Sagan om Isfolket 35: Vandring i mörkret

Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om). 

Här får vi lite överraskande veta att första världskriget faktiskt var Tengel den ondes fel. Alltså, jo, det var ju upplagt för krig med spänningar mellan de olika nationerna, det kan erkännas. Men det utlösande var att Tengel den onde vaknade till ur sin djupa dvala, svävade iväg i ett moln av stank, råkade sväva till just den plats där Gavrilo Princip och hans lilla band av Svarta handen-anhängare satt och planerade lite ofog under ärkehertigen Frans Ferdinand kommande Sarajevo-besök. Och Tengel tankepåverkade dem till att inte bara vilja skrika slagord och tända fyrverkerier utan i stället använda riktiga vapen. Varpå han själv bokstavligen flöjtades ner i sin sömn igen och första världskriget satte igång som Tengels verk. 

Jahaja. Anledningen till att han vaknade till för detta katastrofala inhopp i historien var att en borgherre och misslyckad amatörmusiker i en träskmark i Spanien själv komponerat ett stycke för flöjt, och börjat spela på det. Precis de toner som behövdes för att väcka Tengel ur dvalan (ja, ja, det där är komplicerat men har man läst alla isfolksböckerna så vet man varför flöjter är rätt fasansväckande ting). Men han blev avbruten. Och nu måste notpappret:

1. förstöras, enligt Isfolkets andliga styrgrupp (de flesta av dem är ju döda, men det har aldrig hindrat dem). Och bäst lämpad för det är ju helt klart Vetle av Isfolket. Att han bara är fjorton år, bor i Norge och ensam ska ta sig igenom det Europa där det råder ett världskrig, kan väl ses som petitesser.

2. räddas och spelas upp, enligt Tengel den onde (som ju egentligen ligger nedsänkt i månghundraårig dvala, men det har inte hindrat honom från att fjärrstyra en hel del genom åren). Och bäst lämpad för det är att skicka en tidigare okänd "drabbad" isfolksättling vars intelligens inte når några större höjder.

Nå. Vetle tar sig till borgen i träsklandet. Det onda "det" gör det också. De träffas. Självklart avgår Vetle med segern, flyger hem (ja, bokstavligen) med hjälp av den mystiske Vandraren i mörkret som nu åter dyker upp samt har på resan träffat sin blivande fru som på norska kommer heta Hanne. Hon får dock sitta ett par år i kloster och vänta på dels att Vetle växer till sig, dels att världskriget tar slut. Sen ansluter hon till Isfolket på Lindallén, och hon och Vetle får tre barn. 

Titel: Vandring i mörkret
Serie: Sagan om Isfolket #35
Författare: Margit Sandemo