Svart stig

Svart stig av Åsa Larsson

Jag har lyssnat på den här boken, vilket innebär att jag inte riktigt har koll på stavningen av diverse namn. Dessutom vill jag utfärda en spoilervarning för den som inte läst Solstorm och Det blod som spillts eftersom jag hänvisar något till det som hände i slutet på dem.

En kvinna hittas död i en pimplar-ark (hade ingen aning om vad det var förrän jag läste den här boken) på isen på Torne träsk. Hon identifieras till att vara Inna Wattrang, anställd inom Kallis Mining koncern där hon haft en hög position, nära big-bossen Mauri Kallis själv.
Det handlar om gruvdrift - ett affärsområde jag förut inte haft ett dyft kunskap om. Nu förstår jag att det ligger enorma pengar i detta, och att det speciellt i Afrika är lukrativt men också att det är en riskbransch. Att man till och med kan bedriva affärer bara med köp och försäljning av rätten till att börja bryta i en gruva. Men förutom att det handlar om gruvdrift så är det samma hårda och giriga värld som jag inte begriper mig på: att detta med att tjäna pengar och ännu mer pengar fast man redan har så det räcker och blir över kan vara det viktigaste av allt. Resor hit och dit, möten med andra viktiga personer, anskaffandet av finansiärer, satsandet av enorma summor för att om möjligt kunna tjäna ännu mer pengar. Familjer som väljs bort eftersom pengatjänandet är så mycket viktigare och betydelsefullare (och mer spännande). Jag kan inte förstå det, kan inte begripa mig på  drivkraften för och viljan till att leva såna liv som de människor lever som man läser om här. Visst, företagets "fritidshus" nära Abisko där Inna mördades innan hon bars till arken illustrerar ju vilken slags liv man kan leva och hur lyxigt man kan ha det om man tjänar så här mycket pengar. Men hur ofta hinner de vara där? Eller njuta av det? Det verkar mest som om de (i den här boken, i andra böcker och i verkligheten) mest tillbringar sina liv på flygplatser och i konferensrum som ju ser exakt likadana ut över hela världen.

I nära anslutning till den här hårda världen har vi det här andra som jag inte heller kan begripa mig på: alla dessa droger som tas för att orka med. Jag som på min höjd dricker rödvin till maten på helgen och har som tyngsta last att jag äter alldeles för mycket ostbågar - jag kan inte förstå hur man kan vilja göra sig och sin kropp så illa på ett så dyrt sätt? Linor, tabletter, mediciner, fan och hans moster. Något för att vakna, något för att somna, något för att dämpa bieffekterna av något annat, något för smärtan och något för att bli skärpt. En av dem dricker till och med upp en flaska hostmedicin när han är desperat efter något. Hur smart är det? Men visst, det kan ju vara en av de där drivkrafterna jag funderade över till att behöva tjäna ännu mer pengar. Men förstår det gör jag inte.

Nå - detta är i alla fall miljön som den här boken utspelar sig i. Den, och så småskaligheten i Kiruna och i Kurravaara där Rebecka Martinsson nu äntligen har flyttat in i sin farmors hus. Tyvärr är det alldeles för lite av Kirunamiljön och småskaligheten i den här boken jämfört med de andra två jag läst om Rebecka (Solstorm, se vad jag tyckte om den här, och Det blod som spillts, se här vad jag skrev om den) - vi får mer vara i mellan-Sverige på godset Regla, i Stockholm och i norra Uganda. Och det är också väldigt många minnen och återblickar (inte heller i Kiruna-miljön mer än några enstaka). Jag tycker om Åsa Larssons böcker just därför att man verkligen får läsa om olika människoöden i dem och förstå varför personerna handlar och tänker som de gör eftersom man via återblickar och minnen får läsa om deras liv. Även i den här boken finns ett antal fascinerande människoöden (Ester, och Mauri Kallis tyckte jag mest om att läsa om) - men i den här boken tycker jag återblickandet ändå tar över för mycket. Den makliga handlingen och själva mordutredandet stoppas upp så mycket av minnen så att det nästan blir störande.

Det jag gillar är att Rebecka Martinsson trots att hon åter hamnade i livsfara och elände i slutet på Det blod som spillts nu faktiskt inte vandrar runt i skörhet och sjukskrivning längre som hon så länge gjorde efter händelserna i Solstorm. Visst, hon har gjort det. Hon har till och med legat intagen på sluten avdelning på psyket - men nu får hon läka i fred innan den här boken sätter igång, och hon visar vad hon går för genom att arbeta som åklagare i Kiruna. Förvisso gräver hon totalt ner sig i jobb mer eller mindre för att utplåna det faktum att hon inte har något privatliv - men hon är smart och effektiv och deltar här aktivt i mordutredningen genom att hon är så duktig på att söka information och sammanställa fakta. Jag vill läsa om såna drivande huvudpersoner och gillar henne mycket mer än i de tidigare böckerna. Sen blir jag så glad över att hon och Anna-Maria Mella (ännu en favoritkaraktär) äntligen närmar sig varandra och jobbar mot samma mål. Fånigt glad blir jag också när Sven-Erik Stålnacke faktiskt skaffar sig ny katt fast han blev så ledsen när hans förra katt försvann. Det verkar också lite som att han hittar någon att bli kär i. Mer sånt!

Jag ser fram mot vidare läsning om Rebecka, men pausar lyssnandet på Åsa Larsson ett tag så att jag inte tröttnar.