fredag 29 mars 2013

Här vill inte hundar bo

Här vill inte hundar bo av Anna Ehring

Jag hade skyhögt ställda förväntningar på den här boken eftersom jag älskade böckerna om Nisse i Bagarmossen. Eller, ja, jag älskade de två första böckerna i serien Drakhjärta: Syltmackor och oturslivet (läs här vad jag skrev om den), och Kickflippar och farligheten (här är vad jag tyckte om den). Den stora kärleksfebern tyckte jag nog mest höll ihop med hjälp av draken Harry (eller föll i sär när han var frånvarande) men fortfarande en bra bok om en taggig tonåring-to-be (läs här vad jag skrev). Den sista boken i serien, Hemligheter, har jag faktiskt inte läst. Nu skulle Ehring alltså skriva för yngre barn och en bok som tydligen skulle vara en bra högläsningsbok - ja jag var verkligen nyfiken. Men, tyvärr. Jag är så ledsen att säga det, men jag är oerhört besviken.

Förutsättningarna är helt OK. Maria är sex år och bor med sin mamma och lillasyster i ett höghusområde. Alldeles i början på boken berättar hennes mamma och pappa att de inte klarar av att bo ihop längre och att de ska skiljas. Pappan flyttar in i en lägenhet i ett hus alldeles intill det Maria och mamma bor i, och de träffas fortfarande mycket. Och så får vi följa Maria under ungefär ett år i hennes sexårsliv med dagis (ja, det utspelar sig på sjuttiotalet så sexåringar går på dagis), kompisproblem med Ofelia som börjar på dagis och också bor i ett av höghusen, små olyckor som den att klämma fingrarna i dörren och större olyckor som den att mamma äntligen vill att hon och flickorna ska flytta till Göteborg eftersom mamma kommer därifrån. Det är relativt korta kapitel och varje kapitel är en avslutad episod så ja, det kan funka som högläsning.

Men.

Det är så totalt överlastat. Det händer alldeles för mycket. Varje kort kapitel är precis fullproppat med händelser och jag hinner inte sjunka in i dem eller roas av dem eller fundera över dem innan jag kastas vidare till nästa händelse. Det känns som att Marias år består av miljoner saker som händer och nu några dagar efter jag har läst färdigt boken har jag svårt att återkalla ens några av dem eftersom de liksom bara susar förbi i en oändlig räcka. En resa till Cypern avhandlas på en och en halv sida, en julafton där det inte jättetydligt framgår vad det är som går så fel så att pappan låser in sig på toan avhandlas på kanske tre sidor. På bara två sidor eller nåt hinner Maria klämma fingrarna i dörren så att de får åka till vårdcentralen och dessutom hinner hon på samma sidor äta upp alla barnalbyl i en burk så att hon måste till akuten och magpumpas. Maria träffar Olof Palme, Maria, mamma och Emma åker till Göteborg och hälsar på morfar, det åks på skidtur, Maria lär sig cykla, Maria träffar de boende på stället där pappa jobbar (ett slags vårdboende för nyktra alkoholister), Maria och Ofelia får löss, blir av med lössen och blir osams. Det är för mycket. Det går för fort. Det zappar och jag bara ser ett flimmer. Och ingen enda gång i hela boken fnissade jag till. Tyvärr, men det gjorde jag inte, och det hade jag gärna velat göra med den här sortens bok.

Inte heller lär jag någonsin känna Maria, tycker jag. Hon är bara en platt figur som är med om det ena efter det andra efter det tredje, och hon gör väl ingenting som är just "hon" och jag blir aldrig speciellt förtjust i henne.
Och här finns ingen Harry som knyter ihop det hela eller lyfter berättelsen - och då rasar det i ett stort plåtter. Det som ska knyta ihop de triljonerna vardagshändelser är två saker: att Maria vill ha en hund, och att hon tycker det är jobbigt att hennes föräldrar skiljer sig. Men det blir bara småplåtter av det med. Liksom en släng ibland att morfars hund är söt och Maria önskar att hon hade den, eller att man skulle ha en sån där Chaplinhund (um - jag har inte förstått vad en "Chaplinhund" är än...) ibland när livet är jobbigt. Eller att säga "pissapa, pissapa" när situationen med mamma-pappa-skiljda-kanske-ska-flytta-till-Göteborg-med-mamma blir för jobbig. Men det griper aldrig tag i mig.  I stället för den där fina tonen i Syltmackor... där jag får en känsla av att krypa in i en elvaårings hjärna och precis få veta hur hen tänker och känner - istället får jag en se på-känsla.

Sen begriper jag inte sjuttiotalsgrejen. Jag var själv barn på sjuttiotalet och ser tydligt miljön framför mig med markörer som att "mormor har en färg-TV och vi bara en svartvit" eller att barnen självklart går i träskor. Eller det faktum att när Maria hamnar på sjukhus för det där med barnalbylen så får hon stanna över natten - men mamman får inte stanna kvar där hos henne. Jo, det är ju spännande och intressant och lite nostalgiskt - för mig som är 45. Men det är ju barnen som ska läsa och jag undrar om de hänger med på det här att ja, det är Sverige och vår egen miljö, men för fyrtio år sen. För det sägs inte att det är dåtid och det mesta med Maria är ju så som barnen har det idag. Blir det då inte konstigt med sjukhusvistelser utan föräldrar och hela familjen som självklart går med på första-maj-demonstration och viftar med plakat om "Daghem för alla"? Det kan ju vara en charm med en annan miljö, det kan vara spännande och lärorikt - men vad tillför den här? Nostalgi för högläsande föräldrar? Men vem är boken skriven för? Barnen? Eller för föräldrarna??

Det bästa i boken är faktiskt Lotta Geffenblads fina svartvita illustrationer. (alldeles speciellt den grymfule hunden Skoglund) Det är förvisso bra med fina illustrationer i en bok som vill vara en bra högläsningsbok, men de räcker inte för att rädda den här boken.

10 kommentarer:

  1. Jag blev också besviken. Tyckte inte det hände någonting, men det vsr kanske för att det hände så mycket att ingenting grep tag. Och jag håller definitivt med om 70-talsgrejen. Barnen kommer bara tycka det är skumt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just så - det händer så mycket att det inte är något som händer som man minns.

      Radera
    2. Nu har jag också läst! Och ja, 70-talsgrejen är superskum. Känns som att Ehring har skrivit en nostalgibok om sin egen barndom. Men för vem?

      Radera
  2. Oj, så synd! Boken ligger på jobbet i min läshög. Men nu kan jag alltså plocka bort den!

    SvaraRadera
  3. Lite mer hundar i hundboken, va jag trodde, hade ju varit fint... :-/ Jag däremot småflinar och fnissar lite då och då! Ehrings böcker är alltså bättre, det ska jag komma ihåg!

    http://joakimdesign.com/kreativituren/har-vill-inte-hundar-bo/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, visst finns det hundar! (i synnerhet Skoglund...och OK, jag drar lite på munnen när jag ser bilderna på honom) Fast de försvinner i allt det andra, tycker jag.

      Radera
  4. Tycker tvärtom att det var en fantastisk bok! Har läst den tillsammans med mina barnbarn som älskar den!

    SvaraRadera
  5. Jag tycker att det är märkligt hur en 45-åring recenserar en bok riktad till sexåringar med ett så kritiskt öga, och dessutom riktar kritik mot att boken är händelserik. Alla vet väl att barn är tusen gånger mer associativa och snabbtänkta än vuxna? Och fy vad trist om alla miljöer speglade 2000-talet, i samband med högläsningen kan en ju anta att föräldern är närvarande och kan förklara den främmande miljön. Ser fram emot att läsa Anna Ehrings nya bok!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jomen jag tror nog att boken funkar som högläsningsbok, där man ju gör rätt täta pauser i läsandet och kan förklara om man vill. Och där är det intressant med andra miljöer där man kan diskutera med barnet om det som är annorlunda. Har precis själv läst om alla Emil-böckerna för mina barn och vi pratade mycket om hur det var i Sverige för hundra år sen.
      Men...jag ville ju så gärna att den här boken skulle vara MER än en bok som funkar till högläsning. Jag ville ju att alla de där barnen som kan läsa själv också skulle gilla den. De har ju inte en förklarande vuxen bredvid sig. Och de är de där barnen som jag tror tappar tråden och intresset när det blir för "snabba klipp".

      Radera