lördag 26 januari 2013

En man som heter Ove

En man som heter Ove av Fredrik Backman

Det här är den roligaste, sorgligaste och vackraste boken jag har läst på mycket länge. Jag läste slut sista kapitlet med tårar i ögonen och tänkte att den här ska jag pracka på mamma, svärmor, min sambo och ett otal försvarslösa låntagare på jobbet.
(märk väl att jag skrev "slutet på sista kapitlet" för sen kommer epilogen och den håller nästan på att sänka boken för den är läskigt sockersöt och jag gillar den inte alls. Hoppa gärna över den!)
Det känns nästan som att jag vill låta bli att läsa böcker ett tag och låta Ove få bo hos mig så jag får sakna honom riktigt mycket.

Det här är en sån där bok som är ganska svår att berätta om utan att säga för mycket, för man måste liksom läsa själv. Skriver jag för mycket om handlingen så förstörs den. Men så mycket kan jag i alla fall säga som att huvudpersonen Ove är en sån där som man stör sig på, en jobbig typ. Han går en inspektionsrunda varje morgon i radhuskvarteret och kollar så att inget otillbörligt har hänt. Sparkar på skylten med "biltrafik förbjuden inom området" så att den står kvar ordentligt, rycker i garagedörren, kollar så att sopförrådet ser OK ut och att folk har sorterat sitt avfall på rätt vis, kollar gästparkeringen och skriver upp bilarnas registreringsnummer så att ingen har stått där i mer än 24 timmar för då ringer han upp dem och skäller ut dem efter noter. Tycker att om man får köpa två blommor för 50:- i affären så borde man få köpa en blomma för 25:- och inte för 39:-, och bråkar länge om det. Tycker att folk som kör Volvo är märkliga, att folk som kör andra bilmärken som BMW eller Audi är helt sinnesrubbade och såna som kör Huyndai och sånt där inte ens är värda att uppmärksamma. Och att man håller sig till samma bilmärke genom hela livet - byter man från Volvo till BMW så är det skäl nog till att sluta prata med den personen.

En jobbig typ, alltså. Men man får läsa om honom, och om hans liv. Och om hans fru - och sedan ändrar man uppfattning. Ibland skrattade jag högt när jag läste, ibland grät jag. Och ibland var det så fint så att jag var tvungen att skriva ner citat ur boken. Till exempel det här:

"Ove begrep sig på saker han kunde se och ta på. Betong och cement. Glas och stål. Verktyg. Saker man kunde räkna ut. Han begrep räta vinklar och tydliga instruktioner. Konstruktionsmodeller och ritningar. Saker man kunde rita upp på papper. Han var en man av svart och vitt.

Och hon var färg. All hans färg."

En riktig bra bok. Läs den.

8 kommentarer:

  1. Ja herregud, de verkar inte lämna någon oberörd :')

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, jag satt och läste runt lite på bokbloggar nu efter jag skrivit det ovan och oj vad det har gråtits/skrattats överallt.

      Radera
  2. En fantastiskt bra bok som definitivt berör.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, det var den. Jag såg att du hade lyssnat på den, med Torsten Wahlund? Kan tänka mig att det var riktigt bra.

      Radera
  3. Alla älskar Ove! Jag måste också läsa/lyssna på den snart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har något bra framför dig!

      Radera
  4. Han inte levde innan och inte efter heller
    Trogen man Ove älskar dig

    SvaraRadera