"Två saker kan hända när du sitter hemma och har dödskalletråkigt:
Ett: Du kan behöva gräva en grop till dig själv, att begrava dig i.
Två: Du kan starta en djurräddarklubb."
Så börjar Fallet Stjärnan och Valle och hennes kompis Vilma kände att gräva-grop-alternativet inte kändes så lockande, så de startade en djurräddarklubb. Det första djuret de tar sig an är en häst, den som heter Stjärnan. Och henne är det synd om, och hon ska räddas. Ju längre man läser desto oklarare blir det varför det är så synd om Stjärnan. Det känns som att själva räddningen skulle bestå i att Valle och Vilma fick ta över skötsel och ägande av Stjärnan eftersom de tycker om henne. Hennes nuvarande ägare gör väl inget särskilt hemskt, tycker jag. Hon kommer och sköter och rider sin häst, kelar med henne och så och det känns mest som att djurräddar-planerna är vanlig hederlig avundsjuka. Valle och Vilmas lista över vad som gör Laila till en sämre hästägare är: att hon äger en svart bil, att hon en gång suttit med bilen på tomgång utanför stallet, att hon när hon pantar flaskor i affären inte trycker på knappen för att ge panten till svältande barn, och sist men inte minst att hon envisas med att ge Stjärnan äpplen. Valle och Vilma vet att Stjärnan inte gillar att äta äpplen. I stället gillar hon morötter.
Hit gillar jag den här boken en hel del - de här tjejerna som ska rädda djur känns mycket trovärdiga och som riktiga småtjejer. De ska rädda djur till varje pris, sen om djuren behöver räddas eller inte är ointressant. De hittar på anledningar och misstankar och skriver dem i en fin bok de håller hemlig. (jag och min kompis hade en liknande bok vi skrev ner hemliga misstankar och ledtrådar i. Vi löste i och för sig brott, tyckte vi, men misstankarna och ledtrådarna var precis lika framkrystade som Valles och Vilmas...) Även andra saker känns direkt tagna från småtjejslivet (eller småkillelivet), till exempel det att Valle inte får äta godis annat än på lördagar. Äter hon godis ändå ska hon hoppa över lördagsgodis. Och här blir hon bjuden på en skumbanan, som hon först tänker spara till lördag, men sen nibblar på och äter först en pyttebit, sen en till, sen en till tills det bara återstår en liten millimeterbit av skumbananen. Den slänger hon i papperskorgen, och tycker att hon nu är värd lördagsgodis eftersom hon ju faktiskt inte åt upp hela skumbananen.
Men sen har jag en stor invändning. Det är för mycket intryckt i den här boken. Hade den fokuserat på Valle och Vilmas djurräddande och detaljer och handling kring det så tror jag den hade varit toppen. Men nu ska så mycket annat med i handlingen också, som inte har med djurräddningen att göra. I och för sig är det olika situationer från flickornas liv, men det blir enormt hattigt och plottrigt för det är liksom små nedslag i många olika situationer som inte hänger ihop. Boken "zappar" och till och med jag som är en vuxen läsare tyckte det var väl många namn att hålla reda på. Det är till exempel en vända in i järnaffären på väg hem från stallet, och så får vi läsa om damen som jobbar i järnaffären och hur hon är, sen är det massor av situationer i skolan där alla klasskompisar och lärare räknas upp. Vi får också följa med till skateboardrampen och läsa om när Valle och Vilma kollar på de som åker där. Valle hinner också vara kär i en kille, Josef, och så får vi läsa en del om det. Vi får läsa en hel del om Valles liv därhemma, med alla familjemedlemmar. Till och med kaffemaskinen har ett namn - den är döpt till Håkan. Och vi får följa med hem till Vilma när Valle är där och hälsar på och Vilmas mamma röker och bakar vaniljbullar. Och allt detta på 94 sidor. Var sak för sig är bra och rolig, men jag tycker det blir för spretigt, det hela. Djurräddar-grejen försvinner i allt vardagsliv, liksom.
En annan invändning är det märkliga slutet. (nä, jag drar mig inte för att spoila när jag skriver om Hcf-böcker...) Själva djurräddningsaktionen, den stora planen att rädda Stjärnan, består i att Valle och Vilma strör klipulver ner i Stjärnas ägare Lailas byxor. Så när hon rider Stjärna på ridlektionen så får hon klåda i baken. Jaha...?? Men boken slutar inte med detta, utan med att Valle får en present av sina föräldrar: en skateboard. Boken slutar alltså med att Valle lycklig sitter och kramar en skateboard i sin säng. Och hur det hänger ihop med djurräddningen och Stjärnan och det där - det begriper inte jag. Inte ett endaste dugg.
För vem? 8 - 10 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar