Först när jag bläddrade i den här boken blev jag väldigt lockad att läsa eftersom den är annorlunda i layouten. Vanlig löptext blandas med stycken som ser ut som handstil, eller sidor som är linjerade och ser ut som kopierade dagbokssidor. Eller rutiga sidor med handstil som urrivna ur ett anteckningsblock. Eller post-it lappar med text på som ser helt äkta ut. Och så sprängfyllt med små bilder, små teckningar som är roliga och fina. Ibland finns det helsidesillustrationer som är mer som detaljerade kolteckningar - gillar! Hej, det är jag! ska vara Odas dagbok. På skolan där jag jobbar är det otrolig omsättning på Jeff Kinneys böcker (Dagbok för alla mina fans). I dem är det inte vanlig text utan lättläst och tydlig "handstil" och jag tänkte att den här boken skulle vara något liknande, fast om en tjej och så med mer text, bilder, lappar och grejer, olika typsnitt och omväxling. Kul!
Oda är väl ungefär 11-12 år. Hon har en läskigt jobbig lillasyster som egentligen heter Erla men som hon kallar Erland, bara för att Erla (och föräldrarna) blir så arga när hon gör det. Odas bästis heter Helle och bor på samma gata. Helle har också ett syskon, en storebror som heter Stian. Han är precis lika läskigt jobbig som Erland fast på ett annat sätt. Där Erland lägger sig i allt så är Stian bara komplett nördig och tillbringar sina dagar med att sitta vid skrivbordet vid sin dator och lyssna på dålig musik. Tycker Oda.
Ja, och så får man då läsa om Odas liv i allmänhet och vänskapen med Helle och striderna mot Erland och Stian i synnerhet. Små roliga detaljer och större omvälvande oroligheter. Den största oroligheten och det som håller ihop bokens alla små stycken, episoder och dagboksutdrag är att Oda tycker att det är OK att vara taskig mot Stian. Så onödigt taskig så att Helle till sist blir riktigt sur och sätter ner foten. Hon vill att Oda ska be Stian om ursäkt men Oda tycker att allt är Stians fel, och vägrar. De blir rejält osams. Och allt blir riktigt jobbigt för Oda. Alla är dumma, tycker hon.
Jag gillar att läsa om Oda - hon är rätt rolig och egentligen inte någon särskilt trevlig person. Eller - hon menar nog inte att vara otrevlig men får lära sig en hel del om att inte ta dem som står en närmast för givna och om att man ska vara mot andra så som man vill att de ska vara mot en själv. Om livet, helt enkelt.
Men jag har ändå ett par invändningar. Den största är faktiskt just mot den grafiska utformningen. Det som lockade mig så när jag först bläddrade igenom boken var det som nästan fick mig att sluta läsa en bit in (som väl är fortsatte jag läsningen, och jag är glad för det för jag tyckte om bokens slut). Det blir jobbigt med alla byten av form och typsnitt. Jag blir avbruten i mitt läsande när blicken hoppar från vanligt typsnitt till en handskriven lapp, tillbaka till vanlig text och så till en linjerad sida. Flytet försvinner och jag kommer bara riktigt in i läsandet och berättandet när det är många sidor i följd med vanligt typsnitt. Jag vet inte om det bara är jag som tycker det här är jobbigt - det ska bli intressant att höra med något barn som läser boken vad hen tycker.
Den andra invändningen vet jag inte ens om den är OK - men jag stör mig på alla de norska namnen. Oda, Helle, Stian, Erla, Halvard, Anniken... Det ÄR en norsk bok som blivit översatt till svenska, och barnen i Norge HAR norska namn. Jag tror inte jag hade varit nöjd om man översatt namnen till svenska namn heller. Men kanske ändå? Jag har vad jag vet aldrig hängt upp mig på utländska namn i böcker förut, men här gör jag det. Det är så ovanligt många karaktärer som har namn som vi nästan aldrig använder i Sverige så att jag reagerar. Troligen får jag helt enkelt lugna ner mig och gilla läget. Men det hade varit kul att få höra någon annans åsikt om detta.
För vem? 9 - 14 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar