Var är Jane Eyre?

Var är Jane Eyre? av Jasper Fforde

Det här är en fullständigt galen och utflippad bok. Och samtidigt en slags deckare. Eller vad man ska säga. Roligt är det i alla fall att läsa. Och fascinerande. Och rätt spännande. Men jag insåg ganska direkt att jag fick lägga allt förnuft och alla "ja men hur hänger det där ihop, då?" åt sidan annars hade jag snart börjat tugga i bordskanten alternativt slutat läsa boken. Och det hade ju varit rätt synd (både för bordskanten och allt det jag hade missat i boken).

Själva handlingen är egentligen inte så märklig. Torsdag Nesta är en agent. Hon får i uppdrag att fånga och helst ha ihjäl en Ond Skurk. Första gången de träffas kommer skurken undan, skjuter ihjäl två av Torsdags kollegor och skjuter henne i både armen och bröstet, men hon överlever. Sedan flyr han i en stulen bil, men omkommer i en bilolycka. Fast Torsdag är övertygad om att han inte är död, att bilolyckan är fejkad och att han har fortsatt Onda Planer.

Ja, så där kan man ju sammanfatta det hela. Men placera det där i en fullständigt utflippad värld - eller rättare sagt vår egen värld fast i en parallell tidsutveckling, ett 1985 där tidsresor är möjliga, där utdöda djur genom genteknik fåtts att leva igen och är populära som husdjur (Torsdag har en dront som heter Pickwick), där Krimkriget fortfarande håller på och där alla människor är enormt påverkade av litteratur, drama och teater - ja då blir det något mer komplicerat. Och ännu lite mer när man förstår att Onde Skurken, som heter Acheron Hades, kan anta olika utseenden, kan gå igenom väggar, inte blir sårad när man skjuter honom med pistol och inte verkar riktigt mänsklig överhuvudtaget. Och riktigt avancerat komplicerat börjar det bli när Acheron Hades ger sig på originalmanuskripten till böcker. Nämligen stjäl han originalmanuskriptet till Martin Chuzzlewit av Dickens, tar sig in i det och snor med sig en av karaktärerna ut i verkliga världen samt avrättar honom. Stor upprördhet uppstår strax bland alla hängivna Dickens-läsare: Mr. Quaverley har försvunnit ur Martin Chuzzlewit! Mwwuuuuuahahahahaa säger då Hades ungefär, för detta är bara ett smakprov på vad han kan göra. Nu tänker han göra något ännu värre om han inte får si och så mycket pengar.
(för övrigt är denne Acheron Hades min absoluta favoritkaraktär i den här boken. Han är ond, han. Och han förklarar också varför han är så ond: det är för att bli berömd, inget annat. Inget är som sann och grundlös ondska, tycker han. Och vid ett tillfälle avslutar han konversationen med "Ska vi sätta fart då? Jag har inte begått en enda depraverad handling på snart en timme.")

Så här knäppt är det. Folk går in i böcker, karaktärer kommer ut ur böcker. Och detta i en värld där upplopp kan startas i frågor som om det verkligen var Shakespeare som skrev alla dramer själv eller om det möjligen var Francis Bacon. Där det kan förekomma ett John Milton-konvent på ett hotell och där alla deltagare heter John Milton, alla hundra eller så. Där det finns små "williamofoner" utplacerade på offentliga platser typ flygplatser, som när man stoppar i ett mynt reciterar ett stycke ur ett Shakespearedrama. De litterära klassikerna är heliga och får inte förändras eller plagieras. Det finns till och med litteraturpoliser - Torsdag Nesta är just en sån, det är därför hon blir indragen i jakten på Acheron Hades. Hon letar efter förfalskningar eller avstyr alltför dåliga fortsättningar på klassiker.
Älskar man engelsk klassisk litteratur, så är det ett absolut måste att läsa den här boken. Allra bäst blir den om man har läst Jane Eyre för den spelar en stor roll här. (och man blir ju lätt konfunderad i början på boken när handlingen i Jane Eyre diskuteras. De som diskuterar tycker slutet är så dåligt, att det är en sån antiklimax när Jane gifter sig med Rivers och flyttar till Indien. Det blir så sorgligt, tycker de. Men...men....tänker jag. Så där är det ju inte...? Nä. Just det.)
Älskar man Liftarens guide till galaxen så ska man också läsa den här boken, för det är precis samma totalt utflippade galenskap som i den. Släpper man raskt förnuftskrav och logik så kan man njuta sida upp och sida ner av saker som bokmalar som äter eller studerar text (jag är inte helt klar över hur det går till) och när de sedan är mätta fiser apostrofer och bindestreck (och detta sprider sig då till bokens text som blir full av apostrofer och bindestreck) och dessutom kan skapa verkliga världar av det de läst/ätit. Eller Nestas pappa som ibland helt omotiverat dyker upp här och var. När han kommer stoppas tiden (han jobbar som tidväktare, eller rättare sagt är han en avhoppad tidväktare och jagas av internpolis) och så pratar han ett par minuter med Nesta och ställer frågor som "hur dog Wellington?" eller "hur slutade slaget vid Trafalgar?" och varje gång svarar Nesta olika och läsaren fattar att historien hela tiden ändras. Det är helt knäckande, och överhuvudtaget förekommer det en väldig massa tidsresande i den här boken som ger mig gråa hår även om jag inte ens försöker hänga med på vad som händer.

Det går inte att sammanfatta den här boken så lätt. Jag märker att jag bara drunknar i att beskriva en massa detaljer. Men den är verkligen rolig. På flera ställen sitter jag och fnissar högt. Läs den, för den liknar ingenting annat.