Karla Brottare

Karla Brottare av Anders Sparring

Det är ett antal dagar sedan jag läste den här boken (julen råkade komma i mellan), och nu när jag ska sammanfatta den så är mitt bestående intryck av den bara att den är fånig.

Jag ville gärna tycka om den -i  de första kapitlen gillade jag språket som genomgående är ganska lättläst men framförallt fyndigt och med nya roliga ordvändningar. Och det är Jonna Björnstjerna som har gjort illustrationerna och jag tänkte att det här skulle kunna vara en riktigt bra högläsningsbok.

Vi får lära känna Karla, som är åtta år men som trots sin ringa ålder kan brotta ner vem som helst. Lärarna i skolan, folk hon möter på gatan, storvuxna äldre elever, sin storebror och sin märklige pappa, Jean. Jean "är en ömtålig och svag stackars pappa som helst sitter still och lyssnar på musik". Han jobbar som rörmokare men är en riktigt dålig sådan som mest blir nerstänkt med smutsigt vatten, tydligen. Då är Karlas storebror Martin duktigare på det där med rör. Han älskar rör och att skruva ihop och isär dem och har mängder av rör och muttrar på sitt rum. Som också är Karlas rum men hon får inte plats med många saker där eftersom det ligger rör överallt.

På fritids brukar Karla paxa kuddis (rörelserummet med madrasser och kuddar) och så får alla ungarna ställa upp sig i en kö och så brottar Karla ner allihop i tur och ordning. Fast det finns en som inte får vara med: Rut. Storvuxna Rut som alltid säger elaka saker till Karla. Hon bet Karla en gång när de brottades och sen vägrar Karla att brotta ner Rut.

Detta är väl ungefär de viktigaste personerna. Någon mamma till Karla finns inte. Det är på Alfons Åberg-vis: hon är liksom bara inte där. Omtalas aldrig. Det är pappa - som Karla alltid kallar Jean - och storebror. Inte ens när Karla sitter i fönstret och tittar in på grannfamiljen (modell kärnfamilj: mamma, pappa, storebror, lillasyster) och suckar "Vilken familj!" så kommer ens en fundering över hur det skulle vara att ha en mamma. En liten förklaring här hade varit kul, tycker jag.

Bokens handling är egentligen ingen handling - det är en lång räcka episoder som löst knyts ihop av Rut-som-Karla-inte-gillar, Josef, killen som flyttar in i huset bredvid, pappa Jeans medaljong som innehåller en hårlock och så det att Karla vill ha ett eget rum. I många böcker räcker såna här episoder långt och gör dem just till bra högläsningsböcker. Ta till exempel Adbåges Jag är jag eller de äldre Zigge med zäta-böckerna av Lindahl. Men tyvärr blir det aldrig bra här, även om jag som sagt gärna ville tycka om boken. Karla blir aldrig särskilt trovärdig eller rolig, pappa Jean blir helt patetisk. Många personer blir bara reducerade till en enda egenskap, som till exempel storebror Martin som BARA håller på med sina rör, eller som Ruts kompis den söta Sandra som bara svarar "kanske det" på precis alla frågor som ställs till henne. Eller fritidsfröken Brittis som pratar "fritis-språket" kuddis, fritis, mjölkis, ta en fruktis (ex bananis), dags att gå hemmis. Allt detta är roligt första gången man läser det, men när det sen bara upprepas boken igenom så blir det tråkigt. Och fånigt, som sagt. Ganska många av roligheterna känns dessutom direkt riktade till vuxna, över barnens huvud, och är det något som gör mig irriterad så är det sånt. Skriv barnboken till barn, och inte till den eventuelle vuxne som sitter och läser boken högt!

Så, roligt språk som tyvärr dog bort i en massa fånerier.

För vem? 8 - 10 år,  och högläsning från 6 år