Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).
Eskil Lind av Isfolket, Heikes och Vingas son, avvek när han i förra boken egentligen skulle följa med Tula hem. Jo, för nu hade han chansen att vara med om ett eget äventyr och inte alltid bara stå i pappa Heikes skugga. Han fick redan som barn höra talas om ett mystiskt Eldafjord på Vestlandet där det skulle finnas en skatt, och han tänker hitta den och vara hjälten som räddar Gråstensholm och de andra godsen från ruinens brant (för där är de uppenbarligen). Till Eldafjord, alltså!
Det går inte så bra, och pappa Heike får (som vanligt) rycka ut och komma till undsättning. Först hamnar Eskil av misstag i fängelse, sedan får han bo i ett mystiskt spökhus där spöket är av den ytterst ogina typen som inte alls vill dela med sig av sina rikedomar utan hellre har ihjäl dem som söker efter dem. Heike får ta sig in i spökets (det är många sekel gammalt) håla och lära det veta hut genom att utrota det till atomer. På köpet hittar han en flöjt. Igen! Och jadå, det här är också en ond flöjt, och innan den blir förstörd får vi uppleva en Heike som bunden vid ett träd (likt Odysseus och sirenerna) hindras från att spela på flöjten fast han jättejättegärna vill göra det. Han är nämligen besatt av Tengel den onde, men bara en liten stund. Stackars Eskil får inte alls spela huvudrollen i sin egen bok ens, för den tar Heike över. Dock får Eskil med sig en fru från Eldafjord, och en son (som frun redan hade). Heike får med sig ett par rejäla jakhorn. Men alltså ingen flöjt.
Titel: Huset i Eldafjord
Serie: Sagan om Isfolket #26
Författare: Margit Sandemo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar