torsdag 21 februari 2013

Glasbarnen


Jag brukar vara djupt skeptisk när författare som normalt skriver för vuxna provar på att skriva för barn. Ofta blir det av olika anledningar inte alls lika bra som det de skriver för vuxna – för tramsigt, för svårt, humor riktat till en vuxen högläsare och inte till barnet självt eller annat. Men det finns de vuxenförfattare som lyckas bra. Faktiskt tycker jag Kristina Ohlsson gör det riktigt bra. Hon skriver deckare för vuxna (jag har ännu inte läst någon av dem, men hört gott om dem och någonstans på min långa, långa vill-läsa-någongång-lista så står de med...) och hon lyckas med att ta med sig ”deckarhantverket” till en barnbok och göra den både lättläst och riktigt spännande. Glasbarnen har lagom tempo och ett fåtal personer att hålla reda på. Språket är lättläst med korta meningar och bra flyt, kapitlen är korta och slutar alltid så att man vill fortsätta läsa nästa kapitel.

Billie har tillsammans med sin mamma flyttat till Åhus för att få börja om på nytt i ett nytt hus och i en ny stad eftersom Billies pappa dog för ett par månader sen. Åhus är fint (och det är roligt att läsa miljöbeskrivningarna här – jag har varit en del i Åhus och känner igen mig) – men Billie ville egentligen helst bo kvar i Kristianstad där skolan och kompisarna finns. Och så gillar hon inte huset de har flyttat in i. Från första början känns det fel. Det är gammalt, smutsigt, med flagnande färg och så dessutom fullt med möbler och prylar de gamla ägarna lämnade efter sig när de brådstörtat flyttade för något år sen.

Ganska direkt händer det märkliga saker. Alltid bara när Billie är ensam, eller när det är natt och mamma sover. Inga storslagna spökerier utan små saker, sånt som händer i gamla hus och det gör det hela ganska läskigt att läsa. Det är en taklampa som börjar gunga av sig själv. Det är fönster som står öppna, små steg som tassar på taket, knackningar... Jag bor själv i ett gammalt hus och vet att gamla hus låter en hel del av sig själva – men hos Billie är det för många ljud i huset. För tydliga. Och märkliga avtryck i dammet. Billies mamma tror inte på något av det Billie säger, utan tror bara att Billie vill att det ska vara något fel med huset så att de kan flytta tillbaka till Kristianstad igen. Och det kommer enligt mamma inte att hända, så Billie kan lägga av med tramsandet tycker hon.
Glasbarnen är absolut en skräckbok – men samtidigt är den en deckare. För Billie låter sig inte bara sitta passivt skräckslagen och vänta på vidare hemskheter – nej, i stället tar hon sina kompisar till hjälp och undersöker spökerierna på bästa deckarvis. Varför spökar det? Vem är det? Kan man göra något åt det, liksom?

En bok för alla dem som älskar Ingelin Angerborns ”realistiska” spökböcker (jag menar att de handlar om vanliga barn/ungdomar med övernaturliga inslag i en annars normal vardag) Sorgfjäril, Rum 213 m fl.
För vem? 9 - 14 år

7 kommentarer:

  1. Läste för någon vecka sedan och gillade också mycket. Det var faktiskt spännande

    SvaraRadera
  2. Ja, men den här borde vi ju ha pratat om idag också! Jag tyckte också den var spännande, men hade velat att Ohlsson utvecklat det där med glasbarnen lite mer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi borde ha bokcirklar oftare, helt enkelt. Jag håller inte med dig om det där med glasbarnen, tyckte att det stod ganska mycket om vilka de var. Men vi får väl diskutera det på bokcirkelhelgen.

      Radera
  3. den här boken var jätte bra och spännande!

    SvaraRadera
  4. Ja det var spännande och den var jättebra!

    SvaraRadera