Här vill inte hundar bo

Här vill inte hundar bo av Anna Ehring

Jag hade skyhögt ställda förväntningar på den här boken eftersom jag älskade böckerna om Nisse i Bagarmossen. Eller, ja, jag älskade de två första böckerna i serien Drakhjärta: Syltmackor och oturslivet (läs här vad jag skrev om den), och Kickflippar och farligheten (här är vad jag tyckte om den). Den stora kärleksfebern tyckte jag nog mest höll ihop med hjälp av draken Harry (eller föll i sär när han var frånvarande) men fortfarande en bra bok om en taggig tonåring-to-be (läs här vad jag skrev). Den sista boken i serien, Hemligheter, har jag faktiskt inte läst. Nu skulle Ehring alltså skriva för yngre barn och en bok som tydligen skulle vara en bra högläsningsbok - ja jag var verkligen nyfiken. Men, tyvärr. Jag är så ledsen att säga det, men jag är oerhört besviken.

Förutsättningarna är helt OK. Maria är sex år och bor med sin mamma och lillasyster i ett höghusområde. Alldeles i början på boken berättar hennes mamma och pappa att de inte klarar av att bo ihop längre och att de ska skiljas. Pappan flyttar in i en lägenhet i ett hus alldeles intill det Maria och mamma bor i, och de träffas fortfarande mycket. Och så får vi följa Maria under ungefär ett år i hennes sexårsliv med dagis (ja, det utspelar sig på sjuttiotalet så sexåringar går på dagis), kompisproblem med Ofelia som börjar på dagis och också bor i ett av höghusen, små olyckor som den att klämma fingrarna i dörren och större olyckor som den att mamma äntligen vill att hon och flickorna ska flytta till Göteborg eftersom mamma kommer därifrån. Det är relativt korta kapitel och varje kapitel är en avslutad episod så ja, det kan funka som högläsning.

Men.

Det är så totalt överlastat. Det händer alldeles för mycket. Varje kort kapitel är precis fullproppat med händelser och jag hinner inte sjunka in i dem eller roas av dem eller fundera över dem innan jag kastas vidare till nästa händelse. Det känns som att Marias år består av miljoner saker som händer och nu några dagar efter jag har läst färdigt boken har jag svårt att återkalla ens några av dem eftersom de liksom bara susar förbi i en oändlig räcka. En resa till Cypern avhandlas på en och en halv sida, en julafton där det inte jättetydligt framgår vad det är som går så fel så att pappan låser in sig på toan avhandlas på kanske tre sidor. På bara två sidor eller nåt hinner Maria klämma fingrarna i dörren så att de får åka till vårdcentralen och dessutom hinner hon på samma sidor äta upp alla barnalbyl i en burk så att hon måste till akuten och magpumpas. Maria träffar Olof Palme, Maria, mamma och Emma åker till Göteborg och hälsar på morfar, det åks på skidtur, Maria lär sig cykla, Maria träffar de boende på stället där pappa jobbar (ett slags vårdboende för nyktra alkoholister), Maria och Ofelia får löss, blir av med lössen och blir osams. Det är för mycket. Det går för fort. Det zappar och jag bara ser ett flimmer. Och ingen enda gång i hela boken fnissade jag till. Tyvärr, men det gjorde jag inte, och det hade jag gärna velat göra med den här sortens bok.

Inte heller lär jag någonsin känna Maria, tycker jag. Hon är bara en platt figur som är med om det ena efter det andra efter det tredje, och hon gör väl ingenting som är just "hon" och jag blir aldrig speciellt förtjust i henne.
Och här finns ingen Harry som knyter ihop det hela eller lyfter berättelsen - och då rasar det i ett stort plåtter. Det som ska knyta ihop de triljonerna vardagshändelser är två saker: att Maria vill ha en hund, och att hon tycker det är jobbigt att hennes föräldrar skiljer sig. Men det blir bara småplåtter av det med. Liksom en släng ibland att morfars hund är söt och Maria önskar att hon hade den, eller att man skulle ha en sån där Chaplinhund (um - jag har inte förstått vad en "Chaplinhund" är än...) ibland när livet är jobbigt. Eller att säga "pissapa, pissapa" när situationen med mamma-pappa-skiljda-kanske-ska-flytta-till-Göteborg-med-mamma blir för jobbig. Men det griper aldrig tag i mig.  I stället för den där fina tonen i Syltmackor... där jag får en känsla av att krypa in i en elvaårings hjärna och precis få veta hur hen tänker och känner - istället får jag en se på-känsla.

Sen begriper jag inte sjuttiotalsgrejen. Jag var själv barn på sjuttiotalet och ser tydligt miljön framför mig med markörer som att "mormor har en färg-TV och vi bara en svartvit" eller att barnen självklart går i träskor. Eller det faktum att när Maria hamnar på sjukhus för det där med barnalbylen så får hon stanna över natten - men mamman får inte stanna kvar där hos henne. Jo, det är ju spännande och intressant och lite nostalgiskt - för mig som är 45. Men det är ju barnen som ska läsa och jag undrar om de hänger med på det här att ja, det är Sverige och vår egen miljö, men för fyrtio år sen. För det sägs inte att det är dåtid och det mesta med Maria är ju så som barnen har det idag. Blir det då inte konstigt med sjukhusvistelser utan föräldrar och hela familjen som självklart går med på första-maj-demonstration och viftar med plakat om "Daghem för alla"? Det kan ju vara en charm med en annan miljö, det kan vara spännande och lärorikt - men vad tillför den här? Nostalgi för högläsande föräldrar? Men vem är boken skriven för? Barnen? Eller för föräldrarna??

Det bästa i boken är faktiskt Lotta Geffenblads fina svartvita illustrationer. (alldeles speciellt den grymfule hunden Skoglund) Det är förvisso bra med fina illustrationer i en bok som vill vara en bra högläsningsbok, men de räcker inte för att rädda den här boken.