Jag läste om den här boken hos Tina O och blev mycket lockad av sagor omberättade ur någon annans synvinkel än den normala "huvudpersonens".
Det börjar med att en kvinna sitter och tittar på ett tomt dokument på sin laptop. Höststormarna viner kring den lilla stugan mitt i skogen hon har hyrt för att kunna sitta och skriva en bok - men inga ord vill komma. Så knackar det på dörren - och in kommer en dvärg som helt sonika klampar in i köket och säger att hon ska sätta igång och skriva ner det han berättar för henne. Så det gör hon. Den första berättelsen är om honom själv, Blyger, och vi får höra sagan om Snövit ur Blygers synvinkel. Oj, det är olycklig kärlek, det. Han vågar ju aldrig berätta för Snövit vad han känner. Efter många våndor och månader vågar han till sist framföra en kort visa om en misslyckad rävjakt - en av de hundratals sånger han i tysthet har diktat till henne. Till belöning får han en puss på huvudet.
Men vi får förstås inte nöja oss med Blygers berättelse. Nej, här kommer en massa andra, vars berättelser Blyger har memorerat för att kunna berätta för kvinnan med laptopen. Blyger och kvinnan i stugan återkommer mellan varje berättelse, och deras samtal för alltid över till nästa berättelse. Vi får höra Askungensagan (berättad av hennes styvmor) Rödluvan och vargen (berättad av vargen, som inte alls är en varg utan en man som heter Zeke), Ariel (berättad av hennes syster), Rapunzel, Tummelisa, Törnrosa, Hans och Greta - alla berättade av någon annan. Sluten på sagorna är för det mesta likadana som de vi känner till, men vägen dit är annorlunda, orsakerna till att folk gör som de gör är annorlunda och mer mänskliga (de är olyckliga, de vill ha sex, de försöker skydda sin familj...). Personerna i sagorna träder fram och har fått bli människor, och ingen är längre heltigenom god eller ond.
Jag har många favoriter här. Ta till exempel prinsen i Prinsessan på ärten - han har hittat flera stycken prinsessor ute i världen han har blivit kär i och kan tänka sig att gifta sig med. Men nähä. Hans mamma ställer orimliga krav. Det ska genomgås ett eländigt prov med en sketen ärta under ett berg av madrasser som prinsessan ska kunna känna när hon sover, och gång på gång får den stackars prinsen lämna gråtande prinsessor efter sig. Less är han. Han vill sluta vara prins, sluta att leva under sin moders tyranni (kungen verkar också rätt kuschad), kunna bli kär i vem han vill.
Eller Rapunzels elaka styvmor. Hon växte upp i en familj som stod utanför samhället, och fick själv fortsätta att stå ut med folks spott och spe och misstankar. Aldrig hittade hon någon att gifta sig med eller skaffa barn med - och en liten dotter är det enda hon vill ha. Så när hon till slut får "adoptera" Rapunzel så blir hon helt överbeskyddande mot den lilla flickan. Ja, och så går det som det går.
Jag älskar att läsa alla de sagor jag känner till i den här vuxna, mänskliga tappningen. Att det aldrig finns något som lyckliga slut, eller något "så levde de lyckliga i alla sina dagar". (det visar sig att Snövits prins misshandlar henne, men eftersom de finns i en saga så kan hon aldrig bli fri, för de "levde ju lyckliga i alla sina dagar...."). Men - den här boken hade ändå kunnat bli ännu bättre, tycker jag.
Dels är den lite för spretig. Det är för många sagor instoppade. Jag hade hellre läst hälften så många sagor, och så att de hade varit längre, beskrivit karaktärerna mer. Dessutom är det för många sorters sagor - folksagor, H.C. Andersen och dessutom nordisk och grekisk mytologi (sagan om Balders död och myten om Persefone och Demeter).
Dels gillar jag inte ramberättelsen med Blyger och kvinnan som skriver, "sagoberätterskan". Det blir ibland lite krystade övergångar från en saga till nästa, och slutberättelsen som är sagoberätterskans egen saga där hon ska ställa allting till rätta gillar jag inte alls. Det blir hafsigt och fånigt. För mig hade det räckt med bara de omskrivna sagorna, möjligen med ett förord som binder ihop dem.
Men trots mina invändningar gillar jag alltså den här. Jag kommer ju aldrig mer att kunna läsa en av de vanliga sagorna utan att känna att "jag vet hur det gick till egentligen". Inte kunna se en varg (på bild) utan att tänka på Zeke i Rödluvan som drar mormor ur sängen och kastar in henne i något förråd någonstans för att själv lägga sig i hennes säng och vänta på Rödluvan så att...de kan ha sex.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar