torsdag 15 oktober 2020

Sagan om Isfolket 27: Synden har lång svans

Jag läser om hela Sagan om Isfolketoch den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Christer Tomasson, son till Tula och Tomas, är fullständigt övertygad om att han är den i sin generation som är drabbad av Isfolkets förbannelse. Det är nog det roligaste i den här boken, det när han liksom inte ger sig utan gång på gång försöker sig på magi och det bara inte går. Det kanske bara ska... mogna? I vilket fall som helst träffar han i tonåren en Magdalena Backman på Ramlösa Brunn. och denna Magdalena försvinner sedan spårlöst och ersätts av en annan Magdalena, en släkting som inte ens är särskilt lik den riktiga Magdalena. Den riktiga har blivit tvångsintagen på en anstalt eftersom hennes ondskefulla familj är ute efter ett arv. Men Christer ger sig den på att han ska hitta henne och rädda henne (han har hunnit bli några år äldre nu men tror fortfarande att han har magiska förmågor). 

Och enter: ... Heike! Såklart! Vi kan inte ha en bok i den här delen av serien där inte Heike är med och ställer allt till rätta. Så även här. Och här gör han det genom den scen som kan vara den absolut mest pinsamma och skämskuddiga i hela Isfolksserien: den när han lägger sina händer runt huvudet på en hund för att på så sätt ta reda på var Magadalena (hundens ägare) kan finnas. Det pinsamma är att det precis har förekommit en längre utläggning här om att hundarna här på jorden egentligen alla står i förbindelse med utomjordingar. Och det är dessa "vänner" till hunden som Heike nu ber om hjälp. Och jodå, Hundvännerna I Rymden svarar på hans anrop och visar var Magdalena kan finnas. Hej och hå. Jag gillar verkligen Isfolketböckerna eftersom de varje, varje gång drar in mig i ett mäktigt läsflow, och de har sina höjdpunkter och fina karaktärer. Men ibland blir det pinsamt och konstigt, och det här är seriens absoluta bottennapp. Scenen med hunden alltså, boken i övrigt är helt OK och rätt rolig.

Titel: Synden har lång svans
Serie: Sagan om Isfolket #27
Författare: Margit Sandemo

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar