Detta måste vara en av de finaste bokframsidor jag sett, tror jag. Och den i kombination med att det är John Boyne som har skrivit gjorde att jag kände att jag absolut måste läsa den här boken. Trots att den handlade om Myteriet på Bounty, någon slags historiskt sjöfararäventyr som filmatiserats och skrivits om förr men som jag hittills inte känt något sug efter att läsa om eller se. Sjöresor och sånt där har liksom aldrig varit min grej (att läsa om, alltså) (eller uppleva heller om sanningen ska fram).
Myteriet på Bounty är en historisk händelse som det finns mycket att läsa om. Jag läste till exempel den här artikeln i Allt om Historia. John Boyne väljer att skildra den ur fjortonårige John Jacob Turnstile som tvingas med på Bounty som kaptenens uppassare. Han är en fiktiv person, men de flesta av dem som förekommer i boken fanns på riktigt tydligen.
Tiden är slutet på 1700-talet. John Jacob Turnstile har hittills levt lite Oliver-Twist-liv i Portsmouth, fast med otäckare förhållanden ändå. Han lever tillsammans med andra föräldralösa pojkar i olika åldrar hos en "beskyddare" som på dagarna tvingar pojkarna till ficktjuveri och på kvällarna tar upp pojkarna i finare rum i huset och hyr ut dem till gentlemen som utnyttjar dem till sex. Detta bär förstås Turnstile med sig som otäcka minnen han inte berättar om för någon och som ytterligare påverkar allt det han upplever på Bounty.
Turnstile blir tagen för ficktjuveri och får välja mellan långt fängelsestraff och att följa med Bounty på dess resa till Tahiti på andra sidan jorden, som kaptenens uppassare. Han tycker valet är ganska lätt, men livet till havs är hårt och kommer kanske att vara lika länge som han skulle ha suttit i fängelse.
Ja, och sen börjar själva sjöfarandet. De åker västerut. Sen åker de lite till västerut. Det stormar och jävlas och de åker lite till åt väster. Sen upptäcker de att inte går att runda Sydamerika och Kap Horn som de tänkt sig utan får vända och åka österut. Sen åker de österut och österut och österut....ja ni fattar. Sjölivet är enformigt, alla dagar ser likadana ut (utom när det är storm, då gungar det mer och folk blir stressade). Boken fokuserar på de händelser som visar att förhållandet mellan kaptenen och båtens besättning inte är bra, att spänningar och fiendskap byggs upp. Och tänka sig - det blir myteri.
Förlåt, det lyser nog igenom lite för mycket att det här inte var en bok i min smak. Tyvärr blir det på tok för mycket sjöfarande och storm och skepp ohoj för mig. Och det enda som jag egentligen kunde ha tyckt vara intressant, det hur spänningarna ombord byggs upp och hur jobbigt det måste vara att leva och bo med människor man egentligen inte gillar något vidare 24 timmar om dygnet i en liten båt i veckor, månader och år, ja det har ju liksom redan blivit spoilat. Jag vet ju redan att det går överstyr, att det blir myteri, att kaptenen och några av hans män ska sitta i en liten båt och fara västerut, västerut, västerut under ännu större umbäranden än förut. Och vägen dit känns liksom inte så intressant längre.
Jag kom aldrig in riktigt i boken - jag har haft den liggande i evigheter nu och läst lite då och lite då, men helt förutom det där att jag redan vet hur det går så blir jag inte intresserad av någon av karaktärerna heller. De känns bara smutsiga och elaka och själviska, hela bunten, utom möjligen kaptenen.
Och språket. I början tyckte jag det var alldeles fantastiskt, alldeles speciellt, med just den där historiska-mustiga-färgrika touchen som alltid brukar finnas i historiska romaner. Men ju längre jag läste, desto tröttare blev jag på just språket och historisk-rustik-stilen. Det blev för mycket av det goda.
Det är klart att John Jacob Turnstile utvecklas under resans gång, och det är intressant att få läsa om. Men tyvärr, för mig försvinner detta enda intressanta i allt det andra med illaluktande elaka män som reser västerut och österut och gnabbas och slåss vem som står högst i rang.
Jag gillade denna! Vilket jag iofs också trodde att jag skulle göra eftersom det är Boyne. Tyckte inte alls att det blev för mycket Skepp ohoj. Däremot störde jag mig på översättningen en del. Lade du märke till att det var två översättare?
SvaraRaderaJag trodde ju också att jag skulle gilla automatiskt för att det var Boyne, men jag sjönk på vägen. Däremot tänkte jag inte alls på översättningen eller att det var två översättare. Jag tänker nästan aldrig på sånt, möjligen om det är en så gruvligt dåligt översättning så att till och med jag reagerar. Typ i Ibbotsons Grevinnan, där jag nästan fick ta till skämskudde.
SvaraRaderaDen har jag inte läst. Det var kanske inte direkt översättningen i Myteriet som det var nåt större fel på, snarare redigeringen. På mer än ett ställe stod exempelvis två verb med samma betydelse bredvid varandra, ungefär som att man velat tänka över vilket av orden som passar bäst, men sen glömt att stryka det andra.
SvaraRaderaJag kommer inte på nåt faktiskt exempel ur boken, men tänk att det skulle stå "John skyndade ner under däck" så kunde det istället st "John skyndade rusade ner under däck"
SvaraRaderaAha, så! Men nä, jag tänkte ändå inte på det. Förmodligen för att det redan var ganska ordrika meningar med många adverb och adjektiv så ögonen bara godtig det de såg som ännu fler adverb eller så. Men det är väl dåligt att de inte redigerat en så pass "rejäl" bok av en känd författare bättre än de gjort, i så fall?
RaderaDu missar allt det väsentliga. Det handldade inte om själva resan. I boken får vi läsa om hur det är att ständigt leva med tanken om att allt vi gör får konsekvenser. John Jacob Turnstile är en liten hortjuv som får chansen till att leva ett bättre liv genom att få en plats på ett skepp som uppassare. Alltigenom ställs han inför dilemman som försvårar hans jakt på ett bättre ekonomiskt liv. Vad är en person med denna bakgrund? Har han ett värde bortom det empatiska? Varför är Fletcher Christian ond? Har han inte också en önskan om att leva gott med sin Otaheitor? FÖr mig var detta en högst komplex roman som lärde mig om att äran inte alltid är betalning nog.
SvaraRaderaJo, jag tänkte att jag säkert missade det väsentliga. Problemet var att jag aldrig förmådde komma in i boken. Sjöfarandet fick mig att värja mig så att jag inte orkade fundera vidare över någon djupare betydelse. Det är faktiskt ytterst sällan jag förmår tränga in i komplexa böcker - de är inte min grej.
Radera