Havsmannen

Havsmannen av Carl-Johan Vallgren

Jag tycker inte om den här boken. Och det har inte något att göra med att den är dåligt skriven eller så, inte alls. Det är en bra bok där Vallgren lyckas kombinera något övernaturligt med en realistisk skildring av två barn som har det fruktansvärt jobbigt. Men jag tycker inte om det av den enkla anledningen att det blir för jobbigt, för fruktansvärt och vedervärdigt. En sådan verklighet kan jag inte möta eller ta in. Jag mår dåligt. Ännu värre blir det av att jag har lyssnat på den här boken. Varenda otäck, detaljerad scen, varenda fruktansvärd miljö, varenda ondskefull handling och varje gråa dag med allt mindre hopp har jag lyssnat mig igenom utan nödmöjligheten att kunna skumma igenom texten när det har blivit för jobbigt. Jag har lyssnat igenom hela boken, för jag ville se hur den slutade, men jag har farit illa av den ungefär varenda minut.

Inte har det blivit bättre av uppläsaren heller. Rebecka Hemse har en röst som ligger i ungefär samma tonläge hela tiden, och så läser hon på ett slags avståndstagande, korthugget sätt precis som att även hon med nedragna mungipor far illa av att läsa upp texten och allt elände och all ondska som finns i den.

Det är 1983, och vi befinner oss utanför Falkenberg i ett litet samhälle som heter Skogstorp. Nella går höstterminen i nian, och hennes bror Robert går i sjuan. Just skolmiljön och den här tiden, början på 80-talet, känner jag igen mig så väl i. Jag gick själv ut nian 1983, och här finns massor av tidsmarkörer att känna igen - freestyles (det är Walkman som gäller, allt annat är kopior), dunvästar, frisyrerna, skomärkena, Billie Jean och Carola. Jag ser det framför mig - och det får Nellas och Roberts liv att beröra mig ännu mer. Men efter skolmiljön tar våra gemensamma nämnare slut, som väl är. De har det helt enkelt för jävligt. Båda föräldrarna är alkoholister. Pappan sitter i fängelse när boken börjar, men kommer ut så småningom men då blir barnens liv bara ännu värre. Nella har hela skoltiden varit retad - för att hon har haft fel sorts kläder, fula urvuxna kläder, för att hon har varit smutsig i håret (eftersom ingen har köpt schampo där hemma), för att hon har varit smalast och minst. Det är inte så illa med retandet nu längre. Hon får vara ifred. Värre är det för lillebror Robert som ständigt blir utsatt för mobbing. Det är liksom helt OK att kalla honom pissenisse, idiot och efterbliven - alla gör det. Han har inte kunnat hänga med så bra i skolan, helt enkelt därför att han inte har kunnat se ordentligt. Han är närsynt och skelögd, men ingen vare sig hemma eller i skolan har fattat eller brytt sig om att han hade behövt ha glasögon. Därför ligger han nu långt efter alla andra i skolarbetet, även om han nu faktiskt har fått glasögon. Glasögon som ständigt är tejpade och sönder, tjocka som flaskbottnar och givetvis ännu ett legalt skäl till att håna och trakassera honom.
Jag skulle kunna hålla mycket längre och räkna upp deras eländen, men får nöja mig. Fatta alltså att Nella och Robert har det...rätt jobbigt kan man säga.
Då blir det värre. Nella blir i bokens början vittne till hur skolans värsting, Gerhard, och hans gäng plågar ihjäl en kattunge. Och ja, man får läsa (höra!) alla vedervärdiga detaljer. Så småningom får Gerhard för sig att Nella har skvallrat om det hon har sett, och sen blir det som redan är ett helvete sju resor värre. För Gerhard ger sig på Robert eftersom han vet att Robert är det enda som Nella egentligen bryr sig om.
Det gör ont att läsa/lyssna. Gerhard är något av det vidragaste jag har läst om. Men inte bara han. Andra människor som egentligen verkar helt vanliga visar sig ha en hel del ondska i sig de också.

Jag väntar och väntar på att den där havsmannen ska dyka upp. Av det jag läst om boken innan så tror jag att han ska komma där som en deus ex machina och lösa allting, att Nella och Robert ska bli lyckliga i tid och evighet och att det inte längre ska bli ett enda lidande att lyssna på boken.

Så blir det inte. Det blir...ännu värre.

Nu känner jag mig så dyster så att jag nog måste leta upp något riktigt lättsmält att lyssna på. Feel-good, eller en riktigt rejäl kärleksroman med ett lyckligt slut.