Jag läser om hela Sagan om Isfolket, och den här gången bloggar jag om dem också. Ett inlägg om varje bok, och inläggen är fyllda av alla möjliga spoilers och avslöjanden eftersom jag skriver för de som liksom jag själv redan har läst och vill minnas tillbaka (kanske själva bli sugna på att också läsa om).
Den här boken handlar mest om Benedikte Lind av Isfolket, Hennings dotter. Hon är en drabbad, men av god-på-insidan-typen, och hon har läst in sig på hemliga trollformler och grejer i isfolksskatten hon ärvt. Men, ack ack, på utsidan har hon de drabbades drag, och hon är stor och klumpig och ful med risigt hår, och det här blir tyvärr alldeles för mycket hennes enda karaktärsdrag. Tillsammans med studenten Sander Brink är hon med om något tilltrasslat spökeriäventyr med trådar långt bak i förkristen historia med människoblot och annat käckt (den där färjkarlen på framsidan är en del av det, men det är komplicerat). Hon är skitduktig, kan mana ner både färjkarlsspöken och annat otyg ner i jorden, läsa av sakers och hus historia genom att hålla i dem och allt möjligt. Men det enda hon tycker om sig själv är: Jag är ful. Därför kommer ingen vilja ha mig. Och så blir hon kär i den vackre, vackre Sander Brink, men även om han så småningom visar en hel del intresse tillbaka så faller allt på att hon ju inte kan tillåta sig bli kär i honom eller bli omtyckt tillbaka, hon är ju så ful. Blöh.
Helt förutom denna Fulhetsdramatik kan detta vara en av de mest överlastade böckerna i serien. Sandemo inleder med ett spökhus som visar sig innehålla 1 st poltergeist, 1 st sexslav (manlig), 3 st äldre damer (sextokiga), 567 st äldre möbler samt 1 st flickebarn som ska bo här men håller på att skrämmas ihjäl, samt dennas 2 st föräldrar som får betala hyra till sextanterna. Sedan Benedikte rett ut detta förflyttas vi raskt till ett annat ställe där Färjkarlen härjar, men även en äldre ond gud, samt Tengel den onde fast mer i andeform, och också tre giriga tyskar och en girig ung student (förutom Sander Brink), lite fler vålnader och en del besatthet.
Sen kommer då bokens avslut. Benedikte har lyckats reda ut ondskans kärna och ska nu sätta igång och mana ner den i jorden en gång för alla. Vad händer då? Jo, hon får ett akut "jag är fulast i hela världen och duger ingenting till buhu buhu buhuuuuu", spöket håller på att vinna och....
.... enter Marco. Vackre, vackre Marco som drog iväg med svartänglarna på ängelutbildning i förra bokens slut och inte synts till sedan dess. Nu dyker han helt sonika upp här från absolut ingenstans, zappar väg några blixtar på den onde guden/spöket/prästen-från-fordom varpå denne förintas till atomer och Marco lite överlägset drar med handen genom sina vackra, vackra lockar och säger till Benedikte ungefär "bra att jag kom, va?".
Kräks lite på Marco-deus-ex-machina-ängelkille. Och vänta bara, det är inte sista gången han ska dyka upp och överlägset lösa allas problem!
Well. Trots Benediktes fulhet blir hon gravid med Sander Brinks barn, men vågar inte fortsätta vara tillsammans med honom eftersom hon ju är så ful och han är så snygg. Hon reser hem till Lindallén och föder sitt barn i stället. Lika bra det, tycker Sandemo, som låter Sander Brink få lite alkoholproblem och bli ihop med Oslos snyggaste tjej i stället. Jahaja. Och Marco? Han har återigen viktigare saker för sig Någon Annanstans. Vi får inte veta vart och ingen isfolkssläkting får följa med. Marco har ett eget, hemligt crew nu, ett med vingar och överlägsen attityd.
Titel: Färjkarlen
Serie: Sagan om Isfolket #31
Författare: Margit Sandemo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar