måndag 13 juli 2020

Under Locke

Jag tyckte så väldigt mycket om den förra (och första för mig) boken jag läste av Mariana Zapata (The Wall of Winnipeg and Me), och ville ha mer. Valde på måfå bland titlarna hon skrivit och laddade hem den här. Motorcykelklubbsraffel i Texas med Extremt Tuffa Män med Stora Muskler som säger "shit" ungefär tre gånger per mening? What could possibly go wrong?

Det handlar alltså om Iris, som har slut på pengar och en tappad sug. Hon kör till sin halvbror, som bor i Austin, jobbar på någon plåtverkstad där och är medlem i coola motorcykelklubben Widowmakers. Där var en gång även Iris pappa med, och mamman flyttade ifrån Austin just för att hennes barn skulle komma så långt ifrån den miljön som det bara gick. Nu flyttar Iris in hos sin bror Sonny, samt börjar jobba på en tatuerarstudio som ägs av en annan medlem i Widowmakers, en Dex Locke med stora muskler, blå ögon, många tatueringar och ett humör som är allt på skalan från dåligt till uselt. Han är också väldigt snygg. Och har blå ögon. Och snygga muskler. Och ja.... snygg.

Och först blir Iris och Dex osams. Och sedan blir de sams. Och sedan blir de ihop och sedan har de sex. Och sedan blir det farligheter och kriminalitet och hot och våld med den där motorcykelklubben, en annan rivaliserande motorcykelklubb och så med Iris pappa som ställer till med problem för sina barn eftersom han har ouppklarade affärer och är en stor skitstövel. Och sedan har Iris och Dex mer sex.

Det är tur att det här inte var den första boken jag läste av Zapata, för den här tycker jag inte om och jag vet ju att annat hon skriver är så mycket bättre. Hade jag bara läst den här hade det inte blivit fler. Jag tycker SÅ illa om Dex Locke, och jag tycker så illa om ungefär de flesta i den här boken. Dex har helt vidriga ägartendenser gentemot Iris, och hela den där motorcykelvärlden är så grundmurat centrerad kring De Tuffa Männens Tuffa Liv I Klubben. Kvinnorna är inte med (de är tillbehör i bakgrunden) och ska helst inte lägga sig i eller synas när Muskelmännen har sina Farliga Uppgörelser. Typiskt är att Iris flera gånger blir utskälld eftersom hon "har hemligheter" för sin bror och Dex, och gör saker utan att tala om det för dem. Då är hon dum och tanklös och får veta att hon aldrig får göra så mer. Medan boken igenom så får Iris (och de andra namnlösa kvinnorna i bakgrunden) aldrig någonsin veta vad männen gör när de är iväg på sina Farligheter och Uppgörelser. Nä, då är det mer "vi ska fixa det här och du behöver inte oroa dig mer". Jag blev otroligt störd, och sista tredjedelen på boken skummade jag mest igenom texten för att... ja, jag vet egentligen inte varför jag ville läsa slut den. För att se om Dex gjorde fler tatueringar? (ja, det gjorde han, en som det stod typ "Iris är min" inuti en drake).

Well. Nu vet jag det säkert, i alla fall: Texas + motorcykelklubbar + tuffa män som säger shit shit shit shit = inte min grej. Även om det är romance. Även om det är Zapata.

Titel: Under Locke
Författare: Mariana Zapata
Utg år: 2014
Förlag: Mariana Zapata
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

fredag 10 juli 2020

Lycka är för losers

Trots att den här är ganska tjock så läste jag den på en dag, och förvisso har jag semester och har lyckats få min hjärna i koncentrerat läs-mode, men det är en lättläst bok pga många korta kapitel och luftig text. Men mest gick det så snabbt för den är så infernaliskt bra att jag inte kunde lägga den ifrån mig. Bra innehåll, underbart språk och dessutom väldigt, väldigt rolig. Det var flera ställen jag skrattade rakt ut (för man är inte beredd på Phoebes repliker och åsikter även om man borde blivit det). Till exempel när Phoebe är på jobbintervju på den där affärskedjan där man själv tillverkar nallar. Eller när hon ska ge sin kompis (egentligen bästa vän men just nu är det "f.d" och är lite komplicerat) goda råd om sexlivet.

Egentligen egentligen så är det här ganska svart och jobbigt med en frånvarande mamma, en pappa som är död, en huvudperson med stora sociala svårigheter (människor är skitjobbiga och rätt så dumma de flesta av dem), en bästis som sviker och den jobbigaste tiden i grundskolan, den med alla slutproven. (det här är i England, och Phoebe har 27 prov under tre veckors tid tror jag det är, och det är dessa proven som avgör slutbetygen. Det är helt hysteriskt och det är inte bara hon som mår riktigt dåligt inför och under de här veckorna).

Men trots allt det här - så är det alltså en feel-good-bok, en man läser och blir glad av, och jag vill verkligen läsa mer av den här författaren. Roligt, rappt och så lyckas hon få Phoebe och de andra att på pricken låta som vilka 15-16-åringar som helst. (och alltså en eloge till översättare Amanda Svensson eftersom de när jag läser låter som vilka svenska 15-16-åringar som helst...)

Vad den handlar om då? (borde jag ju skrivit först, men ibland funkar inte mina skrivarfingrar på det sättet) Jo, halvåret när Phoebes mamma, läkare på Läkare Utan Gränser, jobbar i Syrien och Phoebe får bo hos sin gudmor Katy (alltså, denna underbara, underbara karaktär... älskar henne så mycket). Boken börjar också med att Phoebes bästa vän Polly blir ihop med Tristan och därmed försvinner från Phoebes liv in i någon sammanvuxen livsform som kallas PollyTristan och hela tiden är slaskar i något hångel. Phoebe kommer aldrig att bli kär själv och bli sån där, aldrig någonsin. Och för att tjäna pengar så börjar hon jobba extra i Katys välgörenhetsaffär (tänk Myrorna) och får nya vänner där. Ungefär så. I femhundra sidor som du inte kan släppa.

Titel: Lycka är för losers
Författare: Wibke Brueggemann
Originaltitel: Love is for losers
Översättning: Amanda Svensson
Utg år: 2020
Förlag: Natur & Kultur
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

torsdag 9 juli 2020

Bara David

Ida är elva och bor med sina föräldrar och hund i ett rätt så vanligt hus, och lever ett rätt så vanligt liv med kompisar, basketspel, skrålsång när hon är ensam i huset, skola och läxor och kolla på datorn och sånt där. Men nu när hon ska börja femte klass så blir allt väldigt annorlunda. Hennes föräldrar har bestämt att de ska ta emot ett fosterbarn, bli familjehem. Visst, det hade ju varit kul, om det hade varit en tjej i ungefär Idas egen ålder? Men nädå. det är en kille som ska flytta in hos dem. David, 15 år. Hans liv har varit väldigt struligt på sistone, och kanske han till och med får gå om åttan, och då på samma skola som Ida. Han kommer alltså hem till dem med några väskor, hänger upp fotbollsaffischer på väggarna, stänger dörren och säger inte mycket alls. Inte till Ida, i alla fall. Däremot pratar han en hel del med hennes föräldrar, senare på kvällen när de sitter och dricker te och Ida redan har fått gå och lägga sig.

Först är det som att ha någon på besök, men sedan stannar ju denne någon kvar, använder datorn när Ida hade tänkt ha den, låter hunden komma upp i sängen, går och smygröker bakom garaget. Skapar oro. Och Ida känner sig undanträngd. Ska det vara så här nu? Varför får David göra saker utan att föräldrarna säger till honom?

Jag tycker mycket om den här boken, kom snabbt in i den och tyckte om människorna i den. De känns äkta. Ida är så precis rätt blandning barn/snart-tonåring som vill sova mellan mamma och pappa ibland, testa mammas smink i smyg ibland, vara både liten och stor - och så kommer det någon in i hennes liv som inte alls fått samma skyddade liv som hon. David vill och försöker, men det är inte lätt för honom. Och föräldrarna känns också äkta, med lagom mycket regler och prat men utan att bli för felfria. (när det strular med David så blir de liksom "jaha, vad gör vi nu då?")


Titel: Bara David
Författare: Lina Stoltz
Utg år: 2020
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

onsdag 8 juli 2020

Renegades

Jag tyckte mycket om Marissa Meyers The Lunar Chronicles och ville absolut testa den här serien som har lämnat sagovärlden för att i stället ta sig an superhjältar.

Bakgrunden är att en del människor i framtiden har börjat utveckla superkrafter (varför får vi inte veta). Först blir dessa människor avskydda och jagade, folk är rädda för dem och det är rena häxjakten på dem tills de börjar kämpa tillbaka. Fast då på ett starkast-vinner-sätt så att samhället faller sönder i ren anarki. Efter ett antal mörka år kommer i stället The Renegades, superhjältar som använder sina krafter för att hjälpa andra, skapa lag och ordning och stoppa alla kriminella gäng som gjort som de vill under så många år.

Nu får vi i vartannat kapitel följa Nova, alias "Nightmare" vars superkraft är att få andra människor att somna genom att beröra dem (plus att hon själv aldrig sover och är ett mekaniskt geni). Nova hatar alla Renegades och tillhör de få "anarkister" (de som använder sina superkrafter för egen vinning + att kämpa mot Renegades) som finns kvar. Vartannat kapitel följer vi Adrian, alias "Sketch" vars superkraft är att allt han ritar blir till verklighet. Adrian är the Renegades gullgosse, adopterad son till två av deras ledare och en riktig kändis. I hemlighet är han också superhjälten "The Sentinel" som själv skaffat sig multipla superkrafter (annars har de bara en kraft var men han har alltså skapat dem genom att rita dem på sig själv...)(det här är inte jättemycket spoiler eftersom man får veta det i det inledande kapitlen).

Nightmare och The Sentinel är fiender. Nova och Adrian lär känna varann och blir kära. Men de håller sina alias hemliga för varandra. (och det här driver mig till vansinne, för det är så uppenbart, typ att när the Sentinel dyker upp så är Adrian helt plötsligt borta ur sällskapet, och vice versa för Nightmare/Nova). Nova ansöker och lyckas komma med i the Renegades (eftersom hon ska spionera åt the Anarchists) och hamnar i Adrians team.

Alltså, jag vet inte. Det tog mig lång tid att ta mig igenom den här. Det är en hel del action, men för mig är det alldeles för mycket fokus på vilka olika superkrafter de olika karaktärerna har, och hur de använder dem, och alldeles för lite story. Jag läste slut eftersom jag förväntade mig en Meyersk twist ungefär som i Cinder men det var alldeles "too little, too late" för att hetsa upp mig. När jag sedan läser om att Adrian och Nova inte ens i bok 2 ska begripa vem The Sentinel/Nightmare är så blir jag helt trött och kommer inte att läsa vidare i den här serien.

Titel: Renegades
Serie: Renegades #1
Författare: Marissa Meyer
Utg år: 2018
Förlag: Square Fish
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

tisdag 7 juli 2020

Tempting Harriet

Clara i Dancing with Clara hade en anställd sällskapsdam, Harriet. Hon hade en ställning som måste ha varit väldigt jobbig: något mellanting mellan god vän och anställd tjänare, någon att fnittra med ibland och vänligt men bestämt be att avlägsna sig ibland (exempelvis när Clara skulle prata allvar med den ohängde Freddie). Nu har Harriet fått en egen bok. När Clara och Freddie redde ut sina bekymmer och blev happily ever after så sade Harriet upp sig. I stället blev hon själv gift, med en mycket äldre man, en baron. Han dog efter några år, så nu är hon Lady Harriet, ung, rik och vacker änka, och alltså duktigt eftertraktad på äktenskapsmarknaden. Om hon nu skulle vilja gifta om sig.

Det är nu hertigen av Tenby kommer och stör Harriets sinnesfrid. Hon har träffat honom förr, redan då för sex år sedan när hon var Claras sällskapsdam. Då var han kompis till Freddie, och flirtade hårt med Harriet som han redan då erbjöd att bli bra avlönad mistress till honom själv. Äktenskap kunde det aldrig bli fråga om eftersom han skulle ärva hertigtiteln och bli ytterst högadlig, medan Harriet kom från någon obskyr prästfamilj i någon bortglömd landsända och inte alls utgjorde hertiginnematerial. Harriet sade nej till detta luxuösa liv i synd då. Men nu?

Det är en helt OK bok, men inte en av Baloghs bättre. Det känns som att det viktiga för henne var att Harriet skulle få en egen bok efter att fått skuffas undan så tråkigt i Claras bok. Men kärlekshistorien mellan henne och Archie (hertigen) är rätt tunn, och bygger länge på det faktum att Harriet lätt rodnar, och Archie tycker om att få henne att rodna. Det blir bättre så småningom, men inte wow.


Titel: Tempting Harriet
Serie: Sullivan #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1994
Förlag: Signet
Köp den via Omnible

måndag 6 juli 2020

År 2001 : en rymdodyssé

Jag fortsätter med min läsning av sci-fi klassiker, och eftersom jag ju är svag för att läsa om AI:n som inte gör som skaparna tänkt sig så var jag ju tvungen att läsa den här. Jag har aldrig sett filmen, men hade en hum om att det här finns en viss AI som heter "Hal" och jobbar som hjärna på rymdskeppet Discovery. Denne Hal förekommer det referenser till på många ställen, och nu fick jag äntligen lära känna den.

Men det tog ett tag. Först ska vi göra ett nedslag hos människorna på den tiden de inte var så människoaktiga än, utan mer förstadiet till människoapor. Och vi snackar alltså miljoner år tillbaka (är det något Clarke är duktig på är det att få läsaren att hisna över eoner av tid, eller eoner av avstånd, eller överhuvudtaget att hisna över möjligheter och storhet). De där apflockarna får sin dagliga stå-på-varsin-sida-av-floden-och-göra-arga-ljud-mot-varandra-rutin störd när det helt plötsligt står en svart monolit av ett märkligt material mitt i deras vanliga söka-efter-mat-miljö. Den börjar påverkar deras tankar och beteende. Därefter hoppar vi vääääldigt många år fram i tiden, och följer med en rymdforskare på en resa till månen där det gjorts en fantastisk upptäckt under marken, något som verkar skicka iväg en radiosignal av något slag ut i rymden. Det är först därefter, och minst en tredjedel in i boken, som vi får komma ombord på Discovery som då är på väg till Saturnus. Skeppets AI "Hal" har fått dubbla budskap i sin programmering, och får någon typ av existensiell kris, och börjar ha ihjäl sin besättning. Sedan går det ganska raskt till att ende överlevande besättningsmedlemmen kommer fram till resans slutmål, en av Saturnus månar (i filmen lär det vara en av Jupiters månar pga svårt att få till Saturnus ringar på nära håll). Det som ser ut som en svart monolit liknande den på månen är i själva verket något helt annat, och slutet på boken är Storslaget, Svårförståeligt, Hisnande och rätt himla urflippat faktiskt.

Jag är glad att ha läst den här boken, men är lite besviken eftersom Hal inte alls var med lika mycket som jag trodde (även om det Hal gör får stora konsekevenser). Kanske att jag även ser filmen någon gång? Det finns fortsättningsböcker, men dem kommer jag inte att läsa, däremot ska jag läsa annat som Arthur C. Clarke har skrivit. Återkommer!


Titel: År 2001 : en rymdodyssé
Författare: Arthur C. Clarke
Originaltitel: 2001 : A Space Odyssey
Översättning: Roland Adlerberth
Utg år: 1970
Förlag: Trevi
Köp den (på engelska) till exempel här, här eller via Omnible (eller låna den på svenska från ditt bibliotek som jag gjorde)

söndag 5 juli 2020

Systerklockorna

Kyrkklockorna som kallas systerklockorna hänger i en urgammal stavkyrka i byn Butangen, och är döpta efter de två systrarna Halfrid och Gunhild som dels var kända för att väva så vackra vävar att de medverkade till gården Heknes välstånd, dels var födda sammanvuxna. Och så kunde de tydligen se in i framtiden, sägs det. Kanske är det därför kyrkklockorna sedan genom tiderna varslat om ofärd genom att då och då ringa helt av sig själva. Stark och vacker klang har de hursomhelst, även om kyrkan i sig är trång och mörk och kall hur vacker den än är.

Kai Schweigard, byns nye präst, vill förändra och få bygden med i framtiden, utbilda och utveckla. Och även om kyrkan är vacker så vill han bygga en ny, en där folk inte fryser ihjäl och en där alla får plats. För att finansiera detta har han sålt den gamla kyrkan till Tyskland. Den ska rivas försiktigt för att sedan byggas upp igen i Dresden. Och det kommer en tysk man, en ung arkitekturstudent, en Gerard Schönauer, till Butangen för att göra skisser av kyrkan och övervaka rivningen, märka delarna och se till att allt går som det ska. Även om både Gerard och Kai bägge vill det här med kyrkflyttandet så är de konkurrenter. De är nämligen bägge kära i Astrid Hekne, dotter på Heknegården där de bägge siamesiska tvillingarna vävde för så många år sedan.

Jag tyckte mycket om Systerklockorna, lyssnade på den som ljudbok men var inte jätteglad över inläsningen så flippade en hel del till textversionen på telefonen (älskar den funktionen). Givetvis var jag tvungen att googla bilder på stavkyrkor också. Jag gillade inte triangeldramat med Astrid-Kai-Gerard, gillar aldrig trianglar, och kände redan på förhand att det aldrig skulle gå väl. Men jag tyckte väldigt mycket om att läsa om mötet mellan den gamla världen och gamla folktron med det nya, ostoppbara, nytt tänk och ny teknik. Och jag blev väldigt sugen på att åka till Norge, även om byn Butangen är påhittad.


Titel: Systerklockorna
Författare: Lars Mytting
Originaltitel: Sösterklokkene
Översättning: Lotta Eklund
Ljudbok - uppläsning: Kerstin Andersson
Utg år: 2019
Förlag: Wahlström & Widstrand
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

torsdag 25 juni 2020

Dancing with Clara

Dancing with Clara följer direkt på händelserna i Courting Julia och vi får läsa vidare om Freddie. Han var den skurkaktige kusinen med de stora spelskulderna som försökte kidnappa Julia för att tvinga henne att gifta sig med honom så han kunde komma åt hennes pengar och bli av med sina fordringsägare. I slutet av Courting Julia har han slunkit iväg till Bath, i skam, och han är inte ens med på Julias och Dans bröllop.

Nu är han alltså i Bath, och får en egen bok. Han måste ha tag på pengar. Han kan inte be pappa om mer nu, det är för mycket och för pinsamt och snart hamnar han i fängelse om han inte kan betala sina skulder. Utväg: gifta sig rikt. (Jobba? No, no, vi pratar en "gentleman" här och att jobba är liksom inte det man gör) I Bath har han raskt hittat tre lämpliga äktenskapskandidater: en rätt söt men oerhört pladdrig ung kvinna med stormrik far som dock "bara" är företagare av något slag. Inte rätt kretsar, alltså. Hon går bort. Och så har vi änkan som är rik, och villig att träffa honom både utom och inom äktenskapet och helst tillbringa alla nätter med hett sex. Helt OK, men hon är liksom för mycket... änka? För mycket av allt? Tar hans tid? Tredje alternativet är en ung kvinna som är enda arvtagare till faderns enorma förmögenhet. Bra familj på alla sätt - men hon är ju så vansinnigt trist att se på. Blek, sjuklig, med mängder av tungt mörkt hår. Och så sitter hon i rullstol eftersom hon inte kan gå. Men, OK. Han kan ju gifta sig med henne, behöver säkert inte ens genomföra bröllopsnatten pga "crippled", sen ta hennes pengar och dra till London och återuppta sitt festliga liv med spel, kvinnor och sprit.

Så Freddie klistrar på sig sitt vackraste leende, tänder "få-kvinnor-på-fall"-glimten i ögonen och stegar bort till Clara där hon sitter i sin rullstol i the Pump Room.

Så klart Clara begriper att Freddie bara är ute efter hennes pengar, att han är en lycksökare som bara ljuger om hennes "inre skönhet" och hennes hår som hennes "crowning glory". Hon är ju inte dum. Men nu är det så att denne Freddie är en av de snyggaste karlar hon sett. Och hon vill ha sex. Så varför inte ta denne man, när han nu överdrivet slingrar sig runt hennes rullstol och låtsas att hon är så fantastisk? Hon tackar ja till hans frieri, och efter två dagar är de man och hustru.

Och happily ever after? Alltså, det tar ju hela boken först (såklart). Freddie måste förändras från lömsk skurk till trevlig ung man som vill förbättra sitt liv, och Clara måste förändras från överbeskyddat barn till ung kvinna som bestämmer över sig själv och sin kropp. Mary Balogh är en fantastisk romance-författare, och den här boken är osläppbar. Jag läste den direkt efter den frustrerande Det nionde sällskapet just eftersom jag behövde motgift i form av en bok som slukade mig. Och det gjorde den - jag kunde inte sluta läsa, var tvungen att hänga med Freddie och Clara tills de redde ut sina liv och alltihop, och kom ihåg att: det är så här jag vill vara när jag läser. Helt där, med intressanta människor som utvecklas.


Titel: Dancing with Clara
Serie: Sullivan #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 1993
Förlag: Signet
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

onsdag 24 juni 2020

Arrakis - ökenplaneten (Dune)

I min sommarläsningshög ligger ett antal sci-fi-klassiker, och jag har reserverat ännu fler från biblioteket. Detta eftersom jag läste ett inlägg på SF-bokhandelns sida om sci-fi-klassiker ungefär samtidigt som jag läste fantastiska Network Effect av Martha Wells och kände att jag ville ha mer. Och tänk om jag går runt och missar att läsa något fantastiskt bara för att jag inte har läst de där klassikerna? Måste testas. Och jag började med Dune. Lite eftersom den kommer i ny filmatisering till hösten och jag ville testat boken först.

Jag hittade ett rätt slitet och trist exemplar i magasinet på biblioteket där jag jobbar, en översättning till svenska (och då heter den praktiskt nog Arrakis - ökenplaneten i stället) med en fin framsidesillustration av Inger Edelfelt.

Ökenplaneten Arrakis är den enda platsen där "kryddan", melange, finns, och denna krydda är oerhört kraftig. Kan användas till att förlänga liv och ge rymdskeppsmotorer energi. Hur det sker är lite luddigt - de tekniska detaljerna är inget Herbert förlorar sig i och detta är inte den sortens sci-fi som kompletteras av sprängskisser över rymdfarkoster precis. Nej, här är det mer så att resandet mellan planeter är självklart och liksom bara görs i bakgrunden, ungefär som när folk i vår värld tar flyget hit och dit (utom i coronatider...). Det Herbert intresserar sig för är politik, krig och intriger. Och då alltså vilka människor det är som har makten över Arrakis, och i förlängningen över kejsardömet.

Förut var det Harkonnerna som regerade över Arrakis, men de har nu lämnat över styret till Atreiderna. Ganska snart har Harkonnerna dock lömskt haft ihjäl pappa Atreides och sonen Paul Atreides har fått fly ut i öknen tillsammans med sin mamma Jessica (som är en av "Bene Gesserit", typ rymdhäxor). I öknen finns gigantiska sandormar, ökenfolket Fremen, tuffa levnadsvanor och många planer på hämnd. Och Paul Atreides går från sandflykting till högsta tronen via mycken dramatik (ja, de rider på sandormar också).

Dune skrevs 1965, och känns verkligen ganska dammig. Även om boken är fullproppad av händelser och människor så är den ändå märkligt stillastående, och känns mycket som en rad dialoger där det som händer liksom sker snabbt i bakgrunden. Och det känns underligt att läsa science fiction där vår tids självklarheter med nätverk och kommunikation inte finns med. Herbert låter sina karaktärer hota varandra med "atomvapen" men de bär samtidigt armbandsur, och kommunicerar såklart via de traditionella sätten samtal och brev. Hur skulle han kunnat ana att vi i framtiden går runt med fantastiska, handhållna datorer som en självklarhet? Att vi har hela världen i handen i vår mobil? Att läsa äldre sci-fi är lite som att öppna någon typ av tidskapsel och förundras över det vi trodde på då. Men den förundran räcker tyvärr inte för att jag ska gilla den här boken. Den är seg, seg och alltför full av politiska intriger för att jag ska svepas med. Men jag är ändå nöjd att ha läst den och kommer säkert att sitta och vara besserwissrigt jobbig när jag ser nya filmen. ("alltså, i boken va, där är det heeelt annorlunda...")


Titel: Arrakis - ökenplaneten
Författare: Frank Herbert
Originaltitel: Dune
Översättning: Gabriel Setterborg
Utg år: 1965 (original), 1982 (denna upplaga)
Förlag: Askild & Kärnekull (denna upplaga)
Köpa? En nyöversättning till svenska kommer till hösten, kolla exempelvis här eller via Omnible. På engelska finns den exempelvis här eller här.

tisdag 23 juni 2020

Farlig midsommar

Muggen med hattifnattar på är en av mina favoritmuminmuggar - men jag hade ju glömt var de kommer ifrån, de där mystiska varelserna. Jag visste bara att de är många, mystiska, prasslar när de går och viftar med armarna i någon typ av kommunikation. Och att de är elektriska. Men nu läste jag om Farlig midsommar (lyssnade på som ljudbok i som alltid mästerlig uppläsning av Mark Levengood) och blev påmind om hattifnattarnas ursprung:

Man sår dem från frön. Och fröna måste sås på midsommarafton.

Så passande då att jag lyssnade på den här boken några dagar före midsommar! Ifall jag nu stötte på någon jobbig parkvakt som var onödigt nitisk med skyltar och förbud och behövde ett gäng hattifnattar att fördriva honom med. Nu gjorde jag inte det, men hattifnattar kanske funkar på ogräs också? Jag måste bara få fatt på de där fröna.

Farlig midsommar är en underlig berättelse där alla spretande berättelsetrådar ändå knyts ihop i slutet i en fantastiskt urflippad teaterföreställning på en flytande (och grundstött) teater. Boken börjar med att en vulkan har ett utbrott någonstans längre bort, men utbrottet gör att det blir översvämning. Hela Mumindalen fylls med vatten. Även Muminhuset. Detta skulle man ju kunna tänka sig vara en dramatisk och otäck katastrof, men muminfamiljen är väldigt mycket som muminfamiljen brukar vara: de flyttar lugnt upp på ovanvåningen (och mumintrollet får dyka ner i köket för att hämta frukost till dem), sedan upp på taket. Där sitter de en stund och förundras över allt vatten (och oroar sig lite för salongsmöblemanget) tills det kommer ett flytande hus som de hoppar över till och åker vidare med. (det är inget vanligt hus, det är en teater, men det tar lång tid innan de får veta det)

Mumintrollet och Snorkfröken har lite senare en övernattning i ett träd, och på morgonen har teatern flutit vidare utan dem så de får ha ett eget äventyr (med en självlysande parkvakt, en filifjonka och ett fängelse). Lilla My trillar ner i en lucka i scengolvet och flyter iväg i ett syskrin, träffar snart Snusmumriken (som har blivit med sisådär tjugo små barn som myllrar runt honom) och så har de sitt äventyr (det är Snusmumriken som sår de där hattifnattarna, förresten). Muminmamman, muminpappan, Lilla Mys syster, Misan, Homsan och teaterråttan Emma seglar vidare med teatern, och muminpappan får lära sig skriva drama på hexameter. Ungefär allt med den där teaterföreställningen är kaos och väldigt roligt att läsa om.

Och så är det då juni med sina ljusa nätter, och Snusmumriken säger till Mumintrollet (när de så småningom har träffats och ska fly från hemulpoliserna) "Dröj inte på vägen, och var inte rädd. Nätterna i juni är aldrig farliga."

Spretigt, underligt... och ett mästerverk.

Titel: Farlig midsommar
Författare: Tove Jansson
Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood
Utg år: 1954 (original), 2007 (ljudboken)
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

måndag 22 juni 2020

Det nionde sällskapet

Alex Stern går första året på Yale University, New Haven, och har sett till att välja kurser som är så lätta som möjligt så hon ska klara av studierna. Hon har nämligen mycket annat som kräver hennes tid. Övervakning av de åtta hemliga ordenssällskapens möten, riter och magi så att de inte leder till katastrof är en stor uppgift. (det är det hennes eget ordenssällskap, Lethe, ska hålla på med) Göra en egen undersökning av mordet på en ung kvinna. (det ska hon ge fan i, tydligen, eftersom hennes rotande får någon att vilja ha ihjäl henne) Lära sig sitt "övervakningsjobb" av sin mentor Darlington. (svårt, eftersom Darlington själv är försvunnen)

Yale är exklusivt och oerhört svårt att komma in på. Men Alex har beretts plats, trots hennes ofullständiga skolgång, trots att hon inte ens funderat på att söka in på något universitet, trots att hon de senaste åren levt mest på gatan, småkriminell och drogberoende. Grejen med Alex är att hon kan se spöken, "de Grå", och det är väldigt bra att kunna om man ska övervaka de hemliga sällskapens göranden och låtanden. Så Alex blev handplockad och Yale-livet serverat på silverfat.

Jag har läst Grisha-böckerna av Bardugo och tyckt om, jag har läst Six-of-Crows-böckerna av Bardugo och älskat. Så klart jag längtade efter den här boken! Skräck och hemliga ordenssällskap, magi och mystiska riter? Vad kunde gå fel?

Väldigt mycket, tydligen. Jag är SÅ besviken. Det tog mig låååång tid att komma in i läsandet, jag lade ner boken gång på gång. Och när jag väl fattat vilka alla var, de där sällskapen och rumskompisarna och Darlington och universitetspersonalen och Lethe och vilka som hörde till Alex tidigare liv och vilka hon hängde med nu... så insåg jag att själva handlingen i boken är så diffus att det liksom inte var något som förde mig framåt. Det är svårt att egentligen ens få koll på i vilket tidsplan nu är eftersom berättandet sker växelvis på våren, vintern som kom före den och hösten när hon var ny, och vi får parallellt följa när hon lär sig jobbet, det som hänt när hon ligger i en lägenhet med ett dödligt sår och är jagad av alla, det som händer när hon undersöker det där mordet, det som händer när hennes mentor Darlington försvinner, blandat med återblickar från hennes barndom, Darlingtons uppväxt, Alex skoltid och informationstexter om de där hemliga ordenssällskapen som finns. Jag är en van läsare som inte brukar ha problem att hantera perspektivskiften i berättande, men här får jag lägga så mycket möda på att hoppa fram och tillbaka att jag tappar fokus på vad som är kärnan i det hela. När jag äntligen kommer in så mycket i ett skeende att det börjar bli intressant - hoppar boken genast fram eller tillbaka i berättandet till någon ny tid eller plats eller person, och jag plockar upp telefonen i stället. Det är liksom en lång räcka häftiga scener (mycket blod och effekter och grävande i tarmar och skalbaggar som kryper i ens kropp och droger och sår och strypningar och... ja, allt man kan tänka sig i vad som säkert skulle kunna vara häftiga effekter vid en filmatisering. (och jadå, detta ska tydligen bli en tv-serie)

Men det blir för mycket. Bardugo vill ha in allt. Skräck, fasansfulla riter, spöken, universitetsliv, hemliga sällskap och vilka kända personer som varit med i dem (ja, de här sällskapen finns tydligen på riktigt men då utan magi kan man tänka sig), mordgåtor, magi, mytologi, historia, geografi, arkitektur, rika människors liv kontra de som inte har någonting, en utsatt barndom kontra en barndom med rika, frånvarande föräldrar, lönngångar och hemliga tunnlar.... allt. Utom detta: Levande, intressanta karaktärer. Handling. Känsla.

Och som en liten sur avslutning dessutom: jag läste boken i översättning till svenska. Det gjorde den inte bättre med stolpigt språk och direkta felöversättningar.


Titel: Det nionde sällskapet
Serie: Alex Stern #1
Författare: Leigh Bardugo
Originaltitel: Ninth House
Översättning: Sabina Söderlund
Utg år: 2020
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

måndag 15 juni 2020

Network Effect

En hel bok med Murderbot, alltså en fullängdsroman till skillnad från bok 1-4 som var novellas. Den här knyter ihop det som hänt i tidigare böcker (och ja, de måste läsas först), plockar upp trådar och karaktärer från alla fyra böckerna och får ihop alltsammans på ett ytterligt tillfredsställande sätt.

Jag kunde inte släppa den här boken. Så! Vansinnigt! Bra! Den hade precis allt det jag ville att den skulle ha, den slutade ytterst, ytterst bra (men öppnar ändå för fortsättningsböcker)(snälla...??!) och jag trodde aldrig jag skulle få tårar i ögonen av lycka för att någon skapar malware/killware... men det fick jag.

Vår livsfarlige maskin-människa SecUnit (alltså Murderbot) är på väg med sin grupp människor (inte vänner, inte familj, herregud inget sånt där med relationer och känslor, tack så mycket) när deras rymdskepp blir attackerat. I all action och förvirring blir resultatet att det främmande rymdskeppet lyckas fånga in SecUnit och dr Mensahs dotter Amena och sedan försvinna in i ett maskhål. SecUnit blir ytterst förvirrad när det främmande rymdskeppet visar sig vara ART från bok 2 i serien (ART står för Asshole Research Transport, eftersom detta är en AI med ytterst jobbig attityd). Men inne i skeppet finns inga spår av ART själv - istället klampar det runt människor som ser konstiga ut med vassa tänder och grå hy. De vill ha upplysningar om det vapen SecUnit enligt information ska ha tillgång till, och ART har de helt enkelt "deleted". SecUnit avskyr ju allt sånt här med "känslor" - men agerar nu som om just känslorna har tagit över. Typ "raseri", "förtvivlan" och "sorg" och dess performance reliability går ner till osäkra 60% eller så (jo, det har lite med skottskador att göra också).

Vi får sedan följa med denne rasande SecUnit på en räddnings-hämndaktion som tar oss till en rymdkoloni där bosättningsförsöken uppenbarligen har misslyckats ett flertal gånger. Möjligen på att det finns farliga rester av aliens där, men det vet man inte säkert.

Nätverkseffekten i titeln står dels för alla de smarta, möjliga och totalt omöjliga sätt man kan använda ett allomfattande "elektroniskt" nätverk på - men det står precis lika mycket för det nätverk av vänskap, familj och kärlek som alla behöver. Uppenbarligen även tänkande maskiner och de som är hälften maskin, hälften människa. (och även om dessa människor och/eller maskiner ganska ofta behöver dra sig undan och vara för sig själva)

Fantastisk. Har du inte läst den här serien ännu - gör det!


Titel: Network Effect
Serie: The Murderbot Diaries #5
Författare: Martha Wells
Utg år: 2020
Förlag: Tor Books/St Martin's Press
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

söndag 14 juni 2020

The Gentleman's Guide to Vice and Virtue

Det är 1700-tal, och Henry "Monty" Montague ska tillsammans med sin bäste vän Percy göra sin "Grand Tour" i Europa under ett års tid. Tyvärr får de släpa med sig Montys jobbiga lillasyster Felicity åtminstone en bit på resan (sedan ska hon dumpas på någon skola i södra Frankrike). De måste också ha med sitt "förkläde", en mr Lockwood som har koll på resplan, biljetter, kunskap om platser de bör besöka och stenkoll på att de inte smiter ut på kvällarna för dåligheter.

För dåligheter är särskilt Monty väldigt duktig på. Han har lyckats med konststycket att bli utslängd från Eton. Han är sällan nykter efter lunchtid. Och detta år ska bli det sista året i frihet innan han tvingas hem och in i plikten, nämligen att sätta sig in i och så småningom ta över skötseln av gods och gård. Pappa Montague är en earl, och är högst missnöjd med sin son och hans leverne, så nu tänker han att det här året möjligen ska medverka till att få honom att växa upp och skärpa till sig.

Det är inte Montys plan. Nej, han ska festa alla dagar, strunta i Lockwood, uppsöka dåligheter så mycket han kan - och vara så mycket han bara kan med Percy eftersom de kommer att skiljas åt när året är slut och Percy ska gå på "law school" i Holland någonstans. Vad vi också får veta från början är att Monty är vansinnigt kär i Percy, och inte vet vad han ska göra eftersom Percy inte får veta detta men ändå vill han på något sätt att det alltid ska vara de två.

De historiska miljöerna och detaljerna är fantastiska, uppläsaren Christian Coulson en av de bättre jag någonsin hört, och jag har enormt trevligt tillsammans med Monty, Percy och Felicity på deras resa, skrattar åt Monty när han bara är en vandrande katastrof i etikettsbrott och dåligheter. Sedan, efter ungefär en tredjedel av boken, så ändrar den karaktär. The Grand Tour, Lockwood och de fina salarna lämnas och det blir ett äventyr med action, hemligheter, lite alkemi och övernaturlighet, till och med pirater och lite annat smått och gott. Jag tycker fortfarande om personerna, men storyn tappar mig och blir lite fånig, och mot slutet lyssnade jag mer bara för att få höra boken till slut mer än att jag brydde mig.
Dock kommer jag absolut att lyssna på den lilla fortsättnings-novellan, The Montague Siblings 1,5, om Monty och Percy, The Gentleman's Guide to Getting Lucky. Och så har det kommit en hel bok som är bara Felicitys: The Lady's Guide to Petticoats and Piracy. Den ska jag läsa! Felicity är bara så tuff! (hon vill och ska bli läkare, trots att hon som kvinna inte får studera) Det lär också komma en tredje bok i serien, om lillebror Montague som i den här boken ännu bara är en skrikig bebis som Monty kallar för "krypet" eller något sånt.


Titel: The Gentleman's Guide to Vice and Virtue
Serie: The Montague Siblings #1
Författare: Mackenzi Lee
Utg år: 2017
Förlag: Katherine Tegen Books
Ljudbok - uppläsning: Christian Coulson
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

lördag 13 juni 2020

Closer to Home + Closer to the Heart

Jag har läst de fem böckerna om Mags i Valdemarvärlden, och tyckt om dem en del och hållit på att gäspa käkarna ur led till en del. Efter den serien (Collegium Chronicles) så kommer det tre böcker till, i en serie som heter The Herald Spy, som är om samma personer som i Collegium Chronicles och tar vid exakt där bok 5 i förra serien slutade, och jag begriper inte varför böckerna delats in i två olika serier när det egentligen är en enda om åtta böcker.

Well. Jag läste alltså vidare, trots att jag var rätt less på Mags spionerier och avsaknaden av raffel i Bastion (bok 5). Men varken Closer to Home eller Closer to the Heart fick mig att jubla eller fastna så där vidare värst. Helt ärligt har jag nu glömt det mesta i dem, bara några veckor efter att jag läst slut dem, och blandar hårt ihop handlingen (eller avsaknaden av handling) i dem bägge, så därför får de detta summariska trist-inlägg från mig. Jag har Closer to the Chest nedladdad i min Kindle, bok 3 alltså, och kommer väl att bläddra igenom den snart vad det lider eftersom jag vill veta om det händer något viktigt. Grejen är ju att det sedan kommer ytterligare en serie om de här personerna, men nu är det fokus på deras barn: Family Spies. Och första boken i den serien har jag av lite misstag påbörjat, och den verkar så där Lackey-bra hon glimrar till med ibland, så jag måste liksom dit.

Sorry. Det blir alltid en massa blabbel om serieteknikaliteter när jag skriver om Lackeys böcker, men de är så många och det är så komplicerat, och jag är ju bibliotekarie och har någon OCD-grej om att läsa böcker i ordning, så... ja.

Ska jag säga något vettigt om Closer to Home och Closer to the Heart?

  • Mags flickvän Amily får ta mycket större roll. Nästan i början av Closer to Home dör hennes pappa, han som är The Kings Own, alltså Herald No.1 i rang och som alltid, alltid har samma häst, förlåt companion, genom tiderna: Rolan. Och samma sekund som pappan dör så kommer alltså Rolan galopperande fram till Amily och säger att, "ledsen att du får veta det så här, men din pappa är död och jag väljer nu dig som min Herald, och du är alltså nya The Kings Own fast du aldrig fått någon träning och för att författaren Mercedes Lackey tyckte att det blev lite fränare handling på det sättet". Under tiden ger Mags, som den rådige unge man han är, den döde pappa Nikolas lite CPR, varpå hans hjärta startar igen och han återfår livet. 
  • Oups. Lite för snabbt agerande där, Rolan.
  • Men Rolan och Amily fortsätter nu vara partners. I stället kommer det en annan vit häst galopperande till pappa Nikolas, väljer honom, han är återinsatt som Herald men numera som en helt vanlig sådan. Och som lite rådgivande i bakgrunden till Mags och Amily.
  • Sen är det en flicka i en rik familj som blir kär i sonen i en annan rik familj, och detta är helt olämpligt eftersom de bägge familjerna är dödsfiender sedan generationer tillbaka. Det är lite Romeo och Julia över det hela, med den lilla skillnaden att i stället för att Romeo och Julia och hela deras familjer dör så planerar Romeo för att alla andra ska dö utom han själv.
  • Böckerna innehåller mer fånigt spionerande med personas och utklädnader än jag mäktar ta in, och alltså bläddrar igenom rätt snabbt utan att läsa noga.
  • Amily får lära sig takklättring av stadens "tjuvpojkar" medelst rejäla parkour-övningar.
  • Mags och Amily blir kidnappade igen. Det är ganska tjatigt. Fattar inte ondingarna att det inte är lönt?
  • Mags och Amily gifter sig och blir sambos.
  • Bear och Lena från föregående 5 böcker försvinner här ur handlingen. Good riddance.
  • Det blir nästan krig mellan Valdemar och något land i söder, men avvärjs genom att det andra landets diplomater kör fast i lera. Typ. Jag har glömt övriga detaljer.
Ja, ja. Som sagt - det kommer absolut att bli mer Mercedes Lackey läst. Bara inte exakt just nu - för nu har jag en period av hardcore-sciencefictionläsning. 

Titel: Closer to Home + Closer to the Heart
Serie: The Herald Spy #1+2
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2014 + 2015
Förlag: Daw
Köp dem via Omnible här eller här

tisdag 9 juni 2020

Dillstaligan - Juvelkuppen

Jag råkade få tag på andra boken om Dillstaligan, Juvelkuppen, före den första som heter Konstkuppen, men det gör nog ingenting. Skillnaden är nog bara att Dillstaligan är lite mer etablerade när jag kommer in i läsningen, och att de är tre som är med: Jonathan, Zasha och Bollan, i stället för de två som tydligen lär känna varandra i första boken. Jag får leva med det. Eller så får jag väl backa tillbaka och läsa Konstkuppen också - och det gör jag nog för det här var en trevlig bekantskap!

Det är en deckarserie för barn, eller snarare spänningsserie eftersom grejen med Dillstaligan är att de inte är listiga barn som startar detektivbyrå och hjälper de i barnböcker så obegripligt korkade poliserna att lösa fallen. Nej - Dillstaligan är ett tjuvgäng och det är alltså de som utför brotten...! Dock med ett stort men: även om planerna storstilat går ut på att "göra stötar" så stjäl de liksom åt rätt håll: från de rika till de fattiga, och utan egen vinning, som barndeckarnas egna Robin Hood.

Annars är det inte något särskilt vattenkammat gäng vi har att göra med: Jonathan är den smarte som uppfinner saker och gör detaljerade planer för hur saker ska göras, Bollan är den starka och tuffa, gängets "doer" och Zasha är motorn, den som kommer på vad som ska göras. Han är också den som tänjer absolut mest på sanningen, skryter och inte drar sig för att låta de andra två göra allt arbetet medan han får en plötslig släng av "vinterkraxsjukan" eller så.

Mer vattenkammad och glänsande är unge herr Rick Flottén, som med sin tjusiga familj bor i ett slott. Rick går i samma klass som Dillstaligan, men är en "osnäll" typ. Trots det är det många som vill vara kompis med honom, och han flyter omkring på boksidorna med ett överlägset flin. Rick bjuder in till lyxigt födelsedagskalas:


Det här är förstås inte OK någonstans, särskilt inte som Rick bjuder alla utom Zasha (för "man kan ju inte bjuda alla, eller hur?"). Samtidigt är det så överdrivet "inte OK" att jag har väldigt roligt när jag läser. Elak-fnissigt är det också att läsa om det där lyxiga födelsedagskalaset med guld överallt, en pappa som är minst lika skrytig som sin son och med en Rick som banne mig sitter som i en tron och nådigt tar emot presenter (fast sedan är han helt missnöjd med det han får eftersom han ju är så rik att han redan har allting...).

Jodå, här tas svängarna ut rejält. Jag har kul, det är spännande och jag gillar verkligen.


Titel: Juvelkuppen
Serie: Dillstaligan
Författare: Jens Lapidus
Illustrationer: Gustaf Lord
Utg år: 2020
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? cirka 7-9 år

torsdag 4 juni 2020

Alaska

Den här kunde jag verkligen inte släppa. Så bra!

Sven och Parker börjar båda i samma klass, och vi får följa dem i vartannat kapitel var och lära känna dem:
Sven, som egentligen skulle börjat åttan men som får gå om sjuan eftersom han varit så sjuk det senaste året. Han vill bara en sak nu: att göra något spektakulärt så att folk på den här skolan vet vem han är - innan han får ett anfall och blir den där konstige killen det är synd om. Jo, för det är epilepsi han har, allvarlig epilepsi, och anfallen kommer tätt och utan förvarning.
Parker ska bara stå ut. Hennes liv är numera så tomt och sorgligt sedan hon för något halvår sedan fick lämna ifrån sig sin golden retriever-valp Alaska eftersom lillebror visade sig vara allergisk. Hon saknar henne så det gör ont. Och nu i sommar har dessutom hela familjen mer eller mindre kraschat sedan det hände något hemskt i föräldrarnas affär. Ingenting är som det ska. Och inte blir det bättre av att den där nye killen Sven är störig och ska reta henne.

Sven har fått en assistanshund som är med honom överallt utanför skolan. Han avskyr att behöva ha den, med sitt neongula lilla täcke, som ännu mer pekar ut honom som konstig. Parker får se Svens assistanshund när han blir hämtad efter skolan. Det är Alaska. Hennes hund! Ska han ha den nu? Det är han inte värd. Hon bestämmer sig för att ta sig hem till Svens hus mitt i natten och stjäla tillbaka sin hund.

Vänskap, sjukdom och en hund? Det kunde bli hur smörigt och förutsägbart som helst. Det är det absolut inte. Nej, faktum är att Sven och Parker är arga på varandra ungefär hela boken, och det här är så himla bra eftersom de faktiskt blir vänner ändå. Och så har vi då hunden. Tänk att få läsa en bok om en hund som är "på jobbet", och som tar detta jobb på så stort allvar och är så duktig. Älskar det, och älskar den här boken.

Titel: Alaska
Författare: Anna Woltz
Originaltitel: Alaska
Översättning: Olov Hyllienmark
Utg år: 2020
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 9-12 år

onsdag 27 maj 2020

Det osynliga barnet och andra berättelser

Det var länge sedan jag lyssnade på när Mark Levengood läser Tove Janssons böcker, och jag hade nästan glömt hur fantastiskt det är att göra det. Det är infernaliskt underbart bra böcker, och Marks uppläsning av dem gör dem om möjligt ännu bättre. Det är en fullständig fröjd att lyssna på detta, så har du inte gjort det än: gör det. Vilken som helst av Mumin-böckerna, men varför inte den här som är en novellsamling?

Det är i Det osynliga barnet du får läsa om Filifjonkan som ständigt oroar sig för alla katastrofer som kan inträffa, oroar sig så att hon nästan blir sjuk av själva oroandet - så när väl katastrofen kommer och hon står där i sitt förstörda hem så är hon lycklig. Äntligen skedde den! Och nu är hon fri från allt sitt oroande, för katastrofen kom och nu är hon på andra sidan den! Det är många som har refererat till just denna oroliga Filifjonka nu under corona-tid, och även jag kan starkt relatera till hela oroa-mig-för-ungefär-allt-grejen.

Men om det är någon som är "jag" här så är det ännu mer Snusmumriken. Första novellen är om honom, och hur han kommer vandrande genom skogen där det börjar bli vår, och hur han är så nöjd med att få vandra, se på träden och gräset och vattnet, och bara få vara där ensam med sig själv. Han hittar en fin plats, gör sin middag och äter den medan han funderar på en vårvisa som kanske eller kanske inte kommer att kunna sjungas ikväll. Allt är perfekt - tills en liten varelse dyker upp och vill vara sällskaplig. Och Snusmumriken vill inte det, inte ikväll. Hur beundrande den lille än är, och vill höra mer om Snusmumrikens berömda vandringar, så har nu hela ensam-stämningen blivit förstörd, vårvisan flugit sin kos, och Snusmumriken vill inte berätta om sina vandringar för då blir minnet av dem förstört. (då minns han själv bara det han berättade om dem, och inte själva upplevelsen så som den var) Nästa dag ångrar han sig och får söka upp den där lille igen, men nu är det den, eller Ti-ti-oo som den nu är döpt till, som vill vara ensam.

Det där! Att vilja ha och njuta av ensamhet ibland, men också vilja ha sällskap ibland? Jag skulle vilja ha en Snusmumriks-maskot på skrivbordet...!

Men här finns fler underbara berättelser - en annan favorit är den lille homsan (de där homsorna brukar inte vara med så mycket, va? Finns det någon muminmugg med homsor på??) som har en ytterst livlig fantasi och går in i leken med hela sitt jag. Och jag älskar när han förklarar för sina föräldrar att hans lillebror tyvärr har blivit uppäten av en dyorm (för vad ska man göra? det finns så många dyormar här i världen att lillebröder liksom stryker med då och då, det är smällar man får ta), pappa Homsa tittar ut genom köksfönstret och ser lillebror sitta hur levande som helst ute på gårdsplanen och äta sand.

Igen säger jag: lyssna på de här böckerna! Läs dem, för all del, men lyssna på dem när Mark Levengood läser!

Titel: Det osynliga barnet och andra berättelser
Författare: Tove Jansson
Illustrationer: Tove Jansson
Ljudbok - uppläsning: Mark Levengood
Utg år: 1962 (ljudboken 2009)
Förlag: Bonnier Audio
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

tisdag 26 maj 2020

En stark nolla

Den här kunde jag inte släppa! Så mycket den får in, utan att någonsin ändå kännas överlastad, så bra berättad, och så rolig trots all den svärta den egentligen har. Jag gillar den väldigt mycket.

Texas går i åttan, och är en av dem som egentligen inte märks eller syns så där värst mycket. Han är kär i André i sin klass, men de två pratar aldrig, hänger aldrig på rasterna eller annars. André är en av fotbollskillarna, Texas kan inte ett dyft om fotboll, men drömmer på nätterna om Andrés nackhår. Men aldrig, aldrig att han skulle våga närma sig honom på riktigt, eller berätta vad han känner för honom.

Kanske det kunde funka på nätet? Texas skapar ett Instagramkonto åt en "Amy". Sedan snor han bilder från ett helt annat konto, en "Hilma" som ser lagom snygg och trevlig ut på sina selfies, lägger upp dem på Amys konto tillsammans med någon kattbild. Och sen följer han Andrés instakonto. Efter något dygn följer André "Amy" tillbaka, och så börjar de skicka meddelanden till varandra. Och ja, Texas plan att komma André närmare funkar bra. Riktigt bra, till och med, när André berättar saker för "Amy" han inte berättar för någon annan. Fast sedan blir det jobbigt när André tycker "Amy" är så trevlig att han vill att de träffas på riktigt. Efter en del tjat så går "Amy" med på det - men hur ska Texas lösa detta? Han måste hitta den riktiga Hilma, tjejen han snott foton av till "Amy", och be henne gå på en date med en för henne helt okänd människa.

Det är nu det blir riktigt trassligt, eftersom Texas mirakulöst nog faktiskt får tag på den där Hilma, men denna fullständigt vägrar att gå på någon date alls. "Hilma" är nämligen också ett fejkat konto...

Kan man lita på någonting överhuvudtaget på Instagram? Vad eller vem kan man lita på? Och helt förutom det här med identiteter på nätet anar vi hur jobbigt Texas liv i övrigt är med trassliga hemförhållanden - ändå har jag alltså roligt under tiden jag sträckläser, och ändå är det den oväntade vänskapen jag är lycklig över när jag har läst färdigt. Bra bok!


Titel: En stark nolla
Författare: Sara Lövestam
Utg år: 2020
Förlag: Gilla böcker
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 12-16 år

måndag 25 maj 2020

The Collegium Chronicles 5: Bastion

Om jag nu gillade fjärde boken i den här serien skarpt - så blev femte och avslutande boken i stället den segaste och sämsta av dem. Synd, jag hade väntat mig ett bra avslut och spännande avslöjanden. Men det som händer är att Mags efter händelserna i bok 4 återvänder till Haven men inte får fortsätta med sitt vanliga liv. Nä, för nu vet ju alla att en livsfarlig mördarsekt är ute efter honom, och om de kommer igen så kanske de lyckas ta honom. Eller, om inte honom så kanske de ger sig på Mags bästa vänner? Eller lärare? Eller någon vit och blåögd häst-companion??

Nej. I stället får Mags och hans närmaste krets allihop ge sig iväg att övervintra i grottsystemet Bastion, och så tror jag den listiga planen är att så småningom sprida ut ryktet att Mags dött av en olycka. Då kan han komma tillbaka till skolan, fast ha ett annat namn, och så kommer den Superlistiga och Jättefarliga Mördarsekten ha blivit lurade av detta och låta sig nöja. Idiotsäker plan.

Och så beger sig sällskapet uppdelade i små grupper på omvägar och under antagna namn och personas iväg för att i superduperhemlighet ta sig till det superhemliga och gömda Bastion. Jodå, det är en listig plan. Därför förstår jag inte riktigt varför de i staden närmast Bastion återsamlas och tillsammans öppet färdas sista biten genom skogen, med sina companions, med packning för ett år och med en hel jämra husvagn dragen av gigantiska hästar, hela vägen till den dolda ingången till Bastion. För det gör de. Sedan blir de jätteförvånade när Überläskiga och Supersmarta och Tränade Mördarsektens folk mot alla odds hittar dem i detta Bastion och försöker ha ihjäl dem. Märkligt. Husvagnen och de tio hästarna eller vad det nu var kan ju inte ha lämnat såååå många spår efter sig? Särskilt inte sedan de fortsätter med gemensamma utfärder i trakten och återvänder till Bastion  även efter det att snön har lagt sig?

Well. Boken består alltså av lägerliv i grottsystemet Bastion. Punkt. Vem som sover med vem. Hur sovandet är inrättat. Vad de äter. Hur maten är förvarad. Var de går på toa. Hur de tvättar sig. Var hästarna står. Ja, och så mot slutet av boken får Mags reda på vilka som var hans föräldrar, och varför mördarsekten är efter honom. Han får till och med träffa sin kusin.

Ärligt talat: det som Mercedes Lackey hade att berätta om detta tog ungefär 3 kapitel. Dessa kunde tydligen inte tryckas in i bok 4 som redan hade en hel del action. Alltså fick de en egen bok 5, men den var ju nu tvungen att fyllas på med lite text. Så: lägerliv i grotta.

Mercedes Lackey är väldigt bra. Ibland. Och ibland är hon inte alls bra. Men jag kommer att läsa vidare om Valdemar, för att hitta de där partierna eller böckerna som är så där väldigt bra att jag inte kan släppa dem.

Titel: Bastion
Serie: The Collegium Chronicles #5
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2014
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

söndag 24 maj 2020

The Collegium Chronicles 4: Redoubt

Fjärde boken om Mags och hans companion Dallen. Boken börjar ungefär i samma stil, med ungefär samma sysslor och utmaningar om dagarna, som i de tre första böckerna, och jag undrade lite varför jag fortsatte i serien. Dock hade tydligen författaren ledsnat lite på att skriva ut Mags dialektala "outbildade" tal, så nu har han tydligen snabbt lärt sig att prata ordentligt om det krävs, och jag som läsare slipper stora delar av den där apostrof-upphackade och ord-avkortade rotvälskan. Mycket skönt. Kirball-referaten har också lugnat ner sig, men vi får fortfarande följa med Mags ner på stan när han gör sina listiga förklädnader till olika personas och spionerar runt. Han hinner dock inte göra det så länge innan han helt plötsligt får ett slag i huvudet, och boken helt ändrar karaktär från ena sidan till nästa. Och blir så där vansinnigt Lackey-bra att jag inte kan släppa den ifrån mig...

Helt plötsligt är vi nämligen tillbaka i gruvan, och Mags är en gruvpojke som sliter i mörkret och svälten. Men med förnimmelser som stör honom - han har ont i benen, armarna och huvudet, och så kommer det märkliga ljud omkring honom. Snart förstår läsaren att Mags är nerdrogad, och att det är drömmar vi får ta del av. Han har blivit överfallen och kidnappad, och är inte bara nerdrogad utan har också tappat sitt "mindspeech" så hans companion/häst Dallen kan inte nå honom. Slaget mot huvudet och drogerna gör också att han har tappat minnet, och förs allt längre bort från Valdemar.

Riktigt spännande, alltså, och den här gillar jag lika mycket som första boken i serien.


Titel: Redoubt
Serie: The Collegium Chronicles #4
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2012
Förlag: Daw
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

onsdag 20 maj 2020

The Ghost King

Jag har läst en hel del av David Gemmell, och gillat en del av det väldigt mycket (medan jag i vissa böcker ledsnar rätt fort på de många stridsscenerna). Nu var det länge sedan jag läste något av honom, och den här dök upp som en Amazon-rekommendation till en billig peng. Jag köpte och satte igång att läsa. Och det var väldigt bra - ett tag.

Alltså, början av boken är otroligt lovande. Jag visste inget om den, men miljön är en av de mest lockande jag kan tänka mig: brytningen mellan romartid och tidig medeltid, eller folkvandringstid, i Britannien. Och när jag sedan ett par kapitel in i boken också förstod att Gemmell lekte med Arthur-legenden så blev jag helt lycklig. Huvudpersonen verkade också vara av lovande svag-typ-jobbar-sig-starkare-och-blir-high-king-och-hjälte, och jag tänkte att "vad kul att läsa Gemmell igen, och vad bra att detta ändå bara är första boken i en serie... har mycket att se fram emot nu".

Tills boken fullständigt brakade samman. Eller snarare explodera i alldeles för många beståndsdelar och därför helt tappa riktning och driv. Arthurlegenden, ja, bra där. Men sedan lyckas författaren knöla in att de som innehar de där "stones of power" i serietiteln är någon typ av gudar som nog egentligen kommer från Atlantis och sedan de gjort sig själva odödliga haft sin hand med överallt i människornas historia och kulturella historia. Någon är alltså Merlin, typ, men också Ares, och Oden. Och Odysseus. Och Gilgamesh. Samt var rådgivare/högra hand åt Alexander den store. Hade något finger med hos Caesar, var lärare åt kejsar Nero, och.... ja. Det här skulle kunnat göras på ett kul sätt men här blir det bara alldeles för mycket och tröttsamt.
Jag hade ändå kunnat ta det, om inte samtidigt huvudpersonen, han som långsamt skulle tränas och så småningom bli high king, blir fullärd och jätteduktig på bara något kapitel varpå han drar in i ett parallellt universum och börjar uppleva nya äventyr där. Jag försökte några kapitel till, men sedan ledsnade jag och lade ner läsningen. Synd, när det verkade så lovande från början.

När jag sedan läste om boken förstod jag att det var ett av Gemmells tidigaste alster, som sedan getts ut på nytt efter att han blivit etablerad författare. Ska man läsa böcker av honom ska man inte börja med den här - jag skulle i stället rekommendera serien om Riganterna som är riktigt, riktigt bra.


Titel: The Ghost King
Serie: Stones of Power 1
Författare: David Gemmell
Utg år: 1988, e-boksutgåva 2011
Förlag: Del Rey
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

Imperiets arvingar: Bortförda + Järnrosen

Jag har läst de två första böckerna i serien Imperiets arvingar, Bortförda och Järnrosen, och tyckt mycket om dem. Jag skriver om dem på Kulturkollo idag, vilket passar så bra eftersom vi har ett pågående tema där som heter "Typ overkligt". Och att dra ut från Lunsen-skogen utanför Uppsala rätt ut i rymden med bara larver på middagsmenyn - det är "typ overkligt". Titta in på Kulturkollo och läs mer där!


tisdag 19 maj 2020

En katts resedagbok

Jag ligger så grymt efter med bokbloggandet nu, för att vara mig alltså. Läsandet går det också ganska segt med, men sedan är det som att det tar totalt stopp när jag också ska skriva om det jag läst. Det är väl bara att bita ihop och vänta på att både läslust och skrivlust ska återvända. Under tiden får jag väl slakta några böcker genom att skriva oinspirerade blogginlägg bara för att liksom städa undan i högen. Förlåt mig, ni som därmed blir besvikna. Det är inte ni, det är jag. Eller, egentligen är det förstås den där eländiga coronan som vi kan skylla ungefär allt på.

Dålig sak: jag åker inte med buss/tåg till jobbet just nu pga coronan. Därför har jag inte min älskade lästid i min älskade tysta kupé på tåget.

Men:

Bra sak: Eftersom jag i stället kör bil, så har jag återupptagit min avsomnade ljudbokslyssning. Och den första boken jag tog mig an var alltså den här, En katts resedagbok. (Aha,  nu kom vi äntligen in på boken i fråga, halvvägs inne i inlägget, bra där Carolina)

Tyvärr är det nu ett antal veckor sedan jag lyssnade klart på den, så jag har glömt detaljerna. (Guldfiskminnet är mest fullt av corona-ält nu)(men herregud vad du gnäller idag, C) Men det är alltså en katt, Nana, som berättar, en katt som förr levde ett fritt och rätt OK liv som herrelös utekatt, men som efter en bilolycka blev omhändertagen av en kattälskande man, herr Satoru.

Nu reser Nana och herr Satoru runt i Japan, hälsar på människor som varit viktiga i herr Satorus liv och kollar om de möjligen skulle kunna tänka sig att ta hand om Nana. Varför herr Satoru ska lämna bort katten han älskar så väldigt förstår man ganska snart, och det är förstås sorgligt och hemskt. Men det är inte det som är det viktigaste i boken ändå, det är herr Satorus liv som man som läsare får veta mer om genom återblickar, kopplat till de där människorna som hälsas på och så får man veta varför de varit viktiga i herr Satorus liv.

Katten Nana är ofta bokens jag, och återger det som händer ur sitt kattiga perspektiv. Ofta blir det förstås väldigt mänskligt kattigt perspektiv, men jag gillar det ändå.
Kanske jag hade gillat boken ännu mer som pappersbok, eftersom det är lite svårt att i ljudboksformatet hänga med på växlingarna mellan katt-berättandet och den allvetande berättaren i återblickarna på herr Satorus liv, och också lite svårt med växlingar katt-monolog och katt-dialog. Jag har inte sett pappersboken, så vet inte om växlingarna är markerade i texten på något sätt.

Titel: En katts resedagbok
Författare: Hiro Arikawa
Originaltitel: Tabineko Ripoto
Översättning: Carla Wiberg
Ljudbok - uppläsning: Alexander Salzberger
Utg år: 2019
Förlag: Bokförlaget NoNa
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

torsdag 7 maj 2020

Vårt lilla landslag

Böcker om fotboll för de yngre läsarna behövs alltid. Nu finns en ny serie, Vårt lilla landslag, som är just det. Lättlästa kapitelböcker med många illustrationer, och så klart handlar det om barnen själva, vänskap och retstickor, roliga saker och det som kanske är jobbigt och att oroa sig för... men allra mest handlar det om fotboll så att det blir spännande att läsa. Mycket välbehövliga!

I Vårt lilla landslag spelar VM får vi veta att Milan, killen som har den lilla närbutiken i bostadsområdet, tycker att det spelas för lite fotboll av barnen där de bor. Annat var det när han var barn - då spelade de jämt på områdets fotbollsplan. Han vill att det ska bli så igen! Därför ordnar han en turnering mellan gårdarna, sjumannalag, och fixar dessutom tröjor i olika färger till lagen. Han frågar Emi och Ficke om de vill vara med, och om de kan få ihop ett lag från sin gård. Absolut! tycker Emi (medan Ficke undrar vilka barn hon tänker på då? Det bor ju mest gamlingar på deras gård?)
Men lag får de, och så sätter turneringen igång mot de andra gårdarnas lag, och så får vi alltså läsa om matchdramatik som om det vore "på riktigt". Vilket det ju är...? Jo, den detaljen också: de olika lagen kallar sig för olika länder (Sveagården med Emi och Ficke är Sverige, med gula tröjor) - och alltså är turneringen VM i fotboll. Lagledaren i värsta konkurrenterna England ger sig på att prata engelska också, vilket gör hans lagmedlemmar grymt imponerade och mig väldigt fnissig eftersom hans engelska vokabulär är Ytterst Begränsad. ("Precis då ringde skolklockan. 'We go in', sa Jusse. 'The klockan ringing.'")

Men matchdramatik! Vi har alltså ganska små barn, de flesta ovana vid fotboll, som ivrigt springer fram och tillbaka över en fotbollsplan - och får läsa om det som att "England sätter press på Argentina", spelare blir fria, backpositioner och frisparkar... Det blir roligt, bra och spännande, och så då och då väldigt tydligt att det handlar om just små barn.

I andra boken blir det ännu tydligare, det där med att fotboll är ganska nytt för de flesta av dem. Jo, för i Vårt lilla landslag - Revanschen ska Sveagårdens lag (aka Sverige) spotta upp sig lite inför kommande matcher. De ska träna. Grejen är bara att de inte har någon aning om hur det går till att träna just fotboll. Hur gör man? Vad är det som ska tränas? Vem bestämmer? (och pinsamt är det när lite äldre barn iförda "riktiga träningskläder" kommer och tittar på, och hånskrattar åt dem där de springer runt i sina kycklinggula matchtröjor) Men det är just ett av de där äldre barnen som förbarmar sig över dem och blir deras tränare. Nu ska England få se på annat!

Titel: Vårt lilla landslag spelar VM + Vårt lilla landslag - Revanschen
Författare: Mats Wänblad
Illustrationer: Maria Andersson Keusseyan
Utg år: 2020
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp dem till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-9 år

söndag 3 maj 2020

The Collegium Chronicles 3: Changes

Tredje boken om Mags och hans companion Dallen (smart vit häst med blå ögon, torr humor och en överbeskyddande attityd). Alla har blivit vänner med varandra igen efter gräl och falska anklagelser i bok 2, men Mags vet fortfarande inte vilka som är hans riktiga föräldrar. Han lär få fundera över detta ett tag till eftersom det är fem böcker i serien och Mercedes Lackey vill lägga ganska många sidor av dessa på ett fullständigt meningslöst spel hon kallar kirball. Det var tröttsamt redan i bok 2, och här bara bläddrar jag igenom de sidor där det står något om "boll" och "strategier" och "lag".

I stället läser jag om hur Mags går vidare i sin mer "hemliga" del av utbildningen, den där han ska bli duktig i spionage, och därför får följa med sin mentor Nikolas ("The Kings First") ner till staden på nätterna. Där antar de rollerna av Mystisk Butiksinnehavare och Dennes Dövstumme Odåga Till Brorson, och så avlyssnar de lite diskret vad som pågår i de mer skurkaktiga kretsarna av stadslivet. Framför allt letar de efter mer info om förfärliga och farliga agenter från främmande land. Och dessa kommer mycket riktigt även i denna bok, och den här gången hyser de lömska planer på att kidnappa Nikolas dotter Amily (som Mags dessutom är kär i) för att på så sätt störta Valdemar-kunagriket i förvirring och misär. Jodå, det är listiga herrar. De är dessutom duktiga på att springa, och på att tända eld.

Så länge det inte pratas kirball är jag rätt road av den här boken. Dock envisas Mags fortfarande med att prata på så bred dialekt att jag inte ens orkar försöka begripa hans repliker (eller, det kan ju inte han hjälpa, det är författarens tilltag att försöka skriva ut det han säger på ett så obegripligt sätt med avhuggna ord, apostrofer och konstiga böjningar som jag inte fixar). Vi har här också en mystisk sten som verkar ha någon typ av intelligens och kommunikativ förmåga, som rafflar till det hela lite. Och så har vi Dallens kommentarer. Jag läser vidare i serien.


Titel: Changes
Serie: The Collegium Chronicles #3
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2011
Förlag: Daw
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

lördag 2 maj 2020

The Collegium Chronicles 2: Intrigues

Jag läste vidare i Lackeys Collegium Chronicles, om Mags som i första boken i serien fick sitt eländiga gruvpojkeliv utbytt mot ett magiskt herald-liv med en tänkande vit häst som livspartner. I denna andra bok fortsätter han sina studier, och har det väl sisådär med självförtroendet eftersom han ju inte har någon studiebakgrund med sig alls och ligger lååååångt efter sina årskamrater på herald-skolan. Han har mycket plugg, och håller kanske på att gå in i väggen även om allt blir något lättare av att han har hittat två vänner: Bear (som är Healer-lärling) och Lena (som är Bard-lärling). Som om det inte vore nog med alla lektioner och läxor så startas det även en ny typ av lagsport på skolan, Kirball, och ju mindre jag går in på dess regler och omständigheter, ju bättre, men det inbegriper i alla fall ridandet av hästar, mål, två lag och en boll. Mags blir uttagen till ett av lagen eftersom han är duktig på att rida och har Mindspeech som Gift, så han är bra att ha.

Och det känns ju bra för självförtroendet, det där med att bli uttagen till ett kirball-lag. Det kan behövas, för i större delen av den här boken går allt annat emot Mags. Livet blir så eländigt att gruvpojkelivet nästan hade varit att föredra. Nämligen är det nu ett gäng "Foreseers" som alla får en syn där kungen ligger blodig på marken, troligen döende, och vetskapen att "en främling" ligger bakom dådet, alltså en främling som i "någon från utlandet". Och Mags vet ju inget om sina föräldrar mer än att de kom någonstans från något annat land - och nu leder detta till att alla helt plötsligt tror att Mags kommer att försöka ha ihjäl kungen någon gång i framtiden. Han blir alltså anklagad för något som inte hänt än, och som dessutom bara är en tolkning av en framtidsvision. Inte schysst på något sätt.

Den här boken är rätt seg. Mot slutet hämtar den sig och blir spännande, men genom mittendelen när det ältas detta jämra "kirball", och Mags är så synd om så det inte är klokt, så var jag less. Riktigt less är jag på Mags repliker som nu ännu mer är skrivna på något brett, dialektalt talspråk som är oerhört svårt att förstå. Det finns en tanke bakom det där (att Mags har ett überhemligt spioneringsuppdrag där alla ska tro att han är dummare än vad han är så därför ska han bre på lite extra med sitt oborstade språk) men det blir det inte lättare att läsa av, och ärligt talat så skummar jag ofta bara igenom Mags repliker och gissar ungefär vad det är han vill ha sagt.

Märkligt ändå att jag efter att ha brottats med Mags språk, suckat över kirball och seghet ändå ganska direkt satte igång med läsningen av bok 3 efter att ha avslutat den här? Jo, för det var ju spännande i slutet ändå, och jag vill fortfarande veta mer om hur allt hänger ihop.

Titel: Intrigues
Serie: The Collegium Chronicles #2
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2010
Förlag: Daw
Köp den till exempel här, här eller via Omnible

torsdag 23 april 2020

Jordens största kalashatare

"Med kompisar kan man göra en massa saker. Man kan leka och prata och skämta med varandra. Det tycker jag om.
Men ibland vill jag bara vara ensam. Vissa saker kan man faktiskt bara göra för sig själv. Ibland finns det sånt jag bara MÅSTE sitta och tänka på en stund."
Det här är Freja som tycker, och Frejas bok - men det hade precis lika gärna kunnat vara jag. Boken igenom sitter jag och nickar, och håller med, och relaterar. Så bra att det finns en bok för barn (och vuxna) som är som Freja!

Freja tycker alltså om att leka till exempel med Elsa som alltid har så många bra idéer - men sedan behövs ensamhet och lugn ett tag, tysthet att få tänka tankarna klart. Och Freja tycker själva skolan är helt OK (utom när det ska väljas partner för skolarbeten och sånt eftersom hon då ofta blir utanför eftersom hon inte har någon bästis) - men att rasterna och fritids är helt tärande jobbiga. För henne känns det som att alla barn skriker på en gång i ett himla oväsen, att det springs, stojas, kastas och allt plötsligt är tillåtet. Och om hon då går undan och vill vara själv så är det alltid någon vuxen som kommer och antingen är arg för att hon smitit undan, eller bekymrad för att hon inte får vara med de andra och leka:
"I skolan brukar de vuxna jämt säga att alla ska få bara med och leka. Det tycker jag låter bra. Men jag tycker faktiskt inte att alla MÅSTE vara med hela tiden!"
Freja vill allra helst ha alltihop - en bästis, och kompisar, när hon behöver det, men också ensamhet och tysthet när hon behöver det. Och jag blir så glad när hon faktiskt får det - hon hittar ju någon som hon liksom kan vara ensam med tillsammans. Boken slutar så här:
"Vissa lekar kan  man bara leka själv. Men det känns bra att inte alltid vara ensam.
Ibland kan man vara för sig själv, fast tillsammans."
Jag älskar den formuleringen, och håller med alldeles totalt.


Titel: Jordens största kalashatare
Författare: Ellen Greider
Illustrationer: Ellen Greider
Utg år: 2020
Förlag: Alfabeta
Köp den till exempel här, här eller via Omnible
För vem? ca 7-9 år

tisdag 21 april 2020

The Collegium Chronicles 1: Foundation

Det här var lite otippat - att det skulle vara Mercedes Lackeys Valdemar-universum med de intelligenta, blåögda hästarna... förlåt, companions och deras heralds, som skulle hjälpa mig ur min lässvacka. Men så var det. Ingenting lockade, ingenting kunde hålla koncentrationen uppe och borta ifrån telefonens corona-infoflöde som jag tydligen behövde krama sisådär varannan minut. Jag läste lätta barnböcker för jobbets skull, men satt mest och var missnöjd med det mesta där också (och har inte bloggat här om dem...) - och så trillade det in ett sånt där mail jag får en gång i veckan om en rad böcker som just nu bara kostar ca 1 dollar på Amazon, och en av dem var en Mercedes Lackey. Jag klickade hem den och började lite håglöst läsa, men tyckte den var rätt OK. Dock insåg jag raskt att detta var en bok som hängde ihop med några tidigare Valdemar-serier som jag inte läst, så jag kollade upp dem och klickade hem bok 1 i The Collegium Chronicles: Foundation.

Och det var alltså här jag sögs in i en bok för första gången på (för mg) länge.

Vi har en stackars föräldralös gosse som sliter som ett djur under omänskliga förhållanden i en gruva. Gossen kallas Mags, kort för "Magpie" eftersom han är lika duktig som en skata på att hitta de små blänkande ädelstenarna det handlar om i den där gruvan. Han har inget annat namn. Mags får nästan ingen mat, fryser jämt, krälar runt i gruvan, sover med de andra gruvgossarna i en enda hög av mänskligt lidande i en jordkällare under en lada (de har knappt några filtar heller så enda sättet att hålla värmen är att ligga så där). Dagens höjdpunkt är om han hittar tillräckligt många "shinies" för att få en extra halv brödskiva som belöning.

Så en dag, när magre, eländige, stackars föräldralöse Mags (med den så breda dialekten att en stackars läsare knappt kan begripa hans repliker i boken) trälar på där i sitt eländes elände... så kommer det en skinande vit häst och ställer sig utanför gruvan. Den gnäggar och väsnas och vill icke ge sig av - jo, för som alla vet i den här världen så är detta ingen "häst" utan en "companion", och den har just "valt" ut sin herald, och det råkar vara en av de där gruvgosseslavarna som den slemme, elake, närige och omänsklige gruvägaren inte alls vill dela med sig av eftersom de är bra på att jobba och billiga i drift. Men vår Vita och Stolta Companion ger sig förstås inte, utan kallar på hjälp, och därmed får vår Mags med hjälp av ett antal soldater och 1 styck vit häst bäras iväg till civilisation, en egen säng, ett varmt bad och mer mat än han någonsin sett. Han blir en Herald Trainee, och Dallen är hans Companion.

Och sedan är det alltså Hogwarts, fast med vita hästar, Mindspeach och lite annat Lackey-iskt. Och jag hade såååå trevligt i deras sällskap. Jag vet inte vad det är med Mercedes Lackey - ibland är hon seg och omständlig att läsa, och ibland så skriver hon så att det inte går att sluta läsa. Den här boken var av den senare sorten för mig. Jag är så glad för det.


Titel: Foundation
Serie: The Collegium Chronicles #1
Författare: Mercedes Lackey
Utg år: 2009
Förlag: Daw Books
Köp den till exempel här, här eller via Omnible