måndag 28 december 2020

Offer 2117

Så var det dags för mig att läsa den åttonde boken om avdelning Q, en bok jag längtat efter att läsa eftersom jag visste att vi nu äntligen skulle få veta mer om Assad. Trots längtan har boken ändå fått ligga i bokhyllan ganska länge innan jag tyckte jag hade deckarhumör nog att läsa den. Men nu! 

Och ja, nu får vi veta mer om Assad. Vi får veta hur det kom sig att han började jobba på avdelning Q, vad och vem han gömmer sig för och vad han jagar. Vi får också veta mer om hans familj, och vad han jobbat med tidigare, och varför han kan så många språk och stridstekniker. Nu kraschar nämligen hans liv, och han behöver hjälp. 

Vi får också träffa en katalansk journalist som är rätt misslyckad, men som kommer på hur hans lycka kan vara gjord om han gör bra reportage med bilder om flyktingkatastrofen, genom att försöka lyfta ett offer med bild och livshistoria. Det går väl sådär bra - och leder till att journalisten mot sin vilja blir indragen i terroristattacker i Europa. Och bilden han tar, den på "offer 2117" är vad som får Assads liv att braka ihop. Han vet nämligen vem den äldre kvinnan på bilden är. Och han känner igen människorna i bakgrunden också. Väldigt väl känner han dem.

Och i Danmark kopplar en ung man, vars hela liv består av att sitta på sitt rum och spela datorspel, ihop flyktingkatastrofen och den där bilden på "offer 2117" med sin egen familj och sin barndom och sitt liv. Nu ska han bara "komma till 2117" och sen ska hela världen få sitt straff. Han ska börja med mamma och pappa.

Det är spännande och välskrivet, och trots att de olika bitarna spretar iväg ganska ordentligt så får författaren ihop det rätt bra ändå i slutet. Och så klart jag förstod att Assads liv hade innehållit mycket vedervärdiga ting, men nu fick jag läsa om vad och hur, och jag tyckte inte om att läsa om det. Så mycket utstuderat våld, så mycket tortyr, så många onda ting som människor kan tänka ut att göra mot andra människor. Jag vet och förstår att det finns, men jag mår så dåligt av att läsa om det att jag oftast väljer bort böcker som vältrar sig i våldsdetaljer. Den här balanserar farligt nära gränsen för mig, och jag får skumläsa en del. Men jag håller mig kvar eftersom jag tycker om avdelning Q-medarbetarna.


Titel: Offer 2117
Serie: Avdelning Q
Författare: Jussi Adler-Olsen
Originaltitel: Offer 2117
Översättning: Helena Hansson
Utg år: 2019
Förlag: Albert Bonniers förlag
Hitta den hos din lokala bokhandel, på ditt bibliotek eller via Omnible

måndag 21 december 2020

Sagan om Isfolket 37: Stad i skräck

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Staden i skräck är Halden, och det de är rädda för är att få smittkoppor. Mannen på framsidan ovan är en hemvändande man, uppvuxen i Halden men som varit ute på sjön i många år. Nu kommer han hem, men har tyvärr smittkoppsvirus med sig. Han dör inom något dygn, och har på den tiden hunnit träffa nio personer eller vad det är, och dessa i sin tur har träffat flera, bland annat en hel sekt som låst in sig i en gruva och väntar på Undergången (som är satt till ett datum senare samma vecka av deras pastor som är en lurendrejare av rang).

Boken handlar i princip om hur dessa människor ska letas upp och flyttas in på isoleringsavdelning på sjukhus. Och eftersom det är flera av dem som inte har smittkoppsvaccin så är det några som dör.

Hur kommer då Isfolket in i allt detta? Jo, unge Rikard Brink jobbar som polis i Halden, och det är hans jobb att detektiva fram de smittade. Några går lätt, men någon har hamnat i isolering på en ö i skärgården, och den där sekten som väntar på Undergången är väldigt hemliga av sig så att de sitter där i gruvan är en Stor Och Hemlig Hemlighet. 

Och på vägen träffar Rikard Vinnie Dahlen, först med i undergångsgruvan men sedan utsparkad därifrån eftersom hon är en av de två kvinnorna som stöttade smittkoppsmannen ut till en båt och alldeles säkert har fått viruset.

Lite annorlunda Isfolksbok, som såklart känns märklig att läsa mitt i corona-pandemin.

Titel: Stad i skräck
Serie: Sagan om Isfolket #37
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 36: Trollmåne

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Christa Lind är dotter till Vanja och nattdemonen Tamlin, vilket ju är en helt fantastisk grej egentligen med tanke på att Tamlin var just... demon. Men, OK, allt kan hända i böcker. Och Christa är hyfsat normal som människa sett, förutom att hennes tunga är delad längst fram, och att hon kan flyga (eller sväva) lite grann om hon anstränger sig. Hon bor med den som tror att han är hennes far, Frank Monsen, och han är en otroligt gnällig och krävande typ. Frank vill nu att Christa ska gifta sig med en man i samma frikyrka som han är med i. Då blir hon kvar i närheten och kan hjälpa Frank med allt han behöver även sedan hon gift sig har han räknat ut. Men Christa är betänksam - förvisso är Abel trevlig på många sätt, men han är 34 år, änkeman och far till sju pojkar. Så hon skulle bara gå från ett slit till ett annat. 

Och här kommer då Lindelo in i bilden. Först är Lindelo bara "huvudpersonen" i ett skillingtryck, en visa som är populär och sjungs överallt, och handlar om elände, blod och död som så vanligt i de där sångerna. Men så träffar Christa en ung man som ser ut precis som den där Lindelo kunde ha gjort - och det visar sig att det är han, att han varit med om allt det där i visan med en elak bonde som har ihjäl hans små syskon och allt vad det är. De blir kära i varandra, men kan inte få varandra pga två tungt vägande skäl: 1. han är död. Det är hans spöke hon, och bara hon, ser. (eftersom hon har det arv hon har efter nattdemon och Lucifer och allt vad det är) och 2. det visar sig att de är släkt, att han också är av Isfolket och dessutom hennes egen halvmorbror. Så ett absolut no-no på detta på många sätt. 

Det slutar ändå med att Christa gifter sig med den där Abel med barnaskaran, och får sonen Nataniel med honom. Det är Nataniel som är Den Utvalde som Isfolket väntat på i hundratals år, och nu får han Linde-Lou (som han befinns heta) som sin alldeles egen skyddsängel.

Titel: Trollmåne
Serie: Sagan om Isfolket #36
Författare: Margit Sandemo

söndag 13 december 2020

A Memory Called Empire

Mahit reser från sin lilla rymdstation till hjärtat av det stora imperiet Teixcalaan. Hon ska vara stationens ambassadör, och det är hennes drömjobb. Hela sitt liv har hon utbildat sig i teixcalaansk kultur, språk, politik, och på fritiden läser och lyssnar hon helst på den senaste poesin från imperiets huvudstad (eller huvudplanet). Nu ska hon resa dit, och bo där! 

Och till sin hjälp ska hon ha förre ambassadören, Yskandr, med sig. Fast bara en liten AI-variant av honom eller vad man ska säga. Bak i nacken har Mahit (och alla på hennes station) en liten dosa som kallas imago. I den sparas en sådan minnesbild av personen de efterträder, som i sin tur har minnen och erfarenheter med sig från sin föregångare, upp till flera generationer. Och så ska minnena och den förra personen smälta ihop med den "nuvarande" personen till en och samma personlighet fast med en sjujäkla erfarenhet att luta sig tillbaka på. 

Problemet är bara att hennes imago-Yskandr är "nedladdad" för femton år sedan och inte från den "nuvarande" Yskandr som precis blivit mördad efter tjugo års ambassadörstjänst. Varför blev han mördad och vad hade han gjort? Det vet inte "yngre" Yskandr hur mycket han än kan lotsa Mahit runt i den teixcalaanska kulturen. Och den som hade ihjäl förre ambassadören verkar nu vilja ha ihjäl även Mahit.

Jag gillar delar av den här boken, och det är just delarna som har med den här "imago"-grejen att göra, att bära med sig någon annan persons minnen i sig själv. Tyvärr försvinner detta i ett hav av detaljerade beskrivningar av Teixcalaankulturen, som förvisso är fascinerande på många sätt (poesi är alltså "hett" och poeter är denna världens kändisar, samt att poesi används för att koda hemliga meddelanden) men att bygga upp en värld räcker inte. Det behövs handling och karaktärer också. Och jag blandar hela, hela tiden ihop karaktärerna i den här boken vilket inte är ett bra tecken, samt kommer aldrig huvudpersonen Mahit nära. Det fina världsbygget (alltså, ja, det ÄR bra) kryddas med en mängd politiska intriger som utgörs av Mystiskt-namn-på-ena-sidan som nog inte är ense med Mystiskt-namn-på-andra-sidan plus att vi har en arvsföljd efter den åldrande kejsaren som känns oroande. Men jag gäspar käkarna ur led över politiska intriger, och slöläser tills boken hettar till då och då. Och då handlar det alltid om dessa imagos, om olika personer som är döda eller inte döda eller i olika versioner av sig själva, som ska samarbeta. Helt fascinerande, och jag önskar så mycket att författaren kunde låtit detta bre ut sig mer i boken. Vi har också en antydan om att den gigantiska staden styrs av en komplicerad AI som styr mycket mer än man först förstår, och jag hoppas i det längsta att detta också ska lyftas till att vara en viktig del av handlingen (för vilka möjligheter!). Men jag väntar förgäves, och bokens avslut är inte alls tillfredsställande. 

Kanske jag möjligen läser bok 2 i serien som ska komma till våren, för då ska Mahit och hennes teixcalaanska vän Three Seafrass ut i rymden och kämpa mot aliens med onda planer om jag förstår det hela rätt. De där aliens har figurerat som ett stort hot även i denna första bok, men har inte alls fått ta särskilt mycket plats. 


Titel: A Memory Called Empire
Serie: Teixcalaan #1
Författare: Arkady Martine
Utg år: 2019
Förlag: Tor
Hitta den hos din lokala bokhandel, på biblioteket, eller via Omnible

lördag 12 december 2020

Sagan om Isfolket 35: Vandring i mörkret

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 


Här får vi lite överraskande veta att första världskriget faktiskt var Tengel den ondes fel. Alltså, jo, det var ju upplagt för krig med spänningar mellan de olika nationerna, det kan erkännas. Men det utlösande var att Tengel den onde vaknade till ur sin djupa dvala, svävade iväg i ett moln av stank, råkade sväva till just den plats där Gavrilo Princip och hans lilla band av Svarta handen-anhängare satt och planerade lite ofog under ärkehertigen Frans Ferdinand kommande Sarajevo-besök. Och Tengel tankepåverkade dem till att inte bara vilja skrika slagord och tända fyrverkerier utan i stället använda riktiga vapen. Varpå han själv bokstavligen flöjtades ner i sin sömn igen och första världskriget satte igång som Tengels verk. 

Jahaja. Anledningen till att han vaknade till för detta katastrofala inhopp i historien var att en borgherre och misslyckad amatörmusiker i en träskmark i Spanien själv komponerat ett stycke för flöjt, och börjat spela på det. Precis de toner som behövdes för att väcka Tengel ur dvalan (ja, ja, det där är komplicerat men har man läst alla isfolksböckerna så vet man varför flöjter är rätt fasansväckande ting). Men han blev avbruten. Och nu måste notpappret:

1. förstöras, enligt Isfolkets andliga styrgrupp (de flesta av dem är ju döda, men det har aldrig hindrat dem). Och bäst lämpad för det är ju helt klart Vetle av Isfolket. Att han bara är fjorton år, bor i Norge och ensam ska ta sig igenom det Europa där det råder ett världskrig, kan väl ses som petitesser.

2. räddas och spelas upp, enligt Tengel den onde (som ju egentligen ligger nedsänkt i månghundraårig dvala, men det har inte hindrat honom från att fjärrstyra en hel del genom åren). Och bäst lämpad för det är att skicka en tidigare okänd "drabbad" isfolksättling vars intelligens inte når några större höjder.

Nå. Vetle tar sig till borgen i träsklandet. Det onda "det" gör det också. De träffas. Självklart avgår Vetle med segern, flyger hem (ja, bokstavligen) med hjälp av den mystiske Vandraren i mörkret som nu åter dyker upp samt har på resan träffat sin blivande fru som på norska kommer heta Hanne. Hon får dock sitta ett par år i kloster och vänta på dels att Vetle växer till sig, dels att världskriget tar slut. Sen ansluter hon till Isfolket på Lindallén, och hon och Vetle får tre barn. 

Titel: Vandring i mörkret
Serie: Sagan om Isfolket #35
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 34: Kvinnan på stranden

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 


André Brink, son till Benedikte och Sander, kör upp till Trondheim i sin (och pappas, de har köpt den tillsammans) nya bil. Han älskar bilar och dess inre, och kommer så småningom att ha en egen bilverkstad. Men ännu så länge gäller uppdraget att nysta vidare i det som hände Vanja i en liten sidohistoria i förra boken Nattens demon. Hon var då i Trondheim i demon-exil, och träffade på "kvinnan på stranden" när denna dränkte sig, försökte rädda henne men misslyckades och kunde inte heller rädda det ofödda barn hon bar på. Ett barn som visade alla tecken på att vara ett "drabbat" isfolksbarn, hur nu det kunde hänga ihop.  André får tag på gamla dagboksanteckningar från en äldre släkting till Petra, "kvinnan på stranden", eller mer en journal som nästan är som en bok. Och dessa får vi också läsa, så det blir som en bok i boken, och handlar om händelser kanske hundra år tillbaka i gränslandet mellan Sverige och Norge och också en ännu äldre sägen om Vargabys jungfrur som fortfarande tycks påverka en hel bygd. Det är rätt komplicerat, men vad Sandemo lyckas med är att åter få in den Christer Grip som länge i släktträdet stått som "för alltid försvunnen". Han gick ju inte upp i rök den gången på landsvägen i Skåne när hans familj blev överfallna. Nä, han levde vidare, och "kvinnan på stranden" är nu alltså en avlägsen isfolksättling. 

Nå. André drar över till Vargabytrakten i Sverige för lite spökliga äventyr, tillsammans med Mali (Petras dotter) och Nette, anställd på "magistraten" och den som hjälpt André att skaffa fram information och på kuppen blivit så kär i honom att hon släppt ner håret och köpt sig en ny klänning. Det har hon inget för, eftersom André i stället gifter sig med Mali trots dennas oborstade språk.


Titel: Kvinnan på stranden
Serie: Sagan om Isfolket #34
Författare: Margit Sandemo

torsdag 10 december 2020

Piranesi

Piranesi lever ensam i ett oändligt stort hus. Det är sal efter sal, korridor efter korridor, många många kilometer och mil. Oändligt, troligen - han har aldrig kommit till slutet (eller ens försökt?) men har efter många och långa vandringar lärt sig hitta i Huset. Åtminstone den del där han lever, alltså. Och huset är fullt av tusentals statyer, otroligt vackra med många detaljer, typ Kvinnan med bikuporna (med små bin), Bonden som lastar gödsel på sin kärra, Pojken som håller ballonger eller vad han nu kallar dem. Han använder dem för att kunna orientera sig, och har sina favoriter som är som hans (tysta) vänner. 

I huset finns det också vatten, och en närhet till ett hav, och vågor som ständigt brusar. Ibland blir det högvatten, och vattnet 
översvämmar salarna och korridorerna. Livsfarligt, såklart, men Piranesi har koll och schema på när de olika tidvattenvågorna kommer och var. 

Och vad Piranesi vet så finns det bara femton personer i världen. Tretton av dessa är döda, och han går regelbundet till deras ben med olika små gåvor, pratar med dem och pysslar om dem. Den fjortonde personen är han själv. Och så finns den femtonde personen, The Other, en man som kommer till Piranesi varje tisdag och torsdag vid särskilda klockslag, och ställer frågor samt ger Piranesi olika uppdrag som ska leda till mer kunskap om urgammal visdom.

Vad är då detta? undrar jag när jag sätter igång med läsningen. Vad är detta för hus? Varför är han där ensam? Vem är The Other och var kommer han ifrån? Och varför har Piranesi en rad journaler han noga uppdaterar, med benämningar som Året då Albatrosserna flyttade in i Stora Havssalen eller Året Då Jag Reste tíll Niohundrasextionde Västra Hallen... fast två av journalerna har "2011" och "2012" på ryggen. 
Jag funderar medan läsningen flyter på (för det gör den snabbt) och har ett antal teorier om hur allt egentligen hänger ihop med det där huset och den där världen och alltihop. Sedan tillkommer en mystisk sextonde person, och Piranesi börjar gå tillbaka i sina egna journaler och läsa de tidiga anteckningar han själv nu har glömt bort - och jag får veta mer och mer. 

En väldigt underlig bok, underlig och vacker och med en story och ett slut som tilltalar mig alldeles väldigt mycket. Jag gillar den! 

Susanna Clarke skrev Jonathan Strange & Mr Norrell för några år sedan, och det jag minns om den boken var att jag gillade den (fast jag nu har glömt det mesta av innehållet) men mer att det är en av de tjockaste böcker jag läst. Typ tegelstenarnas tegelsten. Och så kommer då denna, Piranesi, och berättar elegant en avslutad historia på bara 245 sidor! Det hade jag verkligen inte väntat mig när jag först läste om Piranesi, trodde det skulle vara ännu en mastodontbok. Men nope. Ganska tunn, och lättläst.

Titel: Piranesi
Författare: Susanna Clarke
Utg år: 2020
Förlag: Bloomsbury
Köp den hos din lokala bokhandlare, eller låna från ditt bibliotek, eller hitta den via Omnible

lördag 5 december 2020

Just nu - december

 

Det är första lördagen i december, och alltså dags för ett av de just-nu-inlägg som vi f.d. kulturkollare fortsätter med.

Här är mitt just nu:


Just nu läser jag: 
Piranesi av Susanna Clarke. Den är underlig och väldigt speciell, men en bok en sån som jag bara måste måste läsa slut för att få veta varför och hur. Och det går ganska snabbt, den är på knappt 250 sidor - till skillnad från Clarkes kända Jonathan Strange & Mr Norrell från 2004 som var en riktig tegelsten till bok.

Just nu läser jag också:
precis som i förra just-nu-inlägget håller jag fortfarande på med  maraton-omläsningen av alla böckerna i Sagan om Isfolket (Sandemo) Det är oerhört förnöjsamt. Jag är på bok 35, och försöker hålla takten med att blogga om böckerna också. Jag spoilar hårt i mina inlägg (fast jag varnar först!) och har väldigt roligt när jag skriver. 

Just nu lyssnar jag:
på Kents alla skivor. Om och om igen, i bilen från och till jobbet. Alldeles särskilt sista Då som nu som för alltid från 2016, som jag av outgrundliga anledningar tidigare missat i mitt liv. Attans, så bra den är. Jag hetslyssnar.

Just nu längtar jag efter:
Rhythm of War, fjärde boken i Brandon Sandersons mästerverksserie The Stormlight Archive. Den kom ut för ett par veckor sedan, men jag har inte köpt den än och såklart står den överst på min julklappsönskelista. Och sen lite julledighet på det...!


Alla kan såklart hänga med på just nu-utmaningen på egen blogg eller instagramkonto! 
Fler just-nu-inlägg hittar du hos LindaHelenaUlricaFanny och Anna.

torsdag 26 november 2020

Gideon the Ninth

Jag kunde inte motstå den här boken när jag läste om den - nekromantiker, i rymden, första i en serie som heter "The Locked Tomb", och så med svart humor och ett rappt språk? Och så framsidan... hallå! Jag älskar den! Och fortfarande, efter att ha läst boken och egentligen tyckt att den var ganska jobbig att ta sig igenom, så gillar jag fortfarande tanken på det här som något bra och Gideon som en karaktär att älska. Och nästa bok i serien, som heter Harrow the Ninth, har ett omslag som är lika snyggt. Och jag skulle egentligen vilja läsa den - men ärligt tror jag inte att jag kommer att palla det eftersom jag hade så pass stora problem att ta mig igenom den här. 

Gideon har vuxit upp som föräldralös på en planet som vi inte får veta så mycket om mer än att det kryllar av skelett, finns någon mystisk "tomb" som är bas för en hel kult och religion och att härskande familjen är nekromantiker. Gideon vill ta sig därifrån, men får inte för Harrowhark Nonagesimus, dotter i den härskande nekromantikerfamiljen. I stället tvingar Harrow Gideon att komma med till en annan planet, The First, för någon mystisk uttagning till att bli "lyctor", och då måste Harrow som nekromantiker ha med sig en slags livvakt/högra hand/betjänt som kallas "cavalier", och det måste bli Gideon. Gideo och Harrow hatar varandra djupt, och har gjort ända sedan de var barn.

Nej, jag lovar, det blir inte mer klart även om man läser boken. Vadå planet? Vadå ben-nekromanti? Hur hänger planeterna/husen ihop? Vem är vem och varför, varför, varför??? 

Nå. I större delen av boken är Harrow och Gideon på utse-någon-till-lyctor-planeten. Här vidtar en mystisk jakt på ledtrådar och nycklar och hemliga rum - och samtidigt så dör de olika husens deltagare under våldsamma omständigheter. Harrow kämpar som ett djur (hon svettas blod och håller helt klart på att jobba ihjäl sig) för att komma "först" i den där tävlingen, men så småningom handlar allt i stället om "vem som gjorde det" - ett slags cluedo, fast i rymden och med nekromantiker, kringvandrande skelett och sanslöst mycket blod och märkliga nekromanti-termer.

Återigen: nej, det blir inte klarare när man läser. Det är mystiskt, och jag får absolut inte grepp om världen och förutsättningarna och magin, även om jag efter kanske halva boken börjar få grepp om karaktärerna (innan de börjar dö).

Jag läste klart boken, men fick kämpa. Jag ville veta "vem" men framförallt ville jag veta "varför". Och ja, i ett fyrverkeri av action fick jag nog veta allt det där, men jag blev inte så himla klok för det. 

OK - så varför läste jag boken klart då, om jag nu fick kämpa så, och tyckte det var så oklart med allting? Jo - det är Gideon och Harrow och deras relation. De hatar alltså varandra och har alltid gjort det. Varför? Och så förändras sakta det där. Oerhört sakta, så sakta att jag som läsare blir glad för detaljer som ett förändrat kroppsspråk eller någon replik som tyder på något mindre dödskyla än förut. 

Andra boken i serien, Harrow the Ninth, fortsätter där den här slutar, och jag har förstått att man bör ha den här högst aktuell i minnet innan man fortsätter med den. För den lär återvända till vissa delar av Gideon-boken, men vända på perspektiven. Och så lär den vara ännu mer oförståelig och mystisk. Åh, jag vet verkligen inte om jag fixar det - samtidigt så vill jag nog följa Harrow lite till, få veta mer om den där "locked tomb" och lite annat. Plus att framsidan är så himla galet snygg.

(måste ju bara tillägga om den här framsidan: det där är alltså Gideon vi ser där. Harrow tvingar henne att alltid sminka hela ansiktet till det där grinande kraniet (för så gör man helt enkelt på the Ninth), men pilotglasögonen är hennes eget olydiga tillägg. Plus att hennes röda hår bryter av hela intrycket rätt bra...)

Titel: Gideon the Ninth
Serie: The Locked Tomb #1
Författare: Tamsyn Muir
Utg år: 2019
Förlag: Tor
Köp den till exempel via Omnible

onsdag 18 november 2020

Sagan om Isfolket 33: Nattens demon

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Det här var en av mina favoritböcker i första läsningen, och jag gillar den lika mycket den här gången jag läser den. 

Tamlin är en liten demon-bebis, utplacerad i huset på Lindallén för att växa upp till en perfekt spion åt Tengel den onde (som ju trots att han ligger i dvala någonstans ändå lyckas ha koll på det mesta). Misstaget som görs är att det lilla demon-ägget han är från början, ett litet grått nystan bara, placeras i Vanjas rum. Vanja är Ulvars dotter, och då alltså barnbarn till Lucifer själv - men det vet minsann inte Tengel-the-Evil-One. Och Vanja kan redan från början se den lilla demonen som kryper runt i hennes rum. Tanken var ju att han skulle vara där i smyg, och hemsöka Isfolkets drömmar och på så sätt avslöja alla deras hemligheter. Men Vanja kan se Tamlin, prata med honom, gräla med honom och tillrättavisa honom när han bär sig dumt åt eller är elak. Vilket han är precis hela tiden. Han är ju en demon. 

Och Tamlin växer på demoners vis raskt upp till demon-yngling. Elak är han fortfarande (Sandemo sparar inte på språket när Tamlin pratar, han är verkligen oborstat hemsk), men mot sin vilja börjar han tycka om Vanja. Fast det erkänner han inte ens för sig själv, för det är ju helt omöjligt. Demoner ska hemsöka, vara vidriga, hata och förstöra. 

Det här är en fullständigt omöjlig bok, och fullständigt underbar. Det är totalt fantasy eftersom Vanja så småningom får ta sig in i demonvärlden för att rädda Tamlin (de uppskattar verkligen inte att han inte klarar gränsdragningen demonkultur/människokultur) men också en omöjlig tämja-rogue-romance när Vanja och Tamlin inte kan vara utan varandra. Och så har vi då Margit Sandemo i sitt esse, som låter Vanja och Tamlin ha galet sex överallt på Lindallén fast ingen annan anar någonting eftersom Vanja är den enda som kan se Tamlin. Och så Tamlins elaka språk på det, som alla drabbade i Isfolkssläkten på en gång. Och i den här soppan kommer då svart-änglarna och Marco. Och andra sorters demoner - vi får veta att det finns olika varianter och hierarkier i demonvärlden. Helt utflippat. Helt knäppt. Och alldeles underbart. 

Titel: Nattens demon
Serie: Sagan om Isfolket #33
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 32: Hunger

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 


Det är så gruvligt synd om Marit i Svelten så det är inte klokt. Först utvandrar alla hennes äldre syskon och deras familjer till Amerika, och lämnar henne ensam kvar med den elaka pappan, så att någon kan ta hand om honom och hans hushåll (för det reder han inte ut själv, men han är hemskt duktig på att klaga). Då är hon alltså bara sisådär 11-12 år eller nåt, och sedan lever pappan vidare i säkert 15 elaka år till innan han dör. Då är Marit ensam (pappan jagade bort alla potentiella friare pga behövde egen markservice 24/7), folkskygg, fullständigt uthungrad eftersom inga pengar finns, och så har hon dessutom vansinnigt ont i magen. Hon plockar ihop sina få pinaler i en säck och kryper iväg (ja, hon har så ont att hon inte kan gå) ner mot bygden för att söka hjälp. Men halvvägs nere dit orkar hon inte mer utan lägger sig ner för att dö.

Sedan håller hon faktiskt på med det i resten av boken, och det är helt otroligt att hon klarar sig ända till sista sidan och en ljus framtid tillsammans med Christoffer Volden (av Isfolket). 
Hon blir alltså räddad från den där ödsliga skogsmyren, befinnes ha blindtarmsinflammation, men kan knappt opereras pga akut undernäring, opereras i alla fall och överlever operationen, börjar få lite näring och ta sig något, vågar till och med prata med sina rumskamrater på sjukhuset. Då drabbar sjukhussjukan sjukhuset hon är inlagd på. Och givetvis får Marit den, och blir sjukast av alla. Som väl är kommer då Benedikte av Isfolket och lägger sina helande händer på henne, och räddar henne från döden. Men när hon håller på att hämta sig efter det så utsätts hon för ett mordförsök medelst ett öppnat fönster ut mot vintern, drabbas av lunginflammation, och håller på att dö igen. Den här gången får ängel-Marco av Isfolket komma sättande och hämta hem henne från en säker död. 

Och Christoffer Volden, då, hur kommer han in i detta? Jo, han är läkare, och råkar vara på plats i närheten där Marit ligger döende (första gången) på en myr i skogen, räddar henne, opererar henne, räddar henne igen, och för att ge henne den sista gnuttan livsmod så lovar han henne (han tror hon är medvetslös och döende) att om hon överlever ska han gifta sig med henne och de ska skaffa många barn. Yes, tänker Marit, och överlever (igen). Oups, tänker Christoffer, vad sa jag nu? Jag som redan har en flickvän? 

Det borde egentligen bli rätt tjatigt med denna evighetslånga dödsbädd, men jag gillar den här boken. Det är rätt fascinerande med sjukhusmiljö runt förra sekelskiftet, och en fin kontrast till övernaturlighetsexplosionen i förra boken Färjkarlen. Det här är mer verkligt. (alltså, ja, tills Marco glider in och Löser Saker På Sitt Himmelska Sätt)

Titel: Hunger
Serie: Sagan om Isfolket #32
Författare: Margit Sandemo

måndag 16 november 2020

The Cloud Roads

Moon vet inte själv vad han är för något egentligen. Han lever med lite olika folkslag (och med "folkslag" menar jag "varelser som är humanoida men inte mänskliga, kan vara blå, gröna, bepälsade, befjädrade etc men bor i "mänskliga" samhällen) och försöker smälta in, men brukar få flytta eller fly efter ett tag när hans hemlighet avslöjas eller riskerar att avslöjas. Moon kan nämligen förvandla sig till en flygande form, och då är han större, med mer bepansrad hud, klor och allmän livsfarlighet. 

Och det där får ingen veta - för då tror alla bara att han tillhör en monstersort som kallas för the Fell som också kan flyga och byta form, fast dessa är elaka, blodtörstiga och luktar illa. Moon är alltså ingen Fell, det vet han. Men vad han i stället är vet han inte. I hela sitt liv har han letat efter sådana som är som honom, men inte hittat någon. Han minns en mamma och några syskon, men de blev mördade av de där usla Fell och sedan dess har han levt ensam.

Nu blir han återigen utslängd från ett samhälle, eller faktiskt ska de precis ha ihjäl honom eftersom någon råkat se honom byta form till sin flygvariant, och därför tror hela byn att han är en Fell och ska utrotas. Men han blir räddad! Av någon som ser ut som honom själv, bara väldigt mycket större! Och hurra, det är en av Moons sort! Nu får Moon reda på att han tillhör några som kallas Raksura, och att han behövs hos dem om han vill följa med "hem"?

Ungefär hit (kanske första fjärdedelen av boken?) älskade jag den här varianten av Martha Wells, väldigt långt ifrån Murderbots rymdvärld och i en värld som kändes helt ny och fräsch. Jadå, det är den, och världsbygget fascinerar. Det är bara det att sedan Moon och Stone (som den större Raksuran heter) anländer till Raksura-samhället så tappar alltihop styrfart för mig. Det blir för mycket internt intrigerande och maktspel, det blir för många "omständliga-planer-görs-upp" (hela kolonin ska försöka flytta, och hur ska det gå till rent praktiskt?), och det blir alldeles för mycket tjurande från Moons sida. Han har levt hela sitt liv på egen hand, klarat sig själv men letat och längtat efter dem som är som honom. Och nu när han hittat dem så går han mest och tjurar över att de faktiskt förväntar sig saker av honom (och ja, över att en del av dem försöker ha ihjäl honom, men det kan jag ju förstå att han surnar till över). Kanske det var jag som var okoncentrerad, eller förväntade mig fel saker av boken, men den gick i alla fall inte alls åt det hållet jag ville, och jag ledsnade. Sista tredjedelen av boken skumläste jag mest - jag ville ändå gärna veta vad som skulle hända (the Fell är Raksuras dödsfiender, och de har extremt ondsinta planer som måste kullkastas) men inte via alla dessa hovintrigskrumbukter. 


Titel: The Cloud Roads
Serie: The Books of the Raksura #1
Författare: Martha Wells
Utg år: 2011
Förlag: Night Shade Books
Hitta den via Omnible

söndag 8 november 2020

Ancestral Night

Haimey och hennes lilla team bestående av piloten Connla, två katter (varav den ena sover hela tiden) och så Singer, som är rymdskeppets AI, "the shipmind", försörjer sig på att resa runt i galaxen efter strandade rymdskepp. De återför dem och får hittelön, eller säljer delar av dem, eller, ja, det är lite oklart för mig faktiskt, men vi avviker snart från det eftersom det rymdskepp de hittar i bokens inledning göra att de inte riktigt kan fortsätta med sitt ordinarie jobb. Dels hittar de någon typ av teknik som tillåter gravitation ombord och som skulle kunna inbringa mycket pengar om de kan ta med den, dels upptäcker de att rymdskeppets ordinarie besättning har utrotats och behöver rapportera det. Men innan de hinner göra något av det här blir de anfallna av rymdpirater, och Haimey blir stucken av något som visar sig vara något teknologiskt parasiterande kartsystem som lägger sig i hennes hud. 

Alltså, jo, jag gillar inledningen men har lite svårt att hänga med på vad som händer, men ungefär så där. Och jag kämpar på, eftersom jag aldrig skulle kunna släppa en bok med en AI som heter Singer för den gillar att sjunga, och som är på väg att bli headhuntad pga att den är intresserad av politik och filosofi. Och ett tag tänker jag att det här kommer att bli en fantastisk bok, när teknolog-parasitiska rymdkartan i Haimeys hud verkar visa på att något viktigt finns gömt i galaxens centrala svarta hål. Kanske teknologi från en civilisation så uråldrig att det inte ens går att föreställa sig?

Men hur bra allt det här än låter, och hur mycket jag än tilltalas av AIn, av katter i tyngdlöst tillstånd, av rymdpirater och av rymdstationer med korrumperade ledare och högst avancerade tolksystem, så blir boken ganska snabbt rätt seg. Jag kämpade på, och ville se hur det går eftersom jag anade storslagna avslöjanden och fina sf-sense-of-wonders... men när vändningarna och avslöjandena kom så var de aldrig så fantastiska som jag ville ha dem. De blev halvbra, halvspännande, halvfascinerande och det hela rätt ljummet, och när jag tagit mig igenom hela boken var totala känslan "otillfredsställande". Egentligen inga lösa trådar, men absolut inga wow-lösningar. 

Ändå finns här detaljer och karaktärer jag tycker väldigt mycket om. Kanske var det de som höjde mina förväntningar på vad som skulle hända och avslöjas? Vi har Singer, the shipmind, som jag väntade mig såååå mycket av. Vi har något så vansinnigt roligt som den kriminalare (alltså, nja, någon typ av rättskipare/jurist/lagkunnig/agent, det var ett par veckor sedan jag läste boken och har glömt vad titeln var) på rymdstationen som är vad jag förstår en gigantisk, intelligent, talande bönsyrsa. Och så har vi "the fox" som det tog minst halva boken innan jag begrep vad det var: teknologi integrerad med mänskliga hjärnan som styr sinne och tankar till "rightminding" och också till känslostyrning. Skitläskigt, på det stora hela.

Men trots alla dessa fascinerande detaljer så blev jag alltså besviken på helheten. Kanske jag provar något annat av Elizabeth Bear. Hon har skrivit episk fantasy också, och så har hon skrivit sf-serien Jacob's Ladder som vad jag förstår ska utspela sig i samma värld som den här White space-serien som Ancestral Night är första boken i, fast historiskt väldigt mycket tidigare. Någon som läst och kan rekommendera?


Titel: Ancestral Night
Serie: White Space #1
Författare: Elizabeth Bear
Utg år: 2020
Förlag: Orion/Gollancz
Hitta den här eller via Omnible

lördag 7 november 2020

Sagan om Isfolket 31: Färjkarlen

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Den här boken handlar mest om Benedikte Lind av Isfolket, Hennings dotter. Hon är en drabbad, men av god-på-insidan-typen, och hon har läst in sig på hemliga trollformler och grejer i isfolksskatten hon ärvt. Men, ack ack, på utsidan har hon de drabbades drag, och hon är stor och klumpig och ful med risigt hår, och det här blir tyvärr alldeles för mycket hennes enda karaktärsdrag. Tillsammans med studenten Sander Brink är hon med om något tilltrasslat spökeriäventyr med trådar långt bak i förkristen historia med människoblot och annat käckt (den där färjkarlen på framsidan är en del av det, men det är komplicerat). Hon är skitduktig, kan mana ner både färjkarlsspöken och annat otyg ner i jorden, läsa av sakers och hus historia genom att hålla i dem och allt möjligt. Men det enda hon tycker om sig själv är: Jag är ful. Därför kommer ingen vilja ha mig. Och så blir hon kär i den vackre, vackre Sander Brink, men även om han så småningom visar en hel del intresse tillbaka så faller allt på att hon ju inte kan tillåta sig bli kär i honom eller bli omtyckt tillbaka, hon är ju så ful. Blöh.

Helt förutom denna Fulhetsdramatik kan detta vara en av de mest överlastade böckerna i serien. Sandemo inleder med ett spökhus som visar sig innehålla 1 st poltergeist, 1 st sexslav (manlig), 3 st äldre damer (sextokiga), 567 st äldre möbler samt 1 st flickebarn som ska bo här men håller på att skrämmas ihjäl, samt dennas 2 st föräldrar som får betala hyra till sextanterna. Sedan Benedikte rett ut detta förflyttas vi raskt till ett annat ställe där Färjkarlen härjar, men även en äldre ond gud, samt Tengel den onde fast mer i andeform, och också tre giriga tyskar och en girig ung student (förutom Sander Brink), lite fler vålnader och en del besatthet. 

Sen kommer då bokens avslut. Benedikte har lyckats reda ut ondskans kärna och ska nu sätta igång och mana ner den i jorden en gång för alla. Vad händer då? Jo, hon får ett akut "jag är fulast i hela världen och duger ingenting till buhu buhu buhuuuuu", spöket håller på att vinna och....

.... enter Marco. Vackre, vackre Marco som drog iväg med svartänglarna på ängelutbildning i förra bokens slut och inte synts till sedan dess. Nu dyker han helt sonika upp här från absolut ingenstans, zappar väg några blixtar på den onde guden/spöket/prästen-från-fordom varpå denne förintas till atomer och Marco lite överlägset drar med handen genom sina vackra, vackra lockar och säger till Benedikte ungefär  "bra att jag kom, va?". 

Kräks lite på Marco-deus-ex-machina-ängelkille. Och vänta bara, det är inte sista gången han ska dyka upp och överlägset lösa allas problem!

Well. Trots Benediktes fulhet blir hon gravid med Sander Brinks barn, men vågar inte fortsätta vara tillsammans med honom eftersom hon ju är så ful och han är så snygg. Hon reser hem till Lindallén och föder sitt barn i stället. Lika bra det, tycker Sandemo, som låter Sander Brink få lite alkoholproblem och bli ihop med Oslos snyggaste tjej i stället. Jahaja. Och Marco? Han har återigen viktigare saker för sig Någon Annanstans. Vi får inte veta vart och ingen isfolkssläkting får följa med. Marco har ett eget, hemligt crew nu, ett med vingar och överlägsen attityd.

Titel: Färjkarlen
Serie: Sagan om Isfolket #31
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 30: Människodjuret

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Förra boken slutade alltså med att elvaårige Henning alldeles ensam fick ta sig hem till Lindallén med Sagas nyfödda tvillingar, eftersom hon själv dog vid förlossningen och Henning troligen blivit föräldralös eftersom Viljar och Belinda inte kommit hem efter en båtresa. Tvillingarna är Ulvar och Marco, och deras pappa är ängeln Lucifer som inte alls kommer närvara vid sina barns uppväxt. I stället skickar han lite svartänglar då och då som välsignar och utför under när det passar dem, men för det mesta låter Henning och Malin kämpa på själva med Ulvars elakhet. 

Malin är den svenska isfolkssläktingen som alldeles utmärkt lämpligt kommer till Norge och kan hjälpa Henning med tvillingarna. Marco är den vackre änglatvillingen som är snäll, söt, rar, gullig samt duktig i skolan. Ulvar är ful, elak, dum, olydig och ond redan från födelsen. Och de kämpar på, Ulvar låtsas inte ens gå i skolan utan springer i skogen och är allmänt ond, ända tills han är så ond att han har ihjäl någon och avrättas av sin egen bror, Marco. Därpå drar Marco iväg med svartänglarna för sin högre utbildning som vi faktiskt aldrig får veta något mer om. Överhuvudtaget är Marco lite too much för mig, faktiskt. Mer om honom snart. 

Och Henning, då? Han reder ut det där med tvillingarna, blir en trygg bonde, gifter sig först med flicka som inte är något lämpligt bondhustruämne, får med henne dottern Benedikte som är drabbad (och olämpliga bondhustrun dör av förlossningen), och gifter sig sedan i stället med den kvinna Ulvar våldtog innan Marco blixtade ihjäl honom, och tar Ulvars dotter Vanja till fosterdotter. Det är inte helt lätt med familjebanden här, och mitt i allt kommer dessutom Hennings föräldrar Viljar och Belinda tillbaka efter många år. De hade inte drunknat, men har varit på villovägar och Viljar är dödssjuk och Belinda är i psykos. Man kunde ju tycka att svartänglarna kunde komma och göra något åt det, i stället för att bara bry sig om Marco. 

Titel: Människadjuret
Serie: Sagan om Isfolket #30
Författare: Margit Sandemo

fredag 6 november 2020

Sagan om Isfolket 29: Lucifers kärlek

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Den här är en av böckerna jag verkligen mindes från första läsningen av serien, och också den bok där Isfolkets historia går in på en helt ny väg som leder till en hel del deus-ex-machina-lösningar om jag minns rätt. Men Lucifer i titeln är alltså Lucifer, ängeln som misshagade Gud så mycket att han störtades ner i underjorden. Här får vi också veta att han enligt myten var hundrade år eller så får vandra lite på jorden bland oss vanliga människor. Och det är när han gör sin 1800-talsvandring han möter Saga av Isfolket. Saga bodde i Sverige, var olyckligt gift men har nu skilt sig och är på väg till Norge och Gråstensholm eftersom hon har en känsla av att hon behövs där. På vägen möter hon en ståtlig karl, Paul, med egen häst och vagn och egen tjänare, och också en mer sliten och mörk typ , Marcel, som verkar lärd men fattig. Alla tre färdas efter diverse omständigheter tillsammans i ståtlige mannens vagn (han ska vara en rik och berömd greve men verkar mest kär i sig själv, fast han är Överjordiskt Snygg).

Någonstans i gränsmarkerna blir det sommarnattsraffel med rymda mördare, lokala åskväder, mark som öppnar sig till avgrunder och en Saga som ränner runt i allt det här och letar efter Marcel eftersom hon förstår att Paul är någon typ av lömsk bedragare. I denna diffusa dramatik avslöjar sig Marcel dramatiskt att vara Lucifer, med vingar och svärd och hela baletten, och sedan ligger de två med varandra så det står härliga till. Därefter hoppar Marcel/Lucifer ut från ett berg och försvinner, och Saga reser vidare till Norge, gravid med tvillingar. Dessa föder hon utomhus en natt, endast i sällskap med Viljars och Belindas elvaårige son Henning, och eftersom ett av barnen är en isfolks-drabbad med alla dessa missbildningar, så dör Saga vid födseln. Kvar står då Henning i en av Isfolksböckernas fåtaliga cliff-hanger-slut i en vinternatt helt ensam i världen med två nyfödda spädbarn att ta hand om, varav den ene ser ut som en ängel (ja, det är han) och den andra ser ut som en demon (ja, det är han). Mer om dem i nästa bok.

Titel: Lucifers kärlek
Serie: Sagan om Isfolket #29
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 28: Is och eld

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Viljar är Heikes barnbarn och Eskils son, och har figurerat i bakgrunden i senaste böckerna som någon som tydligt går egna vägar, är nästan aggressivt enstörig och verkar ha hemligheter. Nu är det dags för honom att få en egen bok och vi ska alltså få veta vad det är som får honom att sticka iväg varje kväll på tonåringsvis ("jag ska bara ut") fast han egentligen har hunnit bli rätt vuxen. Han möter Belinda på vägen en kväll, och Belindas främsta karaktärsdrag går ut på att vara klumpig och inte lika duktig som sin storasyster. Storasyster är gift med arrendatorn av Elistrand, en blekfet lömsk typ med en mamma som är ännu värre. När storasyster dör vill f.d svåger Blekfet i stället gifta sig med lillasyster Belinda men det vill hon absolut inte och hänvisar till sin klumpighet. Nå. Belinda och Viljar träffas och hur klumpig och ovacker (ja just det, glömde nämna att flickstackarn inte är vacker heller) så lyckas hon få Viljar att slappna av, bli kompis och avslöja alla sina Stora Hemligheter. 

Lite antiklimax är det då att hans stora hemlighet är att han har sett ett spöke på Gråstensholm. Och att han inte vill berätta det för farfar Heike och farmor Vinga för då kan de bli ledsna. Eh, hallå? Gråstensholm fullständigt kryllar av spöken, oknytt och demoner, och det är ju Heike och Vinga som fick dem att flytta in... När Viljar får veta det blir han så stukad att han gifter sig med Belinda. Fast hon är ovacker och klumpig. Och inte så snabb i tanken heller, det glömde jag nämna. 

Just det ja, Viljar har en annan hemlighet - han hänger lite med en grupp som vill arbeta för bättre villkor för arbetare, arbetarrörelsens första, hemliga frön. Och när han rätt aggressivt försöker förklara det för Heike får han veta att det är just för att Gråstensholms alla anställda har ordentliga löner som det är svårt att få ihop någon vinst på verksamheten och att det är därför man vill sälja det nu rätt bedagade gamla spökslottet. Jahaja, inget kunde han impa med, varken spöken eller arbetarkamp. Men pappa blir han, Belinda och Viljar får en son som heter Henning. Farmor Vinga dör i hastig sjukdom, och då blir farfar Heike skogstokig och ska dra upp till Isfolksdalen för att fajtas mot Tengel, men det går inte alls och slutar med att även Heike avlider i slutet av boken. Efter att ha varit med i tio böcker i rad! Det är ett oslaget Isfolksrekord, det. Och han lämnar ett tomrum efter sig i kommande böcker, det gör han.


Titel: Is och eld
Serie: Sagan om Isfolket #28
Författare: Margit Sandemo

fredag 16 oktober 2020

Ensam i Paris och andra historier

En längre novell, eller kortroman, och ett antal andra noveller. Kvaliteten är skiftande, jag gissar att de här är skrivna under ganska olika tidpunkter i Moyes författarskap.

Den längre novellen är alltså Ensam i Paris och den jag gillade mest. Här får vi följa med Nell på hennes länge efterlängtade romantiska weekend i Paris tillsammans med pojkvännen Pete. Nell har aldrig varit i Paris, eller egentligen på resa någonstans alls. Hon är den ängsliga typen som gör långa listor på allt och planerar allt i minsta detalj (så även denna weekend som i princip är punktad i minutscheman för vad som ska besökas och göras). Pete däremot berättar gärna om alla sina resor och upplevelser och fantastiskt spännande liv. 

Grejen är bara att Pete aldrig dyker upp när de ska gå på tåget över kanalen. "Har det tajt på jobbet, åk före du" säger han, vilket förstås inte är OK på något sätt, och särskilt inte när det är Nell som nu måste åka själv. 

Men hon åker. Och hon fixar det. Och under en weekend som känns myyyyyycket längre än vad någonsin mina egna helger gör (de tar banne mig slut innan de har börjat) så hinner hon beta av allt man ska, inklusive romans med en fransman som känns som "Fransk man, standard 1A" ur alla fördomars kataloger. (kreativ, bär baguette under armen, kör vespa, gillar matlagning...) Trots onödig fnurra på tråden som bara inte kan inträffa i dagens mobil-nutid (jag blev riktigt irriterad på den här förvecklingen) så slutar allt förstås bra och det är en trevlig feelgood-historia i fin miljö.

Resten av novellerna var väl sisådär. Någon rätt OK men andra rätt mediokra. Jag läser hellre en hel roman av Moyes (och har fortfarande några kvar att beta av).

Titel: Ensam i Paris och andra historier
Författare: Jojo Moyes
Originaltitel: Paris for One and Other Stories
Översättning: Helen Ljungmark
Ljudbok - uppläsning: Gunilla Leining
Utg år: 2017
Förlag: Printz Publishing
Hitta den på ditt bibliotek, hos den lokala bokhandeln eller via Omnible

torsdag 15 oktober 2020

Sagan om Isfolket 27: Synden har lång svans

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Christer Tomasson, son till Tula och Tomas, är fullständigt övertygad om att han är den i sin generation som är drabbad av Isfolkets förbannelse. Det är nog det roligaste i den här boken, det när han liksom inte ger sig utan gång på gång försöker sig på magi och det bara inte går. Det kanske bara ska... mogna? I vilket fall som helst träffar han i tonåren en Magdalena Backman på Ramlösa Brunn. och denna Magdalena försvinner sedan spårlöst och ersätts av en annan Magdalena, en släkting som inte ens är särskilt lik den riktiga Magdalena. Den riktiga har blivit tvångsintagen på en anstalt eftersom hennes ondskefulla familj är ute efter ett arv. Men Christer ger sig den på att han ska hitta henne och rädda henne (han har hunnit bli några år äldre nu men tror fortfarande att han har magiska förmågor). 

Och enter: ... Heike! Såklart! Vi kan inte ha en bok i den här delen av serien där inte Heike är med och ställer allt till rätta. Så även här. Och här gör han det genom den scen som kan vara den absolut mest pinsamma och skämskuddiga i hela Isfolksserien: den när han lägger sina händer runt huvudet på en hund för att på så sätt ta reda på var Magadalena (hundens ägare) kan finnas. Det pinsamma är att det precis har förekommit en längre utläggning här om att hundarna här på jorden egentligen alla står i förbindelse med utomjordingar. Och det är dessa "vänner" till hunden som Heike nu ber om hjälp. Och jodå, Hundvännerna I Rymden svarar på hans anrop och visar var Magdalena kan finnas. Hej och hå. Jag gillar verkligen Isfolketböckerna eftersom de varje, varje gång drar in mig i ett mäktigt läsflow, och de har sina höjdpunkter och fina karaktärer. Men ibland blir det pinsamt och konstigt, och det här är seriens absoluta bottennapp. Scenen med hunden alltså, boken i övrigt är helt OK och rätt rolig.

Titel: Synden har lång svans
Serie: Sagan om Isfolket #27
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 26: Huset i Eldafjord

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Eskil Lind av Isfolket, Heikes och Vingas son, avvek när han i förra boken egentligen skulle följa med Tula hem. Jo, för nu hade han chansen att vara med om ett eget äventyr och inte alltid bara stå i pappa Heikes skugga. Han fick redan som barn höra talas om ett mystiskt Eldafjord på Vestlandet där det skulle finnas en skatt, och han tänker hitta den och vara hjälten som räddar Gråstensholm och de andra godsen från ruinens brant (för där är de uppenbarligen). Till Eldafjord, alltså!

Det går inte så bra, och pappa Heike får (som vanligt) rycka ut och komma till undsättning. Först hamnar Eskil av misstag i fängelse, sedan får han bo i ett mystiskt spökhus där spöket är av den ytterst ogina typen som inte alls vill dela med sig av sina rikedomar utan hellre har ihjäl dem som söker efter dem. Heike får ta sig in i spökets (det är många sekel gammalt) håla och lära det veta ut genom att utrota det till atomer. På köpet hittar han en flöjt. Igen! Och jadå, det här är också en ond flöjt, och innan den blir förstörd får vi uppleva en Heike som bunden vid ett träd (likt Odysseus och sirenerna) hindras från att spela på flöjten fast han jättejättegärna vill göra det. Han är nämligen besatt av Tengel den onde, men bara en liten stund. Stackars Eskil får inte alls spela huvudrollen i sin egen bok ens, för den tar Heike över. Dock får Eskil med sig en fru från Eldafjord, och en son (som frun redan hade). Heike får med sig ett par rejäla jakhorn. Men alltså ingen flöjt.

Titel: Huset i Eldafjord
Serie: Sagan om Isfolket #26
Författare: Margit Sandemo

onsdag 7 oktober 2020

Unforgiven

En av de fyra ryttarna (fast det är bara tre böcker i serien) som återvänt efter Napoleonkrigen är Kenneth Woodfall, earl av Något Gods i Cornwall. Nu ledsnar han på festarlivet i London och beger sig hem till sitt gods i Cornwall för att fira jul. Och då stöter han på miss Moira Hayes, tjejen han var kär i före han drog ut i kriget - och hon var kär i honom. Men Dramatiska Händelser gjorde att de skildes åt under hat och elände (och att deras två familjer varit dödsfiender i generationer hjälpte också till). Moira får honom fortfarande svag i knäna, men hon är nu förlovad med en annan gentleman. Hon är inte kär i honom, men behöver ha en äkta man för att inte bli utkastad från sitt föräldrahem (manlig arvtagare saknas och pappan är död).

Fast även om Kenneths knän blir svaga och Moira fortfarande tycker att Kenneth är den snyggaste man hon sett, så hatar de varandra ännu djupt. Trots detta dansar de en vals på julbalen, och trots detta så ligger de med varandra i någon typ av lusthus mitt i en vinterstorm. Moira blir gravid men vägrar tala om detta för Kenneth. Samtidigt är hon arg på honom för att han... eh... finns? Hon blir sjuk av sin graviditet men vägrar fortfarande på direkta frågor erkänna att hon är gravid, särskilt inte när Kenneth frågar. 

Till sist blir de ändå gifta, fast de hatar varandra, fast så småningom kommer de på att de nog är kära i varandra också. 

Förlåt. Det där var en usel sammanfattning. Men den här boken är verkligen inte bra. Jag tycker absolut inte om Kenneth, och jag tycker ännu mindre om Moira. Grejen med Mary Balogh brukar vara att hon inte låter sådana här missförstånd och bittra hemligheter förgifta och sega ner hela böcker. Hon brukar låta det storma fram ganska direkt och rensa luften. Men här får det fortgå, och jag blir så frustrerad när bägge bara går på sitt håll och inte berättar för varandra vad som är fel, och vad som egentligen hände den där gången före kriget. Så när de väl lugnar ner sig och låter sig vara kära i varandra har jag tappat intresset. 

Det händer att Mary Balogh skriver böcker jag inte inte gillar. Det är verkligen inte ofta - men det här är en av dem.


Titel: Unforgiven
Serie: The Horsemen Trilogy #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1998
Köp den via Omnible

Sagan om Isfolket 25: Ängel med dolda horn

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 


Heike får resa direkt ner till Småland efter sitt sjukdomshelande besök i norra Sverige i Djupt i jorden. Jo, för det är helt akut att Tula Backe (dotter till Gunilla och Erlend i Backe vid Bergqvara gods) stoppas och får sig en rejäl uppläxning och varning. Tula är nämligen en av de Dolda Drabbade, och har ända sedan hon varit liten kunnat lite praktisk ha-ihjäl-magi. Nu har hon fått tag på en flöjt hon lär sig spela på, och det är detta som är katastrofen. Det är nämligen en Ond Flöjt. När hon spelar en viss melodi på den så väcks Tengel den onde ur sin månghundraåriga dvala, och det vore inte bra alls. Heike får nu (tillsammans med ett antal förfäder som kommer till hjälp, att de sedan länge är döda är inget hinder) ha rena demonutdrivningen på Tula för att ta flöjten ifrån henne och förinta den. 

Sedan följer Tula med till Gråstensholm för att få utbildning i sina krafter, få råd och stöd av Heike, och nattetid sexuell utbildning av de Fyra Demonerna med De Enorma Organen. (alltså...jo) Därefter reser hon hem till Småland igen, och återförenas med instrumentmakaren som tillverkade flöjten. Han heter Tomas och är en snäll kille. Flöjten råkade han tillverka av misstag. Hans ben är förtvinade så han sitter i en liten vagn och har utfrusen och utmobbad av samhället gett upp hoppet om kärlek och familj - men nu kommer Tula och vill ha honom och bryr sig inte ett dugg om fysiska skavanker.
På resan hem skulle Tula egentligen haft sällskap med Heikes och Vingas son Eskil, men denne avviker redan i Kristiania och drar på egna äventyr i något mystiskt Eldafjord han hört talas om. Det får vi läsa mer om i nästa bok.

Titel: Ängel med dolda horn
Serie: Sagan om Isfolket #25
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 24: Djupt i jorden

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Egentligen något av en sidohistoria, ändå en av dem jag mindes starkast från första läsningen av Isfolket. Jag vet inte varför, det är ingen favorit, men kanske det att den bryter av en del mot de andra i miljö? Anna Maria, barnbarn till Ingela Lind, reser till en liten by vid kusten i norra Sverige. Rätt oklart var eftersom det både är ett hedlandskap och finns berg med en gruva i närheten. I vilket fall som helst är hon anställd som lärare åt byns barn, trots att hon bara är 19 år. Gruvans förman, den mörke och bistre Kol, tycker att de hellre hade velat ha en "riktig" lärare (och helst manlig) men när nu byn ligger så avsides så får de nöja sig med vad de får, ungefär. 

Det är alltså Kol vi ser på framsidan, och givetvis blir han och Anna Maria kära i varandra. Byn och gruvan och dess befolkning och anställda är ett enda trassel av korrumpering, utpressning och dåliga affärer, och Anna Maria har fått komma dit eftersom hon (som rätt rik arvtagerska) ska luras in i ett äktenskap med gruvägaren för att rädda upp en katastrofal ekonomi. Men det blir alltså gruvförmannen som blir den Ende och Rätte, och på vägen är Anna Maria något av en katalysator för att få igång socialt liv i den lilla byn. 

Och så klart kan inte en hel bok i den här delen av serien få fortlöpa utan att Heike får vara med. Han och Vinga anländer till byn strax före jul och får bota sjukdomar, ryta med bankfolk och annat. 

Titel: Djupt i jorden
Serie: Sagan om Isfolket #24
Författare: Margit Sandemo

tisdag 6 oktober 2020

Wolf Hall


Det har tagit sin tid, men nu har jag lyssnat igenom Wolf Hall som ljudbok. Och jag har haft det ganska trevligt under tiden - att uppleva England under 1500-tal utifrån detta här-och-nu-perspektiv jag får i den här boken är intressant. Allt som händer, alla kungliga och politiska krumbukter, upplever jag alltså helt ur Thomas Cromwells perspektiv. Och historien får liv - människorna känns verkliga, livet och vardagen känns riktiga, och jag är liksom där. Samtidigt är jag utanför och har kunskapen om vad som hände sen med kung Henrik, Anne Boleyn, religionsutbrytningen och allt det där.

Men det jag får nu, och det jag gillar, är detaljerna, känslan, färgerna. Och jag får veta saker jag inte visste, och måste googla. Sjukdomen "engelska svetten" till exempel. Herregud, så fasansfullt - den dödade ofta inom ett dygn från att en människa hade varit fullt frisk! Skräcken att försöka leva vidare i sina liv och ha ett sånt hot över sig! (jämte alla de andra som fattigdom, krig och svält)

Jag är inte helt positiv - ganska ofta sitter jag och märker hur tankarna har vandrat iväg när jag blir helt översköljd av alla dessa namn på hertigar, hovmänniskor och stormän i England, Frankrike, Spanien och halva Europa. Jag mäktar inte hålla isär dem (och hälften av dem heter banne mig Thomas) och politiskt intrigerande har aldrig varit min grej. Så kommer det någon detalj igen som fångar mig och jag lyssnar vidare - men för mig är den här boken på tok för lång och tjock, när det långa och tjocka så fylls av namn på mäktiga personer. Hade det skalats ner och jag fått mer av att få stiga in i 1500-talet så hade jag älskat den. Nu blir det mer ett "äntligen färdig". Läser jag vidare i trilogin så blir det som vanliga pappersböcker där jag kan styra lästempot själv.

Titel: Wolf Hall
Serie: Wolf Hall #1
Författare: Hilary Mantel
Originaltitel: Wolf Hall
Översättning: Jesper Högström
Ljudbok - uppläsning: Angela Kovács
Hitta den på ditt bibliotek, i din närmaste bokhandel eller via Omnible

måndag 5 oktober 2020

Sagan om Isfolket 23: Våroffer

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Våroffer hänger ihop med föregående bok Demonen och jungfrun och fortsätter där den aldrig hann bli färdig. Vinga har förvisso fått tillbaka sitt Elistrand från domare Snivels slemme brorson Sörensen, men Heike har inte lyckats återta Gråstensholm ännu. Inte med lagliga medel i alla fall - domare Snivel har köpt ordningsmakt och tingsmän och allt möjligt och sitter nöjd, paddliknande och ohotad på sitt stulna gods. Men nu tar Heike till förbjudna medel - han ingår en slags pakt med allsköns demoner, gastar och oknytt i en magisk rit på vårdagsjämningen. Vinga är med, och både hon och Heike målar sina nakna kroppar fulla med diverse mystiska tecken, och så dricker Heike ett antal mystiska hopkok med ingredienser från isfolkets hemliga "skatt" varpå han håller på att dö men räddas av Vinga. Därefter flyttar alla dessa varelser, "det grå folket" in på Gråstensholm där de roar sig med att skrämma tjänstefolket från vettet. Tjänstefolket slutar en efter en, och till sist besegras även domaren själv i ett spök- och ryscrescendo, och Heike kan flytta in i sitt eget ägandes hus efter mycket om och men. Dock är de grå kvar, men är rätt lugna av sig så länge man inte stör dem uppe på vinden. Heike och Vinga gifter sig äntligen och får en son, Eskil, som kommer få en egen bok strax. Först ska bara Heike resa till Sverige på lite akuta ärenden och ställa saker tillrätta för släktmedlemmar som är i fara på diverse vis.

Titel: Våroffer
Serie: Sagan om Isfolket #23
Författare: Margit Sandemo

lördag 3 oktober 2020

Just nu - oktober

Det är första lördagen i oktober, och alltså dags för ett av de just-nu-inlägg som vi f.d. kulturkollare fortsätter med.

Här är mitt just nu:


Just nu läser jag: 
Fula tjejer av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson. Har längtat mycket efter den!

Just nu läser jag också:
precis som i förra just-nu-inlägget håller jag fortfarande på med  maraton-omläsningen av alla böckerna i Sagan om Isfolket (Sandemo) Det är oerhört förnöjsamt. Jag är på bok 24, och försöker hålla takten med att blogga om böckerna också. Jag spoilar hårt i mina inlägg (fast jag varnar först!) och har väldigt roligt när jag skriver. 


Just nu lyssnar jag:
på Ensam i Paris och andra historier av Jojo Moyes, uppläst av Gunilla Leining.

Just nu längtar jag:
efter min dotter som just flyttat hemifrån och ända till Visby. Allt är bra och som det ska vara - men jag har blivit av med min bästa gå-till-biblioteket-partner och gå-i-bokhandeln-och-prata-om-böcker-vän. Det är hårt.


Alla kan såklart hänga med på just nu-utmaningen på egen blogg eller instagramkonto! 
Fler just-nu-inlägg hittar du hos LindaHelenaUlrica, Fanny och Anna.

fredag 2 oktober 2020

Sagan om Isfolket 22: Demonen och jungfrun

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Då är vi alltså inne på fjärde boken om Heike (och än är det många kvar...) och nu ska han äntligen få träffa sin egen enda och rätta. Det är Vinga Tark, dotter till Elisabet och Vemund Tark (från Bakom fasaden) som när vi lär känna henne bor i ett ödetorp ute i skogen med bara en get till sällskap. Jo, för hennes föräldrar dog hastigt och nu är släkten så utspridd och fåtalig att det inte fanns någon som tog över gården, eller ens gårdarna. Vinga var bara tonåring, och hade inte mycket att sätta emot när den vedervärdige domare Snivel och hans lika vedervärdige brorson först försatte gårdarna i konkurs och sedan köpte in dem till sig själva. Vinga ville de skicka till något hem för vanartiga tonårstjejer, men då rymde hon alltså till skogs och vägrade att ha med människor mer att göra.

Enter Heike. Skräckinjagande och stor men med ett hjärta av guld. Han hjälper Vinga, först att flytta tillbaka till människorna och sedan med att få tillbaka åtminstone Elistrand som är hennes gård. Dock har han för sig att de två inte kan bli ett par (trots att bägge är ordentligt kära i varandra) eftersom han är ful och Vinga så ung att hon inte vet vad hon vill. Hon behöver träffa någon annan först innan hon ger efter för första bästa, tycker han, och håller på och åmar sig om detta boken igenom (och i nästa bok också). Vinga vill ha Heike och gillar hans håriga bröst och vildsinta utseende, men får alltså lugna sig ett bra tag innan hon får honom. Heike presenterar Vinga för andra unga män, och håller sedan på att gå ihjäl av svartsjuka när hon pratar snällt med dessa. Han är rätt jobbig på det hela taget, och Vinga får skälla ut honom rejält innan han lugnar ner sig.

Titel: Demonen och jungfrun
Serie: Sagan om Isfolket #22
Författare: Margit Sandemo

onsdag 30 september 2020

Silvervägen

 

Nu äntligen har även jag läst (lyssnat på) Silvervägen, boken som så många skrivit om och hyllat. Ofta är jag rätt skeptisk till böcker som vräks över mig och älskas av alla andra, men jag tänkte att jag testar väl att lyssna en liten stund på den här, då. Går det så går det. Jag brukar sällan bli jätteupphetsad av vare sig deckare eller män som kör bil i natten och röker ändlösa antal cigaretter.

Men jag fastnade, och lyssnade vidare om hur Lelle kör bil i de ljusa sommarnätterna i Västernorrlands inland. Det som fick mig att fastna var nog miljöbeskrivningarna, naturen, och alla dessa ensamma gårdar och hus som ligger långt från vägen och långt från närmaste granne. Ofta övergivna men ibland med någon eller några människor som lever så helt isolerat mitt i naturen. Ibland kan jag känna en stor längtan efter att bo så där själv. Men så kryper hösten och vintern på, Lelle börjar jobba som gymnasielärare igen, snön kommer, och mörkret. Och sen är jag inte alls sugen på att köpa på mig någon ödslig norrlandsgård längre.

Nå. Lelle kör alltså och letar efter sin dotter Lina som försvann för tre år sedan. Han vägrar tro något annat än att hon fortfarande lever och behöver att han hittar henne. Han bockar av plats efter plats, letar och letar, sover dåligt och missköter sig själv och sitt liv. Samtidigt får vi läsa om Meja som tillsammans med sin mamma Silje flyttar till Glimmersträsk för att bo hos Siljes senaste pojkvän Torbjörn. De har flyttat runt på olika platser i hela Mejas liv, och ju längre vi läser om Meja och Silje desto mer förstår vi hur Meja fått vara mamman och hur desperat hon söker en fast punkt och trygghet i sitt liv. Därför känns det så väldigt bra när hon nu träffar Carl-Johan, son i en familj som gjort överlevnad, trygghet och hållbarhet till en livsstil. Hembakat bröd, egenkärnat smör och en familj som alltid, alltid bott på samma plats tillsammans. 

Så småningom knyts trådarna ihop och allt blir så där ruskigt spännande som en riktigt bra deckare kan bli. Ändå är det bokens första halva, den mer stillsamma och förtvivlat sorgliga delen, som är den jag gillar mest.

Titel: Silvervägen
Författare: Stina Jackson
Ljudbok - uppläsning: Marie Richardson
Utg år: 2018
Förlag: Albert Bonniers förlag / Bonnier Audio
Hitta den hos din lokala bokhandlare, ditt bibliotek eller via Omnible

fredag 18 september 2020

Sagan om Isfolket 21: Vargtimmen

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Heike tar sig sakta mot Norge och den släkt han aldrig träffat. I förra boken förirrade han sig till häxmarker i Östeuropa, i den här rider han runt i Skåne och letar efter Arv Grip av Isfolket. Det tar en stund innan de finner varandra, och under tiden får vi läsa om Gunilla i Knapahult som hunsas av sin nitiskt religiöse far (fast det är bara alla andra som syndar och ska straffas, aldrig han själv). Hon uppvaktas av barndomsvännen Erland som först är en störig, gänglig tonåring och ett par år senare en ståtlig och stolt soldat, och när han har blivit det blir Gunilla kär i honom. Fast samtidigt är hon helt förstörd av sin uppväxt och fars misshandel så hon vågar inte ge sig på att bli ihop med någon. Möjligen kan hon tänka sig att leva ihop med den mycket äldre Arv Grip, skrivare på godset Bergqvara, i trygghet och lugn. 

In i allt detta brakar en uthungrad och trött Heike och ställer allt tillrätta. Gunilla och Arv hindras i sista sekund att gifta sig (klassiska scenen i kyrkan, ni vet: "om någon har något att invända mot detta äktenskap, tala nu or forever be silent..." och så kommer då Heike in i kyrkan och ser ut som en demon och säger att äktenskapet måste stoppas) - jo, för de är ju släkt visar det sig. Far och dotter, till och med. Det är komplicerat. Ytterligare komplikationer blandas in med någon typ av skräck och fasa om bor i skogen i närheten, som först verkar vara spöken eller demoner men som sedan visar sig vara vanliga, elaka människor. 

Det händer en hel del i den här boken - men är ändå en av dem jag glömt bort rätt mycket av och känner som en mellanbok. Men om jag minns rätt så kommer Arv Grips förlorade barn ha rätt stor betydelse senare i serien.

Titel: Vargtimmen
Serie: Sagan om Isfolket #21
Författare: Margit Sandemo


onsdag 16 september 2020

Silke

 

Det här verkade inte som en Carolina-bok alls. Ganska tunn (120 s), inga svärd på framsidan, eller ens kärlekspar som drunknar i varandras ögon eller någon av de markörer som brukar locka mig. Men den här boken fick jag inom bara något dygn höra två olika personer prata om som "en av de bästa böcker de läst, och så otroligt berörande" och då tänkte jag att jag var tvungen att testa.

Hervé Joncour bor i staden Lavilledieu i Frankrike, där sidenspinneri är en viktig inkomst. Hervé livnär sig på handel av silkesmaskar, och reser till länder som Egypten för att köpa hem silkesmaskar till Lavilledieu. Han har en fru, Helene, som är van vid att han försvinner på sina resor några månader om året. De har inga barn men vill gärna ha det.

Så drabbas silkesmaskarna överallt av någon silkesmaskpest, och Hervé tvingas i stället resa över hela världen ända till Japan för att (olagligt) köpa silkesmaskar. Detta är alltså mitten på 1800-tal ungefär, och Japan är fortfarande stängt för omvärlden. I Japan träffar Hervé någon lokal adelsman och blir kär i dennes konkubin (vilket ju förstås är helt omöjligt och förbjudet). Det handlar på sin höjd om utbyte av blyga blickar - ändå fortsätter Hervé att vara besatt av denna kvinna trots att de eventuellt träffas någon gång om året och annars är x antal tusen mil från varandra. 

120 sidor, alltså, och varje ord är vägt med guldvåg. Det är sparsmakat och läsaren får läsa de till synes enkla meningarna, och så själv föreställa sig allt annat, alla funderingar, all vånda, all oro, all längtan, den farliga miljön, alla umbäranden en så lång resa utgör (här står liksom bara "han reser genom hela Ryssland, över Uralbergen och förbi Bajkalsjön" eller något liknande, jag har inte kvar boken nu när jag skriver inlägget, men jämför bara med exempelvis Tsarens kurir som gör samma resa på säkert tusen sidor...). Det är symbolik, och berättandet bygger en del på upprepningar (lite som en folksaga), och det är verkligen bara ytan på allt det som egentligen sker. 

Jag kan se det vackra, och imponeras av det litterära hantverket - men tyvärr så berör mig berättelsen inte alls. Jag behöver tydligen få lite fler detaljer för att kunna se och känna det som händer, lära känna människorna - här lämnar de mig helt oberörd. Så tyvärr var det som jag trodde från början, att detta inte är någon Carolina-bok. Men! Jag har nu sett att det 2007 gjordes en film, Silk, baserad på boken! Och den vill jag verkligen, verkligen se! Då tror jag att jag får de detaljer och miljöer och personer jag behöver för att kunna känna något för Hervé och hans resor och kvinnorna i hans liv. För en gångs skull tror jag faktiskt att jag skulle gilla filmen bättre än boken.

Titel: Silke
Författare: Alessandro Baricco
Originaltitel: Seta
Översättning: Viveca Melander
Utg år: 1998
Förlag: Bonnier
Hitta den på ditt bibliotek, lokala bokhandlare eller via Omnible