Dandy

Dandy av Jan Guillou

Detta är den andra boken i Guillous planerade romanserie om Det stora århundradet, och jag tycker avgjort att den är mycket svagare än den första boken, Brobyggarna. (se här vad jag skrev om den).

Även denna boken tar sin början 1901, när de tre bröderna Lauritzen tar examen som diplomingenjörer på universitetet i Dresden. Men Brobyggarna berättar sen om Lauritz brobyggande i Norge och Oscars järnvägsbyggande i Afrika. Sverre försvinner ut ur historien där i och med att han skriver ett brev till Lauritz där han berättar att han inte följer med till Norge och bygger broar eftersom han i stället följer med lord Albert till England. Lord Albert, som är hans älskare. Detta klarar ju inte Lauritz av att få veta och förklarar raskt att Sverre inte längre är hans bror och sedan nämns han inte mer (möjligen en eller annan gång i Lauritz samvetskval) i den boken. Dandy är boken som berättar Sverres historia.

Sverre följer alltså med sin Albie till England, där han svävande har beskrivit sitt hem som ett "hus med marker" ungefär. Det visar sig att Manningham är  ett stort gods, och Albie är lord Albert, 13:e earlen av Manningham. När Albie och Sverre anländer står alla släktingar och hela tjänstefolket mangrant uppradade på slottstrappan för att välkomna och Sverre vet inte riktigt var han ska bli av. Men han lär sig engelsk etikett och adelsliv ganska fort. Han omtalas som Albies "kollega" som bor i ett hus en bit ifrån slottet, och tanken är att Sverre och Albie ska göra allehanda smarta uppfinningar och tekniska utvecklingar, typ utveckla en prototyp till en traktor eller testa om man kan slippa höra dunket från skenskarvarna när man åker tåg. Fast Sverre dras alltmer till sitt måleri, och Albie till godsets skötsel. Så småningom är de förutom älskande par också en konstnär och hans mecenat.

De har också ett litet hus i London, där de umgås med Bloomsburygruppen med frigjorda diskussioner om konst, litteratur, filosofi, sex. Det är mycket namedropping här, eller faktiskt hela boken igenom eftersom tyngdpunkten ligger på konst, kultur och livsåskådning under seklets första decennier och vi får läsa om diskussioner mellan kända personer i Englands kulturliv, franskt kulturliv och också om kretsarna kring Oscar Wilde (som Albie ingick i innan Sverre kom med i bilden).

Tyvärr håller inte Sverres historia till en egen bok. Den hade passat utmärkt in i Brobyggarna som i stället tenderar att handla för mycket om tekniska frågor (och om jakt...). Där hade de tre brödernas berättelser balanserat varandra bra. Jag undrar om det inte var tänkt så, men att Lauritz och Oscars berättelser flöt ut så i omfång att Sverres berättelse helt enkelt inte fick plats och fick en egen bok i stället. Mycket synd. Detta blir för vagt, och rätt segt. Visst - det är intressant att läsa om hur till exempel de första utställningarna med postimpressionisterna togs emot i London - Guillou idiotförklarar verkligen den tidens så kallade konstspecialister som tycker att Cézanne, van Gogh m fl är kludderi på en femårings nivå - men jag tycker inte det räcker till. Riktigt urvattnat blir det när Sverre gör först en resa till Norge och då får se Bergensbanen och den mästerskapsbro som hans bror varit med och byggta (han träffar inte på Lauritz), som en slags vad-hände-sen, och när han kapitlet senare också åker till Afrika. Förvisso till engelska öst-afrika (Kenya) och inte till tyska öst-afrika där hans bror finns, men det blir åter lejonjakt och afrikansk miljö och jag tycker att det här läste jag nog om i Brobyggarna.

Något jag hade väntat mig av Dandy är att få en mer nyanserad bild av engelsmännen och Englands deltagande i första världskriget. De blir i Brobyggarna så oerhört svartmålade och idiotförklarade, eller till och med ansedda som ondskefulla och helt okänsliga för människovärden hos alla andra folkslag än engelsmän. Nu skulle jag få läsa om Sverre och hans liv i England, och kanske få deras sida på saken. Men nej. Engelsmännen blir om möjligt ännu mer idiotförklarade i den här boken. Eller egentligen inte alla engelsmän, utan mer de som bestämmer vad som är rätt att tycka, dvs journalister, politiker, tidningar och kulturkritiker. De som bestämmer vad som är normalt sexuellt beteende, vad som kan anses som nationsförräderi (att gilla fransk konst...), att det är hjältemodigt att sändas som kanonmat och dö för sitt land snarare än att förnuftigt försöka vägra vara med i kriget. Jag förstår avskyn, för det är mycket som är dumt och det är många som har haft konstiga åsikter genom tiderna, men det känns lite onyanserat att det bara är engelsmännen som är dumma (och belgarna). Tyskarna är alltigenom felfria.

Jag ska fortsätta att följa Guillous Det stora århundradet, men ser fram emot att följa en ny tid, och förhoppningsvis kanske istället bröderna Lauritzens barn eller så? Det här blev två böcker om samma tid och det var en bok för mycket.