Ganska ofta kommer det barn och frågar mig efter böcker om "sånt som är på riktigt". Då vet jag att det inte är faktaböcker de vill ha utan realistiska skildringar. Om barn som skulle kunna ha funnits på riktigt, här i Sverige eller i ett annat land. Ibland vill de att det ska vara barn som har det ungefär som de själva men ibland vill de ha böcker om barn som är lika gamla som dem men som har ett helt annorlunda liv. Som Mia i Yummy. Klart det finns många barn som henne, men för de allra flesta är hennes liv annorlunda från deras. Och tur är väl det. Ju mer jag läser om Mias liv desto värre mår jag. Så här borde inga barn få ha det. Mia älskar sina föräldrar, men inget barn ska behöva säga till poliserna som följer barnets asberusade far hem att det är OK, hon behöver ingen hjälp, hon kan stanna med sin pappa tills han vaknar ur fyllan.
För Mias pappa dricker. Fast han vet att han inte borde. Mias mamma är inte hemma när boken börjar - när allt blir för jobbigt för henne så sticker hon hemifrån ett tag. Vanligen till sin syster. Och Mia är ensam med sin pappa som sitter nere på parkbänken med de andra fullgubbarna. Ibland får hon mat, ibland inte. Hon har ingenting att göra. Det är sommarlov och de är nyinflyttade i området så hon känner ingen att vara med heller. Mamma kommer tillbaka efter några dagar och då blir det mat i huset igen - men också fest. När det är fest hemma hos Mia så varar den ofta långt inpå nästa dag, och Mia får låsa sin dörr så att ingen tar fel på hennes rum och toaletten intill. Ändå försvarar Mia sina föräldrar när grannarna klagar på oväsendet. Hon säger att de inte är så farliga, bara lite arbetslösa.
Lägenheten de har flyttat in i har de fått via socialen. Tanken är att mamma och pappa nu ska skärpa sig, gå på jobbsökarkurs och börja arbetsträna. Men Mia är alltså ensam och har tråkigt och tar till sist bussen ut till skogen där de bodde förut. Där står husvagnen kvar, den gamla skruttiga husvagnen de bodde i över vintern eftersom de blev vräkta från sin gamla lägenhet när pappa och mamma blev utan jobb och världen rasade.
Det här hade kunnat vara en väldigt bra bok. Mia är intressant att läsa om, och hon berör. Illustrationerna är riktigt fina, gjorda av Kim W. Andersson, svartvita med lite serietidningskänsla. Men tyvärr rasar boken och blir mest ingenting - för det finns ingen riktig berättelse i den. Vi får följa Mia i ett antal olika situationer, men de hänger inte ihop med varandra och det finns ingenting som för handlingen framåt. Bara en massa olika historier som påbörjas men som aldrig får något avslut. Först får man Mias familjesituation klar för sig (vidrig). Det blir mer som en miljö och bakgrund. Sen åker Mia tillbaka till husvagnen i skogen och så får vi se den. Sen träffar hon Gabby, killen hon brukade vara med när de bodde i husvagnen. Men när vi har fått honom presenterad för oss och Mia har följt med honom in i skogen en runda där han ska visa lite olika saker så försvinner han mer eller mindre ur handlingen. Inne i nya bostadsområdet där Mia har det tråkigt så träffar hon en kille som heter Finn. De badar ihop vid sjön en dag, och han säger att han ska kalla henne Yummy (och detta smeknamn används ungefär tre gånger till i hela boken som ändå har fått sin titel efter det). Men sen försvinner han också mer eller mindre ut ur boken (han kommer tillbaka en gång till men då är det hans kompis Johan som presenteras närmare, fast sen tar boken hastigt slut innan Johan hinner göra mer än att presentera sig egentligen). När man känner att, "aha, kanske ska den här boken handla om hur Mia får kompisar i det nya området trots allt" så ska hon helt plötsligt åka till sin moster Görel som bor på landet. Därefter blir det sommarlovsskildring där ett par dagar, och vi får lära känna moster Görel och hennes särbo Lennart. Det badas i havet, åks motorcykel och plockas björnbär. Sen, utan att något särskilt har avslöjats eller avgjorts hos mostern, så är det dags att åka tillbaka till mamma och pappa och sen är boken slut. Jag utfärdade ingen spoilervarning, sorry för det, men jag tycker alltså inte att det finns någon handling att spoila. Boken skildrar olika miljöer och personer runt Mia, men de olika händelserna knyts dåligt ihop och till sist lägger jag boken ifrån mig och vet inte vad meningen var med alltihop.
Inslaget med Gabby är märkligt. Jag blir nyfiken och önskar att just den historien hade fått utvecklats lite och helst fått någon slags avslut. Ju mer man läser desto mer blandas nämligen fantasi och verklighet - men bara just med det som har med Gabby och händelserna kring husvagnen att göra. Finns Gabby - eller finns han inte? Om han inte finns - vem är det då som ger Mia frukost när hon sover över i husvagnen? Eller har hon aldrig sovit över i husvagnen? Och promenaden i skogen, hur är det med den? Men jag får inte veta. Inte heller hänger detta särskilt mycket ihop med något annat -Görel, Finn, föräldrarna...
Jag tycker att det inte räcker med att bara ha en huvudperson för att få till en bra bok, även om den huvudpersonen är aldrig så intressant. Det måste finnas en berättelse att placera huvudpersonen i också.
För vem? 11 - 15 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar