Tack Booked för att jag fick läsa!
Personer som är känsliga för blod kan alldeles utmärkt läsa det här inlägget. Däremot bör de faktiskt undvika att läsa Blodsmagi. För det är inte bara som det är en käck titel och en fin framsida - det handlar om blod. Blod på längden och blod på tvären och blod som den huvudsakliga ingrediensen för att utföra magi, både ond och god magi.
Silla och Nicholas är ungefär jämngamla (17-18 år) och bor i husen som ligger i närheten av varandra (där finns lite skog och framförallt en gammal kyrkogård mellan husen). Silla och hennes bror är bygdens samtalsämne, eftersom deras föräldrar för ett antal månader sedan dog på ett (ja, förstås) väldigt blodigt sätt. Pappan tog livet av mamman, och sedan av sig själv, och det var Silla som hittade dem. Nu har Silla fått en gammal bok skickad till sig av en mystisk "Diakonen". En bok skriven av hennes far, som handlar om blodsmagi. Att fadern skrivit detta känns helt främmande - han jobbade som lärare - men Silla läser boken under stigande fascination och börjar mer och mer förstå att föräldrarnas död inte berodde på plötslig galenskap hos fadern. Att det har med den här magin att göra. Hon provar själv en enkel trollformel och lyckas få ett visset blad att åter bli grönt och friskt. Det funkar! Pappa var inte galen!
Nicholas blir vittne till vad hon gör eftersom han råkar stå gömd i närheten. Och han fattar direkt vad det är Silla håller på med. Blodsmagi - det där är ju precis det som hans egen mamma höll på med när han var liten och innan hon blev både sinnessjuk och drogberoende och försvann ur hans liv när han var åtta. Han har försökt förtränga alla minnen av mamma och hennes magi i hela sitt liv sedan dess, men nu kommer allt tillbaka.
Silla och Nicholas träffas, och försöker tillsammans med Reese och faderns trollformelbok att lära sig mer om blodsmagi, och också ta reda på varför Sillas och Reeses föräldrar dog. Vartannat kapitel berättas av Silla, vartannat av Nicholas, och dessutom finns det utdrag från en dagbok skriven av en Josephine med början för ungefär hundra år sen och framåt. Josephine lär sig också behärska blodsmagi och hennes mål är att leva för alltid.
Det finns en hel del jag gillar med den här boken. Jag tycker om kärlekshistorien mellan Silla och Nicholas. Jag gillar de gamla hemligheterna från flera hundra år tillbaka som avslöjas, och jag gillar att läsa om Sillas och Nicholas familjers historia och deras egna barndomsminnen. Jag tycker mycket om perspektivskiftena i de olika kapitlen (fast jag vet att många upplever detta som mycket förvirrande, särskilt lite ovana läsare i yngre tonåren). Jag roas av det faktum att de magiska ingredienserna nuförtiden går att "beställa hem över nätet". Häxeri i modern tid känns mer bekvämt än förr, va? Det är inte mycket häxvardag kvar, sånt som att plocka rölleka i månens sken eller annat handfast...
Men sen har jag invändningar. Den första är att det blir för mycket blod. Jag är inte känslig för att se blod eller så, men det blir ett evigt blodkladdande i den här boken. Det snittas här och trycks hål där, handflator kupas runt en pöl av blod på var och varannan sida och blod smetas ut på det mesta: pannor, bröstkorgar, träd, djur... Ja, jag vet att boken heter Blodsmagi och att hela grejen är magi med hjälp av färskt blod - men det blir för tjatigt.
Den andra invändningen är att det blir väldigt förvirrande i bokens ungefär sista tredjedel med "besittningar". Är man en riktig hejare på blodsmagi så kan man med dess hjälp ta över andras kroppar. Människor, djur, till och med ett träd på något ställe. Och här tas det över kroppar i parti och minut. Jag tappar snart bort mig i vems kropp som är besatt av vem, och varför. Silla är vid ett tillfälle rädd för att ens åka till affären, för vem som helst där kan helt plötsligt visa sig ha ögon som inte reflekterar ljus och sen försöka ha ihjäl Silla på momangen. Ta det här hotet från att allt i omgivningen helt plötsligt kan ha tagits i besittning, para det med perspektivskiftet i kapitlen och dagboksanteckningarna och det blir bara för mycket. Och jag är INTE en ovan läsare i yngre tonåren, believe me.
Så, första halvan av boken tyckte jag om (minus blodflytandet). Andra halvan inte.
För vem? 14 - 17 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar