fredag 18 september 2020

Sagan om Isfolket 21: Vargtimmen

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Heike tar sig sakta mot Norge och den släkt han aldrig träffat. I förra boken förirrade han sig till häxmarker i Östeuropa, i den här rider han runt i Skåne och letar efter Arv Grip av Isfolket. Det tar en stund innan de finner varandra, och under tiden får vi läsa om Gunilla i Knapahult som hunsas av sin nitiskt religiöse far (fast det är bara alla andra som syndar och ska straffas, aldrig han själv). Hon uppvaktas av barndomsvännen Erland som först är en störig, gänglig tonåring och ett par år senare en ståtlig och stolt soldat, och när han har blivit det blir Gunilla kär i honom. Fast samtidigt är hon helt förstörd av sin uppväxt och fars misshandel så hon vågar inte ge sig på att bli ihop med någon. Möjligen kan hon tänka sig att leva ihop med den mycket äldre Arv Grip, skrivare på godset Bergqvara, i trygghet och lugn. 

In i allt detta brakar en uthungrad och trött Heike och ställer allt tillrätta. Gunilla och Arv hindras i sista sekund att gifta sig (klassiska scenen i kyrkan, ni vet: "om någon har något att invända mot detta äktenskap, tala nu or forever be silent..." och så kommer då Heike in i kyrkan och ser ut som en demon och säger att äktenskapet måste stoppas) - jo, för de är ju släkt visar det sig. Far och dotter, till och med. Det är komplicerat. Ytterligare komplikationer blandas in med någon typ av skräck och fasa om bor i skogen i närheten, som först verkar vara spöken eller demoner men som sedan visar sig vara vanliga, elaka människor. 

Det händer en hel del i den här boken - men är ändå en av dem jag glömt bort rätt mycket av och känner som en mellanbok. Men om jag minns rätt så kommer Arv Grips förlorade barn ha rätt stor betydelse senare i serien.

Titel: Vargtimmen
Serie: Sagan om Isfolket #21
Författare: Margit Sandemo


onsdag 16 september 2020

Silke

 

Det här verkade inte som en Carolina-bok alls. Ganska tunn (120 s), inga svärd på framsidan, eller ens kärlekspar som drunknar i varandras ögon eller någon av de markörer som brukar locka mig. Men den här boken fick jag inom bara något dygn höra två olika personer prata om som "en av de bästa böcker de läst, och så otroligt berörande" och då tänkte jag att jag var tvungen att testa.

Hervé Joncour bor i staden Lavilledieu i Frankrike, där sidenspinneri är en viktig inkomst. Hervé livnär sig på handel av silkesmaskar, och reser till länder som Egypten för att köpa hem silkesmaskar till Lavilledieu. Han har en fru, Helene, som är van vid att han försvinner på sina resor några månader om året. De har inga barn men vill gärna ha det.

Så drabbas silkesmaskarna överallt av någon silkesmaskpest, och Hervé tvingas i stället resa över hela världen ända till Japan för att (olagligt) köpa silkesmaskar. Detta är alltså mitten på 1800-tal ungefär, och Japan är fortfarande stängt för omvärlden. I Japan träffar Hervé någon lokal adelsman och blir kär i dennes konkubin (vilket ju förstås är helt omöjligt och förbjudet). Det handlar på sin höjd om utbyte av blyga blickar - ändå fortsätter Hervé att vara besatt av denna kvinna trots att de eventuellt träffas någon gång om året och annars är x antal tusen mil från varandra. 

120 sidor, alltså, och varje ord är vägt med guldvåg. Det är sparsmakat och läsaren får läsa de till synes enkla meningarna, och så själv föreställa sig allt annat, alla funderingar, all vånda, all oro, all längtan, den farliga miljön, alla umbäranden en så lång resa utgör (här står liksom bara "han reser genom hela Ryssland, över Uralbergen och förbi Bajkalsjön" eller något liknande, jag har inte kvar boken nu när jag skriver inlägget, men jämför bara med exempelvis Tsarens kurir som gör samma resa på säkert tusen sidor...). Det är symbolik, och berättandet bygger en del på upprepningar (lite som en folksaga), och det är verkligen bara ytan på allt det som egentligen sker. 

Jag kan se det vackra, och imponeras av det litterära hantverket - men tyvärr så berör mig berättelsen inte alls. Jag behöver tydligen få lite fler detaljer för att kunna se och känna det som händer, lära känna människorna - här lämnar de mig helt oberörd. Så tyvärr var det som jag trodde från början, att detta inte är någon Carolina-bok. Men! Jag har nu sett att det 2007 gjordes en film, Silk, baserad på boken! Och den vill jag verkligen, verkligen se! Då tror jag att jag får de detaljer och miljöer och personer jag behöver för att kunna känna något för Hervé och hans resor och kvinnorna i hans liv. För en gångs skull tror jag faktiskt att jag skulle gilla filmen bättre än boken.

Titel: Silke
Författare: Alessandro Baricco
Originaltitel: Seta
Översättning: Viveca Melander
Utg år: 1998
Förlag: Bonnier
Hitta den på ditt bibliotek, lokala bokhandlare eller via Omnible

tisdag 15 september 2020

Sagan om Isfolket 20: Korpens vingar

 Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).

Heike har blivit en stor och ... inte ståtlig yngling. Han är en märklig blandning av skräckinjagande med gula ögon - och vänlighet med mjuk röst. Folk som möter honom korsar sig, eller springer och gömmer sig, fast när de vågar prata med honom så lugnar de ner sig eftersom de märker att han är artig, trevlig och allmänt rar. Han har dock lite svårt att hitta mat och husrum nu när han lämnar sin fosterfamilj i Slovenien och ska börja bege sig hemåt Norge, och svårt för att fråga folk om vägen (pga "Waaaah... en demon från avgrunden, ska jag dö nu??" *springer in och stänger dörren*). 

Så det är inte så konstigt att han förvirrar sig åt fel håll, alldeles för långt österut och in i de transylvanska bergen. Här kommer han till en undangömd by och en borg som ibland ser ut som något imponerande och ibland som något fasansfullt, och här möter han inte vampyrer även om det är det man förstås skulle tro. Nä, här handlar det om en uråldrig häxa som lever på sin egen förbannelse, suger liv (bokstavligen) ur alla resenärer som råkar förirra sig in i hennes upptagningsområde, samt stryper män med hjälp av sitt hår innan hon så länge det går efteråt låter dessa döda män tillfredsställa henne i sängen. Alltså, jo, det är en makaber historia det här, och ingenting av det Heike och hans två reskamrater Peter och Mira ser när de kommer till dalen är som det ser ut. Det är action, det är läskigt, och det är ytterligare en variant på isfolksböckerna som ju verkligen kan handla om allt möjligt. Här alltså någon typ av japansk skräcksaga som fått flytta till Östeuropa och försöka ha ihjäl vår fine Heike.

Titel: Korpens vingar
Serie: Sagan om Isfolket #20
Författare: Margit Sandemo

fredag 11 september 2020

Tystad

 

I rasande takt har jag lyssnat igenom ljudboksserien Tystad som finns på Storytel. Det är en fiktiv dokumentärserie i 8 ungefär halvtimmeslånga delar, skriven av Lisa Bjärbo och Åsa Anderberg Strollo, dramatiserad med skådespelare och ljudeffekter, och jag tyckte väldigt mycket om den.

Fiktionen är att Milad gör en radiodokumentär som sitt specialarbete sista året på gymnasiet, om det attentat som skedde på Arlanda i maj ett år tidigare. En av de misstänkta för attentatet var Elise Björk, 16 år, och Milads flickvän. Nu gör han sin radiodokumentär för att ge sin bild av vad som hände, vem Elise var och hur det kunde bli som det blev. 

Vi får följa Elise och Milad från gulligulliga ljudklipp när de sitter och fnissar tillsammans åt att han "spelar in allting, och sluta med det där...", till aningarna om att Elise mår allt sämre av allt det hon är rädd för och oroar sig över och är vansinnigt arg på. Det är klimatet, och maten, och flygtrafiken, och folks ovilja att reagera, och hon är engagerad och smart men har inga gränser. Vi får också höra samtal med Elise mamma, som vill skydda sin dotter och göra det som är bäst för henne om det går, och vi får höra personer från det ungdomsboende Elise så småningom hamnar på, både personal och intagna. Och så kommer det inklippta nyhetssändningar och andra ljudeffekter, och så hålls alltihop ihop av Milad som är berättarrösten som känns mycket trovärdig. 

Det är tragiskt, oroande, spännande och väldigt, väldigt bra. Och det går inte att sluta lyssna när man väl har börjat.

Här kan du läsa vad Lisa Bjärbo skrev om serien på sin blogg när den precis släppts.

Titel: Tystad
Serie: Ljudboksserie del 1-8
Författare: Lisa Bjärbo + Åsa Anderberg Strollo
Ljudbok - uppläsning: Dramatiserad ljudboksserie, i rollerna: Christopher Lehmann, Mira Mitchell, Cecilia Nilsson, Siham Shurafa, Tomas Nordström m fl.
Utgivning: 2020
Förlag: Tiden, producerad av Storytel, och hittas här om du vill lyssna

torsdag 10 september 2020

Sixteen Ways to Defend a Walled City


Orhan är ingenjör, och det han gör bäst är att bygga broar. Det har han gjort i många år, och är nu överste i ingenjörstrupperna som bygger broar lite överallt i landet. Om politik och ekonomi och krigförande i stort vet inte Orhan mycket, mer än hur han ska bära sig åt för att skaffa resurser på de sätt som måste till i en av krig, politik och ekonomi korrumperad värld. 

Ändå är det Orhan som efter en serie dramatiska händelser i bokens början (piratöverfall på stad, bakhåll på armé, interna stridigheter i en stad och en kejsare som inte längre är vid sina sinnens fulla bruk - fast det är en superhemlig hemlighet) är den som måste se till att den stora huvudstaden klarar av den belägring den utsätts för. Först är det helt oklart vem fienden ens är (men den/de har samlat ihop en enorm armé och oändliga resurser), men det spelar inte någon roll så länge som denne elake fiende har fått för sig att Orhans stad ska intas, förgöras, brännas och förintas. Orhan är ingenjör. Han bygger broar. Men han kan också förstå sig på krigsmaskiner, explosioner, vattentillförsel och lite annat smått och gott, så han försvarar staden medelst uppfinningsrikedom, övertalning, lögner och envishet.

Det här är den sortens fantasy där det inte finns några magiska element, inga väsen som alver eller drakar eller ens några trollkarlar med grått skägg. Ingen vampyr, inga odöda. Det är helt "vanliga" skröpliga människor och deras relationer och makthunger det handlar om, och det är skrivet med ganska mycket humor på ett alldeles speciellt lakoniskt det-är-såhär-det-är-sätt av Orhan själv. Så fort jag kom in i det tyckte jag väldigt mycket om det och tänkte att wow! det här kan mycket väl bli en av årets bästa böcker för mig?! Och också wow! den här författaren har skrivit mängder av böcker, både under denna pseudonym och i sitt riktiga namn Tom Holt. Här ska läsas!
Fast sedan blev det lite för mycket av det, lite för upprepande av Orhans liksom oskyldiga smarthet och överlägsenhet, och när vi väl fick veta vem fienden var så tappade jag intresset helt. Jag läste ändå boken till slut - och sättet den slutade på gjorde mig riktigt förbannad. Så himla onödigt, och det är egentligen ingen lösning på någonting. 

Kanske jag ändå testar något mer av författaren, eftersom jag ju gillade boken i början, jag får se.

Titel: Sixteen Ways to Defend a Walled City
Författare: K.J. Parker
Utg år: 2019
Förlag: Orbit
Köp hos din lokala bokhandlare, eller via Omnible

måndag 7 september 2020

Sagan om Isfolket 19: Drakens tänder

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).


Det här är en av mina favoritböcker i serien, och en av dem jag mindes bäst från första gången jag läste dem. Det är nämligen nu Heike kommer med, han som är en av seriens viktigaste karaktärer och som är med i en hel rad av böcker framåt. Men än så länge sitter han i en bur. Och den som har satt honom där är hans far, Sölve Lind av Isfolket, som också är en minnesvärd karaktär bara för att han är så onyanserat ond. Han är en sån där lömskt drabbad, som likt Trond i en av de första böckerna först ser helt vanlig ut men som sedan upptäcker och släpper fram sin ondska och sina övernaturliga krafter och då blir ögonen alltmer gula. 
Sölve är nu ute i Europa och bär sig illa åt på ett antal olika vis. En familj är nedlåtande mot honom, och då hämnas han genom att (genom "trolldom") locka till sig dottern, ligga med henne och sedan strunta i henne när hon blir gravid. Hon dör vid förlossningen, och eftersom det är så tydligt vem som är Heikes far (ögonfärgen...) så får helt enkelt Sölve ta hand om sin son som är en av isfolkets "drabbade" med hiskeligt utseende. Han sätter honom i bur och drar vidare. Och där får alltså Heike sitta i flera år, utan att någonsin få lära sig gå eller tala eller bli tvättad eller få ordentligt med mat, Sölve misshandlar honom dessutom regelbundet. Men! De kommer till en avlägsen bergsby i östra Europa, typ Slovenien tror jag, och där kommer snällsnälla Elena att träffa och befria Heike, och Sölve får sitt straff, trolldomskunnig eller ej.

För övrigt får vi veta att Ulvhedin nu går hädan, typ 98 år gammal eller nåt sånt, och att han gör det i ett fylleslag tillsammans med Ingrid. Alla är helt överens om att han dött lycklig och på ett passande vis.

Titel: Drakens tänder
Serie: Sagan om Isfolket #19
Författare: Margit Sandemo

lördag 5 september 2020

Nästa! En läkarroman

 

Elin är husläkare och har sin mottagning i någon typ av läkarhus med många kollegor och en reception. När vi får läsa om henne så har hon sonika flyttat in i sitt mottagningsrum, sover i en bäddbar fåtölj och för samtal med skelettet som står i rummet, heter Tore och kommer med beska sanningar. Telefonen plingar och piper, det är messenger och sms från familjen, från Aksel och från Björn, men Elin löser det just nu på det praktiska sättet att överhuvudtaget inte svara.

Aksel är Elins man som hon levt med i många år och har två vuxna barn tillsammans med. Björn är mannen hon varit otrogen med det senaste året. De två har då mest träffats i Elins mammas lägenhet som står tom nu eftersom mamman bor på ett vårdboende. Nu har Aksel fått veta att Elin träffat Björn och allt är kaos.

Jag gillar delar av den här boken. Vi får läsa en hel del om Elins vardag som läkare, de olika patienterna som kommer till henne och kräver än det ena, än det andra av henne, remisser till MR, remisser till psykolog, remisser för aborter, recept på lugnande och allt möjligt. Och läkarromanen (som det ju står på framsidan att det är) tycker jag väldigt mycket om, den är bitsk och träffande och väldigt rolig. Väldigt bra är också skildringen av människorna som bor i samma kvarter som Elin och Aksel, deras livsvärderingar och dubbelmoral.

Sedan har vi då relationsdramat Aksel-Elin-Björn som jag ganska snabbt blir helt trött på. Elin är otrogen egentligen mest för att hon har så himla svårt för att säga nej, och sedan liksom bara fortsätter det, och jag blir ganska irriterad på att läsa om henne, och hennes fascination av Björns äktenskap och fru. Slutet på boken stör mig alldeles väldigt - jag hade velat ha något mer i stil med det i Nej och åter nej men här blir det bara väldigt mycket en fortsättning på Elins oförmåga att sätta ned foten.

Titel: Nästa! En läkarroman
Författare: Nina Lykke
Originaltitel: Full spredning
Översättning: Lotta Eklund
Ljudbok - uppläsning: Katarina Ewerlöf
Utg år: 2020
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp hos din lokala bokhandlare eller via Omnible


Just nu - september



Det är nu några veckor sedan vi lade ner Kulturkollo, men vissa saker bestämde vi oss för att hålla fast vid ändå. Varandra, till exempel - vår privata facebookgrupp är fortfarande väldigt aktiv. Vi tänker oss också eventuella framtida bloggsamarbeten, typ stafetter och sånt. Och så vill vi fortfarande fortsätta med våra Just nu-lördagar, att vi första lördagen i varje månad delar med oss av vad vi sysslar med i kulturväg alldeles just nu - men nu på våra egna bloggar.

Idag är det då första lördagen i september, och alltså dags för Just nu - september. Här är mitt just nu:


Just nu läser jag:

en bok från slutet av 1990-talet, Silke av Alessandro Baricco, eftersom jag bara dagarna efter varandra fick den rekommenderad av två olika personer och såg det som ett Viktigt Tecken På En Bok Jag Borde Läsa.

Just nu läser jag också:
fortfarande håller jag på med sommarens maraton-omläsning av alla böckerna i Sagan om Isfolket. Det är oerhört förnöjsamt. Jag är på bok 20, och försöker hålla takten med att blogga om böckerna också. Jag spoilar hårt i mina inlägg (fast jag varnar först!) och har väldigt roligt när jag skriver. 

Just nu lyssnar jag:
Tystad som är en fiktiv dokumentärserie av Åsa Anderberg Strollo och Lisa Bjärbo. Den är gjord som en radiodokumentär om ett terrordåd på Arlanda, gjord av pojkvännen till en av de misstänkta till terrordådet. Det är alltså dramatiserat med skådespelare och ljudeffekter, och jag gillar det skarpt. Har precis lyssnat på 5 avsnitt av 8. Du hittar serien på Storytel.

Just nu längtar jag:
efter att fjärde boken i Brandon Sandersons mega-storverks-serie The Stormlight Archive som släpps i november och kommer heta Rhythm of War. Såååå lagom till julledighet, liksom?!



Alla kan såklart hänga med på just nu-utmaningen på egen blogg eller instagramkonto! 
Fler just-nu-inlägg hittar du hos Linda, Helena, Ulrica och Anna.

torsdag 3 september 2020

Sagan om Isfolket 18: Bakom fasaden

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).


Elisabet Paladin, på Elistrand och barnbarnsbarn till Ulvhedin (som fortfarande lever i den här boken fast han är över 90 år - han flyttar nu över till Ingrid (nu i 70-årsåldern) på Gråstensholm så att de kan roa varandra med hobby-häxeri, trolldryckskokeri och diverse besvärjelser) träffar Vemund Tark. Denne Vemund är oerhört förtegen om sig själv och sitt tidigare liv, men vi får veta mer och mer eftersom Elisabet får jobb som sällskapsdam åt en äldre släkting till Vemund. Släktingen har själsliga besvär, har liksom fastnat i tjugoårsåldern och väntar fortfarande på friaren som aldrig kom (likt Miss Havisham i Dickens Great Expectations), och Elisabet gräver fram sanningen som är en himla härva där en mamma snor dotterns friare, varpå dottern blir vansinnig och bränner ner hela huset. Vemund Tark är sonen som Onda Mamman fick med Trolöse Friaren, och han mår så dåligt av att ha fått veta detta att han tänker ta livet av sig. Han ska bara få sin lillebror bortgift ordentligt först, och Elisabet verkar ju vara en redig och bra tös. Grejen är bara att hon i stället tänker gifta sig med Vemund.
Detta kan vara en av seriens mer tilltrasslade relationsraffeldrama med förfärliga familjehemligheter och ondskefulla, giriga släktingar. Tur att Elisabet reder ut alltihopa, hon är en sån där som är bra på det mesta: läkekonst, psykologi, ridning och modern frejdighet. Och håret bär hon naturligt, opudrat och utan peruk, vid den här tiden (typ 1780-tal?) något som annars bara pigor och lantisar gör, men Elisabet Vågar Vägra Peruk. Och puder får henne att nysa.

Titel: Bakom fasaden
Serie: Sagan om Isfolket #18
Författare: Margit Sandemo

onsdag 26 augusti 2020

Sagan om Isfolket 17: Dödens trädgård

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).


En ganska märklig nästan mellanspelsbok där vi återigen är uppe hos nenetserna (eller jurak-samojederna) i absolut norra Sibirien, där som Vendel hamnade för någon bok sedan. Nu tar sig Daniel Lind av Isfolket dit för att hitta Vendels dotter och kolla upp lite mer kring Tengel den ondes göranden och låtanden där för hundratals år sedan. Det var alltså Daniel som lärt sig ryska "via korrespondens" med Vendel, och jag kan rapportera att det väl hade funkat sådär bra, men han tar sig ändå fram oerhört smärtfritt alla dessa mil genom krigshärjat land, om man jämför med vilka strapatser Vendel fick genomgå. Väl framme får han träffa Shira, Vendels dotter. Resten av boken får vi följa Shira när hon ger sig in i något magiskt uppdrag inuti ett berg där hon får genomgå en mängd olika slags prövningar i olika salar för att till slut hämta hem en flaska godhets-vatten. Detta vatten är då motpol till det som Tengel den onde en gång bar iväg med, och ska användas att förgöra honom för tid och evighet. Tyvärr lyckas vi inte riktigt med detta ännu (hallå, vi är ju bara på bok 17 av 47!) eftersom Shiras absoluta renhet och godhet raseras när hon blir ihop med en viss Mar, en kille som boken igenom är gruvligt och gruvsamt och plågsamt ond. Han ser hisklig ut och är så ond att det står ett frostmoln omkring honom. Men sen blir han mot sin vilja kär i Shira, frostmolnet smälter, han blir både förbannad och får ont i magen av hela grejen, men de får sitt happily ever after i lyx-kåtan Mar bygger medan Shira är i Sverige och Norge på släktvisit.

Titel: Dödens trädgård
Serie: Sagan om Isfolket #17
Författare: Margit Sandemo

fredag 21 augusti 2020

Sagan om Isfolket 16: Galgdockan

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).


Här reser Dan Lind (barnbarn till Villemo och Dominic) tillsammans med Ulvhedin och Ingrid (barnbarn till Niklas Lind och Irmelin Meiden) till Isfolkets dal uppe i Tröndelag. De vill 1. hitta den onde gamle Tengils grav för att se om det verkligen finns en sådan (och kanske reda ut det här med förbannelsen), 2. hitta alrunan som begravdes med Kolgrim när han var här för många år sedan och gick under i allmän ondska, och 3. plocka blommor. (Jo, för Dan Lind är typ forskarstudent och lärling till Olof Rudbeck d.y) De har starka viljor alla tre och grälar ungefär hela resan upp till Isfolksdalen (och slåss till och med). Väl där hittar de alrunan, Ingrid och Ulvhedin kokar trollbrygder (eftersom de har med sig hela Isfolksförrådet) och sedan dricker de sina alster varpå Ingrid och Dan blir helt galna av åtrå (eftersom Ingrid bryggt stark afrodisiaka och lurat i Dan av den också) och ligger med varandra hela natten. Under tiden går Ulvhedin hög som ett hus på sin dryck iväg för att leta efter Tengil - hittar honom och springer galen av skräck därifrån.
Resten av boken berättar om hur Ingrid föder en son, Daniel, i hemlighet (Dan är pappan) och hur Dan reser ner i Europa för att leta mer efter onde Tengil som tydligen på 1200-talet tog en walk-about där nere. Lösa trådar kring Tengil-mysteriet lämnas för att återupptas i senare böcker, och den här boken avslutas med en cliffhanger när Dan Lind hastigt och lustigt råkat bli krigsfånge i Ryssland (han också, precis som Vendel Grip), och möter sin son Daniel (de känner väl till varandra vid det här laget) som också var med i samma krigståg men som inte blivit tillfångatagen, utan berättar att nu ska han dra upp till Ishavskusten för att leta efter Vendel Grips barn och Isfolksättlingarna Vendel berättade om där uppe. Det ska nog gå bra, tror han, eftersom Vendel genom brevväxling har lärt honom ryska. Hej och hå.

Titel: Galgdockan
Serie: Sagan om Isfolket #16
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 15: Vinden från öster

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).



I ett antal böcker är det en del av Isfolket som bor i Skåne. Det var Lene Paladin, Tristans syster, som gifte sig med en Örjan Stege, och vars dotter Christiana gifte sig med en Grip och flyttade till Andrarum på Österlen. Den här boken handlar om Vendel Grip, Christianas son, som redan vid 13 års ålder följer med Karl XII's armé till Ryssland som "stövelknekt" åt en officer/adelsman. Han blir borta i många år, eftersom han är med bland alla karoliner som blir krigsfångar i Ryssland. Långt bort i Sibirien, i Tobolsk, lever de i några år innan Vendel rymmer. (de andra svenskarna får vara kvar i något decennium till) Han tar sig med en stulen båt via floder upp i det nordligaste norra, och möter där ett nomadfolk som (tänka sig) avlägset är besläktat med Isfolket. Här blir han kvar ett tag, hårt utnyttjad till avel (ja, det låter förfärligt men det är banne mig det han är) innan han lyckas komma med en båt till Archangelsk och så småningom ända hem till Sverige. Tyvärr har han förfrusit och förlorat fötterna på vägen - men han gifter sig med en torparflicka i Andrarum och lever vidare ändå, med stor längtan efter sitt barn han aldrig fick se födas där uppe i norr.

Titel: Vinden från öster
Serie: Sagan om Isfolket #15
Författare: Margit Sandemo

torsdag 20 augusti 2020

Indiscreet

Den unga änkan mrs Catherine Winters bor i en liten by där alla känner varandra. Hon lever ensam med en liten hund, i en stuga invid floden, har en fin trädgård och ett lugnt och bra liv, får en del inkomster för att undervisa herrskapsbarnen på det närliggande godset i piano men klarar sig annars bra på sitt underhåll. Nu raseras allt detta, och det är Viscount Rawleighs fel. Han är tvillingbror till godsherren, och kommer på besök ett par veckor med sina vänner (det är de som är "the Horsemen" i trilogins namn förresten).

Rawleigh ser Catherine stå vid sin trädgårdsgrind och le trevligt mot honom (hon tror nämligen att det är tvillingbroren som kommer och honom är hon ju bekant med) och bestämmer ganska omgående att det där är en snygg kvinna han ska lära känna närmare. När han dessutom får veta att hon är änka så blir han helt till sig: snygg ung änka = lovligt villebråd som hans mistress att ha lite kul med under tiden han är kvar i trakten. Han stegar hem till henne och lägger fram sitt generösa förslag ("låt oss ligga, jag vill och det är kul" ungefär). Hon säger nej. Och Rawleigh förstår ingenting. Vadå "nej"??

Han fortsätter nedlåta sig till att hälsa på henne, ha samtal med henne, bjuda upp henne på balen, kyssa henne i ett mörkt hörn av parken (och hon verkar minsann tycka om den där kyssen), och till sist tycker han att hon visar alla tecken på att ha ändrat sig, och att hon nu vill ha honom också. Han går hem till henne igen en sen kväll. Och hon säger... fortfarande nej. Han blir skitförbannad, och går hem igen. Tyvärr ser han sig inte om när han går ut från hennes hus, och han blir sedd. Det är detta som är titelns "indiscreet". Nu sätter nämligen byns skvaller igång att mrs Winters tar emot herrbesök på kvällarna, och så kan vi inte ha det. Hon blir totalt utstött, hatad och till och med ombedd att inte komma till kyrkan - inom loppet av ett dygn har hennes så fina och lugna liv totalt raserats. Fast hon inte har gjort något! Och det värsta är att detta inte är första gången hennes liv raserats pga påstådd skandal. Nej, nu får man veta hur det gick till när hon flyttade till denna lilla by och hur hennes liv var förr.

Detta är ju romance, och trots allt så är det Catherine och Rawleigh som får ett happily ever after i slutet på boken - men det är lång väg dit, och Rawleigh har mycket att lära om relationer. Och om rätten att säga nej.


Titel: Indiscreet
Serie: The Horsemen Trilogy #1
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1997, 2016
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

onsdag 19 augusti 2020

Sagan om Isfolket 14: Den siste riddaren

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).


Den här hänger ihop med föregående bok, Satans fotspår, eftersom den slutade i lite spänning kring vem av Isfolket som måste vara Ulvhedins far utan att veta om det. Nu får vi läsa om Tristan Paladin, som lever ensam och eländig på sitt slott Gabrielshus i Danmark efter att båda föräldrarna (Tancred och Jessica) dött och systern flyttat till Skåne. Han träffar Hilde, hovdam med stora hälsoproblem och en allmänt vidrig äkta man. Hennes dotter Marina blir utsatt för sexuellt ofredande av en äldre man vid hovet som hotar henne till tystnad, och Tristan lyckas med godhet och list hjälpa Hilde och Marina till bättre liv. Samtidigt finns här en mystisk historia om en sammansvärjning mot kungen där man tar hjälp av någon gammal folktros "mossmän" som är bleka, alvliknande skräckvarelser som vill allt och alla ont. Sammansvärjningen avslöjas, men mossmännen finns uppenbarligen på riktigt, och det är här Ulvhedin kommer tillbaka in i storyn. Han kan ju rejält mycket magi, och med hjälp av Villemo, Dominic och Niklas (som alla också kommit till hjälp) lyckas Ulvhedin att mana ner de där bleka demonerna i underjorden igen. Bra det, dels för att alla danskar kan slappna av hädanefter, men också för att Ulvhedin för detta får kunglig benådning för alla de mord och andra brott han begick innan han blev avvänd från sin demoniskhet och övergick till att bli trygg familjefar på Elistrand.
Tyvärr dör Hilde av sin sjukdom, så Tristan gifter sig med dottern Marina i stället, och tar Bronja (Marinas dotter efter våldtäkten) till sin egen dotter, samt flyttar med fru och barn till Norge och Elistrand. Jo, för det är ju alltså Tristan som är pappa till Ulvhedin.

Titel: Den siste riddaren
Serie: Sagan om Isfolket #14
Författare: Margit Sandemo

Sagan om Isfolket 13: Satans fotspår

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).


Detta kan eventuellt vara det märkligaste omslaget i hela serien - killen på hästen som ser ut som en groda med långt hår är alltså Ulvhedin, och han är en av Isfolkets "drabbade", det vill säga att han fått isfolkets förbannelse på det värsta sättet. Hans axlar är deformerade så när han föddes dog hans mamma (detta är ca slutet 1600-tal och hon födde dessutom vad jag förstår fram honom ensam i någon säter långt från ära och redlighet)(hon har skymtat i någon bok tidigare också och framställs som en ond, småsint och allmänt elak kvinna, men herregud vilket liv hon fick... hon borde fått en egen bok)... var var jag? Jo, Ulvhedin. Han ska alltså se ut som en demon i ansiktet, ha gula ögon och vara ond redan från början. Och i början har han inte ens något namn (eller någon själ tydligen) och drar land och rike runt och sprider död och förintelse omkring sig. Det är han som lämnar "satans fotspår" efter sig och alla är livrädda för honom.
Det är det här som är Villemos, Dominics och Niklas livsuppgift: att inte bara fånga in denne demon utan omvända honom till att bli mänsklig och åtminstone lite god. Och de lyckas. Med enormt många svordomar och elakheter så lugnar han ner sig, får namnet Ulvhedin och blir kär i den där glada och käcka kvinnan på hästen, Elisa.

Titel: Satans fotspår
Serie: Sagan om Isfolket #13
Författare: Margit Sandemo

måndag 17 augusti 2020

Muminpappans memoarer

Jag har lyssnat på när Mark Levengood mästerligt läser Muminpappans memoarer och tyckt väldigt mycket om det.

Pappan vill skriva om sin vilda och äventyrliga ungdom, och så läser han upp sina memoarer för sin son Mumintrollet, och för Snusmumriken och Sniff. Det är ju så att även dessas pappor finns med i memoarerna: Joxaren och Rådd-djuret. Visst får vi höra lite om nutids-karaktärerna, men mest får vi alltså vara med och lyssna pappans ibland lite uppstyltade och storvulna men oftast väldigt roliga och Tove Janssonska memoarer. Ganska tidigt (efter att ha rymt från en hemuls barnhem) träffar Muminpappan en viss herr Fredrikson som bygger en flodbåt. På flodbåten finns Fredriksons brorson Rådd-djuret som bor i en kaffeburk, och med på resan följer också Joxaren som helst bara vill göra ingenting och röka pipa. Flodbåten kommer så småningom ut på havet och landar på andra sidan där delar av den verkar utgöra grunderna till muminhuset (som ju ligger i en dal, jag förstår inte riktigt det där...) eftersom hela sällskapet stannar här där Fredrikson får anställning som hov-uppfinnare.

På redan har vi också fått träffa ett antal tusen klippdassar, hemuler och hemulens moster (som vill styra upp diverse uppfostrande lekar), dronten Edvard som dyker upp som deus ex machina vid flera tillfällen samt ett sällskapligt moln. Och jag får också äntligen förklaringen till muminmuggen med bröllopsbilden (alltså bruden med knapphalsband) - det är när Rådd-djuret gifter sig med Såsdjuret som dyker upp från absolut ingenstans men äger en fin knappsamling precis som Rådd-djuret också gör.

Det är småfnissigt, märkligt, filosofiskt och väldigt bra.


Titel: Muminpappans memoarer
Författare: Tove Jansson
Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood
Utg år: 1950 (original), 2007 (ljudboken)
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

fredag 14 augusti 2020

Sagan om Isfolket 12: Feber i blodet

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).


Villemo och Dominic ska ju hålla sig ifrån varandra pga hot om att deras barn annars kan få isfolksförbannelsen, men nu får Villemo nog. Nu har hon varit duktig länge nog, och nu vill hon ha Dominic, kosta vad det kosta vill. Så när han efter ett släktbröllop i Köpenhamn får i uppdrag att ansluta sig till svenska armén i Skåne (det bryter ut krig mellan Sverige och Danmark under det där bröllopet) så följer Villemo efter honom i smyg. Klipper av sig håret, klär ut sig till man och soldat och lyckas lura sig med i Dominics trupp. Sedan hamnar dessa i snapphanebygd och livsfara, Dominic upptäcker raskt Villemo och blir... lätt upprörd. Och det är klart att de så småningom inte bara ligger med varandra utan också gifter sig med varandra i någon liten by i Halland när de överlevt snapphanarnas lömskheter. Jodå. Och Villemo blir omgående gravid - men föder ett barn som är helt normalt, förbannelse eller ej. Lika normala är resten av barnen i den här generationen - så vad är det som inte stämmer? Jo, det har ju fötts ett barn till, ett okänt isfolksbarn som ska få en helt egen bok och ett helt register med svordomar att bre ut sig med alldeles strax.

Titel: Feber i blodet
Serie: Sagan om Isfolket #12
Författare: Margit Sandemo

torsdag 13 augusti 2020

Vi skulle varit lejon

Malin går höstterminen i sjuan, och det ska komma en ny tjej till deras klass, en Leona. Malin hoppas mycket på att de två skulle kunna bli bästisar eftersom hon inte har någon riktig vän eller bästis nu. Men det verkar helt kört de första dagarna eftersom Yasmin i klassen i stället är den som är utsedd att ta extra hand om Leona, och det blir Yasmin och Leona som sitter bredvid varandra i klassrummet.

Leona är dock väldigt blyg och tyst, och ganska snart är nyhetens behag med henne över för Yasmin som normalt hänger med Sarah och bestämmar-tjej-klicken. Dessa börjar tissla och tassla om hur oerhört osynlig och tillbakadragen Leona är, och att hon inte ens finns på sociala media. Så nu vågar Malin ta kontakt med Leona, föreslå olika saker att göra efter skolan, träffas hemma, och sakta börjar de bli vänner.
Hela tiden är det dock något konstigt med Leona - hon verkar ha hemligheter, och det verkar dessutom som om hon ljuger om en del i sitt liv. Malin vet inte riktigt var hon har henne. När katastrofen kommer, och Leonas hemlighet dramatiskt avslöjas i tjejernas omklädningsrum, så blir Malin lika upprörd som alla andra. Leona har lurat henne! Hur ska de kunna vara vänner nu? Och om de ändå kan det - hur skulle Malin våga vara vän med Leona? Tänk om hon själv blir utstött då?

