Den här boken handlar om en intressant idé: två ungdomar skapar en fantasivärld, med kartor, folkslag, språk, historia, otroligt detaljerat. Så detaljerat så att det kan få liv - vilket det på sätt och vis får i den här boken. Man får nämligen följa de två skaparna av Evgard: Michael och Francis - men en bit in i boken så får man också börja följa en berättelse som utspelar sig i det Evgard som vi vet bara är påhittat. Jag läste om den här boken hos Anna, och ville gärna själv läsa om hur det där skulle bli.
Michael har för någon termin sedan bytt skola. På den förra skolan han gick på blev han ordentligt mobbad, och litar numera inte på någon. Så när Francis (helt tydligt ditskickad av sina föräldrar, tycker Michael) kommer hem till Michael innan terminen ska börja för att de ska lära känna varandra (Francis går på den nya skolan) så undrar Michael hur många minuter det ska ta innan Francis ursäktar sig och går hem igen. För ingen vill ju vara med Michael, vet han. I stället hittar Francis ett gammal skolprojekt Michael har liggande på golvet. I det projektet har han skapat ett land, Evgard, och sedan fortsatt lite på kul att hitta på fler detaljer om landet, som kartor och sånt. Francis blir intresserad och tycker de ska fortsätta med det här. Michael tror att Francis bara är ute efter att driva med honom, att tycka han är fånig som har ett låtsasland, och det tar lång tid innan han faktiskt inser att Francis gillar det här världsskapandet lika mycket som han själv. De är djupt engagerade men ingen annan än de två får veta något om Evgard.
Så när Michael hittar en lapp i sitt skåp en höstdag där det står "Jag vet vad Arcaster är" så känns det som om golvet försvinner under fötterna på honom. Arcaster är huvudstaden i Evgard, och skrivstilen är inte Francis. Någon annan har fått veta om Evgard! Och det enda sättet det kan ha skett på är att Francis har skvallrat. Alltså inser Michael att Francis bara låtsas gilla att skapa Evgard tillsammans med honom. Att han hela tiden visat sina kompisar och skrattat åt Michael bakom hans rygg. Michaels värld totalkraschar och han är mentalt tillbaka där han började igen - den mobbade, som ingen gillar och som inte litar på någon. Francis hatar han nu med ett vitglödgat hat - han ska få igen!
Och så får vi då följa Argent i Evgardvärlden. Argent tillhör det meriska folket, de fattiga. Regelbundet gör de rika och mäktiga evgardierna räder bland mererna och tar både vuxna och barn till slavar. Mererna hatar evgardierna, och nu blir Argent tillfångatagen och hamnar som slav hos hertigen i Arcaster. Där lär han känna hertigens son, Columen, och blir mot alla odds vän med honom.
Jag tycker mycket om att läsa delarna som utspelar sig i Evgard, och känner att jag faktiskt velat läsa en hel bok som utspelar sig där. Men det är inte så det är tänkt - den här berättelsen kommer att hänga ihop med Michael och Francis berättelse. Och jag gillar att läsa om deras vänskap också, och om det de skapar.
Men jag blir tyvärr mestadels arg när jag läser den här boken. Arg, därför att folk inte pratar med varandra. De antar, och misstänker, och går och surar. Och så blir det mesta fel. Så mycket hade kunnat undvikas om personerna i både Evgard och den verkliga världen hade frågat varandra rakt på sak om det de misstänker och undrar - men det är ju svårt förstås. Fast här i boken blir det så onödigt tillkrånglat och det är därför jag blir så arg. De avslutar nämligen aldrig en mening, utan antyder bara vad de vill ha sagt, och så tystnar de. Och så blir det missförstånd. Här är ett replikskifte mellan Francis och Michael, som får visa vad jag menar: (från s. 88)
"Men vad har jag...?" Han avbröt sig. "Du misstänkte det, alltså. Vad var det som hände, hur kunde du...?" Han tittade plötsligt upp. Han såg besynnerligt ung ut på något vis. "Alltså, jag menar, det är för att du upptäckte...?"
Han behövde inte avsluta frågan. Michael mötte hans blick och nickade. Så det är sant. Herregud det är sant. Du erkänner. Din skitstövel, din jävla skitstövel...
Så där håller de på. Och om de inte själva avslutar meningarna mitt i så blir de avbrutna av den andre precis när de ska säga något klargörande, med typ "håll käften din idiot, jag har sagt att jag inte vill höra mer på vad du säger".
Om man just ska till att säga något som omedelbart kommer att ställa allt till rätta och reda ut missförstånden, så tystnar man faktiskt inte för att någon säger "håll käften" - man skriker ut det i alla fall. Men här är det halvutsagda meningar boken igenom och jag blir så frustrerad. Så även om jag gillar Evgard-berättelsen och hur den hänger ihop med Michael och Francis, så är mitt bestående intryck efter att ha läst boken just denna frustration: Prata med varandra då!!
För vem? 13 - 17 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar