Piranesi

Piranesi lever ensam i ett oändligt stort hus. Det är sal efter sal, korridor efter korridor, många många kilometer och mil. Oändligt, troligen - han har aldrig kommit till slutet (eller ens försökt?) men har efter många och långa vandringar lärt sig hitta i Huset. Åtminstone den del där han lever, alltså. Och huset är fullt av tusentals statyer, otroligt vackra med många detaljer, typ Kvinnan med bikuporna (med små bin), Bonden som lastar gödsel på sin kärra, Pojken som håller ballonger eller vad han nu kallar dem. Han använder dem för att kunna orientera sig, och har sina favoriter som är som hans (tysta) vänner. 

I huset finns det också vatten, och en närhet till ett hav, och vågor som ständigt brusar. Ibland blir det högvatten, och vattnet 

översvämmar salarna och korridorerna. Livsfarligt, såklart, men Piranesi har koll och schema på när de olika tidvattenvågorna kommer och var. 

Och vad Piranesi vet så finns det bara femton personer i världen. Tretton av dessa är döda, och han går regelbundet till deras ben med olika små gåvor, pratar med dem och pysslar om dem. Den fjortonde personen är han själv. Och så finns den femtonde personen, The Other, en man som kommer till Piranesi varje tisdag och torsdag vid särskilda klockslag, och ställer frågor samt ger Piranesi olika uppdrag som ska leda till mer kunskap om urgammal visdom.

Vad är då detta? undrar jag när jag sätter igång med läsningen. Vad är detta för hus? Varför är han där ensam? Vem är The Other och var kommer han ifrån? Och varför har Piranesi en rad journaler han noga uppdaterar, med benämningar som Året då Albatrosserna flyttade in i Stora Havssalen eller Året Då Jag Reste tíll Niohundrasextionde Västra Hallen... fast två av journalerna har "2011" och "2012" på ryggen. 

Jag funderar medan läsningen flyter på (för det gör den snabbt) och har ett antal teorier om hur allt egentligen hänger ihop med det där huset och den där världen och alltihop. Sedan tillkommer en mystisk sextonde person, och Piranesi börjar gå tillbaka i sina egna journaler och läsa de tidiga anteckningar han själv nu har glömt bort - och jag får veta mer och mer. 

En väldigt underlig bok, underlig och vacker och med en story och ett slut som tilltalar mig alldeles väldigt mycket. Jag gillar den! 

Susanna Clarke skrev Jonathan Strange & Mr Norrell för några år sedan, och det jag minns om den boken var att jag gillade den (fast jag nu har glömt det mesta av innehållet) men mer att det är en av de tjockaste böcker jag läst. Typ tegelstenarnas tegelsten. Och så kommer då denna, Piranesi, och berättar elegant en avslutad historia på bara 245 sidor! Det hade jag verkligen inte väntat mig när jag först läste om Piranesi, trodde det skulle vara ännu en mastodontbok. Men nope. Ganska tunn, och lättläst.

Titel: Piranesi
Författare: Susanna Clarke
Utg år: 2020
Förlag: Bloomsbury
Köp den hos din lokala bokhandlare, eller låna från ditt bibliotek, eller hitta den via Omnible