tisdag 7 april 2020

Min bror heter Jessica

När Jessica berättar att hon föddes med fel kropp, som kille i stället för den flicka hon är, så blir hennes lillebror Sam arg. Han vill inte ha en storasyster, han vill fortsätta ha sin storebror Jason som det alltid varit. Och det är ur Sams perspektiv vi får läsa om hur Jessica kämpar för att få vara den hon är. Och Sam förstår inte. Inte först. Det tar tid, och det är just genom hans funderingar och hans ilska vi läsare förstår hur Jessica har det, och vilka fördomar hon får möta. Det är bra gjort, och jag tycker mycket om den här boken.

Sedan är det märkligt hur en bok om ett så pass svårt ämne kan vara så rolig som den här boken är - men det är den. Och det är Sams och Jessicas föräldrar som står för det. De har så många fördomar om allt och alla samtidigt som de är hysteriskt måna om att alltid framstå i rätt ljus eftersom de är politiker som vill skicka rätt signaler till sina väljare. Det borde vara helt tragiskt men är skruvat och roligt skrivet. Ta bara den flera sidor långa diskussionen om vart familjen bör bege sig på sin semester för att inte semestern ska uppfattas på fel sätt. Städer och hela länder döms ut på alla möjliga stereotypt fördomsfulla vis tills resmålet till sist blir något helt harmlöst (tror det blir Lake District) som inte kan missuppfattas hur man än anstränger sig.
De Viktiga Föräldrarna (mamma är minister och aspirerar på premiärministerposten, pappa är hennes assistent och högra hand) lever och andas alltså politik och politiska intriger - och deras sorgliga reaktion på när Jessica berättar om sig själv är att egentligen inte reagera alls, inte prata om det, inte låtsas om det. Vilket inte fungerar, och Jessica mår mycket dåligt.

Viktig, bra och rolig bok om syskonkärlek, könstillhörighet, familj och fördomar.


Titel: Min bror heter Jessica
Författare: John Boyne
Originaltitel: My Brother's Name is Jessica
Översättning: Anna Thuresson
Utg år: 2020
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? 12-15 år

måndag 6 april 2020

Kartritarens dotter

Isabella bor på ön Joya med sin pappa kartritaren. Förr flöt den här ön runt på världshaven, men nu ligger den stilla som andra, normala öar. Förr fanns här alla vanliga djur och fåglar - men sedan guvernören kom försvann alla sångfåglar och nu finns här bara korpar. Guvernören delade av ön med en barriär, och det som finns på andra sidan har Isabella aldrig sett. Hennes pappa skulle vilja rita det, och andra delar i världen, på kartor, men de får inte resa någonstans. Guvernören bestämmer allt över dem och andra på ön.

Isabellas bästa vän är Lupe - som är guvernörens dotter. Nu hittas en flicka mördad i fruktträdgården, och hon var där eftersom Lupe skickat henne dit efter en viss sorts frukt. Lupe och Isabella blir osams, Isabella skriker att Lupe inte begriper hur privilegierat hon lever och att hon är hemsk, varpå Lupe på egen hand drar in i de förbjudna delarna på ön för att leta rätt på vad/vem som hade ihjäl den där flickan. Isabella ångrar det hon skrek och ser till att komma med i pappa guvernörens sökpatrull efter Lupe. Hon gör det som gruppens navigatör, eftersom hennes pappa är kartritare (och eftersom guvernören just slängt pappa kartritaren i fängelse).

Det är en blandning av äventyr och saga, eller myter som får liv, i den här boken. De sagor Isabella alltid älskat att lyssna på om hur ön blev hotad av en elddemon, hur den räddades av en modig kvinna - visar sig kanske vara mer än sagor, och när Isabella kommer in på den förbjudna delen av ön så blir gränsen mellan saga och verklighet mer och mer flytande.

Det är rätt vackert skrivet (särskilt om kartorna) men samtidigt rätt förvirrande. Jag är inte helt säker på vad jag gillar den här boken egentligen. Kanske att jag hade förväntat mig något mer handfast?


Titel: Kartritarens dotter
Författare: Kiran Millwood Hargrave
Originaltitel: The Girl of Ink & Stars
Översättning: Hanna Williamsson
Utg år: 2019
Förlag: Lind & Co
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

söndag 5 april 2020

Det sextonde året

Här är en väldigt bra bokidé: ett samhälle där männen styr allt och kvinnorna knäckta gör det de är tillsagda, där våld och straff är vardag och dödsstraff kan utdömas på en vag anklagelse lite åt häxjaktshållet. Där alla kvinnor måste tillbringa sitt sextonde år på en avsides plats i en grupp där överlevnad är det viktigaste och svält och galenskap gör att sextonåringarna vänder sig emot varandra snarare än att hjälpa varandra. Tanken är att detta år ska få kvinnorna att "hitta sin magi" för att sedan bränna ut den så att de sedan kan ansluta till samhället som dugliga, lydiga hustrur eller arbeterskor. Men året, förhållandena och galenskapen är så stor att många av dem inte ens återvänder och de som gör det är bleka, lemlästade, knäckta kopior av sig själva. Vad är det som händer under "nådeåret" som det kallas? Det får ingen veta i förväg, och det får ingen som har varit med om det prata om efteråt.

Nu ska Tierney iväg på sitt nådeår, och ligger risigt till eftersom ledartypen Kierstens tänkta, planerade och blivande make i stället har friat till Tierney som egentligen inte alls vill bli gift. Flickorna kommer knappt att hinna innanför portarna till sitt nådeår förrän Kiersten går till attack. Tierney ska bara .

Som sagt - en bra bokidé, men jag gillar tyvärr inte författarens sätt att berätta eller ta hand om sin fina idé. Hon får mig aldrig att se personerna framför mig, eller miljöerna. För mig blir det bara en massa namn, och klipp mellan olika (ofta bloddrypande) scener som jag inte blir känslomässigt engagerad i. Tiden förflyter ryckigt - ibland är det någon halv dag som går, ibland har det hoppat några månader. Lägret/platsen för nådeåret känns ibland som en samling hus eller hyddor på en begränsad plats, ibland som ett stort område, och ön de är på känns ibland som att den bara innehåller lägret/platsen för nådeåret, ibland att den är vidsträckt med stora skogar.
Mycket av berättandet sker i Tierneys inre monologer, och det är nog där jag förlorar mig i det överlastade språket som hela tiden liksom tar sats inför dramatiska händelser. Ta bara en så enkel sak som när flickorna blir rodda över till nådeårs-ön:
"Varje gång ett blad skär genom ytan känns det som om någon skär sönder mig. Bit för bit, tar ifrån mig allt jag någonsin har känt, allt jag har trott på."

Sorry. Ännu en gång står jag vid sidan när "alla" jublar och hyllar en hårt marknadsförd bok. Jag gillade den inte alls.


Titel: Det sextonde året
Författare: Kim Liggett
Originaltitel: The Grace Year
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2020
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? 15-19 år

onsdag 1 april 2020

Snösystern

Jag vet redan: orden kommer inte att räcka till för att skriva om den här boken. Jag vill att ni upplever den. Den är helt fantastisk.

Till att börja med detta: jag har försökt beställa en av illustrationerna ur den från illustratören Lisa Aisatos nätbutik . Det gick inte att beställa till Sverige tydligen, men jag har mailat och bett att "snälla, snälla kan jag få göra det ändå" eftersom jag måste ha den där bilden på min vägg. Måste. När jag läste boken hemma så satt jag länge med varje illustration och bara suckade av lycka. De är otroligt fina, färgsprakande, fulla av liv (utom de som är grå och tömda på liv men det hänger ihop med Julians berättelse). Och så mot slutet av boken kom då illustrationen. Den, som jag bara måste beställa. Den överväldigade mig totalt, och jag började gråta där jag satt vid frukostbordet. Att man kan fånga ett ögonblick så! Det är en bild på Julian och Augusta, på syskonkärlek och tillit och närhet och tröst. Och den drabbar alltså läsaren, som just då vet hur förtvivlad Julian är.

Men det är inte Augusta som är "snösystern" i bokens titel. Det är Hedvig. Julian träffar Hedvig en snöig dag bara några dagar före julafton, och hon blir så "utomordentligt, hjärtskärande" glad att se honom och vill absolut att han ska följa med hem till henne för att dricka varm choklad. Och Hedvig är en explosion i röda färger, glädje, leende och sprittande liv (bilden på henne är nästan tredimensionell och stiger liksom upp mot en från boksidan), hennes hem Villa Kvisten är som en sagobok med julpynt, glitter, trevnad och värme. Precis allt det som Julians eget hem och eget liv inte är, fast det bara är några dagar för julafton. I vanliga fall är detta bästa tiden på året, och julafton bästa dagen (och hans födelsedag) - men i år är inget som vanligt. Hela hans familj går runt och liksom slokar grått som kopior på sig själva sedan i somras när Julians storasyster Juni dog bara några dagar före hon skulle fyllt 16 år.

Detta är en bok om sorg, och liv, och om att sörja, och om syskon och familj. Den är så infernaliskt bra. Ja, så klart att det passar bra att ha den som högläsning inför jul - det är en 24-kapitels-bok och marknadsförs som en "julberättelse". Men jag vill så gärna att ungefär alla hittar till den, läser och älskar den, alla årets 12 månader och absolut inte bara till jul. Den funkar definitivt att läsa när som helst på året. För mig är det en "måste-äga" bok.

Titel: Snösystern
Författare: Maja Lunde
Illustrationer: Lisa Aisato
Originaltitel: Snøsøsteren
Översättning: Barbro Lagergren
Utg år: 2019
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? egen läsning ca 9 år och uppåt (ja, vuxna också), högläsning från ca 6 år (det kan vara lite klurigt för yngre egenläsare att reda ut vad som är verkligt och inte, högläsning hjälper till här)

tisdag 31 mars 2020

Arlo Finch vid Månsjön, och Arlo Finch in the Kingdom of Shadows

Jo, jag läste alltså raskt vidare om Arlo Finch, i bok 2 Arlo Finch vid Månsjön. Och den gillade jag så mycket att jag inte kunde bärga mig tills den avslutande och tredje boken Arlo Finch in the Kingdom of Shadows skulle översättas till svenska, utan jag ställde mig i kö till bibliotekets engelska utgåva som jag läste så fort den kom dit.

Och hur gillade jag det här, då? Bok 2 väldigt mycket, som sagt. Bok 3? Oh no. Inte alls. Den kraschade och blev en jättebesvikelse.

I Arlo Finch vid Månsjön får vi följa med Arlo och hans Blå scoutpatrull till ett sommarläger. Allt det magiska och mystiska som finns i Långskogen där hemma i Pine Mountain finns här också, fast i andra former. Och scouterna är fortfarande den fascinerande kombination av friluftsliv, märkestagning och hantering av magiska varelser och försvar mot övernaturliga farligheter som det var i den första boken. Det är lägerliv med indelning i arbetslag kring diskande, hämtande av mat, och olika lägergemensamma aktiviteter, och alla som har varit på ett stort sommarläger med scouterna kommer att känna igen sig. Fast här kan en aktivitet vara "att kalla på en luftande med hjälp av egentillverkade leksaker luftandar kan tänkas tycka om", eller kanske "barkläsning" där man lär sig tyda vad det står i insekternas gångar i gammal trädbark. Profetior om framtiden, till exempel.

Och så blir allt ännu konstigare, trassligare och intressantare när det blandas in tidsresor i det hela också. Arlo färdas bakåt i tiden, och får vara med på den tiden hans morbror var med i scouterna, och får uppleva det som hände den gula patrullen. Den patrull som (enligt de vuxna) aldrig har funnits. Morbror själv minns knappt att han var med i scouterna. Men gula patrullen fanns, och delar av lägret som fanns då finns inte ens med på kartorna i nutid pga det som Arlo får (fick? det där med tidsresor är klurigt) uppleva. Och som alltid när det är tidsresande inblandat blir det omöjligheter och tidsparadoxer och halsbrytande krumbukter, och jag tycker mycket om att läsa det.

Så därför slet jag alltså tag i bok 3, Arlo Finch in the Kingdom of Shadows, där Arlo tydligen skulle ta sig ända till Kina, via Långskogens parallelldimension, för att hämta hem sin pappa som fortfarande lever i landsflykt där som efterspanad datorbrottsling.
Men... vad hände här? Bok 3 är inte ens i närheten av att vara lika bra som bok 1 och 2. Den är inte ens bra. Det är som om att allt som var viktigt och spännande redan har hänt, och detta är någon slags lam epilog. Allt som planterats ut i bok 1 och 2 för att bygga upp spänning men som ännu inte fått svar - får förvisso svar i bok 3, men det är så fantasilösa och besvikna svar. Jag kan inte riktigt skriva ut vad som händer pga att jag då spoilar precis allting. Men: att hämta hem pappa är det inga större bekymmer med, kan jag säga. De tar sig dit, hämtar honom, tar sig hem igen. Typ. Och varenda gång i boken när förutsättningar ges för någon riktigt kul det-trodde-ni-inte-lösning som i bok 1 och 2... så blir det aldrig något av det. Saker och ting ÄR som de verkar vara och inga hemligheter avslöjas. Och så tröttnar uppenbarligen författaren på superdupermegaskurken från den ena sidan till den andra och låter honom dö genom att falla ner på en sten med huvudet före. Oups, nu spoilade jag allt ändå. Men jag blev så sur. Om "antiklimax" hade fått ett ansikte så är det Arlo Finch in the Kingdom of Shadows. 

Titel: Arlo Finch vid Månsjön
Serie: Arlo Finch #2
Författare: John August
Originaltitel: Arlo Finch in the Lake of the Moon
Översättning: Helena Hansson
Utg år: 2019
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-15 år

Titel: Arlo Finch in the Kingdom of Shadows
Serie: Arlo Finch #3
Författare: John August
Utg år: 2020
Förlag: Roaring Brook Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-15 år

lördag 28 mars 2020

Familjen

Ella bor på Gården, och när boken börjar är hon hungrig. Det har regnat i många dagar, och maten i förråden har tagit slut. Det brukar vara jobbigt att vara hungrig när man vet hur mycket mat som finns ute på fälten, och i jorden, och på bärbuskarna och allt det där, men att man måste vänta på att solen kommer tillbaka så att maten kan välsignas ordentligt. När Ella var mindre kunde hon i smyg ta något bett av ett äpple eller så när hon var så här hungrig, men nu är hon stor nog att veta bättre. Maten måste ju så klart välsignas av Far och solen innan man äter den, annars blir man sjuk och ruttnar inifrån.

Eh, va?

Jodå, detta är Ellas sanning. Och det är Ellas perspektiv vi får på livet "Familjen" lever på det här "Gården". Här finns bara vuxna, och barn, utan att man vet vem som är förälder till vilket barn för det är inte viktigt. Och så har vi då Far, som bestämmer över dem alla. Far är den ende som får ha egna saker, ha ett eget rum, ha en dörr att stänga om sig så att han kan få tänka ifred. Alla andra måste dela allt med varandra, och har inget privatliv.
Och utanför Gårdens höga staket finns den vanliga världen, men människorna som bor där är det väldigt synd om för de kommer alla att dö snart i den stora Kollapsen. De äter giftig mat, all växtlighet dör, det föds inga barn längre och alla skolor har stängt. Det har Far sagt. Och Far är den ende som får lämna Gården då och då för att köra in till stan och köpa de få saker Familjen inte själva kan producera. Varje gång återvänder han och har nya skräckhistorier att berätta om hur förfärlig världen har blivit.
Så när Ella en dag ser, och så småningom pratar med, en pojke i sin egen ålder utanför staketet så är hon fullständigt övertygad om att han ljuger när han pratar om att han går i skolan. De är ju stängda, det har Far sagt! Eller att pojken ljuger om att det fortfarande föds barn. Det är så synd om honom, men Ella kommer på att hon själv skulle kunna rädda den här pojken - hon kan omvända honom så att han förstår hur fel han har, och kommer till Familjen och räddas undan Kollapsen! Då kommer Far att tycka att hon är duktig, hon kanske till och med får en uppskattande klapp på kinden?

Det är otäckt, men bra, att läsa Ellas egen uppfattning om sitt liv i den här sekten "Familjen". Hon vet inget annat, och tycker allt är som det ska vara, har sina egna glädjeämnen och drömmar. Och så händer det flera saker som får henne att tvivla på allt det hon tidigare tagit för sanning - det är intressant att läsa om, och sorgligt också, det som händer. Jag gillar det här väldigt mycket, men hade absolut velat läsa mer om hur det blir efteråt, känner att jag hade velat följa med Ella ut i den vanliga världen. Det känns inte som att det kommer en fortsättning på den här boken, men om det hade gjort det så hade jag läst den bums.

Titel: Familjen
Författare: Cecilia Lidbeck
Utg år: 2020
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

onsdag 25 mars 2020

Arlo Finch i Eldsdalen

Arlo Finch är nyinflyttad i den lilla staden Pine Mountain i Colorado, och det är mycket att snabbt lära sig om hur saker och ting funkar här. Särskilt eftersom en del av sakerna verkar vara ute efter att ha ihjäl Arlo. Magiska saker, och varelser som egentligen inte borde finnas.

Men Arlo går med i scouterna, för det ska man tydligen göra här. I scouterna hamnar han i den Blå Patrullen, och patrullkompisarna förklarar för honom och lär honom viktiga ting. Slå upp tält, göra upp eld och sånt är självklart och väldigt scout-ish - men de lär honom också det livsviktiga med att sätta upp magiska värn kring lägerplatsen, att knäppa fram blixtljus med fingrarna och annat som de tycker är helt naturliga saker och Arlo tycker är... magi.

Och skogen, ja. Går man för långt, eller fel, eller om man faktiskt går rätt eftersom man vet vad man håller på med - då kan man hamna i Långskogen. Den hänger ihop med vanliga skogen men ändå inte, och i Långskogen är tid och avstånd liksom inte riktigt riktiga. Det kryllar också av varelser och annat som inte är riktigt riktiga. När Arlos patrulledare, Connor, var liten så råkade han hamna i Långskogen tillsammans med sin kusin. De var försvunna i många veckor, och troddes förlorade, tills Connor plötsligt dök upp igen på en plats 30 mil från Pine Mountain. Kusinen kom aldrig tillbaka.

Jag gillar verkligen den här boken. Det är en hel del mystiskt som antyds och lockar (varför vill de där varelserna ha ihjäl Arlo? Han har ju precis kommit dit? Varför kan Arlo se Connors försvunna kusin? Varför har även hon olikfärgade ögon, precis som Arlo själv? Var är Arlos pappa? Vad är det med Connors familj? och mycket annat, som till exempel vad det är Arlos morbror sysslar med i sin ateljé egentligen...) och som gjorde att jag direkt läste vidare i bok 2 Arlo vid Månsjön. (jepp, jag har redan läst den, och jepp, jag har svårt att hålla isär handlingarna i dem nu eftersom de hänger ihop) Men jag gillar också att läsa om scoutingen - lägren de åker på, märkena de ska ta och som är Ytterst Viktiga, lägerelden och maten, patrullövningarna och vänskapen. Det är lite av en ny genre: scout-fantasy.


Titel: Arlo Finch i Eldsdalen
Serie: Arlo Finch #1
Författare: John August
Originaltitel: Arlo Finch in the Valley of Fire
Översättning: Mats Kempe
Utg år: 2018
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

fredag 20 mars 2020

Hålsjön

Det är sommar, och John och hans lillebror Martin bor hos farmor vars stuga ligger precis invid Stora Hålsjön, med egen badbrygga och allt. Deras kusiner Julia och Nova är också där, och John är väl inte så himla glad för det eftersom Nova bara är 6 år och Julia aldrig varit någon han haft så där värst mycket att prata om med på släktkalasen som är de tillfällen de annars träffas. Men bada går ju alltid att göra.

Och det är när de badar som de hittar den där konstiga grejen i sjön, precis nere vid bryggan. Det är en stor, svart klump, slemmig och rätt tung, men Martin och John lyckas fiska upp den ur vattnet med hjälp av en håv. När den dunsat ner på bryggan kommer Nova och hon ska så klart snubbla på klumpen och få svart slem på tårna. Och när alla barnen går upp till stugan för att mormor/farmor kallat till fika så lägger John klumpen i vassen så länge, och gör rent håven från det svarta slemmet.

Sedan börjar konstigheterna. Från en dag till en annan blir mormor/farmor sjuk och måste åka in till sjukhus, och det är andra vuxna som passar barnen - en granne och en inhyrd barnvakt  - med blandad framgång (de verkar inte helt engagerade). Och när John och Julia börjar märka att småsyskonen bär sig konstigt åt så är det ingen vuxen som tar dem på allvar. Alltså, på allvar konstigt: de får episoder då de pratar annorlunda, och när de minns saker tydligt som de inte kan minnas eftersom de aldrig varit med om dem. Kan det vara borrelia som orsakar sånt här? Andra insektsstick? Giftiga växter? Det måste ju kollas! Men hur få de vuxna att fatta det, när de inte känner småsyskonen och inte vet hur de brukar uppföra sig?

Detta är ett riktigt spännande science fiction-betonat sommarlovsäventyr för barn. Eller, inte de yngsta barnen precis, utan mer kanske från 11 år eller så för det är inte helt lätt läsning. Men belönande! Jag gillar verkligen storyn med vad det är som finns i Hålsjön, barnens utsatthet men handlingskraftighet, och inte minst miljöbeskrivningarna: Stora Hålsjön finns på riktigt. "Ättestupan" barnen besöker ser åtminstone på kartan ut att verkligen finnas, och naturen Maria Engstrand beskriver känns som om jag skulle kunna gå rätt in i den, känna lukterna och gå på vandring kring sjön med den där fantastiska utsikten. Sen vill jag förstås kanske inte uppleva de nattliga ljusfenomenen från sjön eller vara med om det som barnen i boken får vara med om...

Titel: Hålsjön
Författare: Maria Engstrand
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 11-16 år

torsdag 19 mars 2020

En egen häst

Ja, detta är en bok där hästar och livet i stallet är viktigt, och ja, Pia Hagmar har skrivit väldigt bra om det där livet i stallet, slitet och gratisjobbet tjejerna gör för chansen till en eller annan gratis ridtur utöver de betalda lektionerna. Och som hästbok rekommenderar jag den starkt.

Men det som gör detta till en av de bästa barnböckerna jag läst på senaste tiden är Julis övriga liv, hur hon har det hemma, familjen och familjerelationer. Det som jag tror är själva "två världar" i serietiteln. Eller om det kan handla om "två världar" som i "hemma" och "i stallet". Jag vet inte, men jag kommer absolut att läsa vidare om Juli. För det här är verkligen en bra beskrivning av hur det kan kännas och skulle kunna vara precis när ens föräldrar ska skiljas. Det är så bra att jag får ont i magen av det.

Världen kraschar nämligen för Juli en helt vanlig kväll när hon fått skjuts hem från stallet av en kompis och dennes pappa. (för även om Julis egen pappa någon gång säger att han kan hämta henne i stallet så går det inte att lita på eftersom jobbet ofta - alltid - prioriteras före familjen och Juli många gånger har fått stå och vänta på en pappa som inte kommer) Då får Juli (och kompisen, och kompisens pappa, mycket pinsamt) stå och se på när mamma vrålar (hon vrålar aldrig annars) att pappa är ett as och så slänger hon in sin resväska i bilen och kör därifrån. Hon kommer inte tillbaka. Varken pappa eller mamma svarar Juli när hon frågar vad det är som händer. Mamma svarar inte i telefon, och pappa svarar inte alls. När Juli till sist skriker åt honom att han måste berätta vad som händer så säger han vagt "ingenting, vi bråkade bara lite". Juli frågar vad de bråkade om, och då svarar pappa att det fattar inte han heller, det där får Juli ta med mamma. Som alltså inte svarar i telefon.
Och det är så här Julis liv blir ganska länge: världen har rasat och bägge hennes föräldrar sviker och tycker att ansvaret för att trösta och förklara för dottern helt klart borde ligga på den andre. Det är inte heller någon av dem som tycker att vardag, middag, matinköp och annat sånt är deras ansvar, så Juli går runt ett par dagar och får inte ens middag. Situationen stabiliseras så småningom något, men till och med det här med "egen häst" som ju är det som Juli drömmer om över allt annat, till och med det blir ett vapen och tillhygge i striden mellan föräldrarna mer än något för Juli att bli helhjärtat glad över.

Ja, så klart jag tycker att alla hästintresserade ska läsa den här boken eftersom de alldeles säkert kommer att känna igen sig i Julis hästliv och egen-häst-drömmar. Men jag vill också att boken ska nå fler än hästboksläsarna - det är så många fler som jag tror kan ha bråkande föräldrar hemma som skulle känna igen sig i detta och hämta någon slags tröst i det. Bra, bra relationsroman för barn, helt enkelt.


Titel: En egen häst
Serie: Två världar #1
Författare: Pia Hagmar
Utg år: 2019
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

tisdag 17 mars 2020

Gömställen

Ollie är en läsande person, och blir klart upprörd när hon upptäcker en kvinna vid floden i färd med att gråta och kasta en bok i vattnet. 1. det är Ollies plats vid floden, hennes vara-ifred-ställe dit hon längtat hela, långa, jobbiga skoldagen, och 2. vadå slänga en bok? No way! Ollie försöker övertala kvinnan att inte slänga boken i vattnet medan kvinnan ylar om att "han" har sagt att hon måste göra det. Det slutar med att Ollie tar boken ifrån henne, sticker därifrån medan kvinnan ropar att hon får skylla sig själv, att hon åtminstone måste se till att hitta bra gömställen. Särskilt när det blir mörkt.

Klart Ollie sätter igång med läsning av boken omedelbums? Så klart. Den är urgammal, från 1870 eller så, och handlar om några som bor på en bondgård, och där det verkar försvinna folk  på mystiska vis. Ollie läser vidare och tar boken med till skolan, och på bussen som just denna dag ska ta hela klassen med på utflykt till en bondgård. Det ska mjölkas kossor, föreläsas om jordbruk och sånt. Busschauffören är inte den vanliga, och kvinnan som tar emot skolklassen på gården är ägaren - och samma kvinna som igår skulle dränka bok.

För mig tar det noll sidor att förstå att bondgården så klart är samma som den Ollie läser om i boken, för Ollie tar det märkligt nog minst halva den här boken att göra samma koppling. ("det är ju bara en påhittad bok, och allt är säkert sammanträffanden") Men när skolbussen på vägen tillbaka plötsligt får ett mystiskt motorstopp, allt blir mörkt, vägen har förvandlats till en stig och busschaufförens ögon har blivit till vita glober och hans aptit ökat katastrofalt... ja, då känner Ollie att det här nog inte är helt OK. Kanske, kanske skulle hon också följa den mystiska uppmaningen klockan ger henne, alltså hennes gamla ärvda armbandsklocka som plötsligt fått spader, påbörjat någon typ av nedräkning och med uppmaningar av arten "göm dig". Hur den nu kan göra det. Jodå. Kanske. Hon ska bara ställa sig och se sig omkring en stund, tänka att allt är mörkt och läskigt och låta klockan ticka ner lite till tills det nästan är försent.

Jag vet inte. Jag gillade den här boken ungefär halvvägs. Jag gillar att läsa om Ollies liv, hennes pappa och den mamma som inte bor hos dem längre. Jag gillar när boken hon läser verkar ha verklig grund. Men sen blir jag så duktigt irriterad när hon och alla de andra går rätt dit där det typ står skyltat "Fara! Fälla!", och trött när hela bokens upplägg är att jag ska tycka det är läskigt med fågelskrämmor. Jag tycker inte det är läskigt med fågelskrämmor. Kanske bokens målgrupp, 9-12 år, tycker det är läskigt med fågelskrämmor. Bra, i så fall. Då tycker de nog om den här boken. Tyvärr får de inget riktigt svar på varför de där fågelskrämmorna ska marschera runt och vara läskiga, bara att de gör det. Och vem som gör det, fast vi får inte veta dennes motiv.

Det känns som att det behöver komma en fortsättning på den här, det är mycket som inte får sin förklaring och många trådar (alltför många) som lämnas lösa.

Titel: Gömställen
Författare: Katherine Arden
Originaltitel: Small Spaces
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2019
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

måndag 9 mars 2020

Ålevangeliet - berättelsen om världens mest gåtfulla fisk

Jahaja. Rätt vad det är ger sig den här bloggaren på att läsa en faktabok om ålar. Här, som det annars mest trängs böcker om saker som inte finns, andra världar eller giftaslystna hertigar som ser bra ut och har rätta glimten i ögat. Och så då - ålar??

Jo, jag jobbar på bibliotek, och har sett detta ålevangelium lånas och stå på reservationshyllan, och har undrat: hur kan en bok om en fisk locka så många till läsning? Och sen vann den Augustpriset i klassen för facklitteratur, och fortsatte att lånas, och jag ba: hur? varför? För givetvis lånas det så klart många fackböcker på biblioteket där jag jobbar, men så till den milda grad som den här? Jag var tvungen att testa själv, så föreslog den som läsning i bokcirkeln jag tillhör, och så läste vi den.

Och hur annorlunda denna bok än är från vad jag brukar läsa, så gillar jag den mycket. Kanske är det just det där gåtfulla hos ålen som lockar mig? Att det tog så många århundraden innan ålens livscykel kunde redas ut (en fisk som förvandlar sig själv!), att det fortfarande inte hittats några "könsmogna" ålar i Sargassohavet fast man efter sjuhundra svåra år lyckats lista ut att det är dit den beger sig för att fortplanta sig och sedan dö. Att ålen liksom inte låter sig studeras - att de många ålar som utrustades med spårsändare för att dokumentera resvägen till Sargassohavet vägrade samarbeta och förvirrat simmade åt helt andra håll, eller försvann på vägen. Åh, det är så mycket fakta kring ålen som är just vi-har-egentligen-ingen-aning-fakta-men-vi-tror - och det här är Patrik Svensson väldigt duktig på att berätta om på ett sätt att läsningen bara flyter på.

Blandat med faktaavsnitten om ålar får vi också berättelsen om författarens far, och deras ålafiske tillsammans. Jag tycker om att läsa om det också, även om det är faktaavsnitten om ålen och ålens historia jag tycker mest om. Eller rättare sagt: ålvetenskapens historia - ålarna har mest levt på samma sätt i alla tider utan att stort bry sig om vad vi tror om dem. Fast nu håller de på att dö - och på samma gåtfulla sätt som de levt, eftersom vi inte vet varför. 

För mig var det här en oerhört vilsam bok att läsa, samtidigt som den var intressant. Jag kan förstå att den lånas och läses av så många, och tycker den är väl värd sitt Augustpris.


Titel: Ålevangeliet : Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk
Författare: Patrik Svensson
Utg år: 2019
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

fredag 6 mars 2020

En bästis, tack! - Kompisar online - Vänner för alltid

Jag skriver om tre böcker på en gång: En bästis, tack!, Kompisar online och Vänner för alltid? av Emma Askling, eftersom det var så jag läste dem, tillsammans i ett svep. De hänger ihop, och var så bra att jag var helt tvungen att plocka upp nästa bok när jag avslutat förra. De är nämligen skrivna på ett sätt jag tycker mycket om: vi får olika berättarperspektiv när tre personer i samma klass får varsin bok.

En bästis, tack! är Lunas bok. Det är vårterminen i åk 5, och Lunas bästis Hanna som hon alltid, alltid hängt med, har flyttat till Norge. Vem ska Luna vara med nu? I klassen regerar Cleo, som alla tjejer vill vara med, och hon väljer ut vilka hon vill vara med vissa dagar. Det kan vara Luna, det kan vara någon annan, men nästa dag är det någon ny. Luna vill ha någon som är hennes bästis. Det ska börja en ny tjej i klassen, Bella, kanske hon? Men nope. Redan från typ rast 1 är det helt tydligt att Bella är stöpt i exakt samma form som Cleo,
och nu blir det Cleo och Bella som är BFF och centrum i allting tillsammans.

Kompisar online är Melvins bok. I första boken visste vi att Luna i jättejättehemlighet var kär i Melvin, men eftersom Cleo också var det så var det förstås kört för Lunas del. Här är Melvin och Cleo ihop, fast Melvin vet egentligen inte varför eftersom de har noll gemensamt. Han vill göra slut men vet inte hur. Dessutom har han en del problem hemma han inte vill prata med någon utomstående om (en pappa som stuckit), och hade behövt någon att prata med. Någon som inte är kurator på skolan. Och det dyker upp en "någon", en som kallar sig Ztarkiller, är grym på att skjuta fiender och ny i Melvins kompisgängs team i onlinespelet de ägnar många kvällstimmar åt. Ztarkiller ger råd om hur man gör slut, och har annat klokt att säga också.

Vänner för alltid? är Zoronas bok. Zorona har mycket stor del i de två första böckerna, bland annat som den vän Luna äntligen får. Nu börjar klassen åk 6, och Zorona ser fram emot att äntligen ha kul i skolan, nu när hon har Luna. Men! Då kommer Hanna tillbaka. Hanna, Lunas gamla bästis som nu inte längre ska bo i Norge utan bo här igen, och som gör mycket tydligt att Luna är hennes bästis.

Det är såååå mycket igenkänning i de här böckerna, så mycket äkta mellanstadieliv! Det är den totala dramatiken på liv och död med sprutande tårar ena dagen, och fniss över att äta upp en hel kladdkaka till eftermiddagsfika den andra dagen. Hela tiden är det "andra" livet, det digitala livet, närvarande med sociala media och spelvärlden som självklara kontaktytor och arenor. Böckernas handling drar inte iväg och blir för dramatisk: det mesta går över genom att man pratar om det (med vuxenstöd), kärleken är på mellanstadienivån hålla handen och puss på munnen, hem och föräldraregler styr. Det här är barn och vuxna som känns som helt vanliga personer, som dem vi har runt oss och som oss själva. Jag hoppas att många hittar till de här böckerna.


Titel: En bästis, tack! + Kompisar online + Vänner för alltid?
Författare: Emma Askling
Utg år: 2017 + 2018 + 2019
Förlag: Ordalaget
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible (En bästis, tack!), här, här eller via Omnible (Kompisar online), här, här eller via Omnible (Vänner för alltid?)
För vem? ca 9-12 år

onsdag 4 mars 2020

Baker Street-skolan - Sherlock Holmes och den försvunna diamanten

I den här varianten på Sherlock Holmes-äventyr har en ung John Watson precis flyttat till London, och ska börja på Baker Street-skolan. Nya klasskompisen Martha Hudson visar honom runt, och snart träffar de förstås på Sherlock Holmes som står i NO-salen och håller på med något eget experiment. Han kommer med typiskt sherlock-holmeska iakttagelser som att han redan vet vad John Watson heter, att John är nyinflyttad, blev sen till skolan pga vägarbeten, gillar vaniljkex, och annat som Sherlock inte borde ha någon som helst koll på. John står som ett levande frågetecken, men vi får så småningom veta att Sherlock baserar det han vet på detaljer som leriga skor, slitna väskhandtag, monogram och annat småttigt.

Skolan ska snart iväg på besök på museum, och när de är där blir det stor kalabalik eftersom en stor och berömd diamant blir stulen. Givetvis har Sherlock Holmes nästan direkt när det händer koll på hur allt gått till, och misstankar om vem som ligger bakom, och snart kan han också lägga fram bevis och tjuven blir fast.

Miljön är London, men tiden är inte Sherlock Holmes-tid utan nutid, med bilar, teknik, I-pads och allt sånt. Det finns ett myller av personer (och en hund), och en annan elev på skolan är så klart en ung James Moriarty som går runt med arga ögonbryn och ett elakt flin.

Hela boken är en blandning av text, vanliga bilder och bilder med pratbubblor, seriestrippar och hela sidor med serierutor, "handskrivna" lappar, webbsidor, rapporter, faktarutor eller andra textrutor. Ingen sida är den andra lik. I andra grafiska romaner är det här ett grepp som funkar fint, och som ger variation och spänning åt berättelsen. Här har det tyvärr blivit ganska rörigt, spretigt och ibland till och med svårt att följa. Det kan vara så att avgörande information fås i en bild utan att det följs upp i texten och lätt missas, och på många ställen fick jag backa läsningen och ta om för att förstå vad som hände. Det är heller inte alltid helt klart i vilken ordning bilderna ska "läsas". Jag gav inte upp för jag tycker det är en rätt rolig story och jag gillar blinkningarna till "riktiga" Sherlock Holmes äventyr. Frågan är om en yngre läsare uppfattar dem - eller om det är viktigt?



Titel: Sherlock Holmes och den försvunna diamanten
Serie: Baker Street-skolan #1
Författare och illustrationer: Sam Hearn
Originaltitel: Sherlock Holmes and the Disappearing Diamond
Översättning: Sara Jonasson
Utg år: 2018
Förlag: Lind & Co
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

fredag 28 februari 2020

Woodwalkers - Carags förvandling

Carag är en woodwalker och kan som sådan byta form mellan puma och människa. I hela sitt liv har han levt som puma tillsammans med sin familj (som alla är woodwalkers), men när boken börjar har han lämnat dem för att leva som människa i människornas värld. Han dyker upp ur skogen, påstår att han har tappat minnet och inte vet vem han är eller var  han kommer ifrån, får bo i en fosterfamilj och lära sig människornas sätt att leva, och snart också börja i en vanlig skola. Men det är inte lätt, vare sig i fosterfamiljen (där föräldrarna är schyssta men syskonen rätt übervidriga) eller i skolan, så när en kvinna (som tydligen är en woodwalker hon också eftersom hon kan förvandla sig till örn) berättar för Carag att det finns en skola för dem som är som han, så vill han såklart börja där.

