Evig natt

Evig natt av Michelle Paver

Lite här och var på bokbloggarna har jag läst om Dark Matter av Paver och tyckt att den där verkar ju trevlig och läskig och med intressant miljö och oj att Paver alltså skrivit vuxenböcker också och inte bara Vargbröder. Visst ville jag läsa den, men så småningom kanske. Men så letade jag efter någon annan bok på biblioteket där jag jobbar, och satte handen på Evig natt. Av Paver. Jamen! tänkte jag, där är den ju! Jag visste inte ens att den hade blivit översatt till svenska, och här stod den in my own backyard, liksom. (nä, det är inte jag som köper in vuxenlitteraturen till vårt bibliotek, jag hör till barnkammaren och har bara koll på den biten) Rask hemlåning och hem till till min att-läsa-hög. Fast den är ju hög och fortfarande kände jag inte att den här boken hade prio ett faktiskt.

Men så skulle jag bara kolla hur den började. Dagboksform...det drar alltid in mig direkt. Så även här. Vips, så upptäckte jag att jag satt på skeppar Erikssons skuta i sällskap med en polarexpedition på väg till Spetsbergen, och undrade tillsammans med dem varför den där Eriksson vägrade att prata om Gruhuken, platsen på Spetsbergen dit expeditionen var på väg. Och vips, en alldeles för sen kvällsuppesittning senare så var boken utläst. Helt fräckt hade den gått före i kön i att-läsa-högen helt och hållet.

Vi får alltså läsa Jack Millers dagbok. 1937 följer han som radiotelegrafist med på en expedition som under ett år ska göra mätningar på en plats på Spetsbergen. Från början består expeditonen av fem man, och de ska ha ett basläger vid stranden och ett läger till uppe på glaciären och så göra mätningar på båda platserna. För detta behöver de ha med ett hundspann. Jack avskyr hundar och är verkligen inte glad åt att de ska med: huskys, riktiga "eskimåhundar" som är mer vilda än tama, tycker han. Expeditionen liknar dock Christies Tio små negerpojkar, för redan innan de lämnar England så hoppar en av medlemmarna av pga någon familjemedlems död har jag för mig. De andra fyra tänker att de nog ska klara av det ändå och ger sig iväg, via Norge och med båt till Spetsbergen. På båten faller nästa expeditionsmedlem ifrån - han bryter benet och blir kvar i Spetsbergens enda riktiga samhälle. Så nu kan de inte bemanna två läger längre och behöver egentligen inte de där hundarna, men till Jacks förtret så följer de ändå med.

Och tur är väl det. För efter ett par veckor i det där lägret så har två expeditionsmedlemmar till försvunnit, och Jack är ensam kvar. Och nu har polarnatten fallit - solen går inte upp och det är mörkt dygnet runt om inte månen lyser. Han är den enda människan i den totala och frusna vildmarken, och det kan driva vem som helst till vansinne. Norrmännen i boken kallar det rar, det där tillståndet när man av ensamheten och mörkret drivs att göra helt konstiga saker. Och det är detta som gör den här boken så bra - att läsa om hur Jack slåss för att behålla sitt förnuft där i kylan och mörkret och ensamheten. Det är en spökbok, ja, och det är otäckt, men det är inte det Jack faktiskt upplever och verkligen ser som är det otäcka - det är i stället allt det han är rädd för att han ska få se som är det värsta. Den totala tystnaden. Och kylan. Och snön. Och vetskapen om att man är helt ensam, och så tvivlet som växer: men tänk om jag inte är ensam då? Tänk om någon där ute i mörkret står och ser in genom fönstret?

Jack försöker förtvivlat hålla fast vid dagliga rutiner för att överleva, och de där hundarna han avskydde så är nu hans allt. Det går inte att sluta läsa - man bara måste läsa vidare lite till, och så lite till, och så sveper man filten lite mer om sig och är tacksam för att den skånska vintern är mild och att vi har grannar som bor nära.