Nu har Kryptan legat här utläst, ledsen och nästan bortglömd i över en vecka och jag får väl slita mig från isfolks-och-kärleksromans-träsket och skriva lite om den. Fast jag känner att jag redan har hunnit glömma en hel del av den på bara en vecka och det är ju egentligen inte något speciellt bra betyg. Men den var väl helt OK och jag gillade den bättre än Labyrinten som jag läste för ett tag sedan och blev rätt besviken på då. (läs här vad jag skrev om den)
Precis som i Labyrinten så har Kryptan två parallella historier som utspelar sig på samma plats men i olika tider. Platsen som binder ihop historierna är ett gods, Domaine de la Cade, utanför Rennes-les-Bains i södra Frankrike. I slutet av 1800-talet kommer Léonie Vernier och hennes bror Anatole hit för att under en månad bo hos sin moster Isolde. Det är någon i Paris (där de annars bor) som är ute efter Anatole, och resan är för honom ett sätt att komma undan denne otäcke person. Léonie vet inget om detta utan tycker bara det är trevligt att hon får sin bror med sig. Domaine de la Cade har dåligt rykte i trakten, och även om Léonie märker att man försöker skydda henne från att veta detta så fattar hon att något är fel. Hon tycker sig också se skuggor ute i trädgården när det är mörkt (och då får de inte gå ut där) och har en svårgripbar känsla av att något är fel. Hon hittar en bok där hennes morbror har skrivit ner märkliga upplevelser han varit med om i en slags krypta som finns på egendomens mark, och kan förstås inte låta bli att i smyg gå dit själv.
I nutid följer vi den amerikanska musikvetaren Meredith Martin som är i Frankrike för att samla material till en biografi hon skriver om Debussy. Hon kommer också till Rennes-les-Bains, inte så mycket för Debussy-forskning som för att ta reda på mer om sin egen släkt. Hon är nämligen adopterad, och hennes biologiska mamma visste inte mycket om sitt ursprung. Det finns ett gulnat fotografi som verkar taget i Rennes-les-Bains, och ett notblad där någon skrivit ner ett stycke som heter Le Sepulchre (Kryptan). Hon får höra talas om en del dramatiska händelser som tydligen hände i Rennes-les-Bains i slutet av 1800-talet och tar reda på mer och mer. De verkar ha samband med hotellet där hon bor, Domaine de la Cade, och dessutom mer och mer med hennes egna släktingar.
Det jag gillar med den här boken är kopplingarna mellan nu och då. Att Meredith upptäcker vem det är som finns med på det gulnade fotografiet, att hon hittar fotografier på hotellets väggar som har samband med henne själv, hur miljön då och nu inte förändrats så mycket, att vi är en del av historien och våra förfäder. Det fascinerar mig. Men det som inte fascinerar mig så väldigt mycket som det kanske borde ha gjort är allt det här med kryptan och de övernaturliga händelserna. Jag brukar gilla sånt, men här griper det inte alls tag i mig och ingen enda gång tycker jag det är läskigt att läsa eller så. Det övernaturliga är kopplat till flera saker: den där kryptan på Domaine de la Cades ägor, som tydligen har legat där under många århundraden och ha rötter i visigotiska lämningar i mörkaste medeltid. Och musik - både Léonies och den där morbroderns upplevelser i kryptan är starkt kopplade till musik, olika sekvenser med toner. Och med tal. Meredith är musikvetare och kan stycket på det där notpappret utantill, och det är kopplat till kryptan, och till Léonie. Och framförallt har vi tarotkorten. De, och tarotkortstolkning, är oerhört viktiga i berättelsen. Men för mig blir det alltför många delar och förgreningar och jag får helt enkelt inte ihop övernaturligheterna, demonerna, andarna, historiens vingslag med musiken och tarotkorten. Sorry, men det blir för trassligt.
Och så har vi det här med franskan. Redan i Labyrinten störde jag mig på att franska ord och begrepp, ibland hela meningar, läggs in i texten, med översättningen efteråt. Jag kunde förstå det om det handlade om svåröversättbara franska ord som beskrev någon typisk sedvänja, eller maträtt, eller så, men orden kommer överallt och det finns ingen konsekvens för när de slängs in. Ibland är det för att återge konversation på franska (av typen: "kom nu så går vi, vi har bråttom" "ja, jag kommer"), ibland för att beskriva miljön men oftast helt utan anledning. Och det stoppar upp meningarna och stör mig enormt. Vissa ställen i boken kan det förekomma 5-10 gånger per sida eller mer, medan det ibland förekommer 10-15 sidor utan någon fransk återgivning alls. Jag fattar inte grejen. Hade jag velat läsa boken på franska så hade jag köpt boken på franska. (helt fnissig blev jag när det blev en ganska het scen mellan Meredith och en man och de franska översättningarna helt plötsligt lyste med sin frånvaro - jag tänkte nämligen att det hade kunnat vara ganska kul med inslängda franska termer just här, speciellt när vissa kroppsdelar eller handlingar beskrevs....)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar