Det mörka tornet 4: Magiker och glas

Det mörka tornet 4: Magiker och glas av Stephen King

Glad i hågen tog jag mig an den här boken att lyssna på under mina timmar ute i löpspåret. Visst, lyssnartiden var väl på sisådär 30 timmar, men det blev nog bra tänkte jag, nyfrälst ljudbokslyssnare som jag är.
Men efter kanske 18 timmars lyssnande så fattade jag att vissa böcker funkar helt enkelt inte att lyssna på. Det här är en sån bok. Inte bara boken - jag tror helt enkelt inte att Stephen King funkar att lyssna till eftersom han har sin speciella stil när han skriver. I texten syns det tydligt vilket som tänks av personerna, eller som poppar upp som minnen (ja, det är ju tankar det också, men ibland kommer det i parenteser), eller när det kommer små meningar i egna stycken eftersom det betyder något....ja, ni som läser King vet vad jag menar. Allt det där försvinner ju när man lyssnar. Och så är det de där 30 timmarna - det blir väldigt, väldigt långt att lyssna på. Det är en hel del partier i den här boken där det inte händer så mycket och det blev oerhört segt att lyssna även om uppläsaren Torsten Wahlund var aldrig så bra. Så jag kände där i löpspåret en mörk decemberkväll att näha, nu vill jag inte höra ett ord till om Roland och Susanna. Jag ger upp Mörka tornet helt och hållet, det här är trist.

Fast jag tänkte att jag skulle låna boken i pappersformat och ge den en chans till. En chans. Och då fastnade jag. Som väl var, för jag vill gärna läsa hela Mörka tornet-sviten. Visst, det hjälpte ju till lite att när jag började läsa boken i stället så började det hända saker och ting i handlingen också. Men framförallt kunde jag zappa lite, liksom. Läsa lite snabbare när Roland och killarna ännu en gång skulle räkna fisknät eller vad de var. Läsa lite långsammare när häxan Rhea var särskilt ondskefull. Och framför allt bläddra tillbaka i boken och kolla upp vilka nu de där personerna var. Det förekommer många personer i den här boken, och när jag lyssnade hade jag dålig koll på vem som var vem. Det blev mycket bättre med vanlig bok.

Oj, vad mycket det blev om format här...bara detta också: nä, jag övergav inte ljudbokslyssnandet, bara det att ha King i lurarna. Just nu lyssnar jag på Det blod som spillts som klockar in på cirka 9 timmar och är alldeles perfekt. Och spännande.

Trots att formatändringen räddade upp det hela kvarstår faktum: det här är den boken i Det mörka tornet som jag tycker minst om. Det är på tok för mycket tid och för många sidor som går åt till skildringen av ett väntande och ett väntande. Man vet att det ska bli katastrof, men det händer liksom ingenting. Inga listiga planer görs upp utan tiden bara glider förbi.
Nämligen består ungefär 3/4 av boken (eller mer) av en återblick till Rolands ungdom, till de månader när han och vännerna Cuthbert och Alain under falska namn sänds i väg till baroniet Mejis (stavning..?). Det ligger nämligen tryggt långt borta från inbördeskriget som härjar i andra delar av Mittvärlden. Problemet är bara att Roland & Co kommer till en stad som i all hemlighet stöder Farsom (alltså Andra Sidan i kriget). Roland & Co listar snart nog ut vad som pågår - men gör absolut inget åt det. De meddelar inte Gilead om vad de upptäckt. Inte heller har de några särskilt smarta planer för hur de ska avslöja och sätta dit de inblandade i staden där de bor nu. Dagarna bara går - eftersom Roland har blivit kär i Susan Delgado. Susan, som är bortlovad till stadens borgmästare lagom till skördefesten på hösten. Då ska hon bli hans hålldam ("gilly") för att skänka honom en son. Han är redan gift, men äktenskapet är barnlöst. Susan har gått iväg till häxan Rhea som har kollat att ärbarheten är OK inför skördefesten. Det är den. Men det där pajar ju Susan och Roland rätt kvickt. Många gånger om. Och Rhea vet om det - för hon har nämligen en magisk glaskula hon ser in i, som avslöjar ungefär allt pinsamt som stadsborna håller på med. Allt går mot katastrof, alltså, men långsamt. Oh så långsamt. Fast Rolands och Susans kärlekshistoria är fint beskriven.

Det är inte bara långsamheten jag inte gillar. Det är miljön också. Jag har aldrig gillat western, eller ödsliga amerikanska småstadsmiljöer - och detta är verkligen en sån miljö som jag känner mig helt kvävd av. Jag har ingen som helst förnuftig förklaring, bara det att jag får lila utslag av salooner och sombreros.
Så jag drar en lättnadens suck när vi till slut återvänder till "nuet" (eller det kan man egentligen aldrig säga om någonting i Mörka tornet-böckerna), Roland, Eddie, Susannah, Jake och Oy. För att i nästa stund nästan krevera när resten av boken refererar enormt mycket till Trollkarlen av Oz - som jag aldrig har läst. Gah!

Ändå. Ändå! kommer jag att läsa vidare i serien. Och det är för såna där saker som den rosa glaskulan häxan Rhea tittar i. (precis som en av Tolkiens palantirer - man ser mycket, men att kulan styr det du ser och det inte alltid är de bra sakerna, och så det att kulan tar över dig, att du blir beroende av att titta in i den. Som knark ungefär.) Eller den vidrige Eldred Jonas. Eller tunnisen som man bara inte begriper sig på vad det är, och vill veta mer. Eller Oy. Oy får nästan inte vara med här och jag vill definitivt läsa mer om Oy. Eventuellt också köpa en egen billybumlare.