Det blod som spillts

Det blod som spillts av Åsa Larsson

Jag är inte i fas med Rebecka Martinssons årstider. Första boken, Solstorm, lyssnade jag på när jag var ute och sprang i början på hösten och det forfarande var ljummet i luften och blad på träden. Då var det smällkall vinter i Kiruna, snö och frostiga bilar och folk som halkade i backarna eftersom de hade lågskor. Men nu, när jag har sprungit i något så ovanligt som skånsk vit och smällkall vinter med is på vägarna och snö i skogen, och lyssnat på Det blod som spillts, ja då är det september i Kiruna... Så här kan vi inte ha det. Jag får snabbkolla årstiderna i resten av Åsa Larssons böcker och planera in dem under rätt tid på året. Någon ordning får det vara.

För jag kommer absolut att läsa Åsa Larssons andra böcker - jag gillar detta skarpt. Inte så mycket deckarhistorien som i den här boken nästan kommer i skymundan, utan mer för människorna hon skriver om, och om miljöerna. Och hundarna. Och katterna. Här är en varg också, en som heter Gula Ben, som vi får höra berättas om med jämna mellanrum där hon lever sitt vargliv ute i skogarna. Det är trevligt och bra men jag begriper inte alls varför den här varghistorien är med. Jo, jag begriper vad det är för varg, det får man veta i den andra berättelsen, men jag begriper inte symboliken.
Men människorna, som sagt. Anna Maria Mella gillar jag att läsa om. Och Sven Erik Stålnacke. Och alla dessa vanliga människor som lever sina liv i Kirunatrakten. Och om gubbmaffian som har ett jaktlag som jagar på kyrkans mark för ett futtigt arrende och som inte släpper in några nykomlingar och liksom är de som bestämmer på bygden. Och om Lisa, som har fått låta sina hundar bli viktigast i livet. Och så Mildred, prästen som blir mördad i bokens början. Hon är ju i och för sig inte med, men hennes eld och liv och vilja genomsyrar hela boken. Hon slåss mot gubbmaffian, hon ställer upp på de svagas sida, hon lever liksom det kristna budskapet i stället för att bara predika om det. Och när man har läst ungefär halva boken så går det inte att fatta att det faktiskt är så att hon har blivit mördad, för det verkar som hon var en så genomfantastisk och omtyckt människa så att ingen skulle kunnat vela ha  ihjäl henne. Och när man sedan har läst lite till så har det där ändrats och man fattar att hennes energi och vilja att förändra har trampat så många på tårna att det skulle kunna vara en hel bunt människor som är skyldiga till mordet och rent märkligt att det inte skett tidigare.

Den enda jag inte gillar i den här boken är faktiskt Rebecka Martinsson. Huvudpersonen. För hon är helt totalt mjäkig här. Eller skör. Det är ju mänskligt förstås, eftersom det är sviter efter det hon råkade ut för i slutet av Solstorm. Egentligen är det ju trevligt och förnuftigt att en person i en deckarserie reagerar realistiskt på det hemska hon blir utsatt för - men här föses Rebecka bara runt. Lealöst låter hon sig transporteras till Kiruna och hamnar som av en händelse i en gäststuga utanför en krog, passivt låter hon saker och ting hända sig. Hon är inte i händelsernas centrum (det finns egentligen inget sånt centrum här i den här boken) utan råkar bara vara på plats. Hoppas det blir lite jävlar anamma från hennes håll i resten av böckerna, eftersom de ju faktiskt kallas "böckerna om Rebecka Martinsson".

Ser alltså fram mot Svart stig. Jag tror det är just det där att själva mordgåtan/deckarfallet inte är det viktigaste i de här böckerna utan mer människorna runtomkring som gör att jag gillar dem så mycket.