Det här är alltså en bok om transfrågor, men helt ur vännen Malins perspektiv, och huvudtemat i boken är trots allt vänskap och det sociala spelet i en klass. Den känns väldigt ärlig med hur Malin tänker och känner, både det fula och fina när hon är modig (och lejon), och jag gillar den mycket.

Titel: Vi skulle varit lejon
Författare: Line Baugstø
Originaltitel: Vi skulle vært løver
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2020
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? Cirka 11-14 år

onsdag 12 augusti 2020

The Priory of the Orange Tree

Det är drakar med i den här boken. Egentligen kan man tycka att drakarna kanske är bokens kärna, eftersom världen är uppdelad ungefär efter vad människorna tycker om drakar (och ja, det är ett hav emellan också), och eftersom själva Onda Hotet Som Vill Förgöra Människorna Och Världen är en läskig giganto-drake. Ändå blir drakarna mest till bakgrundsfigurer - det är människorna och deras relationer som är det viktiga i den här rejäla tegelstenen till fantasybok. (fast scenen som är på bokens framsida, med en drake som sitter omslingrad runt ett slottstorn och skriker otrevligheter åt människorna där nere, den är med i boken och kommer dessutom ganska tidigt i handlingen)(det är INTE den som är läskiga giganto-hot-draken)

I "West" avskyr man alla drakar. Här är också drakarna fullständigt livsfarliga, sprutar eld, är onyanserat onda och vill bara döda och förstöra och vara allmänt elaka av födsel och ohejdad vana. I "East" tillber man i stället drakarna som gudar. De är mer vattendrakar, utan vingar (men de kan flyga), kloka och rättvisa och modiga, och här finns det drakryttare som delar sina liv och allt med sina drakar. Det förekommer i det närmaste ingen kommunikation eller handelsutbyte mellan West och East - det är också så att drakarna i West sprider en dödlig sjukdom bland människorna som East absolut inte vill få in över sina gränser.

Vi får omväxlande följa fyra berättarperspektiv: Ead, hovdam i den innersta kretsen kring Inys drottning Sabran. Loth, adelsman, också normalt vid Sabrans hov men i större delen av boken ute på diverse äventyr. Tané, som hela livet tränat för att bli utvald som en av få drakryttare, och så Niclays Roos, alkemisten som lever i exil.

Hemskt-elake-och-store-ond-draken har varit borta från världen länge, men nu anas tecken på att han kan vara på väg att vakna upp ur sitt magiska fängelse. Ganska jättetydligt tecken är att alla de där eldsprutande elaka drakarna i West blir allt fler, plus att de alla faktiskt skryter om att den onde är på väg tillbaka. Människorna har i vanlig ordning nog med sina egna bekymmer av olika slag och vill inte riktigt ta till sig att världen är på väg att gå under. Utom ett fåtal framsynta personer förstås, så där som det brukar vara i fantasyböcker. (det är dock inte dessa personer som är huvudpersoner) Hur ska detta ondskans uppvaknande stoppas? Hur? Hur? Tja, till att börja med borde kanske West och East börja samarbeta? Fast det känns omöjligt och jobbigt och inte ens att tänka på.

Detta är alltså en koloss till bok på dryga 800 sidor - men vi får en hel och avslutad berättelse vilket jag gillar. Jag tycker också om världen vi får läsa om, särskilt de olika religioner som finns och strider mot varandra, och baseras på gamla legender och myter som vi senare får veta mer om hur de egentligen gick till. Det tar ett bra tag, nästan hundra sidor, innan jag kommer in i boken eftersom det är många personer, miljöer och annat att hålla reda på, och jag var lite osäker på om jag ville vidare där ett tag eftersom jag inte riktigt lärde känna personerna tyckte jag. Men sen! Sedan tog det fart, och blev riktigt bra! Många, många "jamen...jaha, var det så det hängde ihop?!"-stunder, och också många helt abrupt överraskande scener, en hel del action men inga utdragna trista battle-scener att traggla igenom. Några sega partier gjorde att jag nog tycker att boken hade räckt om den var på kanske 600 sidor, men absolut tycker jag att alla älskare av episk fantasy ska ta sig an den här, det är den absolut värd.

Och titeln, då? Vad är det för apelsinträd, och är det ett kloster eller vad handlar det om? Jo, det är ett sällskap väldigt vältränade och farliga nunnor, eller "sisters", som i hemlighet behärskar magi och vars specialitet är att ha ihjäl drakar. Ead, en av bokens huvudpersoner, är i hemlighet en av dessa systrar, och hennes uppgift vid hovet är helt enkelt att skydda drottningens liv. Och mer, men det är rätt komplicerat. 800 sidor komplicerat.


Titel: The Priory of the Orange Tree
Författare: Samantha Shannon
Utg år: 2019
Förlag: Bloomsbury
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

måndag 10 augusti 2020

Sagan om Isfolket 11: Blodshämnd

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).


En direkt fortsättning på bok 10 Vinterstorm som slutade med att Villemo fick begrava Eldar Svartskogen uppe på fjället i vinterstorm och sedan hittas och hämtas hem av Dominic. Nu ligger hon i sin säng och är först riktigt sjuk, och sedan ett antal månader bara Djupt Olyckligt Med Brustet Hjärta. Fast ganska snart är det mest den olyckliga kärleken hon vårdar, Eldar som ju var rätt tvivelaktig har hon mer eller mindre glömt hur han ser ut, och hon får höra mer och mer om allt han hade gjort.
Tyvärr blev Villemo så indragen i blodsfejden mellan Eldars släkt och en annan släkt att det nu är fara för hennes liv. Den andra släkten ska ha hämnd. Minnesvärt är när Villemo blir knuffad ut över ett stup men lyckas hänga kvar i en björkslana, i många timmar innan hon med nöd och näppe räddas till livet. Men till sist tar turen slut och hon blir bortförd och inlåst i en lada på okänd plats. Det tar många månader innan hennes familj hittar henne. Ja, först är det Dominic som hittar henne, men han bär sig så dumt åt att han raskt har blivit inburad i cellen intill Villemo. Hursomhelst blir de räddade, blodsfejden avslutas och Dominic och Villemo har blivit kära i varandra. (och den här gången är det på riktigt, vet hon) Tyvärr förbjuder deras familjer dem att få varandra eftersom de är släkt. Förvisso på långt håll (fyra led, bryllingar??) men Isfolkets förbannelse kan slå igenom om de får barn. Så, nope. Villemo får återigen Ett Krossat Hjärta Och Inget Hopp Om Framtiden.
Ack.

Titel: Blodshämnd
Serie: Sagan om Isfolket #11
Författare: Margit Sandemo

lördag 8 augusti 2020

Sagan om Isfolket 10: Vinterstorm

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).


Nu är det dags för Villemo, en av de verkligt minnesvärda karaktärerna från serien, att få inte bara en utan tre böcker i serien. Minst, för jag har för mig att hon är med i några till sedan även om hon inte längre är huvudkaraktär. Men här är Villemo, dotter till Kaleb och Gabriella, ännu bara 17 år och vill karva in "världens lyckligaste människa" över sin säng. Hon älskar livet och vill prova allt, vara med om allt! Och att vara kär verkar kul och något hon ska ge sig hän  med hull och hår. Den hon väljer ut att vara kär i är Eldar Svartskogen, 25 år, och redan djupt involverad i diverse mer eller mindre fina affärer. Ju mer vi får läsa om honom, desto mer verkar karln ha på sitt samvete. Fast han är ju så snygg, och så lagom farlig, och nog ska Villemo få honom till en bättre människa med sin kärlek? Hon följer efter denne Eldar när han gömmer sig undan, anklagad för mord, och blir själv indragen i världens härva av mord, blodsfejd och uppror. Tillsammans med Eldar hamnar hon i ett under-cover-uppdrag (för upprorsrörelsen) på en bondgård där det i hemlighet hålls människor i slaveri. Dessa hjälps till frihet under en vinterstormsnatt och detta är startskottet till uppror mot danskar och fogdar och överhet och det är kaos i allmänhet och ett uppror som går åt fanders. Mitt i allt detta är då Villemo och Eldar och alla de nyligen frisläppta människorna med diverse sår och krämpor och elände, plus att Villemo har fått urinvägsinfektion av kylan, på en säter. Och Eldar har äntligen fattat att han vill ha Villemo och sätter igång värsta förförelseattacken - men det går verkligen inte bra för honom. Deras skyddslingar kvider och jämrar sig, det knackar på dörren och fler sårade lämnas in från upproret, och Villemo är verkligen inte på humör för att förföras pga trött och UVI och folk omkring och att hon nog egentligen inte vill ha Eldar mer än som någon att sucka över på håll. Den vinterstormsnatten på sätern är Sandemo när hon är som bäst, och den här boken är nog också en av de bästa i serien.

Titel: Vinterstorm
Serie: Sagan om Isfolket #10
Författare: Margit Sandemo

fredag 7 augusti 2020

Sagan om Isfolket 9: Den ensamme

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).


Den ensamme i titeln är Mikael Lind av Isfolket, och han är det i dubbel bemärkelse. Dels är han ensam eftersom han liksom kommit bort från Isfolkssläkten och vuxit upp som fosterbarn i andra familjer. Han är den son som blev föräldralös när Tarjei blev dödad av Kolgrim, och som växte upp först på diverse tyska slott och sedan i Sverige, nära hovet (som fosterbror/fosterson till Marca Christiana som är gift med en högadlig Gabriel Oxenstierna), men som inte får kontakt med sin Isfolkssläkt förrän i vuxen ålder.
Dels är han ensam i sitt sätt att vara, har aldrig känt sig höra till och känner sig ensam även när han är med vänner och familj. Detta är något han brottas med hela tiden, och ett tag blir det någon typ av depression med ångestattacker och dödslängtan som han kopplar till en skräckupplevelse på ett gammalt slott i Livland. Vi får läsa om den, hur  han på ett till synes ödsligt slott möter en familj som gömmer sig och en kvinna som ber honom om hjälp. Familjen visar sig vara skurkaktiga typer och kvinnan visar sig nog vara ett spöke, och sedan bär Mikael på "ett mörker" och är rätt gnällig och synd om í hela boken. Han är också gift med en fransk grevinna, Anette, som är paniskt rädd för sexliv och okyskhet och vad som inte passar sig. Dock lyckas de få en son, Dominic, som har gula ögon och verkar ha ovanliga krafter.

Jag mindes den här boken från första läsningen, men hade för mig att Mikael dog i ensamhet och depression utan att aldrig få träffa sin norska släkt. Därför blev jag nu glatt överraskad över att han faktiskt både får resa till dem i Norge och träffa dem alla, och bli själsligen läkt och leva vidare i sitt märkliga äktenskap med Anette. De bor i Sverige, fortfarande med nära anknytning till hovet och de högre kretsarna.

Tiden är ca 1650-tal, och Mikael får som kapten i svenska armén (han hatar verkligen krigslivet, det är en del av hans problem) vara med när Karl X Gustaf tågar över Bältens is och intar Köpenhamn. Överhuvudtaget är det en hel del om 30-åriga kriget i den här boken också.

Titel: Den ensamme
Serie: Sagan om Isfolket #9
Författare: Margit Sandemo

måndag 3 augusti 2020

Sagan om Isfolket 8: Bödelns dotter

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).


Här är vi hemma i Norge och vid Gråstensholm och Lindallén igen. Nu är också Elistrand byggt, gården där Kaleb och Gabriella Paladin bor och har barnhem för föräldralösa barn hämtade från Kristianias gator (Eli är deras adopterade dotter). Bödelns dotter är Hilde, som i hela sitt liv bott ensam med sin far rackaren och alltid stått utanför samhället. Nu hittas det kvinnolik nergrävda i skogen nära deras torp (och jadå, Sandemo gör deckargrejen i den här boken också med en fogde som förhör människor - fast i den här boken är det fogden själv som är the Bad Guy, och för att avvärja misstankarna mot sig själv drar han in en urfånig grej om att det skulle vara en varulv som är lös i bygden) vilket innebär att världen kommer till Hilde. Hon blir först kär i Andreas Lind av Isfolket, men när han och Eli kommer på att de är kära i varandra så är inte Hilde sämre än att hon  raskt blir kär i den å-så-gode Mattias Meiden i stället. Läkaren med de milda ögonen och svåra mardrömmarna från de två åren han som barn var fången i en gruva (tack Kolgrim). Sedan blir det inte mindre än tre barn i slutet på den här boken: Mattias och Hilde får en dotter, Irmelin Meiden. Andreas och Eli får en son, Niklas, och lite oväntat får Gabriella och Kaleb ett barn till, Villemo. Och hon är en av de minnesvärda karaktärerna i serien, så ser fram emot att läsa om henne.

Titel: Bödelns dotter
Serie: Sagan om Isfolket #8
Författare: Margit Sandemo

söndag 2 augusti 2020

Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts

Så fint att jag kunde låna hem senaste McFarlane just när det var semester och ohämmad lästid!

Laurie och Dan har varit ihop i 18 år, sedan de började universitetet, och nu är det dags att lägga p-piller och börja planera för barn. Och det är då Dan kommer på att det här livet inte är vad han vill ha. Allt det förutsägbara, fina huset med trevliga inredningen, barn, alltihop är bara en enda lång tunnel till döden säger han, och gör slut. Bara sådär. Laurie blir förstås helt knäckt, men tänker att det kanske ändå bara är en fas för honom, och att han snart kommer tillbaka till henne (och att hon kommer ta emot honom efter lagom mycket arga ord och "vad var det jag sa" och så där). Men - i stället kommer han efter bara några veckor och berättar att han har en ny tjej. Och inte bara det: nya tjejen är gravid. Dan ska alltså bli pappa, han som inte ville ha det livet och tunneln mot döden och allt vad det var.

Det är nu Jamie mycket lämpligt kommer med sitt förslag. Jamie jobbar på samma advokatbyrå som både Laurie och Dan gör, och Jamie är 1. otroligt snygg men 2. ökänd playboy som aldrig ska gifta sig alls eller ens tror på det där med kärlek. Jamie behöver ett stadigt förhållande med trevlig flickvän att visa upp för cheferna eftersom han suktar efter befordran. Och Laurie behöver göra Dan illa, det vill säga snabbt bli ihop med någon annan för att göra honom lika illa som han gjorde henne. Jamie föreslår att de för ett par månader ska bli tillsammans på låtsas. Lämpliga bilder på sociala media, alltså.

Jodå, tjena. Gissa vilka som är tokkära och happily ever after i slutet på den här boken?
Jag gillar den mycket, dock var det andra halvan på boken som absolut inte kunde släppas. Första halvan är nästan lite "manual-för-diverse-sociala-media" med handfast tips på vad/hur saker sak läggas upp på Instagram och Facebook, om chattgrupper på Whatsapp och så där, och jag blir lite trött innan Jamie och Laurie blir tvungna att resa bort tillsammans över en helg och saker och ting verkligen tar fart och de får ha sina underbara dialoger som jag älskar.


Titel: Vi kunde lika gärna aldrig nånsin mötts
Författare: Mhairi McFarlane
Originaltitel: If I Never Met You
Översättning: Helena Johansson
Utg år: 2020
Förlag: HarperCollins Nordic
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

lördag 1 augusti 2020

Sagan om Isfolket 7: Spökslottet

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).


Spökslottet handlar allra mest om Tancred Paladin, Gabriellas tvillingbror och son till Alexander och Cecilie Paladin. Eftersom Paladinerna är högadliga så rör vi oss här mycket på danska hovet, miljön är i hela boken Själland och Jylland, danska gods och kungliga slottet. Tancred är på sin faster Ursulas gods och möter i skogen en ung kvinna på flykt. Det blir instalove mellan de bägge, fast lite trassel innan de får varandra. Hon heter Jessica Cross men utger sig från början att vara sin egen tjänsteflicka Molly. Det där har med en trasslig mordhistoria att göra, och det där "spökslottet" dit Tancred råka förirra sig mitt i natten av misstag. I slottet finns en underskön och ytterst sexhungrig kvnna, Salina, som drogar ner Tancred och sedan vet han inte riktigt vad som är dröm eller sant, om han har sex med Salina eller inte, men vaknar upp i skogsbrynet morgonen efter utan att något slott ses till. Tydligen ska det där slottet inte finnas på riktigt, enligt dem han pratar med - men, som sagt, hela boken går ut på denna trassliga historia som inbegriper Jessica Cross, hämnd, övergrepp, en klassisk "mad woman in the attic" fast i det här fallet är hon inlåst i ett slott i skogen och galen på så sätt att hon inte kan få nog av sex. Det hela blir en deckarstory med många turer, och bygdens fogde blir indragen som någon himla privatdetektiv som förhör folk, och.... ja. Eller nej. Deckargrejen funkar inte jättebra, det gör den inte. Men Tancred och Jessica är kul ihop - förutom instalove-grejen i skogen så är de nästa gång de träffas och egentligen lär känna varandra bägge fullständigt genomförkylda och snörvlar sig genom alla dialoger. Det är väldigt Sandemo-bra, däremot. Relationer och dialoger är hon bra på. Deckarstories inte så mycket. Tvyärr vill jag minnas att hon ger sig in i deckarbranschen i ganska många böcker senare i serien förutom den här.

Och: i ett sista kapitel får vi vara med Tancred några år senare, när han är ute i kriget vid Elbe någonstans, och där råkar stöta på någon som ser ut ungefär som han själv. Det är den "försvunne" Mikael Lind, Tarjeis son som han lämnade som nyfödd på slottet i Tyskland när han själv åkte tillbaka till Norge för att reda ut Kolgrims liv och själv dog på kuppen.

Tiden är ca 1649-1655.

Titel: Spökslottet
Serie: Sagan om Isfolket #7
Författare: Margit Sandemo

torsdag 30 juli 2020

Call Down the Hawk

Maggie Stiefvater har ett alldeles särskilt sätt att skriva som balanserar på gränsen mellan knäppt och underbart. Jag har läst det mesta hon har skrivit, älskat en del (alldeles särskilt The Raven Boys-böckerna) och förvirrat kliat mig i huvudet åt en del. Senast läste jag All the Crooked Saints och den hade jag en hel del problem att ta mig igenom även om jag lyckades och gillade den till sist.

Call Down the Hawk är första boken i en ny serie, The Dreamer Trilogy, som handlar om Ronan Lynch som ju var med i The Raven Boys. Det handlar också om Ronans bröder Declan och Matthew, och även Adam från The Raven Boys får vara med lite, men främst är det Lynch-bröderna och deras märkliga egenskaper. Ronan är en "dreamer", och vi har fått veta en del om detta i Raven-boys-böckerna, men nu är det just detta som är centralt. Det han drömmer om kan han ta med tillbaka till verkligheten. Och det där kan ju vara otroligt besvärligt om det han drömmer om är något farligt (och otroligt praktiskt om det är praktiska ting han drömmer om...). Till exempel drömmer han om några monsterliknande krabbor i vatten, och när han vaknar är både han och Adam helt täckta av de där krabborna som är i färd med att äta upp dem. Det blir dyrt att ersätta skadorna för Adams studentrum sen.
Men här finns flera "dreamers", och här finns också en hemlig samling människor som jagar dessa dreamers för att utrota dem eftersom de (i en vision) fått veta att de kommer att medföra världens undergång.

Och jag kämpade ett tag, men till sist lyfte jag blicken och undrade vad jag höll på med. Det här blir för konstigt för mig, för många krumbukter och för många namn och overkligt märkliga saker. Hur mycket Ronan det än är - så orkar jag inte med det och lägger ner läsningen efter ungefär halva boken.


Titel: Call Down the Hawk
Serie: The Dreamer Trilogi #1
Författare: Maggie Stiefvater
Utg år: 2019
Förlag: Scholastic Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

måndag 27 juli 2020

Sagan om Isfolket 6: Det onda arvet

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).



Kolgrim föddes med förbannelsen, det "onda arvet" och är liksom grundmurat ond redan som spädbarn. Han har dock ganska raskt kommit på att det är bättre om han gömmer undan det där onda och spelar snäll, så att alla tror att han är en ny Tengel den gode och kommer bli en fulsnygg karl som använder sina krafter i det godas tjänst när han blir vuxen. Men inom sig går han och tänker onda ting. Och sin lille halvbror Mattias, den milde och gode som föddes på juldagen? Honom ska han ha ur vägen. Så när Mattias är 8 år och Kolgrim 12 så lurar storebror iväg lillebror ut i en båt där han somnar, varpå Kolgrim slänger bort årorna, tar sig själv i land och sticker hem. Mattias överlever, men hamnar långt hemifrån och tvingas ner för slavarbete i en gruva i nästan två år innan han tillsammans med vännen Kaleb lyckas fly.

Det kan vara en av hela seriens bästa scener, den där Mattias kommer hem till Gråstensholm igen efter att varit borta i två år och varit sörjd som död.

Sen blir Kolgrim skogstokig av allmän ondska, drar upp till Isfolkets hemliga dal med storslagna planer på att själv mana fram Satan och bli den Mest Utvalde Av Alla Utvalda. För att våga det tar han lite knark ur Sols medicinförråd som han stulit med sig, och påverkad av det tror han att han fått vingar och hoppar utför ett stup och dör. Tyvärr har han dessförinnan huggit Tarjei med kniv, Tarjei som skulle rädda honom och övertala honom om ett bättre liv. Och Tarjei överlever inte. Jag mindes verkligen inte det, hade för mig att Tarjei var en av dem som levde verkligt länge. Blöh.

Sedan hoppar boken fram i tiden ganska många år och Alexander och Cecilie Paladins tvillingar har blivit stora, Gabriella är dyster pga en förlupen brudgum och blir i stället kär i Kaleb och gifter sig med honom samt adopterar den föräldralösa lilla Eli. Jag hade också helt glömt hur Kaleb, Mattias, Liv och Gabriella startar hem för föräldralösa barn och där bland andra tar till sig systrarna Frida och Oline från Oslos gator. Dessa tjejer är 10 och 15 år och är helt råa och vilda, skriker och svär och ger fin krydda åt all vänlighet på Gråstensholm. Typisk Sandemo-humor som jag gillar.

Titel: Det onda arvet
Serie: Sagan om Isfolket #6
Författare: Margit Sandemo

söndag 26 juli 2020

Sagan om Isfolket 5: Dödssynden

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).


I den här boken är vi mest i Danmark och Tyskland, och i början av det trettioåriga kriget (den delen när Danmark var med). Bland legosoldater och danska soldater finns en liten hop tvångsrekryterade norska soldater också, och givetvis har vi lite isfolkspojkar här: Trond och Brand (Ares och Metas söner) tillsammans med Jesper (son till Klaus, han som blev förförd av en 14-årig Sol). Och Tarjei (Tronds och Brands storebror) fångas också in av kriget när han är på väg till sina läkarstudier i Tübingen, och jobbar i stället som fältskär trots att han bara är 18 år. Han är ju en sådan lysande intelligent kille. Bra det, eftersom det är han som kommer att gräva ut en kula ur ryggraden på Alexander Paladin, den högadlige och ståtlige dansken som Cecilie Meiden blivit vän med när hon varit vid det danska hovet som barnflicka/guvernant.

Cecilie kommer tillbaka till Köpenhamn från jullov hemma i Norge. Hon är gravid och desperat eftersom pappan till barnet är hembygdens präst som hon bara tyckte synd om (och han är dessutom gift). Alexander Paladin hotas samtidigt till livet eftersom han om bara några dagar ska upp i rättegång pga misstänkt homosexualitet. Blir han dömd kan det bli dödsstraff, eller spöslitning följt av livstids fängelse. De två löser det hela genom ett fejk-äktenskap där Alexander ska ta på sig faderskapet för Cecilies barn, och hon försvara honom i rättegången så som varande ärbar och kränkt fru. När rättegången sedan går som en dans pga Cecilies strålande insatser drar Alexander ut i krig och blir skjuten, överlever men är förlamad i nedre delen av kroppen. När han kommer hem ger sig Cecilie fasen på att hon ska bota hans förlamning medelst egenhändig sjukgymnastik som inte ens är uppfunnen än. Detta lyckas hon fint med, med benäget bistånd av Tarjei som via ännu en blodig operation lyckas gräva ut den där kulan från Alexanders rygg (med fingrar och krokar), och Alexander kan snart gå igen. Hurra för det. I samma veva slutar också Alexander uppenbarligen att bli kär i män för att i stället bli kär i Cecilie och raskt befrukta henne så att hon i bokens slut föder tvillingar. Jahaja.

Brand och Jesper överlever kriget och lyckas ta sig hem, men Trond visar sig ha isfolksförbannelsen lite sådär dolt inom sig. Den vaknar till liv när han krigar loss och kommer på att det är rätt festligt det där med att skjuta människor. Hans ögon blir gula och hela han helt monstrig - tills Jesper råkar skjuta honom med det enda muskötskott han får iväg under hela sin krigskarriär.

Tiden är ca 1625-1630.

Titel: Dödssynden
Serie: Sagan om Isfolket #5
Författare: Margit Sandemo

lördag 25 juli 2020

Sagan om Isfolket 4: Längtan

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).


Redan här i fjärde boken börjar det här som jag sedan hela serien igenom brottas med under läsningen: hur alla är släkt med varandra, vilken generation som är vilken och hur snabbt tiden går tills den person jag nyss läste om i en bok redan några böcker senare har blivit mor/farförälder och senare igen har blivit till ett minne eller en legend. Och det är också här i fjärde boken vi för första gången får släkttavlan på försättsbladen, den som sedan blir så stor och omfattande att den knappt får plats i böckerna. Ännu är den överblickbar, för i den här boken handlar det om den tredje generationen, alltså Siljes och Tengels barnbarn. Och ännu försöker Sandemo berätta allas historia samtidigt, växelvis, men i slutet här så skriver hon något i stil med att "efter detta så splittras familjen ut i världen med olika öden". Och ja, det gör de, men det gör också att efter detta kommer varje bok att med nödvändighet mer koncentrera sig på en eller kanske ett par personer ur Isfolkssläkten och inte alla på en gång.

Men här ännu ett myller, alltså. Vi har Tarald och Cecilie, son och dotter till Liv och Dag, och deras (*får fundera igen*) syssling Sunniva, dotter till Sol. Vi har också Yrja, som inte alls är av Isfolket utan från Eiksholmen som är en gård där bonden enligt Sandemo "försöker uppfylla Guds krav på att befolka jorden helt på egen hand". Men Yrja är född samma natt som Tarald, och blir en av de fyra barnen i ungefär samma ålder som växer upp tillsammans. Yrja blir kär i Tarald, men han har bara ögon för sysslingen Sunniva, och de två blir i sena tonåren förälskade och Sunniva blir gravid. Det där är rena katastrofen, eftersom de bägge har anlag för "förbannelsen", och mycket riktigt: den som föds är Kolgrim, missbildad, mörk och med onda ögon och ond själ redan från början. Sunniva dör vid förlossningen. Sedan går några år när Tarald tycker synd om sig själv, Yrja fortfarande är kär i honom och Kolgrim gör sitt bästa för att riva Gråstensholm, innan Tarald äntligen friar till Yrja och de två blir ett par. Yrja föder Mattias, på juldagens morgon, och om Kolgrim kom ut stämplad som ond (stackarn är till och med döpt till "kol" = mörk + "grim" = ful) så strålar Mattias redan från början av Godhetens Ljus.
Lite vid sidan av detta har vi fått läsa om hur Cecilie Meiden tillbringat första vuxenåren med att flytta till hovet i Köpenham och vara hunsad barnflicka/guvernant åt de kungliga barnen i andra äktenskapet, och där blivit vän med en markgreve, en av kungens kavaljerer, som heter Alexander Paladin. Deras historia får vi läsa mer om i nästa bok.

Tiden är tidigt 1600-tal, fram till ca 1625.

Titel: Längtan
Serie: Sagan om Isfolket #4
Författare: Margit Sandemo

torsdag 23 juli 2020

Holy Sister

Tredje och avslutande boken om Nona Grey och nu är hon i princip fullärd och livsfarlig. Boken hoppar mellan ett "nu" där det rasar krig, med ett folk som invaderat imperiet från öster och ett annat som hotar från väster, och nunnorna från Nonas kloster ger sig ut för att försvara huvudstaden. Mitt i allt detta försöker Nona hålla de löften hon gav abbedissan Glass innan hon dog, och ett av dem är att hitta en alldeles särskild och förbjuden bok. Och ett "då" där vi får läsa om hur Nona och Zole tar sig över och genom isen från det som hände i slutet på bok 2, och är alltså mer en direkt fortsättning på den boken.

Saker och ting knyts ihop och får ett avslut, men är inte så där värst överraskande eller fantastiskt. Inga "wow" utan mer av typen träget arbete, slåss, och så ganska mycket om hur fler än Nona håller löften de gjorde till abbedissan Glass som tydligen var himla duktig på att se långt in i framtiden och planera för den. Tyvärr fick vi säga hejdå till demonen Keot på ett snöpligt vis i bok 2, och jag saknar honom. Det är liksom ingen snärt på saker och ting i den här boken, och Nona har blivit lite väl oövervinnerlig.

Well. Känns ändå bra att jag läste serien till slut.

Titel: Holy Sister
Serie: The Ancestor #3
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2019
Förlag: Ace Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

onsdag 22 juli 2020

Sagan om Isfolket 3: Avgrunden

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).


Så var det dags för Sol, Tengels systerdotter, att få sin bok. Och jag mindes den här som en av mina favoriter i serien. Jag gillar den fortfarande, men hade glömt bort en hel del i den, till exempel att den slutar så himla (och okaraktäristiskt) sorgligt. Dessutom hade jag glömt att den här boken även handlar om Liv, Siljes och Tengels biologiska dotter, som olycklig (eftersom hon tror att fosterbror Dag förlovat sig) rusar in i ett äktenskap som kväver och förtrycker henne. Så med jämna mellanrum i boken får vi läsa om hur hon försöker måla men inte får, försöker intressera sig för makens affärer men blir utskrattad, försöker starta något eget socialt liv men inte får, försöker tänka själv och visa intelligens men blir hånad och slagen. Det är Sol som griper in och räddar henne, när hon kommer tillbaka från sina egna äventyr i Köpenhamn och Skåne.

Sol, ja. Häxan, som bejakar sina egna mörka krafter och letar efter andra som är som hon, som älskar livet och vill prova allt, allt, men som bränner ut sig själv och dör innan hon hinner bli ens lite gammal. Sol har lärt sig mycket av gamla Hanna i Isfolkets dal, om örter och gifter och hur man gör en salva att smörja in sig med för att "åka till Blåkulla". Det är i den trancen eller vad det är (typ narkotikarus) hon kommer ner i den där "avgrunden" och har sex med Satan, och tycker så mycket om det att hon sedan aldrig kan hitta någon eller något som är som det. (hon hittar en person, men får reda på att han är den hon hatar mest i hela världen, nämligen Heming Fogdedräparen - tyvärr efter att hon haft sex med honom).
Och på jakt efter andra häxor som har samma krafter som hon själv så reser hon alltså runt i Skåne, och det är ju lite extra kul att läsa för mig. Brösarps backar, Romeleåsen, Tollarp, Linderödsåsen... Hon hittar dem till sist, häxorna, men de är bara tre, dessutom gamla och sjuka och inte så där värst skräckinjagande. Sällskapet i Skåne är annars knekten Jakob Skille (som sedan tar sig till Gråstensholm på friarstråt, och Sol ba: "men kan han inte fatta att slut är slut") och en 13-årig Meta som Sol plockar upp på vägen när hon förstår hur svårt Meta har det. För det där är Sol: häxa, och "ond" men samtidigt den som tar hand om dem som har det svårt och skyddar de sina med sitt eget liv.
Liv gifter sig (efter att Sol raskt haft ihjäl hennes förste make + svärmor) i stället med fosterbror Dag som numera är erkänd av mamma Charlotte Meiden, bor på Gråstensholm och studerar juridik i Köpenhamn. De får en son, Tarald, och Sol kommer en natt hem från sin flykt och lämnar den dotter hon fått (med den eländige Heming), Sunniva, innan hon låter sig själv bli tagen av alla de knektar som jagar henne som anklagad för häxeri.

Sa jag att jag skulle skriva "kort" om varje bok i serien? Hehe, trodde jag själv på det? Jag vet inte hur "kort" stavas ens.

Titel: Avgrunden
Serie: Sagan om Isfolket #3
Författare: Margit Sandemo

tisdag 21 juli 2020

Grey sister

Trots att jag var rätt besviken på Red Sister, första boken i den här nunne-action-fantasyserien av Mark Lawrence, så tog jag nu tag i läsning av bok två och tre i serien.

Grey Sister fortsätter där första boken slutade, men författaren är snäll nog att inleda med en summering och påminnelse om de olika personerna ("så slipper jag skriva dialoger där mina karaktärer måste berätta saker för varandra som de redan vet, bara för att läsaren ska få veta det"). Ändå tog det ett tag innan jag kommer in i det hela igen.

Nona Grey är fortfarande novis på nunneklostret som lär ut strid, gifter, magi och bön i en salig blandning. Hon är nu i femtonårsåldern och hänger med samma vänner som i förra boken. Ett namn som ploppade upp på sidorna här och var var en viss "Keot" som jag absolut inte kom ihåg från förra boken, och som var rätt uppkäftig och hetsig och tydligen ständigt oense med Nona. Det tog ett tag innan jag fattade att Keot är den lille demon som flög in i Nona under dramatiken i sluthändelserna i Red Sister. Han ses som en fläck under hennes hud, och tar sig fritt lite överallt i hennes kropp, och så kommenterar han allt det hon gör. Jag tycker väldigt mycket om alla delar i den här boken där Keot är med! Mycket Mark-Lawrencskt inslag.

Mindre festligt är det att abbedissan, abbess Glass, får en hel del egna kapitel i boken. De är säkert nödvändiga (och när man sedan läser Holy Sister så förstår man mer vilken viktig karaktär abbedissan är) - men det är rätt mycket politik och intriger och gäsp.

Jag gillar Grey Sister mer än första boken, och det är nog eftersom Nona efter ungefär halva boken drar iväg från klostret (nja, hon flyr) på dramatiska äventyr lite längre österut i den där is-korridoren deras värld utgörs av. Det är mer inblandning av den farliga lönnmördarsekten, och Zole får också visa mer av sin skicklighet (det är ju så ovanligt att i den här boken är det inte huvudpersonen Nona som är bäst - hon är bara nummer 2 faktiskt. Det är Zole som kan allt och är den utvalda enligt profetian). Men fortfarande är det en hel del väl utdragna vålds-och-slåss-scener som jag skummar mig igenom, och fortfarande begriper jag verkligen inte ett dugg av det magisystem som råder. Trådar som inte ses som kan manipuleras och styra det mesta från lås till människors vilja, något som heter "walk the path" som ger kraft men som lika gärna kan sluta med något atombombsliknande utbrott, och så lite annat. Jag vet inte, det känns som att Mark Lawrence tog alla idéer om magisystem han haft och blandade alltihop.

Men jag gillar Keot. Och jag gillar det som finns i grottorna under klostret.


Titel: Grey Sister
Serie: The Ancestor #2
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2018
Förlag: Ace Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible