Inte okej!

Inte okej! av Anna Holmström Degerman

Det är alltså titeln, det: Inte okej!. Men boken är trots det helt OK. Och just bara det - helt OK.

Jonathan får en ny granne, och Jonathans första möte med honom blir inte bra. Nämligen har Jonathans hund smitit in i grannens trädgård och passar där på att lägga en väldig bajshög mitt på gräsmattan. Jonathan har inga bajspåsar med sig utan ska precis gå tillbaka till sitt hus för att hämta det - när Nye Grannen mer eller mindre griper honom i nackskinnet och skäller ut honom för att hunden har bajsat på gräsmattan. Det är "inte okej" att låta sin hund bajsa på andras gräsmattor, får Jonathan veta. Och Nye Grannen (Jonathan kallar honom Mobilmannen för att han alltid verkar prata i mobiltelefon) är så stor och arg och skräckinjagande så att Jonathans självklara förklaring och försvar att han ju faktiskt just är på väg att hämta en bajspåse och att det ju inte var meningen att hunden skulle smita in i grannträdgården - ja den förklaringen bara krymper bort och försvinner. Jonathan vågar inte säga något och sticker hem.

Det uppstår många liknande situationer med Mobilmannen. Han gör sig stor, läskig och viktig och påpekar att det "inte är okej" med andra saker, och inte bara med Jonathan. Den gamla rara granntanten får veta att det inte är okej att hennes katter kissar i Mobilmannens trädgård (fast hon har innekatter), pizzeriaägaren får veta att det inte är okej att låta pantflaskor ligga utanför entrén (fast det är Jonathan och hans kompis Bella som har samlat dem i en säck och ska panta senare), och annat liknande. Mobilmannens systerdotter Charlie hälsar på en hel del och är också orsak till flera "inte okej"-situationer. Och ingen enda av dem som Mobilmannen skäller på orkar/vågar stå emot och säga ifrån eller försvara sig. Mot slutet av boken sitter jag bara och morrar av frustration över all denna handlingsförlamning.

Men det är det som är grejen. Den här boken känns inte skapt för att läsaren ska få en spännande historia - utan mer för bli någon slags diskussionsunderlag. Den är vad jag kallar en typisk bruksbok.

En bibliotekariekollega och jag hade en diskussion om vad vi uppfattar är bruksböcker. Uttrycket förekommer ganska ofta i lite nedsättande mening i BJTs häften med bokrecensioner som vi bibliotekarier läser när vi ska köpa in böcker. Hon tyckte att bruksböcker var såna som brukades, alltså såna böcker som verkligen lånades mycket, och att exempelvis Hungerspelen var en bruksbok. Medan jag alltid har uppfattat bruksböcker som de där som fyller skolbibliotekets hyllor och som plockas fram när lärare vill ha exempelvis böcker om mobbning, om känslor, om att vara kompis... Det känns alltid som en bruksbok har ett särskilt syfte, någon som har gett en författare i uppdrag att skriva om till exempel "modet att säga ifrån om sånt som är fel" (som i Inte Okej!) eller om hur det är att vara ett adoptivbarn eller om att snatta eller tusen andra grejer. Jag får alltid känslan av att det till sådana här böcker finns färdigt arbetsmaterial, instuderingsfrågor och "fundera vidare över..." frågor.

Visst, de behövs. Men det är aldrig de stackars bruksböckerna (även om de är aldrig så välskrivna, som exempelvis Inte okej! som ju är "helt OK") som blir film, eller som ges som exempel på "den bästa boken jag läst", eller som rekommenderas när en elev frågar efter "något spännande och roligt" att läsa.

Så - detta är en helt OK bok om att våga säga ifrån om det som är fel. Den är tänkt för lågstadiebarn, men texten är mycket tätt satt och ger därför intryck av att vara svårare än den egentligen är. Det är ofta så med böcker från Opal - täta rader och mycket text på varje sida, och i gengäld en ganska tunn bok. Jag hade önskat det omvända - luftigt satt text, många styckeindelningar och i stället en lite tjockare bok. Som det är nu vet jag att det är många elever - och lärare - som med en enda blick i boken avfärdar den som "för svår".

För vem? 8 - 12 år