Jag blundar och önskar mig något

Jag blundar och önskar mig något av Moa-Lina Croall

Jag skrev nyss om en annan barnbok (Yummy) att barnen som kommer till biblioteket ganska ofta frågar efter böcker där det handlar om verkliga saker, och om riktiga barn. (alltså barn som skulle kunna finnas på riktigt) Ibland vill de att barnen ska vara lika gamla som dem ungefär men ha ett helt annorlunda liv (Yummy exempelvis), ibland vill de att barnen ska ha det ungefär som de själva har det. Den här boken är av det senare slaget. Huvudpersonen Lisa är så väldigt trovärdig och vanlig och riktig så att många barn nog känner igen mycket av sig själva i henne.

Detta är en fristående fortsättning på Det är jag som är Lisa. Mamma, som i den boken var iväg från familjen på en lång fotoresa, har nu kommit hem och jobbar med att få färdigt sin fotoreportagebok. Lisa är fortfarande kompis med Nova - men vänskapen är inte alltid utan problem och det är mest det den här boken handlar om. Lisa och Nova får nämligen på nåder vara med i den hemliga klubben "Näbbet" som annars består av äldre och tuffa tjejer från högstadiet. Lisa är 12 och Nova är 13. Nova glider in i klubbens gemenskap utan större problem, medan Lisa känner sig ganska utanför och inte heller tycker det är särskilt kul att sitta lite utanför gänget med stora tjejer som pratar skit om andra tjejer på skolan och så förstås pratar om killar. Hon tycker inte riktigt att hon vet var hon har Nova eller om de är särskilt bra kompisar längre. Vissa dagar är Nova som förut och då är de med varandra hela dagen och pratar om allt. Andra dagar drar sig Nova undan och hänger med de stora tjejerna och då känner Lisa att hon själv inte duger åt Nova.

Detta skulle kunna vara en moraliskt riktig och duktig bok om att stå upp för sig själv och för det man tycker och tror på (*alla är glada i slutet, det Viktiga Är Att Ställa Upp För Sina Vänner, smäktande fiolmusik hörs i bakgrunden, rörda tårar fälls*). Men det är det inte - i stället är Lisa väldigt mycket som många av oss är på riktigt. Hon ställer upp på saker hon inte gillar för att hon så gärna vill vara accepterad. Till exempel avskyr Lisa när Näbbet tvingar henne att snatta godis och annat i affärerna - men hon gör det ändå trots dåligt samvete och rädsla för polisen. Och hon tycker inte om att vara med i Näbbet och sitta med på träffarna och känna sig utanför och känna att Nova bara vill vara med de andra - ändå sätter hon aldrig ner foten och går ur klubben eller konfronterar Nova. Hon följer med ändå, eller står i utkanten av gänget när de är på stan och försöker se ut som att hon är glad och hör till.

Det är så äkta, och jag gillar det väldigt mycket.

Det är bara ett problem med den här boken, och det är samma som med Det är jag som är Lisa. Det är så förtvivlat svårt att prata om den, att få alla dem som säkert hade gillat att läsa den att hitta den. Barnen frågar efter böcker om sånt som är på riktigt, och då lyfter jag fram den här och berättar som det är att den är om en vanlig tjej, om vänskap och kompisproblem och så där - men det finns liksom ingen "knorr" att hänga upp det på. Boken i sig och skildringen av Lisas liv behöver ingen knorr för den är bra ändå - men det just när man ska försöka "sälja in" boken till barnen man behöver en knorr. Framsidan är inte direkt rafflande heller, och tyvärr står både den här och första boken om Lisa rätt outlånade här. Jag gör vad jag kan, jag lovar, men barn är rätt svårflörtade och köper liksom inte "den var ju Augustprisnominerad".

För vem? 9 - 15 år