Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett kort inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).
Då är vi alltså inne på fjärde boken om Heike (och än är det många kvar...) och nu ska han äntligen få träffa sin egen enda och rätta. Det är Vinga Tark, dotter till Elisabet och Vemund Tark (från Bakom fasaden) som när vi lär känna henne bor i ett ödetorp ute i skogen med bara en get till sällskap. Jo, för hennes föräldrar dog hastigt och nu är släkten så utspridd och fåtalig att det inte fanns någon som tog över gården, eller ens gårdarna. Vinga var bara tonåring, och hade inte mycket att sätta emot när den vedervärdige domare Snivel och hans lika vedervärdige brorson först försatte gårdarna i konkurs och sedan köpte in dem till sig själva. Vinga ville de skicka till något hem för vanartiga tonårstjejer, men då rymde hon alltså till skogs och vägrade att ha med människor mer att göra.
Enter Heike. Skräckinjagande och stor men med ett hjärta av guld. Han hjälper Vinga, först att flytta tillbaka till människorna och sedan med att få tillbaka åtminstone Elistrand som är hennes gård. Dock har han för sig att de två inte kan bli ett par (trots att bägge är ordentligt kära i varandra) eftersom han är ful och Vinga så ung att hon inte vet vad hon vill. Hon behöver träffa någon annan först innan hon ger efter för första bästa, tycker han, och håller på och åmar sig om detta boken igenom (och i nästa bok också). Vinga vill ha Heike och gillar hans håriga bröst och vildsinta utseende, men får alltså lugna sig ett bra tag innan hon får honom. Heike presenterar Vinga för andra unga män, och håller sedan på att gå ihjäl av svartsjuka när hon pratar snällt med dessa. Han är rätt jobbig på det hela taget, och Vinga får skälla ut honom rejält innan han lugnar ner sig.
Titel: Demonen och jungfrun
Serie: Sagan om Isfolket #22
Författare: Margit Sandemo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar