så ledsen att säga det, men jag är oerhört besviken.

Förutsättningarna är helt OK. Maria är sex år och bor med sin mamma och lillasyster i ett höghusområde. Alldeles i början på boken berättar hennes mamma och pappa att de inte klarar av att bo ihop längre och att de ska skiljas. Pappan flyttar in i en lägenhet i ett hus alldeles intill det Maria och mamma bor i, och de träffas fortfarande mycket. Och så får vi följa Maria under ungefär ett år i hennes sexårsliv med dagis (ja, det utspelar sig på sjuttiotalet så sexåringar går på dagis), kompisproblem med Ofelia som börjar på dagis och också bor i ett av höghusen, små olyckor som den att klämma fingrarna i dörren och större olyckor som den att mamma äntligen vill att hon och flickorna ska flytta till Göteborg eftersom mamma kommer därifrån. Det är relativt korta kapitel och varje kapitel är en avslutad episod så ja, det kan funka som högläsning.

Men.

Det är så totalt överlastat. Det händer alldeles för mycket. Varje kort kapitel är precis fullproppat med händelser och jag hinner inte sjunka in i dem eller roas av dem eller fundera över dem innan jag kastas vidare till nästa händelse. Det känns som att Marias år består av miljoner saker som händer och nu några dagar efter jag har läst färdigt boken har jag svårt att återkalla ens några av dem eftersom de liksom bara susar förbi i en oändlig räcka. En resa till Cypern avhandlas på en och en halv sida, en julafton där det inte jättetydligt framgår vad det är som går så fel så att pappan låser in sig på toan avhandlas på kanske tre sidor. På bara två sidor eller nåt hinner Maria klämma fingrarna i dörren så att de får åka till vårdcentralen och dessutom hinner hon på samma sidor äta upp alla barnalbyl i en burk så att hon måste till akuten och magpumpas. Maria träffar Olof Palme, Maria, mamma och Emma åker till Göteborg och hälsar på morfar, det åks på skidtur, Maria lär sig cykla, Maria träffar de boende på stället där pappa jobbar (ett slags vårdboende för nyktra alkoholister), Maria och Ofelia får löss, blir av med lössen och blir osams. Det är för mycket. Det går för fort. Det zappar och jag bara ser ett flimmer. Och ingen enda gång i hela boken fnissade jag till. Tyvärr, men det gjorde jag inte, och det hade jag gärna velat göra med den här sortens bok.

Inte heller lär jag någonsin känna Maria, tycker jag. Hon är bara en platt figur som är med om det ena efter det andra efter det tredje, och hon gör väl ingenting som är just "hon" och jag blir aldrig speciellt förtjust i henne.
Och här finns ingen Harry som knyter ihop det hela eller lyfter berättelsen - och då rasar det i ett stort plåtter. Det som ska knyta ihop de triljonerna vardagshändelser är två saker: att Maria vill ha en hund, och att hon tycker det är jobbigt att hennes föräldrar skiljer sig. Men det blir bara småplåtter av det med. Liksom en släng ibland att morfars hund är söt och Maria önskar att hon hade den, eller att man skulle ha en sån där Chaplinhund (um - jag har inte förstått vad en "Chaplinhund" är än...) ibland när livet är jobbigt. Eller att säga "pissapa, pissapa" när situationen med mamma-pappa-skiljda-kanske-ska-flytta-till-Göteborg-med-mamma blir för jobbig. Men det griper aldrig tag i mig.  I stället för den där fina tonen i Syltmackor... där jag får en känsla av att krypa in i en elvaårings hjärna och precis få veta hur hen tänker och känner - istället får jag en se på-känsla.

Sen begriper jag inte sjuttiotalsgrejen. Jag var själv barn på sjuttiotalet och ser tydligt miljön framför mig med markörer som att "mormor har en färg-TV och vi bara en svartvit" eller att barnen självklart går i träskor. Eller det faktum att när Maria hamnar på sjukhus för det där med barnalbylen så får hon stanna över natten - men mamman får inte stanna kvar där hos henne. Jo, det är ju spännande och intressant och lite nostalgiskt - för mig som är 45. Men det är ju barnen som ska läsa och jag undrar om de hänger med på det här att ja, det är Sverige och vår egen miljö, men för fyrtio år sen. För det sägs inte att det är dåtid och det mesta med Maria är ju så som barnen har det idag. Blir det då inte konstigt med sjukhusvistelser utan föräldrar och hela familjen som självklart går med på första-maj-demonstration och viftar med plakat om "Daghem för alla"? Det kan ju vara en charm med en annan miljö, det kan vara spännande och lärorikt - men vad tillför den här? Nostalgi för högläsande föräldrar? Men vem är boken skriven för? Barnen? Eller för föräldrarna??

Det bästa i boken är faktiskt Lotta Geffenblads fina svartvita illustrationer. (alldeles speciellt den grymfule hunden Skoglund) Det är förvisso bra med fina illustrationer i en bok som vill vara en bra högläsningsbok, men de räcker inte för att rädda den här boken.

torsdag 28 mars 2013

Svartvintern

Svartvintern av Marianne Cedervall

Jag läste Svinhugg, första boken om Miriam och Hervor, som en trevlig semesterbok för ett par år sedan. Sen har fortsättningarna bara ramlat in och jag har velat läsa dem allihop men hela tiden har andra böcker trängt sig före. Nu hade jag verkligen behov av något lättsmält feelgood med lite trevliga karaktärer och förutsägbar handling att lyssna på i löpspåret. Havsmannen var ju bra men sänkte mig så totalt i humöret. Så nu kom jag på att det skulle vara en förträfflig idé att lyssna på Svartvintern.

Och jag fick precis vad jag ville. Redan efter ett par minuter sprang jag i spåret och fnissade åt Hervor när hon mer eller mindre finkänsligt tränger sig på en distingerad herre på planet på väg till Kiruna och tycker att det är klart att han ska dricka champagne med henne. Han dricker överrumplad champagnen fast han hellre hade behövt sova och lyssnar fascinerat på när Hervor berättar att hon är en häxa på väg hem till sin norrländska by för hennes goda vän verkar ha fått problem av något slag.

Hervor är en härlig person att höra om. Hon svär i varenda mening (ibland flera gånger i varje mening), hon skickar förbannelser på folk, hon snusar och röker och bryr sig inte ett endaste dugg om vad folk tycker om henne. Men hon har hjärtat på rätta stället. Hon kan nästan bli lite för bra ibland, tycker jag - varför kan inte en trevlig person som hon ändå ha några elaka åsikter eller riktigt dåliga vanor? (varken att svära som en borstbindare eller vara "häxa" känns riktigt dåligt vad gäller Hervor faktiskt)

Miriam, Hervors goda vän som hade de där problemen, är lite mjäkigare. Hon har intalat sig själv att det är hennes fel att en beundrande grisbonde på Gotland (i förra boken Svinhugg) har råkat ut för en olycka bara för att Miriam inom sig önskade att han skulle det. Därför har hon flytt från Karpe Kviar på Gotland upp till Kuivalihavaara i Norrland, till Hervors hus. Nu vill hon bara tänka goda tankar och göra gott och sitter och syr babykläder till Röda korset och sjunger i kyrkokören medan Hervors svordomar haglar. Mycket omaka par, de där. Fast det är mycket det som gör boken så bra.

Och den där mannen på flyget? Han ska också till Kuiva, faktiskt. Det är Ralph Sörarve, berömd operasångare (fast i Kuivalihavaara är det ingen som känner till honom). Han har helt oväntat ärvt ett helt hotell av en man han inte känner, men som i många år följt och beundrat honom som operasångare. Hotellet, Sunkans, är gammalt och slitet och har inte varit öppet på många år. Men nu ska det bli andra bullar av! Erik, Ralphs sambo, är en entreprenör av stora mått. Här ska öppnas spa! Folk ska lockas till det norrländska lugnet och tystnaden och vårda sina själar med hjälp av god mat och skotersafaris. Här ska renoveras!

Det rörs om i den norrländska byn. En hel del är skeptiska till att det ska komma lite för mycket nytt till dem - hur ska det gå? Många andra tycker det är roligt och bra att det händer något i byn, och att det skapas arbetstillfällen. Givetvis blir det en stor grej det där att Ralph och Erik är gay - det framkommer inte direkt från början och en hel del människor blir tok-upprörda när de får veta.

Ungefär så. Och blanda dessutom in lite dolda föräldraskap, gamla skandaler från femtio år tillbaka, homofober, über-bibelkristna, herrbastu med skvaller/dambastu med skvaller, hustrumisshandlande he-man som alltid vet bäst och kaffedrickande, kaffedrickande, kaffedrickande...(Ibland när jag lyssnar så undrar jag hur mycket kaffe det dricks egentligen? Sju-åtta gånger om dagen? Och så det här med "kaffe-ost" som jag som icke-norrlänning inte känner till. Hur kan man ens komma på idén att stoppa ost i kaffet? Jag får väl prova någongång.)

Jag stötte på en ny grej med ljudbokslyssnadet här som jag inte hört förut: två olika inläsare. Berättandet och en del av dialogerna stod Susanne Alfvengren för, och gjorde det bra om än lite för långsamt för mitt tycke. Men så kom en annan röst in och stod för alla de repliker i dialogerna där det skulle vara norrländska röster, Gun Olofsson. Och hon pratar en mycket långsam, dröjande norrländska, helt annorlunda från Susannes röst. Guns röst passar in på Hervor, men annars blir jag helt störd när hon kommer in. Hon pratar både för män och kvinnor, bara det är norrländska så. Så vill jag inte ha det - jag vill ha en och samma berättarröst till all text och all dialog. Susanne klarar dialogerna utmärkt utan någon inbrytande norrländska. Visst, jag fattar att det ska bidra till norrlandskänslan - men då kunde man ha låtit någon med norrlandsdialekt prata in hela boken.

Annars var jag nöjd. Jag fick vad jag ville ha.

onsdag 27 mars 2013

The Dragon Reborn

The Dragon Reborn av Robert Jordan

(Drakens flykt + Tears klippa i den svenska översättningen)

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...

Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!

Vidare går min färd i Rand-land. Den här tredje boken utmärks mycket av att Rand själv faktiskt inte är med så mycket. Han har fullt sjå med att lära sig hantera kraften, men eftersom han är så stark i den och inte kan styra den riktigt, och samtidigt är rädd för att han ska bli galen av det hela (som alla män till sist blir som använder kraften) så lämnar han sina vänner och följare. Råkar han dra igång ett jordskred eller så är det mest han själv som far illa av det tänker han. Eller nåt. Vi får bara se korta glimtar av honom under hela bokens gång och får inte följa med i hur han mer och mer lär sig hantera kraften - vilket jag tycker är rätt synd. Som det är nu så är han liksom en fix och färdig hjälte som möter Den Svarte i slutomgång nummer 3/7 eller vad det nu är i slutet av den här boken.

I stället får man läsa mer om de andra från Emondsvall. Mat Cauthon blir äntligen helad från Shadar Logoths förbannelse, vilket är rätt skönt för det var trist att läsa om honom som en blek och gnällig kille som mest låg och gullade med en dolk. Nu träder han fram som en av hjältarna. Och det är nu som hans tärningsspel och hans tur börjar betyda mer och mer.
Perrin kämpar vidare mot sitt varg-jag. Ännu mer nu sedan han mött ännu en sådan som han själv, en människa som inte längre är människa utan bara varg, och som galen löper ut i skogen helt förlorad som människa. Han möter också Zarine, eller Faile (Falk) som hon vill kallas.
Och så har vi då de tre Aes Sedai-wannabees: Nynaeve, Egwene och Elayne. Man får läsa väldigt mycket om dem i den här boken - om deras antagningsprocedur och om hur den Amyrlintronande anlitar just dem tre för att jaga rätt på ytterligare Svarta Ajahs i Tar Valon. Fast de inte är speciellt långt gångna i sin utbildning eller ens i närheten av att vara Aes Sedaier - men de är de enda hon kan lita på, säger hon. Så ganska snart har vi tre rookies (fast med självförtroende för sju) på väg ner mot Tear för där ska de fånga in tretton fullärda Svarta Ajahs med lång erfarenhet och den Svarte på sin sida. Tja, det går väl så där...

Det är i den här boken drömvärlden, Tel'aran'rhiod första gången är med i handlingen. Drömvärlden har stor betydelse, både för Egwene/Nynaeve/Elayne, och för Perrin (fast han kallar det vargdrömmar) och också för Rand (som inte kallar det något alls utan bara helt plötsligt kan gå in i den). Jag gillar att läsa om den - men blir alltid totalt förvirrad för hur den världen hänger ihop med den andra världen, och hur saker och ting ibland händer där, ibland samtidigt här och ibland har stor betydelse för allting som händer och ibland ingen betydelse alls. Men i det stora ännu en av de finesser som gör att jag gillar den här serien.

Vidare, vidare! Aielfolket har också gjort entré i den här boken. Och jag vet att det snart är dags för både Rand och Nynaeve/Egwene/Elayne att beblanda sig mycket med dem och fara till Rhuidean. Må deras vatten vara mitt...

fredag 22 mars 2013

Bokbloggsjerka 22 - 25 mars

Dags för bokbloggsjerka! Det var ganska många veckor sen sist. Dels beroende på att Annikas dator tyckte livet var jobbigt och blev sjuk, dels för att jag tyckte att ett antal frågor de senaste jerkorna var jobbiga och så fegade jag ur. Eller nåt. Men den här veckan får jag klaga lite, så nu vill jag vara med! Nu frågar Annika:

Kan du ge exempel på en hyllad bok som du avskydde eller som du inte alls förstod dig på?

Och då vill jag dra upp den där boken som alla andra verkar gilla. Den där boken som ges som exempel på ny och bra fantasy och samtidigt en bra ungdomsroman. Nämligen Cirkeln av Mats Strandell och Sara Bergmark Elfgren. Den skulle jag ju verkligen gilla, jag som är så insnöad på fantasy. Upphaussad blev den, och äntligen kom det lite bra svensk fantasy trodde jag. Började läsa och gillade den dramatiska början. Men blev redan lite skeptisk - en svensk skola. Svensk miljö. Jag är nu tyvärr en gång skapt sån att jag älskar fantasy - men mest sådan fantasy som försiggår i helt andra världar. ("high" fantasy). Ska den blandas in i vår värld via portaler och garderober så får den vara något alldeles extra för att jag ska gilla den. Ofta punkteras illusionen totalt för mig när min egen verklighet och vår värld ska blandas med magi, monster och alver.

Och tyvärr blev det så med Cirkeln. Det blev alldeles för mycket svenskt samhälle, vanliga ungdomar och skolskildring med de klassiska stereotyperna (utanförtjejen, smarta tjejen, ledartjejen...) för mig så när väl de fantastiska inslagen kom så blev jag helt störd. Viljelöst gå iväg mitt i natten iförd pyjamas mot en dansbana i skogen? För mycket svensk sommarnatt för mig. Stå i ett lägenhetskök och blanda spott i en kastrull för att använda för en besvärjelse? För mycket vardagskänning för mig. Kände närmast äckel och löje över besvärjelseförberedelserna. Vanliga människor som vaktmästare och rektorer som visar sig ha en hemlig och övernaturlig agenda? Nej - det köper inte jag. Hade det varit i en annan värld så hade jag dock köpt vad som helst.

Men jag är inte konsekvent i det här. Det finns böcker där fantasy-världar eller fantasy-element kommer in i vår värld, eller tvärtom att människor ifrån vår värld färdas till en annan värld som jag tycker om. Men då måste de vara skrivna så att jag tror på det. Nä, givetvis tror jag inte att garderober kan leda till andra världar, men jag menar att jag kommer in så pass i berättandet så att jag släpper vår verklighet. Det gjorde jag aldrig med Cirkeln, och det var därför jag efter ungefär halva boken började tycka att det var löjligt alltihop.
Eld har jag inte velat läsa.

onsdag 20 mars 2013

Pixis bok

Pixis bok av Mårten Melin

Detta är en fristående fortsättning på Förvandlad och Loves bok. (Jag har läst bägge, men bara skrivit om Loves bok här på bloggen) Alla tre utspelar sig på Skogsbingelskolan, "monsterskolan" mitt ute i ingenstans där alla elever har olika gåvor eller märkliga egenskaper. Och nu kommer alltså Pixi dit. Surmulen kliver hon ur en bil och dänger igen dörren (som nästan går sönder, för en av Pixis egenskaper är att hon är onormalt stark). Hon vill inte vara här. Hon vill inte vara någon annanstans heller för den delen. Hon vill vara död.

Hon dog nämligen alldeles nyligen och trivdes utmärkt med det. Hon, mamma och pappa dog i en bilolycka och kom till himlen där det luktade rosor och kanel och var ljummet och skönt och alldeles fantastiskt. Men så när Pixi precis hade börjat känna hur skönt och förträffligt det var i himlen så blev hon dragen tillbaka till livet. Och inte nog med det - hennes utseende förändrades och hon är numera supersnygg. Stark är hon alltså också. Hon känner inte kyla. Hon känner inte känslor heller. Allt är henne likgiltigt - allt utom det att hon vill tillbaka till den där förträffliga kanelrosdoftande ljumma himlen där hennes föräldrar är.

Så Skogsbingelskolan imponerar inte på henne. Nattundervisning tillsammans med en vampyr? Av en lärare som saknar hjärta och har levt i tretusen år? Blaha, blaha. Folk som förvandlar sig till stora kattdjur på nätterna? Varulvar? Troll? Jaha, och? Skiter väl Pixi i, liksom.

Det som lockar mig så att läsa vidare när jag läser om Pixi är mycket det att jag vill veta vad det är som har hänt med henne. Jo, jag förstår att hon dog. Men vad hände sen, då? Och så vill jag veta mer om alla eleverna på Skogsbingelskolan. Matematik och SO, smaklösa grytor i matsalen och skolböcker - som vilken skola som helst. Men här bor ett antal av eleverna instängda i ett hus med galler för fönstren. Och alla måste bära kors för en av eleverna är vampyr. Jag gillar! På tal om vampyren, Adam, så får han vara med en hel del i den här boken. Och det visar sig att det är en musikalisk kille som skriver nya låtar med hjälp av laptop och keyboard. Tyvärr kan han inte spela in sin egen sång till - för hans röst fastnar inte på inspelningen... Såna här detaljer gör att jag vill läsa mer om fler elever på skolan, men vad jag förstår så är det här tyvärr den avslutande boken om Skogsbingelskolan.

Även om Pixis bok ska vara fristående så tycker jag nog att man behöver ha läst Förvandlad och Loves bok först, för det är alltså en hel del folk som har varit med i dem och som nu kommer igen och det känns lite roligare om man redan från början vet vilka de är och vilka deras särskilda egenskaper är. Hella, Satans dotter, till exempel. Och spökflickan Jenny.

Ah, men bäste herr Melin! Kan vi inte få en bok till om Skogsbingelskolan? Någon blyg tjej från De Underjordiska kunde väl få börja där? Eller Skogsfruns dotter? Eller Odens barnbarn eller nåt??

För vem? 9 - 14 år

måndag 18 mars 2013

Pojken som svävade

Pojken som svävade av John Boyne

Herr och fru Brocket har ett mål här i livet och det är att vara så normala de bara kan. De blev till och med kära i varandra just därför att de tyckte att den andre var så perfekt normal och inte försökte dra uppmärksamheten till sig på något jobbigt vis. De bor i ett normalt hus i en normal stadsdel (i Sydney) där de har normala 2.0 barn och en normal hund. Allting är så förträffligt - ända tills deras tredje barn föds. För han har fräckheten att vara så onormal så det är inte klokt. Ungen vägrar att lyda tyngdlagen! Han envisas med att sväva upp i luften fast det är hur pinsamt som helst för hans föräldrar.

Barnaby växer svävande upp och hålls hemlig för alla utanför familjen. Han roar sig med att läsa böcker. Väldigt avancerade böcker för ett så litet barn. Redan när han är fyra läser han tjocka böcker, och dessutom bara böcker av "döda författare" som hans mamma säger ("det kan ju inte vara normalt").

Barnabys föräldrar vill helst inte att Barnaby ska börja skolan (ska det vara nödvändigt, det?) eftersom andra då kan få reda på att deras barn är onormalt. Och tänk om Barnabys äldre syskon blir retade i skolan bara för att deras lillebror svävar? Tänk om de andra barnen börjar tro att de är onormala, de också? Hu, det får inte ske, tänker Barnabys föräldrar, och sätter Barnaby i en annan skola långt hemifrån. En skola som heter "Undermålsakademin för oönskade barn" och är så vansinnigt vidrig så jag blir helt fnissig.

Åren går men Barnaby bara envisas med att sväva och göra livet surt för sina stackars föräldrar. När han är åtta år står de inte ut längre, utan bestämmer sig för att han får sväva iväg. De vill återgå till sina normala liv utan att ha madrasser fastspikade i taken därhemma. Och så klipper mamman hål på Barnabys sandfyllda ryggsäck (som han har för att kunna gå på marken) och Barnaby svävar upp i fria luften. Som väl är stoppas han innan han försvinner iväg ut i rymden, och plockas upp i en luftballong som flygs av två glada damer som är på väg till Brasilien.

De glada damerna är bara två av alla de märkliga och roliga personer som Barnaby kommer att träffa på sin resa han nu kommer ut på. Han vill hem till Sydney igen, men kommer hela tiden på villovägar. Det är lite road-movie över det hela. Eller "Hundraåringen som klev ut genom..." fast för barn. Hela resan, alla personerna Barnaby möter och hela boken går ut på att förmedla ett ganska övertydligt Budskap: Det Är OK Att Vara Annorlunda. Alla personerna Barnaby möter är nämligen väldigt annorlunda och tillfreds med livet ändå. Jag kan tycka att budskapet bankas in i mitt stackars läsarhuvud alltför många gånger - men jag förlåter boken det eftersom den är så roligt skriven. Hela vägen är det småfnissigt roligt med underfundigt språk och galna människor. Och bilderna passar väldigt bra till. Min favorit är en bild på Barnaby där han sitter helt ensam i ett klassrum på den där Undermålsakademin för oönskade barn. Alla bänkar står tomma, alla barnen och läraren har i all hast flytt - för klassrummet brinner nämligen. Barnaby sitter fastbunden vid sin stol (eftersom han annars ju svävar iväg) och kan inte komma loss. Varken läraren eller klasskamraterna kom ihåg att lossa Barnabys rep innan de stack ut genom fönstret. Och så då bildtexten: "En DÅLIG dag i skolan". (nähä??)

För vem? 10 - 14 och utmärkt till högläsning

lördag 16 mars 2013

The Great Hunt

The Great Hunt av Robert Jordan

(Valeres horn + Tomans huvud i den svenska översättningen)

Jag har tagit mig an det stora projektet att läsa om Wheel of Time. Här kan du läsa mer om det...

Det här inlägget ska du inte läsa om du tänker läsa Wheel of Time men inte har gjort det förut FÖR DET ÄR FULLSMOCKAT AV SPOILERS!!

Även när jag läste om bok två i The Wheel of time fascinerades jag över hur det där med minnet funkar. Här var återigen saker jag helt hade glömt bort, och andra saker som jag trodde att jag mindes från senare delar i serien. Och återigen greps jag av läsningen och ville veta hur det gick...fast jag redan fått veta det en gång tidigare.

I den andra boken börjar det som sedan är hela bokseriens signum: huvudpersonerna delar upp sig i olika grupper som gör olika saker, och vi får hoppa från grupp/person till grupp/person. Fler och fler personer kommer till - men ännu är det hela förstås helt hanterbart.

Nu har Rand, Mat och Perrin begett sig iväg på jakt efter Valeres horn (som de visserligen hittade redan i bok ett men som raskt blir stulet av baddies i början på bok två). Och ganska snart delas de upp i två grupper där Mat och Perrin jagar horn & Rand tillsammans med shienarierna, och Rand, Loial och "sniffaren" (ännu en av Jordans underbara uppfinningar) förflyttas till en annan dimension ett tag, slår följe med den otroligt irriterande Selene, får tag på hornet och helt omotiverat drar iväg till Cairhien. (bara för att Selene tycker det)
Redan första gången jag läste så blev jag lätt störd av allt detta ridande med horn och jagandes efter horn. Det kändes som en utdragen biljakt eller något. Och så kommer den där eländiga Selene som är så underskön och som jag vid den här omläsningen dessutom redan vet vem hon är och att hon är up to no good.
Nynaeve och Egwene har under tiden det här Valere-horn-jagandet försiggår anlänt till Tar Valon och påbörjar sin utbildning till Aes Sedaier. Där finns även Elayne, Andors prinsessa och Min, och så har vi fått Rands tre kvinnor samlade (Min, Elayne och Egwene - Nynaeve är ju kär i Lan). Jag älskar att läsa om Aes-Sedai-utbildningen, om inträdesproven och rangordningarna, de olika Ajahs, ter'angrealerna och sånt. Det är lite klassisk internatskoleskildring här fast med Jordanskt stuk. Och givetvis kan vi inte följa en hel lång normal Aes Sedai-utbildning som håller på i många år. Nej, tjejerna får förstås genom speciella omständigheter förkorta sina utbildningar en hel del. En sån omständighet är att de luras iväg från Tar Valon och via Vägarna tar sig till Tomans huvud, där Egwene blir tillfångatagen av Seanchan. Hon blir en damane. Detta hade jag helt glömt och det är ju en av mina favorit-läsa-om-saker i den här bokserien. Sul'damen som dresserar den kopplade damanen att använda kraften på befallning. Och Seanchan överhuvudtaget gillar jag. De kommer igen senare i serien och det ser jag fram emot.

Annars är väl det viktigaste i den här boken Rands ångest och självförnekelse. Han vet att han kan bruka kraften, men vill inte ha med den att göra. Han vet egentligen nu att han är Draken återfödd, men vägrar att erkänna det ens för sig själv. Han vill bara åka hem och vara en vanlig fåraherde igen. Men han tvingas följa sitt öde vare sig han vill eller inte.

En sak jag funderade över när jag läste om den här boken är de här fäktningsmönstren (eller svärdstekniker?) som Rand håller på med. Han gör dem som om rörelserna verkligen sitter i ryggmärgen på honom, som om det är något han tränat på i hela sitt liv. Och de har sådana fantastiska namn, de här mönstren (älskar dem): "Hägern vadar genom vassen", "Kungsfiskaren fångar en silverrygg", "Särandet av sidenförhänget", "Kolibrin kysser honungsrosen"... Men Rand har lärt sig allihop under den korta tid han umgicks med Lan. Någon månad, kanske. Hur kan han kunna dem alla så självsäkert?

Jag är helt inne i Wheel of Time-världen nu, och längtar tills jag får börja läsa nästa bok. Det dröjer några dagar för jag har annat som måste läsas, men jag vill återupptäcka NU. Det är så bra!

onsdag 13 mars 2013

Havsmannen

Havsmannen av Carl-Johan Vallgren

Jag tycker inte om den här boken. Och det har inte något att göra med att den är dåligt skriven eller så, inte alls. Det är en bra bok där Vallgren lyckas kombinera något övernaturligt med en realistisk skildring av två barn som har det fruktansvärt jobbigt. Men jag tycker inte om det av den enkla anledningen att det blir för jobbigt, för fruktansvärt och vedervärdigt. En sådan verklighet kan jag inte möta eller ta in. Jag mår dåligt. Ännu värre blir det av att jag har lyssnat på den här boken. Varenda otäck, detaljerad scen, varenda fruktansvärd miljö, varenda ondskefull handling och varje gråa dag med allt mindre hopp har jag lyssnat mig igenom utan nödmöjligheten att kunna skumma igenom texten när det har blivit för jobbigt. Jag har lyssnat igenom hela boken, för jag ville se hur den slutade, men jag har farit illa av den ungefär varenda minut.

Inte har det blivit bättre av uppläsaren heller. Rebecka Hemse har en röst som ligger i ungefär samma tonläge hela tiden, och så läser hon på ett slags avståndstagande, korthugget sätt precis som att även hon med nedragna mungipor far illa av att läsa upp texten och allt elände och all ondska som finns i den.

Det är 1983, och vi befinner oss utanför Falkenberg i ett litet samhälle som heter Skogstorp. Nella går höstterminen i nian, och hennes bror Robert går i sjuan. Just skolmiljön och den här tiden, början på 80-talet, känner jag igen mig så väl i. Jag gick själv ut nian 1983, och här finns massor av tidsmarkörer att känna igen - freestyles (det är Walkman som gäller, allt annat är kopior), dunvästar, frisyrerna, skomärkena, Billie Jean och Carola. Jag ser det framför mig - och det får Nellas och Roberts liv att beröra mig ännu mer. Men efter skolmiljön tar våra gemensamma nämnare slut, som väl är. De har det helt enkelt för jävligt. Båda föräldrarna är alkoholister. Pappan sitter i fängelse när boken börjar, men kommer ut så småningom men då blir barnens liv bara ännu värre. Nella har hela skoltiden varit retad - för att hon har haft fel sorts kläder, fula urvuxna kläder, för att hon har varit smutsig i håret (eftersom ingen har köpt schampo där hemma), för att hon har varit smalast och minst. Det är inte så illa med retandet nu längre. Hon får vara ifred. Värre är det för lillebror Robert som ständigt blir utsatt för mobbing. Det är liksom helt OK att kalla honom pissenisse, idiot och efterbliven - alla gör det. Han har inte kunnat hänga med så bra i skolan, helt enkelt därför att han inte har kunnat se ordentligt. Han är närsynt och skelögd, men ingen vare sig hemma eller i skolan har fattat eller brytt sig om att han hade behövt ha glasögon. Därför ligger han nu långt efter alla andra i skolarbetet, även om han nu faktiskt har fått glasögon. Glasögon som ständigt är tejpade och sönder, tjocka som flaskbottnar och givetvis ännu ett legalt skäl till att håna och trakassera honom.
Jag skulle kunna hålla mycket längre och räkna upp deras eländen, men får nöja mig. Fatta alltså att Nella och Robert har det...rätt jobbigt kan man säga.
Då blir det värre. Nella blir i bokens början vittne till hur skolans värsting, Gerhard, och hans gäng plågar ihjäl en kattunge. Och ja, man får läsa (höra!) alla vedervärdiga detaljer. Så småningom får Gerhard för sig att Nella har skvallrat om det hon har sett, och sen blir det som redan är ett helvete sju resor värre. För Gerhard ger sig på Robert eftersom han vet att Robert är det enda som Nella egentligen bryr sig om.
Det gör ont att läsa/lyssna. Gerhard är något av det vidragaste jag har läst om. Men inte bara han. Andra människor som egentligen verkar helt vanliga visar sig ha en hel del ondska i sig de också.

Jag väntar och väntar på att den där havsmannen ska dyka upp. Av det jag läst om boken innan så tror jag att han ska komma där som en deus ex machina och lösa allting, att Nella och Robert ska bli lyckliga i tid och evighet och att det inte längre ska bli ett enda lidande att lyssna på boken.

Så blir det inte. Det blir...ännu värre.

Nu känner jag mig så dyster så att jag nog måste leta upp något riktigt lättsmält att lyssna på. Feel-good, eller en riktigt rejäl kärleksroman med ett lyckligt slut.

tisdag 12 mars 2013

Ellen, Sorken och hemligheten

Ellen, Sorken och hemligheten av Maria Frensborg

Ellen och Sorken är bästisar, så där riktigt leka-varje-dag-bästisar. De är rörande överens om att vad som är otäckt här i världen (a-brunnar och cigaretter till exempel) eller vilka saker som är viktiga. Gatkritor, stearinfigurer och moraknivar är viktiga. Och så det där med att aldrig bli vuxen, det är viktigt. I Pippi-böckerna har de läst om krumelur-piller, och har startat en egen krumelur-klubb där de ägnar tiden åt att inte bli vuxna och åt sakerna på viktiga-saker-listan.

Mamma och pappa vill prompt släpa med Ellen på en tråkig vuxenfest. En sån där när de vuxna ska sitta runt ett bord och prata och äta i timmar, värsta tråksorten alltså. Fast det blir helt OK när Ellen får lov att ta med Sorken på den där festen. Ännu mer OK känns det när tjejerna bestämmer sig för att bästa outfiten för att gå på vuxenfest i är skelettpyjamas och kaninöron. Kaninskelett, alltså. På festen äter de snabbt sin mat och beger sig sen ut på upptäcktsfärd i det fina huset festen är i. Bland annat undersöker de den stora fluffiga sängen i sängkammaren - men de vågar inte hoppa i den av rädsla för att stöka till för mycket. Fast när de är som duktigast och ordningsammast så kommer Nelle. Nelle är någon slags faster som också är med på vuxenfesten. Hon är 75 år, och hon tycker att den här stora fluffiga sängen absolut måste provhoppas. Så hon ger sig upp i sängen, med finklänning, skor och allt, och sätter igång med att hoppa. Ellen och Sorken bara gapar, men efter en liten stund så kan de inte motstå att hoppa i sängen de också. Vilken tant!
Och det är Nelle som lovar att avslöja den där "hemligheten" i bokens titel. Om Ellen och Sorken sätter upp en gurka på lekstugans tak som ett hemligt tecken och därefter kommer hem till Nelle, vill säga.

Jag gillar den här boken mycket. Barn som kommit igång med läsningen kan absolut läsa den själva. Det är roligt och det är mycket igenkänning i lekandet och idéerna Ellen och Sorken har. Det är många roliga bilder, och det är korta kapitel. Språket är spänstigt, med en hel del egenkonstruerade ord typ att en vuxen kan ha kvar lite "barnighet" i sig fast de här orden blir aldrig svåra att förstå. Och jag tror att det är en riktig pärla att ha till högläsning.

Det finns en bok till om Ellen och Sorken: Ellen, Sorken och marsianerna.

För vem? 8 - 12 år, och som högläsning för 6 år och uppåt.

måndag 11 mars 2013

Saker min son behöver veta om världen

Saker min son behöver veta om världen av Fredrik Backman

Nyligen läste jag fantastiska En man som heter Ove av Fredrik Backman. Jag gillade väldigt mycket, och insåg att mannen som heter Fredrik sedan länge skrivit både blogg och krönikor lite varstans, men att jag hittills missat honom. Det tog jag raskt igen. Varje dag sedan dess har jag följt Fredrik Backmans blogg på Café och har dessutom läst mig tillbaka genom månaderna i bloggarkivet. En del av det han skriver är trams, en del (eller ganska väldigt mycket) handlar om mat och ätande (ost, ost, cheesecake, bacon och varma mackor med ännu mer ost. Typ.). Men det mesta är mycket roligt skrivet, och så bladang! mitt i allt det roliga så kommer en sån där fantastisk skrivning om kärleken eller om livet som bara golvar mig och får tårarna att börja rinna.
Jag har redan tokhyllat Backmans blogg här - men det är på plats igen i det här inlägget om Saker min son behöver veta... eftersom det är en bok som i mycket liknar Backmans blogg eller krönikor.

Det är alltså en samling texter där Backman vänder sig till sin son och berättar om olika företeelser i världen och livet, och samtidigt lyckas få med så mycket annat som alla småbarnsföräldar (och alla andra föräldrar) (och alla som kanske har tänkt bli föräldrar) (och om jag tänker efter även alla som inte alls är föräldrar) kan känna igen sig i. Det är titlar som "Vad du kommer att behöva veta om vad som hände med den sjungande plastgiraffen", Vad du kommer att behöva veta om godhet och ondska", "Vad du kommer att behöva veta om grejer" blandat med ytterst korta texter utan kapitelrubrik som jag tror kommer direkt från bloggarkivet.

Det är lättläst, roligt, berörande och väldigt bra.

söndag 10 mars 2013

Ekens dotter

Ekens dotter 1 - En av de sista av Annah Nozlin
Ekens dotter 2 - Splittrade skärvor av Annah Nozlin

Tack Annah Nozlin för rec ex!

När Kel fyller tio år får hon reda på att de som hon alltid kallat för mamma och pappa egentligen inte är hennes föräldrar. Inte heller hennes älskade sju år äldre storebror, Esben, är hennes riktige bror. Hennes riktiga mamma hette Daralea och var trädälva, till och med trädälvornas drottning. Trädälvorna levde i Stora Östra skogen. En trädälva ser ut som en människa fast lite ljusare i färgerna, och så kan de tala med och dela sina minnen med träden. De lever lika länge som det träd de "binder" sig till, och en del trädälvor kan alltså leva i hundratals, eller tusen år. Det finns inga manliga trädälvor, så för att släktet ska leva vidare så tar sig trädälvorna mänskliga män och skaffar barn med dem. De hinner förstås vara med många olika mänskliga män under sina långa liv.
Tyvärr blev för ett antal år sedan en man olyckligt kär i en trädälva. Eller i och för sig var väl kärleken besvarad men han var en mäktig man, en kung, och van att få sin vilja igenom. Och nu var hans vilja att trädälvan han var kär i skulle lämna sin skog och sitt träd och komma och leva med honom i hans slott i stället. Det ville inte hon, och då blev han så sur så att han startade krig mot trädälvorna. Han vann och avslutade det hela med att hugga ner och bränna hela Stora Östra Skogen. Alla trädälvor skulle dö, tyckte han. De som eventuellt överlevt kriget och branden har han sedan dess låtit jaga överallt och bränna som häxor.

Det är därför Kel har fått växa upp hos mänskliga föräldrar. Hennes far, fader Holt (fader är en titel även om han också råkar vara hennes far), placerade henne där för att han trodde hon skulle vara trygg där. Nu kommer kung Jalpeshs häxjägare dit en kväll och söker efter ljushyllta kvinnor som nog är häxor och ska brännas. Kel blir inte upptäckt, men är inte längre säker. Så hon får flytta till Irvs fästning där fader Holt bor. Irvs fästning är en slags skola där unga män får både utbildning och vapenträning. Kel blir där enda flickan, men får trots att hon är flicka både utbildning och vapenträning, dessutom får hon lära sig om örter och medicin.

Vi får sedan följa Kel under hennes uppväxt på Irvs fästning, där hon både får vänner och fiender bland de andra eleverna. Kär blir hon också. Hon håller sporadiskt kontakten med Esben, som under tiden avancerat i armén och blivit kompis med en prins (inte samma kungahus som den onde kung Jalpesh). Esben gifter sig med prinsens syster, prinsessan Helena, och i och med detta blir Kel indragen i händelser kring kungafamiljen. Häxjägarkungen Jalpesh har inte blivit snällare med åren utan tänker nu starta krig mot Helenas pappa, kung Aguistin. Kel vill vara med och kriga (hon har ju fått vapenträning) men får veta att krig inte är något för tjejer och definitivt inte något för henne (man undrar lite över vapenträningen..?). I stället får hon resa i väg på ett eget uppdrag - att finna fler trädälvor än sig själv. Några måste det ju varit som överlevt både krig, brand och häxjakt.

Jag gillar en hel del i de här böckerna. Här finns en hel del fina miljöbeskrivningar. Jag gillar trädälvorna och deras matriarkaliska värld, jag gillar att läsa om "utbildningsår" i fantasy, jag gillar tanken på att samla ihop ett splittrat folk. Men jag har en hel del invändningar som skymmer bort storyn för mig. Det är till att börja med alldeles för många sidor. Båda böckerna är tillsammans på över 500 sidor och jag tycker att berättelsen hade vunnit på att stramas åt till kanske 300 sidor totalt. Nu blir det alldeles för långdraget med alltför många detaljer och mindre händelser som spretar. Sedan hade böckerna behövt en språklig granskning och korrekturläsning. Felstavade ord finns på många ställen och alltför ofta upprepas felet att många huvudsatser staplas på varandra till långa svårlästa meningar endast åtskiljda av kommatecken.
Men huvudinvändningen märks ovan när jag försöker beskriva vad boken handlar om - det är svårt att beskriva det, för jag vet inte riktigt vad det är, faktiskt. Jag ges förutsättningarna redan i början på första boken: Kel är Ekens dotter, dvs dotter till trädälvornas drottning. Hennes liv hotas eftersom en ond kung vill ha ihjäl alla trädälvor. Okej. Men vad är nu hennes mål? Vart siktar boken? Vad är det som ska uppnås? Den här sortens berättelse behöver ett mål, något handlingen ska syfta till, något som ska få mig att vilja läsa vidare för att se hur det ska gå. Men jag ser inget sånt mål. Möjligen lite diffust att Kel ska bli få en utbildning, bli bra på att slåss. För att....? Dessutom får hon lära sig hantera läkeörter och att behandla sjuka och sårade - fast jag vet inte varför hon ska göra det heller. (Även om det är rätt intressant att läsa om när hon får lära sig de olika örternas användningsområden.) Dag efter dag, år efter år går - men Kel är kvar på Irvs fästning utan större omvälvningar. Lite annorlunda blir tillvaron för henne när hennes folk ska samlas ihop (de som är de "splittrade skärvorna") - men fortfarande saknar jag ett tydligt mål och en mening med det hela. Böckerna blir mest en detaljerad skildring av "livet på Irvs fästning/livet på det kungliga palatset" och saknar det för en fantasy så viktiga drivet framåt.

lördag 9 mars 2013

Vren - De glömda rummen

Vren - De glömda rummen av Lotta Olivecrona

Tillägg: När jag med mycket möda och stort besvär skrivit klart nedanstående inlägg så upptäckte jag att jag faktiskt redan skrivit om den här boken en gång på bloggen... Så kan det gå om man är glömsk. Nåja, nu låter jag båda inläggen finnas och du som läser kan väl ta det som en extra försäkring att jag verkligen gillar de här böckerna. Läs här vad jag skrev förra gången.)

Detta är första boken i en trilogi. Del två och tre heter Vren - Tornens hemlighet och Vren - Evighetens port.
Jag läste hela trilogin ungefär när tredje delen kom ut, 2009, och var helt fascinerad. Aldrig förr hade jag läst en blandning av sci-fi och fantasy och det var precis i min smak! Sedan dess har jag läst fler böcker av den här typen - alltså när vi är långt i framtiden, så långt att någon slags katastrof eller krig har inträffat och all teknologi har förintats, civilisationen brutits ner och människorna åter lever i någon slags medeltids/fantasy-miljö. Ofta återfinns rester av teknologi och civilisation, men eftersom människorna inte vet vad det är eller vad det är till för så upplevs det som magi. Ibland har även biologiska experiment orsakat genetiska förändringar hos djur och människor så att vi har fått förmågor vi inte har nu. Dessa slags böcker är inte samma sak som dystopier, som mer handlar om framtida samhällen med teknologi. Andra exempel på sci-fi/fantasy är till exempel Piraternas fånge eller Blodröd väg men jag känner nog inte till någon som är bättre än böckerna om Vren.

Nu har jag avslutat en omläsning av första boken i serien, eftersom jag har läst den högt för mina barn hemma (de är snart 12 och 14). Den höll definitivt för en omläsning, och uppskattades av barnen som fascinerades av det där att mitt i pilbågskjutandet och kungaintrigerna så kunde ett rymdskepp landa och personer från andra civilisationer med bibehållen teknologi lägga sig i det som skedde.

Anya är en ung kvinna (kanske 17-18?). Hon går fortfarande i skolan, men ska när boken börjar vandra hem till föräldrarna eftersom det är skollov ett par dagar. (annars bor hon på skolan) Ganska omgående träffar hon på ett lik som ligger på stigen. Liket är delvis ruttnat och vedervärdigt, och Anya kliver runt det och fortsätter. En liten bit bort på stigen ser hon en vren som sitter fastlåst vid ett träd. Vrener är varelser som blev kvar på jorden efter rymdkrigen för många år sen. De kan tala och är intelligenta men ser inte mänskliga ut. Människorna håller dem som en slags slavar som är specialiserade på strid. Vrener är livsfarliga och hålls alltid kopplade. Dessutom använder man ofta elpiska för att hålla dem i schack. Farligast av alla är mördar-vrenerna som har lång träning och är rena dödsmaskinerna. Den vrenen som Anya har hittat är en mördar-vren (hon kan se det på dess bälte) och hon borde ha sprungit långt därifrån så fort som möjligt. Men vrenen lider. Den har legat fastlåst i trädet i många dagar sedan ägaren (liket) dog, och är döende av törst. Anya får vrenen att svära en trohetsed till henne själv och befriar den sen (genom att fiska upp nyckeln från ett halsband runt det ruttnande liket i närheten...bläää). Vrener är livsfarliga men bryter aldrig en svuren ed, så från och med nu lyder Kirvan, som vrenen heter, Anya. Och genast sätter storyn igång med högt tempo, för Anya och Kirvan blir direkt indragna i en komplott som syftar till att mörda landets kung. Det är meningen att Kirvan ska vara verktyget för detta.
De glömda rummen i bokens titel är just sån där kvardröjande teknologi som människorna på jorden inte längre vet vad det är eller hur det fungerar. Alla vet om att rummen finns men inte vad de är, och använder dem som en slags raststugor vid sina resor. Tornen, i Tornens hemlighet är också bortglömd högteknologi som numera används som en slags skolor där man utbildar människor i telepatisk kommunikation. Man kallar dessa människor "seende", och Anya är en av dem som fötts med detta seende. Men det där återkommer mycket mer i andra boken. Den här första boken har nog med att med mycket action skildra förhållandet mellan Anya och hennes mördarvren, förhållandet jorden - andra planeter med hög civilisation, upptäckten av glömda hemligheter, underjordiska kommandocentraler och politiska intriger. Det är väldigt bra.

För vem? 11 - 17 år

torsdag 7 mars 2013

Amulett

Amulett av Kazu Kibuishi

Bok 1: Stenväktaren
Bok 2: Stenväktarens förbannelse
Bok 3: Molnsökarna

Den senaste veckan har jag och mina barn slukat serieböckerna Amulett. En skolbibliotekariekollega till mig tipsade om dem. Tydligen lånades de ut ständigt på hennes bibliotek. Hur kan jag ha missat något sånt? Så kan vi inte ha det, och raskt köpte jag in del ett, två och tre. (del fyra ska komma i september och del fem i november) Tog hem dem för provläsning när de kom, och mina barn (11 och 13) kollade in, började läsa och slukade allihop (mycket snabbare än jag). Jag gillar dem också och de kommer alldeles säkert att lånas ut lika mycket hos oss som i kollegans bibliotek.

I Sverige ges Amulett ut av Hegas förlag, som specialiserar sig på lättlästa böcker för barn och ungdom. Texten i serierna är alltså lättläst (lix 17) med korta meningar. Att sätta en seriebok i händerna på de där tveksamma barnen som säger "näää..." till de flesta böcker man erbjuder dem, och få dem intresserade nog att börja läsa och fastna och vilja ha nästa bok - ja det tycker jag är ett utmärkt sätt att odla läsglädje.

Serien börjar med en liten prolog där man får läsa om en familj som råkar ut för en trafikolycka med bilen. Pappan i familjen följer med bilen när den trillar utför ett stup - övriga familjen klarar sig. När sedan själva berättelsen börjar så kommer mamman med de två barnen, Emily och Navin, till det hus de nu ska flytta in i och börja om på nytt efter att pappan dött. Huset har tillhört Emilys och Navins gammelfarfar som försvann för ett antal år sedan.
Det är action redan från början. Barnen upptäcker gammelfarfars arbetsrum, och hittar där en slags amulett som Emily sätter på sig. Det är den amuletten som har fått ge namn åt hela serien. Emily blir den nya stenväktaren. Amuletten, eller stenen, talar med henne och ger henne magiska krafter.
På natten hör familjen märkliga ljud nerifrån källaren, och de går ner för att ta reda på vad det är. Det visar sig att ljuden absolut inte har någon naturlig förklaring. I stället är det faktiskt ett monster där nere, ett monster som öppnar sitt gigantiska gap med tretusenåttahundratrettiofyra tänder och äter upp mamman... Det äter så småningom även upp Navin, men honom lyckas Emily rädda genom att dra ut honom genom ett litet hål i monstrets kropp. Mamman kan de inte dra ut - de ser hennes arm förtvivlat vinka genom ett av hålen - och monstret drar iväg genom en dörr till en annan värld. Barnen följer efter, och så är det hela igång.

Världen de har kommit till heter Alledia, och här finns det massor av märkliga varelser och maskiner om vartannat. En söt liten följeslagare Emily och Navin får är Miskit, som mest ser ut som en rosa gosedjurskanin med ett lappat öra. Han är dock en robot. Det kryllar av robotar här, och de flesta kan prata och bär sig rent allmänt åt som människor. Det finns människor i Alledia också, men de flesta av dem ser inte ut som människor för en förbannelse har gjort att de alla sakta men säkert förvandlas till djur. Till exempel får Emily och Navin hjälp av "räven" Leon. Rätt kul är det när de vid ett tillfälle kommer till ett sjukhus, och vi får se en läkare uttala en diagnos över en patient: "det är nog tyvärr så att du håller på att förvandlas till snigel", varpå patienten i nästa bild vänder sig om och man får se att hans ögon sitter längst ut i två tentakler.
Alver finns i Alledia, men de ser verkligen inte ut som standardmodell 1 A av alver (långa, ljusa, vackra och allt det där). Nej, de har grå hy, läskigt lysande ögon med en smal pupill som hos en katt och så mängder med huggtänder. Det är alverna som är the bad guys i Amulett.
Och så alla monster. De är roliga att se och läsa om. Och alla vackra miljöer - det är allt från regnskog, grottor, berg, städer till molnstäder och himmelsformationer.

Jag tycker verkligen mycket om detta. Och ser fram mot september och november när del 4 och 5 kommer, precis lika mycket som barnen ser fram mot det.

För vem? 10 - 15 år

tisdag 5 mars 2013

Unge Merlin

Unge Merlin av Tony Bradman

Jag blev besviken när jag fick den här boken i min hand. När jag först läste om den så blev jag nyfiken - wow, en bok om unge Merlin! Jag har läst så många böcker om Merlin och kung Arthur och den legendvärlden: lady of the lake, svärdet i stenen, förtrollade grottor, röda och vita draken som slåss mot varandra, om kung Uther och kung Vortigern. Ibland är Merlin en klassisk trollkarl med vitt skägg som förvirrat lever sitt liv baklänges i tiden, ibland är han en ung äventyrare, i någon bok är "merlin" en titel på något man kan vara... Stoffet är oändligt och för en fantasy- och historieälskare som mig är det ständigt lika fascinerande. Så en becoming-Merlin-berättelse trodde jag kunde bli något stort och bra och kul.

Tills jag alltså höll i boken och insåg att det var en lättläst variant på drygt 50 sidor, i Argassos serie "myter och legender". Jag har läst två andra böcker i den serien och blivit besviken eftersom de är så intetsägande och platta. En om en vampyr (Vampyren från Croglin) som var totalt ospännande eftersom själva avslöjandet och det som skulle göra boken spännande var att...det fanns en vampyr i byn. Vilket man redan visste från början. Den andra är en nordisk gudasaga, Tor och magins mästare, nu alltså skriven på engelska och översatt till svenska. Det är sagan om när Tor och Loke reser jättarnas land och får med sig två människobarn, Tjalve och Röskva. De slåss mot Elden, Ålderdomen, Midgårdsormen och så vidare men tror från början att det är vanliga kämpalekar. Inget nytt är tillfört sagan man redan känner till utom att boken är försedd med ett antal fina illustrationer. Och så är detta alltså myten eller legenden om den unge Merlin och tyvärr är den lika platt och tråkig som vampyrboken och Tor-boken.

Åh, jag blir så frustrerad! Det hade kunnat vara en sån bra bok! Det är egentligen en alldeles fantastisk story om unge Merlin som bara har en mamma men ingen pappa (han liksom bara "kom till") och som drömmer konstiga drömmar om nätterna. Det hade kunnat vara så bra om kung Vortigern och hans läskiga druider som tycker att det är en smart idé att offra en pojke av ädelt blod som saknar far (Merlin, alltså) (jo, för då skulle jordbävningarna under Vortigerns borg stoppas, tror de, och så skulle det troligen gå lite bättre för britterna i striderna mot saxarna). Det hade kunnat vara så bra med Merlins möte med draken i den underjordiska grottan, draken som kallat på honom så länge i hans drömmar på nätterna och som erbjuder honom en ny framtid. Det hade kunnat vara så fantastiskt bra - tänk att få läsa mer om druiderna eller mer om kriget mellan saxare och britter. Eller om hur det var att vara barnet Merlin i den där byn där alla avskyr och är rädda för honom. Dels för att han inte har någon far, dels för att han är väldigt speciell överhuvudtaget.

Men det hasplas bara förbi. Visst - det ska vara en kort och lättläst bok. Men det känns som om det fantastiska stoffet bara fuskas bort. Ta till exempel situationen när kung Vortigerns män kommer till byn för att hämta Merlin. Dialogen som uppstår då är ungefär att "vi ska hämta den här pojken enligt kungens order". "Jaha", säger Merlins mor. "Vill du det, Merlin?" "Visst." Och så slänger de utan vidare diskussioner upp Merlin i sadeln framför en av ryttarna och så rider de iväg. Vad mor och Merlin vet är avskedet för tid och evighet. Dessutom klaras den där långa och farofyllda resan av på tre-fyra rader i boken. Slutet på boken är ännu värre (spoilervarning är kanske på plats...?) - på bara någon sida slår Merlin ner alla bad guys med blixtar varpå kungen ber honom om förlåtelse för att han var dum mot honom nyss, lovar att lyssna på honom framöver och ger hans mamma ett nytt hus.
Det känns som att läsa en urvattnad Maj Bylock-variant av en eller annan fantastisk klassiker. Man anar att det finns ett mästerverk bakom, men får bara ett kort sammandrag av handlingen. Inte tycker jag det är särskilt lättläst heller, egentligen. Visst, det är kort och det är action - men det förekommer en hel del svåra och konstiga ord och eftersom handlingen är så komprimerad så är det inte alltid lätt att hänga med på det som händer.

Jag känner mig snuvad på det jag ville ha. Jag vill ju läsa om unge Merlin! Och framsidan är så vansinnigt snygg - Merlins ansikte i eldglans och så med en spegelbild av draken i hans ena öga. Jag hade velat att Unge Merlin var en ungdomsbok på 400 sidor eller så, där man fick lite miljöbeskrivningar, djupare karaktärsbeskrivningar och -utvecklingar, lite mer detaljer och mer av allt, allt. Det hade kunnat bli så bra!

För vem? 10 - 15 år

söndag 3 mars 2013

Little Bee

Little Bee av Chris Cleave

Den här boken har jag läst till en av mina bokcirklar. Faktiskt var den mitt val (för jag hade läst så mycket gott om den på bokbloggar). Men den blev liggande hemma i hyllan som ett dåligt samvete ganska länge för jag kände inte alls för att läsa den. Fast jag hade valt den. Jag vet inte riktigt varför men jag är inne i en vill-bara-läsa-verklighetsflykt-fantasy-bokslukeri-böcker nu och jag tror att den här kändes för realistisk. Men i och för sig - Little Bees liv och värld är så långt ifrån min vardag och mitt liv så att det hade lika gärna kunnat vara en fantasyvärld. Fast en hård och kall värld där ett människoliv inte är värt mer än en insekts liv. Little Bee är en sån där bok man läser som sedan för en tid får en att känna tacksamhet för att man har det så bra som man har det. En sätta-perspektiv-på-tillvaron-bok.
Trots mitt motstånd tog jag tag i boken och tänkte att jag skulle kämpa mig igenom den 50 sidor i taget (mitt specialtrick för att orka mig igenom böcker jag egentligen inte vill läsa men måste). Första sidorna var tröga - när Little Bee själv "har ordet" så berättar hon på ett väldigt speciellt sätt och det tog ett tag innan jag kom in i det och gillade det. Men sen fastnade jag. Och när jag kände att det var dags för paus så var jag well beyond de där 50 sidorna. Och resten av boken bara försvann, för det var ett måste. Jag var tvungen att få reda på vad som hände på den där stranden den där dagen egentligen. Bokens absoluta centrala punkt.

Little Bee är en fjortonårig flicka som flytt från Nigeria till England. Den här berättelsen börjar egentligen när hon möter ett engelskt par i 30-årsåldern på en strand i Nigeria - men boken börjar inte där. Boken börjar med att Little Bee släpps från en flyktingförläggning i södra England där hon suttit inlåst som en fånge i två år. Det enda hon äger är en plastpåse med ett fåtal saker i. En av sakerna i plastpåsen är ett körkort som tillhör en engelsk man, och på körkortet står hans adress. Little Bee känner ingen i England, så hon beger sig till den adressen.

Vartannat kapitel berättas av Little Bee - vartannat av Sarah O'Rourke. Sarah var på den där stranden i Nigeria då hon och hennes man mötte Little Bee. Vi får läsa om hennes liv och om förhållandet till hennes man och om hur allting förändras efter mötet med Little Bee.

Jag vill nog inte berätta mer om handlingen för en av sakerna som gör boken bra är just det att man själv får reda på vad som har hänt i småportioner och återblickar. Det gör ont att minnas, både för Sarah och för Little Bee.
Andra saker jag gillar är språket. Och humorn - trots att Little Bee har fruktansvärda saker att berätta så finns det en hel del att le åt i det hon berättar. Ofta har det med skillnader mellan olika kulturer att göra. Sarahs berättelse är rätt jobbig att läsa. Jag blir irriterad på henne och berörd av hennes fyraårige Batman-utklädde son.

Sammantaget är jag nöjd och glad över att jag trots allt tog klivet upp ur mitt fantasy-verklighetsflykt-isfolks-lättlästa träsk och läste lite om vår egen värld. Vår verkliga, hårda värld där en man kan läsa till maskiningenjör på ett universitet i England men ändå vara en av de män, de dödsmaskiner, som avrättar hela byar i Nigeria.

lördag 2 mars 2013

The Last Kingdom

The Last Kingdom av Bernard Cornwell

Detta är den första boken i en serie om fem böcker som utspelar sig på 800-talet i England. Det är daner och saxer och urgamla platser, kungar och hövdingar, kristen tro och asatro. Det var riktigt länge sen jag läste en historisk roman och när jag hörde en låntagare på biblioteket där jag jobbar prata om hur bra den här serien var (han skulle börja på fjärde boken tror jag) så kände jag att det var dags att få lite kunskap om livet på 800-talet.

Men jag gjorde två stora misstag:
1. Jag lyssnade på boken.
2. Jag lyssnade på boken på engelska.

För de platser som nämns har de namn man tror att de kan ha haft på 800-talet. De skiljer sig ganska mycket från vad de heter nu, till exempel något som låter som "Eorthawick" när uppläsaren säger det (jag har inte dubbelkollat med boken) är "York". Den enda platsen jag egentligen kände igen var Londone.
Och personerna i boken förflyttar sig från den ena platsen med ett mystiskt saxiskt namn till den andra platsen med ett ännu mer mystiskt namn. Det är namn på kloster, städer, borgar, platser för slag, floder, sjöar...Jag har inte en chans i hetaste helvetet att se det hela framför mig när jag lyssnar. Jag hade behövt boken!! Där finns en karta, vet jag, och dessutom en lista på alla ortnamn som förekommer. Med översättning.

Och inte nog med platserna. Det myllrar av personer. Och alla har diverse mystiska namn, de också. Huvudpersonen, Uhtred, kommer jag ihåg. Och Alfred, kungen. Och några till. Men sen... En del namn på danerna hade jag nog kunnat komma ihåg om jag lyssnat på svenska, men så har vi den här käcke engelsmannen som läser som uttalar dem på sitt säkert mycket korrekt engelska vis. Men jag hänger inte med. Han tjatar hela tiden om en "Evaaa" som är en fruktad dansk hövding som gillar att slåss. Och när jag äntligen fick bläddra lite i boken, på engelska, (jag såg den i en bokhandel - det är också därför jag vet att den har kartor och det andra jag skrev om där uppe) så såg jag att den blodtörstige krigskillen heter "Ivar". Uttalat på engelska, då förstås.

Så vad tyckte jag då om boken, helt förutom mitt lilla förståndshandikapp? Jo. Jag gillade den nog rätt mycket. Det handlar om Uhtred, alltså, som är son till en "aelderman" i Northumbria, och som är åtta år när boken börjar. Hans far och storebror dör i kampen mot danerna, och dessutom lägger hans farbror orättfärdigt rabarber på aelderman-titeln med tillhörande borg. Själv blir Uhtred tillfångatagen av danerna, av earl Ragnar. Ragnar gillar Uhtred, och fostrar honom som sin egen son. Dessutom lär han honom att slåss. Och att bli en man. En man är inte en riktig man förrän han har varit med om sin första "shieldwall", får man veta. Överhuvudtaget är en man inte en riktigt man om han inte gillar att slåss. Krig är lika med ära och spänning. Förvisso dör det en hel hoper människor runtomkring, skriker och blöder, spiller ut tarmar och har sig, men grips man av krigsupphetsning och är hyfsat duktig på att slåss - ja då är krig något kul och häftigt. Tycker Uhtred. Så man får läsa om hur han blir större och större och duktigare och duktigare på att slåss. När han nästan är vuxen dör Ragnar genom förräderi, och då byter Uhtred helt sonika sida och börjar slåss för kung Alfred och saxarna i stället. Det är ganska märkligt, detta, för även om han nu slåss mot danerna så verkar de inte särkilt sura på honom för det. Särskilt inte earl Ragnars son (som också heter Ragnar). De möts senare, mitt i striden mer eller mindre, och är fortfarande bästisar. De pausar en stund, pratar, och återgår sedan till att slakta den andres landsmän.

Ja, ja, det framgår ovan att det är en hel del krigande i den här boken. Nästan väl mycket. Ändå gillar jag den, för jag gillar allt det där i mellan krigandet. Om hur danerna blotar till Oden. Om hur fåniga de kristna prästerna är med allt sitt knäböjande till sin gud för hjälp i kriget. (Danerna är läskiga, de kristna är fåniga. Märk väl.) Jag gillar att få veta hur man gör ett svärd under 800-talets slut. Jag gillar att läsa om alla olika kungariken som fanns i England, om vikingaskeppen, om vissa personer som funnits på riktigt (exempelvis Gunthrum the Unlucky, dansk kille alltid klädd i svart, och med en envis...ja, otur). Jag kan säkert förlika mig med att läsa om allt detta krigande - om jag bara kan välja att skumma igenom just stridsscenerna. Då måste jag fortsätta att läsa den här serien i bokform. Med kartor och ortsregister. Men läsa vidare serien ska jag.