Det tar ungefär 50 sidor in i boken innan Carag börjar på Clearwater High, och helt ärligt var det nära att jag inte följde med honom dit alls, för de 50 sidorna slarvar så lättvindigt förbi rätt dramatiska saker som "lämnar sin familj", "är en puma men ska helt plötsligt reda ut kläder, språk, skola, bilar, läxor, mat, gå på toa", "byta värld" att jag helst hade sett dem nerkokade i en kort, förklarande prolog. Men när Carag börjar på Clearwater High - då börjar boken för mig. Det är då Carag (och jag som läsare) får träffa och veta mer om alla dessa andra woodwalkertyper, och det är ju det som är det roliga med den här boken. Carags rumskompis är Brandon, som är bisonoxe med akuta problem att behärska sin förvandling och alltså kan vakna mitt i natten, som bisonoxe, och i ilska stånga ner klädskåpet till en hög med stickor och spån. En annan kompis är Holly, som är ekorre, och mycket riktigt snabb, vig, rapp i käften och klåfingrig. Och så har vi vargarna, som givetvis alltid drar runt i flock och har taskig attityd till "bytesdjurs" underlägsenhet. Rektorn är en örn, läraren i "lär känna ditt djur" är en förvirrad mops, och så vidare och så vidare. Och ja, så klart det hela påminner om Hogwarts, men vilken bok om en internatskola för elever med magiska egenskaper gör inte det? Det är Hogwarts, men det är också mycket eget, och hur många inkonsekvenser och fånigheter här än finns (det finns en del...) så gillar jag att läsa den här boken. Efter sidan 50 då.

Woodwalkers är en serie, och redan här i första boken anas vem som är Mr Bad Guy och vad han vill göra för ont här i världen. Carag får tidigt en imponerande mentor, en mycket känd, rik, mäktig person som också visar sig vara puma-woodwalker. Bra med mäktig mentor som får lärare att bli helt till sig - men lite sämre att ha en mentor som i hemlighet hatar de vanliga människorna som helst borde utrotas i ett enda blodigt svep.

Titel: Carags förvandling
Serie: Woodwalkers #1
Författare: Katja Brandis
Originaltitel: Woodwalkers Carags Verwandlung
Översättning: Anna Hörmander Plewka
Utg år: 2019
Förlag: Tukan
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 9-12 år

onsdag 26 februari 2020

Prästgårdens hemlighet

Vanessa ska tillsammans med Martin och Abbe ta sig in i ökända, spökiga prästgården i Borgvattnet, för att när det blivit mörkt spela in så läskiga filmklipp de bara kan till hennes vlogg. De tror förstås inte på spöken, men med rätt klippning, musik och bra effekter kan det bli riktigt läskigt och få många visningar.
När de väl tagit sig in (två gem funkar inte för att mickla upp lås även om Vanessa har sett ett antal youtubeklipp i ämnet för att öva - men ett öppet fönster på andra våningen med en brandstege utanför funkar fint), tassat runt lite och filmat alla rum där det sägs spöka? Ja, då packar Vanessa upp glas, stearinljus och annat ur ryggsäcken, för nu ska de göra Anden i glaset. Utmärkt idé, tycker Vanessa (och jag bara: "Nej! Dålig idé! Dålig, dålig idé!")

Och allt detta är ändå bara inledningen på det läskiga i denna bok som jag hade ytterligt svårt att släppa ifrån mig. Tobias Söderlund håller inte igen bara för futtigheten att den här boken vänder sig till 9-12-åringar. Nädå, här finns tillfällen när jag som vuxen vill blunda och snabbspola lite så det värsta går över, som när Vanessa är så ytterligt ensam om det som sker henne, hemma hos henne, och den vuxne som borde hjälpt henne är den hon minst av alla kan fråga. Och vadå hemma hos? Jo, för när Vanessa och de andra får nog av prästgården (det är mycket som händer där, men när de hör ljudet av barngråt från bottenvåningen där det inte finns några människor så flyr de hals över huvud därifrån) och cyklar hem så har de filmkameran med sig. Filmkameran, som hela tiden varit igång, och som nu visar upp det spöke de inte själva såg när de rusade nerför trappan och ut ur huset. Det spöket har nu lämnat prästgården och är med Vanessa. Hemma hos henne. Och det lämnar henne inte ifred.

Svårt att släppa boken, alltså. Grymt spännande, och nästan väl läskigt, och med ett rappt och bra språk som känns äkta, och så tycker jag om att det inte bara är det spökiga som är spännande. Nej, det är kompisrelationer också (mitt i allt måste Vanessa våndas över det svåra med att inte kunna vara samma person beroende på om hon är med sina oh-så-coola-tjejkompisar eller om hon är med de trygga-men-nog-förskräckande-töntiga killkompisarna), och föräldrar som är skilda och bär sig konstigt åt.

Stackars Vanessa som tror hon rett ut allt i slutet på den här boken - nejdå, det här är första boken i en serie, och hennes problem har tydligen bara börjat. Och jag ser fram emot att få läsa mer om henne, hennes vlogg, kompisar och den där jämra filmkameran hon omedelbums borde göra sig av med.

Titel: Prästgårdens hemlighet
Författare: Tobias Söderlund
Utg år: 2019
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

måndag 24 februari 2020

Kaos och katastrofer - Junos vlogg

Juno har en Youtubekanal. Enda följaren är bästisen Fairy, men det är helt OK för det roliga är att göra själva filmklippen, och det är ändå de två tillsammans som gör dem för det mesta. Fast sen råkar Juno lägga upp fel klipp - i stället för att radera klippet där hon sitter och gör sig rolig över en annan tjej i klassen (Shrey) så råkar hon publicera det. Och innan misstaget upptäcks och Juno hinner ta bort klippet har det setts av ungefär hela skolan. Alla är arga på henne, trots att hon ber om ursäkt - så här får man inte göra. Och nu kommer vidrigt elaka kommentarer till vloggarna Juno lägger upp, näthatet flödar, och Juno vågar inte gå till skolan.

Jag gillar den här - den fångar miljön i skolan bra, särskilt det stora utrymme sociala media har i barnens liv. Sen kan jag tycka att den filmsnutten Juno lägger upp verkar ganska harmlös i sammanhanget (kommentarerna hon själv får är många gånger elakare men det verkar det inte vara några vuxna som reagerar på, men att hon själv har sagt att "Shrey rimmar på leverpastej" är tydligen oförlåtligt) men det är själva företeelsen som är intressant. Jag är ju inte i målgruppen, och kan för mitt liv inte begripa hur min dotter vill och kan ägna timmar åt att kolla filmklipp på hur andra tjejer i hennes egen ålder går igenom vad de köpt på stan idag och annat sånt, men i just detta är det jag som är dinosaurien. Och i den här boken är skildrandet av vloggarna snyggt gjort: de är inskrivna lite som "manus" med repliker och scenbeskrivningar, och så efteråt en sida med info om antal visningar, prenumeranter på kanalen (som bägge ökar lavinartat efter Leverpastej-gate) och kommentarer som skrivits.

Det går snabbt och lätt att läsa, katastrofvloggen vänds till något bra ("skamvloggen" startas där andra får berätta om saker de gjort bort sig med och skäms för), och jag tror att många gillar att läsa om det här. Bra, för det ska bli en serie.


Titel: Kaos och katastrofer
Serie: Junos vlogg
Författare: Linda Skugge
Utg år: 2019
Förlag: B Wahlströms
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

söndag 23 februari 2020

The Son

Jag gav mig på en episk Texas-historia-berättad-genom-en-familj-i-flera-generationer eftersom jag läst om den på flera ställen som "bästa boken på länge", och jag blev nyfiken.

Vi följer alltså tre personer ur familjen McCollough: Eli på 1840-talet och framåt, hans son Peter runt ca 1915 och så Peters barnbarn Jeanne Anne som i nutid (2012) som gammal minns tillbaka på sin barndom och sitt liv.

Elis föräldrar är nybyggare, och hans historia börjar när comanche-indianer överfaller deras lilla gård, dödar Elis mamma och syster och tar med sig Eli och hans bror som fångar. Broren överlever inte, men Eli lär sig comanchernas sätt att leva och blir till och med adopterad av dem. Efter några år måste han återvända till sitt eget folk, har svårt att anpassa sig men lyckas komma över pengar och kan köpa en egen gård. Under årens lopp och med brutala metoder får han gården att växa, och blir rik.

Sonen Peter är inte som Eli (som boken igenom kallas "The Colonel" och är så frustande He-Man att Zeb Macahan kan gå och dra något gammalt hästtäcke över sig) utan vill ta en mer fredlig väg. Det går inte och han blir helt utstött och avskydd, och försvinner från familjen, känd som den-vi-inte-talar-om ungefär.
Jeanne Anne är nog lika tuff som farfarsfar The Colonel, men är tjej, och de är nog kul men inte lika bra på att samla in och märka kreatur (eller, jo, det är hon men det är det ingen som vill bry sig om). JA (som hon kallas) för familjen in i framtiden och så kommer oljan, och så får hon barn (som, likt Peter, inte är så där himla mycket att hänga i julgran enligt henne själv), och så småningom knyts allt ihop när saker som hände när Eli skaffade gården och saker som hände 1915 när Peter inte tyckte som alla andra får konsekvenser i nutid.

Ovanstående är en kort och rätt usel sammanfattning av 600 sidor och 170 års händelser, och alla de våldsamma och vidriga saker som alla dessa människor kan hitta på att göra med varandra orkar jag inte ta upp i detalj. För det är mycket våld, det är det. Med eller utan vapen, med eller utan bundna offer, med eller utan eld, med eller utan hånskrattande publik i bakgrunden.

Och jag kan inte tycka om det här. Storyn är säkert bra, och det är intressant att läsa om nybyggartiden och comanchernas matvanor (strösslad märg ovanpå blodiga saker är en favorit), och fundera över allt detta spanska och mexikanska som är så djupt intrasslat i Texas helt utöver indianerna och allt det andra. Men jag klarar inte av sättet det berättas på. Det är nämligen så totalt avskalat, så neutralt rapporterande även när de vidrigaste övergreppen begås. Ja, jag fattar att det är så det är tänkt, att jag själv ska fylla i alla känslor och läsa mellan raderna och alltihop. Men jag tycker inte om det. Jag kommer inte personerna nära, och allt detta uppräknade, rapporterade våld gör mig trött och ledsen.
Det finns andra författare som skriver så här (jag kommer på Hemingway, som jag för mitt liv aldrig kunnat ta mig igenom någon bok av pga precis det där rapporterande sättet, isbergstekniken, men det finns flera) och gillar man det sättet att skriva så är detta säkert en fantastisk bok. Mig passade den inte.


Titel: The Son
Författare: Philipp Meyer
Utg år: 2013
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

torsdag 20 februari 2020

Bråfalls hemlighet - Trollen i skogen

Alltså, det är ju helt OK att vara hos mormor i hennes hus mitt i skogen, fast där inte finns någon täckning på mobilen eller något att göra mer än... ja, skogen. Och äta mormors pannkakor och så där. Men... om det är egentligen var tänkt att hela familjen skulle åka till Teneriffa på höstlovet, en länge efterlängtad resa där allt var planerat ner till vilken sorts glass som skulle köpas och var. Och den resan blir inställd? Då är det liksom inte lika roligt att åka tåg till mormor, det är det inte. Därför är Astrid sur. Och så ska lillebror Love som vanligt komma med sina påhitt och fantasier - den här gången påstår han att han har sett en man med svans, jodå, Love såg den sticka ut ur byxbenet. Urlöjligt.

Och sen då? När mormor kommer och hämtar dem vid tåget? Då ska Love äntligen dra upp den där svans-grejen och berätta den för henne. Han är sååå jobbig. Det konstiga är att mormor lyssnar på honom, ställer intresserade följdfrågor, tar det på allvar. Ännu mer konstigt är att hon nästa dag (när de egentligen skulle åkt på höstmarknad inne i stan, äntligen något som är kul) försvinner iväg på något brådskande ärende - och inte kommer tillbaka.

Ja, så börjar första boken i trilogin Bråfalls hemlighet. Det är förstås ett riktigt troll Love har sett på tåget, och mormor är förstås i allvarlig knipa, och det är förstås (detta är ju fantasy för barn) upp till barnen att reda ut detta på egen hand. Med hjälp av en viss herr Grå (den vassnäsade på det snygga omslaget). Astrid får inse att Loves alla fantasier inte är fantasier, utan att han faktiskt ser saker hon själv inte kan se. Han är nämligen ett "söndagsbarn", precis som mormor är det (men inte Astrid).

Jag gillar den här! Det är precis lagom blandning av livet-är-så-himla-ooooorättvist-typ-elvaåring(?), overkliga ting, skog och äventyr. Och så trollen, då. Dem gillar jag. Störiga, dumsluga och med helt fel attityd. Och de vaktar en bro! (såklart) Och en av dem heter Trulle! (det där känner alla till som haft barn på lågstadiet de senaste tjugo åren...) Och snart kommer nästa bok, där det tydligen måste hittas en jätte, av alla saker. En jätte i skogarna i Dalarna? Han lär vara väl kamouflerad.


Titel: Trollen i skogen
Serie: Bråfalls hemlighet 1
Författare: Charlotte Cederlund
Illustrationer: Anders Végh Blidlöv
Utg år: 2019
Förlag: Hegas
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? lättläst för ca 9-12 enligt förlaget men jag tror den funkar fint från ca 8 år, samt som högläsning från ca 6.

onsdag 19 februari 2020

All the Crooked Saints

Jag tror jag har läst det mesta Maggie Stiefvater har skrivit, och tyckt mycket om. Det här är säkert när man öppnar en Stiefvater-bok: språket kommer att vara alldeles fantastiskt, och boken leverera hur många fina formuleringar och meningar som helst man egentligen vill skriva ner i en fin anteckningsbok eller så. Det kommer också att finnas magi på något sätt. För övrigt kan man inte vara säker på någonting alls.

All the Crooked Saints visste jag ingenting om, förutom ovanstående. Och jadå, språket är infernaliskt bra, och jadå, det finns magi, här i form av mirakel. Alltså den där sortens mirakel som utförs av helgon. Men vad den handlar om.... det tog det en lång, lång stund innan jag begrep.

I Colorados öken ligger Bicho Raro, och där bor familjen Soria, och de utför mirakel. Det finns alltid ett särskilt helgon hos dem som utför miraklen, men även de andra kan göra dem ifall det behövs. Miraklen utförs i två steg: först manifesteras den sökande pilgrimens inre mörker på ett fysiskt sätt, olika beroende på vad det handlar om (ens huvud förvandlas till ett coytehuvud, eller du och din tvillingsyster blir sammankedjade av en orm, eller det regnar alltid på dig samtidigt som du är täckt av stora fjärilar, eller så blir du helt enkelt fyra gånger så stor som en vanlig människa)(ja, ja, det är helt knäppt men det är Maggie Stiefvater). I andra steget ska pilgrimen liksom bota sig själv från sitt inre mörker/problem och då försvinner den fysiska manifestationen. Det här har pilgrimerna de senaste åren misslyckats med, alltså är Bicho Raro smockfullt av pilgrimer som är märkliga på alla möjliga sätt.
I centrum står kusinerna Daniel Soria (det är han som är helgonet just nu), Beatriz Soria och Joaquin Soria. Tillsammans driver de en piratradiostation. Och hit kommer Pete, inte som pilgrim utan för att han vill jobba i Bicho Raro och i utbyte få den lastbil som kusinerna har byggt sin radiostation i. Och så inträffar kärlek, och mörker, och god mat, och ömt vårdade frisyrer och en man som det växer mossa på och lite annat smått och gott.

Det man också vet när man tar sig an en Stiefvater-bok, och som jag glömde skriva i inledningen, det är att hon alldeles säkert kommer att balansera på gränsen mellan fantastiskt och urflippat konstigt. Ganska länge tyckte jag att den här boken mest gick över den gränsen och var för konstig även för mig, och att det var såååå många människor att hålla reda på, och jag fattade inte hur de där miraklen gick till eller varför folk bar sig så konstigt åt. Men jag kämpade på, och så småningom blev det bättre, jag lärde känna personerna, fick orsaker till varför de uppförde sig som de gjorde, fattade handlingen och började tycka om. Mot slutet var jag helt engagerad i Daniel, Beatrice och de andra, och hade fått läsa precis lika många fina och filosofiska meningar om livet och människorna som jag brukar få när jag läser Stiefvater.

Men det jag grubblar över är: hur kommer man ens på något sånt här? HUR?? Det är så himla knäppt att jag var tvungen att googla författaren, kolla på bilder och fundera över hur man ser ut och vem man är om man kommer på en handling där en piratsänd late-night-radioshow som spelar 60-talsmusik kan hänga ihop med mirakler av utflippade typen "får folks hårväxt så riklig att de lindar in sig i sitt eget skägg när de ska sova"? (Jadå, tro mig...) Och Maggie Stiefvater är 38, mörkhårig, ser helt normal ut, kan tydligen spela flera instrument och inledde sin karriär som tecknare. Jahaja. Men ett rikt inre liv har hon uppenbarligen. Undras vad hon hittar på härnäst? Själv ska jag snart läsa Call Down the Hawk som är en slags fortsättning på The Raven Cycle och handlar om Ronan.

(förresten, bara detta också: boken innehåller även någon som blir kär i en öken. Alltså, inte att han blir kär i någon medan han befinner sig i öknen. Nej, han blir kär i själva öknen. Och... kärleken blir besvarad.)

Titel: All the Crooked Saints
Författare: Maggie Stiefvater
Utg år: 2017
Förlag: Scholastic
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

tisdag 18 februari 2020

Det som lever under oss + Den som vaktar gården

Jag har läst två lättlästa ungdomsböcker av Kerstin Lundberg Hahn, som bägge är riktigt otäcka och bra på bara ca 60 sidor. Bägge har också rätt öppna slut vilket inte främjar nattsömnen alls. (jag ba: men... ska det inte lösas, det här? Nähä? Hallå?!)

Den som vaktar gården var den jag läste först, och den handlar om en gårdstomte. Som vi alla vet ska den där tomten vara rätt fridfull och diskret av sig, tassa runt i midvinternattens hårda köld och natta hästen och hönorna och allt det där, samt mumsa på gröt och vara glad. Och visst, vi vet också att om gårdens människor inte gör rätt, eller slarvar, så kan tomten bli arg. Men den här gårdstomten... den vill jag inte träffa på. Alls. Det är Linns farmors gård den bor på, och nu har farmor dött. De vuxna barnen med familj tar över, och dundrar in på gården fulla av rensningsiver och nytänk. Laga stalltaket? Nej, det är nog bättre vi river hela byggnaden. Det stora trädet som står och skymmer ljuset på gårdsplanen? ("tomtens träd", sade alltid farmor) Såga ner! Och så vidare. Tomten blir inte glad, och det kommer han med största tydlighet att visa sisådär i juletid. Hungrig är han också.

Det som lever under oss trodde jag (eftersom jag först läste om gårdstomten) skulle handla om de underjordiska, detta mystiska mytiska folk som fascinerat mig sedan jag var liten och läste om dem hos Astrid Lindgren. Men detta är något helt annat, och tar sitt ursprung i det som står i bokens prolog: att det 2017 ska ha hittats en gigantisk (130 ton tung och 250 meter lång) klump av fett och skräp i Londons kloaker. Full av bakterier, förstås, och bakterier är som alla vet levande ting. Om den där klumpen fick liv? Och tog sig upp genom kloaksystemen till våra vanliga avlopp, det i handfatet till exempel? Eller det i tvättstugan? Och du tror det är ett vanligt slemmigt stopp och med eller utan handskar sticker ner handen för att gräva loss det...? Jo. Ungefär så. Fast här är det en vaktmästare i ett vanligt hyreshusområde som är den som först råkar illa ut (upptäcks genom att hela tvättstugan är nedsölad av blod), och David som har sin första dag på nya sommarjobbet, som blir ett av vittnena till det som händer.


Titel: Det som lever under oss + Den som vaktar gården
Författare: Kerstin Lundberg Hahn
Utg år: 2019
Förlag: Nypon
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible (Det som lever under oss) + här, här eller via Omnible (Den som vaktar gården)

måndag 17 februari 2020

Exit Strategy (The Murderbot Diaries)

Så kastade jag mig ivrigt över fjärde boken om Murderbot, helt lugn över att det sedan fanns en femte bok när jag var färdig med denna, för det hade jag sett i bibliotekskatalogen. Trodde jag - men jag hade sett fel. Ja, det kommer en femte bok om Murderbot, dessutom en fullängdsroman den här gången (yej!), men den ges ut först i maj. Posten i bibliotekskatalogen var en vi-kommer-att-beställa-boken-men-du-kan-redan-nu-sätta-dig-i-kö-katalogpost, och det hade jag ju inte sett. Så nu står jag i kö. Eller om jag köper den direkt till min Kindle då i maj, för separationsångesten från denne mördarmaskin blev mycket stor när Exit Strategy var färdigläst.

Murderbot har armarna fulla (bokstavligen, med memory clips inlagda under skinnet) av bevis för att GrayCris (bolaget som försöker tjäna pengar på allt möjligt man inte får tjäna pengar på) gjort saker de inte får på planeten Milu i förra boken. Bevisen är av den arten att Murderbot bestämmer sig för att ta dem direkt till Dr Mensah. Denne dr Mensah var med i första boken i serien, och hon är i teorin Murderbots ägare, fast hon säger att det inte är så det är, att Murderbot är fri att göra vad hen vill, att hon vill vara dess vän.

"Vän" är jobbigt. Murderbot vet inte riktigt vad man gör med konceptet "vän", om det kan funka för någon som är hälften maskin, hälften människa, och programmerad att mörda. Och att bli en "pet robot" som Miki i Rogue Protocol kommer inte på fråga. Så hela träffa-dr-Mensah-grejen är faktiskt riktigt jobbig och något Murderbot försökt undvika sedan de skildes - men nu är det de här bevisen som måste lämnas över.

Det tråkiga är att dr Mensah har försvunnit. GrayCris krävde att få träffa henne för att försöka göra någon typ av överenskommelse om hur man skulle gå vidare med anklagelserna mot företaget - och sedan dess är hon försvunnen. Hålls förstås fången av shady-shady-GrayCris, dessutom på deras egen högkvarters-rymdstation och dit lallar man inte bara in och fritar någon, även om man råkar vara en SecUnit a.k.a mördarmaskin. Nej, man måste ha en plan. (det som är det riktigt jobbiga i detta är att man återigen måste rädda en människa som hamnat i en farlig situation, och att man för att göra detta återigen måste samarbeta med andra människor, och det funkar ju aldrig så där himla bra)

Jahaja. Bara att sätta sig ned och vänta på att det ska bli maj, och släpp av Network Effect.

Titel: Exit Strategy
Serie: The Murderbot Diaries #4
Författare: Martha Wells
Utg år: 2018
Förlag: Tor Books/St Martins Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

söndag 16 februari 2020

Rogue Protocol (The Murderbot Diaries)

Jag läser vidare om min favorit-"killing-machine" som helst vill sitta i lugn och ro med alla sina megabyte nedladdade media. Nu reser den i rymden igen, men ska till någon otillgänglig plats dit det inte funkade att åka med en obemannad rymdfarkost (och erbjuda lite mediafiler till styrroboten som ersättning). Nej, den här gången måste Murderbot åka tillsammans med människor, och själv låtsas vara en "augmented human", alltså människa med lite extra elektronisk utrustning, och då som en säkerhetskonsult. Bra där, tycker människorna ombord på skeppet, och låter Murderbot få jobba hårt med att styra upp och reda ut alla gräl de själva hamnar i. Dessa jobbiga människor, tycker Murderbot, kan de inte hålla sams en enda minut? Måste de bråka? Hur orkar de ens sätta igång ett bråk om sånt som Vem-Glömde-Omslagspappret-I-Vasken-Så-Det-Blev-Stopp-I-Avloppet?

Äntligen framme på plats vid planeten Milu ska Murderbot sätta igång med det den kom för: kolla om shady-business-bolaget Gray-Cris har byggt en terraforming-anläggning här men egentligen gjort det förbjudna: grävt efter kvarlämningar efter aliens? För om de gjort det vill Murderbot skaffa bevis för det. De där GrayCris börjar segla upp som riktiga Bad Guys som ligger bakom både det ena och det andra.

Men alltså - tror man att Murderbot ska få kolla efter bevis i lugn och ro? Nej! För det måste äntligen ner en grupp människor till den där anläggningen. och ja, OK, lättaste sättet att komma ner till planeten är ju att (i smyg) följa med dem i deras shuttle, men... de hamnar förstås omgående i fara. Eländiga människor till att alltid hamna i faror, de bär sig så oförsiktigt åt. Så nu måste Murderbot kasta sig in i en kamp mot enorma stridsrobotar, förrädiska människor och annat elände.

Den enda i människornas grupp som inledningsvis vet om att Murderbot följt med dem är deras mänskligt formade robot, Miki. Miki är hjärtesnäll och vill alla väl, och människorna är dess vänner säger den. Murderbot misstror såklart Miki och undrar vad den vill egentligen men får så småningom tänka om. Miki är hjärtesnäll och vill alla väl. En "pet-robot" som Murderbot hånfullt kallar den. En liten snäll husdjursrobot ägd av människor - aldrig att Murderbot ska bli en sån! Murderbot vill vara en person, inte människa och inte själlös maskin som bara gör det den är programmerad att göra. Men hur uppnå detta?


Titel: Rogue Protocol
Serie: The Murderbot Diaries #3
Författare: Martha Wells
Utg år: 2018
Förlag: Tor Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

lördag 15 februari 2020

The Wall of Winnipeg and Me

Hos Sara på bloggen Bokhyllan i Pepparkakshuset har jag många gånger fått tips om böcker jag gillat, och när hon för en tid sedan var fullständigt lyrisk över en romance-författare som heter Mariana Zapata och läste ("inhalerade dem" skrev hon) flera av dem i rask följd - så var jag absolut tvungen att testa någon Zapata-bok, jag med. Lite skeptisk var jag - det är contemporary romance, det är väldigt amerikanskt, och den jag valde, The Wall of Winnipeg and Me handlar dessutom mycket om amerikansk fotboll. Många Carolina-brukar-inte-gilla-faktorer här, alltså. Dessutom är det en tjock bok för att vara romance, pappersboken är på 672 sidor!

Och jag satte igång, och fick läsa om Vanessa som sedan ett par år jobbat som personlig assistent åt en amerikansk fotbollsspelare, proffs, känd, rik, gigantisk (alltså, bokstavligen: ett muskelberg) och fullständigt absorberad av sin träning, sin kropp och sig själv. "Personlig assistent" som i "lagar all mat, tvättar kalsonger åt, svarar på hans mail, lägger upp bilder på hans facebooksida, har kontakt med manager och press, fixar allt praktiskt". Alltså: killen är skitsnygg och har en kropp som är fullständigt fantastisk - men är som en träningsmaskin som blir mer än irriterad när saker kommer ivägen för det som är viktigt för honom: att träna, att äta, att träna och att äta. Och att sova sina 10 timmar per natt. Och träna lite till.

Jag började läsa, och blev duktigt störd på denne jättebaby som inte ens kunde få ur sig ett "hej" när Vanessa kom till jobbet på morgonen, eller ett "tack" när hon lagade mat åt honom, utan bara med ständigt samma neutrala ansiktsuttryck krävde total passning. Lite bättre blev det när Vanessa raskt sa upp sig, och ägnade sig på heltid åt sin egen firma (grafisk design) och lät Aiden (som jättebabyn heter) ta hand om sina egna kläder, eller om nu managern lyckades anställa någon mamma/assistent åt honom. Fast... efter några veckor dyker Aiden upp hemma hos Vanessa. Han vill att hon ska komma tillbaka. Hon bara: nej. Han går, men återkommer, och när han återkommer så vill han att hon ska gifta sig med honom. Jo, för han behöver ett amerikanskt äktenskap för att få permanent uppehållstillstånd. Och de kan ju göra det på pappret? Inte vara gifta på riktigt? Och i fem år innan de skiljer sig? Om han dessutom betalar hennes gigantiska studieskulder (som hon trodde var hennes hemlighet)? Och Vanessa... säger ja.

Och det är här boken vänder, och jag omvärderar min uppfattning, och får en helt annan bild av Aiden än den där IQ-befriade jättebabyn. Det går inte på direkten. Det gör inte heller romansen mellan Aiden och Vanessa - nej, det kan vara en av de långsammaste romanser jag har läst, det tar nästan alla de där 672 sidorna innan de själva har fattat. Men, och det är det som är grejen, det är så fantastiskt bra skrivet. Jag älskar hur Vanessas (och min) uppfattning om Aiden förändras, och hur de bägge utvecklas. Det är små, små saker, och det fysiska handlar ofta bara att hålla om, vara nära, sitta nära varandra och kolla på film. Det låter inte rafflande, jag vet, men när Zapata skriver så blir det det. När jag hade kanske en tredjedel kvar av boken började jag redan få separationsångest, jag ville vara med Aiden och Vanessa för alltid, så bra kändes det.

Tack Sara Pepparkaka, för att du ännu en gång tipsat om en författare jag gillar. Jag ska absolut läsa mer av (allt) som Mariana Zapata har skrivit. Om det är lika bra som den här så har jag mycket att se fram emot!


Titel: The Wall of Winnipeg and Me
Författare: Mariana Zapata
Utg år: 2016
Förlag: Mariana Zapata
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

fredag 14 februari 2020

Edward Rubikons mysterier: Kung Grimms hämnd

Det är problem på Grimsruds fästning: personalen har upptäckt en grav i fästningens krypta, men när de öppnade den började hela fästningen att skaka. Stenar föll ner från taket, räddningstjänsten larmades in och stängde hela fästningen till det retts ut om det är farligt att vistas i den eller ej, om den kanske till och med måste stängas?

I så fall blir Edward Rubikons pappa av med jobbet, och det får inte ske. Alltså måste Edward, och hans bäste vän Kasper, som så många gånger ta tag i det hela och lösa problemet på egen hand. Det är det de brukar göra - Grimsrud som ser så normalt ut vid en första anblick är egentligen helt nedlusat av monster, spöken och farligheter, och det är bara tack vare Edward och Kasper som det lugna livet kan gå vidare. Dessa två är nämligen spök- och monsterutrotare med gedigen erfarenhet och en stor arsenal av utrota-slika-jobbigheter-utrustnings-prylar.

Nu smyger de alltså upp till fästningen mitt i natten, och upptäcker givetvis att där finns spöken. Det finns stora spöken, små spöken, snälla spöken och förfärliga, urgamla spöken som vill ta över hela världen. Den sista sorten är då Kung Grimm Den Elake, som förstås var den som låg i den nyupptäckta graven. Nu har han tagit sig upp, och letar febrilt efter sin borttappade magiska spira - får han bara tag på den så ska spökarméer väckas och världen läggas under hans (döda) fötter. Kan Edward och Kasper stoppa honom? Till exempel med sin snygga andeslukare som har "plats för fyra små spöken, två medelstora eller ett stort spöke"? Nej - för andeslukaren råkar gå sönder. Oups. Vad händer nu?

Trots att det handlar om urgamla och elaka spöken med storhetsvansinne och dåligt humör så blir det här aldrig läskigt, bara roligt. Snabbt och lätt går det att läsa också - Edward Rubikons mysterier (som är en serie, så det lär komma fler översatta till svenska) är en bok som är typisk för många barnböcker just nu: den blandar vanlig text med grafik. Seriestrippar, eller stora illustrationer med pratbubblor, eller "infosidor" som exempelvis den packlista över vad Edward och Kasper tar med sig till fästningen, eller vanliga illustrationer i färg eller svartvitt. Jag tycker mycket om blandningen, och tror den lockar till läsning.

Något jag är nyfiken på men ännu inte fått svar på (men det kanske kommer) är varför Edward Rubikon är blekare än alla andra och envisas med att gå runt i jag-gissar-1700-tals-kläder. Alltså även hemma i köket och lite överallt. Eller så får jag bara godta att det är hans stil, att han gillar den, och att han inte vistas utomhus så mycket?

Titel: Kung Grimms hämnd
Serie: Edward Rubikons mysterier
Författare: Aleksander Kirkwood Brown
Illustrationer: Andreas Iversen
Originaltitel: Kong Grimms hevn
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-10 år

torsdag 13 februari 2020

Ingen kommer undan

Sebbes och Connors klass ska på skolresa, och de har längtat länge efter den och allt som ska hända där.
Det som i stället händer är gubben på framsidan - en mer än märklig enstöring som på egen hand tänker sig bestraffa världen för dess synder, och han ska börja med de jobbiga ungarna. Särskilt dem som är dumma nog att ha lägerskola i stugbyn vid hans skog. De ska dö, allihop.

Detta inser Sebbe och Connor, eftersom de råkar förirra sig till gubbens stuga och får se alla hans förberedelser och planer. Men när de kommer till lägerplatsen är det ingen som tror på dem. I stället blir de utskällda och hemskickade.

Det där är inte så konstigt som det verkar, och det får man förklaringen till i läsningen fram tills gubben hoppar in i handlingen med sin aggressiva attityd. Jo, för Connor har problem med att få ihop sitt liv. Han har det jobbigt hemma, jobbigt i skolan, skolkar mycket och kommer på kant med de flesta. Särskilt vuxna. Men inte med Sebbe. Sebbe och Connor är vänner, och för Sebbe är Connor den ende som egentligen är riktigt OK att vara med. Hans föräldrar (särskilt pappa) vill dock inte att Sebbe ska vara med Connor pga dåligt sällskap och dåligt inflytande och dåligt allting.

Nu har det blivit så uselt att Connor som straff för sitt beteende inte får följa med på den där skolresan. Katastrof och orättvist, förstås, och därför åker han dit ändå. I smyg. Sebbe tar emot honom vid bussen, och det är när de ensamma går därifrån genom skogen mot lägerplatsen som de träffar på Mr Evil Gubbe Med Världsherraväldeplaner.

Det här är spännande läsning, och från strulpellarnas perspektiv. Och så klart måste jag nämna att boken är illustrerad. Lars Winnerbäck har bearbetat fotografier på ungdomar (modellerna är namngivna i slutet av boken) och jag tycker bilderna funkar otroligt bra med boken. Ett lyft!

Titel: Ingen kommer undan
Författare: Anna Knutsson & Ann-Christine Magnusson
Illustrationer: Lars Winnerbäck
Utg år: 2019
Förlag: Opal
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 10-14 år

onsdag 12 februari 2020

Artificial Condition (The Murderbot Diaries)

Andra boken/novellan om Murderbot tar vid precis där bok 1, All Systems Red, slutade: Murderbot har erbjudits en slags fristad och möjlighet att själv få bestämma hur dess liv ska vara. Men den här tillvaron verkar oroande full av människor som vill vara Murderbots vänner, och det där är jobbigt att hantera. Ska man behöva möta blicken på dem och prata med dem? Vara med dem om dagarna? Umgås...?

Tack, men nej tack, säger Murderbot ungefär i ett meddelande till Snälla-Människorna-Eventuellt-Vänner, och drar iväg till en annan rymdstation för att därifrån anonymt kunna ta sig ombord på ett robotstyrt rymdskepp med destination långt bort. Mååånga dagars och veckors resa, och åh, så skönt eftersom Murderbot har massvis med ny media nedladdad som väntar. Mängder av avsnitt av nya serier, massor av böcker och filmer...

Eller - destinationen är egentligen inte bara "långt bort" - planen är att ta sig till den planet och den gruva där det massmord skedde som Murderbot tydligen var inblandad i. Eller helt ansvarig för. Detta är oklart, eftersom minnena därifrån är delvis raderade. Och det är just eftersom det är så oklart som Murderbot vill åka dit för att se om platsen kan trigga fler minnen.

Rymdskeppet som av en tillfällighet blir det Murderbot hoppar på är obemannat, och styrs av AI. Efter en viss tvekan släpper den ombord Murderbot (som erbjuder att dela med sig av alla sina nedladdade nöjesmediafiler). Och denna AI är helt underbar att läsa om och faktiskt det som fick mig att gå ifrån "gillar den här serien skarpt" till "älskar den här serien hämningslöst". För det första: att den namnges (av Murderbot) till ART. ART står för Asshole Research Transport, och ja, det finns flera anledningar till "asshole"-delen av namnet. För det andra: att ART ganska överraskande lever sig in så totalt i Murderbots tv-serier att den får dra sig undan och "run some diagnostics" ett tag, särskilt när det är viktiga karaktärer i serierna som dör eller så.

Men "asshole" eller inte - Murderbot får hjälp av ART som följer med på den där expeditionen djupt nere i gruvan. (hur detta "följer med" går till är mystiskt och tekniskt komplicerat, obegripligt och väldigt, väldigt sci-fi)(men hallå?! rymdskepps styrsystem rider med i huvudet på en hälften maskin-hälften människa-konstruktion...?) (och det är sånt här som gör att jag älskar sci-fi av precis samma anledning som jag älskar fantasy: allt är möjligt och vad som helst kan hända)
SecUnit-specialkunskaper används, sanningar hittas, nödvändiga avkortningar av Murderbots armar och ben görs samtidigt som dess hårväxt blir kraftigare, och så småningom kan äntligen fler avsnitt i tv-serierna avnjutas i lugn och ro på nästa rymdfärd in i nästa bok. Och jag följer förstås med - det är inte bara underhållande att vara med Murderbot, utan nu börjar det anas en större, sammanhängande story bakom alltihop också som jag vill veta mer om.

Titel: Artificial Condition
Serie: The Murderbot Diaries #2
Författare: Martha Wells
Utg år: 2018
Förlag: Tor/St Martin's Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible