Haimey och hennes lilla team bestående av piloten Connla, två katter (varav den ena sover hela tiden) och så Singer, som är rymdskeppets AI, "the shipmind", försörjer sig på att resa runt i galaxen efter strandade rymdskepp. De återför dem och får hittelön, eller säljer delar av dem, eller, ja, det är lite oklart för mig faktiskt, men vi avviker snart från det eftersom det rymdskepp de hittar i bokens inledning göra att de inte riktigt kan fortsätta med sitt ordinarie jobb. Dels hittar de någon typ av teknik som tillåter gravitation ombord och som skulle kunna inbringa mycket pengar om de kan ta med den, dels upptäcker de att rymdskeppets ordinarie besättning har utrotats och behöver rapportera det. Men innan de hinner göra något av det här blir de anfallna av rymdpirater, och Haimey blir stucken av något som visar sig vara något teknologiskt parasiterande kartsystem som lägger sig i hennes hud.
Alltså, jo, jag gillar inledningen men har lite svårt att hänga med på vad som händer, men ungefär så där. Och jag kämpar på, eftersom jag aldrig skulle kunna släppa en bok med en AI som heter Singer för den gillar att sjunga, och som är på väg att bli headhuntad pga att den är intresserad av politik och filosofi. Och ett tag tänker jag att det här kommer att bli en fantastisk bok, när teknolog-parasitiska rymdkartan i Haimeys hud verkar visa på att något viktigt finns gömt i galaxens centrala svarta hål. Kanske teknologi från en civilisation så uråldrig att det inte ens går att föreställa sig?
Men hur bra allt det här än låter, och hur mycket jag än tilltalas av AIn, av katter i tyngdlöst tillstånd, av rymdpirater och av rymdstationer med korrumperade ledare och högst avancerade tolksystem, så blir boken ganska snabbt rätt seg. Jag kämpade på, och ville se hur det går eftersom jag anade storslagna avslöjanden och fina sf-sense-of-wonders... men när vändningarna och avslöjandena kom så var de aldrig så fantastiska som jag ville ha dem. De blev halvbra, halvspännande, halvfascinerande och det hela rätt ljummet, och när jag tagit mig igenom hela boken var totala känslan "otillfredsställande". Egentligen inga lösa trådar, men absolut inga wow-lösningar.
Ändå finns här detaljer och karaktärer jag tycker väldigt mycket om. Kanske var det de som höjde mina förväntningar på vad som skulle hända och avslöjas? Vi har Singer, the shipmind, som jag väntade mig såååå mycket av. Vi har något så vansinnigt roligt som den kriminalare (alltså, nja, någon typ av rättskipare/jurist/lagkunnig/agent, det var ett par veckor sedan jag läste boken och har glömt vad titeln var) på rymdstationen som är vad jag förstår en gigantisk, intelligent, talande bönsyrsa. Och så har vi "the fox" som det tog minst halva boken innan jag begrep vad det var: teknologi integrerad med mänskliga hjärnan som styr sinne och tankar till "rightminding" och också till känslostyrning. Skitläskigt, på det stora hela.
Men trots alla dessa fascinerande detaljer så blev jag alltså besviken på helheten. Kanske jag provar något annat av Elizabeth Bear. Hon har skrivit episk fantasy också, och så har hon skrivit sf-serien Jacob's Ladder som vad jag förstår ska utspela sig i samma värld som den här White space-serien som Ancestral Night är första boken i, fast historiskt väldigt mycket tidigare. Någon som läst och kan rekommendera?
Titel: Ancestral Night
Serie: White Space #1
Författare: Elizabeth Bear
Utg år: 2020
Förlag: Orion/Gollancz
Hitta den här eller via Omnible
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar