Svartvintern

Svartvintern av Marianne Cedervall

Jag läste Svinhugg, första boken om Miriam och Hervor, som en trevlig semesterbok för ett par år sedan. Sen har fortsättningarna bara ramlat in och jag har velat läsa dem allihop men hela tiden har andra böcker trängt sig före. Nu hade jag verkligen behov av något lättsmält feelgood med lite trevliga karaktärer och förutsägbar handling att lyssna på i löpspåret. Havsmannen var ju bra men sänkte mig så totalt i humöret. Så nu kom jag på att det skulle vara en förträfflig idé att lyssna på Svartvintern.

Och jag fick precis vad jag ville. Redan efter ett par minuter sprang jag i spåret och fnissade åt Hervor när hon mer eller mindre finkänsligt tränger sig på en distingerad herre på planet på väg till Kiruna och tycker att det är klart att han ska dricka champagne med henne. Han dricker överrumplad champagnen fast han hellre hade behövt sova och lyssnar fascinerat på när Hervor berättar att hon är en häxa på väg hem till sin norrländska by för hennes goda vän verkar ha fått problem av något slag.

Hervor är en härlig person att höra om. Hon svär i varenda mening (ibland flera gånger i varje mening), hon skickar förbannelser på folk, hon snusar och röker och bryr sig inte ett endaste dugg om vad folk tycker om henne. Men hon har hjärtat på rätta stället. Hon kan nästan bli lite för bra ibland, tycker jag - varför kan inte en trevlig person som hon ändå ha några elaka åsikter eller riktigt dåliga vanor? (varken att svära som en borstbindare eller vara "häxa" känns riktigt dåligt vad gäller Hervor faktiskt)

Miriam, Hervors goda vän som hade de där problemen, är lite mjäkigare. Hon har intalat sig själv att det är hennes fel att en beundrande grisbonde på Gotland (i förra boken Svinhugg) har råkat ut för en olycka bara för att Miriam inom sig önskade att han skulle det. Därför har hon flytt från Karpe Kviar på Gotland upp till Kuivalihavaara i Norrland, till Hervors hus. Nu vill hon bara tänka goda tankar och göra gott och sitter och syr babykläder till Röda korset och sjunger i kyrkokören medan Hervors svordomar haglar. Mycket omaka par, de där. Fast det är mycket det som gör boken så bra.

Och den där mannen på flyget? Han ska också till Kuiva, faktiskt. Det är Ralph Sörarve, berömd operasångare (fast i Kuivalihavaara är det ingen som känner till honom). Han har helt oväntat ärvt ett helt hotell av en man han inte känner, men som i många år följt och beundrat honom som operasångare. Hotellet, Sunkans, är gammalt och slitet och har inte varit öppet på många år. Men nu ska det bli andra bullar av! Erik, Ralphs sambo, är en entreprenör av stora mått. Här ska öppnas spa! Folk ska lockas till det norrländska lugnet och tystnaden och vårda sina själar med hjälp av god mat och skotersafaris. Här ska renoveras!

Det rörs om i den norrländska byn. En hel del är skeptiska till att det ska komma lite för mycket nytt till dem - hur ska det gå? Många andra tycker det är roligt och bra att det händer något i byn, och att det skapas arbetstillfällen. Givetvis blir det en stor grej det där att Ralph och Erik är gay - det framkommer inte direkt från början och en hel del människor blir tok-upprörda när de får veta.

Ungefär så. Och blanda dessutom in lite dolda föräldraskap, gamla skandaler från femtio år tillbaka, homofober, über-bibelkristna, herrbastu med skvaller/dambastu med skvaller, hustrumisshandlande he-man som alltid vet bäst och kaffedrickande, kaffedrickande, kaffedrickande...(Ibland när jag lyssnar så undrar jag hur mycket kaffe det dricks egentligen? Sju-åtta gånger om dagen? Och så det här med "kaffe-ost" som jag som icke-norrlänning inte känner till. Hur kan man ens komma på idén att stoppa ost i kaffet? Jag får väl prova någongång.)

Jag stötte på en ny grej med ljudbokslyssnadet här som jag inte hört förut: två olika inläsare. Berättandet och en del av dialogerna stod Susanne Alfvengren för, och gjorde det bra om än lite för långsamt för mitt tycke. Men så kom en annan röst in och stod för alla de repliker i dialogerna där det skulle vara norrländska röster, Gun Olofsson. Och hon pratar en mycket långsam, dröjande norrländska, helt annorlunda från Susannes röst. Guns röst passar in på Hervor, men annars blir jag helt störd när hon kommer in. Hon pratar både för män och kvinnor, bara det är norrländska så. Så vill jag inte ha det - jag vill ha en och samma berättarröst till all text och all dialog. Susanne klarar dialogerna utmärkt utan någon inbrytande norrländska. Visst, jag fattar att det ska bidra till norrlandskänslan - men då kunde man ha låtit någon med norrlandsdialekt prata in hela boken.

Annars var jag nöjd. Jag fick vad jag ville ha.