Tack Christin S. Salander på egna förlaget Pärlan för rec.ex!
Jenny och Tomas råkar spilla magisk aska på mattan de sitter på, och den blir fantastiskt nog till en flygande matta som uppfyller en önskan varje dag (och dessemellan flyger barnen och diverse andra passagerare till de platser de vill komma till). Deras första önskan blir att få komma till någon spännande plats där det finns drakar och enhörningar. Det får de. Mattan flyger glatt iväg till en annan värld och barnen kastas från det ena äventyret till det andra, får träffa både en enhörning och en drake som de ville men också talande katter, trollkarlar och annat löst folk. De och mattan hjälper en trollkarlslärling vid namn Indigo att först bli lite bättre på det här med att trolla och sedan också med att rädda hans syster från att bli bortgift med en Ond Man.
Det finns en del jag gillar med den här boken, men också sånt som hade kunnat göras bättre. Språket känns obearbetat. Ibland flyter meningarna på men ganska ofta händer det att det är långa meningar med många huvudsatser staplade på varandra. Ganska många onödigt svåra ord finns med, sånt som "finmejslade drag", "undertrycka en rysning" och jag undrar om ett barn hänger med på "minst femton depressioner såg ut att hänga på hans axlar". Dessutom en hel del som känns som för mycket talspråk, som "lärlingen hade inte en suck" (alltså att han var chanslös i en strid).
Jag har svårt att se vare sig karaktärer eller miljöer framför mig när jag läser och hade velat haft mer gestaltning av karaktärerna och framförallt hade jag velat haft färre och bättre beskrivna miljöer, och så ett lägre tempo. Som det är nu hoppar vi från miljö till miljö och så händer det lite här och lite där men det hinner inte bli spännande eller engagerande innan vi kastas iväg till nästa händelse/miljö. Det är snabba glimtar av ett förbjudet tempel, en grotta, ett trollkarlsslott, en cirkus, en magisk trädgård på ett berg, en annan magisk grotta som förverkligar innersta önskningar, en stad, en eremitstuga, en luftballong... Likaså fladdrar personer och varelser förbi i ett lika hetsigt tempo och jag grips aldrig tag av berättelsen, lär aldrig känna någon av personerna och engagerar mig därför inte i det som händer.
Men det, eller rättare sagt den som jag gillar är Indigo, trollkarlslärlingen, som jag efter en stunds läsande ser står i centrum av alla miljöer och allt det som händer. Jag skulle vilja läsa hans historia och utveckling. Han är alltså en prins vars föräldrar blivit avrättade av en Ond Man med en ännu Ondare Trollkarl till hjälp. Den Onde Mannen (Marco) tänker gifta sig med Indigos syster, Irina. Indigo tänker att om han själv lär sig magi och blir en trollkarl så kan han ta upp kampen med Marco och hans tama elaka trollkarl, rädda sin syster och ta hämnd på sina föräldrar. Alltså går han i lära hos Rubion (en snäll trollkarl med ett ilsket humör) men har stora problem med att själv lära sig att trolla. Det blir mest blå bubblor som kommer från hans fingrar, och till sist söker han desperat hjälp av en slags häxa man kan nå genom att gå in i en tavla. Den här handlingen, och Indigo + karaktärerna runt honom hade kunnat bli riktigt bra. Då hade man kunnat hoppa över mer än hälften av alla rätt onödiga miljöer/småhändelser som plåttrar till boken just nu. Och man hade också helt kunnat plocka bort berättarjaget Jenny och kompisen Tomas. De behövs inte. Jenny berättar vad som händer, men både hon och Tomas är helt platta och jag känner ingenting för dem. De är mer eller mindre åskådare till det som händer, titthålet till den här andra världen där Indigos story berättas. Lyft fram honom och låt hans berättelse berätta sig själv, med mer vilande i miljöer och med mer gestaltning, så hade det här kunnat bli riktigt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar