The Last Kingdom

The Last Kingdom av Bernard Cornwell

Detta är den första boken i en serie om fem böcker som utspelar sig på 800-talet i England. Det är daner och saxer och urgamla platser, kungar och hövdingar, kristen tro och asatro. Det var riktigt länge sen jag läste en historisk roman och när jag hörde en låntagare på biblioteket där jag jobbar prata om hur bra den här serien var (han skulle börja på fjärde boken tror jag) så kände jag att det var dags att få lite kunskap om livet på 800-talet.

Men jag gjorde två stora misstag:
1. Jag lyssnade på boken.
2. Jag lyssnade på boken på engelska.

För de platser som nämns har de namn man tror att de kan ha haft på 800-talet. De skiljer sig ganska mycket från vad de heter nu, till exempel något som låter som "Eorthawick" när uppläsaren säger det (jag har inte dubbelkollat med boken) är "York". Den enda platsen jag egentligen kände igen var Londone.
Och personerna i boken förflyttar sig från den ena platsen med ett mystiskt saxiskt namn till den andra platsen med ett ännu mer mystiskt namn. Det är namn på kloster, städer, borgar, platser för slag, floder, sjöar...Jag har inte en chans i hetaste helvetet att se det hela framför mig när jag lyssnar. Jag hade behövt boken!! Där finns en karta, vet jag, och dessutom en lista på alla ortnamn som förekommer. Med översättning.

Och inte nog med platserna. Det myllrar av personer. Och alla har diverse mystiska namn, de också. Huvudpersonen, Uhtred, kommer jag ihåg. Och Alfred, kungen. Och några till. Men sen... En del namn på danerna hade jag nog kunnat komma ihåg om jag lyssnat på svenska, men så har vi den här käcke engelsmannen som läser som uttalar dem på sitt säkert mycket korrekt engelska vis. Men jag hänger inte med. Han tjatar hela tiden om en "Evaaa" som är en fruktad dansk hövding som gillar att slåss. Och när jag äntligen fick bläddra lite i boken, på engelska, (jag såg den i en bokhandel - det är också därför jag vet att den har kartor och det andra jag skrev om där uppe) så såg jag att den blodtörstige krigskillen heter "Ivar". Uttalat på engelska, då förstås.

Så vad tyckte jag då om boken, helt förutom mitt lilla förståndshandikapp? Jo. Jag gillade den nog rätt mycket. Det handlar om Uhtred, alltså, som är son till en "aelderman" i Northumbria, och som är åtta år när boken börjar. Hans far och storebror dör i kampen mot danerna, och dessutom lägger hans farbror orättfärdigt rabarber på aelderman-titeln med tillhörande borg. Själv blir Uhtred tillfångatagen av danerna, av earl Ragnar. Ragnar gillar Uhtred, och fostrar honom som sin egen son. Dessutom lär han honom att slåss. Och att bli en man. En man är inte en riktig man förrän han har varit med om sin första "shieldwall", får man veta. Överhuvudtaget är en man inte en riktigt man om han inte gillar att slåss. Krig är lika med ära och spänning. Förvisso dör det en hel hoper människor runtomkring, skriker och blöder, spiller ut tarmar och har sig, men grips man av krigsupphetsning och är hyfsat duktig på att slåss - ja då är krig något kul och häftigt. Tycker Uhtred. Så man får läsa om hur han blir större och större och duktigare och duktigare på att slåss. När han nästan är vuxen dör Ragnar genom förräderi, och då byter Uhtred helt sonika sida och börjar slåss för kung Alfred och saxarna i stället. Det är ganska märkligt, detta, för även om han nu slåss mot danerna så verkar de inte särkilt sura på honom för det. Särskilt inte earl Ragnars son (som också heter Ragnar). De möts senare, mitt i striden mer eller mindre, och är fortfarande bästisar. De pausar en stund, pratar, och återgår sedan till att slakta den andres landsmän.

Ja, ja, det framgår ovan att det är en hel del krigande i den här boken. Nästan väl mycket. Ändå gillar jag den, för jag gillar allt det där i mellan krigandet. Om hur danerna blotar till Oden. Om hur fåniga de kristna prästerna är med allt sitt knäböjande till sin gud för hjälp i kriget. (Danerna är läskiga, de kristna är fåniga. Märk väl.) Jag gillar att få veta hur man gör ett svärd under 800-talets slut. Jag gillar att läsa om alla olika kungariken som fanns i England, om vikingaskeppen, om vissa personer som funnits på riktigt (exempelvis Gunthrum the Unlucky, dansk kille alltid klädd i svart, och med en envis...ja, otur). Jag kan säkert förlika mig med att läsa om allt detta krigande - om jag bara kan välja att skumma igenom just stridsscenerna. Då måste jag fortsätta att läsa den här serien i bokform. Med kartor och ortsregister. Men läsa vidare serien ska jag.